USA: presidentvalet, internet och övervakningen

Vad innebär det amerikanska presidentvalet när det kommer till internetfrågorna och övervakningen? Vi kan naturligtvis inte veta, men det finns ledtrådar.

Sociala media

Mycket talar för att Donald Trump kommer att tvinga de sociala plattformarna på nätet att bestämma sig. Är de rena plattformar, som inte kan hållas ansvariga för vad deras användare uttrycker? Eller är de publicister som styr och redigerar innehållet på sina siter, med det redaktionella ansvar detta medför?

Om Joe Biden vinner kan man vänta sig mer av en anpassning till EU:s nya nätregler (Digital Services Act) för harmoniserade regelverk på båda sidor Atlanten. I vart fall brukar demokraterna och EU synka rätt väl vad gäller reglering av internet.

Dataöverföring (Privacy Shield / Safe Harbor)

Avtalet om säker överföring och hantering av persondata från EU till USA har (i sina olika varianter) fått hård kritik. Bland andra EU-domstolen anser att det inte ger tillräckliga garantier mot att sådan data hamnar i händerna på amerikanska underrättelseorgan. Domstolen har nu upphävt avtalet.

Trump ser detta (och en del annat som EU sysslar med på nätområdet) som handelshinder. Och vad gäller Biden, så var han vicepresident när de avtal upprättades mellan EU och USA som EU-domstolen nu har underkänt.

Massövervakning

USA har nu upphört med vissa av de former av automatiserad massövervakning som avslöjades av Edward Snowden – helt enkelt för att de inte varit effektiva. Vissa har även förklarats olagliga av domstol.

Vad som händer nu är svårt att veta. Man bör dock hålla i minne att Obama-administrationen (där Biden var vicepresident) var pådrivande för olika former av massövervakning.

Oavsett vem som vinner kan man utgå från att USA kommer att ägna sig åt den massövervakning man anser behövs för att upprätthålla den nationella säkerheten.

Edward Snowden

President Trump har funderat högt om att benåda visselblåsaren Edward Snowden, som avslöjade NSA:s globala massövervakning. Hur det sedan blir med den saken är omöjligt att veta. Trump funderar ju ofta högt, om många olika saker.

Däremot kan man utgå från att demokraternas Joe Biden är fientligt inställd mot Snowden. Åter handlar det om historiska skäl, från tiden för Obama-administrationen.

Julian Assange (Wikileaks)

Det är komplicerat. Trump-administratione har begärt Assange utlämnad från Storbritannien – misstänkt för allt från dataintrång till spioneri, trots att det Wikileaks ägnat sig åt snarare kan betraktas som journalistik.

Bidens Obama-administration lät bli att göra samma sak – eftersom man ansåg att just gränsdragningen mot journalistik var för känslig och att det hela kunde sluta i dålig publicitet.

Samtidigt är Bidens demokratiska parti ursinnigt på Wikileaks såväl för publiceringen av krigsdagböckerna som ambassadtelegrammen – och framförallt för att Assange medverkade till spridandet av läckt information från partiets mailserver, i samband med förra presidentvalet.

Möjligen skulle demokraternas nära förhållande till media kunna leda till att begäran om utlämning dras tillbaka och att åtalspunkterna blir vilande. Den ömsesidiga fiendskapen mellan Assange och det demokratiska partiet gör dock detta mindre troligt.

EU: Studie föreslår digital järnridå

»A European firewall/cloud/internet would foster a digital ecosystem in Europe based on data and innovation. It would drive competition and set standards, similar to what has happened in China in the past 20 years.«

Citatet kommer ur ett dokument från Europaparlamentet: New Developments in Digital Services – Short-(2021), medium-(2025) and long-term (2030) perspectives and the implications for the Digital Services Act (PDF) »

Syftet sägs vara följande. »The study lays out predictions for digital services in the next one to ten years and provides recommendations for action for the European Parliament in preparation for the Digital Services Act.« Författare är fem personer på Future Candy, som påstår sig vara en »digital innovation engine«.

Vill man vara lite elak skulle man kunna beskriva dokumentet som en samling idéer för politisk micro management av den europeiska IT-sektorn. Vilket i sig är en mycket tveksam idé.

För att främja en livskraftig IT-sektor i Europa tycks man vilja bygga upp digitala gränser och barriärer mot resten av världen.

Vilket i så fall strider mot hela internets idé om fria gränslösa informationsflöden. Författarna tycks dock mena att det främjar konkurrens och utveckling:.

»Technologically, it would require a top-level infrastructure, high-speed 5G or a 6G data network and a firewall. Setting up such a network would promote many European companies and therefore boost business and drive innovation.

Like the Chinese firewall, this European internet would block off services that condone or support unlawful conduct from third party countries.«

Digital protektionism. Har man verkligen tänkt igenom detta?

OK, detta är bara en studie, ett papper beställt av Europaparlamentet. Men det är ändå en del av beslutsunderlaget för EU:s nya Digital Services Act – och kan som sådant komma att styra mycket av hur projektet utvecklas. Plus att det naturligtvis kommer att ge många politiker och tjänstemän idéer. För om en ledande »digital innovation engine« säger att en digital järnridå är en bra sak, då är det nog så – kan beslutsfattarna tänka.

Det hela blir än mer oroande med tanke på att the Digital Services Act också är tänkt att skapa enhetliga EU-regler för vad som skall vara tillåtet att publicera på internet. I kombination med en digital järnridå får det alla larmklockor att ringa.

Om vi inte vill ha en digital järnridå – då måste vi reagera högljutt och snabbt. Då kan beslutsfattarna bli nervösa och idén slängas i papperskorgen. Men om vi inte reagerar är risken att detta är något som biter sig fast i processen och så småningom förverkligas genom lagstiftning.

I EU – precis som i all annan politik – måste man reagera tidigt på dumheter. Väntar man, då blir det väldigt mycket svårare att stoppa förslagen. Sedan är det för sent att göra något åt saken.

Kina som föredöme – the irony.

Till meningsfrihetens försvar

Utan yttrandefrihet blir demokratin meningslös.

Utbyte av tankar, fri analys, öppen debatt, kritisk granskning och pluralism är en förutsättning för att människor skall kunna göra informerade val och utkräva ansvar. Det fria ordet är en förutsättning för att samhället över huvud taget skall kunna utvecklas. Därför måste människor – utan att behöva frukta repressalier – fritt få uttrycka sina åsikter.

Yttrandefrihet och tryckfrihet blir ofta tekniska frågor kopplade till specifika händelser eller företeelser. Men i dess kärna ligger något ännu större, det som i vissa av våra grannländer kallas meningsfrihet.

Meningsfrihet kan sägas handla om mer än ett visst yttrande i viss situation. Istället handlar det om individens rätt att hysa sina egna uppfattningar utan att bli stigmatiserad. Gärna en debatt i sak. Men att försöka tysta, krossa och ödelägga livet för människor vars åsikt man inte delar – det är oacceptabelt.

Människor har knepiga föreställningar, förutfattade meningar, tror på de mest absurda saker och ställer sitt hopp till verklighetsfrånvända utopier. Jaha, så intressant. Det är i så fall först och främst deras eget problem.

Detta kan förvisso bli ett problem även i ett större perspektiv. Men det är i så fall något som måste hanteras med mer information, mer offentlig debatt, mer fakta, mer logik och en vassare analys.

Inte med cancel culture och de-plattformering.

Tvärt om är det snarare så att problematiska åsikter kan bli mer problematiska om de drivs under jorden. De som tystas kommer att se sig själva som martyrer, vilket snarast stärker dem i anden. Sådant som är förbjudet har alltid en lockelse eftersom det är mer spännande. Och åsikterna i fråga blir svårare att bemöta om man inte vet vem som hyser dem och hur stort genomslag de egentligen har.

Ofta handlar det »bara« om att någon inte håller med någon annan. Istället för att då ta debatten i sak ger man sig på personen i fråga. (Se t.ex. Alexander Bard i BLM-debatten.) Att tysta en person med andra åsikter är lättare och bekvämare än att påvisa att denne har fel. Speciellt då man själv mer styrs av känslor och åsikter än av fakta.

Att tysta avvikande röster är fegt, intellektuellt ohederligt och principlöst. Det är att hindra samhällsdebatten (och därmed samhällsutvecklingen) från att röra sig framåt. Det är att beröva demokratin dess djupare mening.

Speciellt viktigt är detta att hålla i minne nu när EU vill utforma enhetliga regler för vad som får sägas på nätet. Det ligger i farans riktning att politikerna kommer att lyssna mer på lynchmobben än på de sansade rösterna. Dels för att lynchmobben är mer högljudd. Dels för att både lynchmobben och politikerna ofta besväras av fri information på nätet. Det rubbar deras världsbild, stör deras agenda och begränsar deras makt över andra.

När EU talar om ökad pluralism i media – då är risken att det betyder minskad yttrandefrihet på nätet

Begreppet »media pluralism« är – i ett EU-sammanhang – knepigt. Speciellt som det inte finns någon allmänt vedertagen definition eller djupare analys bakom.

Rimligen bör pluralism inom media handla om att låta fler röster göra sig hörda. Men som regel landar det i att staten måste göra mer för att försvara etablerade media mot konkurrens på den digitala marknaden. (Och så brukar vänstern försöka skjuta in ett förbud mot pornografi, i den rapport i ämnet som brukar tas fram av Europaparlamentet en gång per mandatperiod.)

Nu skall det tyska EU-ordförandeskapet ta sig an frågan. Så ett papper har producerats: Safeguarding a free media system: Rethinking media pluralism (9215/20, LIMITE, 6 July 2020, pdf). I år med en corona-twist – »noting the ”importance of an independent, plural media landscape and high-quality journalistic content for the democratic opinion-forming process, particularly against the backdrop of the COVID-19 pandemic.«

Vad detta betyder är oklart – även när man försöker förklara:

»The pandemic has acted as a catalyst and has exposed or exacerbated many media policy problems. We have been made very aware of the importance of the media, but also of the fragility of the media ecosystem. We should therefore seize the opportunity, while respecting the competences of the Member States and taking into account our different social, societal and cultural characteristics, to jointly design ways to ensure and strengthen media pluralism and freedom of expression throughout the European Union.«

I sammanhanget skall man komma ihåg att politiken lever i symbios med gammelmedia. Det gäller såväl att sätta agendan som en gemensam avsky mot sociala media och internet, vilka ju ger folket möjlighet att lägga sig i.

Man ställer en rad frågor till medlemsstaternas justitiedepartement. Min blick fastnade bland annat för denna:

»Digital platforms offer a variety of information and content. What requirements such as accessibility, transparency and non-discrimination must be fulfilled by platforms so that their role as gatekeepers is consistent with the objectives of media pluralism and freedom of speech?«

Stycket ovan skulle kunna vara snömos – om det inte vore för att EU driver på en utveckling där de sociala plattformarna genom sina användarvillkor inskränker yttrandefriheten – så att politikerna slipper krångel med lagstiftning, demokratisk debatt och kritik.

Notera förekomsten av begreppen gatekeepers och freedom of speech i samma mening. En gång var grundtanken med hela internet att det inte skulle finnas några grindvakter – utan att alla åsikter, analyser och infallsvinklar skulle vara fria att publicera på sina egna meriter.

Även denna frågeställning får mig att fundera:

»With a vast amount of content available across borders, what is necessary to ensure that Member States and national regulatory authorities are able to enforce the existing (national and European) rules for media regulation that safeguard media pluralism and encourage freedom of expression?«

Här tycks alltså geografiskt gränsöverskridande information vara något slags problem – fast presenterat i en kontext av pluralism och yttrandefrihet. Det känns lite som när socialdemokraternas kvinnoförbund en gång i tiden ville förbjuda parabolantenner.

Dokumentet flaggar även för de enhetliga EU-regler om vad som får lov att sägas på internet som redan aviserats inom ramen för EU:s nya Digital Services Act.

Att detta dokument på det hela taget är vagt hållet innebär att man – när det kommer till skarpt läge – kan komma att landa i nästan vilken sorts konkreta förslag som helst. Bara för att man känner att man nog borde.

En inte allt för vågad gissning är att det hela kommer att leda till mer stöd till mainstreammedia (och public service) samt inskränkt yttrandefrihet på nätet. Med en corona-twist.

Länkar:
• Statewatch: EU: German Council Presidency paper on ”rethinking media pluralism” »
• Ministerrådet: Safeguarding a free media system – Rethinking media pluralism (PDF) »

/ HAX

EU:s nya censurmaskin

I EU står just nu ännu en strid om huruvida staten skall få censurera internet – och införa uppladdningsfilter.

Den här gången handlar det inte om upphovsrätt. (Även om principen om uppladdningsfilter etablerades i EU:s hårt kritiserade upphovsrättsdirektiv.) Det aktuella förslaget handlar om att automatiskt censurera vissa åsikter.

Sorry Dave, I cannot post this text.

Vidriga åsikter, förvisso. Vad det handlar om är att man inte får göra terrorpropaganda. Vilket dock kan få en del oväntade och oönskade konsekvenser. Det farliga blir inte mindre farligt bara för att vi inte kan se det. Snarare tvärt om. Och om verksamhet går under jorden, riskerar inte sådant att påskynda radikalisering?

Men detta kommer inte att stanna vid terror-relaterat innehåll.

Med tiden kommer censurmaskinen att drabbas av ändamålsglidning.

Dels har vi redan olyckliga internetlagar i allt fler EU-länder som reglerar vad användare får skriva och säga på nätet. Och vad passar då bättre än att använda uppladdningsfilter?

Dels har vi allt hallå om vad folk rent allmänt skall få tycka, med stora inslag av ängslighet. Det diskuteras – på fullt allvar – vilka åsikter som skall tillåtas, vilka ord som får användas, vilka böcker som skall rensas ut och vem som bör lynchas för en tweet. Att toppa denna drevkultur med en statligt kontrollerad censurmaskin känns oroväckande.

Tiden för EU:s censurmaskin känns – förfärande nog – mogen.

Så här står det till i sak:

I EU förhandlar man just nu fram en förordning om terrorrelaterat innehåll online (TERREG). Worst case är att flaggat material måste avlägsnas från internet inom en timma – och att det införs automatiserade uppladdningsfilter. (Och detta är bara de två värsta, av många dåliga idéer i förslaget.)

I sammanhanget skall man komma ihåg att ett uppladdningsfilter måste filtrera allt för att fungera. Även den som anser sig ha rent mjöl i sin påse och därför inte ha något att frukta – kommer att få all sin elektroniska kommunikation filtrerad och kontrollerad. Allt som alla gör på nätet kommer att granskas och analyseras, av maskiner.

Precis som EU:s upphovsrättsdirektiv användes som murbräcka för att etablera principen om uppladdningsfilter – på samma sätt använder man nu terrorismen som ursäkt för att införa nätcensur. Sedan är det bara att hoppas att ingen kommer att använda censuren till något dumt. Någonsin.

Det värsta är att jag tror att de flesta i EU-apparaten inte riktigt förstår vad de håller på att ställa till med.

Statskontrollerad, automatiserad nätcensur. I turbulenta tider. Det känns onödigt dystopiskt.

Skrota EU:s förordning om terrorrelaterat innehåll online. Eller gör i vart fall som Europaparlamentet vill – och lyft bort de värsta delarna.

Vad hände med vårt fria, öppna internet?

Ett problem med sociala media är att du oftast inte själv kan bestämma vad du får se – och vad av ditt innehåll andra kan se.

Det hänger delvis samman med den oerhörda mängd material som publiceras. Det finns helt enkelt ingen möjlighet att visa allt från alla vänner och konton du följer. Detta försöker man hantera med algoritmer som gissar sig till vad du vill se och som oftast prioriterar användare och grupper som du ofta interagerar med. Vilket kan vara problematiskt om du vill nå ut brett eller om det finns speciella konton som du vill följa i detalj.

Ett annat och lömskare problem är politisk bias. På senare tid har bland andra amerikanska Project Veritas visat att Facebooks moderatorer tar politisk ställning i sitt arbete. (Länk 1 » | Länk 2 ») PV är förvisso en kontroversiell kanal som ibland drar saker till sin spets. Men det går inte att komma runt att det finns moderatorer som – på video med dold kamera – rakt upp och ner erkänner och till och med skryter om att de låter sina personliga politiska preferenser styra vad som godkänns och vad som stoppas.

Med tanke på Facebooks dominerande ställning på marknaden är  detta ett problem – även om Facebook, som ett privat företag – naturligtvis har rätt att själva styra användarvillkor och vad de kan tänka sig att publicera. Saken är bara att om de styr innehåll, då blir de snarare ett slags publicist än en plattform. Vilket lett till att deras budbärarimmunitet kommit att ifrågasättas, inte minst i USA. (Budbärarimmuniteten innebär att en plattform inte kan hållas ansvarig för vad deras användare publicerar, så länge de inte själva agerar grindvakt eller kommenterar flödet.)

Hur det ser ut bland svenska moderatorer vet vi inte. Och om det finns en problematisk granskningskultur hos Facebook måste man fråga sig om samma sak även gäller hos till exempel Twitter och Youtube.

Vad vi däremot vet är att regeringen har haft möten med de sociala nätverken, eftersom den ogillar mycket av det som publiceras. Vilket kan ses som ett sätt att begränsa yttrandefriheten utan att behöva krångla med demokratiskt lagstiftningsarbete och rättsliga processer. Det är mycket enklare för politikerna att få plattformarna att vrida åt sina användarvillkor och att plocka bort sådant som den politiska makten stör sig på. Vilket är ett uppenbart demokratiskt problem.

Vi vet också att EU är inne i en process för att censurera, kräva uppladdningsfilter och skapa nya, enhetliga regler för vad som får lov att sägas på nätet. Vilket naturligtvis sätter extra press på plattformarna.

Lägg till detta att det tycks vara populärt i vissa kretsar att massanmäla inslag som man ogillar – även om de inte bryter mot några regler. Ibland tycks denna taktik fungera och leder då till att helt korrekta och sakliga inlägg specialgranskas och ibland stoppas.

Dessutom finns en kommersiell komponent. Många annonsörer vill helt enkelt inte synas i kontroversiella sammanhang, vilket leder till att sådant material blockeras, får minskad spridning eller inte kan dra in annonsintäkter (Youtube). Detta även om materialet är korrekt, av allmänintresse och följer alla användarvillkor.

Allt detta är problematiskt – om man ser till det fria ordet, den fria debatten och det fria flödet av information.

Som de flesta plattformar fungerar idag är internet helt enkelt inte den globala anslagstavla som vi kanske tror.

Frågan är hur vi hittar tillbaka till ett fritt och öppet internet.

Den fria informationens fiender kommer i många skepnader

En av orsakerna till att jag bor i Berlin är stadens historia. Man går runt ett hörn, och plötsligt får man en nyttig örfil som påminner om nazismens eller kommunismens förbrytelser mot mänskligheten.

När jag går ner till affären passerar jag en plakett bland gatstenarna som påminner om att i detta hus bodde en namngiven människa som fördes bort och dödades i något av förintelselägren. Tar jag en promenad längs kanalen bakom riksdagsbyggnaden ser jag minnesmärken för de människor som dog eller mördades när de på denna plats försökte simma från förtrycket i öst till friheten.

Detta är viktiga påminnelser om att saker och ting kan gå över styr, att allt – bortom vad vi kan föreställa oss – faktiskt kan ske och om vad som i sammanhanget är viktigt. Vilket stärker mig i min uppfattning om människans naturliga rättigheter (liv, säkerhet och egendom). Det ger mig energi för att fortsätta slåss för våra grundläggande fri- och rättigheter. Och det gör mig uppmärksam på att hotet mot vår frihet och fred kan komma i vilken skepnad som helst.

Därför blir jag bekymrad över den cancel culture som nu vill utrota allt som människor kan associera med något upprörande, ondskefullt eller stötande. Den gör oss historielösa, den gör oss naiva och den minskar förståelsen för att vår frihet och demokrati (trots dess brister) alltid måste försvaras.

Vill vi förstå vår värld och vårt samhälle – då behöver vi mer information, inte mindre – och fler referenspunkter, inte färre. Då behöver vi påminnas även om sådant som kan vara problematiskt, fel eller ondskefullt. Hur skall vi – och kommande generationer – annars kunna lära oss något?

När bannlysningen sedan drabbar verk som »Borta med vinden«, »Fawlty towers« och »Little Britain« blir det rent löjligt. Att minska mängden tillgänglig information, tolkningar, vinklingar, speglingar, berättelser och humoristiska betraktelser av sakernas tillstånd gör oss dummare och mer enkelspåriga – vilket i sin tur gör oss sämre skickade att möta dagens och morgondagens hot mot fred och frihet.

Det är dessutom att idiotförklara folket, vilket i sig är problematiskt ur ett demokratiskt perspektiv.

En fråga man måste ställa sig är om censur, inskränkningar i yttrandefriheten och begränsningar av tillgången till information inte på sätt och vis är lika allvarlig om det är resultatet av en hastigt uppblossad moralpanik – som när sådant organiseras av stat och politik. Konsekvenserna blir i vart fall, till viss del desamma. Människors referenspunkter och därmed förståelse för den verklighet vi har att leva i begränsas. Vilket i slutändan gör folket lättare att dupera eller lura in på nya vägar till förtryck och elände.

I sammanhanget kan det vara värt att påminna om George Orwells ord »Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nutiden, kontrollerar det förflutna.«

I detta perspektiv måste det vara direkt kontraproduktivt att revidera historien och kulturen så att allt som kan påminna om och varna oss för begångna misstag städas bort. Vår historia är inte alltid vacker – vilket vi har att leva med. Det förändras inte av att man städar bort sådant som kan påminna oss om detta faktum. Tvärt om gör det oss sämre rustade att försvara det öppna och fria samhället.

Den fria informationen är redan under angrepp från staten, EU och nätjättarna. Är det något vi inte behöver på topp av detta, då är det historierevisionism.

/ HAX

Vem skall bestämma vad du får tycka på internet?

Att man inte får publicera vad som helst på internet är kanske inte så konstigt. Samma lagar bör gälla online som i den fysiska världen. Även om man sedan kan diskutera dessa lagar som sådana.

Men det finns en gråzon. Det handlar om publicering av sådant som inte nödvändigtvis är olagligt i sig – men som av olika skäl är oönskat.

I vissa fall är det rätt okomplicerat, som att annonsörer i de sociala plattformarna inte vill synas i kontroversiella sammanhang. Detta är förvisso olyckligt – men ändå något slags giltigt skäl för att plattformarna förbjuder till exempel våld och sex i sina användarvillkor.

Lite mer komplicerat blir det när annonsörer inte vill synas i närheten av vissa åsikter. Men ingen kan tvinga annonsörer att synas i sammanhang som de inte vill bli sammankopplade med – även om det ofta är onödigt fåniga och överdrivet ängsliga överväganden. Och de sociala plattformarna är beroende av annonsinkomsterna för sin existens.

Problemet här blir att åsikter som inte är mainstream kan komma att deplattformeras, även om det som skrivs och sägs är fullt lagligt.

Ett relaterat problem är när de sociala nätverken bannlyser vissa typer av innehåll (direkt eller i sina användarvillkor) på grund av politiska påtryckningar. Detta är uppenbart problematiskt.

Om politiken vill förbjuda vissa typer av yttranden – då skall detta ske genom lagar som stiftats i god demokratisk ordning, inom konstitutionella begränsningar och vars tillämpning skall vara föremål för en oberoende rättslig prövning.

Att privata företag får sätta sina egna regler för sin egen verksamhet är en sak. Men politiker som vill inskränka det fria ordet måste gå den demokratiska vägen – och inte direkt eller indirekt utöva påtryckningar mot plattformarna. Ett problem i sammanhanget är att det är svårt att veta vilka sådana kontakter som förekommer. Men exempel på när sociala media kallas upp till samtal med de politiska makthavarna saknas inte.

Nästa steg är lagstiftning mot visst innehåll (till exempel EU:s nya förordning om terror-relaterat innehåll online) eller mot sådant som döljs bakom det luddiga begreppet »hat och hot på nätet«.

Till att börja med är det problematiskt om sådan lagstiftning skapar olika regler för internet mot till exempel vad som får skrivas i en tidning eller sägas på ett offentligt möte.

Dessutom kräver bedömningen med nödvändighet ett mått av subjektivitet. Detta kan till och med sluta i att objektivt sett korrekta uttalanden kan komma att censureras – om någon känner sig kränkt, hotad eller förolämpad av dem.

I vissa EU-länder finns redan sådan lagstiftning. Tyskland har den hårt kritiserade NetzDG-lagen, som enligt kritikerna används för att skydda politiken från kritik. I Frankrike har vi den så kallade Avia-lagen som bland annat stadgar att hat och hot på nätet skall tas ner inom 24 timmar, eller i vissa fall inom en timma(!). Vilket för övrigt är regler som kan komma att speglas i EU:s nya förordning om terror-relaterat innehåll online (TERREG) – om ministerrådet får som det vill.

I nästa steg vill EU harmonisera all sådan lagstiftning till ett gemensamt EU-regelverk, inom ramen för den Digital Services Act (DSA) som just nu håller på att utarbetas.

Vi vet av erfarenhet att gemensam EU-lagstiftning ofta anpassas till de länder som vill ha de strängaste reglerna, helt enkelt eftersom de är mest högljudda och påstridiga.

Vi är alltså på väg in i en situation där den politiska makten kan komma att skydda sig mot kritik online – och det fria ordet på nätet kan komma att begränsas – i ett regelverk som beslutas högt över huvudet på folket. Det är oroväckande och problematiskt.

Lägg till detta att EU:s upphovsrättsdirektiv etablerade principen om uppladdningsfilter. Och med förordningen om terror-relaterat innehåll online utökas denna princip från att gälla upphovsrättsskyddat material till vissa åsikter.

Allt utan någon nämnvärd föregående offentlig debatt.

Är censur eller fri information bästa vapnet mot fake news?

Visst, det finns falska nyheter som syftar till att underminera samhällets stabilitet. Och visst, det finns gott om galna uppgifter, illvilliga rykten och kontraproduktiva råd på nätet. Det kan vara problematiskt. Frågan är hur detta skall hanteras.

I Ungern kan man nu sätta folk i fängelse om de argumenterar mot regeringens linje i corona-krisen. Frankrike har redan lagstiftning mot falska nyheter i samband med valrörelser, vilket lätt kan utökas till andra situationer. Tyskland har problematiska regler om vad som får sägas online. Och EU har något slags plan, enligt bilden ovan.

Ett problem med den rådande corona-krisen är att vi vet för lite. Vi känner inte till smittspridningens verkliga omfattning. Det är inte helt säkert att vi utvecklar immunitet, i vart fall inte i den omfattning som vore önskvärt. Effekterna på ekonomin är svåra att överblicka. Vi vet inte om eller när det kommer att finnas något effektivt vaccin. Vi tycks inte känna till alla virusets medicinska effekter. Ingen kan med säkerhet säga vilken nationell taktik som är bäst. Och så vidare.

I en situation som denna är allt man kan göra att ta del av många olika källor, många olika åsikter och många olika nyhetsrapporter – för att kunna bilda sig en så rättvisande bild som möjligt. Naturligtvis skall man då vara medveten om att all information har en avsändare och att alla avsändare i någon mån har ett syfte med sitt budskap.

Så även om regeringar runt om i Europa – och även EU-kommissionen – uttrycker en vilja att motarbeta falska nyheter, kan sådant få oönskade konsekvenser. Det kan lika gärna sluta med att man slår ner på sådant som har ett korn av sanning i sig – och att man själva sprider felaktig information och dåliga analyser.

Men så ser makthavarna inte på saken. De har ett behov av att styra verklighetsbilden. Det handlar om att det måste framstå som att de vet vad de gör och att de är till nytta. Annars har de inget existensberättigande.

I detta perspektiv är det allvarligt att EU nu är på väg att införa olika former av automatiserade uppladdningsfilter på internet. De filter som blir konsekvensen av det nya upphovsrättsdirektivet öppnar portarna. Där etableras principen om att allt som alla laddar upp på sociala media skall granskas och analyseras innan det kan publiceras. Vilket är förhandscensur. Och med den nya förordningen mot terror-relaterat innehåll online öppnar man dörren för att uppladdningsfilter även skall kunna användas mot åsikter. Sedan är det lätt gjort att utöka mandatet för vilka åsikter detta gäller. Speciellt i en krissituation, då makthavarna känner sig pressade.

Detta är på väg att bli ett påtagligt hot – mot så väl fri information som fri debatt.

När verktyg för censur väl är på plats, då är principen etablerad. Då kan dessa verktyg användas mot allt som politiker ogillar, fruktar eller vill tysta ner. Därför skall den dörren hållas stängd.

Kommer vi ändå att bli påtvingade en corona-app – för att få resa?

EU:s medlemsstater oroas av att corona-krisen kommer att drabba turismen, som står för 10-15% av BNP i många sydeuropeiska länder. Alla tele- och videomöten till trots, så måste affärsfolk, tekniker och andra resa. Jordbruket behöver säsongsarbetare från andra länder. Och flygbranschen är på väg utför ett stup.

Alltså måste flygresandet komma igång igen. För att det skall kunna ske måste EU-länderna enas om något slags smittokontroll, för att undvika att alla som reser måste själv-isolera sig i veckor när de landat. Det handlar också om att folk skall våga sätta sig på ett flygplan (eller ett tåg) med vilt främmande människor.

Då finns några olika alternativ. Ett är en gemensam databas över alla som har tillfrisknat och har antikroppar och därmed anses kunna resa utan att sprida. smitta. Ett annat är en EU-gemensam app för smittspridningskontroll och resande. Man kan även tänka sig att alla som har antikroppar kommer att förses med något slags ID-kort eller passersedel. Eller kanske något annat.

Oavsett vilket – något kommer att göras på EU-nivå, eftersom resandet måste komma igång igen. Och i vart fall de uppenbara alternativen är på olika sätt problematiska.

Min gissning är att det blir något slags app – som på kinesiskt manér kommer att avgöra om vi får resa eller ej. Eller möjligen om man dammar av idén om ett EU-ID-kort – vilket i så fall närmast kommer att bli ett inrikespass.

Allt högtidligt tal om Europas öppna gränser till trots, så vill politiker och myndigheter ha kontroll på hur folk reser. Detta visar inte minst de PNR-system som registrerar våra flygresor – och som långsamt håller på att utvidgas även till resor med tåg och buss, bilhyror och hotellövernattningar.

Och ett EU-ID-kort har diskuterats länge – bland annat för att identifiera alla som kopplar upp sig på internet.

Framtidens Europa kan bli en kontinent där vi får blippa oss fram.