Femte juli

Nätet till folket!

Slut på rättslösheten för YouTubes kreatörer?

av

Amerikanska FTC undersöker om YouTube följer sina egna användarvillkor när företaget begränsar innehåll eller stänger av kanaler. Samtidigt kräver EU att användarna skall kunna överklaga sådana beslut.

Man ser ibland hur människor som driver YouTube-kanaler kan få dem stängda utan någon rimlig motivering. (Ibland på grund av organiserade och felaktiga massanmälningar.)

Frågan granskas nu av det amerikanska tillsynsorganet FTC. Myndigheten inledde förra året en bred granskning av hur plattformar har stängt av, demonetiserat, nedprioriterat eller på andra sätt begränsat användare. Som politisk bakgrund finns bland annat modereringen under pandemin och efter det amerikanska presidentvalet 2020.

Nu uppges FTC utreda om YouTube har brutit mot konsumentskyddslagstiftningen genom att stänga av konton eller nedprioritera innehåll i strid med sina egna regler.

Vilket är ett problem som drabbar många vanliga Youtube-kreatörer. Reglerna är otydliga och de tillämpas inte konsekvent. Människor lämnas rättslösa.

Den rättsliga princip som FTC tycks utgå från är att YouTube måste följa de användarvillkor som företaget presenterar för sina användare. Man betraktar det alltså främst som en fråga om konsumentskydd, snarare än yttrandefrihet.

Myndigheten granskar därför om YouTubes användarvillkor har fått kreatörer att tro att visst innehåll är tillåtet, för att de sedan plötsligt får sina videor raderade eller sina kanaler nedstängda.

FTC-ordföranden Andrew Ferguson har sammanfattat principen ungefär så här: Ett företag får i stor utsträckning bestämma sina egna regler, men måste sedan följa de regler som det har presenterat för konsumenterna.

Om FTC väljer att gå vidare måste myndigheten visa att YouTube har vilselett eller behandlat användarna på ett oskäligt sätt. YouTube kan då behöva förklara och dokumentera hur reglerna har formulerats och tillämpats och hur överklagandena faktiskt har hanterats.

Här i Europa har vi EU:s Digital Services Act (DSA), som bland annat kräver att YouTube (m.fl.) lämnar en klar och konkret motivering till varför innehåll begränsas eller ett konto stängs av. Användaren skall även erbjudas en kostnadsfri intern överklagan som behandlas omsorgsfullt och inte enbart avgörs med automatiserade medel.

Det finns även möjlighet till extern tvistlösning. I en tidig redovisning från Appeals Centre Europe fick användarna rätt i mer än tre fjärdedelar av de avgjorda ärendena mot Facebook, TikTok och YouTube. (I vissa fall berodde det på att plattformen inte hade lämnat över det aktuella materialet för prövning.) Tvistlösningsorganens beslut är dock inte bindande.

Vittnesmål om vaga standardsvar och närmast automatiska avslag tyder på att YouTube åtminstone delvis ignorerar DSA:s krav. Vilket förmodligen beror på den mycket stora mängden ärenden.

Än så länge har EU-kommissionen inte offentliggjort något konkret ingripande mot just YouTubes hantering av kanalstängningar och överklaganden. Vid systematiska överträdelser kan kommissionen dock besluta om böter på upp till sex procent av företagets globala årsomsättning.

Det intressanta är att FTC:s utredning och EU:s DSA utgår från samma grundläggande princip: Plattformarna måste ha tydliga regler, följa dem och erbjuda en verklig möjlighet till rättelse.

CC0

USA: Uppror mot kameraövervakning

av

I USA växer motståndet mot de kameror för registrering av fordon som dyker upp lite varstans. Motståndet tar sig uttryck i allt från juridisk kamp till civilt motstånd med människor som målar över och sågar ner kameror.

I USA har de hundratusentals övervakningskameror som satts upp av företaget Flock Safety mött motstånd. Det handlar om ett privat företag som driver ett mycket omfattande nät av automatiska registreringsskyltläsare, så kallade ALPR-kameror.

Kamerorna fotograferar i princip varje passerande fordon och registrerar bland annat registreringsnummer, tid och plats, bilmärke, modell, färg och karosstyp samt särskilda kännetecken som takräcken, dekaler, repor och saknade navkapslar.

Uppgifterna laddas upp till en sökbar molndatabas. Polisen kan sedan söka efter exempelvis ett visst registreringsnummer eller efter »röd pickup med takräcke«. Systemet kan också skicka automatiska larm när en bil på en bevakningslista passerar.

Detta underlättar naturligtvis polisens arbete. Men systemet väcker också obehag och principiella frågor. Dessutom har det i flera fall missbrukats.

Problemet är arkitekturen. För att hitta den lilla andel fordon som är intressanta registreras alla andra. Flock är inte bara ett nät av trafikkameror. Det är en sökmotor över människors rörelser, där bilen fungerar som identitetsmarkör.

En enstaka skyltläsare vid en brottsplats ger en ögonblicksbild. Hundratusentals sammankopplade kameror kan visa en persons resor, vanor, relationer och besök på exempelvis läkarmottagningar, kyrkor, demonstrationer eller politiska möten.

Det som är offentligt observerbart vid ett enskilt tillfälle är inte nödvändigtvis harmlöst när det automatiseras och görs sökbart över hela landet.

Washington Post har i en granskning identifierat närmare 70 poliser och tjänstemän som anklagats, åtalats eller dömts för att ha missbrukat Flock eller liknande system, till exempel för att spåra tidigare partners.

Många avtal har beslutats lokalt och presenterats som inköp av vanlig polisiär utrustning. Invånarna har inte alltid förstått att deras stad därmed blir en nod i ett större nätverk, vars uppgifter kan göras tillgängliga för myndigheter på andra håll.

Detta är sannolikt en central förklaring till vreden: Folk upplever att infrastrukturen vuxit fram i smyg och att de aldrig tillfrågats.

Medborgarrättsorganisationen ACLU driver kampanjen Get the Flock Out och har publicerat verktyg för att kartlägga avtal, begära ut sökloggar, påverka kommunpolitiker och kräva beslut om datalagring och tillgång. Det öppna projektet DeFlock har byggt en crowdsourcad karta över kamerornas placering.

Kommuner har sagt upp eller vägrat förnya Flock-avtal, täckt över kameror, infört moratorier, krävt domstolsbeslut för sökningar och begränsat delning med federala myndigheter. Hittills under 2026 har minst 56 städer avvisat eller sagt upp Flock enligt DeFlock och nyhetsrapporter visar att över 100 kommuner har stängt av sina kameror efter lokala protester.

Aktivister har spraymålat linser, täckt kameror, klippt kablar och sågat ner stolpar. Polisen har svarat med övervakning av aktivistkonton och även placerat ut attrapper för att gripa vandaler.

Men denna spektakulära del av motståndet är knappast den mest betydelsefulla. Den politiska press som får kommuner att säga upp avtalen är viktigare och svårare att avfärda.

Efter kritiken har Flock presenterat starkare kontrollsystem, automatisk upptäckt av misstänkt användning och en rekommenderad standardlagring på sju dagar istället för tidigare 30.

Men det förändrar inte grundproblemet – att en privatägd infrastruktur registrerar i huvudsak oskyldiga människors rörelser för att uppgifterna möjligen kan bli användbara senare.

CC0

ChatGPT vill läsa dina meddelanden efter dekryptering

av

ChatGPT:s plugin för Apple Messages får även tillgång till vad andra – som inte samtyckt – skrivit till dig. Och annan känslig information.

Att släppa loss AI-agenter på egen hand på sin dator känns som en dålig idé. Vilket användare fått erfara till exempel då autonoma agenter med allt för breda behörigheter raderat hela produktionsdatabaser.

Frågan har aktualiserats då OpenAI/ChatGPT nu erbjuder en »plugin« till sin skrivbordsapp för Apples macOS. Den är speciellt inriktad på Apples meddelandetjänst.

Efter installation och godkända macOS-behörigheter kan ChatGPT Work och Codex läsa och söka i dina iMessage-, SMS- och RCS-konversationer; sammanfatta meddelanden och analysera vem du kommunicerar med samt formulera svar och sända meddelanden i ditt namn genom Apples Messages-app.

På så sätt får ChatGPT tillgång till meddelanden efter att de har dekrypterats på användarens Mac. iMessages totalsträckskryptering bryts alltså inte, men den skyddar inte innehållet mot en AI-agent när användaren har gett åtkomst till den dekrypterade meddelandedatabasen.

Funktionen är visserligen frivillig och måste godkännas. Men om du trycker OK drabbas även andra som du har kommunicerat med i Messages, trots att de inte har godkänt att deras meddelanden skall analyseras av ChatGPT och (beroende på hur tjänsten tekniskt behandlar uppgifterna och användarens datainställningar) möjligen överföras till eller lagras hos OpenAI.

Man kan inte heller utesluta att företaget lämnar ut uppgifter till amerikanska eller europeiska myndigheter.

När du låter ChatGPT analysera en konversation eller gruppchat lämnar du alltså inte bara ut vad du själv har skrivit. Till exempel kan din meddelandehistorik innehålla vänners och kollegors privata data; telefonnummer och andra kontaktuppgifter; medicinsk, juridisk eller ekonomisk information; lösenord, länkar och engångskoder; företagshemligheter eller källskyddat material.

Avsändarna kan rimligen ha trott att de kommunicerade med dig inom Messages krypterade miljö, inte att innehållet skulle behandlas av en extern AI-modell. Här finns därför både en integritetsfråga och möjliga sekretess- och dataskyddsproblem.

För att komma åt Messages-databasen behöver ChatGPT bland annat Full Disk Access i macOS. Men den behörigheten är inte begränsad till Messages utan kan tekniskt ge appen tillgång till andra skyddade lokala data som e-post, webbläsarhistorik och säkerhetskopior. Det betyder inte att ChatGPT automatiskt läser allt detta, men behörigheten ger ett betydligt större angrepps- och förtroendeområde än själva funktionen egentligen kräver.

Särskilt aktivister, journalister, advokater, läkare, politiker och människor som hanterar känsliga källor eller arbetsuppgifter bör låta bli att aktivera funktionen i dess nuvarande form. Om man ändå gör det bör man åtminstone behålla godkännande inför varje sändning och stänga av användning av innehållet för modellträning.

Man skall även vara medveten om den allmänna risken för en indirekt promptinjektion. Det vill säga att instruktioner som någon har placerat i ett meddelande kan få AI-agenten att behandla meddelandets innehåll som kommandon och försöka utföra andra åtgärder bortom din kontroll.

OpenAI betonar att allt kräver uttryckligt användarsamtycke, att det körs lokalt, att man måste be om specifika saker och att sända meddelanden som standard kräver godkännande. De har även dokumenterat riskerna och hur man återkallar behörigheter.

Not: Detta är inte samma sak som Apples inbyggda ChatGPT-integration i Apple Intelligence. Apples integration har särskilda dataskyddsregler, bland annat för användning utan ChatGPT-konto. ChatGPTs Messages-plugin är i stället en funktion i OpenAI-appens Work- och Codex-läge, som använder macOS-behörigheter för att arbeta med Messages. Namnet »Apple Messages plugin« betyder alltså inte att det är utvecklat, granskat eller godkänt av Apple.

CC0

Övervakningslagarna är farligare tillsammans än var för sig

av

De olika verktyg och regler för övervakning och kontroll som rullas ut är allvarliga nog var för sig. Tillsammans skapar de en närmast »perfekt storm«.

Datalagring (ett nytt EU-förslag väntas i vinter) kan visa vem som kommunicerar med vem, när och hur samt i vissa fall var – och gör det möjligt att kartlägga människors kontaktnät och bygga sociogram.

E‑bevis gör det möjligt för rättsliga myndigheter i ett EU-land att kräva att tjänsteleverantörer i ett annat land lämnar ut eller bevarar användaruppgifter med mera.

Europols utökade mandat ger myndigheten större möjligheter att ta emot, behandla och utbyta personuppgifter från privata företag och nationella myndigheter.

EU:s digitala identitetsplånbok och ålderskontroller bygger upp en infrastruktur där aktiviteter online förutsätter digitala identitets- eller åldersbevis. Det knyter allt fler aktiviteter online till identifierade personer.

Kameraövervakning med ansiktsigenkänning i realtid gör människor automatiskt identifierbara och lokaliserbara på allmänna platser.

Chat Control öppnar för granskning av innehållet i medborgarnas privata elektroniska meddelanden.

AI, biometrisk analys och samkörning av register gör stora informationsmängder sökbara och gör det möjligt att kartlägga människor även om de inte misstänks för brott.

Lägg sedan till den utökade användningen av preventiva tvångsmedel – och flera av statens övervakningsverktyg kan användas utan konkret misstanke om att en viss person har begått brott.

Vad kan möjligen gå fel?

CC0

Nu kan utländska myndigheter begära ut din persondata

av

Nu kan utländska myndigheter begära ut data direkt från svenska tjänsteleverantörer – även om de utreder något som inte är brottsligt här.

Förra veckan började EU:s e‑bevisförordning (2023/1543) tillämpas fullt ut. Den gör det möjligt för en behörig rättslig myndighet i ett EU-land att vända sig direkt till en tjänsteleverantör i ett annat medlemsland och kräva att elektroniska uppgifter lämnas ut eller bevaras.

Det kan till exempel handla om abonnentuppgifter, IP-adresser, trafikdata och i vissa fall innehåll i meddelanden.

Tidigare behövde en åklagare i ett EU-land vända sig till myndigheterna i det andra landet genom rättsbistånd eller en europeisk utredningsorder. Det gav myndigheterna i det verkställande landet möjlighet att pröva begäran. Med e‑bevisförordningen kan detta led i de flesta fall hoppas över.

På så sätt blir svenska leverantörer av IT-tjänster ansvariga för att verkställa utländska myndighetsbeslut genom bindande utlämnande- och bevarandeorder.

För vissa uppgifter gäller detta även om det som utreds inte bryter mot svensk lag. I många fall behöver svenska myndigheter inte ens underrättas.

En central fråga är om det går att lita på utländska myndigheter. Det saknas inte problem med korruption, politisering och bristande rättssäkerhet inom EU. E‑bevis kan med andra ord skapa nya möjligheter för missbruk, obehörig åtkomst och risk för att känsliga uppgifter hamnar i orätta händer.

Men den frågan är avskriven från dagordningen. E‑bevisförordningen bygger nämligen på principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna, det vill säga antagandet att samtliga EU-länder respekterar rättsstaten och de grundläggande rättigheterna. Detta ligger till grund för principen om ömsesidigt erkännande av varandras rättsliga beslut. Vilket möjligen är en smula naivt.

Detta är en del i ett bredare mönster. Europol har redan fått utökade befogenheter vad gäller att hantera persondata hos privata aktörer. Och EU:s Digital Services Act ger utländska myndigheter rätt att kräva att innehåll avlägsnas från svenska plattformar och servrar, även om det inte är olagligt här.

CC0

Centern kräver åldersgränser online och »digital rättvisa«

av

Centerpartiet stämmer in i kören som vill ha åldersgränser för sociala medier. Och de hoppas mycket på ett nytt EU-förslag som skall skapa »digital rättvisa«.

I Dagens Industri kräver Centerpartiet en åldersgräns för sociala medier. De skriver:

»Problemet med sociala medier diskuteras ofta, men det vanligaste politiska förslaget är en åldersgräns. Centerpartiet är positiva till en sådan, men den måste bygga på säkra tekniska lösningar – inte osäkra EU-appar eller BankID. Samtidigt räcker inte åldersgränser. Man löser inte samhällsproblem som spänner över alla åldrar genom att bara begränsa ungas tillgång.«

Möjligen är detta lite dåligt timat, då det tycks som att motreaktionen mot åldersgränser har börjat – nu när idéer och beslut om sådana skall omsättas i verkligheten. Man kan notera att inte heller Centerpartiet svarar på den avgörande frågan: Hur?

Centerpartisterna skriver också:

»Den svenska politiken måste kräva att EU:s DSA [Digital Services Act] används till fullo, med krav på reell insyn i plattformarnas funktion. Än viktigare är att Sverige aktivt verkar för att den kommande Digital Fairness Act innehåller starka verktyg för krav på insyn kring vilka mål och optimeringar som styr algoritmerna.«

Digital Fairness Act? Detta är än så länge inte något färdigt förslag. Man räknar med att EU-kommissionen kommer att lägga fram ett sådant under fjärde kvartalet i år.

Men här är vad vi vet. Idén med DFA är att skärpa konsumentskyddet mot manipulativa och oskäliga metoder i digitala tjänster, däribland sociala medier. Till exempel:

  • Manipulativ design (Dark Patterns): När appar och webbplatser designas för att lura dig. Det kan handla om dolda knappar, att det görs extremt svårt att avsluta ett abonnemang, eller att du luras att köpa något av misstag.
  • Beroendeframkallande funktioner: Funktioner som är skapade bara för att hålla dig fastklistrad vid skärmen, till exempel automatiska videospelare (autoplay) och oändligt skrollande (infinite scroll).
  • Dold eller vilseledande influerar-marknadsföring: När influencers gör reklam för produkter på sociala medier utan att det syns tydligt att det är betalt samarbete.
  • Aggressiv personlig anpassning: När företag använder uppgifter om användaren för att påverka dennes val eller utnyttja kända eller förmodade sårbarheter.

Vilket – å ena sidan – kan kännas rimligt, eftersom man inte skall lura folk. Och eftersom sociala medier inte alltid respekterar sina användare.

Å andra sidan måste man fundera igenom vad detta kan få för konsekvenser.

Till att börja med medför detta en omfattande detaljstyrning av hur sociala medier sköter sin verksamhet – baserad på hur de fungerar just nu, i dag. Så en reglering kan snabbt bli inaktuell eller överspelad.

Man kan notera att EU:s Digital Services Act (DSA) redan innehåller regler om bland annat dark patterns och rekommendationssystem. (Till exempel kräver artikel 27 att plattformar redovisar rekommendationssystemens viktigaste parametrar och vilka möjligheter användaren har att påverka dem.)

Fler och mer detaljerade regler riskerar att göra det ännu svårare för nya aktörer att slå sig in på marknaden. Detta samtidigt som man klagar på bristande konkurrens.

Att stoppa »beroendeframkallande design« kan bland annat komma att innebära regler för hur rekommendationssystem används för att hålla kvar användaren.

Här finns en gränsdragningsfråga. Ingen har väl något emot att algoritmer rekommenderar och förstärker vissa videor eller inlägg för att visa dig sådant du faktiskt är intresserad av?

Därmed uppstår frågan om varför algoritmen rekommenderar ett visst innehåll och hur stor kontroll användaren själv har över processen.

Det är därför ännu oklart hur DFA kommer att påverka ditt flöde och spridningen av ditt innehåll.

Kommer detta att fungera på ett rimligt sätt eller blir DFA ytterligare ett exempel på goda intentioner som slutar i oväntade och oönskade konsekvenser?

Om man tittar på alternativa »etiska« sociala plattformar som Bluesky och W kan man notera att de hittills haft svårt att nå samma breda och stabila användarbas som de etablerade jättarna.

Å andra sidan är meddelandeappen Signal – som drivs av en stiftelse – ett bra exempel. Den samlar in mycket lite användardata, har ingen reklam och inga algoritmiska flöden som är konstruerade för att maximera engagemanget. Ändå används den av miljontals människor världen över eftersom den gör sitt jobb på ett säkert sätt.

Slutligen bör man notera att idén bakom DFA strider mot andra länders syn på saken. I USA har Högsta domstolen slagit fast att plattformars urval, rangordning och presentation av innehåll kan vara en form av redaktionellt uttryck som skyddas av det första författningstillägget (yttrandefriheten).

Regler som styr sådana val kan därför aktualisera yttrandefrihetsfrågor. När EU går in och styr hur algoritmerna får lyfta fram eller tona ned innehåll, menar kritiker att man riskerar att indirekt påverka vilka röster som hörs mest på nätet.

Det centrala för DFA blir inte bara om kommissionen vill motverka manipulativa metoder, utan hur den definierar dem och hur långt den är beredd att gå. En framtida DFA kan tänkas förbättra konsumentskyddet och täppa till luckor i dagens regler. Men den kan också skapa överlappning med DSA, GDPR och befintlig konsumenträtt, öka efterlevnadskostnader och påverka plattformars utformning och din yttrandefrihet på sätt som ännu inte går att bedöma.

Nu får vi vänta och se vad kommissionen föreslår. Tanken är att förordningen skall börja gälla 2029 eller 2030.

• C i Dagens Industri: Öka trycket på öppenhet från sociala medier »

• EU: Digital Fairness Act (DFA) | Updates »

• Början till slutet för åldersgränser online »

CC0

EU behöver fler bråkstakar

av

Det måste bli ett slut på att EU fattar ogenomtänkta beslut som sedan måste rullas tillbaka – när skadan redan är skedd.

Vi har skrivit en del om EU:s nya förpackningsförordning och hur den dödar småskalig e-handel över gränserna. [ 1 | 2 ] Det större problemet är att detta inte är det enda exemplet på orimliga beslut.

Det sker hela tiden. Vanligtvis reagerar folk inte förrän i sista minuten – eller när det redan är för sent och vi ställs inför fullbordat faktum.

Någon närmare granskning av det löpande lagstiftningsarbetet i EU existerar i princip inte i svenska medier. Så ingen kan reagera i tid mot sådant vi inte vet att vi inte vet.

Ibland går det att stoppa dåliga beslut i tid. Det kräver såväl hård granskning som starkt yttre tryck från allmänhet och media – och gärna några allierade inne i systemet.

Ofta fattas ogenomtänkta beslut ändå. Sedan möter de verkligheten, varpå oväntade och oönskade konsekvenser uppstår.

Vilket ibland leder till att man måste städa upp i lagstiftningen i efterhand. Men då är skadan som regel redan skedd. Och som vi ser med förpackningsförordningen är det inte som att man stressar ihjäl sig för att laga det man haft sönder.

EU lyssnar som regel mer på dem som vill driva igenom något nytt, lovvärt och trendriktigt projekt som passar kommissionens politiska ambitioner – än på dem som granskar förslagen och pekar på orimliga konsekvenser.

Detsamma gäller när EU hittar helt nya domäner att reglera – som internet. Regleringar går alltid att motivera, även när de egentligen inte behövs.

Varnande röster avfärdas som störningsmoment. Och innan vi vet ordet av har till exempel vår yttrandefrihet begränsats. Eller någon ny form av massövervakning rullats ut.

Problemet är att det finns för få bråkstakar i Europaparlamentet.

De borgerliga partierna älskar EU och vill inte bråka eller framstå som EU-kritiker. Så de släpper igenom nästan vad som helst. Inte sällan är de pådrivande, för att framstå som duktiga.

S och MP ser EU som ett verktyg för att få igenom sin politik, i större skala. V hamnar ofta rätt i övervakningsfrågorna. SD driver en rimlig linje både vad gäller massövervakning och yttrandefrihet på EU-nivå.

Det måste in fler kritiskt tänkande människor i systemet som kan följa frågorna från ruta ett. Medan det fortfarande går att påverka, innan positionerna är låsta och uppgörelserna gjorda.

Människor som är beredda att ta strid för grundläggande fri- och rättigheter, när andra vill inskränka eller kompromissa bort dem i namn av det ena eller andra.

Vi behöver ledamöter i Europaparlamentet som struntar i om andra tycker att de är besvärliga. Vi behöver folk som käftar emot, ifrågasätter, identifierar svagheter, bryter grupptänkandet och som ställer de kniviga frågorna: Hur skall detta fungera i praktiken? Vad kan gå fel? Behövs detta över huvud taget?

Tills dess fortsätter allt som vanligt. Först beslutar EU. Sedan tar man reda på fakta. Därefter diskuterar man saken.

Nästa EU-val är 2029.

CC0

Ingen räddning för EU:s e-handel i sikte

av

EU-förordningen som dödar den småskaliga gränsöverskridande e-handeln kommer knappast att ändras i år, om alls.

Förra veckan skrev vi om hur EU:s nya förpackningsförordning (PPWR EU 2025/40) dödar den småskaliga gränsöverskridande e-handeln.

På grund av groteska och kostsamma byråkratiska krav [1] med olika rutiner och på olika språk i de 27 medlemsstaterna blir det i stort sett omöjligt för de nästan två miljoner [2] små web-butiker i EU som säljer över gränserna att fortsätta sin verksamhet.

Det handlar om specialiserade butiker, hantverkare, konstnärer, komponent- och kontrakttillverkare, författare som ger ut på eget förlag, smyckeskonstnärer, klädskapare, instrumentmakare, säljare av lokalproducerade produkter – och väldigt många andra som försörjer sig helt eller delvis på småskalig postorder och e-handel till eller inom EU.

Det går inte ens att sälja något till andra EU-länder på eBay längre (se nedan) utan att ange sina registreringsuppgifter (Extended Producer Responsibility Packaging Registration Number) för varje nationell marknad där produkten skall erbjudas. Detsamma gäller den som säljer via plattformar som Etsy, Amazon, Fyndiq och Zalando. Även om det bara handlar om ett paket.

Vad som började som en frihandelsunion har nu utvecklats till ett byråkratiskt monster som hindrar handel över gränserna, i namn av en överordnad grön omställning.

Så vad händer nu? EU kan ju vara blixtsnabbt och runda hörn när det gäller sådant dess makthavare vill ha, som Chat Control.

Svaret är att det knappast blir någon förändring i år, om någon alls.

Enligt Die Welt har en hög EU-tjänsteman uppmanat medlemsstaterna att tills vidare inte tillämpa de nya reglerna strikt och att avstå från sanktioner. Men något sådant uttalande ändrar inte den gällande lagstiftningen.

Vilken företagare vågar verka på en marknad under så diffusa förutsättningar? Och marknadsplatserna vi nämnde ovan har ju redan stängt den möjligheten.

Vad är det för slappt lagstiftningsarbete som till synes saknar all verklighetskontakt och konsekvensanalys? Vad är det för lagstiftare som tyckte att detta var en bra idé? Hur tänkte de då?

Redan i december 2025 insåg kommissionen att kravet på lokala auktoriserade ombud kunde bli ett problem. Därför föreslog den att just detta krav skulle skjutas upp för EU-baserade företag till den 1 januari 2035. (COM(2025) 982) Men det kräver beslut i EU:s ministerråd och i Europaparlamentet. Och alla andra krav ligger kvar.

En stor majoritet av medlemsstaterna i rådet skall enligt uppgift ha motsatt sig förslaget. Rådets behandling av frågan lades åt sidan den 24 juni i år.

Europaparlamentet fortsätter dock att behandla ett nedbantat förslag, med undantag för företag med högst 49 anställda och högst 10 miljoner euro i årsomsättning. En utskottsomröstning väntas tidigast i början av oktober.

Det är därför oklart om parlamentet kommer till skott innan årsskiftet. Om alls. Och om ministerrådet fortsätter att sätta sig på tvären kan processen dra ut på tiden hur länge som helst.

Under tiden går många små postorder- och e-handelsföretag under – och den fria rörligheten för varor inom EU hindras.

• Commission tells member states to ignore its own new packaging rules and skip penalties »

• Experten: Nya EU-reglerna kommer knäcka småföretagen: ”Flera kommer att lägga ner” »

• En dödsstöt för gränsöverskridande e-handel »

[1] Om du säljer förpackade varor till kunder i ett annat EU-land kan du, beroende på mottagarlandets system och hur reglerna slutligen genomförs, behöva:
• Registrera dig i varje enskilt mottagarlands producentregister.
• Ansluta dig till varje enskilt mottagarlands återvinnings- eller producentansvarssystem.
• Redovisa förpackningarnas mängder och materialslag i varje enskilt mottagarland.
• Betala miljö- eller återvinningsavgifter i varje enskilt mottagarland.
• Utse ett auktoriserat ombud för producentansvaret i varje mottagarland där du inte är etablerad.
Det finns inget gemensamt EU-register utan 27 olika nationella system med olika register, olika blanketter och språk, olika rapporteringsperioder, olika definitioner och undantag, olika återvinningsorganisationer, olika avgifter och olika krav på lokala ombud.

[2] EU har cirka 24 miljoner små och medelstora företag. 22 procent av dessa säljer sina varor via en egen webbplats eller app. En tredjedel av dessa säljer sina varor över gränserna.

Not: Elva av Sveriges 21 Europaparlamentariker röstade ja (S+V+MP+L) till den slutliga förpackningsförordningen. Fem röstade nej (C+SD+Folklistan) och fem avstod (M+KD). När frågan därefter slutligt avgjordes i ministerrådet röstade den svenska regeringen ja.

CC0

Tyskland: Skall man få förolämpa politiker?

av

I Tyskland debatterar man att skrota förbudet mot att förolämpa politiker – som visat sig få rätt orimliga konsekvenser.

I Tyskland diskuterar man att avskaffa paragraf 188 i strafflagen, som utökar det redan befintliga förbudet mot förolämpning till ett särskilt straffansvar för att offentligt förolämpa politiker.

Frågan har fått ny aktualitet sedan enskilda medborgare blivit föremål för rättsliga förfaranden efter att ha kallat förbundskansler Friedrich Merz för bland annat »Pinocchio« och »Lügenfritz«.

Utredningen om »Pinocchio« lades ned, medan »Lügenfritz« ledde till en omdiskuterad dom i första instans. Kritiker menar att ledande politiker måste tåla sådana polemiska tillmälen.

Under 2025 färdigutredde den tyska polisen närmare 4.800 misstänkta brott mot § 188 och överlämnade dem till åklagare. Hur många enskilda personer som utreddes, åtalades eller dömdes särredovisas inte i någon samlad nationell statistik.

Lagstiftningens rötter kan sökas tillbaka till 1931, då rikspresident Paul von Hindenburg införde en nödförordning med syfte att motverka förgiftningen av det offentliga livet genom förtal och uppvigling i den politiska kampen. Vilket man så här i efterhand kan säga gick sådär.

Tyskland har sedan 1951 haft ett särskilt förstärkt skydd för politiker mot offentligt förtal och medvetet falska sakpåståenden. År 2021 utvidgades skyddet till att även omfatta rena förolämpningar och nedsättande värdeomdömen, samtidigt som kommunalpolitiker uttryckligen inkluderades och möjligheten till åtal utan politikerns egen begäran utökades.

Paragraf 188 omfattar alltså inte bara förolämpning utan även förtal och medvetet falska, ärekränkande uppgifter. Det diskuteras både att fullständigt avskaffa paragrafen och att begränsa den till att bara gälla kommunalpolitiker.

Dock tycks det vara svårt att komma överens om vad som skall ändras. Regeringspartierna CDU/CSU och SPD låg själva bakom 2021 års skärpning.

Den genomfördes som en del av ett större paket mot högerextremism och hatbrott, bland annat mot bakgrund av mordet på CDU-politikern och regionalpresidenten Walter Lübcke samt omfattande hot mot kommunalpolitiker.

Kritik mot politikerna för åtgärder under pandemin, för migrationspolitiken och andra kontroversiella beslut kan också ha spelat in. Nu har man svårt att komma fram till vad som bör ändras.

Högerradikala AfD har föreslagit att paragraf 188 skall avskaffas. Partiets första lagförslag avvisades av förbundsdagen i januari 2026, men ett nytt och snarlikt förslag lades fram i juni och har överlämnats till utskottsbehandling.

Tillämpningen av paragraf 188 skapar återkommande konflikter med den grundlagsskyddade yttrandefriheten. Den tyska grundlagen skyddar även hård politisk polemik, överdrifter, satir, sårande värdeomdömen och respektlös kritik mot makthavare.

För ett par år sedan kom den tyska författningsdomstolen fram till att den politiska makten generellt sett får finna sig i att bli hånad. Vilket kan sättas i relation till att den förra tyska inrikesministern Nancy Faeser (SPD) uttalat att den som hånar staten kommer att få med den starka staten att göra. (»Diejenigen, die den Staat verhöhnen, müssen es mit einem starken Staat zu tun bekommen.«)

I sammanhanget bör noteras att Tyskland redan har ett generellt förbud mot förolämpning. Enligt paragraf 185 kan den som förolämpar någon annan dömas till böter eller fängelse, medan paragraferna 186 och 187 gäller nedsättande respektive medvetet falska sakuppgifter.

Paragraf 188 innebär alltså inte att endast politiker skyddas, utan att personer i det politiska livet ges ett särskilt förstärkt straffrättsligt skydd.

Under 2024 registrerade polisen totalt drygt 250.000 misstänkta förolämpnings- och närliggande ärekränkningsbrott (§ 185-188). Vad gäller fällande domar dömdes närmare 30.000 personer för förolämpningsbrott 2021, vanligtvis till böter. Någon samlad statistik över hur många av ett visst års polisärenden som leder till åtal och fällande dom finns inte.

• Politico: Germany rethinks law protecting politicians from insults »

Relaterat:
• Yttrandefriheten i EU: Tyskland – NetzDG (mars 2025) »
• Tyskland: Böter för att gilla poster på sociala media (juli 2025) »

CC0

Brysseleffekten

av

EU:s regleringar av internet och IT drabbar inte bara oss européer. Till exempel får människor i andra delar av världen sin yttrandefrihet inskränkt till följd av de lagar som stiftas här.

EU har ambitionen att bli världsledande på IT-reglering. Som om det vore ett självändamål.

Eftersom internet är globalt kommer EU:s klåfingriga regler att få konsekvenser överallt. EU anser att dess förordningar har extraterritoriell räckvidd och att man har rätt att bötfälla utländska företag med astronomiska belopp om de bryter mot unionens regler.

Så det är enklast att göra som EU säger. När globala tjänster väljer att införa samma system överallt kan även användare utanför EU drabbas av övermoderering och förändrade krav på innehåll och algoritmer. Det vill säga få sin yttrandefrihet begränsad.

EU har tvingat fram maskinläsbar märkning av AI-genererad text. Anthropic låter meddela att det är ogörligt att anpassa modellen efter olika länders olika regler. Så man vattenmärker i princip allt som kommer ut ur maskinen som AI-genererat – oavsett var i världen användaren befinner sig. Det gäller även om du bara använt tjänsten för att redigera en text som du själv skrivit.

Eller ta frågan om Chat Control. Idén om client-side scanning är fortfarande inte avskriven bland vissa medlemsstater i EU:s ministerråd. Det vill säga spionprogram på system- eller applikationsnivå som granskar innehållet på din telefon, platta eller dator innan det krypteras och sänds.

Detta är något som i så fall riskerar att bli en allmänt accepterad standard – vilket kan göra det svårare, farligare eller omöjligt för oppositionella i auktoritära stater att kommunicera genom krypterade meddelandeappar. Det handlar om människors liv och frihet.

Att EU ofta går för långt framgår tydligt genom att man gång på gång tvingas backa från tidigare beslut på olika områden. Men då är skadan ofta redan skedd.

CC0