Facebook, Twitter, politiken och sanningen

Från alla håll – inklusive inifrån företaget – kommer krav på att Facebook skall faktakolla politiska annonser. Vilket Mark Zuckerberg är tveksam till.

Diskussionen väcker frågor. Vad är egentligen sanning? Vem skall bedöma det?

Till synes motstridiga påståenden kan ibland båda vara korrekta. Och inte sällan är det långt från glasklart vad som är korrekt och vad som är fel – om inte annat för att data är ofullständiga eller för att man kan använda olika modeller för att bedöma samma sak. Att sätta sig till doms över vad som är sant och falskt i politisk marknadsföring är helt enkelt en övermänsklig, förmodligen omöjlig uppgift.

Twitter har å sin sida just meddelat att man från och med 22 november säger nej till politisk annonsering.

Det kan naturligtvis vara ett sätt att komma runt tolkningsproblemen ovan. Men det reser genast helt nya frågor.

Vad är en politisk annons? Om den kommer från ett politiskt parti eller en politisk kandidat är svaret rätt uppenbart. Men hur bedömer man frågan om till exempel Greenpeace eller ett företag annonserar om något som i grunden är en politisk fråga – och som kan komma att påverka hur människor röstar?

Och vad är politik? Hur skall man till exempel bedöma en annons från Amnesty som kritiserar bristen på mänskliga rättigheter i Kina?

Slutligen kan man förutse en del oklarheter som kommer att uppstå om politiska annonser blir förbjudna, men inte politiska postningar. Det lär resultera i högkonjunktur i trollfabriken.

Man kan förstå att både Facebook och Twitter sitter i en rävsax. Så det skall bli intressant att se hur detta utvecklar sig. Men vad gäller att kontrollera fakta, så verkar man ha glömt bort att det finns en aktör till – nämligen användarna. Om en politiker ljuger på nätet (oavsett om det är i en annons eller en vanlig postning) så kommer det omedelbart att uppmärksammas och påpekas av användare som är av en annan uppfattning. Därför kommer lögner alltid att slå tillbaka.

Och i ett vidare perspektiv är naturligtvis alla inskränkningar av det fria ordet beklagliga – även om både Facebook och Twitter är privata företag som får göra som de vill inom ramen för sina avtal med användarna.

Twitters nya förbud mot religionskritik är ett moraliskt träsk

SVT rapporterar att »Twitter förbjuder hat och nedsättande språkbruk mot religiösa grupper. Användare som bryter mot reglerna ska kunna stängas av från plattformen.«

  • Till att börja med är det knepigt – och ofta subjektivt – vad som kan uppfattas som »hat« eller »nedsättande« och vad som är saklig kritik.
  • Vidare skall det bli intressant att se hur man tänker tillämpa detta när religiösa uppfattningar står i strid med människovärde, demokrati och medborgerliga fri- och rättigheter. Vilken kritik blir tillåten att framföra utan att betraktas som »nedsättande«? Vad får företräde – religionen eller den liberala västerländska demokratins värdegrund?
  • För det tredje gör religionen anspråk på att vilja styra hur människor skall bete sig och hur vårt samhälle skall fungera. Vilket i princip är att likställa med en politisk kraft. Och sådant måste alltid få kritiseras, utmanas – och även hånas.
  • Dessutom blir det hela bisarrt eftersom det handlar om tro, om metafysik, om sådant om inte existerar i den verkliga världen. Skall folk kunna undgå kritik bara för att de fått för sig att tro på något – även när detta är i grunden anti-humanistiskt?
  • Slutligen är det läge att påminna om att yttrandefriheten fyller sin främsta grundläggande funktion när den tillåter människor att säga sådant som andra inte vill höra.

Länk: Twitter förbjuder hat mot religiösa grupper »

De sociala nätjättarnas självskadebeteende

Facebook, Twitter, Pinterest och Google/Youtube har anklagats för och/eller blivit avslöjade med att vara politiskt partiska. Vilket nu är på väg att slå tillbaka mot dem själva.

Det handlar om privata företag, så de är naturligtvis fria att välja sin egen väg. Men plattformarnas dominerande ställning har samtidigt medfört en omfattande kritik, speciellt i USA.

Kärnfrågan är om de är att betrakta som plattformar eller publicister.

Om de är plattformar, då har de fördelen av budbärarimmunitet (safe harbour/mere conduit) – som innebär att de inte kan hållas ansvariga för vad deras användare gör.

Men om de är att betrakta som publicister, då faller ansvaret för vad som publiceras på dem själva.

Om de modererar sitt innehåll genom att missgynna vissa politiska åsikter och gynna andra – då kommer de att betraktas som publicister. Det innebär att de kan komma att förlora sin budbärarimmunitet. Vilket redan är en konkret politisk fråga i USA.

Men frågan är om politisk reglering är ett dugg bättre.

Med risk för att vara tjatig: Den enda hållbara strategin för de sociala plattformarna är att bara censurera sådant som är direkt olagligt. Och att vara fullständigt öppna och transparenta med hur de hanterar detta.

Men det verkar inte vara den väg de sociala plattformarna väljer att gå. Facebook har själva efterlyst mer politisk styrning. Och Google har avslöjats med att driva en dold politisk agenda.

Saken blir knappast bättre av att Google censurerar avslöjande reportage som exponerar företagets politiska subjektivitet. (Om du vill se det senaste exemplet på alternativmedias granskning – som censurerats av Google-ägda Youtube – då finns reportaget på andra videositer, som Bitchute.)

Google toppade sökresultat med ryktesspridning om attentatsmannen i Sutherland Springs

I går ägde ett tragiskt och obehagligt våldsdåd rum i Sutherland Springs, Texas, USA. En ensam gärningsman ska ha skjutit ihjäl 26 personer i en kyrka.

Den som googlade gärningsmannens namn fick desinformation och ryktesspridning bland de första sökträffarna, detta i form av ”Popular on Twitter”-modulen som ligger under ”Top stories”. Google visade nämligen tweets från extremhögern, som försökte etablera att gärningsmannen var vänsterextrem, muslim och Bernie Sanders-anhängare. Det är oklart vad som skulle vara värst.

Gizmodo kommenterar:

Google, Twitter, and Facebook have all regularly shifted the blame to algorithms when this happens, but the issue is that said companies write the algorithms, making them responsible for what they churn out. As CNN’s Jonathon Morgan noted, those algorithms are often designed to “show attention-grabbing, influential content to exactly the people most likely to be manipulated by it.”

Google har svarat på kritiken, och säger sig vilja förbättra sitt rankningssystem för tweets.