Femte juli Nätet till folket!

Bara för att ny övervakning inte formellt sett strider mot de mänskliga rättigheterna behöver det inte betyda att den är bra eller lämplig.

Gängen, organiserad brottslighet, terrorhot, det säkerhetspolitiska läget och den tekniska utvecklingen driver på marschen in i övervakningsstaten.

Vi har en regering som gick till val på att återupprätta lag och ordning – och som är beroende av ett parti som gjort hårdare tag till en framgångsrik populistisk poäng.

Det politiska ansvaret vilar ytterst hos justitieminister Gunnar Strömmer (M). Han är i sammanhanget en intressant figur.

2002 var Strömmer med och grundade Centrum för rättvisa, som driver enskilda medborgares sak mot staten utan kostnad.

CFR presenterar sig själva som »en ideell och oberoende aktör med uppdrag att värna enskildas grundläggande fri- och rättigheter«. Bland annat har man tagit sitt motstånd mot FRA-lagen ända till Europadomstolen.

Givet denna bakgrund finns det skäl att anta att justitieminister Strömmer idag är mycket väl medveten om att han balanserar på slak lina. Han menar att samhällsutvecklingen har färgat uppdraget och honom själv och att det som nu sker måste ske – men i en rättssäker ordning.

Strömmer vet alltså vad han gör när han i generella termer beskär den demokratiska rättsstatens värden. Vilket känns obehagligt. Frågan är var hans röda linjer går.

Låt oss som exempel titta på den nya lag som ger polisen rätt att övervaka människor utan konkret misstanke om brott.

Nyckelordet i sammanhanget är »konkret«. Utan det hade lagen varit ett solklart brott mot den grundläggande rätten till privatliv. Det måste alltså fortfarande finnas något skäl att anta att brottslig verksamhet förekommer.

Ser man till vad Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna har att säga om rätten till privatliv, så finns det omfattande undantag. Till exempel vad gäller att förebygga brott.

Detta är ett exempel på svensk lagstiftning som antagits med brett stöd i riksdagen, som visserligen strider mot rättsstatens och de mänskliga rättigheternas anda – men som stannar precis innan den formella röda linjen passeras.

Detta till skillnad från EU som emellanåt lägger fram förslag som allmän datalagring eller Chat Control 2 som är så svepande att de tydligt går över gränsen. EU-domstolen har därför slagit fast principen: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

Men att den expanderande svenska övervakningsstaten förmodligen stannar precis innan den går över gränsen till vad som formellt kan accepteras av internationella fördrag och i EU-domstolen innebär inte att den är oproblematisk.

Övervakning av en person utan konkret brottsmisstanke medför att massor av andra, helt oskyldiga människor samtidigt kommer att bli övervakade. Skulle övervakningen dessutom ske med hemlig dataavläsning äventyras hela vår IT-säkerhet. Vilket man inte kan bortse ifrån.

Lägg till det den uppenbara risken för ändamålsglidning samt möjligheten att alla övervakningsverktyg kan missbrukas med ont uppsåt, av överdrivet nit eller av inkompetens.

Att justitieministern vet var de formella gränserna går – och till synes håller sig precis inom dem – är en klen tröst när rättsstatens principer och de grundläggande mänskliga rättigheterna samtidigt försvagas och devalveras i ett vidare perspektiv.

Det är uppenbart att vi ständigt får en allt mer omfattande övervakning av medborgarna. Det torde också vara uppenbart att ett samhälle med total övervakning vore oförenligt med en levande demokrati och odrägligt att leva i. Ändå är det i den riktningen vi rör oss.

Så frågan är hur långt vi är beredda att gå. Som det ser ut just nu är våra beslutsfattare inte villiga att ens diskutera den större frågan. Och innan vi vet ordet av kan det vara för sent.