Femte juli

Nätet till folket!

Yttrandefrihet

Yttrandefriheten är en förutsättning för våra övriga fri- och rättigheter samt för ett öppet, demokratiskt samhälle. Idag är yttrandefriheten under attack från såväl statliga som privata aktörer och från politiska grupperingar som vill tysta sina motståndare.

Fler EU-regler som kan begränsa yttrandefriheten

av

I höst kommer flera skarpa EU-förslag som kan begränsa yttrandefriheten online och i sociala medier ytterligare. Låt det inte ske i tysthet.

På höstens att-göra-lista finns att hålla koll på EU:s arbete med dess »demokratisköld« och uppdateringen av direktivet om audiovisuella medietjänster (AVMSD).

• Demokratiskölden bygger på premissen att Europas demokratier utsätts för desinformation, utländsk påverkan, cyberattacker, hybridkrigföring samt manipulation av val och samhällsdebatt. Vilket säkert kan stämma. Det knepiga är att skilja sådant från helt legitim opinionsbildning, speciellt sådan som EU ogillar.

Som vi tidigare påpekat är ett problem med begrepp som desinformation, missinformation, informationsmanipulation, utländsk påverkan, skadliga narrativ och demokratiska risker att de saknar skarpa juridiska gränser.

Sådan otydlighet är ett mönster som känns igen från EU:s Digital Services Act, som instruerar de största plattformarna att identifiera och motverka brett formulerade »systemiska risker«. Lagstiftningen anger ett antal riskkategorier, men lämnar stort utrymme för tolkning. Plattformarna måste själva bedöma vad som omfattas och hur riskerna skall motverkas. Om EU-kommissionen anser att de misslyckats kan de drabbas av gigantiska bötesbelopp.

Därför är det viktigt att demokratisköldens olika åtgärder omgärdas av starka garantier för rättssäkerhet och yttrandefrihet när de nu utvecklas och genomförs. Europaparlamentet röstar om sin rapport i plenum efter sommaruppehållet.

• Uppdateringen av direktivet om audiovisuella medietjänster (AVMSD) är kopplad till demokratiskölden och förbereds just nu. Ett skarpt förslag väntas i slutet av året.

Det är inom ramen för denna uppdatering som man bland annat diskuterar att tvinga plattformar som visar användargenererad video (till exempel YouTube, TikTok, Instagram, Twitch, Kick, Rumble, Dailymotion och X) att lyfta fram betrodda aktörer (»media services of general interest«) – som public service – i användarnas flöden. Vilket innebär att alla andra innehållsskapare får minskad synlighet.

Detta väcker både principiella och praktiska frågor. Idén har stöd från delar av vänstern, där man efterfrågar mer kontroll över informationsmiljön – och från delar av högern, där frågan ofta ses ur ett nationellt säkerhetsperspektiv.

Det är också möjligt att AVMSD-översynen kommer att leda till utökad reglering av stora kanaler på YouTube & Co. Professionellt drivna kanaler kan redan i vissa fall betraktas som audiovisuella medietjänster, och det har höjts röster för att fler innehållsskapare skall omfattas av krav liknande dem som gäller för traditionella tv-kanaler.

Men översynen av AVMSD befinner sig fortfarande på ett tidigt stadium. Det är därför viktigt att granska processen innan institutionerna låser sig vid dåliga förslag. Ett första steg är att uppmärksamma och diskutera det som sker.

Utvecklingen i EU går generellt sett mot mer övervakning, mindre frihet online och en stegvis allt mer begränsad yttrandefrihet – i något slags enkelriktat flöde. Och i höst kommer viktiga policybeslut att fattas som kan få stor betydelse för vem som får synas, vad som får spridas och hur den offentliga debatten på nätet skall gå till. Låt det inte ske i tysthet och bakom stängda dörrar.

Relaterat:
• EU:s Demokratisköld – skydd eller åsiktskontroll? »
• EU vill ha mer SVT på Youtube »

CC0

Vem skall man rösta på?

av

Spelar det någon roll vilken regering vi får, vad gäller nätfrågor och grundläggande fri- och rättigheter?

Nu är det dags för riksdagsval igen. Vilket inte är någon särskilt munter historia, om man ser till internetfrågorna och våra fri- och rättigheter.

Oavsett om det blir Moderaterna eller Socialdemokraterna som leder landet efter valet får vi mer massövervakning, mindre frihet online och ett lite snävare utrymme för vad som får sägas. Ofta drivet av EU-lagstiftning som Chat Control, förslag om ID-krav online och implementeringen av Digital Services Act.

Även EU-frågorna hänger ihop med det svenska riksdagsvalet, eftersom det är regeringen som för Sveriges talan i EU:s ministerråd.

Moderaterna och MEP Tobé har fått mycket välförtjänt skit för Chat Control. Men jag tycker att sossarna kommer för lätt undan. De har varit entusiastiskt pådrivande för förslaget, även i dess ursprungliga och mest drakoniska form, med den dåvarande EU-kommissionären Ylva Johansson som arkitekt.

Om Moderaterna förstör internet för att de vill visa sig duktiga i EU-bubblan – så gör Socialdemokraterna det med större glöd, för att de ogillar ett fritt och öppet internet som inte går att kontrollera. De har alltid ogillat fri information. Magdalena Andersson säger sig vilja ta kontroll över utvecklingen.

Man får ändå säga att Moderaterna är modiga som bygger upp en aldrig tidigare skådad övervakningsstat och sedan lämnar över nycklarna till jakobinerna.

Liberalerna hatar skärmar. Kristdemokraterna vill ha ID-krav på Facebook. Centern är oftast emot Chat Control, men ibland för. Miljöpartiet är bara för rätten till privatliv när de är i opposition. Vänsterpartiet vet av erfarenhet att det är de som kommer att övervakas. Sverigedemokraterna har insett att det är dem man försöker tysta.

Jag har kommit fram till att det är dött lopp mellan de två lagen vad gäller nät- och rättighetsfrågorna, men av olika skäl och på olika sätt.

Att kontrollera och styra internet är som att valla katter. Det kommer inte att fungera. Men politiken kan ställa till med mycket skada genom att försöka.

CC0

Är det dags att skrota hetslagstiftningen?

av

Lagen om hets mot folkgrupp är ett subjektivt gungfly som utmanar den demokratiska rättsstatens grundläggande principer.

Lagen om hets mot folkgrupp är problematisk.

Den som i ett spritt uttalande eller annat meddelande uppmanar till våld mot, hotar eller uttrycker missaktning för en grupp eller en person med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck kan dömas till böter för ringa brott, fängelse i högst två år för brott av normalgraden och fängelse i mellan sex månader och fyra år för grovt brott.

Låt oss för tillfället bortse från uppmaningar till våld och hot, då sådant rör sig om handlingar som direkt kränker någon annans säkerhet. Sådana yttranden omfattas i huvudsak av annan strafflagstiftning, som bestämmelserna om uppvigling och olaga hot.

Det luriga är begreppet »uttrycker missaktning«. Det kan betyda lite vad som helst och lämnar utrymme för subjektiv tolkning. Det blir också komplicerat om det gör intolerans mot intolerans till ett brott.

Att uttrycka missaktning mot en religion, en religiös lära eller en organisation som vill omforma vårt samhälle och begränsa våra medborgerliga fri- och rättigheter torde vara jämförbart med kritik av en politisk idé eller organisation, vilket är tillåtet. Men gränsen blir otydlig om kritiken formuleras som ett angrepp på religionens anhängare som grupp.

Här finns också en principiell fråga om likhet inför lagen. Lagstiftaren tillerkänner vissa grupper ett särskilt skydd mot missaktande yttranden som andra grupper saknar. Detta är viktigt då principen om allas lika rättigheter inför staten och likhet inför lagen är central för en demokratisk rättsstat.

Historien visar vilka mörka och oerhörda konsekvenser det kan få när staten överger principen om lika rättigheter och börjar rangordna människor efter grupptillhörighet.

För att röra till det ytterligare gäller sedan 2024 ett tillägg till lagen om hets mot folkgrupp. Den nya regeln innebär att man kan dömas om man i ett spritt uttalande förnekar, ursäktar eller uppenbart förringar folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser eller aggressionsbrott som fastställts genom ett lagakraftvunnet avgörande från en svensk domstol eller en erkänd internationell domstol för folkrättsbrott. Dessutom måste uttalandet vara ägnat att uppmana till våld mot, hota eller uttrycka missaktning för en skyddad grupp eller någon som tillhör gruppen.

Här uppstår tolkningsfrågor. Vilket senast aktualiserats med Palestina-demonstranternas variant av skylten över ingången till koncentrationslägret Auschwitz, där texten »Arbeit macht frei« ersatts med »Gaza«. Är det att förringa folkmord? Är det att uttrycka missaktning för judar och israeler? Enligt åklagare (efter den första av flera anmälningar) är så inte fallet.

Hetslagstiftningen är ett rättsligt gungfly, där vissa former av grupptillhörighet ges ett särskilt straffrättsligt skydd medan andra lämnas utanför. Vilka kategorier som omfattas förändras dessutom genom politiska beslut över tid.

Vaga rekvisit, selektivt gruppskydd och kriminalisering av vissa yttranden skapar rättssäkerhetsproblem.

Generellt är det en god princip att stifta allmänna lagar som gäller lika för alla. Bestämmelser som är specialskrivna för det ena eller andra skapar gränsdragningsproblem och kan missbrukas eller få oförutsedda konsekvenser.

Lagen om hets mot folkgrupp är dessutom en inskränkning av yttrandefriheten – som är en grundläggande mänsklig rättighet.

Resultatet blir ett ängsligt samhälle där folk inte kan vara säkra på vad de får lov att säga. Vilket begränsar det demokratiska samtalet – och därmed minskar den mängd tillgänglig information som vi behöver för att kunna fatta bra beslut i ett allt mer komplext samhälle.

Enklast och förmodligen bäst vore att avskaffa dagens hetslagstiftning och låta hot och uppvigling hanteras av allmänna, gruppneutrala bestämmelser. EU:s rasismrambeslut hindrar dock Sverige från att helt avkriminalisera vissa former av rasistiska uppmaningar till våld eller hat och förnekande av internationella brott.

Dock bör vi kunna göra lagstiftningen snävare, tydligare och mer förutsägbar.

CC0

Att tysta missnöje förvärrar polariseringen

av

När politiker försöker tysta missnöje i stället för att hantera dess orsaker förvärras polariseringen. Att lägga locket på löser inget. Det ökar bara trycket.

Politiker ser ofta internet som ett problem. Nätet ger människor en plattform där de kan ifrågasätta, kritisera, faktagranska, lägga sig i och käfta emot. Vilket är jobbigt för våra makthavare.

Man hör också politiker klaga över att nätet bidrar till polarisering och hat. Det känns som en halvfärdig tanke som inte ställer den i sammanhanget relevanta frågan: Varför?

Är det att människor reagerar på de problem de anser sig uppleva som är problemet? Eller är det de bakomliggande problemen som är problemet?

När partiboken, ideologin och den utopiska visionen får gå först kan det vara omöjligt för en politiker att erkänna – eller ens se – själva problemet. Då återstår bara att slå ner på reaktionen.

Det känns som en klen plan – som inte löser något, men möjligen gör saker värre.

Att avfärda människors oro eller irritation ökar polariseringen. Att lägga locket på ökar trycket. Tills man får något slags omstörtande motreaktion, som kunde ha undvikits om man hanterat sakfrågan i tid.

På så sätt kan politiker ironiskt nog komma att stärka politiska krafter som de själva avskyr.

Även när den som uttrycker sitt missnöje har uppenbart fel måste man ta debatten. Kanske speciellt just då. Att tysta folk stärker dem bara i sin uppfattning, även om den är felaktig.

EU är fullt sysselsatt med att bygga upp ett system för politisk och administrativ styrning av innehåll på nätet. I Tyskland och Storbritannien kan yttranden i sociala medier leda till polisbesök, husrannsakan, åtal och i vissa fall fängelse. Det gäller speciellt yttranden av politisk karaktär, samtidigt som gränsen mellan vad som anses vara brottsliga angrepp och legitim kritik inte alltid är självklar.

Men politiker och myndigheter tycks inte vara intresserade av att ta debatten i sak.

Att försöka kontrollera reaktionen i stället för att diskutera orsaken är ett närmast auktoritärt förhållningssätt. Och så vill vi väl ändå inte ha det?

CC0

De många små stegens samlade förtryck

av

När EU reglerar uppstår oväntade och oönskade konsekvenser när olika regler förstärker varandra.

Det finns gott om politiska förslag i EU och Sverige om yttrandefrihet, övervakning, internets frihet med mera, som är oroväckande i sig. Men en än större fara ligger i hur dessa förslag kan komma att förstärka varandra. Några exempel…

Förra veckan skrev vi om en ny utredning som skall titta på att begränsa människors fri- och rättigheter utan att de dömts för brott – och i vissa fall även vad gäller brott de inte ens känner till. I namn av att bekämpa brottslighet.

Om du är släkt med eller direkt eller indirekt bekant med någon som misstänks för att ingå i en kriminell sammanslutning kan du rödflaggas och få kontakt- och rörelsebegränsningar, begränsningar av dina möjligheter att bedriva företag, förbud mot att inneha vissa typer av anställningar och förtroendeuppdrag samt att genomföra finansiella transaktioner.

Vilket är anmärkningsvärt nog i sig. Kombinera sedan detta med EU:s nya digitala plånbok / e-legitimation som börjar rullas ut i slutet av året. Om den digitala plånboken med tiden blir den normala nyckeln till offentliga och privata tjänster skapas också en teknisk infrastruktur genom vilken olika begränsningar kan verkställas omedelbart i stora delar av samhället.

Detta sker samtidigt som antalet övervakningskameror ökar, tillståndskravet för myndigheters kamerabevakning har avskaffats och polisen får använda automatisk ansiktsigenkänning i realtid i vissa situationer. Lägg därtill växande register och en allt mer omfattande samkörning av data mellan myndigheter.

Ta ett steg tillbaka och betrakta helheten. Det är inte ett kinesiskt socialt kreditsystem. Ännu. Men några centrala beståndsdelar börjar kunna urskiljas: omfattande datainsamling, myndighetsgemensam riskklassificering, skuld genom association och automatiserad verkställighet.

Eller ta EU:s förslag om Chat Control. Har man väl börjat granska innehållet i människors elektroniska meddelanden i jakt på vissa saker kan syftet lätt utökas.

Erfarenheten visar att övervakningssystem som införts för ett snävt och behjärtansvärt ändamål ofta drabbas av politiska krav på utvidgning. När tekniken väl finns blir tröskeln lägre för att använda den även mot andra brott.

Kombinera det med att EU är på väg att göra »hat« till ett EU-brott med gemensam definition och gemensamma minimiregler om påföljder. Hur lång tid kommer det att ta innan sådant kommer att omfattas av vad Chat Control förväntas söka efter i våra personliga meddelanden?

När infrastrukturen för automatisk granskning av privata meddelanden väl finns på plats blir det tekniskt enklare – och sannolikt politiskt mer lockande – att genom senare lagstiftning utvidga vilka brott och vilket innehåll den skall söka efter.

Resultatet kan bli att yttranden som i dag endast kan bestraffas när de sprids offentligt även upptäcks, registreras och blir föremål för myndighetsåtgärder när de förekommer i privata konversationer.

Ett annat exempel är åldersgränser för sociala medier. Alla kommer då – i något led – att bli tvingade att identifiera sig.

Några långsiktiga garantier för att detta inte kommer att kopplas till vem som uttrycker vissa åsikter eller gör vissa yttranden finns inte. När systemet väl finns på plats kan reglerna ändras i en handvändning.

Tillsammans med konton, IP-adresser, enhetsidentifierare och loggar kan ålderskontroller ytterligare försvaga möjligheten att uppträda anonymt eller under pseudonym.

Hur långt detta kan gå ser vi i Tyskland och Storbritannien – där människor har fått polisen bultande på dörren i gryningen, gripits eller åtalats för yttranden på nätet. Ibland för uttalanden som möjligen varit grova eller osmakliga, men utan att något konkret hot eller någon uppmaning till våld uttalats.

EU:s Trusted Flaggers (organisationer som certifierats av nationella myndigheter och vars anmälningar om påstått olagligt innehåll skall behandlas med förtur av plattformarna) och EU:s finansiering och institutionalisering av olika nätverk för faktagranskning hamnar i ett delvis nytt ljus – om man betänker EU:s planer på att innehåll från public service skall lyftas fram på bekostnad av annat innehåll på plattformar som Youtube.

Sammantaget blir det ett avsteg från yttrandefrihetens pricnip om att alla skall ha rätt att dela och ta emot tankar, åsikter och information utan offentlig myndighets inblandning.

Varje system har sitt eget behjärtansvärda syfte och sina formella skyddsräcken. Men när systemen kopplas samman kan resultatet bli ett samhälle där staten vet vem du är, vad du säger, var du befinner dig, vilka du träffar – och med ett knapptryck kan begränsa vad du får göra. Helheten blir då mer problematisk och hotfull än summan av delarna.

CC0

EU vill ha mer SVT på Youtube

av

EU förbereder lagstiftning som kan tvinga Youtube & Co att lyfta fram innehåll från Public Service. Konsekvensen blir minskad synlighet för alla andra, oberoende innehållsskapare.

I både EU och Storbritannien pågår just nu lagstiftningsarbete som bland annat kan tvinga videodelningsplattformar som Youtube att ge lyfta fram innehåll som produceras av Public Service-bolagen i respektive land.

Principen kallas för »prominence«. Det handlar om att medier som anses betrodda och viktiga för demokrati, mångfald och lokaljournalistik skall göras lätta att hitta i digitala miljöer.

Utöver Youtube drabbas även andra plattformar där användare laddar upp egna videoklipp, som TikTok, Instagram, Twitch, Kick, Rumble, Dailymotion och X.

Konsekvensen av detta blir naturligtvis att alla andra – till exempel nya medier, oberoende journalister, influencers, poddare och fria opinionsbildare – kommer att få se sitt innehåll undanträngt och nedflyttat i plattformarnas flöde.

I EU pågår denna diskussion inom ramen för en översyn av det Audiovisuella Medeietjänstdirektivet (AVMSD). Den görs som en del av arbetet med EU:s European Democracy Shield. Europaparlamentets specielle rapportör för den senare är svensken Tomas Tobé (M).

Den här typen av regler har framför allt stöd hos socialdemokratiska och gröna partier, som under senare år återkommande argumenterat för ett större offentligt inflytande över den digitala informationsmiljön. Men det finns även support för idén bland vissa traditionellt borgerliga partier, då främst med hänvisning till nationell säkerhet.

De europeiska public service-bolagen är pådrivande – vilket lär ha att göra med att de tappar publik, speciellt vad gäller deras linjära sändningar. SVT, SR och UR är mycket positiva till förslaget. Sveriges Radios VD, Cilla Benkö, är i sin roll som vice president för Europeiska radio- och TV-unionen (EBU) en av de starkaste rösterna för denna förändring.

Public Service-bolag är redan nu verksamma på de aktuella plattformarna, men deras synlighet där styrs idag främst av vad algoritmerna identifierat att användarna vill se. Nu kan detta innehåll alltså komma att lyftas fram så att det inte går att undvika.

Med det uppdaterade AVMSD riskerar vi att få en situation där vi inte själva får välja vad vi vill se i våra flöden. Politiken går från att reglera spelreglerna till att påverka vilka röster som skall göras mer synliga än andra. Vilket känns helt orimligt och främmande för ett öppet demokratiskt samhälle.

I sammanhanget är det värt att påminna om artikel 10 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna:

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Europakonventionen skyddar som synes inte bara rätten att yttra sig utan också rätten att ta emot information utan offentlig myndighets inblandning.

Det uppdaterade direktivet kan även komma att innehålla krav på en ökad andel innehåll som produceras i EU, allmänt skärpta regler för video-plattformar, mer skydd för minderåriga, utökade åtgärder mot hat med mera. Bli inte förvånad om det även kommer regler för hur fria opinionsbildare skall få presentera sitt innehåll på olika plattformar.

EU-kommissionen håller just nu på att sammanställa resultatet av en offentlig konsultation om frågan. Denna sammanställning skall presenteras efter sommaren. Ett lagförslag väntas innan årsskiftet.

Samtidigt ligger britterna steget före med ett snarlikt förslag. Nedan en video från den oberoende Youtube-baserade nyhetskanalen TL;DR som tydligt förklarar problemet.

CC0

Åldersgränser för sociala medier innebär ID-tvång för alla

av

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har gjort åldersgränser för sociala medier till sitt personliga prestigeprojekt.

På måndagen presenterade EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen en rapport om sociala medier och barn, författad av två experter som EU utsett (Special Panel on the Protection of Minors Online).

I en något haltande jämförelse säger hon:

»Just as we do not give our children keys to the car before they have their licence or let them buy alcohol until they are legally allowed, we need to set the age at which they can legally access social media.«

Det centrala är att man vill se en åldersgräns på 13 år för »Sociala medier+«. Enskilda medlemsstater skall kunna införa en högre gräns, upp till 16 år.

Vad står då plus i »Sociala medier+« för? Exempel är AI-chattbotar, onlinespel, sociala spelplattformar, appbutiker, videoplattformar med mera.

Rapporten förordar att barn introduceras till sociala medier och onlinevärlden stegvis: Ingen skärmtid för barn upp till tre års ålder. Endast skärmtid tillsammans med vuxen för 4-6-åringar. Endast begränsad och övervakad användning av åldersanpassade tjänster för unga upp till 13 års ålder. Gradvis ökad autonomi och tillgång till tjänster som är »barnsäkra som standard« för 13-18-åringar.

Man vill även se begränsningar av automatisk uppspelning, hur långt man kan scrolla och användning av »likes«. Kontroll av ålder är enligt kommissionen tänkt att ske med EU:s nya app för åldersverifiering.

Tidigare har utgångspunkten varit att myndigheterna måste visa att en digital tjänst orsakar skada innan den regleras. Nu föreslås i stället att plattformarna ska behöva bevisa att deras tjänster är säkra för barn för att yngre användare ska få tillgång till dem.

Det höjs redan röster som menar att experternas rekommendationer inte är så mycket värda, eftersom man redan på förhand bestämt vad de förväntas komma fram till. Politico rapporterar:

»Opponents of a blanket ban aren’t impressed by the process. “Usually it is better to explain the problem and find hopefully the best solution to the problem. If you have already said that we are going for a ban and we are looking for a way how to do it, then this is a little bit biased,” Estonian Justice and Digital Affairs Minister Liisa-Ly Pakosta told POLITICO.«

Sedan kan man notera att 438 andra forskare samlats i ett upprop som förklarar varför åldersgränser för sociala medier är en dålig idé. De påpekar att det inte finns några tydliga belägg för att åldersgränser gör barn säkrare online. Tvärtom kan unga då istället drivas till internets mörkare, mer insynsskyddade och totalt okontrollerade domäner. De menar också att ålderskontroller hotar internets grundläggande decentraliserade struktur och kan användas för censur, blockering eller selektiv informationskontroll.

I sammanhanget är det också värt att peka på Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (och korresponderande del i EU:s rättighetsstadga) som säger:

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Vilket rimligen även gäller minderåriga. Så här säger Barnkonventionen – som är svensk lag och som man brukar hänvisa till i alla möjliga sammanhang:

»Barnet skall ha rätt till yttrandefrihet; denna rätt innefattar frihet att söka, motta och sprida information och tankar av alla slag, oberoende av gränser, antingen muntligen, skriftligen eller i tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer.«

Vilket rimligen står i konflikt med åldersgränser för sociala medier. Det gäller alltså barns rätt att ta emot såväl som att sprida information.

Slutligen är det värt att understryka att åldersgränser för sociala medier innebär att alla kommer att tvingas identifiera sig – på ett eller annat sätt – för att få använda sociala medier. Det tycks som att detta inte riktigt sjunkit in hos en bredare allmänhet ännu.

• Politico: Inside von der Leyen’s push for an EU social media ban »

EU-kommissionen:
• Special panel on child safety online »
• Statement by President von der Leyen with the Co-Chairs of the Special Panel on child safety online »

• 438 forskare: Joint statement of security and privacy scientists and researchers on Age Assurance »

Relaterat / tidigare bloggposter:
• Tyskland vacklar om åldersgränser för sociala medier »
• Det finns bättre lösningar än åldersgränser för sociala medier »
• Utredning föreslår 15-årsgräns för sociala medier »
• Ålderskontroll – en trojansk häst »
• Sociala medier är barnens sista fria rum »
• Åldersgränser på sociala medier hotar ungas rättigheter »
• Ålderskontroll eller åsiktskontroll? »
• 389 [EDIT: 438] forskare kräver stopp för ålderskontroller online »

CC0

EU ökar polariseringen

av

EU:s ansats att tysta kritiska röster istället för att bemöta dem riskerar att öka polariseringen i vårt samhälle.

Den sokratiska metoden bygger, enkelt uttryckt, på att först etablera en gemensam bild av vad någon vill åstadkomma som denne kan acceptera. Att argumentera mot vad man tror eller hoppas att någon tycker är meningslöst, om man vill uppnå någon form av resultat.

När man sedan är överens om vad motparten faktiskt vill uppnå kan man börja ställa frågor. Ofta är de till synes enklaste frågorna de knepigaste. Som: Hur? Med följdfrågor.

Målet är inte att krossa motståndaren i en debatt – utan snarare att tvinga den andre att börja tänka genom en dialog. Inte sällan slutar det med att den andre på egen hand drar slutsatsen att det han eller hon tror sig tycka, veta eller kämpa för inte är helt genomtänkt.

På så sätt kan samtalet föras framåt istället för att stå och stampa.

Detta står i skarp kontrast till hur EU behandlar det offentliga samtalet, speciellt online.

Med Digital Services Act, Trusted Flaggers, EU-stödda faktakontrollanter och EU:s nya »demokratisköld« känns ansatsen mer som att slå den som inte tycker rätt i huvudet med byråkrati och censur.

Det tros och tycks förvisso en massa märkliga saker där ute. Och det saknas inte krafter som på riktigt försöker destabilisera vårt öppna demokratiska samhälle.

Men om man bara avfärdar eller censurerar påståenden och narrativ med att de är fel, dumma eller farliga kommer man aldrig att oskadliggöra dem. Man måste ta diskussionen.

Inte bara för att bemöta avsändaren, utan även för att desarmera själva argumentet för en bredare publik som annars kan komma att ta det till sig.

Effektiv propaganda innehåller nästan alltid ett korn av sanning. Därför är det tacksamt för till exempel främmande makt att spinna narrativ utifrån verkliga förhållanden.

Att då censurera, stänga av och moderera bort kritik riskerar att göra allt värre. Istället måste man analysera och dekonstruera argumenten, skilja agnarna från vetet och acceptera om det finns ett verkligt problem som behöver hanteras i botten.

Vilket politiker har svårt att göra eftersom deras projekt, ideologier, utopier och bindning till olika kollektiv gör dem kognitivt blockerade. Skulle de erkänna att de har fel rycker de undan grunden för hela sitt mandat och politiska existensberättigande.

Så de väljer istället ett mer auktoritärt förhållningssätt. Vilket är oroväckande.

Historien visar att dåliga och farliga idéer sällan besegras genom att förbjudas. De besegras när de granskas öppet, ifrågasätts och visar sig vara ogenomtänkta.

Om EU i stället försöker administrera bort oönskade åsikter riskerar resultatet att bli det motsatta: ökad misstro, djupare polarisering och ett svagare offentligt samtal.

CC0

EU:s Demokratisköld – skydd eller åsiktskontroll?

av

Nu har ett specialutskott i Europaparlamentet givit grönt ljus för EU:s så kallade demokratisköld – trots varningar om att den kan komma att inskränka det fria ordet.

Under ledning av den svenske moderaten Tomas Tobé har Europaparlamentets specialutskott för en Europeisk Demokratisköld (EUDS) idag presenterat sin rapport om »utländsk informationsmanipulering och otillbörlig påverkan (FIMI), kritisk infrastruktur, digital resiliens och mediekompetens, civilt försvar och beredskap samt andra frågor«.

Rapporten bygger på premissen att Europas demokratier utsätts för desinformation, utländsk påverkan, cyberattacker, hybridkrigföring samt manipulation av val och samhällsdebatt.

Bland annat vill man se hårdare tillämpning av EU:s Digital Services Act (DSA), större insyn i sociala mediers algoritmer och bättre möjligheter för myndigheter och forskare att analysera informationsflöden.

Utskottet vill även inrätta ett »European Centre for Democratic Resilience«. Detta skall samordna forskning, underrättelser, analys samt motåtgärder mot desinformation och utländsk påverkan. Vill man vara raljant ligger ordet »sanningsministerium« nära till hands.

Rapporten antogs i utskottet med 20 röster för, 9 emot och 2 nedlagda. Nästa steg är behandling i parlamentets plenum senare i år. Därefter följer trilogförhandlingar med EU:s ministerråd och EU-kommissionen.

Visst, det finns illvilliga krafter som vill skada oss, destabilisera vårt samhälle och påverka samhällsdebatten. Inte minst gäller det länder som Ryssland, Belarus, Kina och Iran. Men samtidigt höjs röster som varnar för att EUDS kan komma att drabba helt legitim opinionsbildning som inte faller EU i smaken.

Balansgången mellan att skydda demokratin och att begränsa yttrandefriheten är kärnan i denna kritik. En central fråga är vem som avgör när legitim opinionsbildning övergår i »påverkan« och utifrån vilken måttstock.

Amerikanska Heritage Foundation varnar för att EU-institutioner kan komma att använda regelverket för att isolera sig från legitim politisk kritik. Risken är att obekväma åsikter, politisk opposition eller kritik mot EU:s politik stämplas som »utländsk desinformation« eller »informationsmanipulation«, vilket i förlängningen kan tysta legitima inhemska röster.

Organisationer som Future of Free Speech betonar att när teknikjättar hotas av enorma böter om de inte agerar snabbt, väljer de ofta att »övermoderera«. Det innebär att även helt lagligt och legitimt innehåll plockas bort för säkerhets skull.

Franska Jacques Delors Centre med flera pekar på att initiativet lägger ett oproportionerligt stort fokus på just externa hot och desinformation. Detta riskerar att dölja det faktum att mycket av den politiska polariseringen i Europa har inhemska, strukturella orsaker. Genom att reducera systemkritik till att handla om att medborgare blivit »vilseledda« av yttre makter riskerar man att alienera väljargrupper och öka polariseringen, snarare än att skydda demokratin.

Medan Europaparlamentets specialutskott betonar att skölden skall skydda mediefriheten och rätten att fritt forma åsikter, är juridiska experter oroliga för att verktygen – kontroll av algoritmer, faktagranskningsnätverk och påtryckningar mot plattformar – i praktiken lätt kan slå över och begränsa det fria ordet om de inte omgärdas av extremt starka garantier för rättssäkerhet och yttrandefrihet.

Ett problem i sammanhanget är att begrepp som desinformation, misinformation, informationsmanipulation, FIMI, skadliga narrativ och demokratiska risker saknar skarpa juridiska gränser.

Mycket av det som diskuteras inom Democracy Shield handlar inte om lögner utan snarare om vilka berättelser som sprids, vilka frågor som lyfts, vilka ämnen som förstärks och vilka samhällsproblem som diskuteras. Där blir gränsen mellan påverkan och opinionsbildning oklar. Det kan till exempel gälla kritik mot migrationspolitik, klimatpolitik, vaccinationspolitik, säkerhetspolitik eller EU-kritik.

I sammanhanget kan nämnas att historien visar att staten ibland har fel. Under COVID stämplades länge teorin om ett labb-läckage som desinformation. Diskussioner om vaccinens begränsningar och lockdown modererades hårt. Senare visade sig flera av dessa frågor vara legitima att diskutera. Samma sak gäller till exempel Irakkriget, NSA-avslöjandena och många korruptionsskandaler.

Ett återkommande tema i EU:s dokument om FIMI är fokus på narrativ. Det innebär att man inte bara tittar på enskilda falska påståenden utan även på bredare berättelser. Där uppstår en risk. Om staten börjar identifiera och motverka vissa narrativ hamnar man snabbt nära att bedöma vilka politiska uppfattningar som är önskvärda. Det är känsligt. En liberal demokrati brukar utgå från att staten inte skall avgöra vilka politiska berättelser som är rätt.

Till detta skall läggas risken för ändamålsglidning.

Kärnan i den liberala kritiken är egentligen ganska enkel. Demokratin skyddas inte främst genom att filtrera bort felaktiga idéer. Istället skyddas den genom att människor även får ta del av kontroversiella idéer och själva bedöma dem.

Ur det perspektivet är frågan inte om EU:s Democracy Shield har goda intentioner. Frågan är snarare om de verktyg som byggs för att bekämpa informationspåverkan samtidigt ger institutioner och makthavare makt att påverka eller begränsa den legitima politiska debatten.

Länkar:
• Europaparlamentets pressmeddelande: Special committee adopts proposals to improve the European Democracy Shield »
• Case files 2025/2069(INI) Findings and recommendations of the Special Committee on the European Democracy Shield »
• Ändringsförslag i utskottet »
• EPP: Europe’s democracies must fight back »

Tidigare: 
• EU-Kommissionen: European Democracy Shield and EU Strategy for Civil Society pave the way for stronger and more resilient democracies »

Relaterad kritik:
• European Democracy Shield: A Threat to Free Speech and Democratic Accountability »
• Feedback to the European Commission on the “European Democracy Shield” »
• Democracy shield: Defense or distraction? »

Relaterade bloggposter:
• EU:s nya demokratisköld tycks mest bestå av byråkrati (december 2024) »
• EU: Försvara demokratin med byråkrati (juni 2025) »
• EU:s demokratisköld – demokratins bröstvärn eller sanningsministerium? »

CC0

Utredning ökar osäkerheten om vad som får sägas online

av

En utredning om nätbrott och våld i nära relationer föreslår åtgärder mot innehåll på internet – utan att tydligt avgränsa vad som faktiskt är brottsligt. Resultatet riskerar att bli svåröverskådligt med negativa konsekvenser för yttrandefriheten.

Utredningen »Nya nätbrott och andra åtgärder för genomförandet av direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer« SOU 2026:34 är en röra.

Dels handlar den om genomförandet av EU:s direktiv om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer (direktiv 2024/1385).

Dels bygger den vidare på den struktur som redan finns i EU:s Digital Services Act (DSA) genom att skapa ett nytt nationellt system för att avlägsna visst nätinnehåll.

Dels inför den helt nya begränsningar av yttrandefriheten online.

Vissa saker är rätt okontroversiella, som förbud mot spridning av intima bilder utan samtycke (revenge porn), renodlad nätstalking, olaga identitetsexponering och otillbörlig övervakning (till exempel kopplad till hederskultur). Annat är mer uppseendeväckande och/eller problematiskt.

Till att börja med vill utredningen se en ny lag om avlägsnande av nätbrottsinnehåll. Detta är möjligen en anpassning till DSA:s krav på att olagligt innehåll ska avlägsnas.

En anmärkningsvärd detalj är att systemet inte bygger på att innehållet först konstateras vara olagligt i domstol. Det räcker med att en myndighet bedömer att det »skäligen kan antas« vara brottsligt.

Innehållet skall då plockas bort inom en timme. Om så inte sker kan böter utfärdas på 5.000 till 5 miljoner kronor – eller, vid systematisk/fortgående vägran, upp till fyra procent av den globala årsomsättningen.

Utredningen föreslår att en myndighet ska vara behörig att utfärda förelägganden om att avlägsna olagligt innehåll. Dock säger man inget om huruvida detta skall vara en ny eller existerande myndighet och i så fall vilken.

Sedan har vi ett förbud mot nättrakasserier. Direktivet kräver kriminalisering av vissa former av upprepade digitala trakasserier. Här uppstår intressanta yttrandefrihetsfrågor, eftersom gränsen mellan trakasserier och offensiv opinionsbildning inte alltid är tydlig.

Om definitionerna blir alltför vida kan de träffa fullt legitima kampanjer mot politiker, journalistisk granskning, aktivism och organiserade opinionsyttringar. Här måste gränsen mot politisk kritik och fri opinionsbildning respekteras.

Är #AvgåMinistern en nättrakasseri-kampanj? Är en uppmaning att kontakta en politiker i en sakfråga nättrakasserier? Är tusentals hånfulla memes om en makthavares klavertramp nättrakasserier? Är organiserad aktivism mot en journalist som driver en kontroversiell linje nättrakasserier?

Om brottet även definieras utifrån hur mottagaren upplever kommunikationen kan rättsläget bli än mer osäkert. Då uppstår frågor som: Hur många meddelanden krävs? När blir kritik trakasserier? Spelar avsändarens syfte någon roll? Spelar mottagarens ställning som offentlig person någon roll?

Sedan lanserar utredningen det nya brottet könsbaserat näthat. Den som i ett uttalande eller annat meddelande som sprids med tekniskt hjälpmedel uppmanar till våld mot, hotar eller uttrycker missaktning för en grupp eller en enskild med anspelning på kön ska kunna dömas för könsbaserat näthat.

Begreppet missaktning hämtas från regleringen om hets mot folkgrupp och omfattar enligt utredningen bland annat smädelser, kränkande omdömen och förlöjliganden – även i form av indirekta uttryck.

Samtidigt säger man att saklig kritik skall falla utanför och att regeln ska tolkas restriktivt. Här öppnas ändå för ett stort mått av subjektiv bedömning och gränsdragningsproblem.

Utredningen föreslår dock inte att de nya brotten skall vara tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott. De gäller alltså inte webbplatser med utgivningsbevis, som skyddas av Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen.

En publicering på en site med utgivningsbevis kan alltså vara skyddad, medan samma yttrande på X, Facebook, Instagram, TikTok, Reddit eller i en chatt kan falla under den nya brottsrubriceringen.

Avslutningsvis känns det märkligt att ha särskild lagstiftning för vissa brott som begås online i stället för i den fysiska världen. Sägs det inte hela tiden att samma regler skall gälla på nätet som i övriga samhället?

Varför skilja på om ett hot framförts via Facebook eller öga mot öga? Varför skilja på trakasserier som sker digitalt respektive direkt?

Om samma handling bedöms olika beroende på kanal, riskerar rättssystemet att bli både inkonsekvent och svårförutsägbart.

• Regeringen: Nya nätbrott och andra åtgärder för genomförandet av direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer »

• SvD/Mårten Schultz: Ett brott att kalla alla män pedofiler? »

CC0