Femte juli

Nätet till folket!

Yttrandefrihet

Yttrandefriheten är en förutsättning för våra övriga fri- och rättigheter samt för ett öppet, demokratiskt samhälle. Idag är yttrandefriheten under attack från såväl statliga som privata aktörer och från politiska grupperingar som vill tysta sina motståndare.

EU Kids Act: Full tillgång till sociala medier först vid 18 års ålder

av

EU Kids Act är ett förslag till EU-lag som inte bara sätter upp åldersgränser för sociala medier – utan medför även detaljreglering som väcker helt nya frågor.

I dag har EU-kommissionen presenterat sin EU Kids Act. Den är ett försök att skapa ett gemensamt regelverk för minderårigas användning av sociala medier, videoplattformar, onlinespel, AI-tjänster, chatbots, app-butiker och operativsystem – med obligatorisk ålderskontroll och särskilda designregler.

Låt oss börja med åldersgränserna:

  • 0–2 år: Inga skärmar. Inga egna enheter.
  • 3–12 år: Inga sociala medier. Barnvänliga videotjänster/spel via vårdnadshavarens konto/enhet. Högst 1 timme/dag.
  • 13–14 år: »Mini accounts« som upprättas och övervakas av vårdnadshavare. Begränsade funktioner och sociala kontakter. Högst 1 timme/dag.
  • 15–17 år: Får skapa egna konton, men tjänsterna måste vara safe by design för minderåriga.
  • 18+: De särskilda Kids Act-reglerna för minderåriga upphör.

Man kan tycka att det borde vara upp till föräldrarna att bestämma över sina barns användning av sociala medier och att barn och unga utvecklas olika snabbt. Men nu blir det alltså istället enhetliga, centralt beslutade regler som är tänkta att gälla i hela EU.

Även om sociala medier får ansvaret för att kontrollera att åldersgränserna följs finns det många olika vägar för de unga som vill kringgå dem. I Australien använder 85 procent av de unga fortfarande sociala medier efter att en åldersgräns på 16 år införts.

För att hindra barn från att använda vissa tjänster måste man kunna skilja barn från vuxna. Därmed flyttas frågan snabbt från barnskydd till identifiering/åldersbevis för internetanvändare generellt.

Frågan är vad som händer med ett internet där rätten att använda olika tjänster börjar förutsätta att användaren kan bevisa vilken ålderskategori han eller hon tillhör. Som vanligt anar vi oförutsedda och oönskade konsekvenser.

Kommissionen säger att ålderskontrollen skall vara exakt, robust, säker, integritetsvänlig, icke-diskriminerande och minimalt ingripande. Kritikerna hävdar att dessa egenskaper delvis står i konflikt med varandra.

En intressant detalj är de föreslagna föräldrakontona. Enligt förslaget måste det gå att styrka att den vuxne faktiskt är barnets vårdnadshavare. Medlemsstaterna skall tillhandahålla ett kostnadsfritt, integritetsbevarande sätt att bevisa parental responsibility. Det börjar alltså se ut som en betydligt större infrastruktur för identitet och behörighet än bara en funktion där man intygar att man fyllt 18.

För de största plattformarna går förslaget ännu längre. Nya tjänster och funktioner skall föregås av en compliance-plan till EU-kommissionen. Den skall bedömas inom 30 dagar och funktioner får inte lanseras innan kommissionen lämnat ett positivt utlåtande.

Det bör vidare noteras att EU-kommissionen kopplar Kids Act till den kommande Digital Fairness Act. Von der Leyen säger uttryckligen att problemet med beroendeframkallande design inte bara gäller barn.

En spontan reaktion är att EU-kommissionen åter håller på att gräva ner sig i detaljreglering, vars fulla konsekvenser är svåra att överblicka.

Så till kritiken. Den europeiska konsumentskyddsorganisationen BEUC säger »Age verification is not a silver bullet and would raise serious privacy and data protection concerns.«

Tyska Netzpolitik är kritiska och pekar på att systemet innebär ålderskontroll även av vuxna användare. De pekar också på den klassiska målkonflikten: Ju mer exakt och robust ålderskontrollen skall vara, desto svårare blir det att samtidigt maximera anonymitet, integritet och tillgänglighet.

Chaos Computer Clubs Elina Eickstädt säger att förslaget bekräftar nästan alla farhågor man haft om ålderskontroll på nätet – och att det innebär slutet för fri och anonym internetanvändning. Hon pekar också på olösta tekniska problem och riskerna med föräldrakontona.

Den europeiska paraplyorganisationen för digitala rättigheter EDRi ifrågasätter själva ålderslogiken. »If design is harmful for 13-year-olds, it does not magically become safe on their 15th or 18th birthday.«

Den tyska tankesmedjan D64 – Zentrum für Digitalen Fortschritt – varnar för att ungdomar kan förlora viktiga sociala rum och att föräldraövervakning inte är oproblematisk, särskilt för barn som inte har en trygg relation till sina vårdnadshavare.

Som synes är förslaget både mer komplicerat och mer problematiskt än »bara« en åldersgräns för sociala medier. Vi gräver vidare och återkommer.

• EU-kommissionen: EU KIDS Act to restrict social media platforms’ access to children in the EU »
• Kommissionens faktablad om EU Kids Act (PDF) »
• EU-kommissionen: Remarks by Executive Vice-President Virkkunen on the EU KIDS Act »

• Netzpolitik: EU Kids Act – EU-Kommission will Netz mit Alterskontrollen zupflastern »

Relaterat / tidigare bloggposter:
• Från AI till åldersgränser – von der Leyens plan för EU »
• Frankrike trycker på om åldersgräns för sociala medier i EU »
• Centern kräver åldersgränser online och digital rättvisa »
• Början till slutet för åldersgränser online »
• USA: Ålderskontroll för operativsystem »
• Åldersgränser för sociala medier innebär ID-tvång för alla »
• Tyskland vacklar om åldersgränser för sociala medier »
• Det finns bättre lösningar än åldersgränser för sociala medier »
• Utredning föreslår 15-årsgräns för sociala medier »
• Ålderskontroll – en trojansk häst »
• Sociala medier är barnens sista fria rum »
• Åldersgränser på sociala medier hotar ungas rättigheter »
• Ålderskontroll eller åsiktskontroll? »
• 389 [EDIT: 438] forskare kräver stopp för ålderskontroller online »

CC0

Från AI till åldersgränser – von der Leyens plan för EU

av

En 18-årsgräns för full tillgång till sociala medier var ett av förslagen när EU-kommissionens ordförande i dag pekade ut vägen mot framtiden.

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har i dag hållit sitt »State of the Union«-tal. Bland annat gjorde hon förhandsreklam för EU Kids Act, som handlar om EU-gemensamma åldersgränser för sociala medier. Förslaget skall presenteras mer utförligt i morgon, torsdag. Ur hennes tal…

»I morgon lägger kommissionen fram EU KIDS ACT. Vi kommer att använda en gradvis och differentierad metod. Varje ålder har sin egen känslighet. Och därför kommer varje ålder att ha en anpassad skyddsnivå.

Inga sociala medier under 13 år. Inga personliga konton under 15 år.

Det betyder att barn mellan 13 och 15 år bara får ha minikonton, som skapas och övervakas av föräldrar eller vårdnadshavare, med begränsade funktioner och en tidsbegränsning på en timme om dagen. Och mellan 15 och 18 år är säker design en skyldighet för plattformarna.«

Hur detta skall gå till rent praktiskt skall vi alltså få veta i morgon. Det ser som synes ut att bli mer än bara en rak åldersgräns.

En 18-årsgräns för full tillgång till sociala medier känns lite märklig med tanke på att ett par medlemsstater har en 16- respektive 17-årsgräns för rösträtt i nationella val. Och fem länder när det gäller val till Europaparlamentet. I flera EU-länder kan alltså en 16-åring rösta, samtidigt som samma person inte skall få full tillgång till de sociala medier där mycket av den politiska debatten förs.

Talet handlade även om artificiell intelligens: AI är viktig. AI kan vara farlig. AI är bra men kan även vara dålig. AI skall användas på ett bra sätt. EU bygger AI Giga Factories. Flytta AI från skärmen till samhället. AI ska skapa mervärde på ett mer ansvarsfullt sätt. EU:s AI Act är ett verktyg för att påverka den globala styrningen av AI. Och så vidare.

Ett centralt budskap var att EU vill ha ett betydande inflytande över utvecklingen av artificiell intelligens både i Europa och globalt.

von der Leyen berörde också EU:s nya demokratisköld, som hon tycker är viktig – inte bara mot yttre hot. Som exempel på vad som är problematiskt nämnde hon »antieuropeiska krafter«. Vilket lämnar stort tolkningsutrymme.

Detta är bara några nedslag i dagens State of the Union-tal. Du kan läsa det här:

• 2026 års tal om tillståndet i unionen av kommissionens ordförande Ursula von der Leyen »

CC0

Europaparlamentet ger EU:s demokratisköld grönt ljus

av

Europaparlamentet säger ja till en europeisk demokratisköld. Frågan är om den kommer att vara vänd utåt eller inåt.

Med röstsiffrorna 420-220 (26 avstod) har Europaparlamentet i dag godkänt en rapport om EU:s nya demokratisköld. Detta är inte lagstiftning, utan mer av en handlingsplan för EU – och parlamentets rapport är i huvudsak en åsiktsförklaring. Rapportör är den svenske moderaten Tomas Tobé.

Lagstiftning ger konkreta befogenheter och rättsliga gränser. Demokratiskölden är betydligt mer lös i kanterna: Ett politiskt ramverk under vilket en rad befintliga och nya verktyg skall samlas och utvecklas, men utan tydliga regler. Vilket är något dess kritiker (partier till höger och vänster plus yttrandefrihetsvänner) varnar för.

En central utgångspunkt är att skydda EU mot otillbörlig påverkan från yttre aktörer – som Ryssland och andra fientligt sinnade stater. Vilket förvisso är angeläget. Men frågan är om man gör det bäst genom att skapa ännu en byråkratisk apparat.

Det börjar bli något av ett mönster att man vill stoppa information som anses skadlig istället för att bemöta den. För detta bygger man upp en ny byråkrati som även kan användas för att begränsa andra åsikter som man för tillfället finner icke önskvärda.

En byråkrati som i fel händer (eller av missriktad välvilja eller oförstånd) kan användas mot inre mål. I parlamentets debatt nämndes särskilt inhemsk desinformation – och populistiska politiska partier som fått stort stöd i opinion och valresultat som problem i sammanhanget.

Om man utvecklar den tanken bör man även fråga sig hur demokratiskölden kan komma att användas av ovan nämnda populistiska partier, om de tar sig till makten. Speciellt som man menar att de inte är demokratiskt pålitliga. Detta är ett tveeggat svärd.

The Bad Man Principle: En frihetsinskränkande befogenhet bör bedömas utifrån hur den kan användas av en framtida regering som man inte litar på – inte utifrån dagens regerings deklarerade goda intentioner.

Men nu är vi ändå där. Den så kallade demokratiskölden leder bland annat till hårdare tillämpning av redan problematiska regler som EU:s Digital Services Act; ett europeiskt nätverk av faktagranskare; mer mikrostyrning av sociala medier; stöd till etablerade medier, civilsamhällesorganisationer och andra aktörer som anses stärka den demokratiska motståndskraften – med mycket mera. (Läs mer »)

Kritiker varnar för att detta i förlängningen kan minska friheten online och ge politiska institutioner större inflytande över informationsmiljön.

EU:s demokratisköld visar alla tecken på att vara ytterligare ett politiskt initiativ med goda intentioner som med tiden riskerar att drabbas av oförutsedda och oönskade konsekvenser.

Det avgörande blir därför inte vad demokratiskölden kallas, utan vilka konkreta befogenheter och verktyg som så småningom placeras bakom den.

(Samtliga svenska ledamöter i Europaparlamentet förutom de tre från SD röstade ja till rapporten.)

• Europaportalen: EU-parlamentet vill stärka demokratiförsvaret – var tredje röstade nej »

• EU:s demokratisköld – skydd mot ryssen eller folket? »

• EU: 2025/2069(INI) Findings and recommendations of the Special Committee on the European Democracy Shield »

CC0

EU:s demokratisköld – skydd mot ryssen eller folket?

av

Blir EU:s nya demokratisköld ett skydd mot yttre krafter som vill skada oss – eller ett verktyg för att kontrollera och styra informationslandskapet?

På tisdag förmiddag nästa vecka (15/9) skall Europaparlamentet debattera slutrapporten från specialutskottet för en europeisk demokratisköld (2025/2069(INI)). Någon tid för votering framgår dock inte av parlamentets dagordning i skrivande stund.

Den europeiska demokratiskölden har den ädla ambitionen att skydda oss mot otillbörliga påverkansförsök från yttre aktörer som vill oss illa – men också mot desinformation och manipulation av informationsmiljön i vidare mening. Och det är den senare delen som väcker frågor.

Den europeiska demokratiskölden är ett märkligt djur. Detta är huvudsakligen ett handlingsprogram, inte ett enskilt lagförslag. Kommissionens egen tracker klassar den uttryckligen som ett »non-legislative initiative« som redan är antaget. En del kan genomföras administrativt, medan sådant som kräver ny lagstiftning senare får gå den vanliga lagstiftningsvägen.

Europaparlamentets rapport är egentligen bara en åsiktsyttring. Men den avslöjar hur man tänker och den kan ge kommissionen dumma idéer. I delar går rapporten längre än vad kommissionen föreslagit. Den är framtagen av ett tillfälligt specialutskott, med den svenske moderaten Tomas Tobé som rapportör.

Så vad är det då som föreslås i parlamentets rapport?

TLDR: EU:s demokratisköld börjar som ett försvar mot främmande makts hemliga påverkansoperationer. Men Europaparlamentets rapport går längre. Den vill bland annat använda EU:s Digital Services Act för att motverka även inhemsk »desinformation«, begränsa vissa rekommendationsalgoritmer, ge större synlighet åt »verifierade källor« och demonetarisera innehåll som klassificeras som desinformation.

Några nedslag:

• Man vill ge det nyinrättade European Centre for Democratic Resilience en bindande rättslig grund, egen budget och en styrningsmodell där medlemsstaterna är representerade.

• European Centre for Democratic Resilience skall integreras i eller knytas samman med bland annat databaser över utländsk påverkan (FIMI), EU:s Rapid Alert System, EUvsDisinfo, European Digital Media Observatory och andra EU-organ. Det innebär i praktiken att olika system för att upptäcka informationspåverkan och för plattformstillsyn knyts närmare varandra.

• Demokratiskölden omfattar också ett europeiskt nätverk av faktagranskare och stöd till European Digital Media Observatory (EDMO). Problem kan uppkomma om EU-finansierade eller EU-erkända bedömningar används för att påverka synlighet, rekommendationer eller modereringsbeslut på privata plattformar.

• Rapporten vill skydda undersökande journalister och fria, oberoende medier samt ge ambitiös finansiering genom EU-programmet AgoraEU. Här uppstår frågor om politisk styrning genom finansiering och principen om armlängds avstånd mellan politik och media.

• Rapporten kopplar demokratisk motståndskraft till ett starkare civilsamhälle och vill även där använda AgoraEU-finansiering. Den öppna frågan är: Vilka organisationer betraktas som demokratistärkande, vem väljer dem och efter vilka kriterier?

• Man vill se skärpta regler och ökad transparens vad gäller politisk annonsering och politisk finansiering.

• Rapporten vill att Digital Services Acts (DSA) riskhantering skall kunna användas för att begränsa engagemangsbaserade rekommendationsalgoritmer och efterlyser samtidigt »due prominence« för oberoende pluralistiska medier och »verified sources«. Man nöjer sig alltså inte med att kräva transparens kring algoritmer, utan öppnar för att påverka hur lagligt innehåll rangordnas och vilka källor som skall ges större synlighet. (Den frågan kommer upp i samband med översynen av Direktivet om audiovisuella medietjänster, AVMSD.)

• Rapporten talar uttryckligen om att »demonetise disinformation«. Ekonomiska incitament kring det som klassificeras som desinformation skall begränsas.

• EU:s »Code of Practice on Disinformation« har integrerats i DSA-systemet och beskrivs som ett relevant riktmärke vid bedömningen av om plattformarna uppfyller DSA. Det som började som en frivillig uppförandekod har därmed blivit betydligt mindre frivillig när den används som måttstock inom ett regelverk där kommissionen kan utdöma mycket stora böter.

• Kommissionens planerade »DSA incidents and crisis protocol« välkomnas. Plattformar skall reagera snabbt med »preventive and corrective measures« vid manipulation eller valpåverkan, och myndigheter skall snabbt ingripa vid bristande efterlevnad. Att reagera på och bemöta otillbörlig påverkan är naturligtvis bra. Men förebyggande ingripanden i informationsflöden kring politiskt känsliga händelser känns som en betydligt knepigare fråga. Vad? Hur?

• Rapporten vill motverka koordinerade falska konton och låta plattformarna kontrollera att en människa finns bakom ett konto. Men den säger samtidigt att anonymitet online skall bevaras för bland annat journalister, aktivister, visselblåsare, dissidenter och politiska motståndare. Även satiriska konton skall få finnas kvar.

• Kommissionen och tillsynsmyndigheterna skall systematiskt undersöka och offentligt exponera dolda desinformationskampanjer som utnyttjar generativ AI. EU:s AI Office skall dessutom bidra med metoder och säkerhetsarbete kring stora språkmodeller.

• Man pekar särskilt ut meddelande-appen Telegram. Rapporten vill undersöka dess roll i bland annat kriminalitet, valpåverkan, spridning av desinformation, extremism och terroristinnehåll samt vill att alla tillämpliga EU-regler om bland annat innehållsmoderering tillämpas.

Och mycket annat. Ömsom vin, ömsom vatten.

Om jag skall plocka ut en sak är det att vi ser konturerna av en EU-politik där frågan inte längre är vilket innehåll som skall tas bort, utan också vilket innehåll och vilka källor som skall ges större synlighet. Det vill säga att vissa – av staten definierade medier eller typer av medieinnehåll – lyfts fram framför annat innehåll.

Redan begreppet »informationsmiljöns integritet« väcker en principiell fråga: Är statens uppgift att skydda människor mot främmande makts manipulation – eller att skydda själva informationsmiljön från information som myndigheterna anser vara felaktig eller obekväm?

Vi har tidigare beskrivit EU:s Demokratisköld som ett försök att bemöta desinformation med byråkrati. Vilket känns som en tveksam idé, då det på riktigt är viktigt att identifiera och bemöta utomstående krafters försök att skada oss, destabilisera vårt samhälle och sprida felaktig information om viktiga saker.

Kommer alla dessa olika, samverkande nya administrativa enheter att kunna sköta uppdraget på ett effektivt sätt – med respekt för grundläggande fri- och rättigheter? Eller kommer det att bli samma ineffektiva byråkrati som vanligt?

Kommer man att kunna motstå frestelsen att kontrollera och styra informationslandskapet för egna syften?

Europaparlamentets rapport om EU:s demokratisköld väcker fler frågor än den besvarar.

• Europaparlamentet: Findings and recommendations of the Special Committee on the European Democracy Shield (2025/2069(INI)) »

• Europaparlamentet: Special committee adopts proposals to improve the European Democracy Shield »

Tidigare bloggposter:
• EU:s nya demokratisköld tycks mest bestå av byråkrati (december 2024) »
• EU:s demokratisköld – demokratins bröstvärn eller sanningsministerium? (november 2025) »
• EU:s Demokratisköld – skydd eller åsiktskontroll? (juni 2026) »

CC0

GRANITE ACT – USA:s motdrag mot utländsk nätcensur

av

USA:s GRANITE Act är tänkt att skydda amerikanska medborgare och företag mot utländsk censur. Det kan fungera för små onlineplattformar. Men de stora sociala medierna sitter ändå fast i EU:s regelverk.

I USA börjar nu behandlingen av lagförslaget om en »GRANITE Act«.

Tanken är att hindra utländska myndigheter från att använda amerikanska domstolar för att tvinga fram censur mot amerikanska medborgare och företag.

Enligt förslaget förbjuds amerikanska domstolar att erkänna eller verkställa utländska domar, böter, order eller krav vilka grundar sig på utländska censurlagar som krockar med det amerikanska grundlagsskyddet för yttrandefrihet (First Amendment).

Lagen omfattar inte bara domstolsbeslut utan även administrativa böter och krav som skickas direkt från utländska tillsynsmyndigheter (exempelvis brittiska Ofcom eller EU).

Amerikanska personer eller plattformar som drabbas av utländska censurkrav får rätt att stämma den utländska myndigheten i en federal amerikansk domstol, för att få fastslaget att kravet inte får verkställas i USA.

Lagen ger dock inte rätt till skadestånd eller beslag av utländska tillgångar.

Detta är alltså framför allt en amerikansk verkställighetsspärr, inte ett förbud mot utländsk reglering. Den försvarar amerikanskt territorium och amerikanska domstolar mot att användas som indrivnings- eller verkställighetsorgan.

Den löser däremot inte problemet med den så kallade Brysseleffekten, där amerikanska plattformar ändrar sina globala regler för att slippa sanktioner eller behålla tillgången till den europeiska marknaden.

GRANITE Act har lagts fram som ett direkt svar på att utländska internetregleringar, framför allt Storbritanniens Online Safety Act, har börjat tillämpas globalt.

Den brittiska mediemyndigheten Ofcom har utfärdat hundratals kravbrev till amerikanska teknikbolag och bötfällt amerikanska sajter som 4chan, vilket i USA ses som ett direkt hot mot deras konstitutionella rättigheter.

Även EU:s Digital Services Act, dess extraterritoriella räckvidd och möjligheten till böter på upp till sex procent av den globala årsomsättningen hör till den politiska bakgrunden. Det innebär dock inte att varje DSA-beslut automatiskt kan betraktas som ett censurbeslut enligt GRANITE Act.

Här kan man notera att de flesta större sociala medier har europeiska dotterbolag, ofta på Irland. Och de lär knappast skyddas av den nya amerikanska lagen.

Om ett beslut under DSA riktas mot ett europeiskt koncernbolag, en europeisk etablering eller tillgångar som tillhör den ansvariga juridiska personen, kan det fortfarande verkställas inom EU. GRANITE Act skyddar alltså inte koncernens europeiska verksamhet eller tillgångar mot europeiska sanktioner.

Då GRANITE Act inte tillåter beslag av utländska tillgångar som motåtgärd, lämnas dotterbolag i till exempel EU alltså fortfarande öppna för europeiska sanktioner.

Vilket innebär att sociala medier och andra plattformar inte skyddas så väl av den nya lagen som man först kan få intryck av.

Eftersom lagen bara skyddar verksamheten i USA, tvingas de stora teknikbolagen i praktiken att välja mellan tre spår om EU:s krav blir alltför hårda:

Geografisk blockering: Att helt stänga av vissa funktioner eller blockera specifikt innehåll för användare i Europa, medan det förblir fritt tillgängligt i USA.

Separata system: Att helt skilja på den amerikanska och den europeiska versionen av plattformen, så att europeiska censurregler inte smittar av sig på vad amerikaner får se.

Lämna marknaden: För mindre plattformar (som 4chan, Kiwi Farms, Rumble och Gab) är det ofta för dyrt att anpassa sig eller driva rättsprocesser i Europa. De kan då välja att dra sig ur den europeiska marknaden och lita på det amerikanska skyddet mot verkställighet. (Om de fortsätter att rikta sina tjänster till EU omfattas de dock fortfarande formellt sett av DSA.)

För de stora teknikjättarna (som Meta, Google, Microsoft och Apple) är det extremt svårt att undvika EU:s regelverk.

DSA innehåller visserligen inget enkelt förfarande för att permanent förbjuda en utländsk plattform. Däremot kan en nationell domstol under vissa förutsättningar besluta om tillfälliga, förlängningsbara begränsningar av åtkomsten till tjänsten.

Och om en plattform klipper alla band med EU och vägrar inställa sig i rättsprocesser, blir de tillfälliga blockeringarna och de ekonomiska sanktionerna ett permanent tillstånd som i praktiken stänger dem ute från marknaden.

Vidare tjänar de stora bolagen miljarder på europeiska annonsörer och prenumeranter.

Om de fysiskt drar sig ur EU kan europeiska företag förbjudas att köpa annonser på plattformarna. Europeiska banker och kreditkortsföretag kan tvingas stoppa betalningar. Och Apple App Store och Google Play Store i Europa skulle tvingas ta bort respektive plattforms appar.

Enligt artikel 13 i Digital Services Act måste en plattform som saknar etablering i EU men erbjuder tjänster inom unionen utse en rättslig representant här. Om man vägrar bryter man mot förordningen. Det ger medlemsstaterna (och för de största plattformarna även kommissionen) möjlighet att ingripa och utfärda sanktioner.

Så att »fly« till USA kan kanske fungera för mindre plattformar som drivs av ideologi och som inte är beroende av den europeiska annonsmarknaden.

Men för de börsnoterade jättarna är den europeiska marknaden helt enkelt för lönsam för att de skall stänga dörren och flytta ut.

VPN kan hjälpa användarna att kringgå geografiska spärrar, men löser inte plattformarnas juridiska eller kommersiella problem.

Jokern i leken är hur allt detta passar in i de aktuella transatlantiska relationerna och i vilken mån USA ser DSA (med mera) som handelshinder. Det är ju väl känt att den amerikanska administrationen har åsikter om yttrandefriheten i Europa.

• Federal GRANITE Act Aims to Shield Americans From Foreign Censorship »

CC0

Med DSA tar EU kontroll över ChatGPT

av

Open AI:s ChatGPT tvingas in under EU:s Digital Services Act. Kommer vi i Europa att få en urvattnad AI-light på grund av politisk styrning och mer byråkrati?

EU-kommissionen meddelar:

»Today, the Commission has designated ChatGPT as a Very Large Online Search Engine (VLOSE), as well as Reddit and Roblox as Very Large Online Platforms (VLOPs), under the Digital Services Act (DSA). These services declared that they reach at least 45 million average monthly users in the EU and thus meet the threshold for designation.

Following the notification of the designations, these services have four months, i.e. by January 2027, to comply with the additional DSA obligations for VLOPs and VLOSEs, such as assessing and mitigating the systemic risks stemming from their service and algorithmic systems related to the dissemination of illegal content, the negative effects on minors, users’ physical and mental well-being, fundamental rights, electoral processes and public security.«

DSA vs. Reddit kan bli annorlunda och intressant. Men låt mig här fokusera på DSA vs. ChatGPT.

EU-kommissionen tänker alltså reglera ChatGPT med en lag som skrevs innan modellen ens existerade. Dessutom omfattas OpenAI redan av AI Act, som har ett delvis annat regelverk och en annan tillsynsstruktur.

Låt oss börja med att fråga oss hur detta är tänkt att gå till.

DSA föreskriver inte exakt hur ChatGPT skall förändras. Men dess breda och vaga krav på att begränsa systemrisker ger kommissionen och OpenAI starka incitament att välja försiktiga, restriktiva och byråkratiskt försvarbara lösningar.

För att motverka systemrisker, desinformation och olagligt innehåll kommer modellen att behöva tränas grundligt med mänsklig feedback. Så att den vägrar svara på skadliga instruktioner. I sammanhanget måste någon avgöra vad som skall anses vara sant respektive falskt, vilket inte alltid är helt uppenbart. Men det sker väl redan i någon mening.

Ett automatiserat system behöver skanna användarens fråga innan den når AI:n och skanna AI:ns svar innan det visas för användaren. Detta för att blockera till exempel skadligt eller olagligt innehåll och hatretorik.

När ChatGPT söker på webben kommer algoritmerna att behöva prioritera att hämta information från betrodda nyhetsmedier och officiella källor – för att förhindra spridning av rykten, speciellt i samband med val.

Risken är alltså att AI-modellen i högre grad kommer att prioritera regulatorisk riskminimering framför maximal nytta för användaren.

Detta kan även skapa tryck på OpenAI att införa ålderskontroller och särskilda begränsningar för minderåriga. I värsta fall kan sådana kontroller utvecklas till ett allmänt ID-krav för att få tillgång till vissa svar.

Compliance kommer att kräva ett helt nytt lager av byråkrati. Oberoende (men av EU godkända) externa revisorer kommer minst en gång om året att behöva granska OpenAI:s efterlevnad, riskbedömningar och riskbegränsande åtgärder. De skall ges tillgång till relevanta data och lokaler. Kommissionen kan dessutom kräva förklaringar av algoritmsystemens konstruktion, logik, funktion och testning.

Det är ännu oklart hur DSA:s traditionella system för anmälningar, motiveringar och överklaganden skall kunna överföras till en tjänst som genererar nya svar i realtid.

Det finns skäl att tro att detta blir tungrott.

Traditionella plattformar modererar genom att ta bort specifika inlägg eller blockera användare. En LLM genererar unikt innehåll i realtid baserat på sannolikheter.

Kritiker menar att det är tekniskt omöjligt för OpenAI att garantera att modellen aldrig genererar »skadligt innehåll«, eftersom ett unikt genererat svar inte kan modereras på samma sätt som ett redan publicerat foruminlägg.

DSA kan även tvinga OpenAI att lämna ut interna data till myndigheter och forskare. Vilka ChatGPT-data detta kan omfatta är ännu oklart. Eftersom tjänstens rådata kan bestå av privata konversationer väcker reglerna särskilt känsliga frågor om personuppgifter, anonymisering och företagshemligheter.

Man kan i sammanhanget notera att ChatGPT på grund av sin popularitet drabbas av fler regler och mer byråkrati än mindre konkurrenter som inte når DSA:s tröskelvärde.

Nu är frågan om ChatGPT kommer att räta in sig i EU-ledet. I så fall är nästa fråga om man kommer att göra de aktuella förändringarna globalt eller om vi i EU kommer att få något slags urvattnad, modererad och begränsad light-variant.

Ju mer styrning vi får, desto färre tankar, idéer och metoder kan prövas mot varandra. Vilket rimligen påverkar utvecklingen negativt.

Men politikernas kontrollbehov tycks vara oändligt.

»Det är viktigt att politiken tar kontroll över utvecklingen«, som Magdalena Andersson sa om internet.

• EU-kommissionen: Commission designates ChatGPT, Reddit, Roblox under Digital Services Act »

Slut på rättslösheten för YouTubes kreatörer?

av

Amerikanska FTC undersöker om YouTube följer sina egna användarvillkor när företaget begränsar innehåll eller stänger av kanaler. Samtidigt kräver EU att användarna skall kunna överklaga sådana beslut.

Man ser ibland hur människor som driver YouTube-kanaler kan få dem stängda utan någon rimlig motivering. (Ibland på grund av organiserade och felaktiga massanmälningar.)

Frågan granskas nu av det amerikanska tillsynsorganet FTC. Myndigheten inledde förra året en bred granskning av hur plattformar har stängt av, demonetiserat, nedprioriterat eller på andra sätt begränsat användare. Som politisk bakgrund finns bland annat modereringen under pandemin och efter det amerikanska presidentvalet 2020.

Nu uppges FTC utreda om YouTube har brutit mot konsumentskyddslagstiftningen genom att stänga av konton eller nedprioritera innehåll i strid med sina egna regler.

Vilket är ett problem som drabbar många vanliga Youtube-kreatörer. Reglerna är otydliga och de tillämpas inte konsekvent. Människor lämnas rättslösa.

Den rättsliga princip som FTC tycks utgå från är att YouTube måste följa de användarvillkor som företaget presenterar för sina användare. Man betraktar det alltså främst som en fråga om konsumentskydd, snarare än yttrandefrihet.

Myndigheten granskar därför om YouTubes användarvillkor har fått kreatörer att tro att visst innehåll är tillåtet, för att de sedan plötsligt får sina videor raderade eller sina kanaler nedstängda.

FTC-ordföranden Andrew Ferguson har sammanfattat principen ungefär så här: Ett företag får i stor utsträckning bestämma sina egna regler, men måste sedan följa de regler som det har presenterat för konsumenterna.

Om FTC väljer att gå vidare måste myndigheten visa att YouTube har vilselett eller behandlat användarna på ett oskäligt sätt. YouTube kan då behöva förklara och dokumentera hur reglerna har formulerats och tillämpats och hur överklagandena faktiskt har hanterats.

Här i Europa har vi EU:s Digital Services Act (DSA), som bland annat kräver att YouTube (m.fl.) lämnar en klar och konkret motivering till varför innehåll begränsas eller ett konto stängs av. Användaren skall även erbjudas en kostnadsfri intern överklagan som behandlas omsorgsfullt och inte enbart avgörs med automatiserade medel.

Det finns även möjlighet till extern tvistlösning. I en tidig redovisning från Appeals Centre Europe fick användarna rätt i mer än tre fjärdedelar av de avgjorda ärendena mot Facebook, TikTok och YouTube. (I vissa fall berodde det på att plattformen inte hade lämnat över det aktuella materialet för prövning.) Tvistlösningsorganens beslut är dock inte bindande.

Vittnesmål om vaga standardsvar och närmast automatiska avslag tyder på att YouTube åtminstone delvis ignorerar DSA:s krav. Vilket förmodligen beror på den mycket stora mängden ärenden.

Än så länge har EU-kommissionen inte offentliggjort något konkret ingripande mot just YouTubes hantering av kanalstängningar och överklaganden. Vid systematiska överträdelser kan kommissionen dock besluta om böter på upp till sex procent av företagets globala årsomsättning.

Det intressanta är att FTC:s utredning och EU:s DSA utgår från samma grundläggande princip: Plattformarna måste ha tydliga regler, följa dem och erbjuda en verklig möjlighet till rättelse.

CC0

Centern kräver åldersgränser online och »digital rättvisa«

av

Centerpartiet stämmer in i kören som vill ha åldersgränser för sociala medier. Och de hoppas mycket på ett nytt EU-förslag som skall skapa »digital rättvisa«.

I Dagens Industri kräver Centerpartiet en åldersgräns för sociala medier. De skriver:

»Problemet med sociala medier diskuteras ofta, men det vanligaste politiska förslaget är en åldersgräns. Centerpartiet är positiva till en sådan, men den måste bygga på säkra tekniska lösningar – inte osäkra EU-appar eller BankID. Samtidigt räcker inte åldersgränser. Man löser inte samhällsproblem som spänner över alla åldrar genom att bara begränsa ungas tillgång.«

Möjligen är detta lite dåligt timat, då det tycks som att motreaktionen mot åldersgränser har börjat – nu när idéer och beslut om sådana skall omsättas i verkligheten. Man kan notera att inte heller Centerpartiet svarar på den avgörande frågan: Hur?

Centerpartisterna skriver också:

»Den svenska politiken måste kräva att EU:s DSA [Digital Services Act] används till fullo, med krav på reell insyn i plattformarnas funktion. Än viktigare är att Sverige aktivt verkar för att den kommande Digital Fairness Act innehåller starka verktyg för krav på insyn kring vilka mål och optimeringar som styr algoritmerna.«

Digital Fairness Act? Detta är än så länge inte något färdigt förslag. Man räknar med att EU-kommissionen kommer att lägga fram ett sådant under fjärde kvartalet i år.

Men här är vad vi vet. Idén med DFA är att skärpa konsumentskyddet mot manipulativa och oskäliga metoder i digitala tjänster, däribland sociala medier. Till exempel:

  • Manipulativ design (Dark Patterns): När appar och webbplatser designas för att lura dig. Det kan handla om dolda knappar, att det görs extremt svårt att avsluta ett abonnemang, eller att du luras att köpa något av misstag.
  • Beroendeframkallande funktioner: Funktioner som är skapade bara för att hålla dig fastklistrad vid skärmen, till exempel automatiska videospelare (autoplay) och oändligt skrollande (infinite scroll).
  • Dold eller vilseledande influerar-marknadsföring: När influencers gör reklam för produkter på sociala medier utan att det syns tydligt att det är betalt samarbete.
  • Aggressiv personlig anpassning: När företag använder uppgifter om användaren för att påverka dennes val eller utnyttja kända eller förmodade sårbarheter.

Vilket – å ena sidan – kan kännas rimligt, eftersom man inte skall lura folk. Och eftersom sociala medier inte alltid respekterar sina användare.

Å andra sidan måste man fundera igenom vad detta kan få för konsekvenser.

Till att börja med medför detta en omfattande detaljstyrning av hur sociala medier sköter sin verksamhet – baserad på hur de fungerar just nu, i dag. Så en reglering kan snabbt bli inaktuell eller överspelad.

Man kan notera att EU:s Digital Services Act (DSA) redan innehåller regler om bland annat dark patterns och rekommendationssystem. (Till exempel kräver artikel 27 att plattformar redovisar rekommendationssystemens viktigaste parametrar och vilka möjligheter användaren har att påverka dem.)

Fler och mer detaljerade regler riskerar att göra det ännu svårare för nya aktörer att slå sig in på marknaden. Detta samtidigt som man klagar på bristande konkurrens.

Att stoppa »beroendeframkallande design« kan bland annat komma att innebära regler för hur rekommendationssystem används för att hålla kvar användaren.

Här finns en gränsdragningsfråga. Ingen har väl något emot att algoritmer rekommenderar och förstärker vissa videor eller inlägg för att visa dig sådant du faktiskt är intresserad av?

Därmed uppstår frågan om varför algoritmen rekommenderar ett visst innehåll och hur stor kontroll användaren själv har över processen.

Det är därför ännu oklart hur DFA kommer att påverka ditt flöde och spridningen av ditt innehåll.

Kommer detta att fungera på ett rimligt sätt eller blir DFA ytterligare ett exempel på goda intentioner som slutar i oväntade och oönskade konsekvenser?

Om man tittar på alternativa »etiska« sociala plattformar som Bluesky och W kan man notera att de hittills haft svårt att nå samma breda och stabila användarbas som de etablerade jättarna.

Å andra sidan är meddelandeappen Signal – som drivs av en stiftelse – ett bra exempel. Den samlar in mycket lite användardata, har ingen reklam och inga algoritmiska flöden som är konstruerade för att maximera engagemanget. Ändå används den av miljontals människor världen över eftersom den gör sitt jobb på ett säkert sätt.

Slutligen bör man notera att idén bakom DFA strider mot andra länders syn på saken. I USA har Högsta domstolen slagit fast att plattformars urval, rangordning och presentation av innehåll kan vara en form av redaktionellt uttryck som skyddas av det första författningstillägget (yttrandefriheten).

Regler som styr sådana val kan därför aktualisera yttrandefrihetsfrågor. När EU går in och styr hur algoritmerna får lyfta fram eller tona ned innehåll, menar kritiker att man riskerar att indirekt påverka vilka röster som hörs mest på nätet.

Det centrala för DFA blir inte bara om kommissionen vill motverka manipulativa metoder, utan hur den definierar dem och hur långt den är beredd att gå. En framtida DFA kan tänkas förbättra konsumentskyddet och täppa till luckor i dagens regler. Men den kan också skapa överlappning med DSA, GDPR och befintlig konsumenträtt, öka efterlevnadskostnader och påverka plattformars utformning och din yttrandefrihet på sätt som ännu inte går att bedöma.

Nu får vi vänta och se vad kommissionen föreslår. Tanken är att förordningen skall börja gälla 2029 eller 2030.

• C i Dagens Industri: Öka trycket på öppenhet från sociala medier »

• EU: Digital Fairness Act (DFA) | Updates »

• Början till slutet för åldersgränser online »

CC0

EU behöver fler bråkstakar

av

Det måste bli ett slut på att EU fattar ogenomtänkta beslut som sedan måste rullas tillbaka – när skadan redan är skedd.

Vi har skrivit en del om EU:s nya förpackningsförordning och hur den dödar småskalig e-handel över gränserna. [ 1 | 2 ] Det större problemet är att detta inte är det enda exemplet på orimliga beslut.

Det sker hela tiden. Vanligtvis reagerar folk inte förrän i sista minuten – eller när det redan är för sent och vi ställs inför fullbordat faktum.

Någon närmare granskning av det löpande lagstiftningsarbetet i EU existerar i princip inte i svenska medier. Så ingen kan reagera i tid mot sådant vi inte vet att vi inte vet.

Ibland går det att stoppa dåliga beslut i tid. Det kräver såväl hård granskning som starkt yttre tryck från allmänhet och media – och gärna några allierade inne i systemet.

Ofta fattas ogenomtänkta beslut ändå. Sedan möter de verkligheten, varpå oväntade och oönskade konsekvenser uppstår.

Vilket ibland leder till att man måste städa upp i lagstiftningen i efterhand. Men då är skadan som regel redan skedd. Och som vi ser med förpackningsförordningen är det inte som att man stressar ihjäl sig för att laga det man haft sönder.

EU lyssnar som regel mer på dem som vill driva igenom något nytt, lovvärt och trendriktigt projekt som passar kommissionens politiska ambitioner – än på dem som granskar förslagen och pekar på orimliga konsekvenser.

Detsamma gäller när EU hittar helt nya domäner att reglera – som internet. Regleringar går alltid att motivera, även när de egentligen inte behövs.

Varnande röster avfärdas som störningsmoment. Och innan vi vet ordet av har till exempel vår yttrandefrihet begränsats. Eller någon ny form av massövervakning rullats ut.

Problemet är att det finns för få bråkstakar i Europaparlamentet.

De borgerliga partierna älskar EU och vill inte bråka eller framstå som EU-kritiker. Så de släpper igenom nästan vad som helst. Inte sällan är de pådrivande, för att framstå som duktiga.

S och MP ser EU som ett verktyg för att få igenom sin politik, i större skala. V hamnar ofta rätt i övervakningsfrågorna. SD driver en rimlig linje både vad gäller massövervakning och yttrandefrihet på EU-nivå.

Det måste in fler kritiskt tänkande människor i systemet som kan följa frågorna från ruta ett. Medan det fortfarande går att påverka, innan positionerna är låsta och uppgörelserna gjorda.

Människor som är beredda att ta strid för grundläggande fri- och rättigheter, när andra vill inskränka eller kompromissa bort dem i namn av det ena eller andra.

Vi behöver ledamöter i Europaparlamentet som struntar i om andra tycker att de är besvärliga. Vi behöver folk som käftar emot, ifrågasätter, identifierar svagheter, bryter grupptänkandet och som ställer de kniviga frågorna: Hur skall detta fungera i praktiken? Vad kan gå fel? Behövs detta över huvud taget?

Tills dess fortsätter allt som vanligt. Först beslutar EU. Sedan tar man reda på fakta. Därefter diskuterar man saken.

Nästa EU-val är 2029.

CC0

Tyskland: Skall man få förolämpa politiker?

av

I Tyskland debatterar man att skrota förbudet mot att förolämpa politiker – som visat sig få rätt orimliga konsekvenser.

I Tyskland diskuterar man att avskaffa paragraf 188 i strafflagen, som utökar det redan befintliga förbudet mot förolämpning till ett särskilt straffansvar för att offentligt förolämpa politiker.

Frågan har fått ny aktualitet sedan enskilda medborgare blivit föremål för rättsliga förfaranden efter att ha kallat förbundskansler Friedrich Merz för bland annat »Pinocchio« och »Lügenfritz«.

Utredningen om »Pinocchio« lades ned, medan »Lügenfritz« ledde till en omdiskuterad dom i första instans. Kritiker menar att ledande politiker måste tåla sådana polemiska tillmälen.

Under 2025 färdigutredde den tyska polisen närmare 4.800 misstänkta brott mot § 188 och överlämnade dem till åklagare. Hur många enskilda personer som utreddes, åtalades eller dömdes särredovisas inte i någon samlad nationell statistik.

Lagstiftningens rötter kan sökas tillbaka till 1931, då rikspresident Paul von Hindenburg införde en nödförordning med syfte att motverka förgiftningen av det offentliga livet genom förtal och uppvigling i den politiska kampen. Vilket man så här i efterhand kan säga gick sådär.

Tyskland har sedan 1951 haft ett särskilt förstärkt skydd för politiker mot offentligt förtal och medvetet falska sakpåståenden. År 2021 utvidgades skyddet till att även omfatta rena förolämpningar och nedsättande värdeomdömen, samtidigt som kommunalpolitiker uttryckligen inkluderades och möjligheten till åtal utan politikerns egen begäran utökades.

Paragraf 188 omfattar alltså inte bara förolämpning utan även förtal och medvetet falska, ärekränkande uppgifter. Det diskuteras både att fullständigt avskaffa paragrafen och att begränsa den till att bara gälla kommunalpolitiker.

Dock tycks det vara svårt att komma överens om vad som skall ändras. Regeringspartierna CDU/CSU och SPD låg själva bakom 2021 års skärpning.

Den genomfördes som en del av ett större paket mot högerextremism och hatbrott, bland annat mot bakgrund av mordet på CDU-politikern och regionalpresidenten Walter Lübcke samt omfattande hot mot kommunalpolitiker.

Kritik mot politikerna för åtgärder under pandemin, för migrationspolitiken och andra kontroversiella beslut kan också ha spelat in. Nu har man svårt att komma fram till vad som bör ändras.

Högerradikala AfD har föreslagit att paragraf 188 skall avskaffas. Partiets första lagförslag avvisades av förbundsdagen i januari 2026, men ett nytt och snarlikt förslag lades fram i juni och har överlämnats till utskottsbehandling.

Tillämpningen av paragraf 188 skapar återkommande konflikter med den grundlagsskyddade yttrandefriheten. Den tyska grundlagen skyddar även hård politisk polemik, överdrifter, satir, sårande värdeomdömen och respektlös kritik mot makthavare.

För ett par år sedan kom den tyska författningsdomstolen fram till att den politiska makten generellt sett får finna sig i att bli hånad. Vilket kan sättas i relation till att den förra tyska inrikesministern Nancy Faeser (SPD) uttalat att den som hånar staten kommer att få med den starka staten att göra. (»Diejenigen, die den Staat verhöhnen, müssen es mit einem starken Staat zu tun bekommen.«)

I sammanhanget bör noteras att Tyskland redan har ett generellt förbud mot förolämpning. Enligt paragraf 185 kan den som förolämpar någon annan dömas till böter eller fängelse, medan paragraferna 186 och 187 gäller nedsättande respektive medvetet falska sakuppgifter.

Paragraf 188 innebär alltså inte att endast politiker skyddas, utan att personer i det politiska livet ges ett särskilt förstärkt straffrättsligt skydd.

Under 2024 registrerade polisen totalt drygt 250.000 misstänkta förolämpnings- och närliggande ärekränkningsbrott (§ 185-188). Vad gäller fällande domar dömdes närmare 30.000 personer för förolämpningsbrott 2021, vanligtvis till böter. Någon samlad statistik över hur många av ett visst års polisärenden som leder till åtal och fällande dom finns inte.

• Politico: Germany rethinks law protecting politicians from insults »

Relaterat:
• Yttrandefriheten i EU: Tyskland – NetzDG (mars 2025) »
• Tyskland: Böter för att gilla poster på sociala media (juli 2025) »

CC0