Han, vars namn inte får nämnas på Facebook

En ledande person i radikala invandringskritiska brittiska kretsar – Tommy Robinson – är nu så på kant med Facebook att det tydligen räcker med att nämna hans namn för att bli tillfälligt avstängd. Vilket är problematiskt, dels eftersom han är inblandad i en infekterad rättslig process av allmänt intresse – och dels eftersom hans avstängning från Facebook belyser en del intressanta frågor om yttrandefrihet.

Ryktet om att folk blir tillfälligt avstängda från Facebook om de nämner Robinson vid namn har cirkulerat en tid. Nyligen testade en person i en Facbookgrupp om mediala frågor där jag är med ryktet. Och det skall tydligen stämma – och ledde till tre dagars avstängning.

Vilket gör att det blir mer eller mindre omöjligt att diskutera den onämnbares rättsfall, Facebooks hantering av honom – samt de principiella frågor som väcks av att han blivit onämnbar. I vart fall på Facebook. Det hela blir Kafka-artat.

Brittiska tidningen The Daily Mail (med reservation för källans pålitlighet) har rotat lite i saken. Tydligen betraktas Robinson som en »designated hate entity« och en »hate agent« av Facebook, vilket gör att blotta förekomsten av hans namn hissar en röd flagga.

The Daily Mail skriver även…

»And the social media giant’s monitoring of its users’ also stretches to activity on other websites and even their private lives, such as whether they have a ’hate symbol’ tattoo.«

Facebook är ett privat företag och kan ha vilka användarvillkor de vill. Men att de snokar i sina användares privatliv utanför den egna plattformen – det känns i vart fall en smula olustigt.

Ovanpå allt detta kommer debatten (vars vågor just nu går höga i USA) om nätjättarnas eventuella politiska slagsida och hur detta påverkar deras ställning som plattform (där användarna själva ansvarar för sina yttranden) eller publicister (som modererar eller styr innehållet och därmed blir ansvariga för vad som publiceras).

Förmodligen skulle livet för nätjättarna bli mycket lättare om deras regler för publicering av användargenererat material endast styrdes av vad som är lagligt respektive olagligt.

The Daily Mail: Facebook monitors the offline behaviour of users to determine if they should be categorised as a ’Hate Agent’ and banned »

EU:s Digital Services Act – mer reglering och censur

Tyska Netzpolitik har fått tag i ett dokument i vilket EU-kommissionens tjänstemän drar upp riktlinjerna för EU:s nätpolitik de kommande fem åren. Planen är att lägga fram en »Digital Services Act« som har ambitionen att ta ett helhetsgrepp på nätfrågorna. Och som väntat är det mer reglering och censur på gång.

På EU-språk heter det att lägga fram ett horisontellt regelverk för att harmonisera den inre digitala marknaden.

Dokumentet bekräftar att ambitionen är att täcka in det mesta:

»This would include services such as ISPs, cloud services, content delivery networks, domain name services, social media services, search engines, collaborative economy platforms, online advertising services, and digital services built on electronic contracts and distributed ledgers.«

Det främsta målet tycks vara att ersätta eller kringgå eHandelsdirektivets förbud mot generell övervakning och principen om budbärarimmunitet.

»While the prohibition of general monitoring obligations should be maintained as another foundational cornerstone of Internet regulation, specific provisions governing algorithms for automated filtering technologies – where these are used – should be considered, to provide the necessary transparency and accountability of automated content moderation Systems.«

Ovanstående kryptiska formulering antyder att man kan komma att göra skillnad mellan övervakning (monitoring) i allmänna termer och filtrering / moderering / förhandscensur med hjälp av algoritmer. Det skulle i så fall vara en direkt skamlös väg att lotsa upphovsrättsdirektivets »uppladdningsfilter« förbi förbudet mot allmän övervakning.

Techdirt kommenterar Glyn Moody saken så här »That’s a classic: affirming that general monitoring is prohibited, while bringing in rules for proactive automated filtering technologies — aka general monitoring. It would tilt the playing field even more in favor of big, mostly US companies, and would guarantee that the EU never produces its own digital giants like Google or Facebook.«

Vidare i texten…

»Regulating content moderation. Uniform rules for the removal of illegal content such as illegal hate speech would be made binding across the EU, building on the Recommendation on illegal content and relevant case-law, and include a robust set of fundamental rights safeguards.«

Vilket bygger på att man kan få fram en enhetlig definition av näthat som fungerar i och accepteras av alla EU-länder. Det kan i sig bli synnerligen intressant.

»The analysis will also cover harmful content (which is not necessarily illegal), as such content is not only addressed in EU-level policies (such as the AVIVSD), but also at MS level (e.g. the draft French fake news law, the UK Online Harms White Paper, etc. However, a clear distinction will be made between illegal and harmful content when it comes to exploring policy options.«

Då uppstår frågan vad som är skadligt/harmful. Och vem som skall bestämma det.

Och att ha ett separat regelverk för skadligt (till skillnad från olagligt) innehåll bör vara en röd flagga. Det kan lätt bli en gummibandsparagraf som kan öppna för censur av i princip vad som helst.

»A dedicated regulatory structure should ensure oversight and enforcement of the rules, in particular for cross-border situations, but also partnerships and guidance for emerging issues, and with appropriate digital capacities and competences, inter alia to help translate rules into technical solutions.«

Om man har reglering, då måste man naturligtvis även ha verktyg för att upprätthålla den. Och i detta fall gläntar man på dörren för en ny, överstatlig internet-byråkrati på EU-nivå.

Man nämner också att det kanske är mindre lämpligt att det nya regelverket läggs fram som ett direktiv. Istället överväger man en förordning/reglering (regulation). Skillnaden är att ett direktiv vävs in i medlemsstaternas lagstiftning, medan en reglering är ett regelverk som gäller rakt av i hela EU.

Nu skall påpekas att det läckta dokumentet är ett arbetspapper. Exakt vad EU-kommissionen kommer att lägga fram vet vi ännu inte. Men informationen ovan lär vara en god indikation. Och den är helt i linje med vad EU-kommissionens nya ordförande Ursula von der Leyen hade att säga om de digitala frågorna när hon blev vald.

Digital Services Act – det är här striden om internets frihet i EU kommer att stå de närmaste fem åren.

Länkar:
• EU-kommissionens dokument (PDF) »
• Techdirt: EU Looking To Regulate Everything Online, And To Make Sites Proactively Remove Material »
• EDRi: E-Commerce review – Technology is the solution. What is the problem?
• MAB: A Europe fit for the digital age (ur von der Leyens programförklaring) »

EU:s upphovsrättsdirektiv: Dags för riksdagens partier att visa sina kort

Som vi tidigare rapporterat börjar regeringen i morgon torsdag (18 juli) sitt arbete med att göra EU:s nya upphovsrättsdirektiv till svensk lag. Först håller man ett samråd med ett antal intresserade parter, varav ett överväldigande flertal är intresserade av en strängare upphovsrättsregim online – även om detta sker på bekostnad av yttrandefriheten och det fria ordet.

Men hur är det politiska läget?

Regeringen fick som bekant bakläxa av resten av riksdagen i EU-nämnden – och tvingades ändra sitt ja till upphovsrättsdirektivet i ministerrådet till ett nej. Till och med Miljöpartiet, som ju sitter i regeringen, gick emot justitieminister Morgan Johansson (S).

Frågan är om detta bara var ett spel för att knipa röster i EU-valet, eller om motståndet är äkta.

Nu börjar det bli dags att visa korten. Hur tänker de partier som var emot upphovsrättsdirektivet i EU-nämnden göra? Hur tänker de stoppa eller mildra kraven på »länkskatt« och uppladdningsfilter? Finns det någon plan?

Det vore allt för enkelt för dem att lägga sig platt med undanflykten att nu är direktivet klubbat – och att det därför inte finns något att göra åt saken. Men så lätt skall de inte få komma undan. Det finns ett visst tolknings- och handlingsutrymme. Och det finns möjlighet att samarbeta med de andra EU-länder som också röstade nej till direktivet.

Vi får väl se. Men än så länge råder en olycksbådande tystnad.

Twitters nya förbud mot religionskritik är ett moraliskt träsk

SVT rapporterar att »Twitter förbjuder hat och nedsättande språkbruk mot religiösa grupper. Användare som bryter mot reglerna ska kunna stängas av från plattformen.«

  • Till att börja med är det knepigt – och ofta subjektivt – vad som kan uppfattas som »hat« eller »nedsättande« och vad som är saklig kritik.
  • Vidare skall det bli intressant att se hur man tänker tillämpa detta när religiösa uppfattningar står i strid med människovärde, demokrati och medborgerliga fri- och rättigheter. Vilken kritik blir tillåten att framföra utan att betraktas som »nedsättande«? Vad får företräde – religionen eller den liberala västerländska demokratins värdegrund?
  • För det tredje gör religionen anspråk på att vilja styra hur människor skall bete sig och hur vårt samhälle skall fungera. Vilket i princip är att likställa med en politisk kraft. Och sådant måste alltid få kritiseras, utmanas – och även hånas.
  • Dessutom blir det hela bisarrt eftersom det handlar om tro, om metafysik, om sådant om inte existerar i den verkliga världen. Skall folk kunna undgå kritik bara för att de fått för sig att tro på något – även när detta är i grunden anti-humanistiskt?
  • Slutligen är det läge att påminna om att yttrandefriheten fyller sin främsta grundläggande funktion när den tillåter människor att säga sådant som andra inte vill höra.

Länk: Twitter förbjuder hat mot religiösa grupper »

Franska politiker vill förbjuda näthat mot bönder och politiska åsikter

Frankrike är på väg att anta en ny lag som kräver att »hatiskt innehåll« skall plockas ner från sociala plattformar (m.fl) inom 24 timmar.

När det gäller vem, vad eller vilka som skall »skyddas« av denna regel tycks franska politiker nu tävla med varandra vad gäller att komma med förslag. Till exempel menar vissa att det skall vara förbjudet att »stigmatisera« jordbruksverksamhet. Andra föreslår att skyddet mot näthat även skall omfatta politiska åsikter.

Det har till och med föreslagits att man skall ha en »öppen lista« över sådant som skall skyddas mot näthat – på vilken landets politiker kan lägga till och ta bort saker lite som de vill.

Att fransmännen lyfter locket av denna Pandoras ask är tyvärr inte oväntat.

Länk: Politicians Queue Up To Make France’s Proposed Law Against ’Hateful Content’ Far, Far Worse »

Säpos förslag om förbud mot att inneha eller titta på terrorpropaganda är naivt

I veckan som gick krävde Säpo-chefen Klas Friberg att regeringen skall utreda ett förbud mot att inneha eller titta på terrorpropaganda.

»Säkerhetspolisen ser att en kriminalisering skulle ge möjlighet att lagföra enskilda individer. En kriminalisering skulle också ha en dämpande effekt vad gäller radikalisering. Det gäller inte minst unga personer som är propagandans främsta målgrupp.«

TT rapporterar:

Enligt Friberg hittar polisen ofta våldsbejakande islamistisk propaganda vid husrannsakningar gällande kontraterrorism, men på grund av att det inte är ett brott att inneha den typen av propaganda har Säkerhetspolisen svårt att ingripa.

Att tro att människor som lockas av en blodtörstig terrororganisation skulle bry sig om ett sådant förbud verkar naivt.

Dessutom bör man fråga sig om något blir bättre om Säpo inte skulle kunna stärka sina misstankar genom att sådant material går att finna hos de personer man utreder. (Om vi antar att ett förbud verkligen skulle efterlevas.) Och kan det inte vara till nytta för Säpo att se vilka som delar sådan propaganda och i vilken kontext det sker?

Samtidigt är de oväntade och oönskade konsekvenserna inte direkt svåra att förutse. Hur hanterar man till exempel journalister, forskare och människorättsorganisationer som behöver tillgång till sådant som terrororganisationer publicerar online? Eller helt vanliga människor som vill bilda sig en egen uppfattning om vad som sker i deras omvärld?

Var går gränsen? Strikt tolkade skulle vissa internationella definitioner av terrorism öppna för att vår regering ägnar sig åt terrorpropaganda.

Vem bestämmer vad som skall klassas som terrorism? Många skulle till exempel betrakta regional separatism som terrorism. Och hur skiljer man nyhetsrapportering om en terror-relaterad händelse från propaganda?

Alternativet är att låta människor få se vad som faktiskt händer i deras omvärld – även om det är motbjudande och obehagligt. För vad kan antas bli bättre om vi inte får reda på vad vårt öppna och fria samhälles fiender har för sig?

Slutligen: Det känns som en dålig plan om staten skall kunna förbjuda information baserat på ett löst och oklart regelverk för att definiera vem avsändaren är. Det kan öppna för att förbjuda i stort sett vad som helst.

Länkar: DN » | Omni » | TT »

De sociala nätjättarnas självskadebeteende

Facebook, Twitter, Pinterest och Google/Youtube har anklagats för och/eller blivit avslöjade med att vara politiskt partiska. Vilket nu är på väg att slå tillbaka mot dem själva.

Det handlar om privata företag, så de är naturligtvis fria att välja sin egen väg. Men plattformarnas dominerande ställning har samtidigt medfört en omfattande kritik, speciellt i USA.

Kärnfrågan är om de är att betrakta som plattformar eller publicister.

Om de är plattformar, då har de fördelen av budbärarimmunitet (safe harbour/mere conduit) – som innebär att de inte kan hållas ansvariga för vad deras användare gör.

Men om de är att betrakta som publicister, då faller ansvaret för vad som publiceras på dem själva.

Om de modererar sitt innehåll genom att missgynna vissa politiska åsikter och gynna andra – då kommer de att betraktas som publicister. Det innebär att de kan komma att förlora sin budbärarimmunitet. Vilket redan är en konkret politisk fråga i USA.

Men frågan är om politisk reglering är ett dugg bättre.

Med risk för att vara tjatig: Den enda hållbara strategin för de sociala plattformarna är att bara censurera sådant som är direkt olagligt. Och att vara fullständigt öppna och transparenta med hur de hanterar detta.

Men det verkar inte vara den väg de sociala plattformarna väljer att gå. Facebook har själva efterlyst mer politisk styrning. Och Google har avslöjats med att driva en dold politisk agenda.

Saken blir knappast bättre av att Google censurerar avslöjande reportage som exponerar företagets politiska subjektivitet. (Om du vill se det senaste exemplet på alternativmedias granskning – som censurerats av Google-ägda Youtube – då finns reportaget på andra videositer, som Bitchute.)

Lästips: Ett sakligt inlägg om nätcensur

Här är ett långt men intressant lästips. Det är David Kaye (professor i juridik på UC Irvine, UN Special Rapporteur on freedom of expression, författare till Speech Police: The Global Struggle to Govern the Internet) som ger sig in i den infekterade striden om moderering och censur av innehåll på sociala media.

Länk: A New Constitution for Content Moderation »

Ur Kayes lista på förslag:

  • Decentraliserat beslutsfattande förankrat i lokalt språk och lokal samhällsdebatt.
  • Mänskliga rättigheter som ledstjärna för moderering av innehåll.
  • Radikalt förbättrad transparens.
  • Branschomfattande tillsyn och ansvar med möjlighet för användare att överklaga beslut.

En bärande tanke i artikeln är att det är våra mänskliga / medborgerliga fri- och rättigheter, med speciell uppmärksamhet på yttrandefriheten som bör vägleda moderering av innehåll i sociala media.

Kaye påpekar också att det inte bara är ängsliga nätföretag och skurkstater som hotar nätets frihet – utan även våra egna demokratiskt valda politiker.

När staten säger att du ägnar dig åt fake news

Tänk dig att du avslöjar något missförhållande som har med politiker eller staten att göra.

Tänk dig sedan att staten stämplar ditt avslöjande som falska nyheter. Inte för att dina uppgifter är fel. Utan för att det stör makthavarna att du rapporterar om saken.

Tänk dig därefter att staten har stiftat lagar som gör det olagligt för sociala media att rapportera om sådant som staten anser vara fake news. Vilket leder till att ditt avslöjande inte får den spridning det borde ha.

Denna dystopi är redan verklighet i länder som Ryssland, Singapore och Frankrike. Många skulle vilja se ett liknande system på EU-nivå. Och i en del länder används istället etiketten »näthat« för att hindra att obekväm information sprids – hur korrekt, relevant och av allmänintresse den än må vara.

Det är så det blir när makten känner sig hotad av fri information. Vilket makten alltid gör, även i till synes demokratiskt anständiga länder. Detta är dock en aspekt som ytterst sällan diskuteras när drevet går mot sociala media och nätbaserade informationskanaler.

Därmed inte annat sagt än att det finns falska nyheter och näthat. Men det uppstår problem när detta används som ursäkt för att stoppa information och analys som är av allmänintresse. Vilket sker allt oftare.

Länk: When the Government Says You’re Fake News »

Budbärarimmunitet – nästa stora nätfråga i EU

EU:s e-Handelsdirektiv är 20 år gammalt och kommer att revideras under den nya mandatperioden, 2019-24. Den stora stridsfrågan lär bli budbärarimmuniteten (safe harbor / mere conduit) som säger att operatörer (och i vissa fall plattformar) inte kan hållas ansvariga för vad enskilda användare gör i deras nät. Vilket är en princip som har många fiender.

Grundprincipen är att nätoperatörer tillhandahåller infrastruktur för att kommunicera information – och därför inte kan hållas ansvariga för vad deras användare gör i nätet. Detta på samma sätt som till exempel posten inte kan hållas ansvarig för vad folk skriver i sina brev eller teleoperatörer inte kan hållas ansvariga för vad folk säger i telefon.

Detta är en princip som ogillas av allt från upphovsrättsindustrin till medlemsstaternas polis och underrättelsetjänster. Och den står i vägen för dem som vill se en mer allmän censur av nätets innehåll.

Men det är också en princip som bygger på en viktig grundpelare för en rättsstat: Att det är den som sprider information (användaren) som är ansvarig för sina handlingar, som till exempel att sprida olagligt material och olaglig information. Inte nätoperatören.

Frågan har ställts spå huvudet av EU:s nya upphovsrättsdirektiv – som kräver att nätplattformarna skall skanna allt som laddas upp och förhandscensurera sådant som inkräktar på någon annans upphovsrätt. (Även om det än så länge är oklart hur detta skall gå till.)

EDRi rapporterar:

In the past months, the Directorate-General for Communications Networks, Content and Technology (DG Connect) of the EU Commission already started the process of exploring policy options for content moderation that will be presented to the incoming College of Commissioners. A reform of the ECD to attempt the harmonisation of liability exemptions and content moderation rules seems to have become unavoidable.

Detta handlar om vårt fria och öppna internet. Om informationens frihet. Och om det demokratiska hygienkravet att inte tillämpa förhandscensur.

Uppskattningsvis kommer det att ta minst ett år, möjligen mer innan något konkret förslag ligger på bordet. Men det är ingen ursäkt för att inte bry sig. Det är under den förberedande fasen – innan folk grävt ner sig allt för djupt i sina skyttegravar – som det finns realistiska möjligheter att påverka det nya direktivets innehåll.

Så låt oss inte vänta till det är för sent – igen. Här måste civilsamhället, nätsamfundet och medborgarrättsaktivister komma in tidigt i processen, för att sänka dåliga idéer innan de blir del av ett kommissionsförslag till nytt direktiv.