Spaning

Hur mycket kan statens övervakning av medborgarna utökas innan den blir ett demokratiskt problem?

Grundläggande mänskliga rättigheter är inte sällan ett irritationsmoment för våra politiker. Dess funktion är nämligen att skydda individen mot överheten. Det vill säga mot staten, dess funktionärer och politiker.

De mänskliga rättigheterna är ett koncept som har vuxit fram under ett par tusen år, ur en tanke om att människan har vissa grundläggande rättigheter som rätten till liv, säkerhet och egendom. I kraft av sin existens.

De är en formel för civiliserad, fredlig mänsklig samexistens. De är den demokratiska rättsstatens djupa rötter. De är vad som skiljer oss från förtryckarstater. De är vad som ger dig dig din frihet och ditt självbestämmande.

Våra fri- och rättigheter har slagits fast i ett antal konventioner efter andra världskriget – för att skydda folket mot totalitära regimer, politiker med auktoritära tendenser och utopiska projekt som offrar individen för ideologiska visioner.

De mänskliga rättigheterna skall som princip vara orubbliga, även om undantag kan göras till exempel för att skydda andras fri- och rättigheter. Så här säger till exempel artikel åtta i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna om rätten till privatliv.

»1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.

2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.«

Som synes finns det betydande undantag. Vissa mer konkreta än andra. Men dessa är inte frikort för vad som helst.

När EU-domstolen upphävde EU:s datalagringsdirektiv (lagring av metadata om allas telefonsamtal, SMS, e-postmeddelanden, uppkopplingar, mobilpositioner m.m.) resonerade den så här:

Man kan använda sig av övervakning för att utreda eller förebygga specifika brott, där det finns en misstänkt eller en avgränsad grupp misstänkta. Det vill säga personer som kränkt eller planerar att kränka någon annans säkerhet eller egendom.

Däremot får man inte övervaka alla hela tiden för den händelse att denna information kan komma att visa sig användbar i någon hypotetisk framtida situation. Människor som inte gör något olagligt skall lämnas ifred.

Skulle ett nationellt nödläge kräva att alla övervakas får dett bara ske under en begränsad tid.

Vi brukar sammanfatta denna dom så här: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

Ibland kommer politiken farligt nära denna röda linje. Till exempel den svenska övervakningen av personer utan konkret brottsmisstanke.

Nyckelordet är konkret. Det måste ändå finnas något slags misstanke om att brott begåtts eller planeras. På så sätt lyckas riksdagen med nöd och näppe hålla sig inom vad som stadgas i Europakonventionen.

Tanken är att man skall kunna avlyssna medlemmar i gäng (och deras hang arounds) som man vet eller misstänker håller på med något olagligt. För att söka bevis eller i förebyggande syfte.

Givet läget med gängkriminaliteten räknar politikerna med att de har folkligt stöd för detta. Vilket nog kan stämma. Därmed inte sagt att det är oproblematiskt.

När principen om att det skall gå att övervaka utan konkret brottsmisstanke väl är etablerad, då skall man inte tro att det kommer att stanna vid gängrelaterad brottslighet.

Polisiär underrättelseverksamhet riktad mot personer som inte är misstänkta för något konkret brott är på många sätt problematisk.

Den strider mot det allmänna rättsmedvetandet. Den skapar en gråzon där övervakning kan utökas på lösa grunder. Och många oskyldiga i den övervakades omgivning kommer att drabbas.

Som vanligt är detta verktyg något som lätt kan missbrukas om makten en dag hamnar i fel händer. Eller på grund av inkompetens, missriktad välvilja eller överdrivet nit.

Information är makt. Tillgång till denna information är en närmast oemotståndlig frestelse för all slags makthavare.

I EU:s ministerråd driver den svenska regeringen linjen att grundläggande mänskliga rättigheter bör tonas ner i förhållande till brottsbekämpning.

Men som synes ovan finns redan de undantag från till exempel rätten till privatliv som kan behövas. Går man utöver det urholkar man kärnprincipen.

Själva skälet till att de grundläggande mänskliga rättigheterna är inskrivna i konventioner (FN, Europakonventionen, EU:s rättighetsstadga) är att man inte skall kunna kringgå dess kärnprinciper.

Sverige balanserar helt klart på gränsen till hur mycket man kan tänja på de mänskliga rättigheterna utan att formellt bryta mot dem. Det handlar inte bara om regeringen, utan om en bred majoritet i riksdagen.

Riktningen mot allt mer övervakning och ett allt mer auktoritärt samhälle är uppenbar. Vi måste skaffa oss en överblick och utvärdera om det vi sysslar med är effektivt, lämpligt och om det står i proportion till de hot vi ser.

Baserat på detta behöver vi en bred debatt om övervakningsstaten. Vilket de flesta politiska partier inte är intresserade av. Inte alls. Istället fortsätter de att rulla ut den och att utmana de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna.

Detta kommer att utvecklas till ett demokratiskt problem.