Upphovsrättsdiektivet i Finland: Uppladdningsfilter men ingen automatisk blockering

I sommar skall alla EU-länder ha implementerat EU:s upphovsrättsdirektiv i respektive nationell lagstiftning. Det ser ut att bli en brokig uppsättning lagar, speciellt med tanke på att internet inte känner några gränser.

Finland väljer en egen lösning: Uppladdningsfilter skall identifiera sådant upphovsrättsskyddat material som finns i en databas som tillhandahålls av upphovsrättsindustrin. Sedan är det upp till upphovsrättsinnehavarna att bestämma om flaggade uppladdningar skall blockeras. Användare skall sedan kunna invända mot / överklaga en sådan blockering.

Att upphovsrättsinnehavarna själva får bestämma om de skall begära att innehåll skall tas bort kommer att innebära merarbete, men inte mer så än vad som är rätt åt dem. Vill man censurera användare, då är det minsta man kan kräva att det sker efter individuella beslut istället för med automatiska filter.

Här lämnar man även de respektive plattformarna ur loopen vad gäller vilket material som slutligen skall blockeras, även om det fortfarande är plattformarna som förväntas verkställa sådana blockeringar.

Hur detta skall gå till i praktiken är dock höljt i dunkel. Manuella processer tar tid. Och någon garanti för att man kommer att släppa igenom uppladdningar enligt principen »fair use« (parodi, satir, kritik, memes, samhällsdebatt m.m.) tycks inte finnas.

Hur Sverige tänker göra är än så länge oklart.

Läs mer:
• Piratpartiet »
• Communia »

Kommer de sociala mediejättarna att kunna fortsätta verka i Europa?

Just nu skakas sociala media av efterskalv till det amerikanska presidentvalet. Människor stängs av och det debatteras inte bara vem som sagt vad utan även hur andra människor kan tänkas tolka det som sägs. Det är en soppa.

Men detta är inte sociala medias enda problem. Britterna diskuterar lagstiftning för att hindra vad man kallar godtycklig censur och avstängning av användare på grund av att de uttrycker kontroversiella, snarare än skadliga eller felaktiga åsikter. Även Polen är på gång med något liknande.

I EU har vi dels det nya upphovsrättsdiretivet som kommer att kräva någon form av uppladdningsfilter – vilket fått bland andra Youtube att fundera högt om huruvida de över huvud taget kan verka i medlemsstaterna.

Med förordningen om terror-relaterat innehåll online (TERREG) kommer kravet på censur av vissa åsikter – samtidigt som den förbjuder medlemsstaterna att kräva uppladdningsfilter. Förordningen ställer dock samtidigt sådana krav att plattformarna ändå, i praktiken kommer att tvingas använda sig av just automatiserade uppladdningsfilter.

EU:s Digital Services Act (DSA) är tänkt att ge användarna rätt att få veta varför ett inlägg censureras eller en användare stängs av, samt en möjlighet att överklaga sådana beslut. Detta är naturligtvis utmärkt för oss användare. Men hur det skall gå till i praktiken är högst oklart. På grund av de enorma mängder innehåll som publiceras på sociala media skulle detta kräva en hel armé av mänskliga granskare, vilket plattformarna menar är en omöjlighet. Därtill ställer DSA andra, speciella och långtgående krav på just nätjättarna.

Någonstans når man en punkt där det blir för krångligt för plattformarna att verka på EU:s marknad. Vi är kanske inte där ännu, men vi rör oss åt det hållet. EU är naturligtvis en viktig marknad för Facebook, Twitter och Youtube – men vi skall inte bli förvånade om någon eller flera aktörer kommer till slutsatsen att den allt mer långtgående (och ibland befogade) lagstiftningen gör det för dyrt, krångligt och juridiskt riskabelt för de sociala mediejättarna att verka här.

Time will tell.

Kommer EU:s uppladdningsfilter att stoppas i domstol?

Äntligen har vi hittat en någorlunda matnyttig sammanställning över läget i EU-domstolen – vad gäller att Polen överklagat det indirekta kravet på uppladdningsfilter i EU:s nya upphovsrättsdirektiv (DSM).

The Kluwer Copyright Blog – CJEU hearing in the Polish challenge to Article 17: Not even the supporters of the provision agree on how it should work »

»According to Poland, the key problem with the directive is the move away from active participation of rightholders (as initiators of removal requests in the context of notice and takedown procedures) and instead handing the responsibility of removing infringing uploads over to platforms who will have to develop private enforcement systems to avoid liability for copyright infringement. Because they are not facing any comparable risk when they limit user rights by blocking access to legal content, this creates strong incentives for over-blocking. This in turn will result in censorship and violation of the fundamental rights to freedom of expression and information under the Charter. Consequently, the problematic parts of Article 17 should be annulled by the Court.

All other parties intervening in the case objected to this line of argument and stated that in their view Article 17 does not violate any fundamental rights. However, they presented strikingly contradictory interpretations of what Article 17 actually requires of platforms. There are two distinct lines of argument: The Commission, the Council and the European Parliament argued that that Article 17 contains enough internal safeguards to prevent users’ fundamental rights from being unduly limited. On the other hand, France and Spain argued that some limitations of fundamental freedoms are justified by the objective that Article 17 seeks to achieve.«

Man kan alltså något förenklat säga att det finns tre linjer: Polens nej till uppladdningsfilter, EU-institutionerna som anser att det finns tillräckliga garantier i artikel 17 för att eventuella uppladdningsfilter inte kommer att missbrukas eller överfiltrera – samt Frankrike och Spanien som anser att eventuella inskränkningar i medborgarnas fri- och rättigheter är ett pris som är värt att betala.

Allt kompliceras av att upphovsrättsdirektivet är just ett direktiv och inte en förordning. Det innebär att det skall tolkas och vävas in i medlemsstaternas lagstiftning – istället för att vara en uppsättning regler som rakt av gäller lika överallt.

Därför ser vi redan hur olika medlemsstater börjat implementera direktivet på olika sätt. Vilket i sin tur kommer att leda till att vi får 27 olika lagar i lika många olika länder, med olika upplägg och skrivningar.

Det innebär att även om domstolen skulle ge grönt ljus för artikel 17 som sådan – så innebär det inte att all nationell lagstiftning på området automatiskt får klartecken. Varje enskild medlemsstats tolkning och skrivning kan också komma att prövas rättsligt.

Dom väntas till sommaren 2021, vilket är en tidpunkt då upphovsrättsdirektivet redan skall vara införlivat i medlemsstaternas lagstiftning. Man kan tycka att det vore bättre att först invänta domstolens beslut. Men det är inte så det fungerar.

Filmindustrin till attack mot Tor och VPN

Är du ”pirat” om du tittar på en streamingtjänst som du själv betalt för? Enligt filmindustrin är svaret ja, i vart fall ibland.

TorrentFreak rapporterar:

”The Motion Picture Association says that circumvention services such as VPNs, DNS masks and Tor networks can pose a direct threat to legitimate streaming services.” (…)

”While many of the concerns and complaints are not new, there are a few that stand out, starting with the MPA’s concern about ‘circumvention services’ such as VPNs and the Tor Network, which can be used by ‘geolocation pirates’.”

En ”geolocation pirate” kan till exempel vara någon som ser på sin vanliga – betalda – stremingtjänst från ett annat land under resa eller semester. Eller den som flyttat till ett visst land, men som av språkliga (dubbning, textning) skäl vill ha tillgång till t.ex. sitt ursprungslands Netflix.

Sedan används ibland VPN för att titta på stremingtjänster som visar material som bara är tillgängligt i ett annat land. Men är det verkligen ett jättelikt problem – om den som tittar faktiskt betalar för det?

Är ”geolocation piracy” över huvud taget ett stort problem? Och är det i så fall ett tillräckligt stort problem för att stoppa Tor och VPN-tjänster som används för säker kommunikation, för att kringgå censur, för att oppositionella i vissa länder skall kunna uttrycka sig anonymt, för att ge kineser och andra förtryckta folk tillgång till nyheter från omvärlden – eller för att ta del av innehåll på nätet som ingen annan har något med att göra?

Som vanligt är nöjesindustrin villig att offra ett fritt och öppet internet på upphovsrättens altare.

TorrentFreak – Movie Industry: VPNs and Tor Pose a Threat to Legitimate Streaming Platforms »

Uppladdningsfilter prövas av EU-domstolen

Den 10 november kommer EU-domstolen att hålla huvudförhandling om artikel 17 i EU:s nya upphovsrättdirektiv – där digitala plattformar hålls ansvariga ifall deras användare laddar upp upphovsrättsskyddat material, vilket i sin tur kommer att leda till uppladdningsfilter.

Frågan har aktualiserats sedan Polen anmält EU:s ministerråd och Europaparlamentet för att ha fattat ett fördragsvidrigt beslut.

Länk: Case files ECJ »

Kassettskattens sista dödsryckning?

Även om den så kallade kassettskatten – privatkopieringsavgiften – är under utredning och förhoppningsvis kommer att avskaffas, har ett nytt avtal träffats mellan elektronikbranschen och Copyswede om att göra datorer, mobiler, spelkonsoler och lagringsmedia dyrare.

Privatkopieringsavgiften infördes för att ge artisterna kompensation för när någon tog en vinylskiva – som han eller hon köpt – och gjorde en kopia på ett kassettband, till exempel för att lyssna på i sin Walkman. Redan detta var obegripligt. Varför skall människor tvingas betala för att lyssna på musik som de ärligen köpt – om lyssningen sker på en annan enhet? Det är ju knappast så att folk lyssnar på flera enheter samtidigt.

Utvecklingen gick vidare. Vi fick CD-skivor och iPods. Vilket gjorde det orimliga med denna avgift än tydligare. Varför skall man inte få lyssna på den musik man redan köpt på andra enheter än ljudanläggningen hemma, utan att betala extra?

Men det är inte bara iPods som kan lagra information, som till exempel musik. Snabbt kom privatkopieringsavgiften att omfatta minnesmedia, hårddiskar, mobiler, plattor, datorer, spelkonsoler m.m. Allt som teoretiskt sett kan användas för att lagra musik skulle avgiftsbeläggas. Detta även om nämnda lagringsmedia aldrig över huvud taget används för att lagra musik i någon form.

Varför skall musikindustrin ha betalt för att du eller jag lagrar våra dokument, foton, meddelanden, program och operativsystem?

Idag är det hela än mer absurt. Nu lyssnar folk mest på strömmande musik – utan att behöva lagra något över huvud taget. Ändå vill musikbranschen ha pengar när du köper ett USB-minne, ett minneskort, en mobil eller en dator.

Och i grunden kvarstår frågan från kassettbands-tiden: Varför skall man behöva betala för att lyssna på musik man själv har köpt, bara för att det sker på en annan enhet?

Plus den nyare frågan: Varför skall musikindustrin ha betalt för lagringsmedia som inte används för att lagra musik?

Länkar:
• Feber: Nya privatkopieringsavgiften spikad (inkl. ny prislista) »
• Nordic Hardware: Nära dubbla datoravgifter när Copyswede skriver avtal (inkl. ny prislista) »

Relaterat:
• Regeringen utreder nya lagar för privatkopiering »

Länkskatt: Google betalar en miljard USD

Google kommer att betala en miljard USD till de stora mediehusen de närmaste tre åren. I samband med detta lanserar man Google News Showcase – som kommer att ge Big Media en gräddfil till användarna.

Idén om »länkskatt« – det vill säga att nätplattformar skall tvingas betala för att länka till de stora nyhetssiterna är inte bara en stridsfråga i Europa. I bland annat Australien pågår just nu en dragkamp, där lagstiftarna vill att plattformarna skall betala en del av sina annonsinkomster till Big Media.

Reuters om Google News Showcase:

»The product, which allows publishers to pick and present their stories, will launch on Google News on Android devices and eventually on Apple devices.«

Att Google delvis kapitulerar innebär inte att länkskatt är en bra idé. Den är lika absurd och feltänkt som från början.

Man kan snabbt se ett antal problem:

  1. Uppgörelser av denna typ kan bara ingås av stora och kapitalstarka nätplattformar. Vilket kommer att göra det ännu svårare för eventuella utmanare, startupps och mindre konkurrenter.
  2. När Big Data gör upp med Big Media – då ställs alla mindre och alternativa media utanför.
  3. Användarna kommer att få ett mer styrt och kontrollerat nyhetsutbud.

Här ser vi åter igen oväntade och oönskade konsekvenser av politiska beslut. Big Data kan kanske bära nya och stora kostnader. Men man stänger samtidigt dörren för alla utmanare. Vilket kan vara en förklaring till att vi inte har några europeiska nätjättar.

Reuters: Google to pay publishers $1 billion over three years for their news »

EU och internet: Ständigt dessa uppladdningsfilter

Plötsligt tycks all internet-relaterad politik i EU innehålla uppladdningfilter. Hur gick det till och vad betyder det?

De mest kontroversiella delarna i EU:s upphovsrättsdirektiv röstades igenom i Europaparlamentet med minimal majoritet. Hade det inte varit för att några enskilda ledamöter röstade fel – så hade vi förmodligen sluppit både uppladdningsfilter och »länkskatt«.

En viktig punkt i upphovsrättsdirektivet (artikel 13/17) var att sociala media och andra nätplattformar kan hållas ansvariga ifall dess användare laddar upp upphovsrättsskyddat material. (Vilket för övrigt strider mot eHandelsdirektivets regel om budbärarimmunitet.)

Vi kritiker varnade för att detta kommer att leda till uppladdningsfilter. Dumheter, skrämselpropaganda och hjärnspöken – svarade direktivets anhängare.

Vi kritiker varnade även för ändamålsglidning – att uppladdningsfilter kan komma att användas på fler områden än bara upphovsrätt. Svartmålning, trams och konspirationsteorier – svarade direktivets supporters.

Innan upphovsrättsdirektivet ens hunnit implementeras i medlemsstaterna dök förordningen om terror-relaterat innehåll online upp. Och gissa vad? Om ministerrådet får som det vill, då kommer den att föreskriva uppladdningsfilter.

Notera att här gick uppladdningsfilter från att hantera formellt sett olagligt material (upphovsrätt) till att användas för att blockera vissa åsikter.

I nästa ögonblick förklarade EU-kommissionär Ylva Johansson att uppladdningsfilter kan vara ett lämpligt verktyg för att bekämpa övergrepp mot barn på nätet. Och vem vågar väl säga emot – och riskera att framstå som någon som är för nämnda övergrepp?

EU förbereder ett större lagstiftnings- och regleringspaket för internet – the Digital Services Act. Just nu håller Europaparlamentet på att skriva en förberedande rapport i ämnet. Och gissa vad? Där föreslår man uppladdningsfilter som ett lämpligt verktyg för att kontrollera internet.

I Europaparlamentets utskott för medborgerliga rättigheter, rättvisa och inrikesfrågor (LIBE) har till och med den svenska ledamot som i EU-valrörelsen profilerade sig som den mest högljudde motståndaren till uppladdningsfilter – moderaternas Tomas Tobé – röstat för uppladdningsfilter i ovan nämnda rapport.

Ständigt, dessa uppladdningsfilter. Ständigt denna ändamålsglidning.

Betänk följande: Om uppladdningsfilter skall fungera för ett eller annat ändamål – då måste man granska och analysera allt som alla laddar upp. Rubbet. Vilket för övrigt borde bryta mot förbudet om generell övervakning. Men det bryr man sig uppenbarligen inte om.

Uppladdningsfilter är ett hot mot ett fritt och öppet internet. De är ett hot mot fri information och yttrandefrihet. De kommer att leda till automatiserad nätcensur utan förmåga att bedöma kontext. De har smugits in i systemet – tvärs emot vad politikerna dyrt och heligt lovade under striden om upphovsrättsdirektivet. Och de har redan drabbats av en tydlig ändamålsglidning.

Uppladdningsfilter måste därför bli en av de stora stridfrågorna när EU nu utformar sin nya Digital Services Act.

Fri information – i teori och praktik

Idag är det »The International Day for Universal Access to Information« – proklamerad av UNESCO.

Låt oss då kika på hur det ser ut vad gäller universell tillgång till information.

Man kan notera att offentlighetsprincipen blir allt mer kringskuren, inte sällan som en anpassning till EU:s mer slutna kultur.

EU vill inte bara se uppladdningsfilter för att stoppa upphovsrättsskyddat material – utan även åsikter (TERREG).

EU:s upphovsrättsdirektiv gav oss även den absurda länkskatten – som kommer att försvåra länkande till viktig och intressant information.

Det har aviserats att EU:s nya Digital Services Act kommer att etablera EU-gemensamma regler för vad som får publiceras på nätet. (Och i en rapport i ämnet till Europaparlamentet föreslås en europeisk digital järnridå, ungefär som the Great Firewall of China.)

Detta för att inte nämna de sociala plattformarnas (Facebook, Twitter, Youtube) spretiga regler för att moderera innehåll.

Vad gäller den vällovliga ambitionen att förbättra allmän tillgång till information – så är politiken och verkligheten på väg i rakt motsatt riktning.

Uppladdningsfilter – M sviker vallöfte

Inför EU-valet var Moderaterna tydliga i sitt motstånd mot de mest orimliga delarna av EU:s nya upphovsrättsdirektiv. Speciellt gällde detta frågan om näplattformars ansvar om användare laddar upp upphovsrättsskyddat material – vilket kommer att kräva uppladdningsfilter.

Nu, ett drygt år senare – när man inte längre behöver locka väljare – låter det annorlunda. Moderaternas toppkandidat, Tomas Tobé, sitter nu i Europaparlamentets utskott för medborgerliga rättigheter, rättvisa och inrikesfrågor, LIBE. Där har han just röstat för uppladdningsfilter.

Här kan du se ett av hans tweets från EU-valrörelsen.

Det är även värt att notera att den tyske piratpartisten i utskottet inte heller röstade emot, men lade ner sin röst. Enligt uppgift för att det i övrigt ansågs vara en acceptabel kompromiss. Det må så vara, men det betyder att inte ens Pp gjort sitt yttersta för att stoppa uppladdningsfilter.

Läs mer hos Piratpartiet »