Femte juli

Nätet till folket!

Yttrandefrihet

Yttrandefriheten är en förutsättning för våra övriga fri- och rättigheter samt för ett öppet, demokratiskt samhälle. Idag är yttrandefriheten under attack från såväl statliga som privata aktörer och från politiska grupperingar som vill tysta sina motståndare.

Brysseleffekten

av

EU:s regleringar av internet och IT drabbar inte bara oss européer. Till exempel får människor i andra delar av världen sin yttrandefrihet inskränkt till följd av de lagar som stiftas i här.

EU har ambitionen att bli världsledande på IT-reglering. Som om det vore ett självändamål.

Eftersom internet är globalt kommer EU:s klåfingriga regler att få konsekvenser överallt. EU anser att dess förordningar har extraterritoriell räckvidd och att man har rätt att bötfälla utländska företag med astronomiska belopp om de bryter mot unionens regler.

Så det är enklast att göra som EU säger. När globala tjänster väljer att införa samma system överallt kan även användare utanför EU drabbas av övermoderering och förändrade krav på innehåll och algoritmer. Det vill säga få sin yttrandefrihet begränsad.

EU har tvingat fram maskinläsbar märkning av AI-genererad text. Anthropic låter meddela att det är ogörligt att anpassa modellen efter olika länders olika regler. Så man vattenmärker i princip allt som kommer ut ur maskinen som AI-genererat – oavsett var i världen användaren befinner sig. Det gäller även om du bara använt tjänsten för att redigera en text som du själv skrivit.

Eller ta frågan om Chat Control. Idén om client-side scanning är fortfarande inte avskriven bland vissa medlemsstater i EU:s ministerråd. Det vill säga spionprogram på system- eller applikationsnivå som granskar innehållet på din telefon, platta eller dator innan det krypteras och sänds.

Detta är något som i så fall riskerar att bli en allmänt accepterad standard – vilket kan göra det svårare, farligare eller omöjligt för oppositionella i auktoritära stater att kommunicera genom krypterade meddelandeappar. Det handlar om människors liv och frihet.

Att EU ofta går för långt framgår tydligt genom att man gång på gång tvingas backa från tidigare beslut på olika områden. Men då är skadan ofta redan skedd.

CC0

Början till slutet för åldersgränser online

av

I Frankrike har författningsrådet underkänt en generell 15-årsgräns för sociala medier. På andra håll växer tvivel om att sådana förbud är genomförbara.

Förra veckan beslutade Frankrikes författningsråd – Conseil constitutionnel – att underkänna den nya 15-årsgränsen för sociala medier. Rådet slår fast att:

  • Ett generellt förbud mot sociala medier för alla under 15 år är ett oproportionerligt ingrepp i även minderårigas yttrande- och informationsfrihet.
  • Ett sådant förbud förutsätter i praktiken att alla användare, även vuxna, måste bevisa sin ålder. Då krävs tydliga rättsliga ramar och integritetsskydd.

Rådet säger att skyddet för barnets bästa visserligen är ett konstitutionellt krav. Men ett ingrepp i yttrande- och kommunikationsfriheten måste fortfarande vara lämpligt, nödvändigt och proportionerligt.

Det generella förbudet föll bland annat därför att:

  • det omfattade alla under 15 år utan åtskillnad efter mognad,
  • föräldrars medgivande saknade betydelse,
  • det omfattade mycket olika slags tjänster,
  • det kunde träffa tjänster där några hälsomässiga eller säkerhetsmässiga risker för barn inte hade visats,
  • lagen gjorde ingen tillräcklig åtskillnad mellan tjänster och funktioner med olika risknivåer.

Rådets resonemang är alltså starkare än att lagen bara var »otydligt skriven«. Själva det urskillningslösa förbudet bedömdes vara oproportionerligt.

Den andra delen av beslutet är särskilt intressant ur ett digitalt rättighetsperspektiv. Rådet konstaterar att ett förbud för personer under 15 år med nödvändighet innebär att varje person, även en myndig person, måste bevisa sin ålder innan tjänsten får användas.

Man kan notera att lagen svävar på målet vad gäller:

  • hur åldern skall styrkas,
  • vilka uppgifter som får samlas in,
  • vem som får behandla dem,
  • hur länge de får sparas,
  • hur anonymitet och pseudonymitet skall skyddas,
  • vilka tekniska eller rättsliga säkerhetsmekanismer som skall krävas.

Därför hade lagstiftaren inte skapat tillräckliga garantier för rätten till privatliv.

Rådet säger inte att all åldersverifiering är förbjuden. En mer begränsad reglering, riktad mot dokumenterat riskfyllda tjänster eller funktioner och försedd med starka integritetsgarantier, skulle möjligen kunna godtas.

President Macron har redan gett premiärminister Sébastien Lecornu i uppdrag att skriva om förslaget. Målet är enligt Élyséepalatset att få ett nytt system på plats före våren 2027. Men ett sådant förslag måste respektera de begränsningar författningsrådet just satt upp.

• Inte bara Frankrike

Samtidigt har Politico en intressant sammanställning över situationen i andra länder. Den internationella trenden tycks vara att man går bort från idén om en generell åldersgräns, för att istället inrikta sig på att begränsa vad man anser vara skadliga och beroendeframkallande funktioner på olika slags plattformar.

Möjligen har man tagit intryck av tidiga australiska data som visar att mer än 80 procent av 10–15-åringarna fortfarande använde sociala medier tre månader efter att landets 16-årsgräns trätt i kraft.

Lorena Giuberti Coutinho är kommissionär vid Brasiliens självständiga dataskyddsmyndighet med ansvar för frågor om säkerhet online. Hon menar att åldersgränser är svåra att upprätthålla.

»The incentives for teenagers to continue on social media are quite strong because this is where they communicate.«

Vilket borde vara rätt uppenbart.

I USA möter flera delstatliga försök att införa generella åldersgränser motstånd. Parallellt riktas allt större uppmärksamhet mot plattformarnas konstruktion och riskfyllda funktioner. Flera rättsprocesser om detta pågår.

Också i Storbritannien diskuteras om en generell åldersgräns är det bästa. Politico:

»In Britain, while new Prime Minister Andy Burnham has voiced his support for a social media ban, some industry observers say it may not be a blanket ban. Instead, the U.K. could choose to follow Canada’s proposed Safe Social Media Act, which looks to age-restrict platforms unless and until they have “adequate safeguards” in place to protect children.«

Det vill säga en åldersgräns så länge plattformarna inte ändrar det man anser vara riskfyllda och skadliga funktioner för minderåriga. Eller åldersgränser för vissa funktioner på respektive plattform. Vilket i och för sig låter som detaljstyrning, men det är kanske inte lika dåligt som en åldersgräns.

I EU kommer liknande signaler från forskare och sakkunniga.

»Several experts who consulted the European Commission on the proposed measures, including Leanda Barrington-Leach of the 5Rights Foundation and the London School of Economics’ Sonia Livingstone, wrote a letter to Commission President Ursula von der Leyen to warn against blanket measures. Total bans are not in line with protecting children’s fundamental rights because they cut off their access to information, which may lead them to more dangerous, unregulated online spaces, the letter says.«

Detta stämmer rätt väl med vad 438 forskare och säkerhetsexperter redan framfört i ett öppet brev.

Det tycks som att idén om generella åldersgränser för sociala media håller på att nötas ner av praktiska svårigheter samtidigt som den möter motstånd i form av grundläggande fri- och rättigheter. Som så ofta är knäckfrågan: Hur?

På något sätt känns det som att inte heller idén om åldersgränser för sociala medier var särskilt väl genomtänkt.

• Reuters: France’s top court blocks social media ban for under-15s »

• Politico: The backlash to social media bans has already begun »

• 438 forskare: Joint statement of security and privacy scientists and researchers on Age Assurance »

Relaterat / tidigare bloggposter:
• USA: Ålderskontroll för operativsystem »
• Åldersgränser för sociala medier innebär ID-tvång för alla »
• Tyskland vacklar om åldersgränser för sociala medier »
• Det finns bättre lösningar än åldersgränser för sociala medier »
• Utredning föreslår 15-årsgräns för sociala medier »
• Ålderskontroll – en trojansk häst »
• Sociala medier är barnens sista fria rum »
• Åldersgränser på sociala medier hotar ungas rättigheter »
• Ålderskontroll eller åsiktskontroll? »
• 389 [EDIT: 438] forskare kräver stopp för ålderskontroller online »

CC0

Förtryck kan komma i nya former

av

I en framtida dystopisk övervaknings- och kontrollstat kan de som inte bryr sig eller lägger sig i kanske ändå ha det rätt bra. Cirkulera, här finns inget att se.

Men den som kommer på kant med myndigheterna eller någon tjänsteman kan få det väldigt jobbigt.

Eller den som ifrågasätter eller avviker för mycket. Som de britter och tyskar som redan i dag får polisbesök när de tyckt fel på nätet. Oliktänkande kan rent av försvinna, som i Kina. Det är en skala.

Förtryck behöver inte komma marscherande ner för gatan. Det är mer troligt att det kommer i en annan, mindre spektakulär skepnad än förra gången.

Det kan smyga sig på och vara konsekvensen av missriktad välvilja. Eller naivitet. Eller inkompetens. Förtryck kan växa ur funktionell dumhet.

En ständigt pågående process i vilken politiken ökar sin makt och förvaltningen sin volym leder till att individens frihet och oberoende begränsas.

Förtryck kan växa ur människors tendens att vilja utöva makt över andra. Eller för att bereda väg för vackra utopiska visioner utan utrymme för avvikande åsikter.

Förtryck kan vara ansiktslöst och »ingens« fel eller ansvar. En biprodukt av överordnade mål.

Det är här de grundläggande mänskliga rättigheterna kommer in i bilden. Grundläggande, eftersom ingen majoritet eller överhet skall kunna kränka individens rättigheter eller tysta henne. I princip.

De mänskliga rättigheternas funktion är att skydda individen mot statens övergrepp. De finns för att skydda den som är obekväm, impopulär, misstänkliggjord eller i minoritet – och för vanligt, hederligt folk som skall lämnas i fred.

Med Chat Control vill man granska innehållet i folks elektroniska meddelanden. Med Digital Services Act och EU:s nya »demokratisköld« vill man styra vad människor skall få se online.

Här står både rätten till privatliv och yttrandefriheten på spel. Kampen pågår just nu och formar vår framtid.

CC0

EU väljer kontroll före information

av

EU bemöter inte farliga rykten med bättre information, utan med krav på mer övervakning och faktagranskning. Det riskerar att göra plattformarna till verktyg för indirekt statlig informationskontroll.

Stormningen av den spanska exklaven Ceuta var problematisk med risk för omedelbara och dödliga konsekvenser. Men det är inte den första eller sista masshysterin med eller utan internet. Visst, internet kan öka spridningen – vilket bäst bemöts med konkret motinformation.

Är det någon som sett någon sådan motinformation – alls?

Det enda jag hittar är ett uttalande av EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen när stormingen i princip var över. På engelska.

»Dangerous crossings must stop immediately. Smuggling networks must be dismantled. And returns must be swift, as our rules allow.«

Då så. I vilken mån detta nådde eller påverkade unga marockaner är högst oklart.

I all ödmjukhet: Man hade kunnat meddela att »Gränsen till Ceuta är inte öppen. Den spanska domstolen har förbjudit omedelbara avvisningar till havs, men den har inte givit någon rätt att resa in eller stanna i Spanien. Den som tar sig över kan frihetsberövas, få sitt ärende prövat och därefter återsändas. Försök att simma över är olagliga och förenade med livsfara.«

Detta hade kunnat ske på arabiska, marockansk darija, franska och spanska genom betald geografisk annonsering i norra Marocko, via spanska och marockanska myndigheter och genom tydliga myndighetskonton på samma plattformar där ryktet cirkulerade.

Men så gjorde man inte. Istället skyller man på det internet vars genomslagskraft man själv inte förmår utnyttja. EU-kommissionär Henna Virkkunen skyller allt på främst Meta och TikTok.

»Platforms must act decisively in keeping the integrity of the digital space, in particular during crisis situations… (…) Monitoring must increase, cooperation with fact-checkers to be strengthened.«

Detta skall »följas upp på måndag«.

Dock framgår det inte vad som konkret skall övervakas, vilket innehåll som skall begränsas, hur desinformation skall definieras, hur detta är tänkt att gå till eller vilken rättslig grund som åberopas.

Det problematiska är inte att EU vill stoppa ett falskt rykte om att gränsen till Ceuta är öppen. Problemet är metoden: Kommissionen pressar privata plattformar att intensifiera övervakning och faktagranskning – samtidigt som den själv har makt att utreda och bötfälla dem enligt Digital Services Act, DSA.

Detta skapar en risk för indirekt statlig censur utan något demokratiskt eller rättsligt beslut om exakt vilket innehåll som skall begränsas.

Så här: DSA kräver att mycket stora plattformar skall bedöma och motverka så kallade systemrisker. Det innebär att lagligt innehåll kan få minskad spridning, varningsetiketter eller andra begränsningar om det bedöms bidra till exempelvis samhällsskada eller »eventuella faktiska eller förutsebara negativa effekter på samhällsdebatten«. Vilket är imponerande vagt.

I denna process utformar EU-kommissionen diffusa riktlinjer om »systemiska risker« vars betydelse plattformarna själva får gissa sig fram till. Blir det inte som kommissionen tänkt sig kan den besluta om miljardböter.

Plattformarna riskerar därför mindre genom att ingripa för mycket än för lite. Då får de ett starkt incitament att sänka räckvidden för osäkra uppgifter hur relevanta och i slutändan korrekta dessa än må vara. De kan även blockera sökord, vilket känns direkt orwellianskt, automatisera fler beslut och ge utomstående faktagranskare fria händer.

I ett snabbt händelseförlopp är uppgifter ofta osäkra, ofullständiga eller motstridiga. Det som på fredagen klassas som desinformation kan på måndagen visa sig vara korrekt, delvis korrekt eller åtminstone rimligt att diskutera.

Faktagranskning kan vara värdefull. Men faktagranskare är inte domstolar eller demokratiskt ansvariga myndigheter. De väljer vad som skall granskas, hur frågan skall formuleras, vilka källor som skall tillmätas auktoritet och hur osäkerhet skall värderas. De kan göra fel och deras urval, finansiering, metod och politiska utgångspunkter kan påverka vilka påståenden som granskas och hur de formuleras.

När utomstående faktagranskare används för att inskränka inläggs spridning, strypa annonsintäkter, påverka rekommendationsalgoritmer eller bestraffa konton vid upprepade överträdelser – då handlar det om något helt annat än att bemöta dålig information med bättre information.

Vilken soppa detta är. Ytterst handlar det om intern europeisk politik och kamp om narrativet, agendan och makten.

Never waste a good crisis.

• EU tells Meta, TikTok to boost monitoring, fact-checking »

Kommer Frankrike att förbjuda X?

av

Det cirkulerar rykten om att Frankrike är på väg att förbjuda X. Det stämmer inte riktigt. Men det som faktiskt sker kan få betydligt större konsekvenser.

Sociala medier är fulla av uppgifter om att Frankrike är på väg att förbjuda X lagom till nästa års presidentval, av politiska skäl. Vad det egentligen fråga om är en rättsprocess som pågått i ett och ett halvt år och som hotar sociala mediers budbärarimmunitet (safe harbour) – utan vilken deras verksamhet i princip blir omöjlig.

Bakgrunden är en förundersökning som inleddes redan i januari 2025. Den gällde ursprungligen misstankar om att X:s rekommendationsalgoritm hade manipulerats och att personuppgifter använts olagligt.

Den 9 juli 2025 överlämnades utredningen till den franska gendarmeriets nationella cyberenhet. Brottsmisstankarna gällde bland annat ändring eller förvanskning av ett automatiserat databehandlingssystem, olovlig utvinning av data samt behandling av personuppgifter på bedrägligt eller olagligt sätt.

X – som släppt sin rekommendationsalgoritm som öppen källkod redan i mars 2023 (och uppdaterade den löpande) – vägrade därefter att lämna ut ytterligare uppgifter om den (med hänvisning till affärshemligheter) och beskrev utredningen som politiskt motiverad. (Le Monde »)

X har sedan öppnat delar av sin xAI‑algoritm som öppen källkod i januari 2026. Men den franska brottsutredningen rör inte primärt om koden kan läsas utan om algoritmerna har manipulerats och använts för politisk påverkan, utländsk inblandning och olaglig databehandling.

Den 3 februari 2026 genomförde franska myndigheter, med stöd av Europol, en husrannsakan på X:s kontor i Paris. Elon Musk och den tidigare VD:n kallades till frivilliga förhör den 20 april. Musk infann sig inte.

Den 6 maj 2026 gick ärendet över från åklagarledd förundersökning till en formell information judiciaire. Det betyder att oberoende undersökningsdomare nu leder utredningen. Åklagaren har begärt att bolagen X.AI Holdings, X Corp och xAI samt Musk och företagets franska VD formellt skall delges misstanke. (Reuters »)

Brottsrubriceringarna omfattar bland annat misstänkt medverkan till innehav och organiserad spridning av sexuellt övergreppsmaterial med barn, sexuella deepfakes av personer som inte samtyckt, förnekande av brott mot mänskligheten, olaglig insamling och otillräckligt skydd av personuppgifter, brott mot elektronisk brevhemlighet, drift av en plattform i syfte att möjliggöra olagliga transaktioner samt organiserad manipulation av automatiserade databehandlingssystem.

Vissa av misstankarna gäller material som användare kan ha publicerat eller framställt med Grok. Andra gäller X:s och de ansvarigas egna tekniska beslut, behandling av personuppgifter och påstådda manipulation av datasystem.

Utredningen gäller alltså ett antal specificerade brott och frågan om X genom tekniska eller affärsmässiga beslut kan ha medverkat till dem.

Under fransk lag (LCEN från 2004) har värdtjänster (hébergeurs) ett begränsat ansvar: De är inte generellt skyldiga att övervaka innehåll i förväg och ansvarar främst om de inte tar bort uppenbart olagligt innehåll efter anmälan. De skiljs från »éditeurs« (utgivare) som har redaktionellt ansvar.

En neutral värdtjänst har enligt EU-rätten ett begränsat ansvar för användarnas innehåll. I stora drag gäller: Plattformen är inte automatiskt ansvarig för allt som användarna publicerar. Ansvar kan uppstå om plattformen får faktisk kännedom om olagligt innehåll men inte skyndsamt tar bort eller blockerar det. Plattformen får normalt inte åläggas att generellt övervaka allt användarinnehåll. Dessa principer finns främst i artiklarna 6 och 8 i Digital Services Act (DSA).

Den 16 juni 2026 avkunnade EU-domstolen en intressant och i sammanhanget relevant dom i de förenade målen WebGroup Czech Republic, C-188/24 och C-190/24. Domstolen prövade bland annat en trafikinformationstjänst där användarna rapporterade poliskontroller. Plattformens algoritm bestämde hur och i vilken ordning uppgifterna visades.

EU-domstolen slog fast att en tjänst inte nödvändigtvis är en neutral värdtjänst om den genom sin algoritm på förhand bestämmer under vilka förhållanden information sprids, på vilket sätt den sprids och i vilken prioritetsordning den visas.

Det avgörande är alltså inte bara om plattformen känner till varje enskilt meddelande. Även kontroll över hur informationen sprids kan innebära att den inte längre är en passiv värd. Domstolen gjorde dock undantag för vanlig kategorisering och indexering som enbart är till för att göra innehållet lättare att hitta.

En juridisk analys publicerad efter domen drar slutsatsen att algoritmisk rangordning och monetarisering kan beröva plattformar deras ställning som neutrala värdtjänster. Detta kan få stora konsekvenser för X, Facebook, TikTok, YouTube och andra plattformar. Deras flöden är inte kronologiska anslagstavlor. Algoritmer väljer aktivt vilka inlägg som skall lyftas fram, rekommenderas eller begravas, ofta för att öka engagemang och annonsintäkter.

Om X bedöms spela en aktiv roll genom att systematiskt välja ut, förstärka eller monetarisera visst innehåll kan skyddet begränsas. Men detta betyder inte automatiskt att X blir utgivare eller gärningsman bakom varje inlägg.

För ett straffrättsligt ansvar som medgärningsman eller medhjälpare krävs att åklagaren visar en konkret koppling till det aktuella brottet, faktisk medverkan eller kontroll, den kunskap eller avsikt som respektive brott kräver samt att plattformens handlande inte bara bestod i neutral lagring.

Påståendet om att X görs till medgärningsman till de brott som eventuellt begås av dess användare är därför alltför kategoriskt. Det rör sig snarare om att undersökningsdomarna kan försöka visa att X i vissa fall varit en aktiv medverkande aktör, inte bara en teknisk mellanhand.

Så, kan X blockeras?

Ja, det finns juridiska vägar för detta. I vart fall för en tillfällig blockering. Men ribban är hög. Artikel 51 och 82 i DSA tillåter i sista hand att en samordnare för digitala tjänster begär att en domstol tillfälligt begränsar tillgången till en tjänst. Det förutsätter bland annat en överträdelse som fortsätter, att andra befogenheter har uttömts, att överträdelsen orsakar allvarlig skada, att överträdelsen utgör ett brott som innebär ett hot mot människors liv eller säkerhet och att det är ett proportionerligt och tidsbegränsat beslut. DSA säger uttryckligen att lagligt innehåll inte får göras otillgängligt i onödan.

Fransk rätt medger också domstolsförelägganden mot internetoperatörer och andra mellanhänder för att stoppa eller förebygga skada. Men en total blockering av en plattform med miljontals lagliga inlägg skulle behöva klara en mycket sträng proportionalitetsprövning mot yttrande- och informationsfriheten.

Således: Utredningen kan på längre sikt öppna för krav på att X blockeras i Frankrike. Men någon sådan begäran eller något sådant beslut är ännu inte känt.

Det går att misstänka politiska motiv, särskilt eftersom den ursprungliga anmälan kom från den Macronallierade parlamentsledamoten Éric Bothorel och uttryckligen berörde påverkan på den politiska debatten. Musk och X har också beskrivit utredningen som politiskt motiverad. Men det finns för närvarande inga offentliga belägg för att regeringen beordrat domarna att angripa X på grund av Musks kritik.

Processen började som sagt två år före presidentvalet, inte nio månader före. Det senaste juridiska resonemanget om värdstatus kommer visserligen närmare valet, men bygger på en EU-dom som gäller alla algoritmstyrda plattformar.

Det verkligt intressanta är att EU-domstolen har börjat sudda ut gränsen mellan neutral teknisk mellanhand och redaktionell aktör. Om en algoritm väljer vilka användarinlägg som skall förstärkas kan plattformen anses kontrollera innehållets spridning, även om den inte har granskat eller godkänt själva inlägget.

Det finns möjligen en viss logik då en plattform som medvetet förstärker och tjänar pengar på olagligt material inte alltid kan gömma sig bakom den användare som postat det.

Men detta är samtidigt farligt, eftersom en alltför bred tolkning kan göra plattformar ansvariga för enorma mängder användarinnehåll. Det skapar starka incitament till automatiserad förhandscensur och kan i praktiken undergräva DSA:s förbud mot generell övervakning.

Processen mot X kan alltså bli ett angrepp på en av det öppna internets grundprinciper: Att den som tillhandahåller en teknisk plattform inte automatiskt skall behandlas som utgivare eller medgärningsman till allt som användarna publicerar.

Om plattformar riskerar rättsligt ansvar för innehåll som deras algoritmer har rekommenderat får de starka incitament att granska, begränsa och stoppa användarnas yttranden i förväg. Resultatet kan bli en privatiserad och automatiserad förhandscensur.

Budbärarimmuniteten finns inte för att skydda teknikföretagen. Den finns för att det skall vara möjligt att driva forum, kommentarsfält, sociala medier och andra öppna kommunikationstjänster utan att först kontrollera varje ord som användarna skriver.

En rekommendationsalgoritm innebär att plattformen påverkar innehållets synlighet. Men det är inte självklart att detta kan jämställas med att en ansvarig utgivare granskar, väljer och godkänner varje publicering. En algoritm rangordnar miljarder användarstyrda publiceringar utan att plattformen nödvändigtvis känner till innehållet i varje enskilt inlägg.

Om X i slutänden klassificeras som medverkande till användarnas brott – genom sina algoritmer och sin AI‑tjänst Grok – har Frankrike i praktiken brutit med den traditionella uppdelningen mellan värdtjänst och innehållsleverantör. Det vore ett prejudikat som gör att budbärarimmunitet inte längre är en stabil grund för plattformar, utan en tillfällig kompromiss som kan upphävas när staten anser att det behövs.

Den aktuella processen handlar därför inte bara om X. Det som i Frankrike beskrivs som en kamp mot näthot och desinformation, riskerar att bli ett europeiskt eller globalt prejudikat där stater tar kontroll över det digitala torget genom att hota budbäraren. När rättsväsendet kriminaliserar infrastrukturen snarare än förövaren, har man tagit ett stort steg bort från principen om ett fritt och öppet internet.

CC0

Fler EU-regler som kan begränsa yttrandefriheten

av

I höst kommer flera skarpa EU-förslag som kan begränsa yttrandefriheten online och i sociala medier ytterligare. Låt det inte ske i tysthet.

På höstens att-göra-lista finns att hålla koll på EU:s arbete med dess »demokratisköld« och uppdateringen av direktivet om audiovisuella medietjänster (AVMSD).

• Demokratiskölden bygger på premissen att Europas demokratier utsätts för desinformation, utländsk påverkan, cyberattacker, hybridkrigföring samt manipulation av val och samhällsdebatt. Vilket säkert kan stämma. Det knepiga är att skilja sådant från helt legitim opinionsbildning, speciellt sådan som EU ogillar.

Som vi tidigare påpekat är ett problem med begrepp som desinformation, missinformation, informationsmanipulation, utländsk påverkan, skadliga narrativ och demokratiska risker att de saknar skarpa juridiska gränser.

Sådan otydlighet är ett mönster som känns igen från EU:s Digital Services Act, som instruerar de största plattformarna att identifiera och motverka brett formulerade »systemiska risker«. Lagstiftningen anger ett antal riskkategorier, men lämnar stort utrymme för tolkning. Plattformarna måste själva bedöma vad som omfattas och hur riskerna skall motverkas. Om EU-kommissionen anser att de misslyckats kan de drabbas av gigantiska bötesbelopp.

Därför är det viktigt att demokratisköldens olika åtgärder omgärdas av starka garantier för rättssäkerhet och yttrandefrihet när de nu utvecklas och genomförs. Europaparlamentet röstar om sin rapport i plenum efter sommaruppehållet.

• Uppdateringen av direktivet om audiovisuella medietjänster (AVMSD) är kopplad till demokratiskölden och förbereds just nu. Ett skarpt förslag väntas i slutet av året.

Det är inom ramen för denna uppdatering som man bland annat diskuterar att tvinga plattformar som visar användargenererad video (till exempel YouTube, TikTok, Instagram, Twitch, Kick, Rumble, Dailymotion och X) att lyfta fram betrodda aktörer (»media services of general interest«) – som public service – i användarnas flöden. Vilket innebär att alla andra innehållsskapare får minskad synlighet.

Detta väcker både principiella och praktiska frågor. Idén har stöd från delar av vänstern, där man efterfrågar mer kontroll över informationsmiljön – och från delar av högern, där frågan ofta ses ur ett nationellt säkerhetsperspektiv.

Det är också möjligt att AVMSD-översynen kommer att leda till utökad reglering av stora kanaler på YouTube & Co. Professionellt drivna kanaler kan redan i vissa fall betraktas som audiovisuella medietjänster, och det har höjts röster för att fler innehållsskapare skall omfattas av krav liknande dem som gäller för traditionella tv-kanaler.

Men översynen av AVMSD befinner sig fortfarande på ett tidigt stadium. Det är därför viktigt att granska processen innan institutionerna låser sig vid dåliga förslag. Ett första steg är att uppmärksamma och diskutera det som sker.

Utvecklingen i EU går generellt sett mot mer övervakning, mindre frihet online och en stegvis allt mer begränsad yttrandefrihet – i något slags enkelriktat flöde. Och i höst kommer viktiga policybeslut att fattas som kan få stor betydelse för vem som får synas, vad som får spridas och hur den offentliga debatten på nätet skall gå till. Låt det inte ske i tysthet och bakom stängda dörrar.

Relaterat:
• EU:s Demokratisköld – skydd eller åsiktskontroll? »
• EU vill ha mer SVT på Youtube »

CC0

Vem skall man rösta på?

av

Spelar det någon roll vilken regering vi får, vad gäller nätfrågor och grundläggande fri- och rättigheter?

Nu är det dags för riksdagsval igen. Vilket inte är någon särskilt munter historia, om man ser till internetfrågorna och våra fri- och rättigheter.

Oavsett om det blir Moderaterna eller Socialdemokraterna som leder landet efter valet får vi mer massövervakning, mindre frihet online och ett lite snävare utrymme för vad som får sägas. Ofta drivet av EU-lagstiftning som Chat Control, förslag om ID-krav online och implementeringen av Digital Services Act.

Även EU-frågorna hänger ihop med det svenska riksdagsvalet, eftersom det är regeringen som för Sveriges talan i EU:s ministerråd.

Moderaterna och MEP Tobé har fått mycket välförtjänt skit för Chat Control. Men jag tycker att sossarna kommer för lätt undan. De har varit entusiastiskt pådrivande för förslaget, även i dess ursprungliga och mest drakoniska form, med den dåvarande EU-kommissionären Ylva Johansson som arkitekt.

Om Moderaterna förstör internet för att de vill visa sig duktiga i EU-bubblan – så gör Socialdemokraterna det med större glöd, för att de ogillar ett fritt och öppet internet som inte går att kontrollera. De har alltid ogillat fri information. Magdalena Andersson säger sig vilja ta kontroll över utvecklingen.

Man får ändå säga att Moderaterna är modiga som bygger upp en aldrig tidigare skådad övervakningsstat och sedan lämnar över nycklarna till jakobinerna.

Liberalerna hatar skärmar. Kristdemokraterna vill ha ID-krav på Facebook. Centern är oftast emot Chat Control, men ibland för. Miljöpartiet är bara för rätten till privatliv när de är i opposition. Vänsterpartiet vet av erfarenhet att det är de som kommer att övervakas. Sverigedemokraterna har insett att det är dem man försöker tysta.

Jag har kommit fram till att det är dött lopp mellan de två lagen vad gäller nät- och rättighetsfrågorna, men av olika skäl och på olika sätt.

Att kontrollera och styra internet är som att valla katter. Det kommer inte att fungera. Men politiken kan ställa till med mycket skada genom att försöka.

CC0

Är det dags att skrota hetslagstiftningen?

av

Lagen om hets mot folkgrupp är ett subjektivt gungfly som utmanar den demokratiska rättsstatens grundläggande principer.

Lagen om hets mot folkgrupp är problematisk.

Den som i ett spritt uttalande eller annat meddelande uppmanar till våld mot, hotar eller uttrycker missaktning för en grupp eller en person med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck kan dömas till böter för ringa brott, fängelse i högst två år för brott av normalgraden och fängelse i mellan sex månader och fyra år för grovt brott.

Låt oss för tillfället bortse från uppmaningar till våld och hot, då sådant rör sig om handlingar som direkt kränker någon annans säkerhet. Sådana yttranden omfattas i huvudsak av annan strafflagstiftning, som bestämmelserna om uppvigling och olaga hot.

Det luriga är begreppet »uttrycker missaktning«. Det kan betyda lite vad som helst och lämnar utrymme för subjektiv tolkning. Det blir också komplicerat om det gör intolerans mot intolerans till ett brott.

Att uttrycka missaktning mot en religion, en religiös lära eller en organisation som vill omforma vårt samhälle och begränsa våra medborgerliga fri- och rättigheter torde vara jämförbart med kritik av en politisk idé eller organisation, vilket är tillåtet. Men gränsen blir otydlig om kritiken formuleras som ett angrepp på religionens anhängare som grupp.

Här finns också en principiell fråga om likhet inför lagen. Lagstiftaren tillerkänner vissa grupper ett särskilt skydd mot missaktande yttranden som andra grupper saknar. Detta är viktigt då principen om allas lika rättigheter inför staten och likhet inför lagen är central för en demokratisk rättsstat.

Historien visar vilka mörka och oerhörda konsekvenser det kan få när staten överger principen om lika rättigheter och börjar rangordna människor efter grupptillhörighet.

För att röra till det ytterligare gäller sedan 2024 ett tillägg till lagen om hets mot folkgrupp. Den nya regeln innebär att man kan dömas om man i ett spritt uttalande förnekar, ursäktar eller uppenbart förringar folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser eller aggressionsbrott som fastställts genom ett lagakraftvunnet avgörande från en svensk domstol eller en erkänd internationell domstol för folkrättsbrott. Dessutom måste uttalandet vara ägnat att uppmana till våld mot, hota eller uttrycka missaktning för en skyddad grupp eller någon som tillhör gruppen.

Här uppstår tolkningsfrågor. Vilket senast aktualiserats med Palestina-demonstranternas variant av skylten över ingången till koncentrationslägret Auschwitz, där texten »Arbeit macht frei« ersatts med »Gaza«. Är det att förringa folkmord? Är det att uttrycka missaktning för judar och israeler? Enligt åklagare (efter den första av flera anmälningar) är så inte fallet.

Hetslagstiftningen är ett rättsligt gungfly, där vissa former av grupptillhörighet ges ett särskilt straffrättsligt skydd medan andra lämnas utanför. Vilka kategorier som omfattas förändras dessutom genom politiska beslut över tid.

Vaga rekvisit, selektivt gruppskydd och kriminalisering av vissa yttranden skapar rättssäkerhetsproblem.

Generellt är det en god princip att stifta allmänna lagar som gäller lika för alla. Bestämmelser som är specialskrivna för det ena eller andra skapar gränsdragningsproblem och kan missbrukas eller få oförutsedda konsekvenser.

Lagen om hets mot folkgrupp är dessutom en inskränkning av yttrandefriheten – som är en grundläggande mänsklig rättighet.

Resultatet blir ett ängsligt samhälle där folk inte kan vara säkra på vad de får lov att säga. Vilket begränsar det demokratiska samtalet – och därmed minskar den mängd tillgänglig information som vi behöver för att kunna fatta bra beslut i ett allt mer komplext samhälle.

Enklast och förmodligen bäst vore att avskaffa dagens hetslagstiftning och låta hot och uppvigling hanteras av allmänna, gruppneutrala bestämmelser. EU:s rasismrambeslut hindrar dock Sverige från att helt avkriminalisera vissa former av rasistiska uppmaningar till våld eller hat och förnekande av internationella brott.

Dock bör vi kunna göra lagstiftningen snävare, tydligare och mer förutsägbar.

CC0

Att tysta missnöje förvärrar polariseringen

av

När politiker försöker tysta missnöje i stället för att hantera dess orsaker förvärras polariseringen. Att lägga locket på löser inget. Det ökar bara trycket.

Politiker ser ofta internet som ett problem. Nätet ger människor en plattform där de kan ifrågasätta, kritisera, faktagranska, lägga sig i och käfta emot. Vilket är jobbigt för våra makthavare.

Man hör också politiker klaga över att nätet bidrar till polarisering och hat. Det känns som en halvfärdig tanke som inte ställer den i sammanhanget relevanta frågan: Varför?

Är det att människor reagerar på de problem de anser sig uppleva som är problemet? Eller är det de bakomliggande problemen som är problemet?

När partiboken, ideologin och den utopiska visionen får gå först kan det vara omöjligt för en politiker att erkänna – eller ens se – själva problemet. Då återstår bara att slå ner på reaktionen.

Det känns som en klen plan – som inte löser något, men möjligen gör saker värre.

Att avfärda människors oro eller irritation ökar polariseringen. Att lägga locket på ökar trycket. Tills man får något slags omstörtande motreaktion, som kunde ha undvikits om man hanterat sakfrågan i tid.

På så sätt kan politiker ironiskt nog komma att stärka politiska krafter som de själva avskyr.

Även när den som uttrycker sitt missnöje har uppenbart fel måste man ta debatten. Kanske speciellt just då. Att tysta folk stärker dem bara i sin uppfattning, även om den är felaktig.

EU är fullt sysselsatt med att bygga upp ett system för politisk och administrativ styrning av innehåll på nätet. I Tyskland och Storbritannien kan yttranden i sociala medier leda till polisbesök, husrannsakan, åtal och i vissa fall fängelse. Det gäller speciellt yttranden av politisk karaktär, samtidigt som gränsen mellan vad som anses vara brottsliga angrepp och legitim kritik inte alltid är självklar.

Men politiker och myndigheter tycks inte vara intresserade av att ta debatten i sak.

Att försöka kontrollera reaktionen i stället för att diskutera orsaken är ett närmast auktoritärt förhållningssätt. Och så vill vi väl ändå inte ha det?

CC0

De många små stegens samlade förtryck

av

När EU reglerar uppstår oväntade och oönskade konsekvenser när olika regler förstärker varandra.

Det finns gott om politiska förslag i EU och Sverige om yttrandefrihet, övervakning, internets frihet med mera, som är oroväckande i sig. Men en än större fara ligger i hur dessa förslag kan komma att förstärka varandra. Några exempel…

Förra veckan skrev vi om en ny utredning som skall titta på att begränsa människors fri- och rättigheter utan att de dömts för brott – och i vissa fall även vad gäller brott de inte ens känner till. I namn av att bekämpa brottslighet.

Om du är släkt med eller direkt eller indirekt bekant med någon som misstänks för att ingå i en kriminell sammanslutning kan du rödflaggas och få kontakt- och rörelsebegränsningar, begränsningar av dina möjligheter att bedriva företag, förbud mot att inneha vissa typer av anställningar och förtroendeuppdrag samt att genomföra finansiella transaktioner.

Vilket är anmärkningsvärt nog i sig. Kombinera sedan detta med EU:s nya digitala plånbok / e-legitimation som börjar rullas ut i slutet av året. Om den digitala plånboken med tiden blir den normala nyckeln till offentliga och privata tjänster skapas också en teknisk infrastruktur genom vilken olika begränsningar kan verkställas omedelbart i stora delar av samhället.

Detta sker samtidigt som antalet övervakningskameror ökar, tillståndskravet för myndigheters kamerabevakning har avskaffats och polisen får använda automatisk ansiktsigenkänning i realtid i vissa situationer. Lägg därtill växande register och en allt mer omfattande samkörning av data mellan myndigheter.

Ta ett steg tillbaka och betrakta helheten. Det är inte ett kinesiskt socialt kreditsystem. Ännu. Men några centrala beståndsdelar börjar kunna urskiljas: omfattande datainsamling, myndighetsgemensam riskklassificering, skuld genom association och automatiserad verkställighet.

Eller ta EU:s förslag om Chat Control. Har man väl börjat granska innehållet i människors elektroniska meddelanden i jakt på vissa saker kan syftet lätt utökas.

Erfarenheten visar att övervakningssystem som införts för ett snävt och behjärtansvärt ändamål ofta drabbas av politiska krav på utvidgning. När tekniken väl finns blir tröskeln lägre för att använda den även mot andra brott.

Kombinera det med att EU är på väg att göra »hat« till ett EU-brott med gemensam definition och gemensamma minimiregler om påföljder. Hur lång tid kommer det att ta innan sådant kommer att omfattas av vad Chat Control förväntas söka efter i våra personliga meddelanden?

När infrastrukturen för automatisk granskning av privata meddelanden väl finns på plats blir det tekniskt enklare – och sannolikt politiskt mer lockande – att genom senare lagstiftning utvidga vilka brott och vilket innehåll den skall söka efter.

Resultatet kan bli att yttranden som i dag endast kan bestraffas när de sprids offentligt även upptäcks, registreras och blir föremål för myndighetsåtgärder när de förekommer i privata konversationer.

Ett annat exempel är åldersgränser för sociala medier. Alla kommer då – i något led – att bli tvingade att identifiera sig.

Några långsiktiga garantier för att detta inte kommer att kopplas till vem som uttrycker vissa åsikter eller gör vissa yttranden finns inte. När systemet väl finns på plats kan reglerna ändras i en handvändning.

Tillsammans med konton, IP-adresser, enhetsidentifierare och loggar kan ålderskontroller ytterligare försvaga möjligheten att uppträda anonymt eller under pseudonym.

Hur långt detta kan gå ser vi i Tyskland och Storbritannien – där människor har fått polisen bultande på dörren i gryningen, gripits eller åtalats för yttranden på nätet. Ibland för uttalanden som möjligen varit grova eller osmakliga, men utan att något konkret hot eller någon uppmaning till våld uttalats.

EU:s Trusted Flaggers (organisationer som certifierats av nationella myndigheter och vars anmälningar om påstått olagligt innehåll skall behandlas med förtur av plattformarna) och EU:s finansiering och institutionalisering av olika nätverk för faktagranskning hamnar i ett delvis nytt ljus – om man betänker EU:s planer på att innehåll från public service skall lyftas fram på bekostnad av annat innehåll på plattformar som Youtube.

Sammantaget blir det ett avsteg från yttrandefrihetens pricnip om att alla skall ha rätt att dela och ta emot tankar, åsikter och information utan offentlig myndighets inblandning.

Varje system har sitt eget behjärtansvärda syfte och sina formella skyddsräcken. Men när systemen kopplas samman kan resultatet bli ett samhälle där staten vet vem du är, vad du säger, var du befinner dig, vilka du träffar – och med ett knapptryck kan begränsa vad du får göra. Helheten blir då mer problematisk och hotfull än summan av delarna.

CC0