Kategori: Spaning

Big Media vill ha EU-lag som ger dem rätt till del av Big Social Medias vinst

Henrik Alexandersson Lämna en kommentar

Europeisk gammelmedia, med Springer i spetsen, vill att EU – i sin nya Digital Services Act – skall införa något slags skiljenämnd som skall avgöra hur stor del av Facebooks, Googles, Youtubes, Twitters & Co:s vinst som skall konfiskeras och transfereras till Big Media.

Idén kommer från de många turerna i bråket om »länkskatt« i Australien, som hade ett sådant inslag.

Gammelmedia vill alltså att EU skall stifta lag om att överföra resurser från modern och framgångsrik verksamhet till gammal och utdaterad. Vilket i allt väsentligt är en skatt på utveckling och framåtskridande.

Dock verkar politikerna måttligt intresserade. Många av dem slickar fortfarande såren efter bataljen om upphovsrättsdirektivet – som ju faktiskt gav Big Media rätt att kräva betalt om Big Social Media (med flera) länkar till dem. Vilket fortfarande är en rent absurd tanke. Men gammelmedia vill tydligen ha mer.

Enligt texten som länkas nedan är stämningen i EU att man inte vill komplicera processen kring the Digital Services Act i onödan. Speciellt som processen kring hur man skall implementera delar av upphovsrättsdirektivet verkar ha gått i baklås. Planen var att det skall vara inkorporerat i nationell lagstiftning nu nästa månad. Här i Sverige har vi inte sett antydan till någon proposition. Och det enda EU-land som infört direktivet i sin lagstiftning – Frankrike – har gått all in och över-implementerat enligt traditionen.

Netzpolitik.de:

»Czech MEP Marcel Kolaja from the Pirate Party, who represents the Green group on the file, says that „copying an Australian code-type arbitration system won’t be efficient either and it would rather be an inappropriate legislative intervention on the market.“

The key voice in the parliamentary debate is Andreas Schwab, a legislator for Germany’s centre-right and the Digital Markets Act’s rapporteur in the internal market committee. Asked about the proposal by the publishing industry, he says it was „too vague“ to discuss, but MEPs would consider proposals made by stakeholders in upcoming parliamentary hearings.«

Länk: MEPs pooh-pooh publisher’s call for Australia-style arbitration rights »

Ny datalagring i EU – med speciellt intresse för IP-adresser

Henrik Alexandersson 2 kommentarer

Vi vet redan att EU-kommissionen och EU:s ministerråd vill se ett nytt datalagringsdirektiv.

Det förra datalagringsdirektivet upphävdes av EU-domstolen på grund av att det strider mot de mänskliga rättigheterna och vad dessa har att säga om rätten till privatliv och privat kommunikation.

Enkelt uttryckt menar domstolen att man inte urskiljningslöst får lagra all data om alla medborgares alla tele- och datakommunikationer. Det måste finnas ett konkret syfte, misstänkta och en tidsram.

Nu har det dykt upp ett internt arbetspapper från ministerrådets portugisiska ordförandeskap. I detta vill man diskutera med de andra medlemsstaterna hur man skall tacka frågan. (PDF »)

Speciellt vill man diskutera IP-adresser:

1. Do Member States interpret the possibility of retention of source IPs addresses, established in the recent case law of the Court, as including both static and dynamic IPs? Would or should this include source-port numbers? What are the views on only retaining source but not destination IP addresses?

2. Do Member States consider it to be in line with the jurisprudence of the ECJ that Internet Protocol addresses, strictly needed to identify a subscriber, should include first login IP, last login IP or the login IP used at a specific moment in time? Should this be considered as ’subscriber’ or ’traffic’ data if the IP address is used solely to identify a person?

Det skall bli intressant att se vad som kommer ut av detta. Hur som helst är det klart att processen för att ta fram ett nytt datalagringsdirektiv har börjat.

Vi kan möjligen räkna med ett förslag till nytt direktiv redan i år. Fast det kommer att kräva mycket trixande för att komma runt EU-domstolens ställningstagande – som ju i princip underkänner hela konceptet med datalagring.

Kommer de sociala mediejättarna att kunna fortsätta verka i Europa?

Henrik Alexandersson 1 kommentar

Just nu skakas sociala media av efterskalv till det amerikanska presidentvalet. Människor stängs av och det debatteras inte bara vem som sagt vad utan även hur andra människor kan tänkas tolka det som sägs. Det är en soppa.

Men detta är inte sociala medias enda problem. Britterna diskuterar lagstiftning för att hindra vad man kallar godtycklig censur och avstängning av användare på grund av att de uttrycker kontroversiella, snarare än skadliga eller felaktiga åsikter. Även Polen är på gång med något liknande.

I EU har vi dels det nya upphovsrättsdiretivet som kommer att kräva någon form av uppladdningsfilter – vilket fått bland andra Youtube att fundera högt om huruvida de över huvud taget kan verka i medlemsstaterna.

Med förordningen om terror-relaterat innehåll online (TERREG) kommer kravet på censur av vissa åsikter – samtidigt som den förbjuder medlemsstaterna att kräva uppladdningsfilter. Förordningen ställer dock samtidigt sådana krav att plattformarna ändå, i praktiken kommer att tvingas använda sig av just automatiserade uppladdningsfilter.

EU:s Digital Services Act (DSA) är tänkt att ge användarna rätt att få veta varför ett inlägg censureras eller en användare stängs av, samt en möjlighet att överklaga sådana beslut. Detta är naturligtvis utmärkt för oss användare. Men hur det skall gå till i praktiken är högst oklart. På grund av de enorma mängder innehåll som publiceras på sociala media skulle detta kräva en hel armé av mänskliga granskare, vilket plattformarna menar är en omöjlighet. Därtill ställer DSA andra, speciella och långtgående krav på just nätjättarna.

Någonstans når man en punkt där det blir för krångligt för plattformarna att verka på EU:s marknad. Vi är kanske inte där ännu, men vi rör oss åt det hållet. EU är naturligtvis en viktig marknad för Facebook, Twitter och Youtube – men vi skall inte bli förvånade om någon eller flera aktörer kommer till slutsatsen att den allt mer långtgående (och ibland befogade) lagstiftningen gör det för dyrt, krångligt och juridiskt riskabelt för de sociala mediejättarna att verka här.

Time will tell.

Skall folk få tycka vad de vill på internet?

Henrik Alexandersson 2 kommentarer

Sociala medieplattformar som Facebook, Youtube och Twitter är privata företag. De har rätt att tillämpa i stort sett vilka användarvillkor de vill. De har rätt att välja vilka de vill upplåta utrymme åt. Och så skall det naturligtvis vara.

Men detta ger dem inte rätt att slippa kritik när de beter sig idiotiskt. Är de kloka, då lyssnar de till sina användare. Vi är trots allt den produkt de tjänar sina pengar på.

Två gånger de senaste dagarna har jag stött på relativt stora aktörer på Facebook och Youtube som fått inslag censurerade eller sina konton uppsagda utan någon form av rimlig förklaring. Närmare bestämt ingen förklaring alls.

Detta hade varit ett mindre problem om inte dessa plattformar vore totalt dominerande. Och att starta konkurrerande plattformar blir allt svårare, i vart fall här i Europa – som är på väg att reglera sönder nätet. När det införs »länkskatt« eller krav på uppladdningsfilter, då kommer de sociala mediejättarna alltid att ha tillräckliga resurser. Till skillnad från startups och små konkurrenter som aldrig får en ärlig chans.

Allt kompliceras av att tonen på de sociala plattformarna blir allt mer uppskruvad och att folk tycks bli mer intoleranta och snarstuckna. Dessutom består mycket av polariseringen på nätet inte på att folk tycker olika i sig – utan på att man angriper varandra för vad man tror, hoppas och påstår att den andre tycker.

De flesta är forcerat känslosamma och skjuter från höften. Att vara rationell, logisk och faktabaserad är ute. För att inte tala om artig och korrekt. Vilket får internet att förvandlas till ett skyttegravskrig istället för ett intressant samtal.

Människor tror vad de vill tro, ser vad de vill se och tror ofta att en liten del av bilden är hela bilden.

När den digitala mobben drar fram efter en vantolkad tweet kan det sluta med att människor blir de-plattformerade, mister sina jobb och får sina liv förstörda. Av människor som menar att de själva är de goda och kärleksfulla.

Jag älskar internet och tänker försvara dess frihet och öppenhet. Jag ser internet som det stora torg på vilket vi kan mötas, samarbeta, handla och diskutera. Jag är närmast andäktig inför att vi har ett globalt nätverk tillgängligt 24/7 – med mänsklighetens samlade kunskap och där nyckeln till framgång är att erbjuda andra värde.

Just därför gör det mig ont när de sociala mediejättarna beter sig maktfullkomligt mot sina användare; när EU cementerar nätjättarnas dominerande position genom överreglering; när människor hellre spyr galla över varandra än försöker lyssna och förstå; när nätets självutnämnda ordningsmän tystar oliktänkande.

Storebrorsstaten rullas ut i corona-krisens skugga, del 2

Henrik Alexandersson Lämna en kommentar

Nätcensur med uppladdningsfilter, bakdörrar till kryptering och ett nytt datalagringsdirektiv. Det är bara några av de förslag som nu lanseras i EU och som inskränker internets frihet och det fria ordet. Samtidigt är det svårt att få till stånd en demokratisk debatt om dessa förslag. Corona-krisen leder till att ny övervakning lanseras under radarn och att makthavarna slipper möta kritiska röster.

Man kan säga mycket om EU, men i vanliga fall finns det i vart fall en viss chans för vanligt folk att hänga med och för aktivister att säga sin röst – när EU rullar ut övervakningsstaten, kringskär internets frihet och öppenhet och lägger fram lagförslag som inskränker de medborgerliga fri- och rättigheterna.

Sedan kom corona-krisen. Ledamöterna i Europaparlamentet jobbar hemifrån och hela den dynamiska process som kritiskt granskar och kritiserar dåliga förslag har avstannat. Direktiv och regleringar förhandlas bakom stängda dörrar i större utsträckning än vanligt, debatten tystnar och den process som i vanliga fall skulle omfatta seminarier, hearings och debatt lyser med sin frånvaro. Det har blivit svårare att få tillgång till arbetsdokument och viktiga kontrollstationer hoppas över. I allt större utsträckning ställs vi inför mer eller mindre fullbordat faktum.

Never waste a good crisis, som man säger.

 

 

USA: presidentvalet, internet och övervakningen

Henrik Alexandersson Lämna en kommentar

Vad innebär det amerikanska presidentvalet när det kommer till internetfrågorna och övervakningen? Vi kan naturligtvis inte veta, men det finns ledtrådar.

Sociala media

Mycket talar för att Donald Trump kommer att tvinga de sociala plattformarna på nätet att bestämma sig. Är de rena plattformar, som inte kan hållas ansvariga för vad deras användare uttrycker? Eller är de publicister som styr och redigerar innehållet på sina siter, med det redaktionella ansvar detta medför?

Om Joe Biden vinner kan man vänta sig mer av en anpassning till EU:s nya nätregler (Digital Services Act) för harmoniserade regelverk på båda sidor Atlanten. I vart fall brukar demokraterna och EU synka rätt väl vad gäller reglering av internet.

Dataöverföring (Privacy Shield / Safe Harbor)

Avtalet om säker överföring och hantering av persondata från EU till USA har (i sina olika varianter) fått hård kritik. Bland andra EU-domstolen anser att det inte ger tillräckliga garantier mot att sådan data hamnar i händerna på amerikanska underrättelseorgan. Domstolen har nu upphävt avtalet.

Trump ser detta (och en del annat som EU sysslar med på nätområdet) som handelshinder. Och vad gäller Biden, så var han vicepresident när de avtal upprättades mellan EU och USA som EU-domstolen nu har underkänt.

Massövervakning

USA har nu upphört med vissa av de former av automatiserad massövervakning som avslöjades av Edward Snowden – helt enkelt för att de inte varit effektiva. Vissa har även förklarats olagliga av domstol.

Vad som händer nu är svårt att veta. Man bör dock hålla i minne att Obama-administrationen (där Biden var vicepresident) var pådrivande för olika former av massövervakning.

Oavsett vem som vinner kan man utgå från att USA kommer att ägna sig åt den massövervakning man anser behövs för att upprätthålla den nationella säkerheten.

Edward Snowden

President Trump har funderat högt om att benåda visselblåsaren Edward Snowden, som avslöjade NSA:s globala massövervakning. Hur det sedan blir med den saken är omöjligt att veta. Trump funderar ju ofta högt, om många olika saker.

Däremot kan man utgå från att demokraternas Joe Biden är fientligt inställd mot Snowden. Åter handlar det om historiska skäl, från tiden för Obama-administrationen.

Julian Assange (Wikileaks)

Det är komplicerat. Trump-administratione har begärt Assange utlämnad från Storbritannien – misstänkt för allt från dataintrång till spioneri, trots att det Wikileaks ägnat sig åt snarare kan betraktas som journalistik.

Bidens Obama-administration lät bli att göra samma sak – eftersom man ansåg att just gränsdragningen mot journalistik var för känslig och att det hela kunde sluta i dålig publicitet.

Samtidigt är Bidens demokratiska parti ursinnigt på Wikileaks såväl för publiceringen av krigsdagböckerna som ambassadtelegrammen – och framförallt för att Assange medverkade till spridandet av läckt information från partiets mailserver, i samband med förra presidentvalet.

Möjligen skulle demokraternas nära förhållande till media kunna leda till att begäran om utlämning dras tillbaka och att åtalspunkterna blir vilande. Den ömsesidiga fiendskapen mellan Assange och det demokratiska partiet gör dock detta mindre troligt.

EU: Studie föreslår digital järnridå

Henrik Alexandersson Lämna en kommentar

»A European firewall/cloud/internet would foster a digital ecosystem in Europe based on data and innovation. It would drive competition and set standards, similar to what has happened in China in the past 20 years.«

Citatet kommer ur ett dokument från Europaparlamentet: New Developments in Digital Services – Short-(2021), medium-(2025) and long-term (2030) perspectives and the implications for the Digital Services Act (PDF) »

Syftet sägs vara följande. »The study lays out predictions for digital services in the next one to ten years and provides recommendations for action for the European Parliament in preparation for the Digital Services Act.« Författare är fem personer på Future Candy, som påstår sig vara en »digital innovation engine«.

Vill man vara lite elak skulle man kunna beskriva dokumentet som en samling idéer för politisk micro management av den europeiska IT-sektorn. Vilket i sig är en mycket tveksam idé.

För att främja en livskraftig IT-sektor i Europa tycks man vilja bygga upp digitala gränser och barriärer mot resten av världen.

Vilket i så fall strider mot hela internets idé om fria gränslösa informationsflöden. Författarna tycks dock mena att det främjar konkurrens och utveckling:.

»Technologically, it would require a top-level infrastructure, high-speed 5G or a 6G data network and a firewall. Setting up such a network would promote many European companies and therefore boost business and drive innovation.

Like the Chinese firewall, this European internet would block off services that condone or support unlawful conduct from third party countries.«

Digital protektionism. Har man verkligen tänkt igenom detta?

OK, detta är bara en studie, ett papper beställt av Europaparlamentet. Men det är ändå en del av beslutsunderlaget för EU:s nya Digital Services Act – och kan som sådant komma att styra mycket av hur projektet utvecklas. Plus att det naturligtvis kommer att ge många politiker och tjänstemän idéer. För om en ledande »digital innovation engine« säger att en digital järnridå är en bra sak, då är det nog så – kan beslutsfattarna tänka.

Det hela blir än mer oroande med tanke på att the Digital Services Act också är tänkt att skapa enhetliga EU-regler för vad som skall vara tillåtet att publicera på internet. I kombination med en digital järnridå får det alla larmklockor att ringa.

Om vi inte vill ha en digital järnridå – då måste vi reagera högljutt och snabbt. Då kan beslutsfattarna bli nervösa och idén slängas i papperskorgen. Men om vi inte reagerar är risken att detta är något som biter sig fast i processen och så småningom förverkligas genom lagstiftning.

I EU – precis som i all annan politik – måste man reagera tidigt på dumheter. Väntar man, då blir det väldigt mycket svårare att stoppa förslagen. Sedan är det för sent att göra något åt saken.

Kina som föredöme – the irony.

Till meningsfrihetens försvar

Henrik Alexandersson 1 kommentar

Utan yttrandefrihet blir demokratin meningslös.

Utbyte av tankar, fri analys, öppen debatt, kritisk granskning och pluralism är en förutsättning för att människor skall kunna göra informerade val och utkräva ansvar. Det fria ordet är en förutsättning för att samhället över huvud taget skall kunna utvecklas. Därför måste människor – utan att behöva frukta repressalier – fritt få uttrycka sina åsikter.

Yttrandefrihet och tryckfrihet blir ofta tekniska frågor kopplade till specifika händelser eller företeelser. Men i dess kärna ligger något ännu större, det som i vissa av våra grannländer kallas meningsfrihet.

Meningsfrihet kan sägas handla om mer än ett visst yttrande i viss situation. Istället handlar det om individens rätt att hysa sina egna uppfattningar utan att bli stigmatiserad. Gärna en debatt i sak. Men att försöka tysta, krossa och ödelägga livet för människor vars åsikt man inte delar – det är oacceptabelt.

Människor har knepiga föreställningar, förutfattade meningar, tror på de mest absurda saker och ställer sitt hopp till verklighetsfrånvända utopier. Jaha, så intressant. Det är i så fall först och främst deras eget problem.

Detta kan förvisso bli ett problem även i ett större perspektiv. Men det är i så fall något som måste hanteras med mer information, mer offentlig debatt, mer fakta, mer logik och en vassare analys.

Inte med cancel culture och de-plattformering.

Tvärt om är det snarare så att problematiska åsikter kan bli mer problematiska om de drivs under jorden. De som tystas kommer att se sig själva som martyrer, vilket snarast stärker dem i anden. Sådant som är förbjudet har alltid en lockelse eftersom det är mer spännande. Och åsikterna i fråga blir svårare att bemöta om man inte vet vem som hyser dem och hur stort genomslag de egentligen har.

Ofta handlar det »bara« om att någon inte håller med någon annan. Istället för att då ta debatten i sak ger man sig på personen i fråga. (Se t.ex. Alexander Bard i BLM-debatten.) Att tysta en person med andra åsikter är lättare och bekvämare än att påvisa att denne har fel. Speciellt då man själv mer styrs av känslor och åsikter än av fakta.

Att tysta avvikande röster är fegt, intellektuellt ohederligt och principlöst. Det är att hindra samhällsdebatten (och därmed samhällsutvecklingen) från att röra sig framåt. Det är att beröva demokratin dess djupare mening.

Speciellt viktigt är detta att hålla i minne nu när EU vill utforma enhetliga regler för vad som får sägas på nätet. Det ligger i farans riktning att politikerna kommer att lyssna mer på lynchmobben än på de sansade rösterna. Dels för att lynchmobben är mer högljudd. Dels för att både lynchmobben och politikerna ofta besväras av fri information på nätet. Det rubbar deras världsbild, stör deras agenda och begränsar deras makt över andra.

När EU talar om ökad pluralism i media – då är risken att det betyder minskad yttrandefrihet på nätet

Henrik Alexandersson 1 kommentar

Begreppet »media pluralism« är – i ett EU-sammanhang – knepigt. Speciellt som det inte finns någon allmänt vedertagen definition eller djupare analys bakom.

Rimligen bör pluralism inom media handla om att låta fler röster göra sig hörda. Men som regel landar det i att staten måste göra mer för att försvara etablerade media mot konkurrens på den digitala marknaden. (Och så brukar vänstern försöka skjuta in ett förbud mot pornografi, i den rapport i ämnet som brukar tas fram av Europaparlamentet en gång per mandatperiod.)

Nu skall det tyska EU-ordförandeskapet ta sig an frågan. Så ett papper har producerats: Safeguarding a free media system: Rethinking media pluralism (9215/20, LIMITE, 6 July 2020, pdf). I år med en corona-twist – »noting the ”importance of an independent, plural media landscape and high-quality journalistic content for the democratic opinion-forming process, particularly against the backdrop of the COVID-19 pandemic.«

Vad detta betyder är oklart – även när man försöker förklara:

»The pandemic has acted as a catalyst and has exposed or exacerbated many media policy problems. We have been made very aware of the importance of the media, but also of the fragility of the media ecosystem. We should therefore seize the opportunity, while respecting the competences of the Member States and taking into account our different social, societal and cultural characteristics, to jointly design ways to ensure and strengthen media pluralism and freedom of expression throughout the European Union.«

I sammanhanget skall man komma ihåg att politiken lever i symbios med gammelmedia. Det gäller såväl att sätta agendan som en gemensam avsky mot sociala media och internet, vilka ju ger folket möjlighet att lägga sig i.

Man ställer en rad frågor till medlemsstaternas justitiedepartement. Min blick fastnade bland annat för denna:

»Digital platforms offer a variety of information and content. What requirements such as accessibility, transparency and non-discrimination must be fulfilled by platforms so that their role as gatekeepers is consistent with the objectives of media pluralism and freedom of speech?«

Stycket ovan skulle kunna vara snömos – om det inte vore för att EU driver på en utveckling där de sociala plattformarna genom sina användarvillkor inskränker yttrandefriheten – så att politikerna slipper krångel med lagstiftning, demokratisk debatt och kritik.

Notera förekomsten av begreppen gatekeepers och freedom of speech i samma mening. En gång var grundtanken med hela internet att det inte skulle finnas några grindvakter – utan att alla åsikter, analyser och infallsvinklar skulle vara fria att publicera på sina egna meriter.

Även denna frågeställning får mig att fundera:

»With a vast amount of content available across borders, what is necessary to ensure that Member States and national regulatory authorities are able to enforce the existing (national and European) rules for media regulation that safeguard media pluralism and encourage freedom of expression?«

Här tycks alltså geografiskt gränsöverskridande information vara något slags problem – fast presenterat i en kontext av pluralism och yttrandefrihet. Det känns lite som när socialdemokraternas kvinnoförbund en gång i tiden ville förbjuda parabolantenner.

Dokumentet flaggar även för de enhetliga EU-regler om vad som får lov att sägas på internet som redan aviserats inom ramen för EU:s nya Digital Services Act.

Att detta dokument på det hela taget är vagt hållet innebär att man – när det kommer till skarpt läge – kan komma att landa i nästan vilken sorts konkreta förslag som helst. Bara för att man känner att man nog borde.

En inte allt för vågad gissning är att det hela kommer att leda till mer stöd till mainstreammedia (och public service) samt inskränkt yttrandefrihet på nätet. Med en corona-twist.

Länkar:
• Statewatch: EU: German Council Presidency paper on ”rethinking media pluralism” »
• Ministerrådet: Safeguarding a free media system – Rethinking media pluralism (PDF) »

/ HAX

EU:s nya censurmaskin

Henrik Alexandersson Lämna en kommentar

I EU står just nu ännu en strid om huruvida staten skall få censurera internet – och införa uppladdningsfilter.

Den här gången handlar det inte om upphovsrätt. (Även om principen om uppladdningsfilter etablerades i EU:s hårt kritiserade upphovsrättsdirektiv.) Det aktuella förslaget handlar om att automatiskt censurera vissa åsikter.

Sorry Dave, I cannot post this text.

Vidriga åsikter, förvisso. Vad det handlar om är att man inte får göra terrorpropaganda. Vilket dock kan få en del oväntade och oönskade konsekvenser. Det farliga blir inte mindre farligt bara för att vi inte kan se det. Snarare tvärt om. Och om verksamhet går under jorden, riskerar inte sådant att påskynda radikalisering?

Men detta kommer inte att stanna vid terror-relaterat innehåll.

Med tiden kommer censurmaskinen att drabbas av ändamålsglidning.

Dels har vi redan olyckliga internetlagar i allt fler EU-länder som reglerar vad användare får skriva och säga på nätet. Och vad passar då bättre än att använda uppladdningsfilter?

Dels har vi allt hallå om vad folk rent allmänt skall få tycka, med stora inslag av ängslighet. Det diskuteras – på fullt allvar – vilka åsikter som skall tillåtas, vilka ord som får användas, vilka böcker som skall rensas ut och vem som bör lynchas för en tweet. Att toppa denna drevkultur med en statligt kontrollerad censurmaskin känns oroväckande.

Tiden för EU:s censurmaskin känns – förfärande nog – mogen.

Så här står det till i sak:

I EU förhandlar man just nu fram en förordning om terrorrelaterat innehåll online (TERREG). Worst case är att flaggat material måste avlägsnas från internet inom en timma – och att det införs automatiserade uppladdningsfilter. (Och detta är bara de två värsta, av många dåliga idéer i förslaget.)

I sammanhanget skall man komma ihåg att ett uppladdningsfilter måste filtrera allt för att fungera. Även den som anser sig ha rent mjöl i sin påse och därför inte ha något att frukta – kommer att få all sin elektroniska kommunikation filtrerad och kontrollerad. Allt som alla gör på nätet kommer att granskas och analyseras, av maskiner.

Precis som EU:s upphovsrättsdirektiv användes som murbräcka för att etablera principen om uppladdningsfilter – på samma sätt använder man nu terrorismen som ursäkt för att införa nätcensur. Sedan är det bara att hoppas att ingen kommer att använda censuren till något dumt. Någonsin.

Det värsta är att jag tror att de flesta i EU-apparaten inte riktigt förstår vad de håller på att ställa till med.

Statskontrollerad, automatiserad nätcensur. I turbulenta tider. Det känns onödigt dystopiskt.

Skrota EU:s förordning om terrorrelaterat innehåll online. Eller gör i vart fall som Europaparlamentet vill – och lyft bort de värsta delarna.