Allt som inte är olagligt bör vara tillåtet på nätet

Våra demokratiska, mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter är individens skydd mot övergrepp från överheten. Och kanske mest central av dem alla är yttrandefriheten – som är en förutsättning för att kunna försvara dessa fri- och rättigheter.

Yttrandefriheten har sina gränser, som går där andras säkerhet och egendom hotas. Men idag står kampen om det fria ordet inte där. Istället riskerar samhällskritik, åsikter och nyheter i medieskugga att tystas. Inte för att de går över gränsen, utan på grund av att de är obekväma, att vissa människor ogillar dem och för att de utmanar makten. Detta gäller speciellt på internet – där i princip vem som helst kan publicera sig.

Det kan vara detta – att alla människor och då även de som ifrågasätter och utmanar tingens ordning kan göra sin röst hörd – som provocerar de gamla makthavarna och samhällsdebattörerna.

Allt som skrivs på internet är inte vackert, välformulerat eller genomtänkt. Men det representerar ändå författarens tankar, åsikter, oro, förhoppningar och idéer. Och i en demokrati är detta en jämn spelplan. Oavsett om man gillar det eller ej så har en bloggare eller Youtuber lika mycket rätt att uttrycka sin åsikt som landets statsminister. En privatperson har lika stor rätt att publicera sig på Facebook som Jan Guillou i Aftonbladet. Yttrandefriheten gäller – och måste gälla – lika för alla.

Därför är det olyckligt att våra politiker, EU, de sociala plattformarna, de överdrivet lättkränkta och politiska aktivister ständigt försöker inskränka yttrandefriheten på nätet. Detta håller på att bli ett träsk där ingen kan vara riktigt säker på vad som får uttryckas och vad som är förbjudet. Vilket i sin tur skapar en osäkerhet – som i sig begränsar det fria ordet.

Det är förmodligen sant att till exempel sociala media skapar oreda i politiken och i samhällsdebatten. Vilket många uppfattar som besvärande. Men i grund och botten handlar det om att fler röster blir hörda och att fler åsikter läggs fram. Vilket trots allt är en bra sak – och något vi får och måste lära oss leva med.

Samma regler måste gälla såväl online som i den fysiska världen. Och då finns det bara en rimlig begränsning av vad som får publiceras. Nämligen vad som är lagligt respektive olagligt. Lagar kan i och för sig också vara olämpliga, ogenomtänkta eller farliga. Men de är ett enhetligt regelsystem som går att kritisera och i förekommande fall att ändra – istället för en djungel av olika regler som inte går att påverka. Och de gäller lika för alla.

Youtube backar om SwebTV

Youtube backar och återställer SwebTV:s kanal på plattformen.

Detta får nog ses som ett resultat av all den uppmärksamhet avstängningen fått. Att kanalen har många följare och prenumeranter kan också ha spelat in.

Dessutom är frågan politiskt känslig. Det faktum att justitieminister Morgan Johansson (S) tidigare haft ett allvarligt samtal med de sociala plattformarna har av många kopplats till avstängningen. Sådant kan få konsekvenser. Som när utrikesminister Laila Freivalds (S) fick avgå efter att UD och Säpo 2006 förmått ett webhotell att stänga ner en SD-anknuten nätpublikation.

Trump vill göra sociala media till pre-crime-verktyg

Efter varje tragisk masskjutning i USA utbryter ett intensivt fingerpekande – och ett antal mer eller mindre genomtänkta förslag läggs fram. Denna gång är det president Trump som vill att sociala media skall användas för att i förväg identifiera potentiella massmördare. Vilket är en betydligt mer komplicerad fråga än man först skulle kunna tro.

President Trump, enligt The Verge:

»I am directing the Department of Justice to work in partnership with local state and federal agencies, as well as social media companies, to develop tools that can detect mass shooters before they strike.«

Pre-crime-tools är till sin natur vanskliga, eftersom de rör brott som ännu inte begåtts – och som kanske aldrig kommer att begås. Folk säger och skriver en massa konstiga saker. Vad som bara är ord och vad som är verkliga hot kan vara svårt att avgöra – och antalet »falska positiva« blir ohanterligt stort även om analysverktygen har hög träffsäkerhet. (Vilket de knappast har.)

Nu rapporterar sociala media redan akuta hot som de upptäcker eller tipsas om till myndigheterna. Man har även teknik som syftar till att identifiera terror-relaterat innehåll och det finns rutiner för att försöka förhindra självmord. Vilket i sammanhanget är mindre komplicerat än att försöka identifiera potentiellt farliga individer i ett brett spektrum.

Förmodligen är det bästa verktyget andra användare som gör plattformen eller myndigheterna uppmärksamma på att våldsamma handlingar kan vara förestående.

Vox recode skriver:

As Ben Wizner, a lawyer for the ACLU, put it, “The problem with that is we don’t yet have the tech to determine pre-crime, Minority Report notwithstanding. We need to understand that even if all mass shooters have said X, the vast majority of people who have said X don’t become mass shooters.”

What’s more likely to happen is that all sorts of speech — and people — would get swept up in the technology dragnets Trump seems to be proposing.

Och vad gör det med ett samhälle – om dess medborgare måste tänka på att allt de uttrycker kommer att granskas och analyseras av myndigheterna? Speciellt som risken är att få dörren inslagen av polis i en gryningsräd och att man kan komma att hållas fängslad tills allt (förhoppningsvis) reds ut.

Dessutom riskerar Trumps förslag att bli en symbolhandling, medan de verkliga orsakerna (vilka de nu är) och de meningsfulla motåtgärderna förbigås.

Länkar:
• Trump wants social media to detect mass shooters before they commit crimes »
• Trump Calls On Social Media Companies To Become Pre-Crime Agents »
• Trump calls for social media companies to ‘detect mass shooters before they strike’

Nu väntar två års ständig kamp för att hindra EU:s uppladdningsfilter från att bli svensk lag

Som vi tidigare rapporterat, så ligger den svenska tillämpningen av EU:s nya upphovsrättsdirektiv nu i regeringens och riksdagens händer.

Som något slags mänsklig sköld har regeringen satt upp en referensgrupp, som tyvärr har en kraftig övervikt av upphovsrättsmaximalister. Och som Emanuel Karlsten noterar, så kommer den svenska lagstiftningen inte att gå den vanliga vägen (utredning m.m.). Istället upprättar regeringen själv en »promemoria«. Vilket kan vara en signal om att den uppfattar den ordinarie demokratiska processen som allt för svårframkomlig i detta fall.

Detta lägger ett stort ansvar på regeringen. Och eftersom Socialdemokraterna hitintills varit det enda parti i riksdagen som är för EU:s upphovsrättsdirektiv – så blir det nu upp till dem att bevisa sitt påstående om att nätplattformarnas nya ansvar för att stoppa upphovsrättsskyddat innehåll inte leder till uppladdningsfilter. Vilket skall bli intressant att följa. Ett tips är att inte hålla andan medan du väntar.

Frågan är hur riksdagens övriga partier (som i EU-valrörelsen tog ställning mot upphovsrättsdirektivet) kommer att hantera frågan. Det är allt för lätt för dem att gömma sig bakom EU och säga att nu är beslutet klubbat och att det inte längre finns något att göra åt saken. Det finns alltid något att göra, om bara viljan finns.

Därför måste motståndet mot artikel 13/17 upprätthållas. Regeringen måste vara medveten om att det finns ett utbrett motstånd. Och de övriga partierna måste påminnas om att frågan kan vara en vote-changer.

Detta är en process som kan uppgå till två år. Vilket ställer krav på uthållighet för uppladdningsfiltrets motståndare.

Uppladdningsfiltret är inte bara en enskild teknikalitet. Det strider mot grundlagens förbud mot förhandscensur och det är ett hot mot yttrandefriheten. Det kommer att hämma den öppna debatten, kreativiteten och företagandet. Det kommer att döda nya IT-startups innan de ens kommer ur startblocken. Det kommer att cementera de amerikanska nätjättarnas dominerande ställning bland de sociala plattformarna. Och det är ett hot mot hela principen om ett fritt och öppet internet.

Här har riksdagen en utmärkt möjlighet att visa att den är mer än ett knapptryckarkompani. Här har sju av riksdagens partier ett utomordentligt tillfälle att stå vid sitt ord och sina löften från EU-valrörelsen. Och här har alla miljontals svenska nätanvändare en perfekt chans att försvara sina möjligheter att fortsatt kunna uttrycka sig fritt.

It ain’t over til the fat lady sings.

Länkar:
• Emanuel Karlsten: Detta har hänt efter att EU klubbat artikel 13 »
• Kan riksdagen stoppa EU:s uppladdningsfilter? (Video) »
• EU:s upphovsrättsdirektiv: Dags för riksdagens partier att visa sina kort »
• I väntan på EU:s uppladdningsfilter »

Vad menar EU med »skadligt« innehåll på nätet?

EDRi reagerar på EU:s läckta planer för internet under den kommande mandatperioden:

»To guide its future policy initiatives, the Commission says it wants to analyse policy options for both illegal and potentially “harmful” but legal content. While the definition of what is illegal is decided as part of the democratic process in our societies, it is unclear which content should be considered “harmful” and who makes that call. Moreover, the term “harmful” lacks a legal definition, is vague and its meaning often varies depending on the context, time, and people involved. The term should therefore not form the basis for lawful restrictions on freedom of expression under European human rights law.«

Läs hela posten: More responsibility to online platforms – but at what cost? »

Se även vår post från förra veckan: EU:s Digital Services Act – mer reglering och censur »

Han, vars namn inte får nämnas på Facebook

En ledande person i radikala invandringskritiska brittiska kretsar – Tommy Robinson – är nu så på kant med Facebook att det tydligen räcker med att nämna hans namn för att bli tillfälligt avstängd. Vilket är problematiskt, dels eftersom han är inblandad i en infekterad rättslig process av allmänt intresse – och dels eftersom hans avstängning från Facebook belyser en del intressanta frågor om yttrandefrihet.

Ryktet om att folk blir tillfälligt avstängda från Facebook om de nämner Robinson vid namn har cirkulerat en tid. Nyligen testade en person i en Facbookgrupp om mediala frågor där jag är med ryktet. Och det skall tydligen stämma – och ledde till tre dagars avstängning.

Vilket gör att det blir mer eller mindre omöjligt att diskutera den onämnbares rättsfall, Facebooks hantering av honom – samt de principiella frågor som väcks av att han blivit onämnbar. I vart fall på Facebook. Det hela blir Kafka-artat.

Brittiska tidningen The Daily Mail (med reservation för källans pålitlighet) har rotat lite i saken. Tydligen betraktas Robinson som en »designated hate entity« och en »hate agent« av Facebook, vilket gör att blotta förekomsten av hans namn hissar en röd flagga.

The Daily Mail skriver även…

»And the social media giant’s monitoring of its users’ also stretches to activity on other websites and even their private lives, such as whether they have a ’hate symbol’ tattoo.«

Facebook är ett privat företag och kan ha vilka användarvillkor de vill. Men att de snokar i sina användares privatliv utanför den egna plattformen – det känns i vart fall en smula olustigt.

Ovanpå allt detta kommer debatten (vars vågor just nu går höga i USA) om nätjättarnas eventuella politiska slagsida och hur detta påverkar deras ställning som plattform (där användarna själva ansvarar för sina yttranden) eller publicister (som modererar eller styr innehållet och därmed blir ansvariga för vad som publiceras).

Förmodligen skulle livet för nätjättarna bli mycket lättare om deras regler för publicering av användargenererat material endast styrdes av vad som är lagligt respektive olagligt.

The Daily Mail: Facebook monitors the offline behaviour of users to determine if they should be categorised as a ’Hate Agent’ and banned »

Youtube lovar att skärpa sig. En smula.

Upphovsrättstvister på Youtube har länge varit ett elände för alla som skapar innehåll för plattformen. Speciellt när det handlar om grundlösa eller medvetet felaktiga anmälningar från andra som påstår sig ha fått sin upphovsrätt kränkt. (Vilket de senare som regel inte behöver bevisa. Istället är det du som måste bevisa din oskuld.)

Även om inget ändrats i det större perspektivet, så tar Youtube nu i vart fall några små steg i rätt riktning. Techdirt / The Verge rapporterar:

YouTube is updating the way it handles manual copyright claims with changes that should make them much less of a headache for video creators.

Owners of copyrighted content — like a record label or a movie studio — will now have to say exactly where in a video their copyrighted material appears, which they didn’t have to do in the past when manually reporting infringement. That’ll allow creators to easily verify whether or not a claim is legitimate and to then edit out the content if they don’t want to deal with the repercussions, like losing revenue or having the video taken down.

Det är ingen stor reform. Men det gör det i vart fall mer hanterbart för Youtubers att hantera eventuella anmälningar.

Det talas även om att Youtube skall ha en rimligare inställning till musik som bara dyker upp ett kort ögonblick – till exempel när någon filmar och går förbi en affär eller restaurang som spelar musik i sin högtalaranläggning.

Samtidigt finns det mycket kvar att göra för att ge alla dem som skapar innehåll något som liknar rättssäkerhet och en rättvis prövning.

Länk: YouTube Finally Demands Specificity From Copyright Claimants »

Säpos förslag om förbud mot att inneha eller titta på terrorpropaganda är naivt

I veckan som gick krävde Säpo-chefen Klas Friberg att regeringen skall utreda ett förbud mot att inneha eller titta på terrorpropaganda.

»Säkerhetspolisen ser att en kriminalisering skulle ge möjlighet att lagföra enskilda individer. En kriminalisering skulle också ha en dämpande effekt vad gäller radikalisering. Det gäller inte minst unga personer som är propagandans främsta målgrupp.«

TT rapporterar:

Enligt Friberg hittar polisen ofta våldsbejakande islamistisk propaganda vid husrannsakningar gällande kontraterrorism, men på grund av att det inte är ett brott att inneha den typen av propaganda har Säkerhetspolisen svårt att ingripa.

Att tro att människor som lockas av en blodtörstig terrororganisation skulle bry sig om ett sådant förbud verkar naivt.

Dessutom bör man fråga sig om något blir bättre om Säpo inte skulle kunna stärka sina misstankar genom att sådant material går att finna hos de personer man utreder. (Om vi antar att ett förbud verkligen skulle efterlevas.) Och kan det inte vara till nytta för Säpo att se vilka som delar sådan propaganda och i vilken kontext det sker?

Samtidigt är de oväntade och oönskade konsekvenserna inte direkt svåra att förutse. Hur hanterar man till exempel journalister, forskare och människorättsorganisationer som behöver tillgång till sådant som terrororganisationer publicerar online? Eller helt vanliga människor som vill bilda sig en egen uppfattning om vad som sker i deras omvärld?

Var går gränsen? Strikt tolkade skulle vissa internationella definitioner av terrorism öppna för att vår regering ägnar sig åt terrorpropaganda.

Vem bestämmer vad som skall klassas som terrorism? Många skulle till exempel betrakta regional separatism som terrorism. Och hur skiljer man nyhetsrapportering om en terror-relaterad händelse från propaganda?

Alternativet är att låta människor få se vad som faktiskt händer i deras omvärld – även om det är motbjudande och obehagligt. För vad kan antas bli bättre om vi inte får reda på vad vårt öppna och fria samhälles fiender har för sig?

Slutligen: Det känns som en dålig plan om staten skall kunna förbjuda information baserat på ett löst och oklart regelverk för att definiera vem avsändaren är. Det kan öppna för att förbjuda i stort sett vad som helst.

Länkar: DN » | Omni » | TT »

Tveksamhet inför ansiktsigenkänning kopplad till polisens kroppskameror

Det har blivit allt vanligare att polisen runt om i världen använder kroppskameror. Syftet med dessa är att dokumentera vad som verkligen sker vid ett ingripande – vilket även anses minska risken för övergrepp från polisens sida. Vilket är en bra sak.

Men tekniken går ständigt framåt. Och nu har det blivit möjligt att koppla polisens kroppskameror till ansiktsigenkänning – som syftar till att identifiera de människor vars ansikten kommer i kamerornas väg.

Vilket innebär att ett verktyg som var tänkt att öka rättssäkerheten plötsligt också håller på att bli ett verktyg för övervakning av allmänheten.

Detta oroar inte bara medborgarrättsaktivister. Även de företag som tillverkar kroppsburna kameror är avvaktande till utvecklingen. Till exempel har ett av dem, Axon, pausat sin utveckling av kameror med ansiktsigenkänning. Företaget skriver:

Technology is moving much faster than legislative bodies and courts can respond. Hence, we believe it is critical for technology leaders to work hard to understand the ethical, legal, and community implications for new technologies that are too new to be effectively covered by existing law.

Kritik kommer även från akademiker och en del politiker. Till exempel menar the California Assembly att kroppskameror med ansiktsigenkänning leder till att medborgarna tvingas välja mellan att undvika att att interagera och samarbeta med ordningsmakten – eller få bilder av sitt ansikte registrerade, analyserade och lagrade som potentiellt misstänkta brottslingar.

EFF:
• A Major Police Body Camera Maker Hits Pause on Face Surveillance »
• California: Stop Face Surveillance on Police Body-Worn Cameras »

Polsk domstol upphäver Facebook-censur

Här är en intressant nyhet från den polska nätfrihetsorgansiationen Panoptykon Foundation:

The District Court in Warsaw, in its interim measures ruling, has temporarily prohibited Facebook from removing fanpages, profiles and groups run by SIN (a Polish NGO) on Facebook and Instagram, as well as from blocking individual posts. This means that – at least until the case is decided – SIN’s activists may carry out their drug education without concerns that they will suddenly lose the possibility to communicate with their audience. The court has furthermore obliged Facebook to store profiles, fanpages and groups deleted in 2018 and 2019 so that – if SIN wins the case eventually – they can be restored together with the entire published content, comments by other users, as well as followers and people who liked the fanpages. This is not the only good news: the court has also confirmed that Polish users can enforce their rights against the tech giant in Poland. The court’s decision is not final – after the delivery of the decision, Facebook Ireland will have the right to appeal it with the Appeal Court.

Läs mer här: First court decision in SIN vs Facebook: the internet giant must not restrict the organisation’s activities in its services »

Se även vår tidigare bloggpost: Polsk Facebook-censur till domstol »