Corona-krisen och det fria ordet

(Berlin) Ett par månader in i den senaste partiella, men ständigt allt mer omfattande nedstängningen av Tyskland börjar tonläget bli ansträngt.

Redan från början fanns oro för att militanta vänstergrupper kan komma att ta tillfället i akt för att (enligt egen utsago) störa leveranskedjorna. Sedan kom demonstrationer mot corona-nedstängningarna, med en salig blandning av deltagare – från vanliga medborgare och oroade småföretagare till element från extremhögern. Och nu gör tysk media stor sak av att QAnon kan ha etablerat sig i landet.

Allt detta gör en saklig debatt om smittskyddsåtgärderna känslig, oavsett vad man tycker i sak. Steg för steg rör sig alla mot något slags antingen-är-du-med-oss-eller-mot-oss-attityd. Vilket naturligtvis är olyckligt. Näringslivet blöder ekonomiskt. Våld i hemmen har ökat, liksom mental ohälsa. Sådant måste kunna diskuteras förutsättningslöst, utan att klistra förenklande etiketter på folk.

Än mer olyckligt är att detta sammanfaller i tiden med att EU rullar ut verktyg som kan användas för att begränsa det fria ordet. Europol har (till synes på eget bevåg) utökat sitt mandat till att inte bara bekämpa brott, utan även desinformation. Förordningen om terror-relaterat innehåll online – med sina mycket vaga skrivningar om vad som anses utgöra terrorism – är just nu bara ett klubbslag från att bli lag och därmed etablera principen om censur av åsikter på nätet. Uppladdningsfilter introduceras bakvägen. I EU:s Digital Services Act föreslås organisationer som företräder »kollektiva intressen« få status som statligt godkända nätgranskare, så kallade Trusted Flaggers. Och så vidare.

Utan att hänfalla till konspirationsteorier, så kan man notera att EU:s medlemsstater i en tid av kris samtidigt håller på att få nya verktyg för att begränsa det fria ordet. Det har varit på gång sedan långt innan corona-krisen. Men krisen ger politik och förvaltning ett frestande tillfälle att pröva och använda dessa verktyg.

Nu gäller det att vara uppmärksam. Hotet mot våra demokratiska fri- och rättigheter behöver inte alls komma från någon mordisk ideologi – utan kan lika gärna växa fram ur de bästa intentioner, eller rent av ur nödvändighet. Det senaste året har vi fått se vår fysiska frihet inskränkas. Risken är att vår åsikts- och yttrandefrihet står näst på tur.

Snowden och Assange – benådas eller ej? (Förmodligen inte.)

Det har börjat läcka ut information om vilka president Trump kommer att benåda på sin sista förmiddag i Vita Huset.

Än så länge finns inga uppgifter om att Edward Snowden eller Julian Assange finns på listan.

Men det går naturligtvis inte att veta säkert innan listan offentliggjorts – vilket bör ske någon gång under eftermiddagen. (Washington ligger sex timmar efter Sverige och listan bör publiceras innan Trump flyger till Florida, vilket i sin tur sker innan president Biden installeras vid lunchtid lokal tid eller kl 18 här i Sverige.)

Vi håller ett öga på nyhetsflödet och återkommer när det finns besked.

Uppdatering: The Guardian har en lista, som förefaller vara den riktiga (som formellt sett inte släppts ännu). På den finns varken Snowden eller Assange.

Kommer de sociala mediejättarna att kunna fortsätta verka i Europa?

Just nu skakas sociala media av efterskalv till det amerikanska presidentvalet. Människor stängs av och det debatteras inte bara vem som sagt vad utan även hur andra människor kan tänkas tolka det som sägs. Det är en soppa.

Men detta är inte sociala medias enda problem. Britterna diskuterar lagstiftning för att hindra vad man kallar godtycklig censur och avstängning av användare på grund av att de uttrycker kontroversiella, snarare än skadliga eller felaktiga åsikter. Även Polen är på gång med något liknande.

I EU har vi dels det nya upphovsrättsdiretivet som kommer att kräva någon form av uppladdningsfilter – vilket fått bland andra Youtube att fundera högt om huruvida de över huvud taget kan verka i medlemsstaterna.

Med förordningen om terror-relaterat innehåll online (TERREG) kommer kravet på censur av vissa åsikter – samtidigt som den förbjuder medlemsstaterna att kräva uppladdningsfilter. Förordningen ställer dock samtidigt sådana krav att plattformarna ändå, i praktiken kommer att tvingas använda sig av just automatiserade uppladdningsfilter.

EU:s Digital Services Act (DSA) är tänkt att ge användarna rätt att få veta varför ett inlägg censureras eller en användare stängs av, samt en möjlighet att överklaga sådana beslut. Detta är naturligtvis utmärkt för oss användare. Men hur det skall gå till i praktiken är högst oklart. På grund av de enorma mängder innehåll som publiceras på sociala media skulle detta kräva en hel armé av mänskliga granskare, vilket plattformarna menar är en omöjlighet. Därtill ställer DSA andra, speciella och långtgående krav på just nätjättarna.

Någonstans når man en punkt där det blir för krångligt för plattformarna att verka på EU:s marknad. Vi är kanske inte där ännu, men vi rör oss åt det hållet. EU är naturligtvis en viktig marknad för Facebook, Twitter och Youtube – men vi skall inte bli förvånade om någon eller flera aktörer kommer till slutsatsen att den allt mer långtgående (och ibland befogade) lagstiftningen gör det för dyrt, krångligt och juridiskt riskabelt för de sociala mediejättarna att verka här.

Time will tell.

Sociala media efter Trump

Till listan över sådant som anges som skäl för att begränsa internets frihet – som fildelning, barnporr, piratprodukter, terrorism, penningtvätt, hat, droghandel med mera – läggs nu alltså även Trumpism.

De sociala plattformarna i allmänhet och Twitter i synnerhet sitter i en jobbig sits. Å ena sidan en statschef som anklagas för att hetsa sina anhängare till att kullkasta de demokratiska institutionerna och deras processer – och en nyvald amerikansk administration  som redan flaggat för att man tänker slå ner på vad man kallar inhemsk terrorism. Å andra sidan det fria ordet och tanken att yttrandefrihetens största värde är när den tillåter människor att säga sådant som andra inte vill höra, eller rent av tysta.

Twitter, Facebook och Google/Youtube befinner sig – som amerikanska företag – ständigt under hot om ny lagstiftning från den för tillfället sittande administrationen.

Gentemot oss användare har de samtidigt ett behov av att framstå som förutsägbara, konsekventa och rättvisa. Vilket är en närmast övermäktig uppgift  – så länge man låter till exempel de politiska ledarna i Ryssland, Iran och Venezuela sprida propaganda för sin icke-/antidemokratiska politik samtidigt som man stänger av Trump.

Lägg till detta problemet med att de tre stora är totalt dominerande vad gäller sociala media. Finns du inte på Twitter, Facebook och Youtube – då finns du inte. Blir du av med ditt konto på Facebook begränsas även dina möjligheter att kommunicera och umgås med släkt och vänner. Samtidigt måste dessa företag naturligtvis ha rätt att sätta upp regler för sin egen verksamhet och att välja bort användare som anses skada densamma.

»Så starta då något nytt istället för att gnälla!« Men så enkelt är det naturligtvis inte. Facebook är plattformen där nästan alla våra vänner befinner sig. Något motsvarande alternativ finns inte. Och människor är bekväma, de vill hellre ha alla sina kontakter på en plattform istället för utspridda på olika håll.

Även om vi ofta brukar skälla på EU för dess nätpolitik, så kan det finnas delar i den föreslagna Digital Services Act som stärker användarnas ställning. Till exempel att den som blir censurerad eller avstängd måste få veta varför – och ges en möjlighet att överklaga. Men det kräver en omfattande manuell hantering av ärenden – vilket plattformarna menar är en praktisk omöjlighet, på grund av de stora volymerna ärenden.

Samtidigt föreslår samma Digital Services Act att det skall införas statligt godkända nätgranskare – så kallade Trusted Flaggers – som företräder vad texten kallar »kollektiva intressen«. Vilket bör få varningsklockorna att börja ringa.

Dessutom har Europol (till synes på eget initiativ) utökat sitt mandat från att inte bara bekämpa brott utan även desinformation. Vilket implicerar att någon, någonstans måste bestämma vad som är att betrakta som sanning – vilket i sin tur inte alltid är uppenbart. Plus att själva idén om att polisen skall lägga sig i vilka åsikter människor framför känns främmande för ett demokratiskt samhälle.

Enklast är kanske om man kunde enas om att bara ta bort sådant som är olagligt. Men det medför en ny uppsättning problem, speciellt med tanke på att internet inte känner några nationsgränser.

Den samlade bilden ger vid handen att vi har en närmast omöjlig situation av motstridiga intressen och principer – och att det tills vidare är det nya normala.

Europol – skall polisen inte bara upprätthålla ordningen, utan även sanningen?

Den piratpartistiske ledamoten av Europaparlamentet Patrick Breyer (DE) har ställt några frågor till Europol – som nu har skickat ett svar. Här skall vi titta närmare på en av dessa frågor.

Tydligen har Europol skrivit en rapport i vilken man ger sig själva mandatet att tackla desinformation.

Nu kan man ju tycka att det finns det redan andra som gör. Regeringen umgås rent av med tanken att skapa en myndighet för saken.

Jag tycker dessutom att nätet är rätt bra på att påpeka fel och att ge en bredare bild. Den som har fel får som regel veta det och att debunka andras påståenden i sociala media är närmast en sport. Kritiskt tänkande och fri debatt är helt uppenbart ett mycket bättre skydd mot dumhet än att begränsa det fria ordet.

Åter till Europol. De är numera en EU-myndighet för polissamarbete. Den skall medverka till att lösa brott. Men är den mycket svepande termen desinformation verkligen något som ligger under dess mandat?

Om det till exempel handlar om att stoppa bedrägerier, så javisst. Men det faller väl redan under andra lagar?

Om det däremot skulle handla om att inskränka det fria ordet och att agera något slags tankepolis – då är det läge att dra i nödbromsen.

Europol förklarar i sitt brev att med tanke på brottsläget under corona-pandemin har spridandet av desinformation inklusive fake news blivit en nyckelfaktor i det nuvarande landskapet av hybridhot. Såpass.

Sedan följer en utläggning om hur felaktig information kan få samhället som vi känner det att störta samman.

Därefter meddelas att man är på väg att adressera de återstående utmaningarna för »effective policing«, med hänsyn tagen till EU-medborgarnas gemensamma säkerhetsintressen.

Och med det anser man att det är klarlagt att Europol skall ägna sig åt att bekämpa desinformation.

Om man inte var misstänksam innan, så kanske man bör vara det nu. Att göra bekämpande av desinformation till en polisiär fråga är ett rätt djärvt skutt i ett demokratiskt samhälle. Skall polisens uppgift vara att inte bara upprätthålla ordningen, utan även sanningen?

Dessutom har vi frågan vem som i så fall skall bestämma vad som är sant – och på vilka grunder.

Detta känns definitivt som ett potentiellt hot mot yttrandefriheten och informationens frihet. Det saknas inte dystopiska referenser.

Samtidigt har man skapat en aldrig tidigare skådad övervakningsstat, som kan användas för omfattande kontroll av att folk inte viker av från den rätta vägen. Det handlar om hemliga tvångsmedel, som är verktyg för just den polis som nu vill lägga bekämpandet av oönskad information till sina uppgifter. Det känns närmast Orwellskt.

Läs Europols dokument här (PDF) »

Delseger för Assange – utlämnas inte till USA, i vart fall inte just nu

En brittisk domstol har underkänt USA:s begäran om att få Wikileaks-grundaren Julian Assange utlämnad.

Intressant nog fattades beslutet inte på grund av de allmänna rättsliga argumenten – utan på grund av Assanges hälsotillstånd.

USA har nu två veckor på sig att överklaga beslutet. Skulle Assange utlämnas riskerar han upp till 175 år i fängelse – anklagad för bland annat spioneri. Motargumentet är att Assange och Wikileaks ägnat sig åt publicistisk verksamhet och att den fria pressens framtid står på spel.

På onsdag beslutar domstolen om Assange skall försättas på fri fot (mot borgen) i väntan på att USA eventuellt överklagar beslutet. Det som talar för att han försätts på fri fot är att domstolen ju faktiskt underkänt begäran om utlämning. Det som talar mot att Assange blir frigiven mot borgen är att han gjort sig otillgänglig (tillflykten till Ecuadors ambassad i London) när han vid ett tidigare tillfälle beviljats borgen.

Det mesta talar för att USA kommer att överklaga beslutet, om inte den amerikanska administrationen kommer på nya tankar. Det är även möjligt att president Trump kan komma att benåda Assange.

Vi vet sedan tidigare att Obama-administrationen (där Joe Biden var vicepresident) inte ville driva en process mot Assange, på grund av frågan om pressens och medias frihet.

Fortsättning följer.

Skall folk få tycka vad de vill på internet?

Sociala medieplattformar som Facebook, Youtube och Twitter är privata företag. De har rätt att tillämpa i stort sett vilka användarvillkor de vill. De har rätt att välja vilka de vill upplåta utrymme åt. Och så skall det naturligtvis vara.

Men detta ger dem inte rätt att slippa kritik när de beter sig idiotiskt. Är de kloka, då lyssnar de till sina användare. Vi är trots allt den produkt de tjänar sina pengar på.

Två gånger de senaste dagarna har jag stött på relativt stora aktörer på Facebook och Youtube som fått inslag censurerade eller sina konton uppsagda utan någon form av rimlig förklaring. Närmare bestämt ingen förklaring alls.

Detta hade varit ett mindre problem om inte dessa plattformar vore totalt dominerande. Och att starta konkurrerande plattformar blir allt svårare, i vart fall här i Europa – som är på väg att reglera sönder nätet. När det införs »länkskatt« eller krav på uppladdningsfilter, då kommer de sociala mediejättarna alltid att ha tillräckliga resurser. Till skillnad från startups och små konkurrenter som aldrig får en ärlig chans.

Allt kompliceras av att tonen på de sociala plattformarna blir allt mer uppskruvad och att folk tycks bli mer intoleranta och snarstuckna. Dessutom består mycket av polariseringen på nätet inte på att folk tycker olika i sig – utan på att man angriper varandra för vad man tror, hoppas och påstår att den andre tycker.

De flesta är forcerat känslosamma och skjuter från höften. Att vara rationell, logisk och faktabaserad är ute. För att inte tala om artig och korrekt. Vilket får internet att förvandlas till ett skyttegravskrig istället för ett intressant samtal.

Människor tror vad de vill tro, ser vad de vill se och tror ofta att en liten del av bilden är hela bilden.

När den digitala mobben drar fram efter en vantolkad tweet kan det sluta med att människor blir de-plattformerade, mister sina jobb och får sina liv förstörda. Av människor som menar att de själva är de goda och kärleksfulla.

Jag älskar internet och tänker försvara dess frihet och öppenhet. Jag ser internet som det stora torg på vilket vi kan mötas, samarbeta, handla och diskutera. Jag är närmast andäktig inför att vi har ett globalt nätverk tillgängligt 24/7 – med mänsklighetens samlade kunskap och där nyckeln till framgång är att erbjuda andra värde.

Just därför gör det mig ont när de sociala mediejättarna beter sig maktfullkomligt mot sina användare; när EU cementerar nätjättarnas dominerande position genom överreglering; när människor hellre spyr galla över varandra än försöker lyssna och förstå; när nätets självutnämnda ordningsmän tystar oliktänkande.