Assange fängslad i UK för utlämning till USA – först då lägger svensk åklagare ner sin förundersökning

Jag är inte mycket för konspirationsteorier. Men det är i vart fall ett sammanträffande att den svenska förundersökningen om sexbrott mot Wikileaks grundare Julian Assange läggs ner först nu – när allt är klappat och klart för att britterna skall kunna utlämna honom till USA.

Sverige råkade helt enkelt bakbinda Assange, fram till dess att de politiska och juridiska förutsättningarna för att åtala honom kommit på plats i USA. Vilket nu skett.

Att den svenska förundersökningen lagts ner förvånar knappast någon som läst det tillgängliga utredningsmaterialet. Detta är för övrigt den bedömning flera åklagare gjort tidigare – men som gång på gång ändrats av specialåklagare som vill driva fallet vidare. Men nu lär det en gång för alla vara klarlagt att bevisningen inte håller.

Därmed bör den diskussionen vara avklarad, så att all uppmärksamhet nu kan riktas mot vad som ligger för handen: Det vill säga att Julian Assange riskerar att utlämnas från Storbritannien till USA, där han riskerar åtal och fängelse på upp till 175 år för Wikileaks publicistiska verksamhet.

Enligt uppgift skall den tidigare Obama-administrationen inte ha velat driva denna fråga – eftersom den riskerar att jämställa publicistisk verksamhet med spioneri. Trump-administrationen har dock inga sådana spärrar. Vilket inte minst oroar tidningar som The New York Times och The Guardian, som ju publicerat samma material som Wikileaks.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att Wikileaks enda »brott« är att man avslöjat för det amerikanska folket vad som sker i de krig som förs i dess namn – och för världen vad våra politiska ledare säger, tycker och tänker när de tror att ingen lyssnar. Vad man avslöjat är sanningen, helt enkelt. Verkligheten. Vilket alltså anses vara ett allvarligt brott.

SVT: Åklagaren lägger ner förundersökningen mot Julian Assange »

Ett rationellt förhållningssätt till hat och hot på nätet

EU arbetar som bekant med sin nya Digital Services Act – som bland annat kommer att sätta upp regler som rör hot och hat på nätet.

Låt oss hoppas att EU-kommissionen lyssnar till David Kaye –som är »UN Special Rapporteur on the promotion and protection of the right to freedom of opinion and expression«.

I sin senaste rapport ger han uttryck för en oro för att nätföretag och stater kan komma att inskränka grundläggande fri- och rättigheter i sin iver att hantera verkliga och upplevda kränkningar på nätet. EDRi förklarar…

»Firstly under the legality criteria, Kaye uses human rights law to show that any regulation of hate speech online (as offline) must be genuinely unlawful, not just offensive or harmful. It must be regulated in a way that does not give “excessive discretion” to governments or private actors, and gives independent routes of appeal to impacted individuals. Conversely, the current situation gives de facto regulatory power to internet companies by allowing (and even pressuring) them to act as the arbiters of what does and does not constitute free speech. Coupled with error-prone automated filters and short takedown periods incentivising over-removal of content, this is a free speech crisis in motion.«

Länk » Hate speech online: Lessons for protecting free expression »

Nätdebatten är en kamp om makten över ordet, agendan och verklighetsbilden

Den som vill diskutera nätfrågor nuförtiden måste ha flera tankar i huvudet samtidigt. Många aktörer driver dubbla agendor. Sådant som ur ett perspektiv kan ses som en rimlig åtgärd eller reglering kan ur ett annat få oväntade och oönskade konsekvenser. De krafter som påstås vara goda visar sig inte vara alltigenom goda – och de onda inte alltigenom onda.

Naturligtvis är det problematiskt när Facebook, Google eller staten samlar på sig allt för mycket information om människor. Naturligtvis är det problematiskt om det sprids falska nyheter som syftar till att påverka allmänna val eller destabilisera vår demokrati. Naturligtvis kan hat och hot på nätet vara ett problem.

Men man skall akta sig för att reagera reflexmässigt. Risken är att man bara ersätter ett problem med ett annat (eller flera), som möjligen är värre. Eller att man offrar ett större värde för att lösa ett mindre problem.

Ändå är det precis vad som sker. Debattörer och politiker kräver ständigt mer reglering. Traditionella media kräver att bli räddade från en ny marknad på vilken deras gamla affärsmodeller inte fungerar. Människor som får mothugg i nätdebatten upplever sig som kränkta och kräver censur.

Ta till exempel frågan om det nya stoppet för politisk annonsering på Twitter. Företaget hävdar att budskap förtjänar att spridas genom sin egen kraft istället för mot betalning. Vilket låter ädelt men är fullständigt naivt. Resultatet blir bara att etablerade partier och kandidater med en upparbetad skara följare kan fortsätta nå en bred publik genom sina vanliga postningar – medan nya och små utmanare hindras från att ge sina budskap större spridning. Inte undra på att Twitters tilltag applåderas av stora delar av etablissemanget.

Här skall man hålla i minnet att varje inskränkning av möjligheten att uttrycka sig innebär att mängden tillgänglig information som krävs för att till exempel göra ett informerat och väl genomtänkt val minskar.

Eller ta kravet på att Facebook skall faktakolla politiska annonser. Hur är det över huvud taget tänkt att gå till? Vem skall avgöra vad som är sant eller falskt? Hur skall man göra när det råder oenighet om verklighetsbilden? Och vad innebär detta för den som vill ifrågasätta »etablerade« uppfattningar, påståenden och förhållanden?

I sammanhanget bör man även ägna debattörerna en del uppmärksamhet. Många krav på reglering kommer från politiken – där man som regel ogillar att internet ger vanligt folk möjlighet att ifrågasätta, lägga sig i och framföra besvärliga åsikter. Andra krav kommer från de media som ogillar den nya konkurrensen på nätet – och som vill försvara sin makt över agendan. (Samma media som f.ö. drivit fram den absurda idén om »länkskatt« i EU.)

Så även om det som sagt finns sådant som är problematiskt med nätkulturen och dess aktörer – så bör man komma ihåg att det mycket handlar om makten över ordet, agendan och verklighetsbilden. Lite som när tryckpressen skakade om sin tids maktstrukturer. Det vill säga att många av det fria ordets gamla grindvakter blir irrelevanta.

/ HAX

Tips: På måndag den 11 november kl 18:30 drabbar Publicistklubben samman i en debatt med de svenska Facebook-cheferna. Den livesänds på PK:s hemsida och på dess Facebook-sida.

Risken med att ge politiken för mycket makt över internet

Jesper Sandström i Svenska Dagbladet:

»Många av dem som önskar fler filter och utökad kontroll föreställer sig ett bättre internet och behagligare sociala medier, utan hat, hot och fake news. En sådan förhoppning är dock mer än lovligt naiv. Makthavare kan, likt Trump och Orbán, frestas att bunta ihop legitim kritik med sådant de anser ska bekämpas.

Dessutom uppstår ett hot mot internets fortsatta utveckling, den konkurrens och innovation som gett upphov till tekniska lösningar vi förut knappt kunde drömma om. Omfattande byråkrati kan uppmuntra oheliga allianser mellan politiker och redan etablerade teknikjättar, eftersom dyra lagkrav hindrar nya, mindre aktörer från att slå sig in på marknaden.«

Länk: Önska inte ett suveränt internet »

Live kl 15: Hearing i Europaparlamentet om hat, hot, fake news och yttrandefrihet

Idag kl 15 kåller utskottet för medborgerliga fri och rättigheter m.m. (LIBE) en hearing om hat, hot, fake news och yttrandefrihet – såväl online som i den fysiska världen.

»Measures to fight hate speech and disinformation, without putting at risk media freedom, will be the focus of a public hearing in the Civil Liberties Committee.«

»MEPs will then discuss how to deal with hate speech, both online and offline, and the spreading of false information with representatives of non-governmental organizations (NGOs) and think tanks working to address the issue.«

Livestram här, från kl 15 (kan även ses i efterhand) »

Program, deltagarlista m.m. »

Pressmeddelande: Combatting hate speech whilst ensuring media freedom and freedom of expression »

Tyskland stiftar pre-crime-lag mot hat och hot på nätet, EU väntas följa efter

Tyskland är på väg att skärpa sina redan hårda lagar mot hot och hat på nätet. Politico rapporterar…

In proposals published Wednesday, Angela Merkel’s government announced new measures to force social media platforms to proactively report illegal content such as death threats or incitement of hatred on their platforms to law enforcement. That follows complaints that it takes too long to follow up on harmful content because police must wait until people file official charges.

Berlin will also create a new federal police unit to handle the submissions, and companies will be required to hand over the IP address, or online identifier, of those publishing hateful material.

Frågan är hur detta skall gå till rent praktiskt. Under den gällande NetzDG-lagen skall anmält olagligt material plockas ner inom 1-7 dygn. Men om plattformarna måste agera proaktivt – då kräver detta rimligen automatisk granskning av allt som laddas upp. Och problemen med automatisk, algoritmdriven filtrering är redan väl kända.

Den nya tyska lagstiftningen kan för övrigt komma att bli vägledande för hela EU:

Within the European Commission, officials are considering similar efforts as part of the so-called Digital Services Act that is expected to overhaul the level of responsibilities that digital players must hold for what is circulated online. That comes as Brussels is pushing for greater efforts to clamp down on terrorist content, as well as greater efforts by social media companies to stop the spread of misinformation online.

Politico: Germany lays down marker for online hate speech laws »

 

Facebook, Twitter, politiken och sanningen

Från alla håll – inklusive inifrån företaget – kommer krav på att Facebook skall faktakolla politiska annonser. Vilket Mark Zuckerberg är tveksam till.

Diskussionen väcker frågor. Vad är egentligen sanning? Vem skall bedöma det?

Till synes motstridiga påståenden kan ibland båda vara korrekta. Och inte sällan är det långt från glasklart vad som är korrekt och vad som är fel – om inte annat för att data är ofullständiga eller för att man kan använda olika modeller för att bedöma samma sak. Att sätta sig till doms över vad som är sant och falskt i politisk marknadsföring är helt enkelt en övermänsklig, förmodligen omöjlig uppgift.

Twitter har å sin sida just meddelat att man från och med 22 november säger nej till politisk annonsering.

Det kan naturligtvis vara ett sätt att komma runt tolkningsproblemen ovan. Men det reser genast helt nya frågor.

Vad är en politisk annons? Om den kommer från ett politiskt parti eller en politisk kandidat är svaret rätt uppenbart. Men hur bedömer man frågan om till exempel Greenpeace eller ett företag annonserar om något som i grunden är en politisk fråga – och som kan komma att påverka hur människor röstar?

Och vad är politik? Hur skall man till exempel bedöma en annons från Amnesty som kritiserar bristen på mänskliga rättigheter i Kina?

Slutligen kan man förutse en del oklarheter som kommer att uppstå om politiska annonser blir förbjudna, men inte politiska postningar. Det lär resultera i högkonjunktur i trollfabriken.

Man kan förstå att både Facebook och Twitter sitter i en rävsax. Så det skall bli intressant att se hur detta utvecklar sig. Men vad gäller att kontrollera fakta, så verkar man ha glömt bort att det finns en aktör till – nämligen användarna. Om en politiker ljuger på nätet (oavsett om det är i en annons eller en vanlig postning) så kommer det omedelbart att uppmärksammas och påpekas av användare som är av en annan uppfattning. Därför kommer lögner alltid att slå tillbaka.

Och i ett vidare perspektiv är naturligtvis alla inskränkningar av det fria ordet beklagliga – även om både Facebook och Twitter är privata företag som får göra som de vill inom ramen för sina avtal med användarna.

Inget uppskov för Assange

En brittisk domstol har sagt nej till att skjuta upp förhandlingarna om utlämning av Wikileaks grundare och chefredaktör Julian Assange till USA. Där riskerar han upp till 175 års fängelse – för att ha avslöjat sanningen om allt från misstänkta krigsbrott till pinsamma interna amerikanska ambassadtelegram. Vilket för övrigt är material som även publicerats av stora internationella tidningar som The New York Times, The Guardian och Der Spiegel.

Assange menar att han inte kan försvara sig själv på ett rimligt sätt om han inte har tillgång till sitt material, där han sitter fängslad i ett brittiskt högsäkerhetsfängelse.

When asked by the judge, Vanessa Baraitser, if he understood what was happening in court, Assange said: “Not really. I can’t think properly. I don’t understand how this is equitable. This superpower had 10 years to prepare for this case and I can’t access my writings. It’s very difficult where I am to do anything but these people have unlimited resources.”

Så utlämningsprocessen fortsätter. Det blir en förberedande förhandling den 19 december och huvudförhandling i februari.

Länkar:
• The Guardian: Julian Assange extradition judge refuses request for delay »
• Politico: Julian Assange denied delay to US extradition hearing »

Onlinespel: Konsumentuppror för yttrandefrihet

Onlinespelsföretaget Blizzard har råkat i blåsväder sedan det stängt av spelare som uttryckt sympati med demokratirörelsen i Hong Kong. Aftonbladet skriver:

»Tidigare i veckan stängde speljätten av Chung ”Blitzchung” Ng Wai från Hearthstone Grandmasters. Anledningen var att han utropat ”befria Hongkong, vår tids revolution!” mitt under den livesända turneringen.

Spelaren blev också av med sina prispengar och får inte tävla i ”Hearthstone” fram till den 5 oktober nästa år. Arrangören anser att han har brutit mot turneringens regler som förbjuder politiska handlingar.

Blizzards beslut har orsakat ramaskri på sociala medier. Flera fans skriver till exempel att de avslutat sin prenumeration på ”World of Warcraft”. När protesterna var som värst tvingades utvecklaren stänga ner sitt Reddit-forum.«

En av de i sak ytterst relevanta protesterna kan du se i meddelandet ovan.

Länkar:
• Aftonbladet: Spelarna gör uppror mot Blizzard – efter Hongkong-skandalen »
• ArsTechnica: Lawmakers express “deep concern” over Blizzard’s Hong Kong protest response »
• CNet: Blizzard, Hearthstone and the Hong Kong protests: What you need to know »

EU-dokument kräver fler åsiktspoliser på nätet

Det är alltid lite av en utmaning att läsa EU-dokument – som ofta uttrycker sig så vagt att viktiga saker slinker igenom under radarn.

Just nu sitter jag och funderar över Europaparlamentets dokument »MOTION FOR A RESOLUTION to wind up the debate on the statements by the Council and the Commission pursuant to Rule 132(2) of the Rules of Procedure on foreign electoral interference and disinformation in national and European democratic processes (2019/2810(RSP)«.

Det handlar främst om otillbörlig utländsk påverkan på val och av den demokratiska processen.

De flesta är nog överens om att utländsk påverkan av våra val kan vara skadligt och farligt. Samt att Ryssland är en speciellt aktiv aktör vad gäller sådan verksamhet.

Men jag kan inte låta bli att undra över några av resolutionens punkter…

4. Expresses deep concern about the fact that evidence of interference is continuously coming to light, often with indications of foreign influence, in the run-up to all major national and European elections, with much of this interference benefiting anti-EU, extremist and populist candidates and targeting specific minorities and vulnerable groups to serve the wider purpose of undermining the appeal of democratic and equal societies;

Frågan som blir hängande i luften är vad som är »acceptabel« information och vad som är otillbörligt. Det kan ju till exempel finnas helt legitima nyhetsartiklar i andra länders media, vars innehåll i sak gynnar eller missgynnar vissa partier och kandidater – oavsett vilka dessa är eller vad de tycker. Någonstans här måste man nog dra en gräns och sätta upp en definition. Annars är detta en gummiparagraf som kan tolkas lite hur som helst – och lätt missbrukas för att tysta obekväma röster.

13. Calls on all actors involved to continue with their efforts to ensure that the democratic process, as well as elections, are protected from foreign state and non-state interference and manipulation; points in particular to the need to improve media literacy and civic education from an early age in order to allow those targeted by disinformation campaigns to identify the information provided as biased; encourages the Member States, therefore, to include specific courses on media literacy in their school curricula, and to develop information campaigns targeted on the segments of the population that are more vulnerable to disinformation;

Att lära barn att vara källkritiska är en bra sak. Men är det statens uppgift? Genom den europeiska historien är det ju faktiskt stater som stått för de största och mest groteska övergreppen mot individen. Att det då skall vara en fråga för staten/EU att forma ett visst förhållningssätt till information hos ungdomen – det känns tveksamt.

Och att »utforma informationskampanjer riktade mot de segment i befolkningen som är speciellt sårbara för desinformation« är – med en välvillig tolkning – kanske på sin plats även om det är att bekämpa eld med eld. Men då måste vi ju veta att de informationskampanjer som EU vill se verkligen är sakliga och opartiska. Tyvärr kan man inte automatiskt utgå från att så är fallet.

För övrigt ser det lite illa ut att schablonmässigt kalla egna insatser för informationskampanjer och andras för propaganda. Speciellt som EU driver många olika kampanjer för att påverka de egna medborgarnas attityder och beteende.

20. Considers that the EU should work towards practical solutions to support and strengthen democratic, independent and diverse media in the countries of the EU neighbourhood and in the countries in the Western Balkans which are candidates for EU accession;

Resolutionen handlar alltså om att minska utländsk påverkan på våra demokratiska processer. Men den föreslår samtidigt att EU skall verka för att stödja och stärka media i andra länder. Det går förvisso att sympatisera med tanken på att allt vore bättre med mer av fria, oberoende kvalitetsmedia i vår omvärld. Men att kritisera andra länder för informationspåverkan och sedan kräva att vi gör samma sak själva (om än med de bästa intentioner) känns som upplagt för självmål.

28. Calls on the Commission to evaluate possible legislative and non-legislative actions which can result in intervention by social media platforms with the aim of systematically labelling content shared by bots, reviewing algorithms in order to make them as unbiased as possible, and closing down accounts of persons engaging in illegal activities aimed at the disruption of democratic processes or at instigating hate speech, while not compromising on freedom of expression;

Här skulle det vara intressant att veta vad man egentligen menar med att störa den demokratiska processen. Att ifrågasätta, säga emot och att försöka förändra opinionen är ju faktiskt att lägga sig i beslutsprocessen på ett för makthavarna icke önskvärt sätt. Och hur menar man att man skall kunna stänga ner människors konton på sociala media och samtidigt »inte kompromissa vad gäller friheten att uttrycka sig«?

29. Calls on the Commission and the Member States to support public institutions, thinktanks, NGOs, and grassroots cyberactivists that are working on issues of propaganda and disinformation, and to make funding and support available for public awareness-raising campaigns aimed at increasing the resilience of EU citizens to disinformation;

Detta kan tolkas som att man vill se fler åsiktspoliser på nätet. Ett av många problem är att detta är en gråzon. Vem skall bestämma vad som anses vara propaganda? Hur skall en objektiv faktagranskning gå till? Exakt vad för slags information är det EU:s medborgare skall göras motståndskraftiga mot? Och hur är dessa verktyg tänkta att fungera om vi olyckligtvis skulle få politiska ledare med lömska ambitioner?

Och så påminner resolutionen oss om att EU redan reserverat 4.175.000.000 euro för att stödja medias frihet, undersökande journalistik och skydd för journalister. Frågan man här måste ställa sig är i vilken grad dessa media är beredda att bita den hand som föder dem…

Jag är kanske onödigt cynisk, misstänksam och negativ. Men det oavanstående är typiskt för politik i allmänhet och för EU i synnerhet. Man beslutar saker som låter bra – utan att fullt ut tänka igenom dem. Man är så övertygad om det egna systemets godhet och rättfärdighet att man inte ens tänker tanken att de verktyg man skapar kan hamna i orätta händer. Och man mäter ogärna sig själva med samma moraliska måttstock som används för andra.

Tack och lov är detta »bara« en resolution – inte lagstiftning.

/ HAX