Femte juli

Nätet till folket!

Nätkultur

Nätkultur är vår kategori för kulturella fenomen på nätet och om internetkultur i allmänhet.

GRANITE ACT – USA:s motdrag mot utländsk nätcensur

av

USA:s GRANITE Act är tänkt att skydda amerikanska medborgare och företag mot utländsk censur. Det kan fungera för små onlineplattformar. Men de stora sociala medierna sitter ändå fast i EU:s regelverk.

I USA börjar nu behandlingen av lagförslaget om en »GRANITE Act«.

Tanken är att hindra utländska myndigheter från att använda amerikanska domstolar för att tvinga fram censur mot amerikanska medborgare och företag.

Enligt förslaget förbjuds amerikanska domstolar att erkänna eller verkställa utländska domar, böter, order eller krav vilka grundar sig på utländska censurlagar som krockar med det amerikanska grundlagsskyddet för yttrandefrihet (First Amendment).

Lagen omfattar inte bara domstolsbeslut utan även administrativa böter och krav som skickas direkt från utländska tillsynsmyndigheter (exempelvis brittiska Ofcom eller EU).

Amerikanska personer eller plattformar som drabbas av utländska censurkrav får rätt att stämma den utländska myndigheten i en federal amerikansk domstol, för att få fastslaget att kravet inte får verkställas i USA.

Lagen ger dock inte rätt till skadestånd eller beslag av utländska tillgångar.

Detta är alltså framför allt en amerikansk verkställighetsspärr, inte ett förbud mot utländsk reglering. Den försvarar amerikanskt territorium och amerikanska domstolar mot att användas som indrivnings- eller verkställighetsorgan.

Den löser däremot inte problemet med den så kallade Brysseleffekten, där amerikanska plattformar ändrar sina globala regler för att slippa sanktioner eller behålla tillgången till den europeiska marknaden.

GRANITE Act har lagts fram som ett direkt svar på att utländska internetregleringar, framför allt Storbritanniens Online Safety Act, har börjat tillämpas globalt.

Den brittiska mediemyndigheten Ofcom har utfärdat hundratals kravbrev till amerikanska teknikbolag och bötfällt amerikanska sajter som 4chan, vilket i USA ses som ett direkt hot mot deras konstitutionella rättigheter.

Även EU:s Digital Services Act, dess extraterritoriella räckvidd och möjligheten till böter på upp till sex procent av den globala årsomsättningen hör till den politiska bakgrunden. Det innebär dock inte att varje DSA-beslut automatiskt kan betraktas som ett censurbeslut enligt GRANITE Act.

Här kan man notera att de flesta större sociala medier har europeiska dotterbolag, ofta på Irland. Och de lär knappast skyddas av den nya amerikanska lagen.

Om ett beslut under DSA riktas mot ett europeiskt koncernbolag, en europeisk etablering eller tillgångar som tillhör den ansvariga juridiska personen, kan det fortfarande verkställas inom EU. GRANITE Act skyddar alltså inte koncernens europeiska verksamhet eller tillgångar mot europeiska sanktioner.

Då GRANITE Act inte tillåter beslag av utländska tillgångar som motåtgärd, lämnas dotterbolag i till exempel EU alltså fortfarande öppna för europeiska sanktioner.

Vilket innebär att sociala medier och andra plattformar inte skyddas så väl av den nya lagen som man först kan få intryck av.

Eftersom lagen bara skyddar verksamheten i USA, tvingas de stora teknikbolagen i praktiken att välja mellan tre spår om EU:s krav blir alltför hårda:

Geografisk blockering: Att helt stänga av vissa funktioner eller blockera specifikt innehåll för användare i Europa, medan det förblir fritt tillgängligt i USA.

Separata system: Att helt skilja på den amerikanska och den europeiska versionen av plattformen, så att europeiska censurregler inte smittar av sig på vad amerikaner får se.

Lämna marknaden: För mindre plattformar (som 4chan, Kiwi Farms, Rumble och Gab) är det ofta för dyrt att anpassa sig eller driva rättsprocesser i Europa. De kan då välja att dra sig ur den europeiska marknaden och lita på det amerikanska skyddet mot verkställighet. (Om de fortsätter att rikta sina tjänster till EU omfattas de dock fortfarande formellt sett av DSA.)

För de stora teknikjättarna (som Meta, Google, Microsoft och Apple) är det extremt svårt att undvika EU:s regelverk.

DSA innehåller visserligen inget enkelt förfarande för att permanent förbjuda en utländsk plattform. Däremot kan en nationell domstol under vissa förutsättningar besluta om tillfälliga, förlängningsbara begränsningar av åtkomsten till tjänsten.

Och om en plattform klipper alla band med EU och vägrar inställa sig i rättsprocesser, blir de tillfälliga blockeringarna och de ekonomiska sanktionerna ett permanent tillstånd som i praktiken stänger dem ute från marknaden.

Vidare tjänar de stora bolagen miljarder på europeiska annonsörer och prenumeranter.

Om de fysiskt drar sig ur EU kan europeiska företag förbjudas att köpa annonser på plattformarna. Europeiska banker och kreditkortsföretag kan tvingas stoppa betalningar. Och Apple App Store och Google Play Store i Europa skulle tvingas ta bort respektive plattforms appar.

Enligt artikel 13 i Digital Services Act måste en plattform som saknar etablering i EU men erbjuder tjänster inom unionen utse en rättslig representant här. Om man vägrar bryter man mot förordningen. Det ger medlemsstaterna (och för de största plattformarna även kommissionen) möjlighet att ingripa och utfärda sanktioner.

Så att »fly« till USA kan kanske fungera för mindre plattformar som drivs av ideologi och som inte är beroende av den europeiska annonsmarknaden.

Men för de börsnoterade jättarna är den europeiska marknaden helt enkelt för lönsam för att de skall stänga dörren och flytta ut.

VPN kan hjälpa användarna att kringgå geografiska spärrar, men löser inte plattformarnas juridiska eller kommersiella problem.

Jokern i leken är hur allt detta passar in i de aktuella transatlantiska relationerna och i vilken mån USA ser DSA (med mera) som handelshinder. Det är ju väl känt att den amerikanska administrationen har åsikter om yttrandefriheten i Europa.

• Federal GRANITE Act Aims to Shield Americans From Foreign Censorship »

CC0

Slut på rättslösheten för YouTubes kreatörer?

av

Amerikanska FTC undersöker om YouTube följer sina egna användarvillkor när företaget begränsar innehåll eller stänger av kanaler. Samtidigt kräver EU att användarna skall kunna överklaga sådana beslut.

Man ser ibland hur människor som driver YouTube-kanaler kan få dem stängda utan någon rimlig motivering. (Ibland på grund av organiserade och felaktiga massanmälningar.)

Frågan granskas nu av det amerikanska tillsynsorganet FTC. Myndigheten inledde förra året en bred granskning av hur plattformar har stängt av, demonetiserat, nedprioriterat eller på andra sätt begränsat användare. Som politisk bakgrund finns bland annat modereringen under pandemin och efter det amerikanska presidentvalet 2020.

Nu uppges FTC utreda om YouTube har brutit mot konsumentskyddslagstiftningen genom att stänga av konton eller nedprioritera innehåll i strid med sina egna regler.

Vilket är ett problem som drabbar många vanliga Youtube-kreatörer. Reglerna är otydliga och de tillämpas inte konsekvent. Människor lämnas rättslösa.

Den rättsliga princip som FTC tycks utgå från är att YouTube måste följa de användarvillkor som företaget presenterar för sina användare. Man betraktar det alltså främst som en fråga om konsumentskydd, snarare än yttrandefrihet.

Myndigheten granskar därför om YouTubes användarvillkor har fått kreatörer att tro att visst innehåll är tillåtet, för att de sedan plötsligt får sina videor raderade eller sina kanaler nedstängda.

FTC-ordföranden Andrew Ferguson har sammanfattat principen ungefär så här: Ett företag får i stor utsträckning bestämma sina egna regler, men måste sedan följa de regler som det har presenterat för konsumenterna.

Om FTC väljer att gå vidare måste myndigheten visa att YouTube har vilselett eller behandlat användarna på ett oskäligt sätt. YouTube kan då behöva förklara och dokumentera hur reglerna har formulerats och tillämpats och hur överklagandena faktiskt har hanterats.

Här i Europa har vi EU:s Digital Services Act (DSA), som bland annat kräver att YouTube (m.fl.) lämnar en klar och konkret motivering till varför innehåll begränsas eller ett konto stängs av. Användaren skall även erbjudas en kostnadsfri intern överklagan som behandlas omsorgsfullt och inte enbart avgörs med automatiserade medel.

Det finns även möjlighet till extern tvistlösning. I en tidig redovisning från Appeals Centre Europe fick användarna rätt i mer än tre fjärdedelar av de avgjorda ärendena mot Facebook, TikTok och YouTube. (I vissa fall berodde det på att plattformen inte hade lämnat över det aktuella materialet för prövning.) Tvistlösningsorganens beslut är dock inte bindande.

Vittnesmål om vaga standardsvar och närmast automatiska avslag tyder på att YouTube åtminstone delvis ignorerar DSA:s krav. Vilket förmodligen beror på den mycket stora mängden ärenden.

Än så länge har EU-kommissionen inte offentliggjort något konkret ingripande mot just YouTubes hantering av kanalstängningar och överklaganden. Vid systematiska överträdelser kan kommissionen dock besluta om böter på upp till sex procent av företagets globala årsomsättning.

Det intressanta är att FTC:s utredning och EU:s DSA utgår från samma grundläggande princip: Plattformarna måste ha tydliga regler, följa dem och erbjuda en verklig möjlighet till rättelse.

CC0

Centern kräver åldersgränser online och »digital rättvisa«

av

Centerpartiet stämmer in i kören som vill ha åldersgränser för sociala medier. Och de hoppas mycket på ett nytt EU-förslag som skall skapa »digital rättvisa«.

I Dagens Industri kräver Centerpartiet en åldersgräns för sociala medier. De skriver:

»Problemet med sociala medier diskuteras ofta, men det vanligaste politiska förslaget är en åldersgräns. Centerpartiet är positiva till en sådan, men den måste bygga på säkra tekniska lösningar – inte osäkra EU-appar eller BankID. Samtidigt räcker inte åldersgränser. Man löser inte samhällsproblem som spänner över alla åldrar genom att bara begränsa ungas tillgång.«

Möjligen är detta lite dåligt timat, då det tycks som att motreaktionen mot åldersgränser har börjat – nu när idéer och beslut om sådana skall omsättas i verkligheten. Man kan notera att inte heller Centerpartiet svarar på den avgörande frågan: Hur?

Centerpartisterna skriver också:

»Den svenska politiken måste kräva att EU:s DSA [Digital Services Act] används till fullo, med krav på reell insyn i plattformarnas funktion. Än viktigare är att Sverige aktivt verkar för att den kommande Digital Fairness Act innehåller starka verktyg för krav på insyn kring vilka mål och optimeringar som styr algoritmerna.«

Digital Fairness Act? Detta är än så länge inte något färdigt förslag. Man räknar med att EU-kommissionen kommer att lägga fram ett sådant under fjärde kvartalet i år.

Men här är vad vi vet. Idén med DFA är att skärpa konsumentskyddet mot manipulativa och oskäliga metoder i digitala tjänster, däribland sociala medier. Till exempel:

  • Manipulativ design (Dark Patterns): När appar och webbplatser designas för att lura dig. Det kan handla om dolda knappar, att det görs extremt svårt att avsluta ett abonnemang, eller att du luras att köpa något av misstag.
  • Beroendeframkallande funktioner: Funktioner som är skapade bara för att hålla dig fastklistrad vid skärmen, till exempel automatiska videospelare (autoplay) och oändligt skrollande (infinite scroll).
  • Dold eller vilseledande influerar-marknadsföring: När influencers gör reklam för produkter på sociala medier utan att det syns tydligt att det är betalt samarbete.
  • Aggressiv personlig anpassning: När företag använder uppgifter om användaren för att påverka dennes val eller utnyttja kända eller förmodade sårbarheter.

Vilket – å ena sidan – kan kännas rimligt, eftersom man inte skall lura folk. Och eftersom sociala medier inte alltid respekterar sina användare.

Å andra sidan måste man fundera igenom vad detta kan få för konsekvenser.

Till att börja med medför detta en omfattande detaljstyrning av hur sociala medier sköter sin verksamhet – baserad på hur de fungerar just nu, i dag. Så en reglering kan snabbt bli inaktuell eller överspelad.

Man kan notera att EU:s Digital Services Act (DSA) redan innehåller regler om bland annat dark patterns och rekommendationssystem. (Till exempel kräver artikel 27 att plattformar redovisar rekommendationssystemens viktigaste parametrar och vilka möjligheter användaren har att påverka dem.)

Fler och mer detaljerade regler riskerar att göra det ännu svårare för nya aktörer att slå sig in på marknaden. Detta samtidigt som man klagar på bristande konkurrens.

Att stoppa »beroendeframkallande design« kan bland annat komma att innebära regler för hur rekommendationssystem används för att hålla kvar användaren.

Här finns en gränsdragningsfråga. Ingen har väl något emot att algoritmer rekommenderar och förstärker vissa videor eller inlägg för att visa dig sådant du faktiskt är intresserad av?

Därmed uppstår frågan om varför algoritmen rekommenderar ett visst innehåll och hur stor kontroll användaren själv har över processen.

Det är därför ännu oklart hur DFA kommer att påverka ditt flöde och spridningen av ditt innehåll.

Kommer detta att fungera på ett rimligt sätt eller blir DFA ytterligare ett exempel på goda intentioner som slutar i oväntade och oönskade konsekvenser?

Om man tittar på alternativa »etiska« sociala plattformar som Bluesky och W kan man notera att de hittills haft svårt att nå samma breda och stabila användarbas som de etablerade jättarna.

Å andra sidan är meddelandeappen Signal – som drivs av en stiftelse – ett bra exempel. Den samlar in mycket lite användardata, har ingen reklam och inga algoritmiska flöden som är konstruerade för att maximera engagemanget. Ändå används den av miljontals människor världen över eftersom den gör sitt jobb på ett säkert sätt.

Slutligen bör man notera att idén bakom DFA strider mot andra länders syn på saken. I USA har Högsta domstolen slagit fast att plattformars urval, rangordning och presentation av innehåll kan vara en form av redaktionellt uttryck som skyddas av det första författningstillägget (yttrandefriheten).

Regler som styr sådana val kan därför aktualisera yttrandefrihetsfrågor. När EU går in och styr hur algoritmerna får lyfta fram eller tona ned innehåll, menar kritiker att man riskerar att indirekt påverka vilka röster som hörs mest på nätet.

Det centrala för DFA blir inte bara om kommissionen vill motverka manipulativa metoder, utan hur den definierar dem och hur långt den är beredd att gå. En framtida DFA kan tänkas förbättra konsumentskyddet och täppa till luckor i dagens regler. Men den kan också skapa överlappning med DSA, GDPR och befintlig konsumenträtt, öka efterlevnadskostnader och påverka plattformars utformning och din yttrandefrihet på sätt som ännu inte går att bedöma.

Nu får vi vänta och se vad kommissionen föreslår. Tanken är att förordningen skall börja gälla 2029 eller 2030.

• C i Dagens Industri: Öka trycket på öppenhet från sociala medier »

• EU: Digital Fairness Act (DFA) | Updates »

• Början till slutet för åldersgränser online »

CC0

Tyskland: Skall man få förolämpa politiker?

av

I Tyskland debatterar man att skrota förbudet mot att förolämpa politiker – som visat sig få rätt orimliga konsekvenser.

I Tyskland diskuterar man att avskaffa paragraf 188 i strafflagen, som utökar det redan befintliga förbudet mot förolämpning till ett särskilt straffansvar för att offentligt förolämpa politiker.

Frågan har fått ny aktualitet sedan enskilda medborgare blivit föremål för rättsliga förfaranden efter att ha kallat förbundskansler Friedrich Merz för bland annat »Pinocchio« och »Lügenfritz«.

Utredningen om »Pinocchio« lades ned, medan »Lügenfritz« ledde till en omdiskuterad dom i första instans. Kritiker menar att ledande politiker måste tåla sådana polemiska tillmälen.

Under 2025 färdigutredde den tyska polisen närmare 4.800 misstänkta brott mot § 188 och överlämnade dem till åklagare. Hur många enskilda personer som utreddes, åtalades eller dömdes särredovisas inte i någon samlad nationell statistik.

Lagstiftningens rötter kan sökas tillbaka till 1931, då rikspresident Paul von Hindenburg införde en nödförordning med syfte att motverka förgiftningen av det offentliga livet genom förtal och uppvigling i den politiska kampen. Vilket man så här i efterhand kan säga gick sådär.

Tyskland har sedan 1951 haft ett särskilt förstärkt skydd för politiker mot offentligt förtal och medvetet falska sakpåståenden. År 2021 utvidgades skyddet till att även omfatta rena förolämpningar och nedsättande värdeomdömen, samtidigt som kommunalpolitiker uttryckligen inkluderades och möjligheten till åtal utan politikerns egen begäran utökades.

Paragraf 188 omfattar alltså inte bara förolämpning utan även förtal och medvetet falska, ärekränkande uppgifter. Det diskuteras både att fullständigt avskaffa paragrafen och att begränsa den till att bara gälla kommunalpolitiker.

Dock tycks det vara svårt att komma överens om vad som skall ändras. Regeringspartierna CDU/CSU och SPD låg själva bakom 2021 års skärpning.

Den genomfördes som en del av ett större paket mot högerextremism och hatbrott, bland annat mot bakgrund av mordet på CDU-politikern och regionalpresidenten Walter Lübcke samt omfattande hot mot kommunalpolitiker.

Kritik mot politikerna för åtgärder under pandemin, för migrationspolitiken och andra kontroversiella beslut kan också ha spelat in. Nu har man svårt att komma fram till vad som bör ändras.

Högerradikala AfD har föreslagit att paragraf 188 skall avskaffas. Partiets första lagförslag avvisades av förbundsdagen i januari 2026, men ett nytt och snarlikt förslag lades fram i juni och har överlämnats till utskottsbehandling.

Tillämpningen av paragraf 188 skapar återkommande konflikter med den grundlagsskyddade yttrandefriheten. Den tyska grundlagen skyddar även hård politisk polemik, överdrifter, satir, sårande värdeomdömen och respektlös kritik mot makthavare.

För ett par år sedan kom den tyska författningsdomstolen fram till att den politiska makten generellt sett får finna sig i att bli hånad. Vilket kan sättas i relation till att den förra tyska inrikesministern Nancy Faeser (SPD) uttalat att den som hånar staten kommer att få med den starka staten att göra. (»Diejenigen, die den Staat verhöhnen, müssen es mit einem starken Staat zu tun bekommen.«)

I sammanhanget bör noteras att Tyskland redan har ett generellt förbud mot förolämpning. Enligt paragraf 185 kan den som förolämpar någon annan dömas till böter eller fängelse, medan paragraferna 186 och 187 gäller nedsättande respektive medvetet falska sakuppgifter.

Paragraf 188 innebär alltså inte att endast politiker skyddas, utan att personer i det politiska livet ges ett särskilt förstärkt straffrättsligt skydd.

Under 2024 registrerade polisen totalt drygt 250.000 misstänkta förolämpnings- och närliggande ärekränkningsbrott (§ 185-188). Vad gäller fällande domar dömdes närmare 30.000 personer för förolämpningsbrott 2021, vanligtvis till böter. Någon samlad statistik över hur många av ett visst års polisärenden som leder till åtal och fällande dom finns inte.

• Politico: Germany rethinks law protecting politicians from insults »

Relaterat:
• Yttrandefriheten i EU: Tyskland – NetzDG (mars 2025) »
• Tyskland: Böter för att gilla poster på sociala media (juli 2025) »

CC0

Början till slutet för åldersgränser online

av

I Frankrike har författningsrådet underkänt en generell 15-årsgräns för sociala medier. På andra håll växer tvivel om att sådana förbud är genomförbara.

Förra veckan beslutade Frankrikes författningsråd – Conseil constitutionnel – att underkänna den nya 15-årsgränsen för sociala medier. Rådet slår fast att:

  • Ett generellt förbud mot sociala medier för alla under 15 år är ett oproportionerligt ingrepp i även minderårigas yttrande- och informationsfrihet.
  • Ett sådant förbud förutsätter i praktiken att alla användare, även vuxna, måste bevisa sin ålder. Då krävs tydliga rättsliga ramar och integritetsskydd.

Rådet säger att skyddet för barnets bästa visserligen är ett konstitutionellt krav. Men ett ingrepp i yttrande- och kommunikationsfriheten måste fortfarande vara lämpligt, nödvändigt och proportionerligt.

Det generella förbudet föll bland annat därför att:

  • det omfattade alla under 15 år utan åtskillnad efter mognad,
  • föräldrars medgivande saknade betydelse,
  • det omfattade mycket olika slags tjänster,
  • det kunde träffa tjänster där några hälsomässiga eller säkerhetsmässiga risker för barn inte hade visats,
  • lagen gjorde ingen tillräcklig åtskillnad mellan tjänster och funktioner med olika risknivåer.

Rådets resonemang är alltså starkare än att lagen bara var »otydligt skriven«. Själva det urskillningslösa förbudet bedömdes vara oproportionerligt.

Den andra delen av beslutet är särskilt intressant ur ett digitalt rättighetsperspektiv. Rådet konstaterar att ett förbud för personer under 15 år med nödvändighet innebär att varje person, även en myndig person, måste bevisa sin ålder innan tjänsten får användas.

Man kan notera att lagen svävar på målet vad gäller:

  • hur åldern skall styrkas,
  • vilka uppgifter som får samlas in,
  • vem som får behandla dem,
  • hur länge de får sparas,
  • hur anonymitet och pseudonymitet skall skyddas,
  • vilka tekniska eller rättsliga säkerhetsmekanismer som skall krävas.

Därför hade lagstiftaren inte skapat tillräckliga garantier för rätten till privatliv.

Rådet säger inte att all åldersverifiering är förbjuden. En mer begränsad reglering, riktad mot dokumenterat riskfyllda tjänster eller funktioner och försedd med starka integritetsgarantier, skulle möjligen kunna godtas.

President Macron har redan gett premiärminister Sébastien Lecornu i uppdrag att skriva om förslaget. Målet är enligt Élyséepalatset att få ett nytt system på plats före våren 2027. Men ett sådant förslag måste respektera de begränsningar författningsrådet just satt upp.

• Inte bara Frankrike

Samtidigt har Politico en intressant sammanställning över situationen i andra länder. Den internationella trenden tycks vara att man går bort från idén om en generell åldersgräns, för att istället inrikta sig på att begränsa vad man anser vara skadliga och beroendeframkallande funktioner på olika slags plattformar.

Möjligen har man tagit intryck av tidiga australiska data som visar att mer än 80 procent av 10–15-åringarna fortfarande använde sociala medier tre månader efter att landets 16-årsgräns trätt i kraft.

Lorena Giuberti Coutinho är kommissionär vid Brasiliens självständiga dataskyddsmyndighet med ansvar för frågor om säkerhet online. Hon menar att åldersgränser är svåra att upprätthålla.

»The incentives for teenagers to continue on social media are quite strong because this is where they communicate.«

Vilket borde vara rätt uppenbart.

I USA möter flera delstatliga försök att införa generella åldersgränser motstånd. Parallellt riktas allt större uppmärksamhet mot plattformarnas konstruktion och riskfyllda funktioner. Flera rättsprocesser om detta pågår.

Också i Storbritannien diskuteras om en generell åldersgräns är det bästa. Politico:

»In Britain, while new Prime Minister Andy Burnham has voiced his support for a social media ban, some industry observers say it may not be a blanket ban. Instead, the U.K. could choose to follow Canada’s proposed Safe Social Media Act, which looks to age-restrict platforms unless and until they have “adequate safeguards” in place to protect children.«

Det vill säga en åldersgräns så länge plattformarna inte ändrar det man anser vara riskfyllda och skadliga funktioner för minderåriga. Eller åldersgränser för vissa funktioner på respektive plattform. Vilket i och för sig låter som detaljstyrning, men det är kanske inte lika dåligt som en åldersgräns.

I EU kommer liknande signaler från forskare och sakkunniga.

»Several experts who consulted the European Commission on the proposed measures, including Leanda Barrington-Leach of the 5Rights Foundation and the London School of Economics’ Sonia Livingstone, wrote a letter to Commission President Ursula von der Leyen to warn against blanket measures. Total bans are not in line with protecting children’s fundamental rights because they cut off their access to information, which may lead them to more dangerous, unregulated online spaces, the letter says.«

Detta stämmer rätt väl med vad 438 forskare och säkerhetsexperter redan framfört i ett öppet brev.

Det tycks som att idén om generella åldersgränser för sociala media håller på att nötas ner av praktiska svårigheter samtidigt som den möter motstånd i form av grundläggande fri- och rättigheter. Som så ofta är knäckfrågan: Hur?

På något sätt känns det som att inte heller idén om åldersgränser för sociala medier var särskilt väl genomtänkt.

• Reuters: France’s top court blocks social media ban for under-15s »

• Politico: The backlash to social media bans has already begun »

• 438 forskare: Joint statement of security and privacy scientists and researchers on Age Assurance »

Relaterat / tidigare bloggposter:
• USA: Ålderskontroll för operativsystem »
• Åldersgränser för sociala medier innebär ID-tvång för alla »
• Tyskland vacklar om åldersgränser för sociala medier »
• Det finns bättre lösningar än åldersgränser för sociala medier »
• Utredning föreslår 15-årsgräns för sociala medier »
• Ålderskontroll – en trojansk häst »
• Sociala medier är barnens sista fria rum »
• Åldersgränser på sociala medier hotar ungas rättigheter »
• Ålderskontroll eller åsiktskontroll? »
• 389 [EDIT: 438] forskare kräver stopp för ålderskontroller online »

CC0

Kommer Frankrike att förbjuda X?

av

Det cirkulerar rykten om att Frankrike är på väg att förbjuda X. Det stämmer inte riktigt. Men det som faktiskt sker kan få betydligt större konsekvenser.

Sociala medier är fulla av uppgifter om att Frankrike är på väg att förbjuda X lagom till nästa års presidentval, av politiska skäl. Vad det egentligen fråga om är en rättsprocess som pågått i ett och ett halvt år och som hotar sociala mediers budbärarimmunitet (safe harbour) – utan vilken deras verksamhet i princip blir omöjlig.

Bakgrunden är en förundersökning som inleddes redan i januari 2025. Den gällde ursprungligen misstankar om att X:s rekommendationsalgoritm hade manipulerats och att personuppgifter använts olagligt.

Den 9 juli 2025 överlämnades utredningen till den franska gendarmeriets nationella cyberenhet. Brottsmisstankarna gällde bland annat ändring eller förvanskning av ett automatiserat databehandlingssystem, olovlig utvinning av data samt behandling av personuppgifter på bedrägligt eller olagligt sätt.

X – som släppt sin rekommendationsalgoritm som öppen källkod redan i mars 2023 (och uppdaterade den löpande) – vägrade därefter att lämna ut ytterligare uppgifter om den (med hänvisning till affärshemligheter) och beskrev utredningen som politiskt motiverad. (Le Monde »)

X har sedan öppnat delar av sin xAI‑algoritm som öppen källkod i januari 2026. Men den franska brottsutredningen rör inte primärt om koden kan läsas utan om algoritmerna har manipulerats och använts för politisk påverkan, utländsk inblandning och olaglig databehandling.

Den 3 februari 2026 genomförde franska myndigheter, med stöd av Europol, en husrannsakan på X:s kontor i Paris. Elon Musk och den tidigare VD:n kallades till frivilliga förhör den 20 april. Musk infann sig inte.

Den 6 maj 2026 gick ärendet över från åklagarledd förundersökning till en formell information judiciaire. Det betyder att oberoende undersökningsdomare nu leder utredningen. Åklagaren har begärt att bolagen X.AI Holdings, X Corp och xAI samt Musk och företagets franska VD formellt skall delges misstanke. (Reuters »)

Brottsrubriceringarna omfattar bland annat misstänkt medverkan till innehav och organiserad spridning av sexuellt övergreppsmaterial med barn, sexuella deepfakes av personer som inte samtyckt, förnekande av brott mot mänskligheten, olaglig insamling och otillräckligt skydd av personuppgifter, brott mot elektronisk brevhemlighet, drift av en plattform i syfte att möjliggöra olagliga transaktioner samt organiserad manipulation av automatiserade databehandlingssystem.

Vissa av misstankarna gäller material som användare kan ha publicerat eller framställt med Grok. Andra gäller X:s och de ansvarigas egna tekniska beslut, behandling av personuppgifter och påstådda manipulation av datasystem.

Utredningen gäller alltså ett antal specificerade brott och frågan om X genom tekniska eller affärsmässiga beslut kan ha medverkat till dem.

Under fransk lag (LCEN från 2004) har värdtjänster (hébergeurs) ett begränsat ansvar: De är inte generellt skyldiga att övervaka innehåll i förväg och ansvarar främst om de inte tar bort uppenbart olagligt innehåll efter anmälan. De skiljs från »éditeurs« (utgivare) som har redaktionellt ansvar.

En neutral värdtjänst har enligt EU-rätten ett begränsat ansvar för användarnas innehåll. I stora drag gäller: Plattformen är inte automatiskt ansvarig för allt som användarna publicerar. Ansvar kan uppstå om plattformen får faktisk kännedom om olagligt innehåll men inte skyndsamt tar bort eller blockerar det. Plattformen får normalt inte åläggas att generellt övervaka allt användarinnehåll. Dessa principer finns främst i artiklarna 6 och 8 i Digital Services Act (DSA).

Den 16 juni 2026 avkunnade EU-domstolen en intressant och i sammanhanget relevant dom i de förenade målen WebGroup Czech Republic, C-188/24 och C-190/24. Domstolen prövade bland annat en trafikinformationstjänst där användarna rapporterade poliskontroller. Plattformens algoritm bestämde hur och i vilken ordning uppgifterna visades.

EU-domstolen slog fast att en tjänst inte nödvändigtvis är en neutral värdtjänst om den genom sin algoritm på förhand bestämmer under vilka förhållanden information sprids, på vilket sätt den sprids och i vilken prioritetsordning den visas.

Det avgörande är alltså inte bara om plattformen känner till varje enskilt meddelande. Även kontroll över hur informationen sprids kan innebära att den inte längre är en passiv värd. Domstolen gjorde dock undantag för vanlig kategorisering och indexering som enbart är till för att göra innehållet lättare att hitta.

En juridisk analys publicerad efter domen drar slutsatsen att algoritmisk rangordning och monetarisering kan beröva plattformar deras ställning som neutrala värdtjänster. Detta kan få stora konsekvenser för X, Facebook, TikTok, YouTube och andra plattformar. Deras flöden är inte kronologiska anslagstavlor. Algoritmer väljer aktivt vilka inlägg som skall lyftas fram, rekommenderas eller begravas, ofta för att öka engagemang och annonsintäkter.

Om X bedöms spela en aktiv roll genom att systematiskt välja ut, förstärka eller monetarisera visst innehåll kan skyddet begränsas. Men detta betyder inte automatiskt att X blir utgivare eller gärningsman bakom varje inlägg.

För ett straffrättsligt ansvar som medgärningsman eller medhjälpare krävs att åklagaren visar en konkret koppling till det aktuella brottet, faktisk medverkan eller kontroll, den kunskap eller avsikt som respektive brott kräver samt att plattformens handlande inte bara bestod i neutral lagring.

Påståendet om att X görs till medgärningsman till de brott som eventuellt begås av dess användare är därför alltför kategoriskt. Det rör sig snarare om att undersökningsdomarna kan försöka visa att X i vissa fall varit en aktiv medverkande aktör, inte bara en teknisk mellanhand.

Så, kan X blockeras?

Ja, det finns juridiska vägar för detta. I vart fall för en tillfällig blockering. Men ribban är hög. Artikel 51 och 82 i DSA tillåter i sista hand att en samordnare för digitala tjänster begär att en domstol tillfälligt begränsar tillgången till en tjänst. Det förutsätter bland annat en överträdelse som fortsätter, att andra befogenheter har uttömts, att överträdelsen orsakar allvarlig skada, att överträdelsen utgör ett brott som innebär ett hot mot människors liv eller säkerhet och att det är ett proportionerligt och tidsbegränsat beslut. DSA säger uttryckligen att lagligt innehåll inte får göras otillgängligt i onödan.

Fransk rätt medger också domstolsförelägganden mot internetoperatörer och andra mellanhänder för att stoppa eller förebygga skada. Men en total blockering av en plattform med miljontals lagliga inlägg skulle behöva klara en mycket sträng proportionalitetsprövning mot yttrande- och informationsfriheten.

Således: Utredningen kan på längre sikt öppna för krav på att X blockeras i Frankrike. Men någon sådan begäran eller något sådant beslut är ännu inte känt.

Det går att misstänka politiska motiv, särskilt eftersom den ursprungliga anmälan kom från den Macronallierade parlamentsledamoten Éric Bothorel och uttryckligen berörde påverkan på den politiska debatten. Musk och X har också beskrivit utredningen som politiskt motiverad. Men det finns för närvarande inga offentliga belägg för att regeringen beordrat domarna att angripa X på grund av Musks kritik.

Processen började som sagt två år före presidentvalet, inte nio månader före. Det senaste juridiska resonemanget om värdstatus kommer visserligen närmare valet, men bygger på en EU-dom som gäller alla algoritmstyrda plattformar.

Det verkligt intressanta är att EU-domstolen har börjat sudda ut gränsen mellan neutral teknisk mellanhand och redaktionell aktör. Om en algoritm väljer vilka användarinlägg som skall förstärkas kan plattformen anses kontrollera innehållets spridning, även om den inte har granskat eller godkänt själva inlägget.

Det finns möjligen en viss logik då en plattform som medvetet förstärker och tjänar pengar på olagligt material inte alltid kan gömma sig bakom den användare som postat det.

Men detta är samtidigt farligt, eftersom en alltför bred tolkning kan göra plattformar ansvariga för enorma mängder användarinnehåll. Det skapar starka incitament till automatiserad förhandscensur och kan i praktiken undergräva DSA:s förbud mot generell övervakning.

Processen mot X kan alltså bli ett angrepp på en av det öppna internets grundprinciper: Att den som tillhandahåller en teknisk plattform inte automatiskt skall behandlas som utgivare eller medgärningsman till allt som användarna publicerar.

Om plattformar riskerar rättsligt ansvar för innehåll som deras algoritmer har rekommenderat får de starka incitament att granska, begränsa och stoppa användarnas yttranden i förväg. Resultatet kan bli en privatiserad och automatiserad förhandscensur.

Budbärarimmuniteten finns inte för att skydda teknikföretagen. Den finns för att det skall vara möjligt att driva forum, kommentarsfält, sociala medier och andra öppna kommunikationstjänster utan att först kontrollera varje ord som användarna skriver.

En rekommendationsalgoritm innebär att plattformen påverkar innehållets synlighet. Men det är inte självklart att detta kan jämställas med att en ansvarig utgivare granskar, väljer och godkänner varje publicering. En algoritm rangordnar miljarder användarstyrda publiceringar utan att plattformen nödvändigtvis känner till innehållet i varje enskilt inlägg.

Om X i slutänden klassificeras som medverkande till användarnas brott – genom sina algoritmer och sin AI‑tjänst Grok – har Frankrike i praktiken brutit med den traditionella uppdelningen mellan värdtjänst och innehållsleverantör. Det vore ett prejudikat som gör att budbärarimmunitet inte längre är en stabil grund för plattformar, utan en tillfällig kompromiss som kan upphävas när staten anser att det behövs.

Den aktuella processen handlar därför inte bara om X. Det som i Frankrike beskrivs som en kamp mot näthot och desinformation, riskerar att bli ett europeiskt eller globalt prejudikat där stater tar kontroll över det digitala torget genom att hota budbäraren. När rättsväsendet kriminaliserar infrastrukturen snarare än förövaren, har man tagit ett stort steg bort från principen om ett fritt och öppet internet.

CC0

Att tysta missnöje förvärrar polariseringen

av

När politiker försöker tysta missnöje i stället för att hantera dess orsaker förvärras polariseringen. Att lägga locket på löser inget. Det ökar bara trycket.

Politiker ser ofta internet som ett problem. Nätet ger människor en plattform där de kan ifrågasätta, kritisera, faktagranska, lägga sig i och käfta emot. Vilket är jobbigt för våra makthavare.

Man hör också politiker klaga över att nätet bidrar till polarisering och hat. Det känns som en halvfärdig tanke som inte ställer den i sammanhanget relevanta frågan: Varför?

Är det att människor reagerar på de problem de anser sig uppleva som är problemet? Eller är det de bakomliggande problemen som är problemet?

När partiboken, ideologin och den utopiska visionen får gå först kan det vara omöjligt för en politiker att erkänna – eller ens se – själva problemet. Då återstår bara att slå ner på reaktionen.

Det känns som en klen plan – som inte löser något, men möjligen gör saker värre.

Att avfärda människors oro eller irritation ökar polariseringen. Att lägga locket på ökar trycket. Tills man får något slags omstörtande motreaktion, som kunde ha undvikits om man hanterat sakfrågan i tid.

På så sätt kan politiker ironiskt nog komma att stärka politiska krafter som de själva avskyr.

Även när den som uttrycker sitt missnöje har uppenbart fel måste man ta debatten. Kanske speciellt just då. Att tysta folk stärker dem bara i sin uppfattning, även om den är felaktig.

EU är fullt sysselsatt med att bygga upp ett system för politisk och administrativ styrning av innehåll på nätet. I Tyskland och Storbritannien kan yttranden i sociala medier leda till polisbesök, husrannsakan, åtal och i vissa fall fängelse. Det gäller speciellt yttranden av politisk karaktär, samtidigt som gränsen mellan vad som anses vara brottsliga angrepp och legitim kritik inte alltid är självklar.

Men politiker och myndigheter tycks inte vara intresserade av att ta debatten i sak.

Att försöka kontrollera reaktionen i stället för att diskutera orsaken är ett närmast auktoritärt förhållningssätt. Och så vill vi väl ändå inte ha det?

CC0

EU vill ha mer SVT på Youtube

av

EU förbereder lagstiftning som kan tvinga Youtube & Co att lyfta fram innehåll från Public Service. Konsekvensen blir minskad synlighet för alla andra, oberoende innehållsskapare.

I både EU och Storbritannien pågår just nu lagstiftningsarbete som bland annat kan tvinga videodelningsplattformar som Youtube att ge lyfta fram innehåll som produceras av Public Service-bolagen i respektive land.

Principen kallas för »prominence«. Det handlar om att medier som anses betrodda och viktiga för demokrati, mångfald och lokaljournalistik skall göras lätta att hitta i digitala miljöer.

Utöver Youtube drabbas även andra plattformar där användare laddar upp egna videoklipp, som TikTok, Instagram, Twitch, Kick, Rumble, Dailymotion och X.

Konsekvensen av detta blir naturligtvis att alla andra – till exempel nya medier, oberoende journalister, influencers, poddare och fria opinionsbildare – kommer att få se sitt innehåll undanträngt och nedflyttat i plattformarnas flöde.

I EU pågår denna diskussion inom ramen för en översyn av det Audiovisuella Medeietjänstdirektivet (AVMSD). Den görs som en del av arbetet med EU:s European Democracy Shield. Europaparlamentets specielle rapportör för den senare är svensken Tomas Tobé (M).

Den här typen av regler har framför allt stöd hos socialdemokratiska och gröna partier, som under senare år återkommande argumenterat för ett större offentligt inflytande över den digitala informationsmiljön. Men det finns även support för idén bland vissa traditionellt borgerliga partier, då främst med hänvisning till nationell säkerhet.

De europeiska public service-bolagen är pådrivande – vilket lär ha att göra med att de tappar publik, speciellt vad gäller deras linjära sändningar. SVT, SR och UR är mycket positiva till förslaget. Sveriges Radios VD, Cilla Benkö, är i sin roll som vice president för Europeiska radio- och TV-unionen (EBU) en av de starkaste rösterna för denna förändring.

Public Service-bolag är redan nu verksamma på de aktuella plattformarna, men deras synlighet där styrs idag främst av vad algoritmerna identifierat att användarna vill se. Nu kan detta innehåll alltså komma att lyftas fram så att det inte går att undvika.

Med det uppdaterade AVMSD riskerar vi att få en situation där vi inte själva får välja vad vi vill se i våra flöden. Politiken går från att reglera spelreglerna till att påverka vilka röster som skall göras mer synliga än andra. Vilket känns helt orimligt och främmande för ett öppet demokratiskt samhälle.

I sammanhanget är det värt att påminna om artikel 10 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna:

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Europakonventionen skyddar som synes inte bara rätten att yttra sig utan också rätten att ta emot information utan offentlig myndighets inblandning.

Det uppdaterade direktivet kan även komma att innehålla krav på en ökad andel innehåll som produceras i EU, allmänt skärpta regler för video-plattformar, mer skydd för minderåriga, utökade åtgärder mot hat med mera. Bli inte förvånad om det även kommer regler för hur fria opinionsbildare skall få presentera sitt innehåll på olika plattformar.

EU-kommissionen håller just nu på att sammanställa resultatet av en offentlig konsultation om frågan. Denna sammanställning skall presenteras efter sommaren. Ett lagförslag väntas innan årsskiftet.

Samtidigt ligger britterna steget före med ett snarlikt förslag. Nedan en video från den oberoende Youtube-baserade nyhetskanalen TL;DR som tydligt förklarar problemet.

CC0

Åldersgränser för sociala medier innebär ID-tvång för alla

av

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har gjort åldersgränser för sociala medier till sitt personliga prestigeprojekt.

På måndagen presenterade EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen en rapport om sociala medier och barn, författad av två experter som EU utsett (Special Panel on the Protection of Minors Online).

I en något haltande jämförelse säger hon:

»Just as we do not give our children keys to the car before they have their licence or let them buy alcohol until they are legally allowed, we need to set the age at which they can legally access social media.«

Det centrala är att man vill se en åldersgräns på 13 år för »Sociala medier+«. Enskilda medlemsstater skall kunna införa en högre gräns, upp till 16 år.

Vad står då plus i »Sociala medier+« för? Exempel är AI-chattbotar, onlinespel, sociala spelplattformar, appbutiker, videoplattformar med mera.

Rapporten förordar att barn introduceras till sociala medier och onlinevärlden stegvis: Ingen skärmtid för barn upp till tre års ålder. Endast skärmtid tillsammans med vuxen för 4-6-åringar. Endast begränsad och övervakad användning av åldersanpassade tjänster för unga upp till 13 års ålder. Gradvis ökad autonomi och tillgång till tjänster som är »barnsäkra som standard« för 13-18-åringar.

Man vill även se begränsningar av automatisk uppspelning, hur långt man kan scrolla och användning av »likes«. Kontroll av ålder är enligt kommissionen tänkt att ske med EU:s nya app för åldersverifiering.

Tidigare har utgångspunkten varit att myndigheterna måste visa att en digital tjänst orsakar skada innan den regleras. Nu föreslås i stället att plattformarna ska behöva bevisa att deras tjänster är säkra för barn för att yngre användare ska få tillgång till dem.

Det höjs redan röster som menar att experternas rekommendationer inte är så mycket värda, eftersom man redan på förhand bestämt vad de förväntas komma fram till. Politico rapporterar:

»Opponents of a blanket ban aren’t impressed by the process. “Usually it is better to explain the problem and find hopefully the best solution to the problem. If you have already said that we are going for a ban and we are looking for a way how to do it, then this is a little bit biased,” Estonian Justice and Digital Affairs Minister Liisa-Ly Pakosta told POLITICO.«

Sedan kan man notera att 438 andra forskare samlats i ett upprop som förklarar varför åldersgränser för sociala medier är en dålig idé. De påpekar att det inte finns några tydliga belägg för att åldersgränser gör barn säkrare online. Tvärtom kan unga då istället drivas till internets mörkare, mer insynsskyddade och totalt okontrollerade domäner. De menar också att ålderskontroller hotar internets grundläggande decentraliserade struktur och kan användas för censur, blockering eller selektiv informationskontroll.

I sammanhanget är det också värt att peka på Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (och korresponderande del i EU:s rättighetsstadga) som säger:

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Vilket rimligen även gäller minderåriga. Så här säger Barnkonventionen – som är svensk lag och som man brukar hänvisa till i alla möjliga sammanhang:

»Barnet skall ha rätt till yttrandefrihet; denna rätt innefattar frihet att söka, motta och sprida information och tankar av alla slag, oberoende av gränser, antingen muntligen, skriftligen eller i tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer.«

Vilket rimligen står i konflikt med åldersgränser för sociala medier. Det gäller alltså barns rätt att ta emot såväl som att sprida information.

Slutligen är det värt att understryka att åldersgränser för sociala medier innebär att alla kommer att tvingas identifiera sig – på ett eller annat sätt – för att få använda sociala medier. Det tycks som att detta inte riktigt sjunkit in hos en bredare allmänhet ännu.

• Politico: Inside von der Leyen’s push for an EU social media ban »

EU-kommissionen:
• Special panel on child safety online »
• Statement by President von der Leyen with the Co-Chairs of the Special Panel on child safety online »

• 438 forskare: Joint statement of security and privacy scientists and researchers on Age Assurance »

Relaterat / tidigare bloggposter:
• Tyskland vacklar om åldersgränser för sociala medier »
• Det finns bättre lösningar än åldersgränser för sociala medier »
• Utredning föreslår 15-årsgräns för sociala medier »
• Ålderskontroll – en trojansk häst »
• Sociala medier är barnens sista fria rum »
• Åldersgränser på sociala medier hotar ungas rättigheter »
• Ålderskontroll eller åsiktskontroll? »
• 389 [EDIT: 438] forskare kräver stopp för ålderskontroller online »

CC0

EU ökar polariseringen

av

EU:s ansats att tysta kritiska röster istället för att bemöta dem riskerar att öka polariseringen i vårt samhälle.

Den sokratiska metoden bygger, enkelt uttryckt, på att först etablera en gemensam bild av vad någon vill åstadkomma som denne kan acceptera. Att argumentera mot vad man tror eller hoppas att någon tycker är meningslöst, om man vill uppnå någon form av resultat.

När man sedan är överens om vad motparten faktiskt vill uppnå kan man börja ställa frågor. Ofta är de till synes enklaste frågorna de knepigaste. Som: Hur? Med följdfrågor.

Målet är inte att krossa motståndaren i en debatt – utan snarare att tvinga den andre att börja tänka genom en dialog. Inte sällan slutar det med att den andre på egen hand drar slutsatsen att det han eller hon tror sig tycka, veta eller kämpa för inte är helt genomtänkt.

På så sätt kan samtalet föras framåt istället för att stå och stampa.

Detta står i skarp kontrast till hur EU behandlar det offentliga samtalet, speciellt online.

Med Digital Services Act, Trusted Flaggers, EU-stödda faktakontrollanter och EU:s nya »demokratisköld« känns ansatsen mer som att slå den som inte tycker rätt i huvudet med byråkrati och censur.

Det tros och tycks förvisso en massa märkliga saker där ute. Och det saknas inte krafter som på riktigt försöker destabilisera vårt öppna demokratiska samhälle.

Men om man bara avfärdar eller censurerar påståenden och narrativ med att de är fel, dumma eller farliga kommer man aldrig att oskadliggöra dem. Man måste ta diskussionen.

Inte bara för att bemöta avsändaren, utan även för att desarmera själva argumentet för en bredare publik som annars kan komma att ta det till sig.

Effektiv propaganda innehåller nästan alltid ett korn av sanning. Därför är det tacksamt för till exempel främmande makt att spinna narrativ utifrån verkliga förhållanden.

Att då censurera, stänga av och moderera bort kritik riskerar att göra allt värre. Istället måste man analysera och dekonstruera argumenten, skilja agnarna från vetet och acceptera om det finns ett verkligt problem som behöver hanteras i botten.

Vilket politiker har svårt att göra eftersom deras projekt, ideologier, utopier och bindning till olika kollektiv gör dem kognitivt blockerade. Skulle de erkänna att de har fel rycker de undan grunden för hela sitt mandat och politiska existensberättigande.

Så de väljer istället ett mer auktoritärt förhållningssätt. Vilket är oroväckande.

Historien visar att dåliga och farliga idéer sällan besegras genom att förbjudas. De besegras när de granskas öppet, ifrågasätts och visar sig vara ogenomtänkta.

Om EU i stället försöker administrera bort oönskade åsikter riskerar resultatet att bli det motsatta: ökad misstro, djupare polarisering och ett svagare offentligt samtal.

CC0