Internet som medborgarrättsrörelse

Ryska GRU-agenter som förgiftar kritiker i exil eller försöker hacka sig in i nätverket hos den internationella organisationen för förbud mot kemiska vapen. Saudiernas bestialiska mord på den obekväme journalisten Jamal Khashoggi, på landets konsulat i Istanbul. I alla tre fallen växer bilden fram av hur det blir allt svårare för stater att hålla smutsiga operationer hemliga i en uppkopplad värld.

Man bör visserligen hålla i minnet att i exemplen ovan kommer mycket av informationen från brittiska, nederländska och turkiska myndigheter – som naturligtvis bara släpper information som passar dem och deras agenda. Men samtidigt växer en ny form av journalistik som bygger på informationsforensik, som Bellingcat fram. Och de senare går – vad vi vet – inte i någons ledband.

Detta är i och för sig inget nytt. Till exempel kan nämnas att mycket av den information som användes i kampanjen för att försöka stoppa FRA-lagen, år 2008, fanns tillgänglig på den delen av internet som döljer sig bortom förstasidan i Googles sökresultat. Dessutom skapades synergieffekter genom att bloggare med expertis inom områden som politik, juridik, IT och medborgarrätt kunde komplettera varandra och bygga vidare på varandras uppgifter.

NSA-whistleblowern Edward Snowden och Wikileaks är exempel på hur maktens instrument kan vändas tillbaka, mot överheten helt enkelt genom att göras offentliga. Den amerikanske journalisten Barrett Brown utmanade med sitt kollaborativa research-initiativ Project PM hela det amerikanska cyber-militär-industriella komplexet och då speciellt sådan underrättelseverksamhet som hålls borta från demokratisk kontroll genom outsourcing.

I EU stoppade nätaktivismen (och dess politiska gren i form av Piratpartiet) planerna på att stänga av fildelare från internet utan föregående rättslig prövning. Det samma gäller ACTA-avtalet, som ville göra internetoperatörerna till nätpoliser. Och nu står striden om »länkskatt« och uppladdningsfilter i EU:s nya direktiv om upphovsrätt. I dessa fall handlar det såväl om att bygga en stark argumentation som att skapa uppmärksamhet och väcka en slumrande opinion.

Vad gäller EU behövs verkligen mer medborgarjournalistik och aktivism. Här är problemet att det är svårt att skapa uppmärksamhet och opinion i tid. Helt enkelt eftersom nästan ingen vet vad som är på gång. Samtidigt är många frågor som nu ligger i beredning i EU-apparaten högintressanta. Några exempel: ett initiativ mot falska nyheter; ett nytt direktiv mot terrorism; åtgärder mot hot och hat på nätet (vilket innebär inskränkningar i yttrandefriheten); vissa medlemsstaters försök att undergräva nätoperatörernas budbärarimmunitet (mere conduit).

Saken är att det alltid är lättare att försöka påverka en politisk process i dess början – innan positionerna blir låsta och prestige sätts framför fakta och medborgerliga rättigheter. Detta måste ske på nätsiter och genom nätaktivism, eftersom svenska media är urusla på att rapportera om vad som är på gång i EU. Som regel kommer media in först när vi mer eller mindre står inför fullbordat faktum. Och då blir det som vanligt i EU: Först beslutar man. Därefter debatterar man. Och slutligen tar man reda på fakta. Men då är det som regel redan för sent.

Sverige behöver mer nätaktivism, mer medborgarjournalistik, mer nätbaserad korsbefruktning av expertis från olika discipliner, fler crowdsourcade granskningar, en nätbaserad medborgarrättsrörelse – och plattformar för sådant samarbete. Vill man försvara vår frihet mot överheten, då måste det alltid ske underifrån.

Tillsammans kan vi skaka om politiken och stoppa förslag som inskränker internets öppenhet och våra medborgerliga fri- och rättigheter. Tillsammans kan vi bygga kunskapsbanker som kan mäta sig med etablerade medias grävredaktioner, myndigheter och till och med i vissa avseenden med statens underrättelseverksamhet. Tillsammans vet vi mer och har större samlad kunskap och kompetens än den fria informationens och det öppna samhällets fiender.

Vad vi behöver göra är att fundera på hur detta kan organiseras och struktureras – i så platta och decentraliserade former som möjligt.

 

Relaterat: Techcrunch – Khashoggi’s fate shows the flip side of the surveillance state »

Cambridge Analytica: Persongalleri

Blir Cambridge Analytica-skandalen Facebooks död?

Det har stormat kring det brittiska företaget Cambridge Analytica senaste veckan, trots att det mesta som framkommit egentligen var känt sedan tidigare. Anklagelserna gäller att företaget ska ha kommit över uppgifter om 50 miljoner amerikanska facebookanvändare på ett om inte olagligt så i alla fall omoraliskt sätt, och använt dessa uppgifter för att påverka facebookanvändarna till den grad att det kan ha hjälpt Donald Trump att vinna det amerikanska presidentvalet 2016.

Vår egen Hax rapporterade om detta i januari 2017 och vi diskuterade det i avsnitt 38 av 5 juli-podden:

Nyheten gällde då den extremt läsvärda artikel som schweiziska Das Magazin publicerade i januari 2017, och som översattes till engelska av Vice Motherboard:

Men det krävdes lite gammaldags mediedramaturgi för att nyheten skulle lyfta på allvar, mer än ett år senare. Brittiska tevekanalen Channel 4 lyckades med dold kamera få några saftiga uttalanden från Cambridge Analyticas vd Alexander Nix om tveksamma taktiker som involverade horor och utpressning. Något som egentligen inte hade något alls med kärnfrågan att göra: Hur företaget kom över de 50 miljoner användarkontona och hur de utnyttjade dessa data.

Nix sparkades av företagets styrelse och har fått svara på frågor i brittiska underhuset – och nu är han kallad igen.

Dramats huvudpersoner

Persongalleriet i CA-skandalen påminner om det i en Bondfilm:

  • Michal Kosinski: Den polske forskare på Cambridge University som ”uppfann” tekniken som gjorde det möjligt att bygga psykologiska profiler av människor baserat på vad de gillat på Facebook. Med tanke på följderna kan man kanske likna honom vid Robert Oppenheimer, atombombens uppfinnare. Kosinski räknas in på de godas sida i filmdramaturgin; han varnade tidigt för hur tekniken skulle kunna användas.
  • Alexander Kogan: Den ryske forskare som skrapade information om 50 miljoner amerikanska facebookanvändare. Kogan, eller ”Dr Spectre” som han på fullt allvar kallat sig, är länken mellan den goda och den onda sidan; han sålde eller gav bort informationen till Cambridge Analytica.
  • Alexander Nix: Den alltid lika välklädde chefen för Cambridge Analytica är kanske inte en klassisk bondskurk, men han är helt klart ”den onde” i vår filmdramaturgi, och den som ”släppte atombomben” för att fortsätta liknelsen.
  • Christopher Wylie: Visselblåsaren i rosa hår var tidigare datachef på Cambridge Analytica men hänger nu ut sin tidigare arbetsgivare. Hans alternativa stil passar perfekt för en hjälteroll, men har Wylie sin egen agenda?
  • Donald Trump: Den amerikanske presidenten skördade kanske frukterna av det spel som ovanstående herrar ägnade sig åt.

Facebooks roll

Cambridge Analytica har knappast gjort något olagligt. Inte heller verkar Kogan ha brutit mot Facebooks regler när han fick ut uppgifterna om 50 miljoner användare. Han utnyttjade bara en funktion som gjorde det möjligt att få ut data inte bara om den facebookanvändare som själv gav bort sina uppgifter om gillningar med mera till Kogan (genom att svara på en quiz och därmed ge appen tillgång till detta), utan också om denna användares alla vänner. På så vis växte ett par hundra tusen frivilliga uppgiftslämnare till 50 miljoner användare.

Facebook insåg att detta inte var bra. De stängde av funktionen så att appmakare framöver bara skulle ha tillgång till information om de användare som explicit interagerat med appen – inte om deras vänner. Men denna uppdatering trädde inte i kraft förrän ett år efter att den annonserades. Kogan hade alltså god tid på sig att fortsätta samla på sig information om alla vänner till de användare som interagerade med hans app. Helt i linje med Facebooks villkor för appmakare.

Det är detta agerande från Facebook som företagets grundare och vd Mark Zuckerberg nu måste förklara, om inte annat för att stoppa aktiekursen från att dyka ännu mer – så här ser senaste årets utveckling för facebookaktien ut (dvs inget direkt fritt fall men ändå):

Facebooks aktiekurs 22 mars 2018

Skandalen handlar alltså om Facebook och hur företaget hanterar två miljarder användares information. Cambridge Analytica är i sammanhanget en oviktig spelare som snart kommer vara glömd, en tillfällig ”bad boy” som lyckades få storvinst på lyckohjulet, typ, och därmed uppmärksammade världen på den nya tidens möjligheter – och ansvar.

Det var en märkbart medtagen Mark Zuckerberg som till slut talade ut i går:

Han säger vad man kan förvänta sig: Han ber facebookanvändarna om ursäkt för det som hänt, han nämner Alexander Kogan vid namn (”who got access to a lot of information and improperly used it” – min kursivering), och säger att Facebook kommer säkerställa att det inte finns ”några andra Cambridge Analytica därute” (”or folks who have improperly accessed data” – min kursivering). Han droppar fraser som ”suspicious activity” och ”full forensic audit” (en sådan revision hade man enligt appvillkoren även rätt att göra mot Cambridge Analytica, men Facebook avstod).

Ursäkta svengelskan ovan, men poängen är att Mark Zuckerberg, förståeligt nog, försöker friskriva Facebook från ansvar. Skulden är någon annans – det är meddelandet han vill få fram. Jag tror att meddelandet inte bara har ett pr-syfte, utan också ett juridiskt. Det är därför han är så nervös.

Politiskt kampanjande

Men det är väl inget nytt att politikers kampanjstaber använder sig av ny teknik? Sociala media ansågs spela en stor roll i Barack Obamas valseger 2008 – den förre amerikanske presidenten hyllades rentav för sin moderna approach till kampanjande. Och Cambridge Analytica själva skickade ut ett triumferande pressmeddelande dagen efter att Trump vunnit valet 2016, där de tog på sig äran för att ha bidragit till valsegern genom sina innovativa metoder.

Det som komplicerar saker är när det inte är ett politiskt parti självt som kampanjar. Om främmande makt lägger stora summor pengar på att få en viss kandidat vald. För att detta skulle kunna tjäna den främmande makten på något sätt.

En nyhet som ännu inte fått den uppmärksamhet den förtjänar är att Facebook själva uppskattar att 126 miljoner amerikanska facebookanvändare nåddes av ryskfinansierad politisk propaganda inför presidentvalet 2016. Det är mer än hälften av de 214 miljoner amerikanska facebookanvändarna (januari 2018). USAs befolkning är 325 miljoner. Ryska annonser nådde alltså nästan 40 procent av den amerikanska befolkningen, och kanske rentav mer än hälften av de röstberättigade.

Vad Ryssland hade för syfte med att påverka det amerikanska presidentvalet kan man spekulera i – en vanlig teori är att man ville så kaos hos sin ärkefiende genom att låta Trump styra landet. Men det viktiga är att det, som det ser ut, lyckades. Och i så fall kan man säga att USA i dag styrs av främmande makt. Vi väntar bara på att folk till fullo ska inse detta.

När så sker kommer ansvar utkrävas.

Facebook har växt till en behemot som slitit sig från sin ägares tyglar och blivit det amerikanska folkets akilleshäl. ”Alla” finns ju där! Facebook är den nya radion, och radion var alltid det första som främmande makt lade beslag på i en invasion för att kunna sprida propaganda till folket man ville kuva.

Cambridge Analytica-skandalen kan mycket väl vara början på slutet för Facebook.

Läs även HAX kommentar om facebookskandalen.

Därför är Facebooks nya riktlinjer för medier en viktig nyhet

När Facebook släpper nya riktlinjer för publicister är det en viktig och skrämmande nyhet. Jag återkommer till varför.

Enligt tisdagens kungörelse från Adam Mosseri, ”head of news feed”, kommer Facebook (återigen) ta krafttag mot det som kallas fake news.

Medier som vill publicera sina nyheter på Facebook ska följa främst dessa tre principer – som uttrycks så här av Facebook själva:

  • ”Folk på Facebook uppskattar innehåll som är relevant och informativt.”
  • ”Folk på Facebook uppskattar korrekt, autentiskt innehåll.”
  • ”Folk på Facebook uppskattar normer för tryggt, respektfullt uppträdande.”

Detta är i själva verket en skärpning av redan existerande riktlinjer, rapporterar Techcrunch.

Kommentar

Häromdagen nämnde jag för en person att jag låtit bli att logga in på Facebook under ett par veckors tid och att det var ganska befriande. Han gillade idén, men tillade: ”Hur ska jag då få nyheter?” Han menade det på fullt allvar. Klart att han vet att det finns andra nyhetssajter, men han var så van att enbart använda Facebook som nyhetsflöde att det skulle bli jobbigt att hitta en ersättare.

Detta var ett uppvaknande för mig. För oss som bevakar nätfrågor kan det faktum att folk använder Facebook som primär nyhetskälla bli ganska abstrakt. Själv följer man väl nån länk då och då, men det är huvudsakligen andra, ”riktiga” media som står för den huvudsakliga nyhetsförmedlingen.

Därför har jag ibland raljerat över fokuset på Facebooks riktlinjer för vad medier får publicera där. ”Låt dem ha vilka riktlinjer de vill, de är ett privat amerikanskt företag och vi gör bäst i att undvika det.” Typ.

Men nu är det dags att acceptera faktum, nämligen att massor av människor i likhet med min vän enbart använder Facebook som nyhetskälla.

Pravda, släng dig i väggen. Facebooks ”folk” finns över hela världen och passerade i år 2 miljarder användare.

Så när Facebooks ”head of news feed” – läs: propagandaminister – stramar åt reglerna kring vad medier får publicera på Facebook så är det en viktig nyhet som påverkar miljoner människors vardag.

Lägg till detta att Facebook (återigen) börjat experimentera med att dölja inlägg från sidor (”pages”) från folks flöden om sidorna inte betalar. Det är inte utpressning utan bara klassiskt affärstänk: Börja gratis, gör användare och media beroende, börja sedan ta betalt.

Men särskilt roligt är det inte.

Den tidning som inte finns på Facebook … Mina tankar går till när tidningar först började anamma webben. Av de stora var Aftonbladet Kultur först. DN sist. Nu är det inte längre (bara) webbstrategi som diskuteras på mediehusen, utan facebookstrategi, möjligtvis under den förskönande täckmanteln ”sociala medier-strategi”.

Facebook är den nya webben.

Vad säger ni själva? Hur hamnade vi här? Vad kan man göra åt det? Jag misstänker att ytterst få eller ens någon av Femte juli-läsarna använder Facebook som primär nyhetskanal (eller över huvud taget). Så kanske är det en abstrakt diskussion, som sagt.

 

Är du renlärig nog för att gilla Purism?

Purism är företaget som vill skydda sina användares privatliv. I somras släppte Purism två bärbara datorer efter en crowdfundingkampanj som drog in 2,5 miljoner dollar.

Läs gärna denna utförliga recension av Librem 13 v2, skriven av den unge österrikiske utvecklare som även var med på ett hörn i 5 juli-poddens avsnitt 17.

Nu är det dags att ta steget över till telefoner. Efter att ha crowdfundat 1,5 miljoner dollar kommer Purism att börja tillverka telefonen Librem 5:

The device promises total protection of your privacy, thanks to custom hardware, support for Linux-based software platforms (including PureOS), and features like end-to-end encrypted communications as well as hardware killswitches for the camera, Wi-Fi, Bluetooth and baseband.

”It will be a phone for the people, by the people”, säger företaget i en video.

Vad tycker ni om Purisms produkter?

Bärbara datorer är en sak och det är roligt att Purism tar upp kampen mot Apple och company där, som den nya underdogen.

Däremot har jag svårt att förstå poängen med en smartphone som värnar om sin ägares integritet. Är inte själva poängen med en denna leksak att ge upp integriteten medan man skrollar sig genom det ena flödet efter det andra? Den som verkligen värnar om integriteten skippar smartphonen helt och hållet. Att göra en smartphone integritetsvänlig är lite som att göra ett happy meal nyttigt. Det går, men … what’s the point?

Ge mig gärna mothugg.

Minns även Blackphone – ”a smartphone built to ensure privacy” – som lanserades av det schweiziska företaget Silent Circle 2014. Två år senare var företaget nära bankrutt. Numera marknadsför man bara en mobil brandvägg.

Och minns för all del också Firefox OS, det öppen källkod-baserade operativsystem för telefoner som Mozilla lanserade 2012 och lade ner 2016.

Slutsats: Folk vill inte ha integritetsvänliga telefoner. I alla fall inte när de ser ut som något från 2009 samtidigt som de stora tillverkarna överträffar varandra i bling.

Hemassistenten årets julklapp?

Förra veckan släppte Amazon en hel radda varianter av sin hemassistent Echo.

Apples Homepod kommer i december.

Och just i detta nu presenterar Google nya Home-enheter.

Vågar vi gissa på att hemassistenten blir årets julklapp 2017?

Och vad säger det i så fall om folks vilja att ha en ständigt lyssnande ”assistent” i vardagsrummet, med små underhuggare i resten av hemmets rum?

👉🏼 Vilken 👋🏻 emojihudfärg 🤙🏿 använder 🤘🏽 du? 👊

I avdelningen uppfinna nya problem läser vi en text om huruvida ”vita människor” har rätt att använda emojis med mörkare hudfärg.

Majoriteten i en twitteromröstning sa nej:

Men omröstningen ledde till en diskussion där vissa ”vita” tyckte det kändes ”förtryckande” att använda vita emojis (”as if she was shoving her whiteness at me”), medan andra tyckte att ”vita” som använder emojis med mörkare hudfärg gör sig skyldiga till brottet ”kulturell appropriering” (”trying to claim something that wasn’t hers to claim”).

Många som drabbats av detta problem berättade att de valde att använda den ursprungliga gula emojin, eftersom den gula färgen inte betecknar en hudfärg, utan snarare kommer från den gula acid-smileyn. Men tro inte att denna säkerhetsåtgärd hjälper:

Yes, the yellow one is the default. But when enough white people use yellow, it’s possible that it could result in the presumption that yellow equals white. Then, yellow is no longer neutral but becomes yet another embodiment of whiteness.

Okeeej.

Jag spanade tidigare om ”peak gender” och utnämner gärna utredningen av emojihudfärger till ”peak whiteness” – alltså fenomenet att tillmäta hudfärgen betydelse. Låt oss inte behöva läsa liknande genomgångar förrän historikerna använder dem som exempel på de galenskaper som präglar vår tid.

Femte juli är tillbaka med riktiga nyheter i morgon bitti!

James Damore och peak gender

James Damore är den googleanställde som kritiserade sin arbetsgivares metoder för att få fler kvinnor att att söka sig till tekniska tjänster, som traditionellt är manligt dominerade. Han gjorde så i ett tiosidigt ”memo” med titeln Google’s Ideological Echo Chambernu med egen wikipediasida.

Damore var inte emot att fler kvinnor borde söka sig till traditionellt manliga yrken, tvärtom – han lyfte rentav fram att även män kanske skulle må bra av att bejaka traditionellt kvinnliga sidor. Men i sin argumentation hänvisade han till biologiska skillnader mellan könen. Detta gick emot Googles jämställdhetspolicy, förklarade företagets vd Sundar Pichai, hastigt influgen från familjesemestern, och Damore sparkades omedelbart.

Det säger något om vad som är vår tids hetaste potatis när vd:n för världens kanske mäktigaste företag avbryter sin semester för att ta itu med ärendet. Händelsen blev också en rivstart för Danielle Brown, företagets nyss tillträdda ”head of diversity and inclusion”.

Vid en första anblick kan man fråga sig vad som är nytt här. Har inte en viss typ av unga män alltid vänt sig mot ”jämställdhetshetsen”? Och är det inte bra att företag tar de svagares parti (om man nu köper deras synsätt att kvinnor, bögar, svarta med flera per definition är svaga)? Är inte Damore bara ännu ett troll, en privilegierad ung man som klagar på det moderna samhället?

Nej, det är just det han inte är. Och det är just därför den här händelsen blivit så stor.

Damore har gett intervjuer till ett flertal konservativa medier sedan han sparkades. Han verkar själv inte vara konservativ – som klassisk nörd är han snarare intresserad av vetenskap än av politik. Men han ger inte heller intryck av att vara avogt inställd, utan snarare öppen för intryck från den politiska flank som nu hyllar honom som en hjälte.

Den senaste i raden av intervjuer gjordes av Milo Yiannopoulos, den amerikanska alt-right-rörelsens diva. Den timslånga intervjun är sevärd, även om det mest är Milo, sminkad upp till tänderna, som lägger ut orden på sitt narcissistiska men fängslande vis:

En av teorierna de två lägger fram är just att Damoreaffären aldrig skulle ha briserat om Damore bara hade betett sig som en misogyn slyngel. Då hade man kunnat hantera honom. Men eftersom Damore, med magisterexamen från Harvard, i stället författade ett seriöst och välunderbyggt dokument blev han ett hot på riktigt. Han säger i intervjun att det är som att de visste att han hade rätt. Det var därför han var tvungen att tystas.

Det är orättvist, tänker folk. I intervjun hänvisas till enkäter från Google, Facebook och Uber som visar att en majoritet av de anställda där tyckte att det var fel av Google att avskeda Damore. Klyftan växer mellan teknikföretagens ”jämställdhetsdirektörer” och deras anställda.

Händelsen sätter ljus på hur Silicon Valleys i grunden goda jämställdhetssträvanden kanske börjar gå överstyr. Vad händer när teknikföretag skär ner på budgeten för forskning och utveckling och i stället satsar samma summa på jämställdhetsarbeten, som Milo nämner i intervjun? Är det vettigt, eller är det bara den senaste trenden för företagsledare som vill framstå som moderna?

Det finns ett missnöje bland unga män i hela västvärlden i dag. Dessa får hela tiden höra att de är privilegierade och oönskade. Att de inte ”släpper fram” andra grupper. Att de är förtryckare – bara genom sin själva existens. Hittills har dessa unga män inte haft någon seriös röst som företrätt dem. De har varit hänvisade till gapiga nationalister och bittra biologister. Offermentalitet, kort sagt.

Tills nu. När en öppensinnad, ung akademiker på ett seriöst och konstruktivt sätt ifrågasätter sitt företags program för att få fler kvinnor att söka sig till tekniska tjänster. Och direkt blir sparkad.

Detta kommer inte att tas emot väl.

Jag tror att vi bara sett början på Damoreaffären. Den har slagit an en nerv långt utanför teknikföretagens värld. Kanske kommer James Damore att bli ihågkommen som symbolen för ”peak gender” – vändpunkten.