Därför är Facebooks nya riktlinjer för medier en viktig nyhet

När Facebook släpper nya riktlinjer för publicister är det en viktig och skrämmande nyhet. Jag återkommer till varför.

Enligt tisdagens kungörelse från Adam Mosseri, ”head of news feed”, kommer Facebook (återigen) ta krafttag mot det som kallas fake news.

Medier som vill publicera sina nyheter på Facebook ska följa främst dessa tre principer – som uttrycks så här av Facebook själva:

  • ”Folk på Facebook uppskattar innehåll som är relevant och informativt.”
  • ”Folk på Facebook uppskattar korrekt, autentiskt innehåll.”
  • ”Folk på Facebook uppskattar normer för tryggt, respektfullt uppträdande.”

Detta är i själva verket en skärpning av redan existerande riktlinjer, rapporterar Techcrunch.

Kommentar

Häromdagen nämnde jag för en person att jag låtit bli att logga in på Facebook under ett par veckors tid och att det var ganska befriande. Han gillade idén, men tillade: ”Hur ska jag då få nyheter?” Han menade det på fullt allvar. Klart att han vet att det finns andra nyhetssajter, men han var så van att enbart använda Facebook som nyhetsflöde att det skulle bli jobbigt att hitta en ersättare.

Detta var ett uppvaknande för mig. För oss som bevakar nätfrågor kan det faktum att folk använder Facebook som primär nyhetskälla bli ganska abstrakt. Själv följer man väl nån länk då och då, men det är huvudsakligen andra, ”riktiga” media som står för den huvudsakliga nyhetsförmedlingen.

Därför har jag ibland raljerat över fokuset på Facebooks riktlinjer för vad medier får publicera där. ”Låt dem ha vilka riktlinjer de vill, de är ett privat amerikanskt företag och vi gör bäst i att undvika det.” Typ.

Men nu är det dags att acceptera faktum, nämligen att massor av människor i likhet med min vän enbart använder Facebook som nyhetskälla.

Pravda, släng dig i väggen. Facebooks ”folk” finns över hela världen och passerade i år 2 miljarder användare.

Så när Facebooks ”head of news feed” – läs: propagandaminister – stramar åt reglerna kring vad medier får publicera på Facebook så är det en viktig nyhet som påverkar miljoner människors vardag.

Lägg till detta att Facebook (återigen) börjat experimentera med att dölja inlägg från sidor (”pages”) från folks flöden om sidorna inte betalar. Det är inte utpressning utan bara klassiskt affärstänk: Börja gratis, gör användare och media beroende, börja sedan ta betalt.

Men särskilt roligt är det inte.

Den tidning som inte finns på Facebook … Mina tankar går till när tidningar först började anamma webben. Av de stora var Aftonbladet Kultur först. DN sist. Nu är det inte längre (bara) webbstrategi som diskuteras på mediehusen, utan facebookstrategi, möjligtvis under den förskönande täckmanteln ”sociala medier-strategi”.

Facebook är den nya webben.

Vad säger ni själva? Hur hamnade vi här? Vad kan man göra åt det? Jag misstänker att ytterst få eller ens någon av Femte juli-läsarna använder Facebook som primär nyhetskanal (eller över huvud taget). Så kanske är det en abstrakt diskussion, som sagt.

 

Är du renlärig nog för att gilla Purism?

Purism är företaget som vill skydda sina användares privatliv. I somras släppte Purism två bärbara datorer efter en crowdfundingkampanj som drog in 2,5 miljoner dollar.

Läs gärna denna utförliga recension av Librem 13 v2, skriven av den unge österrikiske utvecklare som även var med på ett hörn i 5 juli-poddens avsnitt 17.

Nu är det dags att ta steget över till telefoner. Efter att ha crowdfundat 1,5 miljoner dollar kommer Purism att börja tillverka telefonen Librem 5:

The device promises total protection of your privacy, thanks to custom hardware, support for Linux-based software platforms (including PureOS), and features like end-to-end encrypted communications as well as hardware killswitches for the camera, Wi-Fi, Bluetooth and baseband.

”It will be a phone for the people, by the people”, säger företaget i en video.

Vad tycker ni om Purisms produkter?

Bärbara datorer är en sak och det är roligt att Purism tar upp kampen mot Apple och company där, som den nya underdogen.

Däremot har jag svårt att förstå poängen med en smartphone som värnar om sin ägares integritet. Är inte själva poängen med en denna leksak att ge upp integriteten medan man skrollar sig genom det ena flödet efter det andra? Den som verkligen värnar om integriteten skippar smartphonen helt och hållet. Att göra en smartphone integritetsvänlig är lite som att göra ett happy meal nyttigt. Det går, men … what’s the point?

Ge mig gärna mothugg.

Minns även Blackphone – ”a smartphone built to ensure privacy” – som lanserades av det schweiziska företaget Silent Circle 2014. Två år senare var företaget nära bankrutt. Numera marknadsför man bara en mobil brandvägg.

Och minns för all del också Firefox OS, det öppen källkod-baserade operativsystem för telefoner som Mozilla lanserade 2012 och lade ner 2016.

Slutsats: Folk vill inte ha integritetsvänliga telefoner. I alla fall inte när de ser ut som något från 2009 samtidigt som de stora tillverkarna överträffar varandra i bling.

Hemassistenten årets julklapp?

Förra veckan släppte Amazon en hel radda varianter av sin hemassistent Echo.

Apples Homepod kommer i december.

Och just i detta nu presenterar Google nya Home-enheter.

Vågar vi gissa på att hemassistenten blir årets julklapp 2017?

Och vad säger det i så fall om folks vilja att ha en ständigt lyssnande ”assistent” i vardagsrummet, med små underhuggare i resten av hemmets rum?

👉🏼 Vilken 👋🏻 emojihudfärg 🤙🏿 använder 🤘🏽 du? 👊

I avdelningen uppfinna nya problem läser vi en text om huruvida ”vita människor” har rätt att använda emojis med mörkare hudfärg.

Majoriteten i en twitteromröstning sa nej:

Men omröstningen ledde till en diskussion där vissa ”vita” tyckte det kändes ”förtryckande” att använda vita emojis (”as if she was shoving her whiteness at me”), medan andra tyckte att ”vita” som använder emojis med mörkare hudfärg gör sig skyldiga till brottet ”kulturell appropriering” (”trying to claim something that wasn’t hers to claim”).

Många som drabbats av detta problem berättade att de valde att använda den ursprungliga gula emojin, eftersom den gula färgen inte betecknar en hudfärg, utan snarare kommer från den gula acid-smileyn. Men tro inte att denna säkerhetsåtgärd hjälper:

Yes, the yellow one is the default. But when enough white people use yellow, it’s possible that it could result in the presumption that yellow equals white. Then, yellow is no longer neutral but becomes yet another embodiment of whiteness.

Okeeej.

Jag spanade tidigare om ”peak gender” och utnämner gärna utredningen av emojihudfärger till ”peak whiteness” – alltså fenomenet att tillmäta hudfärgen betydelse. Låt oss inte behöva läsa liknande genomgångar förrän historikerna använder dem som exempel på de galenskaper som präglar vår tid.

Femte juli är tillbaka med riktiga nyheter i morgon bitti!

James Damore och peak gender

James Damore är den googleanställde som kritiserade sin arbetsgivares metoder för att få fler kvinnor att att söka sig till tekniska tjänster, som traditionellt är manligt dominerade. Han gjorde så i ett tiosidigt ”memo” med titeln Google’s Ideological Echo Chambernu med egen wikipediasida.

Damore var inte emot att fler kvinnor borde söka sig till traditionellt manliga yrken, tvärtom – han lyfte rentav fram att även män kanske skulle må bra av att bejaka traditionellt kvinnliga sidor. Men i sin argumentation hänvisade han till biologiska skillnader mellan könen. Detta gick emot Googles jämställdhetspolicy, förklarade företagets vd Sundar Pichai, hastigt influgen från familjesemestern, och Damore sparkades omedelbart.

Det säger något om vad som är vår tids hetaste potatis när vd:n för världens kanske mäktigaste företag avbryter sin semester för att ta itu med ärendet. Händelsen blev också en rivstart för Danielle Brown, företagets nyss tillträdda ”head of diversity and inclusion”.

Vid en första anblick kan man fråga sig vad som är nytt här. Har inte en viss typ av unga män alltid vänt sig mot ”jämställdhetshetsen”? Och är det inte bra att företag tar de svagares parti (om man nu köper deras synsätt att kvinnor, bögar, svarta med flera per definition är svaga)? Är inte Damore bara ännu ett troll, en privilegierad ung man som klagar på det moderna samhället?

Nej, det är just det han inte är. Och det är just därför den här händelsen blivit så stor.

Damore har gett intervjuer till ett flertal konservativa medier sedan han sparkades. Han verkar själv inte vara konservativ – som klassisk nörd är han snarare intresserad av vetenskap än av politik. Men han ger inte heller intryck av att vara avogt inställd, utan snarare öppen för intryck från den politiska flank som nu hyllar honom som en hjälte.

Den senaste i raden av intervjuer gjordes av Milo Yiannopoulos, den amerikanska alt-right-rörelsens diva. Den timslånga intervjun är sevärd, även om det mest är Milo, sminkad upp till tänderna, som lägger ut orden på sitt narcissistiska men fängslande vis:

En av teorierna de två lägger fram är just att Damoreaffären aldrig skulle ha briserat om Damore bara hade betett sig som en misogyn slyngel. Då hade man kunnat hantera honom. Men eftersom Damore, med magisterexamen från Harvard, i stället författade ett seriöst och välunderbyggt dokument blev han ett hot på riktigt. Han säger i intervjun att det är som att de visste att han hade rätt. Det var därför han var tvungen att tystas.

Det är orättvist, tänker folk. I intervjun hänvisas till enkäter från Google, Facebook och Uber som visar att en majoritet av de anställda där tyckte att det var fel av Google att avskeda Damore. Klyftan växer mellan teknikföretagens ”jämställdhetsdirektörer” och deras anställda.

Händelsen sätter ljus på hur Silicon Valleys i grunden goda jämställdhetssträvanden kanske börjar gå överstyr. Vad händer när teknikföretag skär ner på budgeten för forskning och utveckling och i stället satsar samma summa på jämställdhetsarbeten, som Milo nämner i intervjun? Är det vettigt, eller är det bara den senaste trenden för företagsledare som vill framstå som moderna?

Det finns ett missnöje bland unga män i hela västvärlden i dag. Dessa får hela tiden höra att de är privilegierade och oönskade. Att de inte ”släpper fram” andra grupper. Att de är förtryckare – bara genom sin själva existens. Hittills har dessa unga män inte haft någon seriös röst som företrätt dem. De har varit hänvisade till gapiga nationalister och bittra biologister. Offermentalitet, kort sagt.

Tills nu. När en öppensinnad, ung akademiker på ett seriöst och konstruktivt sätt ifrågasätter sitt företags program för att få fler kvinnor att söka sig till tekniska tjänster. Och direkt blir sparkad.

Detta kommer inte att tas emot väl.

Jag tror att vi bara sett början på Damoreaffären. Den har slagit an en nerv långt utanför teknikföretagens värld. Kanske kommer James Damore att bli ihågkommen som symbolen för ”peak gender” – vändpunkten.