Sanningsministeriet

Jag fylls av olust över veckans utredning om att inrätta en speciell myndighet för psykologiskt försvar – med rätt att bedriva signalspaning. Att den betraktar internet som ett problem sägs rakt ut.

Visst. Organiserad utländsk påverkan kan vara ett problem. Men den kan påfallande ofta vara förvillande lik oorganiserade röster ur folkdjupet. Det är att göra det lätt för sig att avfärda känslig kritik som desinformation från ryska trollfabriker.

Här uppstår med nödvändighet något slags gråzon. För att ge sig in i det stora informationskriget måste den nya myndigheten först bli klar över vad som skrivs och vem som skriver vad. Om man letar efter något, då måste man betrakta helheten. Då är alla vanliga gaphalsar, aktivister, debattörer, medborgarjournalister, nätfyllon, åsikts- och alternativa nyhetssiter den höstack i vilken staten kommer att leta efter en nål. Med hjälp av signalspaning.

Innan vi vet ordet av kommer mandatet att utökas med hat och hot på nätet. Vilket är ett gummibegrepp som kan betyda och omfatta nästan vad som helst. I Tyskland och Frankrike har man infört mycket problematiska lagar på området.

En annan aspekt är att det redan idag är en massa tjafs om huruvida staten påverkar åsiktsbildningen. Och mer tjafs lär det bli om vi får en myndighet med uppdrag att säkra den sanna och rätta sverigebilden.

Lägg till detta att vi just nu håller på att få uppladdningsfilter på internet. Inte bara vad gäller upphovsrättsskyddat material, utan även åsikter, information och yttranden som ytterst definieras av politiken. Vilket leder till att allt som alla laddar upp kommer att granskas av algoritmer som i sin tur avgör vad som får publiceras. Vilket är förhandscensur.

Det är inte helt uppenbart att hotet mot demokratin och den fria åsiktsbildningen idag bara skulle komma från Putins trollfabriker. Vårt eget politiska system och vår egen lagstiftning är också på väg att bli ett allt mer påtagligt och lömskt problem.

Rätt konstruerad och inriktad skulle en myndighet för psykologiskt försvar möjligen vara en rimlig idé. Men sjösatt av samma människor som gav oss FRA-lagen, datalagringen, statstrojaner och som ständigt vill inskränka våra fri- och rättigheter av det ena eller andra skälet – så förbehåller jag mig rätten att vara skeptiskt avvaktande.

/ HAX

Uppdatering – fler skriver idag om utredningen:
• Håkan Boström: Gå inte i den ryska fällan »
• En ny myndighet för dig utgiven »

Utredning: Ny myndighet för psykologiskt försvar bör få tillgång till signalspaning

Idag har regeringen hållit en pressträff med anledning av att en utredning om Sveriges psykologiska försvar har överlämnats till inrikesminister Damberg.

Man menar att Sverige har ett behov av en ny myndighet, då det arbete som sker på området idag saknar styrning, samordning och ansvarsfördelning. Och påverkanskampanjer för att destabilisera vårt samhälle kan naturligtvis vara ett påtagligt problem.

Samtidigt som utredaren talar om vårt behov av att försvara demokratin och den fria åsiktsbildningen – så måste man vara medveten om att här finns en tydlig gråzon. Vad som är otillbörlig påverkan och vad som är en avvikande åsikt, opposition eller berättigade protester kan vara svårt att avgöra.

Detta ser vi till exempel i de länder som nu har protester mot lockdown i corona-krisens spår. Det finns starka misstankar om att delar av informationen kring detta kommer från trollfabriker i andra länder. Men samtidigt finns en fullt legitim kritik – då det ju faktiskt handlar om att inskränka medborgarnas fri- och rättigheter. Sådan kritik måste naturligtvis få förekomma. Samtidigt uppfattas den av många i ansvarig ställning som ett hot mot ett för tillfället samhällscentralt beslut, som inte bör undermineras.

Dessutom finns alltid en risk för att verktyg och rutiner för psykologiskt försvar kan missbrukas av en regering – av oförstånd, inkompetens eller i direkta propagandasyften.

En intressant detalj är att den nya myndigheten föreslås få tillgång till signalspaning, på samma sätt som till exempel Säpo.

Det är inte kristallklart varför. Men så här skriver man:

»Utredningen kan konstatera att informationspåverkan i många fall bedrivs så att den är svår att upptäcka, t.ex. med dold eller falsk avsändare eller inbäddad i andra aktiviteter. För att effektivt kunna hantera och möta påverkansaktiviteter behöver myndigheten ha en god förmåga att identifiera, analysera och bedöma information uti-från syftet att klarlägga eller avfärda samband mellan olika påverkans-aktiviteter.«

Ett par av utredningens ledamöter motsätter sig att ge den nya myndigheten tillgång till signalspaning.

Vad man än tycker om detta kan man konstatera att ändamålsglidningen vad gäller FRA-lagen fortsätter och att statens rätt till övervakning utökas med ännu ett steg.

Detta är några snabba puckar som reaktion på vad som presenterats. Nu är det dags för en mer noggrann genomläsning av den 244-sidiga utredningen.

Länkar:
• Regeringens presskonferens »
• Utredningen (PDF) »

Censur i smittans spår

De politiska beslut som fattas rörande corona-krisen får konsekvenser för hela vårt samhälle, ofta långvariga. Därför måste de naturligtvis kunna debatteras och ifrågasättas.

Samtidigt breder censuren ut sig i sociala media. Dels har plattformarna sina annonsörer att tänka på. Och de vill helst inte synas i samband med olika teorier om smittan, eller i samband med smittan över huvud taget. Sedan har vi nationella myndigheter som ofta menar att sociala media inte kan tillåtas undergräva deras smittskyddsarbete. Och så har vi WHO med sina rekommendationer – som ibland ändras och som inte alltid är i linje med skiftande nationella förhållningssätt. Vilket komplicerar saken för de sociala plattformarna, som ju till sin natur är globala.

Lägg till detta att alla nuförtiden tycks vara självutnämnda smittskyddsexperter – vilket säkerligen ökar benägenheten att anmäla inlägg som man ogillar, även om de inte nödvändigtvis bryter mot några regler.

På senare tid har vi sett hur Facebook stängt ner grupper som protesterar mot lockdowns. Youtube plockar ner videos som man menar saknar vetenskapligt stöd eller som strider mot WHO:s linje – ibland för gott, ibland bara för att släppa fram dem igen ett par dagar senare. Och i andra delar av Google-sfären ställs de som skapar innehåll ibland inför valet mellan att uttrycka vilken åsikt de vill, eller att mista sina annonsinkomster.

Allt detta håller på att bli en soppa, där det i förväg är svårt att veta om innehåll kommer att publiceras eller censureras. Vilket i sin tur leder till att många användare undviker ämnet helt och hållet. Även om de skulle kunna ge intressant, vettig och konstruktiv input.

Vore det då inte enklare och bättre att helt enkelt låta folk säga vad de vill – inom lagens råmärken?

Men de sociala plattformarna vet att politiken (framförallt i EU) gärna vill flytta ansvaret för vad som skrivs och sägs från den som författar och/eller lägger upp ett inlägg – till plattformarna. Och politikerna driver på denna utveckling. De vet att om de kan pressa plattformarna till att skärpa sina användarvillkor – då är det ett mycket enklare sätt att stoppa oönskad information än att behöva krångla med yttrandefrihetslagstiftning och rättslig prövning. Detta är problematiskt, ur ett demokratiskt perspektiv.

Än mer problematiskt blir det i takt med att de sociala plattformarna allt oftare börjar ikläda sig rollen som den politiska maktens förlängda arm. Vilket är att svika användarna.

Vem skall bestämma vad som är sanning?

Debatten om politisk annonsering i sociala media fortsätter. Facebook har bestämt att inte faktakolla politiska annonser. Google begränsar så kallad micro-targeting. Och Twitter har helt stoppat politiska annonser. Och just nu utsätts framförallt Facebook för hård kritik för sitt beslut.

Debatten rymmer flera principiellt intressanta frågor. Som vem som skall bestämma vad som är sanning. Och vad sanning egentligen är. Samt hur detta i så fall skall prövas. Ingen av dessa frågor har fått något rimligt svar.

Anta att två politiska partier har olika uppfattning om hur något förhåller sig – och att båda påståendena inte kan vara rätt samtidigt. Vem skall då bestämma vad som är »rätt«? Hur vet man vad som är korrekt? Och vad händer om politiska partier och kandidater inte tillåts ifrågasätta vedertagna uppfattningar?

Debatten visar också att man underskattar internets deltagandekultur. Är det någonstans som olika påståenden granskas och ifrågasätts – då är det på nätet. Finns det någonstans där politiker kritiseras och hånas för felaktiga påståenden – då är det på nätet.

Dessutom blir det väldigt konstigt om olika regler skall gälla på respektive utanför internet.

Politico: Facebook sticking with policies on politicians’ lies and voter targeting »

Ryssland har testkört sin digitala järnridå

Ryssland har nu testat sitt system för att köra all internettrafik mot utlandet genom statligt kontrollerade noder. Detta gör det även möjligt att vid behov stänga av förbindelsen med omvärlden och förvandla internet i Ryssland till ett gigantiskt nationellt intranet.

Detta handlar naturligtvis om kontroll över informationen. Och om att gynna ryska företag framför utländska.

En oroväckande detalj gäller VPN i Ryssland. BBC rapporterar…

»One of the benefits of effectively turning all internet access into a government-controlled walled garden, is that virtual private networks (VPNs), often used to circumvent blocks, would not work.«

Vilket – om det stämmer – kan göra t.ex. utländska affärsmän på besök i Ryssland känsliga för industrispionage och andra angrepp.

En öppen fråga är vad som kommer att hända när ett antal nät- och rymdföretag i väst nu planerar eller är i färd med att ordna global nätuppkoppling via satellit.

Ryssland planerar även att skapa en egen motsvarighet till Wikipedia. Där verkligheten är tillrättalagd i enlighet med ryska statens intressen, kan man anta. Frågan är dock om något som ens liknar Wikipedia kan kommenderas fram och styras upp uppifrån.

BBC: Russia ’successfully tests’ its unplugged internet »

Facebook, Twitter, politiken och sanningen

Från alla håll – inklusive inifrån företaget – kommer krav på att Facebook skall faktakolla politiska annonser. Vilket Mark Zuckerberg är tveksam till.

Diskussionen väcker frågor. Vad är egentligen sanning? Vem skall bedöma det?

Till synes motstridiga påståenden kan ibland båda vara korrekta. Och inte sällan är det långt från glasklart vad som är korrekt och vad som är fel – om inte annat för att data är ofullständiga eller för att man kan använda olika modeller för att bedöma samma sak. Att sätta sig till doms över vad som är sant och falskt i politisk marknadsföring är helt enkelt en övermänsklig, förmodligen omöjlig uppgift.

Twitter har å sin sida just meddelat att man från och med 22 november säger nej till politisk annonsering.

Det kan naturligtvis vara ett sätt att komma runt tolkningsproblemen ovan. Men det reser genast helt nya frågor.

Vad är en politisk annons? Om den kommer från ett politiskt parti eller en politisk kandidat är svaret rätt uppenbart. Men hur bedömer man frågan om till exempel Greenpeace eller ett företag annonserar om något som i grunden är en politisk fråga – och som kan komma att påverka hur människor röstar?

Och vad är politik? Hur skall man till exempel bedöma en annons från Amnesty som kritiserar bristen på mänskliga rättigheter i Kina?

Slutligen kan man förutse en del oklarheter som kommer att uppstå om politiska annonser blir förbjudna, men inte politiska postningar. Det lär resultera i högkonjunktur i trollfabriken.

Man kan förstå att både Facebook och Twitter sitter i en rävsax. Så det skall bli intressant att se hur detta utvecklar sig. Men vad gäller att kontrollera fakta, så verkar man ha glömt bort att det finns en aktör till – nämligen användarna. Om en politiker ljuger på nätet (oavsett om det är i en annons eller en vanlig postning) så kommer det omedelbart att uppmärksammas och påpekas av användare som är av en annan uppfattning. Därför kommer lögner alltid att slå tillbaka.

Och i ett vidare perspektiv är naturligtvis alla inskränkningar av det fria ordet beklagliga – även om både Facebook och Twitter är privata företag som får göra som de vill inom ramen för sina avtal med användarna.

Nu står striden om nästa uppladdningsfilter i EU

Trialogförhandlingar har nu inletts mellan Europaparlamentet, EU-kommissionen och ministerrådet vad gäller förslaget om att hindra spridning av terror-relaterat innehåll på internet. EDRi rapporterar:

»On 17 October 2019, the European Parliament, the Council of the European Union (EU) and the European Commission started closed-door negotiations, trilogues, with a view to reaching an early agreement on the Regulation on preventing the dissemination of terrorist content online.

The European Parliament improved the text proposed by the European Commission by addressing its dangerous pitfalls and by reinforcing rights-based and rights-protective measures. The position of the Council of the European Union, however, supported the “proactive measures” the Commission suggested, meaning potential “general monitoring obligations” and in practice, automated detection tools and upload filters to identity and delete “terrorist content”.«

Förhandlingarna har alltså bara just börjat. Och det finns tre saker att vara extra uppmärksam på:

  • Kommissionen och ministerrådet vill att anmält innehåll skall plockas ner inom 24 timmar (utan någon föregående rättslig prövning).
  • Kommissionen och ministerrådet vill ha automatisk filtrering för att hindra att nedplockat material postas igen.
  • Detta står rimligen i strid med eHandelsdirektivets förbud mot generell övervakning av vad användare av olika plattformar laddar upp.

Och än så länge verkar positionerna låsta. Den tyske ledamoten av Europaparlamentet Patrick Breyer (Pp) som ingår i parlamentets förhandlingsdelegation twittrade härom dagen:

»First #TERREG trilogue completed. Good news: Parliament team set to prevent #uploadfilters and #overblocking. Bad news: Governments and Commission not relenting. #SaveYourInternet«

Fortsättning följer.

• EDRi: Trilogues on terrorist content: Upload or re-upload filters? Eachy peachy. »
• Netzpolitik.org: Uploadfilter gegen Terror: EU-Parlament wehrt sich gegen automatisierte Allheilmittel »
• Tarnkappe.info: EU-Parlament: Startschuss für Verhandlungen wegen Uploadfiltern »

EU-dokument kräver fler åsiktspoliser på nätet

Det är alltid lite av en utmaning att läsa EU-dokument – som ofta uttrycker sig så vagt att viktiga saker slinker igenom under radarn.

Just nu sitter jag och funderar över Europaparlamentets dokument »MOTION FOR A RESOLUTION to wind up the debate on the statements by the Council and the Commission pursuant to Rule 132(2) of the Rules of Procedure on foreign electoral interference and disinformation in national and European democratic processes (2019/2810(RSP)«.

Det handlar främst om otillbörlig utländsk påverkan på val och av den demokratiska processen.

De flesta är nog överens om att utländsk påverkan av våra val kan vara skadligt och farligt. Samt att Ryssland är en speciellt aktiv aktör vad gäller sådan verksamhet.

Men jag kan inte låta bli att undra över några av resolutionens punkter…

4. Expresses deep concern about the fact that evidence of interference is continuously coming to light, often with indications of foreign influence, in the run-up to all major national and European elections, with much of this interference benefiting anti-EU, extremist and populist candidates and targeting specific minorities and vulnerable groups to serve the wider purpose of undermining the appeal of democratic and equal societies;

Frågan som blir hängande i luften är vad som är »acceptabel« information och vad som är otillbörligt. Det kan ju till exempel finnas helt legitima nyhetsartiklar i andra länders media, vars innehåll i sak gynnar eller missgynnar vissa partier och kandidater – oavsett vilka dessa är eller vad de tycker. Någonstans här måste man nog dra en gräns och sätta upp en definition. Annars är detta en gummiparagraf som kan tolkas lite hur som helst – och lätt missbrukas för att tysta obekväma röster.

13. Calls on all actors involved to continue with their efforts to ensure that the democratic process, as well as elections, are protected from foreign state and non-state interference and manipulation; points in particular to the need to improve media literacy and civic education from an early age in order to allow those targeted by disinformation campaigns to identify the information provided as biased; encourages the Member States, therefore, to include specific courses on media literacy in their school curricula, and to develop information campaigns targeted on the segments of the population that are more vulnerable to disinformation;

Att lära barn att vara källkritiska är en bra sak. Men är det statens uppgift? Genom den europeiska historien är det ju faktiskt stater som stått för de största och mest groteska övergreppen mot individen. Att det då skall vara en fråga för staten/EU att forma ett visst förhållningssätt till information hos ungdomen – det känns tveksamt.

Och att »utforma informationskampanjer riktade mot de segment i befolkningen som är speciellt sårbara för desinformation« är – med en välvillig tolkning – kanske på sin plats även om det är att bekämpa eld med eld. Men då måste vi ju veta att de informationskampanjer som EU vill se verkligen är sakliga och opartiska. Tyvärr kan man inte automatiskt utgå från att så är fallet.

För övrigt ser det lite illa ut att schablonmässigt kalla egna insatser för informationskampanjer och andras för propaganda. Speciellt som EU driver många olika kampanjer för att påverka de egna medborgarnas attityder och beteende.

20. Considers that the EU should work towards practical solutions to support and strengthen democratic, independent and diverse media in the countries of the EU neighbourhood and in the countries in the Western Balkans which are candidates for EU accession;

Resolutionen handlar alltså om att minska utländsk påverkan på våra demokratiska processer. Men den föreslår samtidigt att EU skall verka för att stödja och stärka media i andra länder. Det går förvisso att sympatisera med tanken på att allt vore bättre med mer av fria, oberoende kvalitetsmedia i vår omvärld. Men att kritisera andra länder för informationspåverkan och sedan kräva att vi gör samma sak själva (om än med de bästa intentioner) känns som upplagt för självmål.

28. Calls on the Commission to evaluate possible legislative and non-legislative actions which can result in intervention by social media platforms with the aim of systematically labelling content shared by bots, reviewing algorithms in order to make them as unbiased as possible, and closing down accounts of persons engaging in illegal activities aimed at the disruption of democratic processes or at instigating hate speech, while not compromising on freedom of expression;

Här skulle det vara intressant att veta vad man egentligen menar med att störa den demokratiska processen. Att ifrågasätta, säga emot och att försöka förändra opinionen är ju faktiskt att lägga sig i beslutsprocessen på ett för makthavarna icke önskvärt sätt. Och hur menar man att man skall kunna stänga ner människors konton på sociala media och samtidigt »inte kompromissa vad gäller friheten att uttrycka sig«?

29. Calls on the Commission and the Member States to support public institutions, thinktanks, NGOs, and grassroots cyberactivists that are working on issues of propaganda and disinformation, and to make funding and support available for public awareness-raising campaigns aimed at increasing the resilience of EU citizens to disinformation;

Detta kan tolkas som att man vill se fler åsiktspoliser på nätet. Ett av många problem är att detta är en gråzon. Vem skall bestämma vad som anses vara propaganda? Hur skall en objektiv faktagranskning gå till? Exakt vad för slags information är det EU:s medborgare skall göras motståndskraftiga mot? Och hur är dessa verktyg tänkta att fungera om vi olyckligtvis skulle få politiska ledare med lömska ambitioner?

Och så påminner resolutionen oss om att EU redan reserverat 4.175.000.000 euro för att stödja medias frihet, undersökande journalistik och skydd för journalister. Frågan man här måste ställa sig är i vilken grad dessa media är beredda att bita den hand som föder dem…

Jag är kanske onödigt cynisk, misstänksam och negativ. Men det oavanstående är typiskt för politik i allmänhet och för EU i synnerhet. Man beslutar saker som låter bra – utan att fullt ut tänka igenom dem. Man är så övertygad om det egna systemets godhet och rättfärdighet att man inte ens tänker tanken att de verktyg man skapar kan hamna i orätta händer. Och man mäter ogärna sig själva med samma moraliska måttstock som används för andra.

Tack och lov är detta »bara« en resolution – inte lagstiftning.

/ HAX

Facebooks jätteböter – betyder de något i praktiken?

Facebook har fått böta fem miljarder dollar i USA, för sin roll i Cambridge Analytica-affären. Men vad innebär det i praktiken? För den vanlige nätanvändaren är det knappast någon garanti mot framtida missbruk av persondata.

Cambridge Analytica-affären har blivit ett politiskt slagträ, som används för att ifrågasätta valet av Donald Trump till president i USA och resultatet av Brexit-omröstningen i Storbritannien. Detta har kommit att överskugga historiens kärna: Att Facebook gav CA tillgång till persondata för 50 miljoner användare – och att CA fortsatte använda denna även efter att Facebook insett sitt misstag och återkallat företagets rätt att använda nämnda data.

Att Facebook kapitaliserar på sina användares persondata är inget unikt. Det är deras affärsidé.

Skillnaden är att denna gång användes det i politiska syften istället för att marknadsföra konsumentprodukter. Men i grunden är kärnfrågan densamma oavsett om persondatan används för att sälja Trump eller schampo: Manipulation av enskilda individer med hjälp av stora mängder personlig data.

Det är alltså inte reklam eller marknadsföring som sådan som väckt uppmärksamhet. Det råder en rätt allmänt utbredd insikt om att persondata är priset man får betala för tillgång till tjänster som Facebook, Google, Twitter & Co. Och då kommer det alltid att finnas en moralisk gråzon för i vilka syften denna data används.

De flesta lär vara överens om att det är i sin ordning för politiska partier att använda sociala media och annonsering i dessa för att nå potentiella väljare. (En av CA:s medarbetare kom från Obamas allmänt hyllade sociala medie-satsning.) Och redan med ett fåtal datapunkter är det möjligt att göra sådan marknadsföring synnerligen effektiv. Vilket även riktar moralens strålkastare mot de politiska partierna. Hur djupt borrar till exempel de svenska partierna i persondata under sina kampanjer?

Genom åren har Socialdemokraterna varit mästare på något liknande – fast analogt. Med hjälp av röstlängder, opinionssiffror, valdeltagande, tidigare valresultat samt så mycket demografisk data de kan få fram lyckas de välja ut områden där partiets valmaskineri kan nå bäst resultat. Detta är knappast något man kan eller vill förbjuda. Men det ligger i stor sett inom samma verksamhetsfält som vad CA sysslar med.

Oaktat Facebook och CA eller vad vi tycker om saken – så är detta den verklighet som gäller.

I fallet med CA var datakällan från Facebook gigantisk. Och även om den dörren nu kanske är stängd för politiska spindoctors under överskådlig framtid – så är Facebook långt ifrån den enda källan till användbar persondata. Och CA är (var) inte det enda bolag som sysslar med att samla in och djupanalysera persondata. Enda skillnaden är att dessa aktörer är mer eller mindre okända för allmänheten och media.

Dessutom finns ett sidospår i debatten som få tycks ägna någon uppmärksamhet: Vilken data och vilken dataanalys har staten tillgång till – och i vilket syfte? Detta är en gigantisk godispåse för myndigheter och politiker – som kan användas för allt från att effektivisera kollektivtrafiken till att kartlägga personer med avvikande åsikter eller beteende.

Frågan om Facebook & Cambridge Analyticas roll i den amerikanska presidentvalskampanjen och Brexit-kampanjen är i sig intressant. Men bakom den debatten döljer sig ett stort, känsligt och i stora delar outforskat frågekomplex – som reser frågor om de politiska partiernas förhållande till folket och statens förhållande till medborgaren.

Länkar:
• Nu är det klart: Facebook får böta 47 miljarder för dataskandalen »
• Facebook to pay $5bn fine as regulator settles Cambridge Analytica complaint »
• Wikipedia: Facebook–Cambridge Analytica data scandal »
• Trots dataskandaler och rekordböter – Facebook går bättre än väntat »
• 9 reasons the Facebook FTC settlement is a joke »
• Netflix släpper dokumentär om Cambridge Analytica »
• Netflix documentary explores Facebook-Cambridge Analytica data scandal »
• EU privacy ruling against Facebook to come by end 2019 »

Franska politiker vill förbjuda näthat mot bönder och politiska åsikter

Frankrike är på väg att anta en ny lag som kräver att »hatiskt innehåll« skall plockas ner från sociala plattformar (m.fl) inom 24 timmar.

När det gäller vem, vad eller vilka som skall »skyddas« av denna regel tycks franska politiker nu tävla med varandra vad gäller att komma med förslag. Till exempel menar vissa att det skall vara förbjudet att »stigmatisera« jordbruksverksamhet. Andra föreslår att skyddet mot näthat även skall omfatta politiska åsikter.

Det har till och med föreslagits att man skall ha en »öppen lista« över sådant som skall skyddas mot näthat – på vilken landets politiker kan lägga till och ta bort saker lite som de vill.

Att fransmännen lyfter locket av denna Pandoras ask är tyvärr inte oväntat.

Länk: Politicians Queue Up To Make France’s Proposed Law Against ’Hateful Content’ Far, Far Worse »