Femte juli

Nätet till folket!

Yttrandefrihet

Yttrandefriheten är en förutsättning för våra övriga fri- och rättigheter samt för ett öppet, demokratiskt samhälle. Idag är yttrandefriheten under attack från såväl statliga som privata aktörer och från politiska grupperingar som vill tysta sina motståndare.

Behövs EU:s hackade åldersapp?

av

EU:s app för ålderskontroll online har säkerhetsbrister. Och i Australien, där man redan har åldersgränser, har sex av tio ungdomar gått runt systemet.

Bara ett par timmar efter att EU-kommissionen presenterade sin app för åldersverifiering online var den hackad och avslöjade allvarliga säkerhetsbrister. Snabbt hävdade man att det bara var en betaversion, trots att EU-kommissionens ordförande just hade sagt att appen nu är klar att rullas ut.

Det sägs vara enkelt att kringgå appens autentisering, ta bort krypterade PIN-värden, nollställa spärrfunktioner och helt stänga av kravet på biometrisk inloggning. Appen lagrar NFC-data från pass och selfies som okrypterade bildfiler direkt på enheten, vilket gör känslig information tillgänglig för alla med fysisk åtkomst till telefonen. Säkerhetsexperter menar att appen har ett grundläggande designfel där nycklar inte är kryptografiskt bundna till enhetens säkra lagring. (Med reservation för att jag inte kan alla de tekniska detaljerna.)

Vi bör ta tillfället i akt och ifrågasätta om appen alls behövs. Redan genom dagens föräldrakontroller i iOS och Android kan föräldrar göra mycket…

  • Begränsa barnens skärmtid.
  • Begränsa tid för enskilda appar.
  • Blockera vuxeninnehåll.
  • Kräva godkännande av köp i App Store och Play.
  • Avisera föräldern om köp i App Store och Play.
  • Geografisk spårning av barnen.
  • Låsa appar/sidor som stöder detta till barnläge (som YouTube Kids).
  • Blockera enskilda webbplatser.
  • Blockera hela telefonen, till exempel när det är dags att äta, sova eller göra läxor.

…med mera. Vilket känns som ett dynamiskt sätt för föräldrar att kontrollera barnens beteende online – istället för en fyrkantig statlig åldersgräns vars kontroller kommer att förpesta internet för alla.

I Australien – som nu har en 16-årsgräns för sociala medier – har det visat sig att 61% av alla 12–15-åringar som tidigare haft konton på nu ålderbegränsade sociala medier fortfarande har tillgång till ett eller flera sådana konton. Så det finns skäl att anta att lagstiftningen inte fungerar som tänkt.

I kampen mellan politiken och teknikbegåvade ungdomar är politiken i det långa loppet chanslös. Snarare är risken att ålderskontroller invaggar politiker och föräldrar i en falsk känsla av säkerhet.

CC0

Sociala mediers användare är fortfarande rättslösa

av

EU:s Digital Services Act föreskriver att användare inte skall kunna bli censurerade på eller avstängda från sociala medier utan möjlighet att överklaga. Men inget händer.

Så har det hänt igen. Någon skriver något som retar upp andra. Vilket resulterar i massanmälningar på Facebook. Inte för att några regler brutits, utan bara för att anmälarna inte håller med den som postade sin text.

Även om det handlar om okynnesanmälningar, triggar massanmälningar ofta en automatiserad avstängning. I det aktuella fallet permanent.

Man kan tycka att sådant beteende borde kunna identifieras av algoritmerna och upphöjas till mänsklig granskning. Men tydligen inte.

För den enskilde är det som regel svårt att få veta exakt vad det är som påstås vara fel att publicera eller varför. Dessutom är det vanligtvis omöjligt att få kontakt med någon mänsklig handläggare.

Högprofilerade samhällsdebattörer som blir avstängda kan i vart fall bullra, klaga i media och genom yttre tryck tvinga det sociala mediet i fråga att ta en titt på ärendet. Vilket vanligtvis inte är fallet för andra användare.

Den som blir avstängd kan bli avskuren från hela sitt sociala nätverk och i förekommande fall få hela sin affärs- eller ideella verksamhet lamslagen. Konsekvenserna kan bli fullständigt orimliga.

I teorin finns det faktiskt något att göra åt saken. Men eftersom både den svenska regeringen som EU-kommissionen drar benen efter sig händer inget.

EU:s Digital Services Act (DSA) innehåller även bra saker. Till exempel att användare skall få censurerade poster eller avstängningar prövade.

Plattformen måste ge dig klara och specifika skäl till varför ditt innehåll tagits bort eller varför du blivit avstängd. Detta skall inkludera vilken regel som använts, hur beslutet togs och om det var automatiskt eller manuellt.

Du skall ges tillgång till en process för att hantera klagomål där du kan bestrida moderations- eller avstängningsbeslutet inifrån plattformen. Plattformen måste pröva ditt klagomål »skyndsamt« och återkomma med ett nytt beslut.

DSA möjliggör även att medlemsstaterna certifierar oberoende organ för klagomål som kan pröva konflikter mellan dig och plattformen.

Reglerna gör skillnad mellan innehåll som är olagligt enligt EU- / nationell lag och innehåll som strider mot plattformens egna regler. Plattformen måste därför förklara vilken väg den har gått – vilket är viktigt eftersom dina rättigheter och möjligheter att överklaga kan skilja sig åt beroende på typ av beslut.

Processen skall vara snabb, ekonomiskt överkomlig och oberoende. Plattformen måste samarbeta – den kan inte bara ignorera ärendet.

Någon sådan möjlighet existerar inte i Sverige. Varken regeringen eller den nationella tillsynsmyndigheten för DSA – Post- & Telestyrelsen (PTS) – tycks ha tagit något initiativ på området.

Det ser lika illa ut i de flesta medlemsstater. Inte heller EU-kommissionen agerar – utan tycks vara mer intresserad av att begränsa det fria ordet än av att upprätthålla användarnas rättigheter.

Så vad gör man om man blir censurerad eller avstängd utan förklaring eller giltiga skäl?

Om det finns någon öppen kommunikationskanal till den aktuella plattformen bör man ange att man vill få sitt ärende överprövat i enlighet med DSA.

Om någon sådan kanal inte finns eller om plattformen inte bryr sig bör man vända sig till den nationella tillsynsmyndigheten – i Sverige till PTS. Hänvisa till DSA och kräv tillgång till en sådan mekanism för tvistelösning som föreskrivs där.

Skulle PTS (som än så länge verkar passiva i frågan) inte göra något, bör man klaga till EU-kommissionen. Klagomålet kan då omfatta både PTS (som inte sköter sitt tillsynsuppdrag enligt DSA) och Sverige (vars regering inte ser till att berörd myndighet sköter sitt uppdrag).

I sista hand bör man även kunna hävda sin rätt i domstol med hänvisning till DSA. Om alla svenska rättsmedel är uttömda skall man kunna gå vidare till EU-domstolen.

Det är hög tid att vi användare börjar utmana politikens, myndigheternas och EU-kommissionens passivitet vad gäller våra rättigheter i sociala medier.

CC0

Åldersgränser på sociala medier hotar ungas rättigheter

av

Att införa åldersgränser för sociala medier strider mot både de mänskliga rättigheterna och barnkonventionen.

Plötsligt vill alla införa åldersgränser för sociala medier. I EU finns den rättsliga grunden klar. GDPR tillåter medlemsstater att införa åldersgränser på 13–16 år. Men det är frivilligt.

För mig framstår det som fullständigt orimligt att begränsa unga människors tillgång till internet i just den ålder där de på allvar börjar utforska livet och världen.

Med en åldersgräns på Facebook kommer de inte längre att kunna ha en modern, naturlig och snabb kanal för kommunikation med släkt, vänner, skolklassen, fotbollsklubben, kören och vad det nu kan vara fråga om. Unga människor skall bygga nätverk, inte isoleras.

En åldersgräns för YouTube skulle förvägra våra ungdomar tillgång till en skattkista fylld med till exempel kurser i matematik, ekonomi och programmering, vloggar, videoessäer, historiska dokumentärer, teknikutveckling, konst, språk, teknik, föreläsningar…

Vi talar om innehåll som ger förståelse för världen. Som tränar analys och nyfikenhet. Som hjälper unga att förstå komplexa system. Som erbjuder konkret kompetens och som stimulerar skapande. Att avskärma våra unga från detta ymnighetshorn av kunskap är helt orimligt.

Tycker man att doomscrollande på TikTok och Instagram är ett problem – gör då något åt den saken istället för att utestänga våra tonåringar från samhällets fria informationsflöde.

Unga människor är också människor. Och alla människor har grundläggande fri- och rättigheter. Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna säger bland annat:

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Staten har helt enkelt ingen rätt att hindra unga från att ta emot och sprida uppgifter och tankar. De undantag konventionen meddelar är knappast tillämpbara här.

Barnkonventionen – som är svensk lag – är tydlig. Barn har en självständig rätt till information. Staten får inte godtyckligt begränsa tillgången till information. Artikel 13.1:

»Barnet skall ha rätt till yttrandefrihet; denna rätt innefattar frihet att söka, motta och sprida information och tankar av alla slag, oberoende av gränser, antingen muntligen, skriftligen eller i tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer.«

Vilket uppenbart står i konflikt med åldersgränser för sociala medier. Det gäller alltså barns rätt att ta emot såväl som att sprida information.

Åldersgränser ger inte önskat resultat. Som vi tidigare rapporterat skrev 438 forskare nyligen ett öppet brev som varnade för att det inte finns några tydliga bevis för att ålderskontroll skyddar unga online.

Tvärtom kan de då istället drivas till internets mörkare, mer insynsskyddade och totalt okontrollerade domäner. Ålderskontroller hotar internets grundläggande decentraliserade struktur och kan användas för censur, blockering eller selektiv informationskontroll. Säger forskarna.

Just nu har det gått mode i att kräva åldersgränser. Och på en politisk fluga biter nästan inga argument. Den politiska enigheten är bred. Även om det går att förutse oönskade, kontraproduktiva konsekvenser.

Till exempel att ständigt nya generationer kommer att se politikerna och staten som ett hot mot deras fri- och rättigheter och tillgång till fri information.

Att detta sammanfaller i tiden med att EU:s nya »digitala plånbok« rullas ut får mig att misstänka att åldersgränser till viss del kan ses som att man på politisk väg försöker skapa ett »behov« av densamma.

• Relaterat: Ålderskontroll eller åsiktskontroll? »

Ålderskontroll eller åsiktskontroll?

av

Åldersgränser för sociala medier innebär att alla måste identifiera sig. Detta kan även användas för censur, blockering eller selektiv informationskontroll – varnar tunga forskare.

I min ungdom drev Socialdemokraternas kvinnoförbund ett krav om att förbjuda parabolantenner. Så att folk inte skulle få en massa olämplig information och dumma idéer.

Olof Palme drev personligen kampen mot Radio Nord och Radio Syd. Etermediemonopolet måste till varje pris upprätthållas. Ungdomen fick finna sig i att lyssna på statligt godkänd musik.

Tryckpressen, tidningarna, videobandspelarna, bloggarna, sociala medier… Makthavare har alltid hatat fri information.

Människor kan ju få veta en massa saker som utmanar narrativet. Eller tycka fel. Ifrågasätta och lägga sig i. Vilket överheten som regel ogillar.

Den senaste planen är att man måste identifiera sig om man vill ha ett konto på sociala medier. De hoppas väl att om människor vet att man kan ta reda på vilka de är, då dämpar de sin kritik. Själv tror jag att man skapar en tryckkokare om man försöker lägga lock på samhällsdebatten.

ID-kravet genomförs som de flesta andra inskränkningar av internets frihet med barnen som murbräcka. Denna gång i form av åldersgränser för sociala medier, pådrivna av vederbörlig moralpanik.

I praktiken kräver de flesta modeller för åldersgränser någon form av identifiering. Vilket innebär att man inte kan vara anonym.

Storbritannien och Australien är redan på gång med ålderskontroll.

Detta har drabbat alla sociala medier och plattformar på vilka det finns så mycket som en teoretisk möjlighet att de har något innehåll någonstans som på något sätt kan tänkas vara olämpligt för minderåriga.

Vilket leder till att många webbplatser inför ålderskontroller mest för säkerhets skull, för att inte riskera att bryta mot lagen.

Häromdagen såg jag att någon hade fått bevisa sin ålder för att använda en onlinebaserad vetenskaplig kalkylator. För vad skall vi väl med unga mattebegåvningar till? De idiotiska exemplen staplas på hög.

Själva ålderskontrollen genomförs i dessa länder av respektive onlineplattform själv – vanligtvis via någon tredjepartsleverantör.

De senare har i flera fall visat sig ha kopplingar till nätbrottslighet, skurkstater och underrättelsevärlden. En av de stora, Persona, har en koppling till det kontroversiella företaget Palantir.

Men om åldersgränser införs i EU, då kommer det förmodligen att ske med EU:s nya digitala plånbok som är tänkt att rullas ut i slutet av året.

Om man använder den, då kommer man att kunna verifiera till exempel sin ålder som ett fristående värde – utan att lämna ifrån sig annan persondata. Vilket möjligen är en mindre dålig modell. Men fortfarande med potential för missbruk.

EU-plånboken är (än så länge) frivillig och alla kommer inte att vilja ha den. Så då står vi ändå där med persondata på drift.

Mer än 400 toppforskare har skrivit ett öppet brev där de påpekar att det inte finns några tydliga belägg för att åldersgränser gör barn säkrare online. Tvärtom kan unga då istället drivas till internets mörkare, mer insynsskyddade och totalt okontrollerade domäner.

Ålderskontroller hotar internets grundläggande decentraliserade struktur och kan användas för censur, blockering eller selektiv informationskontroll. Säger forskarna. Detta är den auktoritära statens önskedröm.

Blotta vetskapen om att någon kan kika över ens axel leder till självcensur.

Man kan också fundera över i vilken utsträckning åldersgränser kan vara ett sätt för politiken att avskärma unga från systemkritik.

Jag vill inte vara petig, men omfattas inte även unga människor av yttrandefriheten och dess frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser?

Nu står olika EU-länder och amerikanska delstater på kö för att införa detta system.

I Sverige har Socialdemokraterna alltid varit varma förespråkare för åldersgränser och hårdare tag mot internet. Magdalena Andersson talar om att politiken måste ta kontroll över utvecklingen.

Nyligen anslöt sig Moderaterna till kravet på åldersgränser. Det tillkännagavs av självaste partiledaren. En gång i tiden var de ett parti som stod upp för individen mot överheten.

Nu är de med och bygger ett system för kontroll och övervakning som med lätthet kan användas i lömska syften. En ständigt expanderande övervakningsstat i vilken yttrandefriheten samtidigt inskränks i många små steg.

Vad kan möjligen gå fel?

CC0

EU har skapat verktyget – medlemsstaterna censurerar

av

Har ett EU-organ förbjudit en klimatkritisk TikTok-video? Vi försöker reda ut begreppen.

Den högerlutande irländska nätpublikationen Gript har en artikel som just håller på att gå viral. Den handlar om hur EU skall ha censurerat en TikTok-video som menar att klimatförändringar är hysteri och bluff. Här är vad som tycks ha skett:

  • En »EU-baserad organsisation« anmäler nämnda videoklipp.
  • TikTok låter ändå klippet vara kvar. Bland annat hänvisas till att klippet lagts upp av ett konto utanför EU.
  • Detta överklagas till »the certified out-of-court dispute body User Rights«. Där menar man att det inte är var kontoinnehavaren finns eller var klippet lagts upp – utan var det anmälts (Frankrike) – som avgör om frågan skall tas upp.
  • User Rights kommer sedan fram till att videon bör tas ner – dels för att den bryter mot TikToks egna användarvillkor och dels för att den »motsäger väletbalerad vetenskaplig konsensus om klimatförändringar«.

»User Rights« är inget begrepp som återfinns i EU:s Digital Services Act, DSA. Men denna förordning föreskriver att varje medlemsland skall ha en »certified out-of-court dispute body«.

Endast ett fåtal länder har än så länge utsett sådana. Tyskland och Irland ligger längst fram. Frankrike håller på att anpassa någon mediemyndighet för ändamålet. Men i övrigt är det rätt ont om nationella DSA-certifierade instanser där användare, anmälare och sociala medier kan lösa konflikter utanför domstol.

Eftersom artikeln kommer från en irländsk nätpublikation kan vi kanske anta att »User Rights« handlar om en institution för konfliktlösning som etablerats av den statliga irländska mediekommissionen – i enlighet med DSA. Dessutom har TikTok sitt EU-kontor i Dublin. (Men exakt vilket EU-land det handlar om är dock av underordnad betydelse.)

Innehållet i fråga är inte olagligt. DSA kan formellt sett bara användas för att ge nationella myndigheter makt att ta bort olagligt innehåll. Men det finns andra möjligheter längre ner i organisationsstrukturen.

Om »User Rights« skall avgöra om innehållet skall vara kvar eller inte måste man också ta hänsyn till plattformens användarvillkor. Och i detta fall fann man att videon bröt mot dessa.

Närmare bestämt mot villkorens förbud mot innehåll som underminerar vetenskaplig konsensus. Vilket ger en tämligen stel bild av hur vetenskap fungerar. En gång i tiden var alla överens om att jorden var universums centrum. Och platt.

Det är vad som händer sedan som är särskilt intressant. »User Rights« menar även att innehållet oaktat användarvillkoren »motsäger väletbalerad vetenskaplig konsensus om klimatförändringar« och därför skall tas bort.

Det är här man går utanför sitt mandat. Det är inte ett statligt utsett DSA-certifierat organs uppgift att hysa och uttrycka vissa åsikter i ett debatterat politiskt ämne.

Det är alltså inte EU som sådant som censurerar åsikter. Istället är det de olika nationella myndigheter som skall administrera DSA – och de underorgan som sätts upp för detta – som får makten över ordet.

See what they did there? EU censurerar inget. EU tillhandahåller bara det lagliga ramverket och verktygen för att medlemsstaterna och deras myndigheter skall kunna censurera.

I det aktuella fallet har en instans utsedd av en nationell myndighet använt EU-lag för att gå bortom sitt rimliga mandat, som begränsas till: Är innehållet lagligt? Är innehållet förenligt med plattformens användarvillkor?

Nu hade förvisso videon plockats ner ändå, eftersom den ansågs bryta mot de i sig politiskt anstrukna användarvillkoren. Men att en statlig institution för konfliktlösning för sociala medier gör egna vetenskapliga och politiska bedömningar i en diskussion om att censurera innehåll är helt enkelt inte bra.

Oaktat vad man tycker i sakfrågan måste folk faktiskt få tycka vad de vill.

Innan man vet ordet av kommer annars fler pekpinnar. Kommer man till exempel att få tycka att droger bör legaliseras? Vad får man tycka i migrationsfrågan? Får man ifrågasätta OnlyFans-lagen? Skall yttrandefriheten begränsas av det för tillfället rådande politiska klimatet?

Vilka narrativ skall skyddas från kritik och på vilka grunder? Vem skall fatta beslutet?

Man öppnar för en flod av knepiga frågeställningar, dilemman, paradoxer, oväntade och oönskade konsekvenser om man försöker bestämma vad folk skall få tycka.

Plus att vi lever i ett fritt samhälle där det har ett egenvärde att folk får tycka vad de vill. Utan yttrandefrihet och olika åsikter som bryts mot varandra blir demokratin tom och meningslös.

I det aktuella fallet drabbar censuren dessutom en användare utanför EU, som får se sin yttrandefrihet inskränkt. Vilket är sådant som ger Trump vatten på sin kvarn.

Sammanfattningsvis: Det är inte EU som sådant, utan en nationell DSA-certifierad institution som sagt att en video skall censureras – bland annat för att man anser att den har fel i en infekterad fråga. Detta har möjliggjorts av EU, med dess Digital Services Act.

Om vi nu har förstått fallet rätt, utifrån den knapphändiga information som finns att tillgå.

• TikTok video abroad banned under DSA for climate sceptisism »

CC0

EU öppnar svenska servrar för utländska åklagare

av

Utländska myndigheter kan nu få ut användardata från svenska nätoperatörer, plattformar och servrar – även om det rör utredning av sådant som inte är brottsligt i Sverige. Och utan vår kännedom.

Nu införlivas EU:s förordning om eBevis i svensk lag. Våra myndigheter skall kunna begära ut data direkt från operatörer i andra EU-länder.

Och myndigheter (oftast åklagare) i andra EU-länder kommer att kunna begära ut data direkt från svenska nätoperatörer, hostingföretag, plattformar med mera. Även om det rör utredning av sådant som inte är brottsligt i Sverige.

Om ett företag vägrar kan det bötfällas med ett belopp upp till två procent av sin globala omsättning.

Detta sker utan att svenska myndigheter behöver informeras. Vilket gäller abonnentuppgifter och tillgångsdata som IP-adresser.

Handlar det om trafikdata, innehåll eller en person som finns i landet måste begäran gå via åklagare. Detta sker genom en European production order.

Åklagaren kan invända mot eller stoppa en sådan order om den bryter mot till exempel grundläggande rättigheter, inkräktar på eventuell immunitet, rör nationell säkerhet eller yttrandefrihetsbrott som inte är brott i Sverige.

Samtidigt tycks abonnentuppgifter och tillgångsdata kunna lämnas ut ändå, även om det rör de undantag som nämns i stycket ovan. Helt enkelt på grund av att den typen av data nu kommer att lämnas ut direkt, utan svenska myndigheters kännedom.

Detta är uppgifter som i sig kan vara tillräckliga för att klämma åt människor som till exempel kan anses ha brutit mot de tyska förolämpningslagarna, motverkat det maltesiska abortförbudet eller uttalat sig i strid med allehanda nationella hat- och hetslagar.

Just risken för att de nya reglerna kan användas för att jaga människor som framfört oönskade åsikter lyftes fram flera gånger under behandlingen av eBevis-direktivet.

Även tidigare har data kunnat lämnas ut för brottsutredningar, men då med en europeisk utredningsorder (EIO) som alltid gått genom svenska myndigheter. Vilket visserligen inte är lika snabbt och enkelt, men känns mer rättssäkert.

I samband med att eBevis-förordningen antogs sommaren 2023 skrev vi…

»I EU råder ett ömsesidigt erkännande av att man litar på att alla medlemsstater och deras myndigheter fattar rättssäkra beslut som respekterar de mänskliga rättigheterna.

I verkligheten vet vi att de rättsvårdande myndigheterna i vissa länder har problem med korruption, infiltration och politiska påtryckningar. Och nu kan de begära ut data direkt från svenska servrar. Vad kan möjligen gå fel?«

Vilket är en varning som fortfarande är giltig.

• Regeringen: Effektivare gränsöverskridande inhämtning av elektroniska bevis (Prop. 2025/26:147) »

(Notera att detta inte är samma sak som de gränsöverskridande nedtagningsorder som åklagare kan utfärda för information på svenska servrar, även om den inte är olaglig här. Det är en konsekvens av EU:s Digital Services Act, DSA.)

CC0

Politiken struntar i forskarnas varningar – kräver åldersgränser för sociala medier

av

Låt inte politikerna komma undan med lagstiftning om åldersgränser för sociala medier utan att ta debatten om de problem och risker detta medför.

I veckan krävde även Moderaterna en åldersgräns för sociala medier. Det innebär att S+M+KD+L nu vill ha en sådan gräns. C+MP+V har uttryckt tveksamhet. Och SD verkar vara för, men med vissa reservationer. Det finns alltså en bred majoritet i riksdagen för åldersgränser.

Moderaterna som vill se sig själva som partiet för kompetens och sunt förnuft lyckas göra sitt utspel bara dagar efter att 389 (nu 430+) forskare i skarpa ordalag varnat för att införa en sådan åldersgräns. Detta utan att så mycket som kommentera varningen.

Forskarna menar att det inte finns några tydliga vetenskapliga belägg för att ålderskontroller förbättrar barns säkerhet online. Däremot skapar man en global infrastruktur för åldersverifiering som riskerar att hamna i händerna på aktörer med svaga säkerhetsrutiner eller med intressen som inte sammanfaller med användarnas.

I praktiken innebär ålderskontroll att alla användare måste identifiera sig och att ingen kan vara anonym. Sådana system är dessutom attraktiva mål för missbruk, dataintrång och auktoritär kontroll.

Ålderskontroller hotar internetets grundläggande decentraliserade struktur och kan användas för censur, blockering eller selektiv informationskontroll.

Forskarna varnar också för att en åldersgräns för etablerade sociala medier kan komma att locka unga till internets mörkare och totalt okontrollerade delar. Och så vidare.

Ingen av forskarnas varningar bemöter, kommenterar eller ens noterar de partier som är för en åldersgräns. Någon konsekvensanalys syns inte till – trots att risken för oväntade och oönskade konsekvenser är uppenbar. Regeringspartierna inväntar inte ens den utredning de själva beställt. Detta är lat och slapp politik.

De flesta medier rapporterar om att partierna kräver åldersgränser, men berör inte de risker och problem detta medför. Vilket är lat och slapp journalistik.

Då återstår för väljarna och internets eko-system att ställa politikerna till svars. Läs på. Ta kontakt. Och ta upp frågan varje gång du får syn på en politiker.

Våra makthavare skall helt enkelt inte kunna komma undan med att införa dålig och farlig lagstiftning utan att ens kommentera dess problem och risker.

Relaterad bloggpost:
• 389 forskare kräver stopp för ålderskontroller online »

CC0

Politiken tar kontroll över internet

av

Det är en väldig fart på regleringen av internet just nu. Politiken »tar kontroll över utvecklingen«, som Magdalena Andersson (S) uttrycker saken.

Vilket är en diskutabel position. Politisk styrning och utveckling visar sig ofta vara oförenliga storheter.

Åldersgränser, anonymitet, övervakning och censur är några aktuella ämnen. Dessutom har vi EU-kommissionens förslag till nytt datalagringsdirektiv, som förväntas komma under mandatperioden.

Om ministerrådet får bestämma skall data om i princip allt du gör online lagras – ner till minsta matbeställning.

I Sverige finns ett tillfälligt stoppat förslag om att operatörerna skall tvingas lämna ut innehållet i elektroniska meddelanden till myndigheterna – i läsbar form.

Vilket betyder av-krypterad information. Vilket i sin tur kräver bakdörrar till krypterad kommunikation. Det är en röd linje, av många goda skäl.

Och när man talar om lämna ut innehållet – då får man förutsätta att även det lagras. Vilket i så fall är ett rätt stort kliv från att »bara« lagra metadata om dina kommunikationer.

Sammantaget framstår det som ett irreversibelt flöde av nya övervaknings- och regleringsförslag.

Ett skäl kan vara att den tekniska utvecklingen nu möjliggör den kontroll av medborgarna som är en oemotståndlig frestelse för makthavare. Och med AI blir massövervakning skalbar.

Ett annat skäl är att internet är ett relativt nytt fenomen – och därmed obruten mark för reglering och byråkrati. Varesig det behövs eller ej. Genom att lägga sig i saker de ofta inte begriper försöker politikerna motivera sin existens.

Ett tredje skäl kan vara att politikerna på riktigt är rädda för folket. Speciellt när tecken tyder på en spricka mellan det officiella politiska projektet och delar av befolkningens åsikter.

Själv är jag övertygad om att politikerna hatar internet. Det ger folk möjlighet att ifrågasätta och lägga sig i, istället för att tiga och lyda. Det möjliggör spridning av andra åsikter än de officiellt påbjudna. Det gör det möjligt för folk att organisera motstånd mot idiotiska förslag.

Fria informationsflöden decentraliserar makt. Därför har makthavare alltid varit emot en sådan utveckling – från boktryckarkonsten och framåt.

En kontroll- och övervakningsstat utan ansikte

av

Faran med en ansiktslös stat som vill kontrollera och styra människors beteende och åsikter.

Våra politiker och myndigheter vill lagra data om vem som kommunicerar med vem. De vill skaffa sig insyn i innehållet i våra meddelanden och samtal. De vill veta vem som skriver vad i sociala medier. Staten vill veta vad vi gör på nätet.

Våra makthavare vill låta massövervaka alla, utan misstanke om brott och utan föregående rättslig prövning. De vill utrusta oss med digitala ID, med vilka vi får blippa oss fram genom samhället. De vill införa statlig digital valuta som ger dem ökad kontroll över våra pengar.

De vill på olika sätt begränsa yttrandefriheten. EU kräver att sociala medier, onlineplattformar och sökmotorer skall motverka »systemiska risker« – vilket kan betyda lite vad som helst, även helt lagligt innehåll. Det leder till att plattformarna hellre censurerar för mycket än för lite.

Man anlitar externa organisationer som en form av statligt godkända nätpoliser, med direktlina till sociala medier för att rekommendera vilket innehåll som skall tas bort. Politiska ledare runt om i västvärlden vill förbjuda unga människor från att ta del av innehåll på olika nätplattformar.

Detta är farligt även om alla politiker, myndigheter och deras funktionärer vore perfekta och aldrig sätter sina egna intressen främst, aldrig låter sig korrumperas eller infiltreras och aldrig ägnar sig åt aktivism.

Det räcker med inkompetens, missriktad välvilja, överdriven ambition, godtrogenhet, lättja eller en dålig dag på jobbet för att enskilda människor skall komma i kläm. Vilket leder till min tes:

Det behöver inte finnas en uttalad vilja eller ens en medveten ambition att förtrycka människor. Det behöver inte handla om någon kupp, något olyckligt valresultat eller stormtrupper på gatorna. Snarare har vårt system inbyggda funktioner som automatiskt för oss mot ett alltmer auktoritärt samhälle.

I essäboken On violence (1970) skriver Hannah Arendt om skillnaden mellan makt och våld i modern politik och framhåller hur våld ofta uppstår när maktens legitimitet sviktar.

Arendt skiljer mellan makt (power) och våld (violence). Makt uppstår ur kollektivt handlande och gemensamt samtycke, medan våld är instrumentellt och bygger på tvång. När en stat eller rörelse förlorar maktens legitimitet, då tenderar våld och tvång att ersätta den. Vilket är ett tecken på svaghet, inte styrka.

Detta manar till eftertanke i ett samhälle där makten ständigt flyttas längre bort från medborgarna; där utopiska projekt sätts framför allmänintresset och fungerande kärnverksamhet; där människor inte längre känner igen sig. Ett samhälle där alltfler medborgare upplever att det finns en »elit« som inte lyssnar på dem och som inte verkar i deras intresse.

Arendt ägnar i sammanhanget byråkratin särskild uppmärksamhet. I översättning…

»I en fullt utvecklad byråkrati finns det ingen kvar att argumentera med, ingen att framföra klagomål till, ingen som maktens tryck kan riktas mot. Byråkrati är den styrelseform där alla berövas politisk frihet, det vill säga förmågan att handla. ”Ingens styre” är inte frånvaro av styre – och där alla är lika maktlösa får vi en tyranni utan tyrann.«

När makten blir ansiktslös och ansvaret upplöses i systemet blir kontroll och ansvarsutkrävande svårare att utöva.

Denna kultur av ansvarslöshet har även smittat av sig på politiken. »Vi har varit naiva. Vi såg det inte komma.« Vilket är ursäkter vi ofta får höra trots att en konsekvensanalys hade varit lätt att göra – men aldrig genomförts på grund av inkompetens, ideologisk låsning och kognitiv blockering. Eller som har ägt rum men avfärdats av samma skäl.

Detta tillsammans med den ökade kontrollen över medborgarnas digitala liv och yttrandefrihet är en giftig blandning. När en politisk och byråkratisk elit blir alltmer frikopplad från verkliga förhållanden och vanligt folk uppstår en oemotståndlig vilja att styra och kontrollera människor. Så att vi gör och tycker »rätt«.

Friheten och grundläggande mänskliga rättigheter som rätten till privatliv och privat korrespondens samt yttrandefriheten måste alltid försvaras mot dem som vill begränsa dessa värden av allehanda skäl.

Detta måste ske innan det är för sent. Annars riskerar vi att hamna i ett samhälle där ingen bär ansvaret – men där alla är kontrollerade, övervakade och censurerade.

CC0

Tyskland närmar sig åldersgränser för sociala medier

av

Det mesta tyder på att Tyskland kommer att införa åldersgränser för sociala medier. I så fall lär de flesta EU-länder följa efter.

Tyskland är på väg att införa åldersgränser för sociala medier. Regeringspartierna CDU (borgerliga) och SPD (socialdemokrater) är så pass eniga i frågan att ett förslag är att vänta inom en inte alltför avlägsen framtid. CDU tog beslut om saken på sin partistämma nyligen.

Men det finns hinder på vägen – inte minst då CDU:s bayerska systerparti CSU i stort sett säger nej till åldersgränser och istället vill att föräldrarna skall bestämma. CSU sitter också i regeringen och innehar posten som inrikesminister. Och CDU/CSU+SPD-regeringens majoritet i Bundestag är beroende av CSU:s mandat.

Gissningsvis kommer ett skarpt förslag inte att läggas fram / börja gälla förrän EU:s nya digitala plånbok (ID) har rullats ut. Detta då den kan bekräfta en användares ålder utan att dela annan känslig persondata med allehanda appar och webbsidor. (En EU-app för åldersverifiering prövas redan i vissa länder i väntan på den digitala plånboken, som även skall ha andra funktioner.)

Nedsidan är att det i praktiken kommer att krävas ID för att få yttra sig eller ta del av andras information i sociala medier. Med detta blir verklig anonymitet omöjlig, i vart fall inför staten.

Vilket borde mana till eftertanke i ett land som två gånger i modern tid varit under totalitärt styre med noll plats för oliktänkande och avvikande åsikter.

Dock går man inte så långt som att kräva klarnamenpflicht, det vill säga att alla konton måste vara i den verkliga användarens namn. Pseudonymer och nicknames lär därmed vara tillåtna (även om det inte skyddar användaren mot staten).

Klarnamenpflicht är visserligen något som förbundskansler Merz (CDU) och delar av SPD driver. Men det finns ingen majoritet för något sådant, i dagsläget.

Ett system med åldersgränser och ID-krav lär med stor sannolikhet prövas både i den tyska författningsdomstolen och i EU-domstolen.

I Bundestag är högerradikala AfD mot åldersgränser och ID-krav på sociala medier. De gröna är för en åldersgräns men mot ID-krav. Vänstern – Linke – är vacklande om åldersgränser men säger nej till ID-krav. (Och de hårdaste motståndarna mot statlig kontroll av internet – liberala FDP – klarade inte spärren i förra valet och har således inga mandat.)

Om Tyskland inför åldersgränser och ID-krav för sociala medier får man nog räkna med att de flesta andra EU-länder kommer att följa efter. (Även länder som Frankrike och Spanien är redan inne på samma spår, även om det är lite oklart hur de tänker gå till väga.)

CC0