Debatten om artificiell intelligens – AI – är på väg in på ett nytt spår. Nu handlar det om vilken »värdegrund« AI-systemen skall utrustas med.
Här finns två kolliderande synsätt: Antingen att AI-system skall utgå från verkliga förhållanden, vara objektiva och neutrala – för att åstadkomma optimala resultat. Eller att framtidens AI bör utrustas med något slags värdegrund.
Båda synsätten har sina problem.
Ett »neutralt« AI kan bli överdrivet utilitaristiskt på ett sätt som strider mot humanistiska principer, rättsstatens grunder och de demokratiska värdena.
Ett moraliskt riggat AI måste å andra sidan matas med något slags värdegrund. Frågan är då vilken värdegrund. Och vem som skall bestämma över detta.
(Sedan är AI naturligtvis inte ett universellt system, utan många olika.)
Detta är frågor som redan diskuteras och där det kan bli fråga om politiska beslut.
EU vill ta fram ett etiskt regelverk för AI. I den sammanfattande beskrivningen kan vi bland annat läsa… »AI systems should be used to enhance positive social change and enhance sustainability and ecological responsibility.« Vilket i sig är parametrar som öppnar för många olika, subjektiva tolkningar.
Samtidigt menar en del forskare att det är ett problem att AI främst utvecklas av vita, heterosexuella män…
Man kan även fundera över vad AI kommer att innebära vad gäller frågor som centralplanering, övervakning och maktutövning i vidare termer. Dessa verktyg kommer att kunna användas för att manipulera folket – och för att förtrycka det. I det fördolda eller öppet. Detta är dock en aspekt av frågan som i princip inte alls diskuteras.
Artificiell intelligens – AI – är begreppet på allas läppar. Och debatten tycks till största delen röra sig i något slags science fiction-kontext. Tillspetsat är frågan om AI kan komma att bli självständigt och hota mänskligheten. Det är förvisso en intressant diskussion. Men det finns mer närstående och mer akuta frågor att diskutera. Detta speciellt som organisationer som EU, G7 och G20 nu försöker utforma en politik på området.
• AI – under vems kontroll och med vilket syfte?
AI – oavsett om det handlar om kompletta system eller enskilda applikationer – är oerhört kraftfulla verktyg. De kan till exempel användas för att manipulera opinionen, filtrera information eller rent av för att förtrycka människor.
Diskussionen har hitintills mest handlat om hur de etablerade nätjättarna kan komma att använda sådana verktyg. Vilket naturligtvis är på sin plats. Men vi får inte glömma hur de kan användas i statens och politikens händer. Detta speciellt i en tid då yttrandefriheten blir allt mer kringskuren och det fria flödet av information stryps genom politiska beslut.
Vi har redan system för massövervakning och datalagring som saknar motstycke i historien. Vad händer när all denna information kan analyseras, systematiseras och kontrolleras i stor skala med AI eller AI-liknande verktyg?
Hur kommer det att bli när överheten inser att AI kan användas för att manipulera folkets känslor och för politisk »nudging«? Eller för att påverka olika åsikters genomslag och spridning?
Här gäller det att vara ytterst uppmärksam på alla politiska initiativ – och att se till att de medborgerliga fri- och rättigheterna upprätthålls även i online-världen. Detta är rättigheter som redan urholkas i många små steg, inte minst genom beslut i EU.
• AI på riktigt?
Min andra farhåga är av en mer teknisk karaktär. Att utveckla AI är en gigantisk uppgift. Och alla vill vara med på tåget. Risken är att vi (i vart fall inledningsvis) kommer att möta mycket »fusk-AI« som egentligen inte är AI, utan mer en anpassning och återanvändning av redan existerande koncept och systemmoduler. Men som ändå kommer att användas och presenteras som om det handlade om fullvärdig AI.
Detta kan få märkliga och oönskade konsekvenser. Vi kan få se mycket av övervakning, kontroll och datalagring re-lanseras som AI med något överordnat syfte – trots att det egentligen bara handlar om vanlig massövervakning och vilja att snoka i människors privatliv.
AI kan i sig vara en risk. Och AI i EU:s, statens och politikernas händer är garanterat en risk.
Musikindustrin tjänar mer pengar – tack vare internet. Nöjesindustrin tjänar mer pengar än någonsin på tv-serier – tack vare internet. Inkomsterna från digital hemvideo via olika strömningstjänster ökar – tack vare internet. Dessutom skjuter såväl inkomsterna från biograffilm som bokbranschen i höjden.
Detta enligt rapporten »The Sky is Rising« från The Copia Institute och CCIA.
Allt tyder på att detta är en stabil utveckling över sikt. De enda som under en tid haft en försäljningssvacka är skivbolagsbranschen. Men det var medan den fortfarande vägrade anpassa sig till en digital ekonomi och försökte tvinga sina konsumenter att fortsätta köpa fysiska skivor. Sedan man övergav den dödsdömda taktiken skjuter inkomsterna i höjden igen, inte minst tack vare strömningstjänsterna.
Detta är värt att komma ihåg när upphovsrättsindustrin ständigt kommer med nya förslag om att inskränka internets frihet: Big Entertainment tjänar mer pengar än någonsin tidigare. Och det är internets förtjänst.
En intressant detalj är att fler unga upptäcker ny musik (som de sedan köper digitalt / strömmande) via Youtube än via radio. Youtube är alltså en framgångsrik kanal för musikbranschen för att skaffa nya kunder. Vilket kolliderar helt med EU:s nya upphovsrättsdirektiv (som drivits fram av samma musikbransch) som ju kommer att rensa bort allt upphovsträttsskyddat material från Youtube. Mycket talar för att branschen här har bundit ris åt egen rygg.
Samtidigt kommer uppgifter om att allt för många olika strömningstjänster för film riskerar att driva konsumenterna tillbaka till piratkopiering. Konsumenterna vill kunna se allt – men vill inte betala för mer än en eller ett par olika strömningstjänster.
Det har dykt upp en ny site för läckt information: Distributed Denial of Secrets. (Hos mig verkar det som om man behöver en Tor Browser för att nå den.)
Till skillnad från Wikileaks som aktivt söker ljuskänslig information att släppa till allmänheten – så handlar DDoS-projektet mer om att sammanställa redan existerande läckt information, från många olika källor på ett ställe. Man påstår sig även vara ideologiskt obundna och konsekvensneutrala.
Vilket naturligtvis är en bra sak. Makten måste granskas. Och ju fler aktörer som är verksamma med transparens-projekt, ju bättre är det.
Detta har dock inte hindrat att ett bråk har utbrutit mellan DDoS och Wikileaks – sedan DDoS twittrat om att man även tänker publicera känslig information om kopplingar mellan ryska makthavare och kriminella nätverk. DDoS menar att Wikileaks, i vart fall på senare tid, varit en smula undfallande på den punkten.
Reaktionen från Wikileaks sida har inte låtit vänta på sig. Vilket, med tanke på Julian Assanges något snarstuckna och självcentrerade personlighet, inte är förvånande.
Men för alla oss andra är det snarare bara bra att det nu finns konkurrens mellan olika aktörer, som håller efter varandra i transparens-nischen.
Vad gäller Wikileaks och Julian Assange, så vore det konstigt om Assange inte utvecklat en del udda drag där han sitter instängd år efter år på Ecuadors London-ambassad. Och givet den rådande situationen kan det knappast heller förvåna om Wikileaks blir en smula selektivt och vårdar de vänner de har. Även om det skulle råka vara Ryssland. Detta är inget försvar för sådant handlande, inte heller någon anklagelse – utan mer en notering om hur läget för tillfället tycks vara.
Men kan också förstå om Wikileaks tolkar insinuationer om vinklad eller selektiv information som bristande tacksamhet till och respekt för en organisation som de facto uträttat storverk på den fria informationens område. The War Diaries gav oss insikt i vad som faktiskt sker i Irak och Afghanistan – och de amerikanska skattebetalarna information om ett krig som förs i deras namn. The Embassy Cables visade hur så väl den amerikanska administrationen som regimer världen runt (inklusive den svenska regeringen) ägnar sig åt dubbelspel och sprider dubbla budskap. Och Clinton-mailen från den senaste amerikanska presidentvalrörelsen avslöjar häpnadsväckande fulspel från den politiska elitens sida. Detta skall alltid hållas på Wikileaks pluskonto.
Men fler aktörer och mer fri information är alltid bättre.
För övrigt tycker jag att det är hög tid att låta Julian Assange lämna ambassaden som en fri man.
”Artificiell intelligens (AI) klarar redan att utföra ytterst avancerade uppgifter. Fast man måste ha klart för sig att det är stor skillnad mellan förmåga och förståelse. Det är lätt att låta sig luras av den mekaniska skickligheten och börja lita för mycket på robotar alltför tidigt. Det säger Nicklas Berild Lundblad i samtal med programledaren PJ Anders Linder. Lundblad ser ingen risk för att AI ska göra människan överflödig på arbetsmarknaden. Om det finns något orosmoment så är det att mänskligheten misslyckas med att utveckla den AI som behövs för att lösa våra komplexa problem. Nicklas Berild Lundblad är fil dr i informatik och adjungerad professor vid KTH.”
En företeelse i tiden är att man försöker tysta politiska motståndare. Mest uppmärksammade är kanske de amerikanska universitetens »Social Justice Warriors« (SJW) – som ofta försöker hindra akademiker och andra från att tala och hålla föreläsningar.
Detta har spridits ut i samhället i övrigt, till exempel i form av »de-plattformering«. Det vill säga att frispråkiga samhällsdebattörer och nätprofiler får basen för sin ekonomiska existens undanryckt.
Det kan handla om att man försöker förmå annonsörer att bojkotta vissa internetprofiler, som framförallt vänstern upplever som utmanande. Detta kan ske direkt – eller indirekt, genom påtryckningar mot plattformar som till exempel Youtube.
Men det kan även ta sig formen att samhällsdebattörer får uppleva hur arbetsgivare och uppdragsgivare tar sin hand ifrån dem – efter organiserade kampanjer från politiska motståndare.
Detta är ett fenomen som i princip alltid riktas mot samhällsdebattörer som befinner sig på politikens högra planhalva. Och de organiseras i princip alltid av vänsterkrafter. Vänstern såväl definierar som surfar på vad som anses vara politiskt korrekt.
En intressant aspekt av detta fenomen är att allt fler företag ställer sig på samma sida som de som vill tysta andra.
Till exempel har vi sett hur Patreon kastat ut nätprofiler (som inte gjort något mer uppseendeväckande än argumenterat för en åsikt) från sitt nätverk – på vilket läsare, tittare, lyssnare och följare kunnat ge ett månatligt ekonomiskt bidrag.
Detta leder i sin tur till att många – både givare och mottagare – kommit att bojkotta Patreon och söka sig till andra alternativ. Alternativ som sedan kommit att bojkottas av centrala betalningsförmedlare, som kreditkortsföretagen och PayPal.
Här går alltså stora, globala finansbolag in och spelar en aktiv roll i de-plattformering och i att tysta fria röster.
Detta är inget nytt fenomen. När jag jobbade i Europaparlamentet lyfte vi frågan om att kreditkortsföretagen vägrade befatta sig med Wikileaks. Resultatet blev att parlamentet uttalade att sådana bojkotter är problematiska och ett ofog.
På ett annat plan har vi kunnat se hur samma betalningsförmedlare stängt ner sina betalningskanaler för till exempel postorderföretag som säljer sexleksaker. Av »moraliska« skäl.
Finansbolag har naturligtvis rätt att göra affärer med vem de vill. Men de bör också betänka sitt ansvar, när de innehar en dominerande position på marknaden för betalningsförmedlare.
Den rimliga principen borde vara att acceptera betalningar för all verksamhet som är laglig – istället för att agera moralpolis, utifrån subjektiva värderingar och diverse påtryckningar.
På sikt är en sådan princip den enda hållbara – eftersom de aktuella bolagen annars inte kommer att kunna freda sig mot allehanda särintressen som vill tysta och skada andra.
Det bör även ligga i dessa betalningsförmedlares och finansbolags långsiktiga intresse att låta lagstiftning – och inget annat än lagstiftning – styra vilka aktörer de befattar sig med. Detta inte minst då de själva, i sin verksamhet är beroende av en fungerande rättsstat.
Här är ett intressant lästips. Techdirts Mike Masnick skriver under rubriken: Why Europe Will Never Build Its Own Digital Giants. Ur texten…
(W)hat fascinated me most was the general resistance to understanding the fundamentals of both innovation and the internet. But in the past few years, it’s become increasingly clear that the EU’s concept of the internet is almost entirely out of sync with how digital innovation works, especially with the ways in which the EU has gone about regulating the internet — from the GDPR to the Copyright Directive, to the antitrust efforts, to the Terrorism regulation.
Vilket i stort sett är vad den europeiska nätrörelsen hävdat länge nu – för döva öron.
Utöver att Europa är på väg att hamna på efterkälken tekniskt och ekonomiskt finns det även skäl att vara orolig över hur all denna nya reglering hämmar ett fritt flöde av information och inskränker våra demokratiska fri- & rättigheter.
Ryska GRU-agenter som förgiftar kritiker i exil eller försöker hacka sig in i nätverket hos den internationella organisationen för förbud mot kemiska vapen. Saudiernas bestialiska mord på den obekväme journalisten Jamal Khashoggi, på landets konsulat i Istanbul. I alla tre fallen växer bilden fram av hur det blir allt svårare för stater att hålla smutsiga operationer hemliga i en uppkopplad värld.
Man bör visserligen hålla i minnet att i exemplen ovan kommer mycket av informationen från brittiska, nederländska och turkiska myndigheter – som naturligtvis bara släpper information som passar dem och deras agenda. Men samtidigt växer en ny form av journalistik som bygger på informationsforensik, som Bellingcat fram. Och de senare går – vad vi vet – inte i någons ledband.
Detta är i och för sig inget nytt. Till exempel kan nämnas att mycket av den information som användes i kampanjen för att försöka stoppa FRA-lagen, år 2008, fanns tillgänglig på den delen av internet som döljer sig bortom förstasidan i Googles sökresultat. Dessutom skapades synergieffekter genom att bloggare med expertis inom områden som politik, juridik, IT och medborgarrätt kunde komplettera varandra och bygga vidare på varandras uppgifter.
NSA-whistleblowern Edward Snowden och Wikileaks är exempel på hur maktens instrument kan vändas tillbaka, mot överheten helt enkelt genom att göras offentliga. Den amerikanske journalisten Barrett Brown utmanade med sitt kollaborativa research-initiativ Project PM hela det amerikanska cyber-militär-industriella komplexet och då speciellt sådan underrättelseverksamhet som hålls borta från demokratisk kontroll genom outsourcing.
I EU stoppade nätaktivismen (och dess politiska gren i form av Piratpartiet) planerna på att stänga av fildelare från internet utan föregående rättslig prövning. Det samma gäller ACTA-avtalet, som ville göra internetoperatörerna till nätpoliser. Och nu står striden om »länkskatt« och uppladdningsfilter i EU:s nya direktiv om upphovsrätt. I dessa fall handlar det såväl om att bygga en stark argumentation som att skapa uppmärksamhet och väcka en slumrande opinion.
Vad gäller EU behövs verkligen mer medborgarjournalistik och aktivism. Här är problemet att det är svårt att skapa uppmärksamhet och opinion i tid. Helt enkelt eftersom nästan ingen vet vad som är på gång. Samtidigt är många frågor som nu ligger i beredning i EU-apparaten högintressanta. Några exempel: ett initiativ mot falska nyheter; ett nytt direktiv mot terrorism; åtgärder mot hot och hat på nätet (vilket innebär inskränkningar i yttrandefriheten); vissa medlemsstaters försök att undergräva nätoperatörernas budbärarimmunitet (mere conduit).
Saken är att det alltid är lättare att försöka påverka en politisk process i dess början – innan positionerna blir låsta och prestige sätts framför fakta och medborgerliga rättigheter. Detta måste ske på nätsiter och genom nätaktivism, eftersom svenska media är urusla på att rapportera om vad som är på gång i EU. Som regel kommer media in först när vi mer eller mindre står inför fullbordat faktum. Och då blir det som vanligt i EU: Först beslutar man. Därefter debatterar man. Och slutligen tar man reda på fakta. Men då är det som regel redan för sent.
Sverige behöver mer nätaktivism, mer medborgarjournalistik, mer nätbaserad korsbefruktning av expertis från olika discipliner, fler crowdsourcade granskningar, en nätbaserad medborgarrättsrörelse – och plattformar för sådant samarbete. Vill man försvara vår frihet mot överheten, då måste det alltid ske underifrån.
Tillsammans kan vi skaka om politiken och stoppa förslag som inskränker internets öppenhet och våra medborgerliga fri- och rättigheter. Tillsammans kan vi bygga kunskapsbanker som kan mäta sig med etablerade medias grävredaktioner, myndigheter och till och med i vissa avseenden med statens underrättelseverksamhet. Tillsammans vet vi mer och har större samlad kunskap och kompetens än den fria informationens och det öppna samhällets fiender.
Vad vi behöver göra är att fundera på hur detta kan organiseras och struktureras – i så platta och decentraliserade former som möjligt.
Det har stormat kring det brittiska företaget Cambridge Analytica senaste veckan, trots att det mesta som framkommit egentligen var känt sedan tidigare. Anklagelserna gäller att företaget ska ha kommit över uppgifter om 50 miljoner amerikanska facebookanvändare på ett om inte olagligt så i alla fall omoraliskt sätt, och använt dessa uppgifter för att påverka facebookanvändarna till den grad att det kan ha hjälpt Donald Trump att vinna det amerikanska presidentvalet 2016.
Vår egen Hax rapporterade om detta i januari 2017 och vi diskuterade det i avsnitt 38 av 5 juli-podden:
Nyheten gällde då den extremt läsvärda artikel som schweiziska Das Magazin publicerade i januari 2017, och som översattes till engelska av Vice Motherboard:
Men det krävdes lite gammaldags mediedramaturgi för att nyheten skulle lyfta på allvar, mer än ett år senare. Brittiska tevekanalen Channel 4 lyckades med dold kamera få några saftiga uttalanden från Cambridge Analyticas vd Alexander Nix om tveksamma taktiker som involverade horor och utpressning. Något som egentligen inte hade något alls med kärnfrågan att göra: Hur företaget kom över de 50 miljoner användarkontona och hur de utnyttjade dessa data.
Persongalleriet i CA-skandalen påminner om det i en Bondfilm:
Michal Kosinski: Den polske forskare på Cambridge University som ”uppfann” tekniken som gjorde det möjligt att bygga psykologiska profiler av människor baserat på vad de gillat på Facebook. Med tanke på följderna kan man kanske likna honom vid Robert Oppenheimer, atombombens uppfinnare. Kosinski räknas in på de godas sida i filmdramaturgin; han varnade tidigt för hur tekniken skulle kunna användas.
Alexander Kogan: Den ryske forskare som skrapade information om 50 miljoner amerikanska facebookanvändare. Kogan, eller ”Dr Spectre” som han på fullt allvar kallat sig, är länken mellan den goda och den onda sidan; han sålde eller gav bort informationen till Cambridge Analytica.
Alexander Nix: Den alltid lika välklädde chefen för Cambridge Analytica är kanske inte en klassisk bondskurk, men han är helt klart ”den onde” i vår filmdramaturgi, och den som ”släppte atombomben” för att fortsätta liknelsen.
Christopher Wylie: Visselblåsaren i rosa hår var tidigare datachef på Cambridge Analytica men hänger nu ut sin tidigare arbetsgivare. Hans alternativa stil passar perfekt för en hjälteroll, men har Wylie sin egen agenda?
Donald Trump: Den amerikanske presidenten skördade kanske frukterna av det spel som ovanstående herrar ägnade sig åt.
Facebooks roll
Cambridge Analytica har knappast gjort något olagligt. Inte heller verkar Kogan ha brutit mot Facebooks regler när han fick ut uppgifterna om 50 miljoner användare. Han utnyttjade bara en funktion som gjorde det möjligt att få ut data inte bara om den facebookanvändare som själv gav bort sina uppgifter om gillningar med mera till Kogan (genom att svara på en quiz och därmed ge appen tillgång till detta), utan också om denna användares alla vänner. På så vis växte ett par hundra tusen frivilliga uppgiftslämnare till 50 miljoner användare.
Facebook insåg att detta inte var bra. De stängde av funktionen så att appmakare framöver bara skulle ha tillgång till information om de användare som explicit interagerat med appen – inte om deras vänner. Men denna uppdatering trädde inte i kraft förrän ett år efter att den annonserades. Kogan hade alltså god tid på sig att fortsätta samla på sig information om alla vänner till de användare som interagerade med hans app. Helt i linje med Facebooks villkor för appmakare.
Det är detta agerande från Facebook som företagets grundare och vd Mark Zuckerberg nu måste förklara, om inte annat för att stoppa aktiekursen från att dyka ännu mer – så här ser senaste årets utveckling för facebookaktien ut (dvs inget direkt fritt fall men ändå):
Skandalen handlar alltså om Facebook och hur företaget hanterar två miljarder användares information. Cambridge Analytica är i sammanhanget en oviktig spelare som snart kommer vara glömd, en tillfällig ”bad boy” som lyckades få storvinst på lyckohjulet, typ, och därmed uppmärksammade världen på den nya tidens möjligheter – och ansvar.
Det var en märkbart medtagen Mark Zuckerberg som till slut talade ut i går:
Han säger vad man kan förvänta sig: Han ber facebookanvändarna om ursäkt för det som hänt, han nämner Alexander Kogan vid namn (”who got access to a lot of information and improperly used it” – min kursivering), och säger att Facebook kommer säkerställa att det inte finns ”några andra Cambridge Analytica därute” (”or folks who have improperly accessed data” – min kursivering). Han droppar fraser som ”suspicious activity” och ”full forensic audit” (en sådan revision hade man enligt appvillkoren även rätt att göra mot Cambridge Analytica, men Facebook avstod).
Ursäkta svengelskan ovan, men poängen är att Mark Zuckerberg, förståeligt nog, försöker friskriva Facebook från ansvar. Skulden är någon annans – det är meddelandet han vill få fram. Jag tror att meddelandet inte bara har ett pr-syfte, utan också ett juridiskt. Det är därför han är så nervös.
Politiskt kampanjande
Men det är väl inget nytt att politikers kampanjstaber använder sig av ny teknik? Sociala media ansågs spela en stor roll i Barack Obamas valseger 2008 – den förre amerikanske presidenten hyllades rentav för sin moderna approach till kampanjande. Och Cambridge Analytica själva skickade ut ett triumferande pressmeddelande dagen efter att Trump vunnit valet 2016, där de tog på sig äran för att ha bidragit till valsegern genom sina innovativa metoder.
Det som komplicerar saker är när det inte är ett politiskt parti självt som kampanjar. Om främmande makt lägger stora summor pengar på att få en viss kandidat vald. För att detta skulle kunna tjäna den främmande makten på något sätt.
En nyhet som ännu inte fått den uppmärksamhet den förtjänar är att Facebook själva uppskattar att 126 miljoner amerikanska facebookanvändare nåddes av ryskfinansierad politisk propaganda inför presidentvalet 2016. Det är mer än hälften av de 214 miljoner amerikanska facebookanvändarna (januari 2018). USAs befolkning är 325 miljoner. Ryska annonser nådde alltså nästan 40 procent av den amerikanska befolkningen, och kanske rentav mer än hälften av de röstberättigade.
Vad Ryssland hade för syfte med att påverka det amerikanska presidentvalet kan man spekulera i – en vanlig teori är att man ville så kaos hos sin ärkefiende genom att låta Trump styra landet. Men det viktiga är att det, som det ser ut, lyckades. Och i så fall kan man säga att USA i dag styrs av främmande makt. Vi väntar bara på att folk till fullo ska inse detta.
När så sker kommer ansvar utkrävas.
Facebook har växt till en behemot som slitit sig från sin ägares tyglar och blivit det amerikanska folkets akilleshäl. ”Alla” finns ju där! Facebook är den nya radion, och radion var alltid det första som främmande makt lade beslag på i en invasion för att kunna sprida propaganda till folket man ville kuva.
Cambridge Analytica-skandalen kan mycket väl vara början på slutet för Facebook.
När Facebook släpper nya riktlinjer för publicister är det en viktig och skrämmande nyhet. Jag återkommer till varför.
Enligt tisdagens kungörelse från Adam Mosseri, ”head of news feed”, kommer Facebook (återigen) ta krafttag mot det som kallas fake news.
Medier som vill publicera sina nyheter på Facebook ska följa främst dessa tre principer – som uttrycks så här av Facebook själva:
”Folk på Facebook uppskattar innehåll som är relevant och informativt.”
”Folk på Facebook uppskattar korrekt, autentiskt innehåll.”
”Folk på Facebook uppskattar normer för tryggt, respektfullt uppträdande.”
Detta är i själva verket en skärpning av redan existerande riktlinjer, rapporterar Techcrunch.
Kommentar
Häromdagen nämnde jag för en person att jag låtit bli att logga in på Facebook under ett par veckors tid och att det var ganska befriande. Han gillade idén, men tillade: ”Hur ska jag då få nyheter?” Han menade det på fullt allvar. Klart att han vet att det finns andra nyhetssajter, men han var så van att enbart använda Facebook som nyhetsflöde att det skulle bli jobbigt att hitta en ersättare.
Detta var ett uppvaknande för mig. För oss som bevakar nätfrågor kan det faktum att folk använder Facebook som primär nyhetskälla bli ganska abstrakt. Själv följer man väl nån länk då och då, men det är huvudsakligen andra, ”riktiga” media som står för den huvudsakliga nyhetsförmedlingen.
Därför har jag ibland raljerat över fokuset på Facebooks riktlinjer för vad medier får publicera där. ”Låt dem ha vilka riktlinjer de vill, de är ett privat amerikanskt företag och vi gör bäst i att undvika det.” Typ.
Men nu är det dags att acceptera faktum, nämligen att massor av människor i likhet med min vän enbart använder Facebook som nyhetskälla.
Pravda, släng dig i väggen. Facebooks ”folk” finns över hela världen och passerade i år 2 miljarder användare.
Så när Facebooks ”head of news feed” – läs: propagandaminister – stramar åt reglerna kring vad medier får publicera på Facebook så är det en viktig nyhet som påverkar miljoner människors vardag.
Lägg till detta att Facebook (återigen) börjat experimentera med att dölja inlägg från sidor (”pages”) från folks flöden om sidorna inte betalar. Det är inte utpressning utan bara klassiskt affärstänk: Börja gratis, gör användare och media beroende, börja sedan ta betalt.
Men särskilt roligt är det inte.
Den tidning som inte finns på Facebook … Mina tankar går till när tidningar först började anamma webben. Av de stora var Aftonbladet Kultur först. DN sist. Nu är det inte längre (bara) webbstrategi som diskuteras på mediehusen, utan facebookstrategi, möjligtvis under den förskönande täckmanteln ”sociala medier-strategi”.
Facebook är den nya webben.
Vad säger ni själva? Hur hamnade vi här? Vad kan man göra åt det? Jag misstänker att ytterst få eller ens någon av Femte juli-läsarna använder Facebook som primär nyhetskanal (eller över huvud taget). Så kanske är det en abstrakt diskussion, som sagt.
