EU:s uppladdningsfilter: Låsta positioner i kommissionens samtal

Idag, den 16 januari, håller EU-kommissionen ännu ett »stakeholder meeting« om upphovsrättsdirektivets artikel 17 (f.d. 13) – som ställer krav på licensiering och filtrering av upphovsrättsskyddat material på nätplattformarna.

Fortfarande är motsättningarna mellan plattformar (och därmed även användare) och upphovsrättsindustrin betydande. EDRi skriver om resultatet av förra mötet:

After Youtube’s Content ID presentation during the third meeting, Facebook’s Rights Management tool presentation reiterated what civil society has been repeating during the entire duration of the copyright debates: filtering tools cannot understand context. Content recognition technologies are only capable of matching files and cannot recognise copyright exceptions such as caricature or parody.

This argument has now been clearly and repeatedly laid out to the European Commission by both civil society organisations and providers of content recognition technology. We would therefore expect that the Commission’s guidelines will take this into account and recommend that filters should not be used to automatically block or remove uploaded content.

Denna fråga har blivit högaktuell efter att Frankrike och Nederländerna lagstiftat innan alla andra – och valt att helt strunta i undantag för memes, satir, kritik och andra former av »fair use«.

Plattformarna oroas också över felaktiga upphovsrättsanspråk, som kan komma att leda till att material och poster felaktigt censureras.

Vi återkommer när mer information läckt ut om dagens möte.

EDRi » Copyright stakeholder dialogues: Filters can’t understand context »

Illa när Frankrike och Nederländerna lagstiftar om uppladdningsfilter

Frankrike och Nederländerna är först ut när det gäller att lagstifta om artikel 17 (f.d. 13) i EU:s upphovsrättsdirektiv. I båda fallen ser det ut att bli uppladdningsfilter. Och i båda fallen är lagstiftningen problematisk.

Communia rapporterar:

These first implementation proposals are coming from a main proponent of Article 17 (France) and one of the most vocal opponents (Netherlands), and allow us to get a first impression of how Member States across the EU are likely going to deal with this controversial article. Irrespective of the different positions by France and the Netherlands during the directive negotiations, the implementation proposed by both Member States do not diverge much from each other.

Till att börja med verkar allt tal om »fair use« lyser med sin frånvaro. Det vill säga undantag som tillåter memes, kritik, parodi med mera.

Inget av lagförslagen har de »user rights safeguards« som såväl direktivet som EU-kommissionen kräver.

Inget av lagförslagen förefaller ens ha någon tydlig definition av vilka plattformar (OCSSP, online content-sharing service providers) som omfattas.

Inget av lagförslagen har någon garanti mot att icke upphovsrättsskyddat material kan komma att filtreras bort.

Communia:

The Dutch and French implementation law proposals show that national legislators cannot be trusted to implement Article 17 in a balanced way that includes the hard-fought user rights safeguards that are part of the final compromise that was found between the EU legislators after more than two years of bitter discussions.

Under pressure from rightholders, national legislators are focusing their attention on those parts of the Article that require rightholders and platforms to cooperate with each other to either license or filter. Without the user rights safeguards in the latter part of Article 17, such cooperation will undermine users freedom of creative expression. Not implementing the user rights safeguards is a glaring act of disregard of the outcome of the EU legislative process, and will need to be challenged once these legislative proposal reach the national parliaments.

Det verkar alltså som om både Frankrike och Nederländerna är selektiva när det gäller vilka delar av upphovsrättsdirektivet de tänker implementera. Vilket med största säkerhet kommer att leda till att dessa länders lagstiftning kommer att dras inför EU-domstolen.

Det är också värt att notera att varken Frankrike eller Nederländerna väntar på de riktlinjer för implementeringen av direktivet som EU-kommissionen just nu arbetar med.

Communia » Article 17: Both French and Dutch implementation proposals lack key user rights safeguards »

Vem skall bestämma vad som är sanning?

Debatten om politisk annonsering i sociala media fortsätter. Facebook har bestämt att inte faktakolla politiska annonser. Google begränsar så kallad micro-targeting. Och Twitter har helt stoppat politiska annonser. Och just nu utsätts framförallt Facebook för hård kritik för sitt beslut.

Debatten rymmer flera principiellt intressanta frågor. Som vem som skall bestämma vad som är sanning. Och vad sanning egentligen är. Samt hur detta i så fall skall prövas. Ingen av dessa frågor har fått något rimligt svar.

Anta att två politiska partier har olika uppfattning om hur något förhåller sig – och att båda påståendena inte kan vara rätt samtidigt. Vem skall då bestämma vad som är »rätt«? Hur vet man vad som är korrekt? Och vad händer om politiska partier och kandidater inte tillåts ifrågasätta vedertagna uppfattningar?

Debatten visar också att man underskattar internets deltagandekultur. Är det någonstans som olika påståenden granskas och ifrågasätts – då är det på nätet. Finns det någonstans där politiker kritiseras och hånas för felaktiga påståenden – då är det på nätet.

Dessutom blir det väldigt konstigt om olika regler skall gälla på respektive utanför internet.

Politico: Facebook sticking with policies on politicians’ lies and voter targeting »

Facebook om EU:s »uppladdningsfilter«

Det får nu anses klarlagt att EU:s nya upphovsrättsdirektiv kommer att leda till att allt som folk laddar upp – i vart fall på Facebook – kommer att förhandsgranskas, analyseras och i förekommande fall censureras.

Torrentfreak rapporterar:

»In a recent meeting organized by the European Commission, Facebook explained in detail how this automated system works. The meeting was organized to create a dialogue between various parties about possible solutions for the implementation of Article 17.

In Facebook’s presentation Dave Axelgard, product Manager for Rights Manager, explained how automated matching of copyrighted content takes place on the social media network. He also detailed what actions rightsholders can take in response, and how users can protest misuse and abuse of the system.«

Den goda nyheten är att Facebook anstränger sig för att komma tillrätta med felaktiga och falska upphovsrättsliga anspråk:

»Facebook works hard to catch and prevent these types of misuse and abuse, to ensure that its automated detection system doesn’t remove legitimate content. This is also something to keep in mind for the implementation of possible ‘upload filters’ with the introduction of Article 17. (…)

Facebook tries to limit abuse through a variety of measures. The company limits access to its Rights Manager tool to a select group of verified copyright holders. In addition, it always requires playable reference files, so all claims can be properly vetted.«

Men det finns fortfarande problem:

“Our matching system is not able to take context into account. It’s just seeking to identify whether or not two pieces of content matched to one another,” Axelgard said, responding to a question from Communia’s Paul Keller.

Vilket är precis vad upphovsrättsdirektivets kritiker varnat för från första början.

Torrentfreak: Facebook Sees Copyright Abuse as One of the Platform’s Main Challenges »

Uppdatering – Mer relevant information här: Article 17 stakeholder dialogue (day 4): it’s all about transparency »

Vem försvarar det fria ordet på internet?

I internets barndom var nätet fritt och öppet. Plötsligt fick vi alla en teknisk plattform som gav oss möjlighet att publicera våra tankar, våra åsikter, våra kreativa verk, våra analyser och våra funderingar. Teoretiskt sett fick vi en möjlighet att nå i princip hela svenska folket, eller för all del, hela världen.

Sedan dess har mycket skett. Upphovsrättsindustrin har stegvis fått igenom inskränkningar av nätets frihet, nu senast i form av EU:s nya upphovsrättsdirektiv – som kommer att kräva förhandsgranskning av allt som laddas upp på nätets plattformar och i förekommande fall censur. Samma EU-direktiv gav medieföretagen rätt att kräva betalt från de plattformar som länkar till dem. Yttrandefriheten har inskränkts – både på och utanför nätet – och kommer snart att regleras ytterligare i EU:s Digital Services Act.

Frågan är vem som företräder nätanvändarnas intressen? Vem försvarar det fria ordet?

Det har i tio års tid funnits en handfull piratpartister i Europaparlamentet, som gjort nytta – inte minst genom att ifrågasätta och käfta emot. Men någon medborgarrättsrörelse att tala om finns i vart fall inte i Sverige och knappt ens i Europa heller. Konsumentorganisationerna har visserligen gjort en del nytta vad gäller att hålla ett öga på hur nätjättarna hanterar våra persondata – men de har hållit en låg profil vad gäller yttrandefriheten. Därtill en handfull nätfrihetsorganisationer som mest har fullt upp med att bevaka vad som sker, svara på remisser och medverka på seminarier.

Men i det stora hela är det tunt med folk som slåss för ett fritt och öppet internet. Speciellt om man jämför med vilket inflytande Big Entertainment, Big Media, Big Government och en allt ängsligare Big data har.

Skall yttrandefriheten online försvaras, då är det helt enkelt upp till alla oss som använder internet för att sprida nyheter, bilda opinion och skapa. Vi måste göra våra röster hörda. Vi måste ställa politikerna mot väggen och få dem att inse att nätfrågorna är tillräckligt viktiga för att påverka hur vi röstar. Vi måste driva på den debatt som de flesta andra inblandade helst inte vill ha. Vi måste försvara våra fri- och rättigheter på nätet. Vi måste skruva upp vår aktivism.

Annars kommer det fria ordet på internet att strypas. Vilket är en process som redan pågår i såväl europeisk som svensk politik.

/ HAX

EU 2020: Nu står kampen om det fria ordet på internet

Med sin Digital Services Act tänker EU bland annat reglera yttrandefriheten på internet. Det kan bli lite hur som helst. Men det är nu – när diskussionen är ung och positionerna ännu inte är låsta – som vi kan påverka hur resultatet blir.

Det fria ordet på internet har många fiender. Politikerna ogillar att vanligt folk stör och lägger sig i. Media kämpar för att behålla makten över agendan. Och allehanda samhällsdebattörer ogillar när andra ifrågasätter och granskar deras teser.

I Tyskland finns redan en speciell intrnetlag (NetzDG) som kritiseras för att hota såväl tryckfriheten som yttrandefriheten. I Frankrike har man givit staten rätt att i vissa situationer bestämma vad som skall anses vara sant respektive falskt – och därmed tillåtet eller förbjudet – att uttrycka på internet. Och i så gott som alla EU:s medlemsstater hörs krav på inskränkningar i vad som får skrivas och sägas i sociala media.

Det är allt detta som EU nu vill samla i ett regelverk som kommer att gälla i alla EU:s medlemsstater: The Digital Services Act.

Hat och hot på nätet kan visserligen vara problem. Men i den fysiska världen, utanför nätet finns redan regler som rör olaga hot, förtal, hets mot folkgrupp med mera. Oavsett vad man tycker om just dessa regler är det viktigt att lagar och regler – som sådana – är desamma utanför som på internet. Vad som är tillåtet respektive förbjudet att uttrycka kan och får inte vara beroende av i vilket medium informationen framförs.

Problemet är att när EU sätter upp regler, då blir resultatet ofta »worst practice«. Det vill säga att de som vill förbjuda, de som vill försvara sina privilegier, de som vill kontrollera och styra är mer högljudda än de som försvarar människors – och informationens – frihet.

Så var det till exempel när det gäller EU:s nya upphovsrättsdirektiv – där Big Media och Big Entertainment lyckades driva igenom såväl den absurda »länkskatten« som regler som kommer att kräva att allt som laddas upp på nätplattformar måste förhandsgranskas, analyseras och i förekommande fall censureras av automatiska filter.

Den gången kom den breda debatten igång alldeles för sent. Det är ett misstag som inte får upprepas.

Det är nu – medan alla kort fortfarande ligger på bordet och innan de politiska grupperna låst sig fast vid olika förslag och uppgörelser – som nätsamfundet måste visa att det vill, kan och kommer att försvara det fria ordet på internet.

/ HAX

Är det medias intåg på nätet – inte sociala media – som polariserar samhället?

Det diskuteras om internet och sociala media har orsakat ett mer polariserat samhällsklimat.

Naturligtvis är det fler som fått tillgång till en plattform för att yttra sig. De allra flesta tillför något till det allmänna samtalet. Andra är mer destruktiva. Vilket är ungefär som i världen utanför internet.

Dels innebär internet att vi erbjuds fler nyheter, fler åsikter, fler analyser, fler vinklar och mer kritik av rådande förhållanden. Dels medför det att dramatiskt många fler människor än tidigare har möjlighet att delta i samtalet.

Detta får naturligtvis konsekvenser, till exempel i form av att olika idéer ställs mot varandra. Vilket jag tycker man bör se som en bra sak. Det är så det skall vara i en demokrati – speciellt en parlamentarisk demokrati – för att samhällsdebatten alls skall kunna röra sig framåt.

Men om man ändå skall diskutera polarisering och internet – då finns det en vit fläck i debatten. Det är traditionella media, dess roll och verksamhet.

I dagspressens barndom var den mist lika hatad av makthavarna som internet är idag. I sin blandning av högt och lågt var den en disruptiv kraft. Den gav inte bara människor nyheter från hela världen. Den gjorde det även möjligt för vanligt folk att följa med i hur makten utövades.

Pressen har alltid levt på att sälja tidningar – eller som idag dra klick på nätet. För att denna affärsidé skall fungera måste människor vilja köpa tidningarna. Och krig, våld, skandaler, tragedier och olyckor säljer bättre än artiklar som berättar att allt är i sin ordning.

Sedan klev pressen – motvilligt – ut på internet. Här kan en nyhetscykel som förr tog minst ett dygn vara passerad på ett par timmar. Tempot är högre. Så man behöver fler krig, skandaler, tragedier och olyckor. Och i den mån utbudet av sådant inte möter efterfrågan måste något göras. Det kan till exempel ske genom att man blåser upp mindre händelser till något större än vad de i själva verket är. Eller genom att man skapar nyheter. (Kolla aldrig en bra story, som man säger i kvällspressen.)

Konfrontation är säljande nyheter. Dessutom är det lätt att skapa konfrontation. Det räcker med att intervjua ett par olika personer med olika åsikt – och sedan blåsa upp detta till något slags stor konflikt. Ännu »bättre« är om man lyckas skapa splittring inom en viss grupp. Eller om man kan skapa en konfrontation som leder till att politiker stressas till att måla in sig i ett hörn. Då kan pressen ha saker att skriva om i månader, rent av år.

Så även om pressen har en stor och viktig uppgift i att granska och hålla efter makten – så har den också en mindre ädel sida.

Därför vill jag lägga fram följande tanke: Tänk om det är pressens intåg på internet som skapat ett mer polariserat samhällsklimat?

/ HAX

Facebooks godtyckliga censur är ett problem

Facebook agerar fullständigt ologiskt och utan ett spår av konsekvens i sitt förbud mot annonser som rör »sociala frågor, val eller politik«. Dessutom är förbudet i sig ett demokratiskt problem.

En bloggpost från tidskriften Kvartals chefredaktör Jörgen Huitfeldt fångade mitt intresse. Ämnet är hur Facebook godtyckligt och inkonsekvent stoppar vissa av tidskriftens annonser. Detta är extra intressant då Kvartal är en högst »rumsren« tidskrift på den borgerliga kanten – som inte med någon måttstock kan anklagas för att sprida hat eller hot.

Till och med en annons som marknadsför en intervju med moderatledaren Ulf Kristersson censureras. Annat släpps igenom. Och vid något tillfälle har kända och respekterade debattprofiler till och med blivit tillfälligt avstängda från Facebook för att ha delat inlägg (inte annonser) som det varit fritt fram för Kvartal själva att lägga upp på plattformen.

Veckan därpå börjar vi mer konsekvent att pröva Facebooks annonseringsregler för att försöka hitta någon slags logik. Vi lägger en slant på att marknadsföra Veckopanelen med Sanna Rayman, Gunilla Kindstrand och Karin Svanborg Sjövall. Där blir det nej. Återigen med motiveringen från roboten (kanske) att man inte får marknadsföra innehåll med ”sociala frågor, val eller politik.”

Därefter provar vi med Viktor Barth-Krons kommentar om Kristdemokraterna. Den går igenom. Handlar den om val och politik? Ja tveklöst. Förstår vi varför den får grönt ljus? Nej.

Vi provar med en ytterligare kommentar av Viktor Barth-Kron. Kanske är det honom Facebook gillar? Denna gång handlar hans text om Sverigedemokraterna. Den blir nekad. Utan motivering.

Den enda förklaring jag kan komma på är att det kan röra sig om att en del människor anmäler inlägg och annonser med åsikter de inte gillar. Helt enkelt för att de vill tysta dem som har en annan åsikt. Om det är organiserat eller ej kan vi låta vara osagt. Sedan gör Algoritmen sin grej och därefter kanske eller kanske inte inlägget / annonsen granskas av en människa som kanske eller kanske inte ändrar beslutet någon gång i efterhand.

Om det är så att människor anmäler publiceringar bara för att de inte delar de åsikter som framförs – då är detta ett problem som Facebook borde ta tag i. Till exempel skulle uppenbara okynnesanmälningar kunna leda till att anmälaren stängs av för någon form av falsk tillvitelse.

Men så har vi det märkliga påstådda förbudet mot att marknadsföra inlägg som rör »sociala frågor, val eller politik«. Vilket låter som en utmärkt bekväm ursäkt för Facebook för att rensa bort sådant som någon möjligen kan uppleva som stötande eller provocerande. Och som samtidigt för tankarna till Huxleys dystopi »Du sköna nya värld«. Allt skall vara slätstruket, lättsmält och okontroversiellt till förmån för ytliga distraktioner i form av lätt underhållning.

Med tanke på Facebooks dominerande ställning som social medie-plattform är detta skrämmande. Och att medvetet fördumma användarna är i ett vidare perspektiv ett demokratiskt problem.

Att förbjuda marknadsföring av inlägg som rör sociala frågor, val eller politik är dessutom att gå maktens ärenden. Ett etablerat parti eller en stor organisation med massor av följare har inga svårigheter att nå många användare genom att helt enkelt dela sina vanliga inlägg. Men för ett litet eller nytt politiskt parti, en ny aktivistgrupp eller för all del en privatperson med andra, nya åsikter innebär förbudet mot att marknadsföra inlägg att de får extremt svårt att nå det genomslag som etablerade makthavare har gratis. Spelreglerna är helt enkelt riggade.

Sedan kan man ju undra när det blev ett problem att människor intresserar sig för »sociala frågor, val eller politik«.

Facebook är förvisso ett privat företag. De får ha i stort sett vilka regler de vill. Och de är fria att sälja annonser till vilka de vill – eller att låta bli. Men det innebär inte att de kan förvänta sig att undgå kritik när de beter sig idiotiskt.

/ HAX

Kvartal: Facebooks skruvade version av yttrandefrihet »

Register för upphovsrätt – ett litet steg åt rätt håll

Ett problem med upphovsrätten är att allt är skyddat. Detta även om det bara skulle vara en enkel skiss på baksidan av ett kuvert. Men det finns inget register att vända sig till för att få reda på vem som är upphovsman till vad. Vilket resulterar i massor av »föräldralösa« verk – som ingen gör anspråk på, men som ändå inte kan användas.

Denna typ av problem blir extra tydliga online – och högst påtagligt med EU:s nya upphovsrättsdirektiv.

Därför tycker jag att detta är en god nyhet och ett litet steg åt rätt håll. Computer Sweden skriver:

»I våras klubbades EU:s nya upphovsrättsdirektiv igenom efter en intensiv debatt.

Det nya direktivet medför bland annat att förmedlare av digitalt innehåll kan hållas ansvariga om de publicerar upphovsrättsskyddade verk utan tillåtelse. Men ofta är det inte så lätt att veta vilka som är upphovsrättsinnehavare och det kan också vara svårt att bevisa att man är den som har upphovsrätten.

För att lösa de här problemen har Omegapoint tillsammans med det svenska forskningsinstitutet Rise börjat utveckla en blockkedjelösning där personer kan säkra bevisen för att de har upphovsrätt till ett verk.«

Vore det inte väldigt praktiskt om detta blev den plats dit man vänder sig för att få reda på vem som har upphovsrätt till vad? Och dit upphovsmän kan vända sig för att registrera sina verk, för att undvika framtida tjafs?

Man skulle även kunna tänka sig att detta blir det register som hanterar alla automatiska förfrågningar om upphovsrätt som uppstår med de uppladdningsfilter som kommer att behövas för att upprätthålla upphovsrättsdirektivets artikel 17 (tidigare 13).

Detta bygger naturligtvis på att upphovsmännen registrerar sina verk i denna blockchainbaserade databas. Men det är kanske det minsta man kan kräva, om de sedan skall kunna begära statens hjälp för att skydda sin upphovsrätt.

Och om verket inte finns i databasen – då är det helt enkelt att betrakta som public domain, fritt för alla att använda.

Den enda invändning som direkt slår mig kan komma att kräva något slags regel: Ingen får olovandes upphovsrättsskydda någon annans verk.

Detta upphovsrättsregister skulle även kunna innehålla uppgifter om alternativa upphovsrättslicenser, som Creative Commons – som både tillåter spridning / användning och skyddar upphovsmannens ideella rätt.

Man kan till och med tänka sig tidsbegränsat skydd. Det vill säga att upphovsmannen kan välja att släppa ett verk fritt efter dess kommersiella livslängd (på, låt säga, 5-10 år).

Så länge det finns ett register och en liggare går allt sådant att hantera. Vilket händelsevis passar utmärkt ihop med blockchain-tekniken.

Jag inser att det ovanstående är att springa i förväg. Men jag tror att ett register av denna typ är vad som krävs för att rensa upp i vad som idag är ett digitalt upphovsrättsträsk.

Så länge upphovsrätten ser ut och fungerar som den gör måste det finnas ett hanterbart system kring den. Så att vi slipper gissa. Och så att EU:s nätcensur inte kommer att omfatta mer än nödvändigt.

/ HAX

Computer Sweden: Vem har upphovsrätten? Deras plattform ska säkra bevisen »

Frankrikes lag mot näthat möter motstånd

Frankrike väntar inte på EU:s nya Digital Services Act, utan går före med egen lagstiftning mot näthat. Vilket väcker kritik. EDRi rapporterar:

»France’s draft legislation on hate speech (also called the “Avia law”) received a lot of criticism. The draft law was approved in July 2019 by the French National Assembly and will be examined by the Senate in December. It would oblige platforms to remove flagged hateful content within 24 hours or face fines. The Czech Republic first sent a detailed Opinion on the draft law. This was followed by the European Commission officially asking France to postpone the adoption of the law, mentioning in its letter a risk of violation of articles 3, 14 and 15 of the EU E-Commerce Directive.

EDRi, with the support of its members ARTICLE 19 and Access Now, submitted formal comments to the Commission to warn against the major pitfalls that the draft Avia law entails. The Commission joins EDRi in calling on France to halt the adoption of the legislative proposal. Leaving social media companies just 24 hours to do a reasoned assessment of a flagged piece of content officially appoints them as arbiters of legality and “the truth”, with heightened chilling effects on freedom of expression online. The fines companies face for non-compliance with the 24-hour deadline are disproportionate for platforms with limited resources such as not-for-profit community initiatives like Wikipedia.

Furthermore, the strict time cap will de facto lead to the use of filtering technology, resulting in over-removal of content.«

Hela vitsen med EU:s Digital Services Act – som kan komma att bli förfärlig i sig – är att man skall ha ett enhetligt regelverk vad gäller bland annat näthat. Helt enkelt eftersom internet inte tar hänsyn till nationsgränser.

Men som vanligt är fransmännen ivriga och vill springa före, vilket är en smula märkligt eftersom de samtidigt intar en överstatlig position i EU.

Möjligen hinner de nu testköra sina ofta märkliga och överdrivna idéer själva – innan de försöker tvinga på dem på alla på EU-nivå. Vilket möjligen är en bra sak, även om det är tråkigt för franska folket som nu får agera försökskaniner.

EDRi:
• France’s law on hate speech gets a thumbs down »
• Content regulation – what’s the (online) harm? »