En ny spellag i Schweiz kräver att internetoperatörerna spärrar utländska kasinosajter.
Nu har ett antal organisationer gått samman och startat en namninsamling för folkomröstning om internetspärrarna.
Precis som när nätspärrar diskuterades i Tyskland för några år sedan – då var det barnporr som skulle blockeras – varnar kritikerna för faran med att bygga upp en infrastruktur för censur, som sedan kan användas godtyckligt av framtida makthavare.
Human Rights Watch har tillsammans med ett femtiotal andra organisationer, däribland Reportrar utan gränser, skrivit ett öppet brev till Europeiska kommissionen, Europaparlamentet och Europeiska rådet.
Organisationerna protesterar mot det uppladdningsfilter – den ökända Artikel 13 eller ”censurmaskinen” – som är på förslag i det upphovsrättsdirektiv som just nu är under förhandling och omröstning i diverse utskott.
Om filtret införs kommer ”onlinetjänster” inte ha något annat val än att ”övervaka, filtrera och blockera EU-medborgares kommunikation”, enligt undertecknarna. Detta strider mot EUs stadga om de grundläggande rättigheterna, och kan därför i slutändan diskvalificeras av EU-domstolen på samma sätt som hände med den generella datalagringen nyligen.
Organisationerna kräver därför att Artikel 13 stryks ur förslaget på nytt upphovsrättsdirektiv.
Copybuzz har en tänkvärd kommentar:
It is especially striking that organisations such as Reporters without Borders and Human Rights Watch, which are known to intervene for the protection of human rights in less democratic countries, have now been moved to the point where they felt the need to voice their concerns in this matter to ensure that EU citizens are safeguarded from the EU’s copyright agenda crushing their fundamental rights.
Europaparlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, Libe, ska snart rösta om upphovsrättsdirektivet. Detta är sista steget innan utskottet för rättsliga frågor, Juri, sammanfattar utskottens åsikter och kommer fram till en samlad linje som EU-parlamentarikerna kan ta ställning till.
Tyska piraternas EU-parlamentariker Julia Reda är inte skonsam i sin kritik mot det uppladdningsfilter som Europeiska kommissionen presenterade förra veckan:
Installing censorship infrastructure that surveils everything people upload and letting algorithms make judgement calls about what we all can and cannot say online is an attack on our fundamental rights.
Efter att ha sågat ”censurmaskinen” på principiella grunder tittar hon närmare på hur diverse uppladdningsfilter fungerar i praktiken – och listar deras största fails. Skratta eller gråt:
Julia Reda: When filters fail: These cases show we can’t trust algorithms to clean up the internet
Europeiska kommissionen har i dag släppt riktlinjer för hur onlineplattformar ”ska förebygga, upptäcka och avlägsna olagligt innehåll som uppmuntrar till hat, våld och terrorism på internet”.
Věra Jourová, kommissionär med ansvar för rättsliga frågor, säger:
Rättsstatsprincipen gäller i lika hög grad online som offline.
Ja tack. Låt oss skydda nätet från förhandscensur på samma sätt som vi skyddar tryckta skrifter. Men nu var det väl inte så hon menade.
Kommissionens riktlinjer gäller till en början frivillig reglering, men Jourová flaggar för att det kan bli legislativa åtgärder om inte onlineplattformarna sköter sig:
Vi kan inte acceptera en digital vilda västern och vi måste agera. Den uppförandekod jag har kommit överens om med Facebook, Twitter, Google och Microsoft visar att självreglering kan fungera som ett gott exempel och kan leda till resultat. Men om teknikföretagen inte levererar resultat kommer vi att göra det.
Företagen hon nämner ingår i EU Internet Forum, som är ett samarbete mellan kommissionen, Europol och dessa företag – se tidigare inlägg Så samarbetar Europol med de sociala nätverken.
Netzpolitik påpekar att även om kommissionen trycker på säkerhet och bekämpning av terrorism, så ska även – eller rentav främst – upphovsrättsskyddat innehåll stoppas genom åtgärderna.
Olagligt innehåll är redan olagligt. Det kan anmälas och tas bort inom ramen för nuvarande rättsväsende. Vad kommissionen vill göra är att låta onlineplattformarna leka poliser. Vad är det om inte vilda västern, paní Jourová?
En läsare föreslog att jag skulle skriva om den ”PK-parlör” som Katerina Janouch publicerat (men inte författat) efter att den blivit raderad från Facebook. Okej då.
PK-parlören är en satirisk ordlista som verkar ha påbörjats av flashbackanvändaren Fula Gubben för tio år sedan. Här några exempel:
Ni fattar grejen. Ordlistan pendlar mellan det trötta och det briljanta, över det småroliga och osmakliga, precis som satirtidningarna i Frankrike och Tyskland. Man kan läsa in en politisk agenda, men inte nödvändigtvis – satir vänder sig mot makten.
PK-parlören raderades som sagt från Facebook efter att någon lagt upp den där, och Katerina Janouch publicerade den på sin webbplats Katerina Magasin. Hon ska också ha blivit avstängd från Facebook i ett dygn efter att ha publicerat ordlistan eller delar av den där.
Vad kan man då dra för växlar på detta? Att Facebook har lågt i tak för vad man får publicera är knappast någon nyhet, och som ett privat företag har de såklart rätt att själva sätta gränserna.
Samtidigt har Facebook en unik roll i många människors liv, inte minst som nyhetsförmedlare och agendasättare.
Alltså måste företaget och dess policyer diskuteras, något vi också ofta gjort i 5 juli-podden. Det är bara att välja och vraka bland avsnitten:
Men från denna kritik är steget långt till den radikala, ja nästan uppviglande retorik som Katerina Janouch använder i sin introduktion till PK-parlören:
Innan du börjar läsa PK-parlören vill jag utfärda en kraftfull varning: Du gör det helt och hållet på egen risk. Jag kan absolut inte ansvara för att du ska ha kvar ditt arbete, dina vänner eller dina konton på sociala medier om du konsumerar nedanstående rader.
Och:
Att läsa den är en motståndshandling. Att dela den är detsamma. Courage, mon ami, som vi brukar säga! Bättre tider skola komma.
Man undrar om det är (äro?) på skämt, men Katerina Janouch blev inte bara avstängd från Facebook i ett dygn – hon blev tidigare utslängd av Piratförlaget när hennes uttalanden om Sverige i tjeckisk webbteve uppmärksammades. Så det där med att förlora arbete och konton på sociala medier är egna erfarenheter; kampretoriken är inte ironisk. Tvärtom: Katerina Janouch ger nu ut sina böcker på det egna förlaget Palm Publishing, som presenterar sig så här:
Palmen böjer sig för stormen. Istället för att knäckas klarar den sig, trots tropiska stormar och till och med en tsunamis. Kanske är det därför som palmen sedan länge ses som en sinnebild för seger, en symbol för odödlighet och uppståndelse.
Rise like a Phoenix, säger jag bara, Katerina!
Det intressanta i den här historien tycker jag är tonläget och ställningskriget. I stället för att – som jag – se satiren för vad den är, nicka lite instämmande här och var, fnissa lite, för att sedan tänka ”äh vafan, nu går ni för långt”, så ska den antingen kallas rasism och förbjudas eller delas som en ”motståndshandling”.
Ruhig, som tyskarna säger. Lugna ner er.
Kina har ålagt landets internetplattformar att fastställa identiteten på sina användare i sociala nätverk och diskussionsforum. Varje inlägg ska gå att koppla till en verklig person.
De nya reglerna, som egentligen är en åtstramning av redan existerande lagstiftning, ska börja gälla den 1 oktober 2017.
Liksom tidigare blockerar Cyberspace Administration of China webbplatser som ”skadar nationell stolthet”, ”stör den ekonomiska eller sociala ordningen” eller är som vill ”störta det socialistiska systemet”.
Femte julis webbplatser är tillgängliga i Kina, enligt Greatfirewallofchina.org.
Kina må vara ett extremt exempel, men det ska noteras att krav på att kunna koppla en kommentar på webben till en riktig person hörts även i här i väst. I vårt fall är det hatkommentarer man vill få bukt med.
Shanghaiist: Internet platforms must verify real identity of users, in new guidelines which take effect October 1
Ett säkert sätt att få igenom lagstiftning på, eller i alla fall att tysta många protester, är att hänvisa till barnen. Vem vill kritisera lagar som införs ”för barnens skull”?
Den senaste i raden av sådana lagförslag är amerikanska Sesta – Stop Enabling Sex Traffickers Act – som just nu diskuteras i USAs senat. Avsnitt 230 av Communications Decency Act (CDA 230) föreslås ändras på ett sätt som lägger ett större ansvar på internetföretag att moderera kommentarer på webben.
En av kärnfrågorna är begreppet ”knowledge” och hur ett företag kan kompromettera sig självt om det har kunskap om olagligheter. Techdirt förklarar problemet:
Yet, under SESTA you now face liability if you are shown to have any ”knowledge” of violations of federal sex trafficking laws. But what do they mean by ”knowledge”? It’s not at all clear, as it just says ”knowledge.” Thus, now if a site, for example, discovers someone using its platform for trafficking and alerts authorities, that’s evidence of ”knowledge” and can be used against them both in criminal charges and in civil lawsuits.
In other words, somewhat incredibly, the incentive here is for platforms to stop looking for any illegal activity on their sites, out of fear of creating knowledge which would make them liable. How does that help?
Techdirt listar ett antal företag som kommer drabbas om CDA 230 ändras, från Facebook till Airbnb – ja kort sagt alla företag vars tjänster låter användarna kommunicera med varandra.
En kampanjsajt mot Sesta sattes upp i veckan.
Amerikanska skådespelarfacket Screen Actors Guild (SAG) har tagit ställning i ett pikant mål.
Det gäller skådespelerskan Junie Hoang, som stämde filmsajten IMDB för att de publicerat hennes ålder, vilket hon hävdar ska ha lett till att hon förlorade filmroller till ett värde av en miljon dollar på grund av åldersdiskriminering.
I stället för att försvara yttrandefriheten och motarbeta åldersdiskriminering i filmbranschen väljer nu SAG att ställa sig bakom Hoang mot IMDB, detta eftersom ”IMDb.com facilitates that discrimination as the go-to website for casting decisions”.
En rolig detalj i sammanhanget är att det framkommit att Junie Hoang hittills dragit in 2000 dollar per år på sina filmroller. Baserat på den lönen kräver hon alltså att IMDB ska finansiera hennes nästa 500 år som skådespelerska (1 miljon dollar genom 2000 dollar per år = 500 år).
Skådespelare är visserligen inte kända för kallhamrad logisk stringens, men att kräva att medier censurerar vissa fakta tar nog priset.
En domare i USA har ogillat Shiva Ayyadurais stämning av nyhetssajten Techdirt och nekat honom ytterligare åtgärder.
Shiva Ayyadurai stämde Techdirt för förtal för att sajten hånat honom för att han hävdade att han var epostens uppfinnare.
Shiva Ayyadurai anlitade advokaten Charles Harder, som tidigare haft framgång med att sänka en obekväm nyhetssajt – se tidigare inlägg.
Techdirt: Case Dismissed: Judge Throws Out Shiva Ayyadurai’s Defamation Lawsuit Against Techdirt
Charles Harder är advokaten som Terry ”Hulk Hogan” Bollea anlitade när han stämde nyhetssajten Gawker. Processen finansierades av Peter Thiel och ledde till att Gawker gick i konkurs.
Charles Harder driver även Shiva ”jag uppfann eposten” Ayyadurais process mot tekniknyhetssajten Techdirt, vars existens nu är hotad – se tidigare Femte juli-rapport.
Och nu är det dags igen. Artistcoachen (vågar vi kalla honom sektledaren utan att bli stämda?) Greg Scherick har stämt nyhetssajten Jezebel för att den enligt honom smutskastar hans business i en artikel, som han vill att de ska ta bort. Återigen är det Charles Harder som håller i trådarna.
Vi har nu alltså tre fall – varav två pågående – där penningstarka intressen (inte alltid den målsägande – i Gawkerfallet var det finansiären Thiel som ville sänka sajten) attackerar medier.
Är detta en ny affärsmodell? Advokater som specialiserar sig på att sänka obekväma nyhetssajter? Är Harder en pionjär?
Uppdatering: Techdirt vann mot Shiva Ayyadurai