Twitter och indiska regeringen i censurbråk

Med anledning av det pågående bonde-upproret har den indiska regeringen givit Twitter order att stänga eller göra 1.100 konton osynliga, då de anklagas för att ha uppmanat till våld och att spridit falska nyheter.

Twitter har delvis gått med på regeringens krav, men vägrar att stänga konton som tillhör journalister, aktivister och andra som utövar sin grundläggande rätt att kritisera regeringen.

Shira Ovide skriver i New York Times On Tech Newsletter:

»The government of Prime Minister Narendra Modi is saying Twitter is breaking the law. Twitter is saying that India is breaking its own laws. And democracy activists say that tech companies like Twitter shouldn’t play along when governments pass laws that effectively shut down free speech.

There are regularly disputes between internet companies and governments — both democratic and not — over whether posts break a country’s laws. What’s unusual here is how public and high profile the disagreement is, and that India has threatened to imprison Twitter employees.«

Värt att notera är att den indiska regeringens begäran kom från ett ministerium och inte från en domstol. Den kan därmed betraktas som mer politisk än rättsligt prövad och bindande.

Det som sker nu kan även få betydelse för hur Twitter kommer att agera i andra länder med auktoritära regimer.

Sociala media efter Trump

Till listan över sådant som anges som skäl för att begränsa internets frihet – som fildelning, barnporr, piratprodukter, terrorism, penningtvätt, hat, droghandel med mera – läggs nu alltså även Trumpism.

De sociala plattformarna i allmänhet och Twitter i synnerhet sitter i en jobbig sits. Å ena sidan en statschef som anklagas för att hetsa sina anhängare till att kullkasta de demokratiska institutionerna och deras processer – och en nyvald amerikansk administration  som redan flaggat för att man tänker slå ner på vad man kallar inhemsk terrorism. Å andra sidan det fria ordet och tanken att yttrandefrihetens största värde är när den tillåter människor att säga sådant som andra inte vill höra, eller rent av tysta.

Twitter, Facebook och Google/Youtube befinner sig – som amerikanska företag – ständigt under hot om ny lagstiftning från den för tillfället sittande administrationen.

Gentemot oss användare har de samtidigt ett behov av att framstå som förutsägbara, konsekventa och rättvisa. Vilket är en närmast övermäktig uppgift  – så länge man låter till exempel de politiska ledarna i Ryssland, Iran och Venezuela sprida propaganda för sin icke-/antidemokratiska politik samtidigt som man stänger av Trump.

Lägg till detta problemet med att de tre stora är totalt dominerande vad gäller sociala media. Finns du inte på Twitter, Facebook och Youtube – då finns du inte. Blir du av med ditt konto på Facebook begränsas även dina möjligheter att kommunicera och umgås med släkt och vänner. Samtidigt måste dessa företag naturligtvis ha rätt att sätta upp regler för sin egen verksamhet och att välja bort användare som anses skada densamma.

»Så starta då något nytt istället för att gnälla!« Men så enkelt är det naturligtvis inte. Facebook är plattformen där nästan alla våra vänner befinner sig. Något motsvarande alternativ finns inte. Och människor är bekväma, de vill hellre ha alla sina kontakter på en plattform istället för utspridda på olika håll.

Även om vi ofta brukar skälla på EU för dess nätpolitik, så kan det finnas delar i den föreslagna Digital Services Act som stärker användarnas ställning. Till exempel att den som blir censurerad eller avstängd måste få veta varför – och ges en möjlighet att överklaga. Men det kräver en omfattande manuell hantering av ärenden – vilket plattformarna menar är en praktisk omöjlighet, på grund av de stora volymerna ärenden.

Samtidigt föreslår samma Digital Services Act att det skall införas statligt godkända nätgranskare – så kallade Trusted Flaggers – som företräder vad texten kallar »kollektiva intressen«. Vilket bör få varningsklockorna att börja ringa.

Dessutom har Europol (till synes på eget initiativ) utökat sitt mandat från att inte bara bekämpa brott utan även desinformation. Vilket implicerar att någon, någonstans måste bestämma vad som är att betrakta som sanning – vilket i sin tur inte alltid är uppenbart. Plus att själva idén om att polisen skall lägga sig i vilka åsikter människor framför känns främmande för ett demokratiskt samhälle.

Enklast är kanske om man kunde enas om att bara ta bort sådant som är olagligt. Men det medför en ny uppsättning problem, speciellt med tanke på att internet inte känner några nationsgränser.

Den samlade bilden ger vid handen att vi har en närmast omöjlig situation av motstridiga intressen och principer – och att det tills vidare är det nya normala.

Kan vi lita på att sociala media förmedlar en korrekt bild av verkligheten?

Frågan om vad som får och inte får eller bör visas i sociala media blir allt märkligare. Vi har nu nått en punkt där bilden av verkligheten och den verkliga verkligheten börjar skilja sig åt.

Ett intressant exempel är att Twitter och Youtube infört ett stopp för material som har sitt ursprung i hack eller dataintrång. Bakgrunden är att sådant material kom att spela en viktig roll i presidentvalet 2016 – då e-post från det demokratiska partiet hackades (förmodligen av ryska hackare) och publicerades av Wikileaks. Detta vill man undvika i presidentvalet i november i år.

Problemet är bara att de e-postmeddelanden som läckte ut var äkta – och att de missförhållanden som de avslöjade var verkliga. (Visserligen användes läckan sedan av allehanda konspirationsteoretiker och nättroll för egna vildsinta teorier, men det ändrar inte det förhållande att den grundläggande information var äkta vara.)

Frågan man måste ställa sig är vad som kommer att hända om samma sak sker igen. Kommer Twitter och Youtube i så fall att censurera information som visar att ett av de politiska partierna fulspelar och sätter sig över de demokratiska spelreglerna? Är inte sådant information som väljarna faktiskt bör få kännedom om?

Eller, för att ta ett hypotetiskt exempel – hur har man tänkt hantera information som kommer från ett hack och som visar att någon av kandidaterna (eller deras parti/kampanjorganisationer) begått ett allvarligt brott? Skall det i så fall förtigas – inte för att informationen är felaktig, utan för att den kommer från ett dataintrång?

Det är troligt att det kommer att ske hackerattacker för att få fram ofördelaktig information om kandidaterna även i detta presidentval. Och där Twitter och Youtube nu lagt ribban kan ingen sådan information publiceras – oavsett vilken av kandidaterna det gäller.

Detta skall bli intressant att följa.

Samtidigt väcker nätjättarnas beslut en större fråga: Kan vi lita på att sociala media förmedlar en korrekt bild av verkligheten?

• Reclaim the Net: YouTube joins Twitter in banning content around “hacked” material in the run up to the election »

Kärnan i Trumps bråk med Twitter

Samtidigt som regeringar runt om i världen försöker inskränka vad som får sägas på internets sociala plattformar – så går USA:s president Donald Trump åt andra hållet. Efter att fått varningsetiketter påklistrade på några av sina tweets har han nu utfärdat en executive order.

Kärnan i denna tycks vara att om sociala nätplattformar censurerar eller flaggar inlägg som tveksamma – men som är lagliga och som inte bryter mot de allmänna användarvillkoren – då kan de komma att betraktas som publicister och därmed mista sin budbärarimmunitet.

Den underliggande tanken är att budbärarimmuniteten bara gäller så länge de sociala plattformarna släpper fram användares inlägg okommenterade, det vill säga att man är en neutral budbärare. Då kan man inte hållas ansvarig för vad som skrivs.

Om de sociala nätverken däremot lägger in egna värderingar, till exempel genom att flagga eller kommentera användares inlägg – då utför man en redaktionell handling, som man själva är ansvariga för. Då kan plattformarna mista sin budbärarimmunitet och komma att hållas ansvariga för allt som skrivs och sägs där.

Oaktat sakfrågan – så kan Twitter nu ha öppnat en dörr som borde ha hållits stängd, för deras egen skull. Det saknas nämligen inte krafter och politiker som mer än gärna vill döda just principen om budbärarimmunitet.

Twitterkarantän – följ oss direkt i stället!

De senaste dagarna har Femte julis twitterkonto blockerats gång på gång på grund av ”misstänkt aktivitet”. Blockeringen kan hävas genom sms-bekräftelse, men det är inte alltid det funkar på första försöket, och det är inte alltid vi upptäcker blockeringen direkt. (Nu har det hänt igen, märker jag!)

Blockeringen är med största sannolikhet ett resultat av att nätplattformarna i coronatider lämnat över granskningen av misstänkta robotkonton med mera till algoritmer, som vi rapporterat i veckan:

Att detta visar på en enorm svaghet med dessa nätjättar som medieaktörer är bara förnamnet. Vad händer med allmänhetens förtroende för sociala media som nyhetsspridare när algoritmerna går bärsärkagång även över innehåll från traditionella medier som Dagens Nyheter? Och hur kul är det att kastas ut från Twitter i princip varje gång man försöker logga in, något som nu även händer HAX och mig på våra privata konton? Jag föreställer mig att det finns en tröskel någonstans för användarna av sociala media.

Vad är då alternativet? Jo, att göra som man gjorde förr: Gå direkt till webbsajterna.

Seriöst! Det är dags att sätta lite motstånd till den kommersiella feedekonomin. De flesta av oss har en handfull sajter som vi följer, men många av oss har blivit bekväma och klickar på länkar i twitter- och facebookflödet i stället för att besöka sajterna och ladda om dem lite då och då för att se om något nytt innehåll publicerats. Jag blir nostalgisk och revanschlysten när jag tänker på detta ”gamla” sätt att ta del av media på. Att hitta sina favoritsajter och följa hyperlänkar till relaterade sajter. Det är ju det nätet är: Länkar. Inte ett kabeltevenät styrt från ovan men drivet av hårt arbetande uppmärksamhetssökande ”vänner”.

Detta kan vara början på slutet av sociala medie-eran. En sångtext av Mikael Wiehe dyker upp i mitt huvud: ”Det började som en skakning på nedre däck.” Googla om ni inte tillhör generationerna som växte upp med den låten. Och låt oss tillsammans ta tillbaka internet från storföretagen!

PS: Vi har förstås ett RSS-flöde också.

Facebook, Twitter, politiken och sanningen

Från alla håll – inklusive inifrån företaget – kommer krav på att Facebook skall faktakolla politiska annonser. Vilket Mark Zuckerberg är tveksam till.

Diskussionen väcker frågor. Vad är egentligen sanning? Vem skall bedöma det?

Till synes motstridiga påståenden kan ibland båda vara korrekta. Och inte sällan är det långt från glasklart vad som är korrekt och vad som är fel – om inte annat för att data är ofullständiga eller för att man kan använda olika modeller för att bedöma samma sak. Att sätta sig till doms över vad som är sant och falskt i politisk marknadsföring är helt enkelt en övermänsklig, förmodligen omöjlig uppgift.

Twitter har å sin sida just meddelat att man från och med 22 november säger nej till politisk annonsering.

Det kan naturligtvis vara ett sätt att komma runt tolkningsproblemen ovan. Men det reser genast helt nya frågor.

Vad är en politisk annons? Om den kommer från ett politiskt parti eller en politisk kandidat är svaret rätt uppenbart. Men hur bedömer man frågan om till exempel Greenpeace eller ett företag annonserar om något som i grunden är en politisk fråga – och som kan komma att påverka hur människor röstar?

Och vad är politik? Hur skall man till exempel bedöma en annons från Amnesty som kritiserar bristen på mänskliga rättigheter i Kina?

Slutligen kan man förutse en del oklarheter som kommer att uppstå om politiska annonser blir förbjudna, men inte politiska postningar. Det lär resultera i högkonjunktur i trollfabriken.

Man kan förstå att både Facebook och Twitter sitter i en rävsax. Så det skall bli intressant att se hur detta utvecklar sig. Men vad gäller att kontrollera fakta, så verkar man ha glömt bort att det finns en aktör till – nämligen användarna. Om en politiker ljuger på nätet (oavsett om det är i en annons eller en vanlig postning) så kommer det omedelbart att uppmärksammas och påpekas av användare som är av en annan uppfattning. Därför kommer lögner alltid att slå tillbaka.

Och i ett vidare perspektiv är naturligtvis alla inskränkningar av det fria ordet beklagliga – även om både Facebook och Twitter är privata företag som får göra som de vill inom ramen för sina avtal med användarna.

Twitters nya förbud mot religionskritik är ett moraliskt träsk

SVT rapporterar att »Twitter förbjuder hat och nedsättande språkbruk mot religiösa grupper. Användare som bryter mot reglerna ska kunna stängas av från plattformen.«

  • Till att börja med är det knepigt – och ofta subjektivt – vad som kan uppfattas som »hat« eller »nedsättande« och vad som är saklig kritik.
  • Vidare skall det bli intressant att se hur man tänker tillämpa detta när religiösa uppfattningar står i strid med människovärde, demokrati och medborgerliga fri- och rättigheter. Vilken kritik blir tillåten att framföra utan att betraktas som »nedsättande«? Vad får företräde – religionen eller den liberala västerländska demokratins värdegrund?
  • För det tredje gör religionen anspråk på att vilja styra hur människor skall bete sig och hur vårt samhälle skall fungera. Vilket i princip är att likställa med en politisk kraft. Och sådant måste alltid få kritiseras, utmanas – och även hånas.
  • Dessutom blir det hela bisarrt eftersom det handlar om tro, om metafysik, om sådant om inte existerar i den verkliga världen. Skall folk kunna undgå kritik bara för att de fått för sig att tro på något – även när detta är i grunden anti-humanistiskt?
  • Slutligen är det läge att påminna om att yttrandefriheten fyller sin främsta grundläggande funktion när den tillåter människor att säga sådant som andra inte vill höra.

Länk: Twitter förbjuder hat mot religiösa grupper »