Femte juli

Nätet till folket!

Censur

I denna kategori publicerar vi nyheter som rör inskränkningar av yttrandefriheten såväl online som i den fysiska världen. Vi ägnar speciell uppmärksamhet åt förslag om förhandscensur på nätet. Principen bör vara att den som publicerar något olagligt på nätet också bör vara ansvarig för det - och att detta ansvar kan utkrävas först när publicering har skett.

Sociala mediers användare är fortfarande rättslösa

av

EU:s Digital Services Act föreskriver att användare inte skall kunna bli censurerade på eller avstängda från sociala medier utan möjlighet att överklaga. Men inget händer.

Så har det hänt igen. Någon skriver något som retar upp andra. Vilket resulterar i massanmälningar på Facebook. Inte för att några regler brutits, utan bara för att anmälarna inte håller med den som postade sin text.

Även om det handlar om okynnesanmälningar, triggar massanmälningar ofta en automatiserad avstängning. I det aktuella fallet permanent.

Man kan tycka att sådant beteende borde kunna identifieras av algoritmerna och upphöjas till mänsklig granskning. Men tydligen inte.

För den enskilde är det som regel svårt att få veta exakt vad det är som påstås vara fel att publicera eller varför. Dessutom är det vanligtvis omöjligt att få kontakt med någon mänsklig handläggare.

Högprofilerade samhällsdebattörer som blir avstängda kan i vart fall bullra, klaga i media och genom yttre tryck tvinga det sociala mediet i fråga att ta en titt på ärendet. Vilket vanligtvis inte är fallet för andra användare.

Den som blir avstängd kan bli avskuren från hela sitt sociala nätverk och i förekommande fall få hela sin affärs- eller ideella verksamhet lamslagen. Konsekvenserna kan bli fullständigt orimliga.

I teorin finns det faktiskt något att göra åt saken. Men eftersom både den svenska regeringen som EU-kommissionen drar benen efter sig händer inget.

EU:s Digital Services Act (DSA) innehåller även bra saker. Till exempel att användare skall få censurerade poster eller avstängningar prövade.

Plattformen måste ge dig klara och specifika skäl till varför ditt innehåll tagits bort eller varför du blivit avstängd. Detta skall inkludera vilken regel som använts, hur beslutet togs och om det var automatiskt eller manuellt.

Du skall ges tillgång till en process för att hantera klagomål där du kan bestrida moderations- eller avstängningsbeslutet inifrån plattformen. Plattformen måste pröva ditt klagomål »skyndsamt« och återkomma med ett nytt beslut.

DSA möjliggör även att medlemsstaterna certifierar oberoende organ för klagomål som kan pröva konflikter mellan dig och plattformen.

Reglerna gör skillnad mellan innehåll som är olagligt enligt EU- / nationell lag och innehåll som strider mot plattformens egna regler. Plattformen måste därför förklara vilken väg den har gått – vilket är viktigt eftersom dina rättigheter och möjligheter att överklaga kan skilja sig åt beroende på typ av beslut.

Processen skall vara snabb, ekonomiskt överkomlig och oberoende. Plattformen måste samarbeta – den kan inte bara ignorera ärendet.

Någon sådan möjlighet existerar inte i Sverige. Varken regeringen eller den nationella tillsynsmyndigheten för DSA – Post- & Telestyrelsen (PTS) – tycks ha tagit något initiativ på området.

Det ser lika illa ut i de flesta medlemsstater. Inte heller EU-kommissionen agerar – utan tycks vara mer intresserad av att begränsa det fria ordet än av att upprätthålla användarnas rättigheter.

Så vad gör man om man blir censurerad eller avstängd utan förklaring eller giltiga skäl?

Om det finns någon öppen kommunikationskanal till den aktuella plattformen bör man ange att man vill få sitt ärende överprövat i enlighet med DSA.

Om någon sådan kanal inte finns eller om plattformen inte bryr sig bör man vända sig till den nationella tillsynsmyndigheten – i Sverige till PTS. Hänvisa till DSA och kräv tillgång till en sådan mekanism för tvistelösning som föreskrivs där.

Skulle PTS (som än så länge verkar passiva i frågan) inte göra något, bör man klaga till EU-kommissionen. Klagomålet kan då omfatta både PTS (som inte sköter sitt tillsynsuppdrag enligt DSA) och Sverige (vars regering inte ser till att berörd myndighet sköter sitt uppdrag).

I sista hand bör man även kunna hävda sin rätt i domstol med hänvisning till DSA. Om alla svenska rättsmedel är uttömda skall man kunna gå vidare till EU-domstolen.

Det är hög tid att vi användare börjar utmana politikens, myndigheternas och EU-kommissionens passivitet vad gäller våra rättigheter i sociala medier.

CC0

Åldersgränser på sociala medier hotar ungas rättigheter

av

Att införa åldersgränser för sociala medier strider mot både de mänskliga rättigheterna och barnkonventionen.

Plötsligt vill alla införa åldersgränser för sociala medier. I EU finns den rättsliga grunden klar. GDPR tillåter medlemsstater att införa åldersgränser på 13–16 år. Men det är frivilligt.

För mig framstår det som fullständigt orimligt att begränsa unga människors tillgång till internet i just den ålder där de på allvar börjar utforska livet och världen.

Med en åldersgräns på Facebook kommer de inte längre att kunna ha en modern, naturlig och snabb kanal för kommunikation med släkt, vänner, skolklassen, fotbollsklubben, kören och vad det nu kan vara fråga om. Unga människor skall bygga nätverk, inte isoleras.

En åldersgräns för YouTube skulle förvägra våra ungdomar tillgång till en skattkista fylld med till exempel kurser i matematik, ekonomi och programmering, vloggar, videoessäer, historiska dokumentärer, teknikutveckling, konst, språk, teknik, föreläsningar…

Vi talar om innehåll som ger förståelse för världen. Som tränar analys och nyfikenhet. Som hjälper unga att förstå komplexa system. Som erbjuder konkret kompetens och som stimulerar skapande. Att avskärma våra unga från detta ymnighetshorn av kunskap är helt orimligt.

Tycker man att doomscrollande på TikTok och Instagram är ett problem – gör då något åt den saken istället för att utestänga våra tonåringar från samhällets fria informationsflöde.

Unga människor är också människor. Och alla människor har grundläggande fri- och rättigheter. Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna säger bland annat:

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Staten har helt enkelt ingen rätt att hindra unga från att ta emot och sprida uppgifter och tankar. De undantag konventionen meddelar är knappast tillämpbara här.

Barnkonventionen – som är svensk lag – är tydlig. Barn har en självständig rätt till information. Staten får inte godtyckligt begränsa tillgången till information. Artikel 13.1:

»Barnet skall ha rätt till yttrandefrihet; denna rätt innefattar frihet att söka, motta och sprida information och tankar av alla slag, oberoende av gränser, antingen muntligen, skriftligen eller i tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer.«

Vilket uppenbart står i konflikt med åldersgränser för sociala medier. Det gäller alltså barns rätt att ta emot såväl som att sprida information.

Åldersgränser ger inte önskat resultat. Som vi tidigare rapporterat skrev 438 forskare nyligen ett öppet brev som varnade för att det inte finns några tydliga bevis för att ålderskontroll skyddar unga online.

Tvärtom kan de då istället drivas till internets mörkare, mer insynsskyddade och totalt okontrollerade domäner. Ålderskontroller hotar internets grundläggande decentraliserade struktur och kan användas för censur, blockering eller selektiv informationskontroll. Säger forskarna.

Just nu har det gått mode i att kräva åldersgränser. Och på en politisk fluga biter nästan inga argument. Den politiska enigheten är bred. Även om det går att förutse oönskade, kontraproduktiva konsekvenser.

Till exempel att ständigt nya generationer kommer att se politikerna och staten som ett hot mot deras fri- och rättigheter och tillgång till fri information.

Att detta sammanfaller i tiden med att EU:s nya »digitala plånbok« rullas ut får mig att misstänka att åldersgränser till viss del kan ses som att man på politisk väg försöker skapa ett »behov« av densamma.

• Relaterat: Ålderskontroll eller åsiktskontroll? »

Europaparlamentet vill förbjuda »naken-AI«

av

Europaparlamentet vill ha ett förbud mot generativ AI som kan skapa bilder av explicit natur utan den avbildades samtycke. Frågan är dock hur det är tänkt att gå till och vilka konsekvenserna blir.

I samband med att Europaparlamentet enades om att förenkla EU:s regler om AI har man även kommit fram till att man vill se ett förbud mot »naken-AI«. Ur pressmeddelandet:

»MEPs want to introduce a new ban on “nudifier” systems that use AI to create or manipulate images that are sexually explicit or intimate and resemble an identifiable real person without that person’s consent. The ban would not apply to AI systems with effective safety measures preventing users from creating such images.«

Naturligtvis har människor rätt till sin person och i de flesta sammanhang även sin avbild. Och naturligtvis kan det upplevas som kränkande om någon publicerar en AI-genererad bild som ger intryck av att en person befinner sig i en eller annan explicit situation.

Men vad betyder beslutet? Hur skall det gå till? Den klubbade texten (2025/0359(COD) amendment 5 & 33) gör inte bilden speciellt mycket klarare.

Å ena sidan: De flesta större tjänster för AI-genererad bild och video (generativ AI) har redan förbud mot nakenhet, erotik och avbildning av kända (eller i vissa fall alla verkliga) personer. Så det är i sig inget nytt. Inte sällan överblockerar dessa tjänster så att det till exempel inte går att göra memes med offentliga personer över huvud taget.

Å andra sidan: Det finns en uppsjö av sådana här generativa AI-verktyg, ofta baserade i länder bortom EU:s jurisdiktion. Det finns även bild- och video-AI-program som kan köras lokalt på folks datorer. För att inte tala om vad man kan åstadkomma med Photoshop. Eller för all del med sax och klister.

Man kan möjligen begränsa viss användning av de stora generativa AI-plattformarna och apparna. Men det är svårt att se hur man tänkt sig komma åt vad som sker utanför dessa.

(Man kan även fråga sig hur det är tänkt i de fall där någon samtycker till att få sin avbild manipulerad i erotiska sammanhang.)

Det blir lite som att förbjuda folk att använda ordbehandlingsprogram för att skriva något kränkande. Det går inte. Och om man skulle försöka skulle det kräva kontroll av allt som alla gör på sina datorer, alltid. Vilket i sin tur öppnar för att förbjuda annan användning som det politiska modet för tillfället påbjuder.

Om jag får gnälla lite känns det som att Europaparlamentet har fattat ännu ett beslut som inte går att upprätthålla i praktiken. Och som kan komma att inskränka vissa former av helt legitim användning på de stora generativa AI-plattformarna.

Frågan är om det inte hade varit mer effektivt med en teknikneutral lagstiftning om feta ekonomiska skadestånd riktade mot upphovsmannen – för den som mot sin vilja fått sin avbild manipulerad på ett kränkande sexuellt sätt. Istället för teknisk micromanagement.

EU har skapat verktyget – medlemsstaterna censurerar

av

Har ett EU-organ förbjudit en klimatkritisk TikTok-video? Vi försöker reda ut begreppen.

Den högerlutande irländska nätpublikationen Gript har en artikel som just håller på att gå viral. Den handlar om hur EU skall ha censurerat en TikTok-video som menar att klimatförändringar är hysteri och bluff. Här är vad som tycks ha skett:

  • En »EU-baserad organsisation« anmäler nämnda videoklipp.
  • TikTok låter ändå klippet vara kvar. Bland annat hänvisas till att klippet lagts upp av ett konto utanför EU.
  • Detta överklagas till »the certified out-of-court dispute body User Rights«. Där menar man att det inte är var kontoinnehavaren finns eller var klippet lagts upp – utan var det anmälts (Frankrike) – som avgör om frågan skall tas upp.
  • User Rights kommer sedan fram till att videon bör tas ner – dels för att den bryter mot TikToks egna användarvillkor och dels för att den »motsäger väletbalerad vetenskaplig konsensus om klimatförändringar«.

»User Rights« är inget begrepp som återfinns i EU:s Digital Services Act, DSA. Men denna förordning föreskriver att varje medlemsland skall ha en »certified out-of-court dispute body«.

Endast ett fåtal länder har än så länge utsett sådana. Tyskland och Irland ligger längst fram. Frankrike håller på att anpassa någon mediemyndighet för ändamålet. Men i övrigt är det rätt ont om nationella DSA-certifierade instanser där användare, anmälare och sociala medier kan lösa konflikter utanför domstol.

Eftersom artikeln kommer från en irländsk nätpublikation kan vi kanske anta att »User Rights« handlar om en institution för konfliktlösning som etablerats av den statliga irländska mediekommissionen – i enlighet med DSA. Dessutom har TikTok sitt EU-kontor i Dublin. (Men exakt vilket EU-land det handlar om är dock av underordnad betydelse.)

Innehållet i fråga är inte olagligt. DSA kan formellt sett bara användas för att ge nationella myndigheter makt att ta bort olagligt innehåll. Men det finns andra möjligheter längre ner i organisationsstrukturen.

Om »User Rights« skall avgöra om innehållet skall vara kvar eller inte måste man också ta hänsyn till plattformens användarvillkor. Och i detta fall fann man att videon bröt mot dessa.

Närmare bestämt mot villkorens förbud mot innehåll som underminerar vetenskaplig konsensus. Vilket ger en tämligen stel bild av hur vetenskap fungerar. En gång i tiden var alla överens om att jorden var universums centrum. Och platt.

Det är vad som händer sedan som är särskilt intressant. »User Rights« menar även att innehållet oaktat användarvillkoren »motsäger väletbalerad vetenskaplig konsensus om klimatförändringar« och därför skall tas bort.

Det är här man går utanför sitt mandat. Det är inte ett statligt utsett DSA-certifierat organs uppgift att hysa och uttrycka vissa åsikter i ett debatterat politiskt ämne.

Det är alltså inte EU som sådant som censurerar åsikter. Istället är det de olika nationella myndigheter som skall administrera DSA – och de underorgan som sätts upp för detta – som får makten över ordet.

See what they did there? EU censurerar inget. EU tillhandahåller bara det lagliga ramverket och verktygen för att medlemsstaterna och deras myndigheter skall kunna censurera.

I det aktuella fallet har en instans utsedd av en nationell myndighet använt EU-lag för att gå bortom sitt rimliga mandat, som begränsas till: Är innehållet lagligt? Är innehållet förenligt med plattformens användarvillkor?

Nu hade förvisso videon plockats ner ändå, eftersom den ansågs bryta mot de i sig politiskt anstrukna användarvillkoren. Men att en statlig institution för konfliktlösning för sociala medier gör egna vetenskapliga och politiska bedömningar i en diskussion om att censurera innehåll är helt enkelt inte bra.

Oaktat vad man tycker i sakfrågan måste folk faktiskt få tycka vad de vill.

Innan man vet ordet av kommer annars fler pekpinnar. Kommer man till exempel att få tycka att droger bör legaliseras? Vad får man tycka i migrationsfrågan? Får man ifrågasätta OnlyFans-lagen? Skall yttrandefriheten begränsas av det för tillfället rådande politiska klimatet?

Vilka narrativ skall skyddas från kritik och på vilka grunder? Vem skall fatta beslutet?

Man öppnar för en flod av knepiga frågeställningar, dilemman, paradoxer, oväntade och oönskade konsekvenser om man försöker bestämma vad folk skall få tycka.

Plus att vi lever i ett fritt samhälle där det har ett egenvärde att folk får tycka vad de vill. Utan yttrandefrihet och olika åsikter som bryts mot varandra blir demokratin tom och meningslös.

I det aktuella fallet drabbar censuren dessutom en användare utanför EU, som får se sin yttrandefrihet inskränkt. Vilket är sådant som ger Trump vatten på sin kvarn.

Sammanfattningsvis: Det är inte EU som sådant, utan en nationell DSA-certifierad institution som sagt att en video skall censureras – bland annat för att man anser att den har fel i en infekterad fråga. Detta har möjliggjorts av EU, med dess Digital Services Act.

Om vi nu har förstått fallet rätt, utifrån den knapphändiga information som finns att tillgå.

• TikTok video abroad banned under DSA for climate sceptisism »

CC0

Politiken tar kontroll över internet

av

Det är en väldig fart på regleringen av internet just nu. Politiken »tar kontroll över utvecklingen«, som Magdalena Andersson (S) uttrycker saken.

Vilket är en diskutabel position. Politisk styrning och utveckling visar sig ofta vara oförenliga storheter.

Åldersgränser, anonymitet, övervakning och censur är några aktuella ämnen. Dessutom har vi EU-kommissionens förslag till nytt datalagringsdirektiv, som förväntas komma under mandatperioden.

Om ministerrådet får bestämma skall data om i princip allt du gör online lagras – ner till minsta matbeställning.

I Sverige finns ett tillfälligt stoppat förslag om att operatörerna skall tvingas lämna ut innehållet i elektroniska meddelanden till myndigheterna – i läsbar form.

Vilket betyder av-krypterad information. Vilket i sin tur kräver bakdörrar till krypterad kommunikation. Det är en röd linje, av många goda skäl.

Och när man talar om lämna ut innehållet – då får man förutsätta att även det lagras. Vilket i så fall är ett rätt stort kliv från att »bara« lagra metadata om dina kommunikationer.

Sammantaget framstår det som ett irreversibelt flöde av nya övervaknings- och regleringsförslag.

Ett skäl kan vara att den tekniska utvecklingen nu möjliggör den kontroll av medborgarna som är en oemotståndlig frestelse för makthavare. Och med AI blir massövervakning skalbar.

Ett annat skäl är att internet är ett relativt nytt fenomen – och därmed obruten mark för reglering och byråkrati. Varesig det behövs eller ej. Genom att lägga sig i saker de ofta inte begriper försöker politikerna motivera sin existens.

Ett tredje skäl kan vara att politikerna på riktigt är rädda för folket. Speciellt när tecken tyder på en spricka mellan det officiella politiska projektet och delar av befolkningens åsikter.

Själv är jag övertygad om att politikerna hatar internet. Det ger folk möjlighet att ifrågasätta och lägga sig i, istället för att tiga och lyda. Det möjliggör spridning av andra åsikter än de officiellt påbjudna. Det gör det möjligt för folk att organisera motstånd mot idiotiska förslag.

Fria informationsflöden decentraliserar makt. Därför har makthavare alltid varit emot en sådan utveckling – från boktryckarkonsten och framåt.

En kontroll- och övervakningsstat utan ansikte

av

Faran med en ansiktslös stat som vill kontrollera och styra människors beteende och åsikter.

Våra politiker och myndigheter vill lagra data om vem som kommunicerar med vem. De vill skaffa sig insyn i innehållet i våra meddelanden och samtal. De vill veta vem som skriver vad i sociala medier. Staten vill veta vad vi gör på nätet.

Våra makthavare vill låta massövervaka alla, utan misstanke om brott och utan föregående rättslig prövning. De vill utrusta oss med digitala ID, med vilka vi får blippa oss fram genom samhället. De vill införa statlig digital valuta som ger dem ökad kontroll över våra pengar.

De vill på olika sätt begränsa yttrandefriheten. EU kräver att sociala medier, onlineplattformar och sökmotorer skall motverka »systemiska risker« – vilket kan betyda lite vad som helst, även helt lagligt innehåll. Det leder till att plattformarna hellre censurerar för mycket än för lite.

Man anlitar externa organisationer som en form av statligt godkända nätpoliser, med direktlina till sociala medier för att rekommendera vilket innehåll som skall tas bort. Politiska ledare runt om i västvärlden vill förbjuda unga människor från att ta del av innehåll på olika nätplattformar.

Detta är farligt även om alla politiker, myndigheter och deras funktionärer vore perfekta och aldrig sätter sina egna intressen främst, aldrig låter sig korrumperas eller infiltreras och aldrig ägnar sig åt aktivism.

Det räcker med inkompetens, missriktad välvilja, överdriven ambition, godtrogenhet, lättja eller en dålig dag på jobbet för att enskilda människor skall komma i kläm. Vilket leder till min tes:

Det behöver inte finnas en uttalad vilja eller ens en medveten ambition att förtrycka människor. Det behöver inte handla om någon kupp, något olyckligt valresultat eller stormtrupper på gatorna. Snarare har vårt system inbyggda funktioner som automatiskt för oss mot ett alltmer auktoritärt samhälle.

I essäboken On violence (1970) skriver Hannah Arendt om skillnaden mellan makt och våld i modern politik och framhåller hur våld ofta uppstår när maktens legitimitet sviktar.

Arendt skiljer mellan makt (power) och våld (violence). Makt uppstår ur kollektivt handlande och gemensamt samtycke, medan våld är instrumentellt och bygger på tvång. När en stat eller rörelse förlorar maktens legitimitet, då tenderar våld och tvång att ersätta den. Vilket är ett tecken på svaghet, inte styrka.

Detta manar till eftertanke i ett samhälle där makten ständigt flyttas längre bort från medborgarna; där utopiska projekt sätts framför allmänintresset och fungerande kärnverksamhet; där människor inte längre känner igen sig. Ett samhälle där alltfler medborgare upplever att det finns en »elit« som inte lyssnar på dem och som inte verkar i deras intresse.

Arendt ägnar i sammanhanget byråkratin särskild uppmärksamhet. I översättning…

»I en fullt utvecklad byråkrati finns det ingen kvar att argumentera med, ingen att framföra klagomål till, ingen som maktens tryck kan riktas mot. Byråkrati är den styrelseform där alla berövas politisk frihet, det vill säga förmågan att handla. ”Ingens styre” är inte frånvaro av styre – och där alla är lika maktlösa får vi en tyranni utan tyrann.«

När makten blir ansiktslös och ansvaret upplöses i systemet blir kontroll och ansvarsutkrävande svårare att utöva.

Denna kultur av ansvarslöshet har även smittat av sig på politiken. »Vi har varit naiva. Vi såg det inte komma.« Vilket är ursäkter vi ofta får höra trots att en konsekvensanalys hade varit lätt att göra – men aldrig genomförts på grund av inkompetens, ideologisk låsning och kognitiv blockering. Eller som har ägt rum men avfärdats av samma skäl.

Detta tillsammans med den ökade kontrollen över medborgarnas digitala liv och yttrandefrihet är en giftig blandning. När en politisk och byråkratisk elit blir alltmer frikopplad från verkliga förhållanden och vanligt folk uppstår en oemotståndlig vilja att styra och kontrollera människor. Så att vi gör och tycker »rätt«.

Friheten och grundläggande mänskliga rättigheter som rätten till privatliv och privat korrespondens samt yttrandefriheten måste alltid försvaras mot dem som vill begränsa dessa värden av allehanda skäl.

Detta måste ske innan det är för sent. Annars riskerar vi att hamna i ett samhälle där ingen bär ansvaret – men där alla är kontrollerade, övervakade och censurerade.

CC0

EU:s nätcensur hör inte hemma i en rättsstat

av

Hälften av de inlägg som censurerades i sociala media bröt – redan innan DSA – varken mot lag eller allmänna användarvillkor. Och nu kan plattformarna straffas utan föregående rättslig prövning om de inte censurerar ännu mer – dock oklart vad.

Under EU:s Digital Services Act (DSA) kan EU-kommissionen utfärda mångmiljardböter (6% av den globala omsättningen) till sociala medier och plattformar som inte censurerar tillräckligt.

Men DSA anger inte närmare vad det är som skall censureras (utöver innehåll som redan är uppenbart olagligt i medlemsstaterna). Man talar bara diffust om »systemrisker«.

Någon föregående rättslig prövning sker inte innan böter utfärdas. EU-kommissionen agerar på egen hand både åklagare och domstol.

I sammanhanget kan det vara bra att veta att cirka 90% (i Sverige 94,6%) av de inlägg som redan innan DSA censurerades i sociala medier inte stred mot någon lag.

Och 56 % av de borttagna kommentarerna klassades som allmänna uttryck av åsikt – det vill säga kommentarer utan hat, illegalt innehåll eller spam (vilket brukar förbjudas i användarvillkoren).

Vi hade alltså redan från början en censur som gick utöver vad lagar och användarvillor krävde. Sedan kom DSA och krävde mer censur, utan att peka på vad som skall censureras. Detta under hot om straff utan föregående rättslig prövning.

Så får det inte gå till i en rättsstat.

• Sociala media censurerar huvudsakligen lagligt innehåll »
• Report: “Staggering Percentage” of Legal Content Removed from Social Platforms in France, Germany and Sweden »

CC0

Till X försvar

av

Problemet med X är inte att folk tycker »fel«, utan att de som tycker »rätt« hellre tystar andra än tar debatten. Vilket är kontraproduktivt.

X är fantastiskt.

Under folkupproret och den efterföljande massakern kunde jag följa vad som skedde i Iran med maximalt ett par timmars fördröjning. Med en dipp när regimen stängde ner nätet. Men nu strömmar det in rapporter igen.

Vi talar om ett av de blodigaste massmorden av civila demonstranter i modern tid. Information som i stora delar lyser med sin frånvaro i traditionella medier.

Vad gäller Ukraina är jag up to date med läget rätt mycket i detalj på ett sätt som varit omöjligt om jag inte hade haft tillgång till X. Och även sådant som vanlig media rapporterar om vet jag tidigare, ibland flera dygn tidigare, via X.

X är också en plattform där det går att få ut information snabbt till folk som är intresserade. Till exempel i striden om Chat Control. En vältimad tweet som träffar rätt kan nå tiotusentals läsare och få många hundra retweets på ett par timmar. Det gäller intressant nog även längre texter.

Systemet med Community Notes är bättre än att använda traditionell faktakoll via olika NGOer. Användarbasen är så oändligt mycket större, kunnigare och åsiktsmässigt bredare än vad någon självutnämnd expertgrupp kan vara.

En viktig poäng i sammanhanget är att X inte censurerar innehåll (utöver grundläggande moderation), utan istället flaggar att innehållet i fråga är omtvistat genom att tillföra mer information.

Nu ägs X av Elon Musk som är avskydd för att han är lierad med Trump, låter folk som tycker annorlunda komma till tals och släpper fram kritiska röster. (Själv störs jag mest av hans avoga hållning till Ukraina.)

Så kan ju folk få tycka om de vill. Men det ändrar inte det faktum att X är en plattform som kan ge vanliga människor en unik megafon i samhällsdebatten.

Det talas mycket om hat och hot. Jag har varit på Twitter/X sedan 2007. Naturligtvis får man ibland kommentarer som är grottmannamässiga. Jaha, så intressant. Om folk är idioter online eller i den fysiska världen är det deras problem och jag vägrar att göra det till mitt.

Något direkt hat ser jag inte i mitt flöde. Däremot ser jag människor som ifrågasätter, käftar emot, lägger sig i och utkräver ansvar. Inte alltid med stilistisk elegans. Vilket kanske kan kännas en smula hatiskt om man är i den mottagande ändan. Speciellt om man börjar få ont om argument.

Skulle man inte tåla andras åsikter, då kan man istället välja att bara se inlägg från dem man själv valt att följa. Så var det problemet löst.

Nu går det politiska drevet mot X. Viss kritik kan säkert vara befogad. Men min känsla är att det mer är fråga om makthavare som reagerar som makthavare brukar reagera när de blir ifrågasatta och känner sin ställning hotad.

EU kan inte förbjuda X. Enskilda länder kan visserligen försöka. Men inte utan en strid som det nog kan vara klokt för politiken att undvika.

Vi får helt enkelt lära oss att leva med att folk har olika åsikter.

CC0

Opinionsundersökning: 47% vill förbjuda X

av

Enligt en opinionsmätning kan 47% av de tillfrågade tänka sig att förbjuda X i EU. Men är det ens möjligt?

Enligt en YouGov-undersökning som genomförts i Tyskland, Frankrike, Spanien, Italien och Polen anser 47% av de tillfrågade att den sociala medieplattformen X bör förbjudas i EU, om den fortsätter bryta mot EU:s regler. 70% stöder någon form av sanktioner.

Undersökningen tycks vara beställd av den agendadrivna organisationen »People vs. Big Tech« som säger sig ha som mål att slå sönder Big Techs affärsmodell och »förändra internet för alltid«. Man är tydligt för EU:s Digital Services Act och vill att den skall upprätthållas mer strikt.

Paraplyorganisationen består av 149 olika NGO:er, varav flera förespråkar en mer långtgående kontroll och begränsning av innehåll än vad nuvarande lagstiftning kräver.

Med opinionsundersökningar kan man »bevisa« vad som helst beroende på hur frågorna ställs och vilken sakkunskap de tillfrågade har. Men det intressanta är inte siffran i sig, utan att idén om att förbjuda en global kommunikationsplattform inte längre uppfattas som otänkbar.

I sitt standardverk om den totalitära statens rötter framhåller Hannah Arendt att man inte skall vänta sig att förtryck kommer att komma i samma skepnad som vid tidigare tillfällen. Omsatt till denna fråga skulle man kunna säga att inskränkningar av yttrandefriheten inte behöver komma via dekret uppifrån utan istället skulle kunna införas på allmän begäran.

Kan då EU förbjuda X? Det korta svaret är ja i teorin men i praktiken nej.

Det längre svaret är att EU kan utfärda astronomiska böter. Man kan i teorin begränsa distributionen av X app via Google Play och Apple App Store – även om X.com då fortfarande kan nås med en vanlig webläsare.

Om inte det hjälper kan EU-kommissionen be den medlemsstat där bolaget har sin hemvist inom EU – i detta fall Irland – att inleda en rättslig process.

Om ett beslut om avstängning då fattas, tvingas internetleverantörer inom EU att blockera åtkomsten till plattformen. (Vilket enkelt kan kringgås med VPN.) Som i Ryssland och Kina.

Men om det skulle bli fråga om en avstängning kan en sådan i princip bara gälla fyra veckor i taget. Ett totalförbud ses som juridiskt mycket svårt att upprätthålla under en längre tid.

Men framförallt skulle ett förbud orsaka en kraftig motreaktion – både i Europa och USA. Vilket EU-kommissionen nog vill undvika.

CC0

Det amerikanska hotet mot ett öppet internet

av

Section 230 är en central princip för internet som vi känner det. Men båda de amerikanska partierna vill riva upp den.

För 30 år sedan trädde artikel 230 i USA:s Communications Decency Act i kraft. Den är grunden för internet som det fungerar idag. Men såväl Republikaner som Demokrater vill riva upp den.

»No provider or user of an interactive computer service shall be treated as the publisher or speaker of any information provided by another information content provider.«

Om någon publicerar något på sociala medier eller andra plattformar kan de senare inte hållas ansvariga för det. Ansvaret ligger hos den som publicerade yttrandet.

Det är dock möjligt för till exempel Facebook att radera spam, malware, snusk, våldsskildringar, trakasserier och uppenbart olämpligt innehåll – i enlighet med användarvillkoren.

Utan artikel 230 skulle allt som läggs ut i sociala medier behöva förhandsgranskas och godkännas innan publicering. Rubbet. Vilket är omöjligt. EFF skriver:

»When Section 230 was passed in 1996, about 40 million people used the internet worldwide; by 2025, estimates ranged from five billion to north of six billion. In 1996, there were fewer than 300,000 websites; by last year, estimates ranged up to 1.3 billion. There is no workforce and no technology that can police the enormity of everything that everyone says.«

Ett alternativ är att AI får ta hand om saken. Men ett samhälle där AI avgör vem som får yttra sig, utifrån premissen att inget får sägas som plattformen kan hållas ansvarig för – det känns en smula dystopiskt. Och i praktiken är även det omöjligt.

»The advent of artificial intelligence doesn’t change this. Perhaps there’s a tool that can detect a specific word or image, but no AI can make legal determinations or be prompted to identify all defamation or harassment. Human expression is simply too contextual for AI to vet; even if a mechanism could flag things for human review, the scale is so massive that such human review would still be overwhelmingly burdensome.«

Lagom till 30-årsjubileet vill nu såväl republikanska som demokratiska politiker i Washington riva upp Section 230. Fast av olika skäl.

Republikanerna menar att sociala medier är vänstervridna och censurerar för mycket. De vill kunna kräva politisk neutralitet som en förutsättning för immunitet mot ansvar.

Demokraterna vill tvärtom att plattformarna lättare skall kunna hållas ansvariga för skadligt innehåll och att modereringen bör skärpas.

Där står de och sågar i var sin ände av en av internets bärande balkar.

• EFF: Weakening Section 230 Would Chill Online Speech »

CC0