I väntan på EU:s uppladdningsfilter

På torsdag samlar regeringen ett stort antal särintressen – myndigheter, upphovsrättsindustrin och nätjättarna – till samråd inför att EU:s nya upphovsrättsdirektiv skall integreras i svensk lagstiftning. Men det finns grupper som i princip helt lyser med sin frånvaro i detta samtal: användare och nätpublicister.

PRV, Kulturrådet, domstolarna, Facebook, Filmproducenterna, Google, Klys, Bonniers, Microsoft, Rättighetsalliansen, Filminstitutet, Svenska föreningen för immaterialrätt, Författarförbundet, Public service och Telia… Alla kommer de att få vara med och diskutera hur EU:s nya upphovsrättsdirektiv – som bland annat innehåller »länkskatt« och uppladdningsfilter – skall göras till svensk lag.

Några representanter för nätanvändare eller nätpublicister finns dock inte på listan. Inte Wikipedia / Wikimedia. Inte Föreningen för Digitala Fri- och Rättigheter. Det närmaste man kan komma är en organisation – Creative Commons Sverige. Men de lär ha fullt upp med att försvara konceptet att frivillig delning och användning fortsatt skall vara tillåten.

Regeringen tycks verkligen inte ha lärt något från striden och debatten om EU:s upphovsrättsdirektiv. Nu när det nu skall bli svensk lag – då är det bara Big Entertainment, Big Media, Big Data och Big Government som har något att säga till om. Plus ett antal organisationer som också företräder särintressen, i god korporativistisk anda.

Alla andra får – och måste – göra sin röst hörda på annat sätt. I den allmänna debatten. På kultur- och debattsidorna. I sociala media. På nätet. Och på gator och torg.

Det är med andra ord dags för nästa stora strid mot uppladdningsfilter och nätcensur.

Länkar:
• Regeringen: Genomförande av EU:s nya upphovsrättsdirektiv »
• Piratpartiet: Genomförandet av upphovsrättsdirektivet har inletts »

Uppdatering: Enligt uppgift har svenska Wikimedia lyckats bjuda in sig själva. Och Kgl. Ingenjörsvetenskapsakademien – som säger nej till uppladdningsfilter – är också med. Vilket ju är bra. Men fortfarande inga användare eller innehållsproducenter.

Twitters nya förbud mot religionskritik är ett moraliskt träsk

SVT rapporterar att »Twitter förbjuder hat och nedsättande språkbruk mot religiösa grupper. Användare som bryter mot reglerna ska kunna stängas av från plattformen.«

  • Till att börja med är det knepigt – och ofta subjektivt – vad som kan uppfattas som »hat« eller »nedsättande« och vad som är saklig kritik.
  • Vidare skall det bli intressant att se hur man tänker tillämpa detta när religiösa uppfattningar står i strid med människovärde, demokrati och medborgerliga fri- och rättigheter. Vilken kritik blir tillåten att framföra utan att betraktas som »nedsättande«? Vad får företräde – religionen eller den liberala västerländska demokratins värdegrund?
  • För det tredje gör religionen anspråk på att vilja styra hur människor skall bete sig och hur vårt samhälle skall fungera. Vilket i princip är att likställa med en politisk kraft. Och sådant måste alltid få kritiseras, utmanas – och även hånas.
  • Dessutom blir det hela bisarrt eftersom det handlar om tro, om metafysik, om sådant om inte existerar i den verkliga världen. Skall folk kunna undgå kritik bara för att de fått för sig att tro på något – även när detta är i grunden anti-humanistiskt?
  • Slutligen är det läge att påminna om att yttrandefriheten fyller sin främsta grundläggande funktion när den tillåter människor att säga sådant som andra inte vill höra.

Länk: Twitter förbjuder hat mot religiösa grupper »

Franska politiker vill förbjuda näthat mot bönder och politiska åsikter

Frankrike är på väg att anta en ny lag som kräver att »hatiskt innehåll« skall plockas ner från sociala plattformar (m.fl) inom 24 timmar.

När det gäller vem, vad eller vilka som skall »skyddas« av denna regel tycks franska politiker nu tävla med varandra vad gäller att komma med förslag. Till exempel menar vissa att det skall vara förbjudet att »stigmatisera« jordbruksverksamhet. Andra föreslår att skyddet mot näthat även skall omfatta politiska åsikter.

Det har till och med föreslagits att man skall ha en »öppen lista« över sådant som skall skyddas mot näthat – på vilken landets politiker kan lägga till och ta bort saker lite som de vill.

Att fransmännen lyfter locket av denna Pandoras ask är tyvärr inte oväntat.

Länk: Politicians Queue Up To Make France’s Proposed Law Against ’Hateful Content’ Far, Far Worse »

Säpos förslag om förbud mot att inneha eller titta på terrorpropaganda är naivt

I veckan som gick krävde Säpo-chefen Klas Friberg att regeringen skall utreda ett förbud mot att inneha eller titta på terrorpropaganda.

»Säkerhetspolisen ser att en kriminalisering skulle ge möjlighet att lagföra enskilda individer. En kriminalisering skulle också ha en dämpande effekt vad gäller radikalisering. Det gäller inte minst unga personer som är propagandans främsta målgrupp.«

TT rapporterar:

Enligt Friberg hittar polisen ofta våldsbejakande islamistisk propaganda vid husrannsakningar gällande kontraterrorism, men på grund av att det inte är ett brott att inneha den typen av propaganda har Säkerhetspolisen svårt att ingripa.

Att tro att människor som lockas av en blodtörstig terrororganisation skulle bry sig om ett sådant förbud verkar naivt.

Dessutom bör man fråga sig om något blir bättre om Säpo inte skulle kunna stärka sina misstankar genom att sådant material går att finna hos de personer man utreder. (Om vi antar att ett förbud verkligen skulle efterlevas.) Och kan det inte vara till nytta för Säpo att se vilka som delar sådan propaganda och i vilken kontext det sker?

Samtidigt är de oväntade och oönskade konsekvenserna inte direkt svåra att förutse. Hur hanterar man till exempel journalister, forskare och människorättsorganisationer som behöver tillgång till sådant som terrororganisationer publicerar online? Eller helt vanliga människor som vill bilda sig en egen uppfattning om vad som sker i deras omvärld?

Var går gränsen? Strikt tolkade skulle vissa internationella definitioner av terrorism öppna för att vår regering ägnar sig åt terrorpropaganda.

Vem bestämmer vad som skall klassas som terrorism? Många skulle till exempel betrakta regional separatism som terrorism. Och hur skiljer man nyhetsrapportering om en terror-relaterad händelse från propaganda?

Alternativet är att låta människor få se vad som faktiskt händer i deras omvärld – även om det är motbjudande och obehagligt. För vad kan antas bli bättre om vi inte får reda på vad vårt öppna och fria samhälles fiender har för sig?

Slutligen: Det känns som en dålig plan om staten skall kunna förbjuda information baserat på ett löst och oklart regelverk för att definiera vem avsändaren är. Det kan öppna för att förbjuda i stort sett vad som helst.

Länkar: DN » | Omni » | TT »

Polsk domstol upphäver Facebook-censur

Här är en intressant nyhet från den polska nätfrihetsorgansiationen Panoptykon Foundation:

The District Court in Warsaw, in its interim measures ruling, has temporarily prohibited Facebook from removing fanpages, profiles and groups run by SIN (a Polish NGO) on Facebook and Instagram, as well as from blocking individual posts. This means that – at least until the case is decided – SIN’s activists may carry out their drug education without concerns that they will suddenly lose the possibility to communicate with their audience. The court has furthermore obliged Facebook to store profiles, fanpages and groups deleted in 2018 and 2019 so that – if SIN wins the case eventually – they can be restored together with the entire published content, comments by other users, as well as followers and people who liked the fanpages. This is not the only good news: the court has also confirmed that Polish users can enforce their rights against the tech giant in Poland. The court’s decision is not final – after the delivery of the decision, Facebook Ireland will have the right to appeal it with the Appeal Court.

Läs mer här: First court decision in SIN vs Facebook: the internet giant must not restrict the organisation’s activities in its services »

Se även vår tidigare bloggpost: Polsk Facebook-censur till domstol »

De sociala nätjättarnas självskadebeteende

Facebook, Twitter, Pinterest och Google/Youtube har anklagats för och/eller blivit avslöjade med att vara politiskt partiska. Vilket nu är på väg att slå tillbaka mot dem själva.

Det handlar om privata företag, så de är naturligtvis fria att välja sin egen väg. Men plattformarnas dominerande ställning har samtidigt medfört en omfattande kritik, speciellt i USA.

Kärnfrågan är om de är att betrakta som plattformar eller publicister.

Om de är plattformar, då har de fördelen av budbärarimmunitet (safe harbour/mere conduit) – som innebär att de inte kan hållas ansvariga för vad deras användare gör.

Men om de är att betrakta som publicister, då faller ansvaret för vad som publiceras på dem själva.

Om de modererar sitt innehåll genom att missgynna vissa politiska åsikter och gynna andra – då kommer de att betraktas som publicister. Det innebär att de kan komma att förlora sin budbärarimmunitet. Vilket redan är en konkret politisk fråga i USA.

Men frågan är om politisk reglering är ett dugg bättre.

Med risk för att vara tjatig: Den enda hållbara strategin för de sociala plattformarna är att bara censurera sådant som är direkt olagligt. Och att vara fullständigt öppna och transparenta med hur de hanterar detta.

Men det verkar inte vara den väg de sociala plattformarna väljer att gå. Facebook har själva efterlyst mer politisk styrning. Och Google har avslöjats med att driva en dold politisk agenda.

Saken blir knappast bättre av att Google censurerar avslöjande reportage som exponerar företagets politiska subjektivitet. (Om du vill se det senaste exemplet på alternativmedias granskning – som censurerats av Google-ägda Youtube – då finns reportaget på andra videositer, som Bitchute.)

»Zensursula« ny ordförande för EU-kommissionen?

De senaste uppgifterna från Bryssel tyder på att den tyska CDU-politikern Ursula von der Leyen kan bli EU-kommissionens nya ordförande.

von der Leyen har bland annat gjort sig känd för att förespråka internetblockering – vilket givit henne öknamnet »Zensursula«.

Vi kan alltså komma att få en kommissionsordförande som är negativt inställd till frågor som rör internets frihet. Vilket kan bli ett problem, då flera viktiga nätrelaterade ärenden (t.ex. budbärarimmunitet / eHandels-direktivet) kommer upp under mandatperioden.

Sverige kan hjälpa Polen att döda artikel 13 (17)

Som bekant har Polen tagit EU:s nya upphovsrättsdirektiv till EU-domstolen.

Vissa polska röster är synnerligen kritiska till direktivet i sak:

»According to Robert Kroplewski, a solicitor and expert for Poland’s Ministry of Digital Affairs, Article 13 in its current shape could lead to preventive censorship by the hands of foreign publishers and online platform owners. ”I would say this can be seen as the rise of industrial censorship, global and automated,” he says.«

Andra är mer avvaktande och menar att Polens motstånd mot artikel 13/17 (uppladdningsfilter) mest är ett taktiskt knep från den polska regeringens sida för att locka unga väljare. Hur det än är med den saken så är det en bra sak att man försöker stoppa direktivets sämsta delar i domstol.

Men Polen behöver stöd från fler länder:

»The case before the court has been opened, and it will take some time before we see its conclusion. Jabłoński thinks the case will probably be resolved in late 2020. “It all depends on one factor: whether two or more countries will join the case. This is possible because during the process within the Council and the Parliament six countries were against the Directive and three abstained from the vote” – Jabłoński says. In addition to Poland, several other EU member states have spoken against the Directive, including the Netherlands, Luxembourg, Italy and Finland.«

Detta skapar en möjlighet för den riksdagsmajoritet (alla utom S) som krävde att Sverige skulle säga nej till direktivet i EU:s ministerråd. Nu kan dessa partier visa att de menade allvar och att de bryr sig om frågan även när det inte är EU-valrörelse. Detta genom att riksdagen kan ge regeringen i uppdrag att stödja Polens sak i EU-domstolen.

Länk: Inside Poland’s cynical plan to kill Article 13 for good »

Lästips: Ett sakligt inlägg om nätcensur

Här är ett långt men intressant lästips. Det är David Kaye (professor i juridik på UC Irvine, UN Special Rapporteur on freedom of expression, författare till Speech Police: The Global Struggle to Govern the Internet) som ger sig in i den infekterade striden om moderering och censur av innehåll på sociala media.

Länk: A New Constitution for Content Moderation »

Ur Kayes lista på förslag:

  • Decentraliserat beslutsfattande förankrat i lokalt språk och lokal samhällsdebatt.
  • Mänskliga rättigheter som ledstjärna för moderering av innehåll.
  • Radikalt förbättrad transparens.
  • Branschomfattande tillsyn och ansvar med möjlighet för användare att överklaga beslut.

En bärande tanke i artikeln är att det är våra mänskliga / medborgerliga fri- och rättigheter, med speciell uppmärksamhet på yttrandefriheten som bör vägleda moderering av innehåll i sociala media.

Kaye påpekar också att det inte bara är ängsliga nätföretag och skurkstater som hotar nätets frihet – utan även våra egna demokratiskt valda politiker.

När staten säger att du ägnar dig åt fake news

Tänk dig att du avslöjar något missförhållande som har med politiker eller staten att göra.

Tänk dig sedan att staten stämplar ditt avslöjande som falska nyheter. Inte för att dina uppgifter är fel. Utan för att det stör makthavarna att du rapporterar om saken.

Tänk dig därefter att staten har stiftat lagar som gör det olagligt för sociala media att rapportera om sådant som staten anser vara fake news. Vilket leder till att ditt avslöjande inte får den spridning det borde ha.

Denna dystopi är redan verklighet i länder som Ryssland, Singapore och Frankrike. Många skulle vilja se ett liknande system på EU-nivå. Och i en del länder används istället etiketten »näthat« för att hindra att obekväm information sprids – hur korrekt, relevant och av allmänintresse den än må vara.

Det är så det blir när makten känner sig hotad av fri information. Vilket makten alltid gör, även i till synes demokratiskt anständiga länder. Detta är dock en aspekt som ytterst sällan diskuteras när drevet går mot sociala media och nätbaserade informationskanaler.

Därmed inte annat sagt än att det finns falska nyheter och näthat. Men det uppstår problem när detta används som ursäkt för att stoppa information och analys som är av allmänintresse. Vilket sker allt oftare.

Länk: When the Government Says You’re Fake News »