Femte juli

Nätet till folket!

Yttrandefrihet

Yttrandefriheten är en förutsättning för våra övriga fri- och rättigheter samt för ett öppet, demokratiskt samhälle. Idag är yttrandefriheten under attack från såväl statliga som privata aktörer och från politiska grupperingar som vill tysta sina motståndare.

Utredning föreslår 15-årsgräns för sociala medier

av

Grundläggande rättigheter får stå tillbaka när politiken vill hindra unga från att använda sociala medier.

På tisdagen delredovisades en utredning (SOU 2026:35) som föreslår att barn inte ska få använda sociala medier i inloggat läge före det år de fyller 15 år. Vårdnadshavare (föräldrar) skall inte kunna samtycka till användning under åldersgränsen.

Med glöd meddelade socialminister Jakob Forssmed på presskonferensen att man nu tänker rädda barnen från sociala medier. Han beskrev dem som »diaboliska«. (Se videon nedan.)

Det känns som en flashback till tidigare utbrott av moralpanik – till exempel mot dansband, hårdrock, videobandspelare och tv-spel.

Utredningen konstaterar att förslaget berör grundläggande rättigheter enligt grundlagarna, Europakonventionen, EU:s rättighetsstadga och Barnkonventionen. Men den landar ändå i slutsatsen att en åldersgräns är proportionerlig.

Nu har jag inte läst igenom alla de 284 sidorna. Men jag kan inte finna någon underliggande analys av mer principiell karaktär som stöder att så är fallet.

Dock tycks utredningen mena att man inte inskränker yttrandefriheten, eftersom det inte är yttranden som sådana – utan den digitala miljön där nämnda yttranden förekommer – som man stänger för unga. Vilket känns som hårklyverier.

Och om staten stänger av en stor grupp barn från de viktigaste digitala forumen för kommunikation och opinionsbildning, hur påverkar det deras möjlighet att faktiskt göra sina röster hörda?

Utredningen noterar också att sociala medier kan hjälpa barn att bryta sin ensamhet, att de är av särskild betydelse för sårbara barn, att de är en arena för barn att organisera sig och att de är ett verktyg för civilsamhället för att nå barn och unga. Men inte heller det anses vara tillräckliga skäl mot en åldersgräns.

Detta är ett politiskt beställningsverk som stöds av alla partier. På politiskt mode biter inga argument. Och eftersom riksdagen redan i förväg är överens kommer vi inte ens att få någon meningsfull politisk debatt om saken.

Likväl strider förslaget mot unga människors rätt att fritt dela och ta emot information utan myndighets inblandning. Potentialen för oönskade konsekvenser är betydande. Dessutom kommer åldersgränser inte att fungera i praktiken.

Allt man åstadkommer är att driva ungarna till mörkare delar av internet.

• Regeringen: Utredning föreslår åldersgräns för sociala medier »
• SOU 2026:35 En åldersgräns för barns tillgång till sociala medier (PDF) »
• PowerPoint från presskonferensen »

• CW: Age verification tech could put children at greater risk, says think tank »
• 438 relevanta forskare sågar ålderskontroll online: Joint statement of security and privacy scientists and researchers on Age Assurance »

Relaterat:
• Ålderskontroll – en trojansk häst »
• EU:s åldersapp strider mot EU:s egna regler »
• Sociala medier är barnens sista fria rum »
• Flopp för Australiens åldersgräns för sociala medier »
• 389 forskare kräver stopp för ålderskontroller online »

CC0

Dina rättigheter om du blir censurerad i sociala medier

av

Får du ingen rimlig respons när du censureras eller stängs av från sociala medier? I 59 procent av fallen ändrar Appeals Centre Europe beslutet.

I denna text kommer vi att gå igenom vad reglerna säger att användare av sociala medier har för rättigheter när de får innehåll borttaget eller när de får ett konto avstängt; varför det inte alltid fungerar; vart man kan vända sig om det kärvar och vad som kan hända då.

Vi har upprepade gånger gnällt över att EU är mer intresserat av att använda sin Digital Services Act (DSA) för att censurera än för att upprätthålla användarnas rättigheter enligt samma regelverk.

DSA säger i artikel 17 att plattformen måste ange en motivering (Statement of Reasons) om den tar bort innehåll, begränsar synlighet, demonetiserar innehåll, stänger av eller begränsar ett konto eller vidtar andra modereringsåtgärder.

Motiveringen ska bland annat ange vilken åtgärd som vidtagits, om beslutet grundas på lag eller plattformens egna regler, vilken regel som anses ha brutits, vilka fakta och omständigheter som låg till grund för beslutet samt information om hur beslutet kan överklagas.

Trots detta hanteras sådana här ärenden som regel med automatiserade processer och standardiserade meddelanden som inte ger några konkreta svar på varför en åtgärd har vidtagits.

Vilket kanske går att förstå med tanke på de enorma volymer av ärenden det rör sig om. Detta står dock i strid med intentionerna bakom de regler som har införts för att skydda användarnas rättigheter. Istället lämnas de ofta rättslösa.

Enligt DSA artikel 20 måste plattformen erbjuda ett internt klagomålsförfarande för att överklaga ett beslut enligt ovan. Användaren skall kunna bestrida beslutet på ett meningsfullt sätt. Plattformen måste då göra en ny bedömning.

DSA artikel 20.6 säger att beslut som överklagas inte enbart får avgöras med automatiserade metoder. Det innebär att om en användare bestrider ett beslut ska det finnas någon form av mänsklig granskning. Tanken är att även om AI och filter fattar det första beslutet, så skall de inte vara den enda instansen.

Återigen är detta något som vanligtvis inte sker (om man inte är kändis och bullrar om det). Vanligt folk får som regel generiska svar, vaga motiveringar eller automatiserade standardsvar även efter överklaganden.

Vad vi kan se har EU-kommissionen inte vidtagit några åtgärder mot plattformarna med anledning av detta. (Istället lägger den sin kraft och sina sanktionsmöjligheter på att få sociala medier att censurera mer.)

Om regelverket enligt ovan inte följs och man fortfarande får automatiserade svar av typen »god dag yxskaft«, kan man gå vidare. Det skall enligt DSA finnas certifierade organ för tvistlösning utanför domstol. Något sådant finns dock inte i Sverige.

En möjlighet är att klaga till den nationella tillsynsmyndigheten. I Sverige är det Post- & Telestyrelsen (PTS). Dock tycks PTS skjuta ifrån sig sitt tillsynsansvar till det land där respektive social medieplattform har sitt europeiska säte. Vilket för de största aktörerna i regel är Irland.

Och där finns Appeals Centre Europe (ACE), ett privat certifierat tvistlösningsorgan som godkänts av den irländska mediemyndigheten Coimisiún na Meán.

Det fungerar som en ny sorts privat rättskipning kring yttrandefrihet online. Det är inte en domstol. Dess beslut är inte juridiskt bindande. Plattformarna måste dock delta i processen i god tro enligt DSA.

Detta är inte en EU-myndighet och inte heller något som måste finnas i varje medlemsland. DSA kräver bara att det ska finnas möjlighet till certifierad tvistlösning utanför domstol, men dessa organ kan verka gränsöverskridande.

Under perioden april 2025 till mars 2026 inkom över 24.000 tvister till ACE. Drygt 12.000 låg inom organisationens behörighetsområde.

I de ärenden som prövades i sak kom ACE fram till att plattformens beslut borde ändras i cirka 59 procent av fallen.

Enligt en nyligen publicerad transparensrapport följer plattformarna ACE:s rekommendationer i ungefär 80 procent av fallen. Det betyder samtidigt att omkring en femtedel av fallen inte ledde till någon ändring trots att ACE kommit fram till att plattformens ursprungliga beslut var felaktigt.

Enligt rapporten gällde många tvister även fall där någon har anmält innehåll som plattformen valt att låta ligga kvar. Många av dessa fall rörde hatretorik och trakasserier. I dessa fall fann ACE att plattformarna borde ha tagit bort innehållet i omkring 70 procent av de granskade fallen.

Plattformarna tycks alltså både ta bort för mycket och för lite på samma gång.

Det ovanstående gäller främst innehåll. Siffrorna för avstängning är också intressanta…

Över 14.000 tvister om kontosavstängningar eller kontobegränsningar inkom till ACE. Drygt 5.000 bedömdes ligga inom dess behörighet och kunde formellt tas upp (under den period rapporten avser).

Vid rapportperiodens slut hade ACE fått tillräckligt underlag för att göra en full materiell prövning i färre än 150 fall.

I stället fattades (totalt) över 7.000 så kallade »default decisions« till användarnas fördel eftersom plattformarna inte skickade in det material man begärde inom tidsfristen.

Rapporten anger som sagt att plattformarna följer eller implementerar ACE:s beslut i ungefär 80 procent av fallen. Men den siffran avser inte nödvändigtvis suspensionsärenden, där nedbrutna siffror tycks saknas.

Användare som inte får hjälp eller är missnöjda med ACE:s beslut kan som en sista utväg vända sig till en domstol.

Nu vet du vilka dina rättigheter är enligt DSA, vart du kan vända dig om du anser att ditt ärende inte har hanterats korrekt – och vilka oddsen är för att lyckas.

• Appeals Centre Europe – Transparency Report (PDF) »
• RtN: EU-Backed Appeals Centre Accidentally Confirms the DSA Censorship Regime Is Unworkable »

CC0

Ålderskontroll – en trojansk häst

av

Det finns inga tekniska hinder för att utöka syftet med EU:s app för ålderskontroll.

Åldersverifiering för sociala medier (med mera) innebär att alla – i minst ett led – måste identifiera sig innan de får ta del av eller dela innehåll. Vilket i sig är problematiskt ur ett principiellt perspektiv.

EU:s »mini wallet« – som skall hantera detta i väntan på EU:s riktiga digitala ID och plånbok – sägs hantera ålderskollen på ett sätt som är bättre än med andra system.

Istället för att tvingas dela sina ID-handlingar med diverse tredjepartstjänster på alla aktuella sidor skall man bara behöva göra detta en gång – mot utfärdaren när man sätter upp sin app.

Kontrollen på de olika webplatser som berörs sker då med så kallat Zero-Knowledge Proof. Det vill säga att den enda information som sänds över till webbplatsen är om användaren är över eller under den aktuella åldersgränsen.

Detta är naturligtvis bättre än alternativen. Men kan vi lita på att det håller över tid?

När EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen meddelade att appen för åldersverifiering nu rullas ut, gjorde hon ett par kategoriska uttalanden. Det ena var att den skulle fungera på alla tekniska plattformar. Det visade sig vara fel. Det andra var att den använder Zero-Knowledge Proof.

I en lång bloggpost oroas nu VPN-operatören Mullvad av att det senare inte är hårdkodat i modellen.

Det vill säga att den kan jobba med ZKP där plattformen bara får reda på användarens ålder, utan att avslöja för appen vilka webbplatser användaren besöker. Men detta är inte en teknisk begränsning – utan ett politiskt val, som kan ändras när som helst.

Huruvida appen kommer att användas för att till exempel registrera vilka sidor användaren besöker är därmed bara en fråga om den för tillfället rådande politiska viljan.

Detta gäller särskilt då varje EU-land kommer att utveckla sin egen variant av appen.

Med tanke på att EU har blivit allt mer inriktat på att kontrollera innehåll online, finns det skäl att oroa sig för hur systemet kan komma att användas i framtiden.

När det väl finns på plats kan det enkelt utökas till andra former av åtkomstkontroll som registrering av besök, innehållsfiltrering och geografisk blockering.

System för övervakning och kontroll utökas nästan alltid till syfte och form. Finns verktygen kommer man att använda dem. Utifrån erfarenhet kan vi därför anta att detta öde även kommer att drabba EU:s ID-koll för sociala medier.

Därför är den relevanta principfrågan om man skall behöva identifiera sig mot staten för att få besöka olika webbplatser – eller ej.

• Mullvad: Age verification for social media – the beginning of the end for a free internet? »

CC0

Staten, AI och maktens frestelser

av

»Frestelsen att använda en kontroll- och övervakningsstat med AI:s kapacitet för politiska syften och egen vinning måste vara enorm.«

Jag är utvecklingsoptimist och gillar »artificiell intelligens«. Egentligen tror jag att maskininlärning är ett ord som leder mer rätt. System som kan ta in våldsamt stora mängder information och gå igenom den på ett ögonblick för att sedan redovisa resultatet i ett användargränssnitt som är anpassat för människor.

Men det finns naturligtvis risker med AI. EU har därför infört ett nytt regelverk för dess användning. Detta har dock ett undantag för polis och underrättelseväsen. Vilket råkar vara två områden där utrymmet för missbruk av tekniken är uppenbart.

Vilket även gäller statsapparaten i ett bredare perspektiv. Det är först nu som tekniken existerar för verkligt bred massövervakning, sociala kreditsystem, klimatkrediter och analys av vad som rör sig i folkdjupet. Detta är verktyg som kan användas av makthavare för att uppnå politiska mål och föra samhället i en mer auktoritär riktning.

I veckan klubbade riksdagen igenom en lag som – inom vissa gränser – tillåter polisen att använda kamerabevakning med automatiserad ansiktsigenkänning i realtid. Vilket sedan kan kopplas till olika databaser, datalagring och uppgifter som kan hämtas in online. Europol har redan fått rätt att bereda sig tillgång till information ur privata aktörers databaser.

Övervakningsstaten väver en allt tätare väv – under förevändningen att det är för att skydda oss från gängvåld, terrorister, farsoter och annat som vi är rädda för. Men som Hannah Arendt påpekar i sitt standardverk om den totalitära statens rötter…

»Brott mot de mänskliga rättigheterna kan alltid rättfärdigas med förevändningen att det rätta är lika med det som är bra eller nyttigt för helheten i kontrast till delarna.«

De flesta diktatorer och auktoritära system (förutom rena kleptokrater) menar sig verka för en god, större sak. För vilken man inte accepterar att enskilda individer står i vägen eller uppvisar bristande entusiasm.

Det finns mycket goda skäl för att rätten till privatliv är en grundläggande mänsklig rättighet. Information är makt. Och den stat som vet för mycket om sina medborgare kan även kontrollera dem, förtrycka oppositionella och befästa sin makt.

De grundläggande mänskliga rättigheternas funktion är att skydda individen mot övergrepp från staten. Därför är det oroväckande när staten (genom politiken) steg för steg inskränker och gör avsteg från dessa rättigheter.

Frestelsen att använda en kontroll- och övervakningsstat med AI:s kapacitet för politiska syften och egen vinning måste vara enorm.

CC0

Tyska politiker vill kontrollera vad folk ser i sociala medier

av

I Tyskland vill delstaterna lyfta betrodda mediers synlighet framför annan information i sociala medier och sökmotorer.

De tyska delstatliga mediemyndigheterna (Landesmedienanstalten) kan komma att få inflytande över nyhetsartiklars synlighet i sociala medier och sökmotorer.

Den här gången handlar det inte om censur utan om innehåll som plattformarna förväntas lyfta fram framför annat.

Det finns redan en tysk reglering som säger att betrodda mediers appar skall vara mer synliga i Apples och Googles app-stores än andra. Det man nu diskuterar är att lyfta fram visst innehåll från vissa mediehus i sociala medier genom att skruva på algoritmerna.

Landesmedien-anstalterna som bestämmer över detta är i teorin fristående. Men deras ledamöter utses av delstatsparlamenten, de finansieras av delstaterna och de utövar offentlig tillsyn. Så i praktiken är de politiska organ.

Att den politiska makten skall styra informationsflödet är en dålig nygammal tysk idé. Nu vill man alltså göra samma sak igen – men med förment goda intentioner (som avgörs av det för tillfället rådande politiska modet).

Hur detta är tänkt att gå ihop med Europakonventionens artikel 10 om yttrandefrihet är en gåta…

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Att delstatliga organ går in och prioriterar viss information högre än annan i folks flöden känns väldigt mycket som »offentlig myndighets inblandning«.

Man bör i sammanhanget hålla i minnet att begränsningar av de grundläggande mänskliga rättigheterna som regel motiveras med kollektivets bästa.

Det gäller även om det handlar om missriktad välvilja i namn av kampen för demokrati och mot desinformation.

Att mediefrågorna ligger på delstatsnivå i Tyskland beror på att man inte vill riskera att en central regering tar kontroll över alla medier (igen). Men då delstaternas mediemyndigheter samverkar och samordnar sig blir resultatet att alla ägg ändå läggs i samma korg.

• So bauen die Medienanstalten an einer Pflicht zur Bevorzugung „verlässlicher“ Medien in den sozialen Netzwerken »

CC0

Om EU lägger locket på kommer kritiken att koka över

av

Framtiden är dyster för ett samhälle där övervakningen ständigt expanderar och yttrandefriheten naggas i kanterna.

Driver man denna utveckling till sin spets blir vår framtid ett auktoritärt kontrollsamhälle där man inte får säga vad man vill.

Vad gäller yttrandefriheten är spelplanen komplicerad. På ena fronten har vi politiker som är fokuserade på att behålla makten, kontrollen och sin image. Och deras funktionärer.

De har skapat välmenade projekt och narrativ som ofta får oväntade och oönskade konsekvenser. Därför ifrågasätts de också av populistiska krafter när de kolliderar med verkligheten.

Dagens politiska ledare misstänker att vi kommer att få något slags odemokratiskt samhälle om någon annan än de själva har makten. Och de är övertygade om att de har rätt och att de kämpar för det goda.

På andra sidan finns oppositionella, samhällskritiker, besvärligt folk, oliktänkande, människor som oroas över utvecklingen i den praktiska verkligheten och som tycker att nu får det vara färdigtramsat. Att vi måste skärpa oss.

Dessa människor drivs främst av en önskan om att ordning skall råda och att vårt samhälle skall fungera på ett rimligt sätt. De betraktar politiker, myndigheter, medier och vad som kan kallas eliten som ansvariga för de problem som har uppstått.

Här uppstår en friktionsyta.

I vår uppkopplade värld kan vem som helst faktagranska, skapa opinion och lägga sig i med ett knapptryck. Inte alla är insatta i alla detaljer. Inte alla uttrycker sig elegant.

Vilket politikerna upplever som problematiskt och hotfullt.

Det är här EU:s Digital Services Act kommer in. Enligt DSA måste sociala medier ta bort skadligt innehåll och sådant som kan anses skapa »systemiska risker«.

Förenklat handlar det senare till exempel om sådant som kan påverka samhället, demokratin, val, folkhälsa, barns säkerhet, grundläggande rättigheter och det offentliga samtalet.

Eftersom nästan all information påverkar det offentliga samtalet kan begreppet tolkas brett. Till exempel påverkar den här texten det offentliga samtalet just nu.

Det finns ingen lista över vad som skall censureras. Det förväntas de sociala medierna räkna ut själva. Om inte kan de få miljardböter.

Resultatet blir övermoderering, skuggbanningar, demonetisering, avstängningar och att man tar in faktagranskare som ofta misstänks ha en egen agenda.

Om politiken inte vill eller klarar av att hantera verkliga problem ligger det nära till hands för den att i stället försöka tysta kritiken.

Frågan är dock om det är en hållbar plan att lägga locket på samhällskritiken. Det löser inga verkliga problem. Och det riskerar att fungera som en tryckkokare. Vilket bara eskalerar saker och ting ytterligare.

CC0

Merkel, sociala medier och demokratin

av

Tysklands tidigare förbundskansler Angela Merkel prisades idag av EU för sitt ledarskap. I sitt tacktal kritiserade hon sociala medier, som hon menar är ett hot mot demokratin.

Idag tilldelades ett 20-tal personer den nyinrättade Europeiska förtjänstorden. Bland dem Tysklands tidigare förbundskansler Angela Merkel. I sitt tacktal i Europaparlamentet sa hon bland annat:

»Och demokratin är också under press. Och här vill jag bara nämna ett område där Europeiska unionen enligt min mening idag är en föregångare. Det gäller utvecklingen av så kallade sociala medier, där fakta plötsligt inte längre är fakta, där sanningar kan kallas lögner och lögner kan kallas sanningar, där känslor och fakta blandas samman. Och därmed är själva grundvalarna för den europeiska upplysningen i fara.«

Naturligtvis missförstås och vantolkas en hel del i sociala medier. Som i all mänsklig kommunikation. Och som i traditionella medier.

Det hanterar man rimligen bäst genom att ta debatten, inte genom att försöka begränsa den.

Att Merkel av många hålls ansvarig för delar av dagens tyska och europeiska problem spelar sannolikt också in. Många är upprörda. Och en del av dem ger uttryck för sina åsikter och känslor på sociala medier — inte alltid på ett elegant sätt.

Det går därför att förstå att Merkel ogillar sociala medier. Men det är svårt att frigöra sig från misstanken om att det kanske snarare är kritiken i sig än informationsbäraren som stör henne.

Och detta är knappast unikt för Merkel. Makthavare har i alla tider haft ett komplicerat förhållande till offentlig kritik. Därför ser vi också återkommande krav på ökad kontroll över informationsflöden, hårdare reglering av nätplattformar och olika former av styrning av vad som anses acceptabelt innehåll online.

Merkels anförande kan ses som ännu en signal om att Europas politiska ledning vill koppla ett fastare grepp om internet och sociala medier. (Även AI fick för övrigt en kritisk passning i talet.)

Det känns som om detta är en kamp där insatserna hela tiden höjs.

• Se även MEP Charlie Weimers (SD) relaterade kommentar på X »

CC0

Det EU ser och inte ser

av

EU:s digitala politik motverkar sina egna mål och skrämmer bort nyföretagande.

EU:s nya app för åldersverifiering riskerar att öka beroendet av Apple och Google. Samtidigt säger man sig vilja minska vårt beroende av amerikansk Big Tech.

Man utesluter andra OS trots att EU-kommissionen har upphöjt ökad interoperabilitet till ett honnörsord i sina nya regleringar.

Det är svårt att få EU-ledarnas ord och handling att gå ihop.

Det är inte heller som att man gör det lättare för europeiska företag att slå sig in på marknaden. Eller att ens starta.

Det är bara Big Tech som har resurser nog att hantera all den compliance som följer med EU:s Digital Services Act och Digital Markets Act.

Det är en helt ny byråkrati som byggs upp i Bryssel och som förgrenar sig ut i medlemsstaterna när teknik, pappersexercis och innehåll skall regleras och kontrolleras.

Regelverken är ofta vaga kring vilket innehåll plattformarna förväntas agera mot. Men mycket tydliga med att företagen kan drabbas av astronomiska böter om de inte följer de politiska signalerna.

Jag håller fast vid min tes att politikerna inte begriper vad de sysslar med. De gör saker för att de låter bra – även om de i praktiken är verklighetsfrånvända.

De förstår inte att de skapar oväntade (well…) och oönskade konsekvenser. Deras utopiska idéer blockerar deras varseblivning.

Priset vi får betala är att Europa hamnar på efterkälken när företag etablerar sig i länder med rimligare lagstiftning och mindre byråkrati.

CC0

EU lägger förslag om åldersgränser online i sommar

av

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen säger att man tänker lägga fram ett förslag om åldersgränser för sociala medier redan i sommar.

Det är anmärkningsvärt då den expertpanel som man tillsatt för att utreda frågan ännu inte har kommit med sina rekommendationer. Vilket tyder på att kommissionen förbereder ett förslag utan att invänta de sakkunnigas bedömning.

Ett frågetecken är vilket mandat EU egentligen har. Dataskyddsförordningen GDPR ger medlemsstaterna möjlighet att införa åldersgränser på 13-16 år, men kräver det inte.

Och om en medlemsstat inför åldersgränser, då tvingar EU:s Digital Services Act (DSA) plattformarna att följa dem. Men även DSA lämnar alltså beslutet om specifika åldersgränser till medlemsstaterna.

Europaparlamentet har visserligen antagit en resolution om en åldersgräns på 16 år för sociala medier. Men en resolution är bara en åsikt, inte lag.

EU har alltså redan delegerat själva beslutet om åldersgränser till medlemsstaterna. Frågan är vilken rättslig grund kommissionen kommer att hänvisa till om den vill gå bortom detta.

Sannolikt saknar EU kompetens för att påtvinga medlemsstaterna åldersgränser för sociala medier. Vad man däremot kan göra är att besluta att plattformar måste verifiera användarnas ålder.

• EU kan förbjuda sociala medier för unga – förslag väntas redan i sommar »
• EU eyes rules to curb social media for kids by summer »

Relaterat:
• Flopp för Australiens åldersgräns för sociala medier »
• Åldersgränser för sociala medier – EU mot verkligheten »
• Sociala medier är barnens sista fria rum »

CC0

Var ett fritt och öppet internet bara en parentes?

av

Vi tar stora kliv mot ett mer reglerat och kontrollerat internet. Men varför just nu?

Låt mig börja med att säga att samma lagar och regler skall gälla på internet som i samhället i övrigt. Naturligtvis.

Men utifrån det borde vi väl inte behöva några särskilda lagar för internet över huvud taget?

Vad vi ser är specialregler. EU:s Digital Services Act, Digital Markets Act, Audiovisual Media Directive, Chat Control, åldersgränser med ID-krav och så vidare.

Vi skrev redan när DSA antogs att det var tillfället då politiken tog makten över internet. Samt att nästa mandatperiod i EU – det vill säga nu – är tidpunkten då politiken börjar utöva denna makt.

Eftersom allt för få brydde sig, har politikens planer rullat på. Och nu är vi där vi är.

Det är kanske orättvist att jämföra EU med länder som Kina och Ryssland, men delar av den tekniska infrastrukturen är i praktiken densamma: system för att kontrollera informationsflöden, identifiera användare och kartlägga kommunikation.

EU:s ambition att i ökande grad styra och kontrollera det offentliga samtalet online kan knappast ha undgått någon. Med datalagring öppnas möjligheten att skapa sociogram som kartlägger våra nätverk. Chat Control är i grunden en idé om att införa AI-stödd analys av innehållet i alla våra elektroniska meddelanden. Med EU:s digitala plånbok får vi ett samhälle där vi får blippa oss fram.

Verktygen är i stort sett desamma som de som används i skurkstater. Även om syftet hos oss för tillfället är ett annat. Vem som styr och vad som gäller i morgon kan vi inte veta.

Politiken lider av en oemotståndlig frestelse att reglera allt man kommer över. Det är det som är politikens grej. Man behöver motivera sin existens. Man får en möjlighet att ändra på samhället i linje med sina politiska visioner. Man får bestämma över andra.

Att detta tycks ske överallt samtidigt är oroväckande men inte speciellt konstigt. Politiken är ett internationellt nätverk där man åker på samma konferenser, lyssnar på samma talare, exponeras för samma idéer och utbyter erfarenheter. Samma ämnen trendar. Just nu är det politiska modet att försöka tämja internet.

Att internet har hamnat i politikens kikarsikte beror också på att nätet utmanar makten. Folk har fått en låda att tala ifrån. Besvärliga medborgare faktakollar, ifrågasätter och lägger sig i. Det narrativ man odlar utmanas. Motstånd mot dåliga förslag kan idag organiseras mer effektivt än tidigare.

Det är en ständig dragkamp. Vi måste fortsätta försvara yttrandefriheten, rätten till privatliv och ett fritt och öppet internet. Men vi behöver också en plan B: att granska, begränsa och kontrollera de kontrollsystem som nu byggs upp. För när sådana verktyg väl existerar tenderar de förr eller senare att missbrukas.

CC0