Femte juli

Rödflaggning hör inte hemma i en demokratisk rättsstat

23 juli 2026 av Henrik Alexandersson

Jag har svårt att släppa det där med att regeringen just tillsatt en utredning om »rödflaggning« av människor som kan antas ha »samröre« med kriminella organisationer.

Att man håller ett öga på folk som faktiskt misstänks för att ägna sig åt något brottsligt är en sak. Men att inskränka grundläggande rättigheter för anhöriga och andra personer som inte dömts för brott och som kanske inte ens varit medvetna om någon annans brottslighet är något helt annat.

Att begränsa vilka personer den flaggade får ha kontakt med, vilka områden personen får röra sig inom, dennes möjlighet att bedriva näringsverksamhet, inneha vissa typer av anställningar och förtroendeuppdrag samt att genomföra finansiella transaktioner är straff till sin verkan, vad staten än väljer att kalla dem.

I en demokratisk rättsstat skall ingripande sanktioner beslutas under rättssäkra former och kunna prövas av en oberoende domstol. Ingen skall straffas för något han eller hon inte gjort. Ingen skall heller hållas ansvarig för någon annans handlingar enbart på grund av släktskap eller bekantskap. Det är grundläggande.

Ändå tillsätts en utredning vars direktiv är att se om man kan låta myndigheterna göra just detta. Av en borgerlig regering, som i en rimlig värld borde stå upp för rättssäkerhet och individens fri- och rättigheter.

Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna säger…

»Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag.« (…)

Den slår även fast att var och en som blivit anklagad för brott skall betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts.

Gör man avsteg från detta öppnar man för godtycke, rättsövergrepp och rättslöshet. Vilket helt enkelt inte är acceptabelt.

Mediernas intresse är minimalt. Och med en begynnande valrörelse förväntas partifolket sitta ner i båten. Således kommer man undan med detta utan att någon bryr sig.

Skall det verkligen gå att göra karottunderlägg av våra grundläggande fri- och rättigheter i tysthet? Tänker de borgerliga partiernas väljare och medlemmar acceptera att deras ledare vaskar grunderna för hela den västerländska rättstraditionen?

Detta är förvisso »bara« ett utredningsdirektiv. Låt oss hoppas att utredningen kommer fram till att »rödflaggning« är olämpligt och oförenligt med grundläggande lagstiftning och konventioner. Å andra sidan brukar utredningar lydigt följa sina direktiv och leverera vad politiken beställt.

Rödflaggning är ett uselt och rättsvidrigt förslag som måste uppmärksammas i tid. Innan vi ställs inför fullbordat faktum.

• Regeringen tillsätter en utredning om en särlagstiftning för gängkriminella och ett mer effektivt kronvittnessystem »

• Regeringen: Riktade insatser mot kriminella organisationer – en särlagstiftning för gängkriminella Dir. 2026:67 »

• Rödflaggning – ett straff utan rättslig prövning »

• Dagens Juridik: Rödflaggning riskerar leda till godtycke och rättsosäkerhet »

CC0

Att tysta missnöje förvärrar polariseringen

22 juli 2026 av Henrik Alexandersson

När politiker försöker tysta missnöje i stället för att hantera dess orsaker förvärras polariseringen. Att lägga locket på löser inget. Det ökar bara trycket.

Politiker ser ofta internet som ett problem. Nätet ger människor en plattform där de kan ifrågasätta, kritisera, faktagranska, lägga sig i och käfta emot. Vilket är jobbigt för våra makthavare.

Man hör också politiker klaga över att nätet bidrar till polarisering och hat. Det känns som en halvfärdig tanke som inte ställer den i sammanhanget relevanta frågan: Varför?

Är det att människor reagerar på de problem de anser sig uppleva som är problemet? Eller är det de bakomliggande problemen som är problemet?

När partiboken, ideologin och den utopiska visionen får gå först kan det vara omöjligt för en politiker att erkänna – eller ens se – själva problemet. Då återstår bara att slå ner på reaktionen.

Det känns som en klen plan – som inte löser något, men möjligen gör saker värre.

Att avfärda människors oro eller irritation ökar polariseringen. Att lägga locket på ökar trycket. Tills man får något slags omstörtande motreaktion, som kunde ha undvikits om man hanterat sakfrågan i tid.

På så sätt kan politiker ironiskt nog komma att stärka politiska krafter som de själva avskyr.

Även när den som uttrycker sitt missnöje har uppenbart fel måste man ta debatten. Kanske speciellt just då. Att tysta folk stärker dem bara i sin uppfattning, även om den är felaktig.

EU är fullt sysselsatt med att bygga upp ett system för politisk och administrativ styrning av innehåll på nätet. I Tyskland och Storbritannien kan yttranden i sociala medier leda till polisbesök, husrannsakan, åtal och i vissa fall fängelse. Det gäller speciellt yttranden av politisk karaktär, samtidigt som gränsen mellan vad som anses vara brottsliga angrepp och legitim kritik inte alltid är självklar.

Men politiker och myndigheter tycks inte vara intresserade av att ta debatten i sak.

Att försöka kontrollera reaktionen i stället för att diskutera orsaken är ett närmast auktoritärt förhållningssätt. Och så vill vi väl ändå inte ha det?

CC0

Övervakningens kontrollmekanismer måste granskas

21 juli 2026 av Henrik Alexandersson

Domstolarna har sedan 2022 beviljat över 500 tillstånd till hemlig rumsavlyssning utan att avslå ett enda. Det väcker frågor om rättssäkerhetsgarantierna verkligen fungerar.

Varje gång nya hemliga tvångsmedel införs understryks att de skall användas rättssäkert och restriktivt. Tillstånd skall som huvudregel ges av domstol och offentliga ombud lyfts fram som en garanti för att den enskildes integritetsintressen tas till vara.

Nu rapporterar Dagens Juridik att inte en enda begäran om tillstånd för hemlig rumsavlyssning (över 500) har avslagits av domstol sedan 2022.

Tidskriftens chefredaktör William Eriksson skriver i en krönika…

»Antingen är åklagarnas bedömningar alltid perfekt avvägda. Eller så fungerar inte kontrollmekanismen och de rättssäkerhetsgarantier som vår justitieminister alltid framhåller när han pratar om utökade möjligheter till tvångsmedelsanvändning.«

Det finns skäl att frukta att det senare är fallet. Det vill säga att kontrollmekanismen inte fungerar. Och det gäller inte bara beslut om hemlig rumsavlyssning. Risken är att det går slentrian i all slags beslut om hemliga tvångsmedel, speciellt när dessa fattas utan insyn.

Detta väcker frågor om domstolarna ägnar sig åt självständig prövning eller bara rutinmässigt bifaller åklagarens begäran.

De offentliga ombud som skall bevaka den enskildes integritetsintressen och argumentera mot åklagaren bör också granskas. Gör de sitt jobb? Har de tillräckliga förutsättningar att göra det? Eller har de blivit systemets fångar?

Naturligtvis skall man kunna övervaka människor som misstänks för brott. Men det måste ske under rättssäkra former och med respekt för den kränkning av individens privatliv detta utgör. Siffrorna ger skäl att ifrågasätta om så alltid är fallet.

Enligt regeringens skrivelse till riksdagen om användningen av hemliga tvångsmedel under 2024 bidrog uppgifter från hemlig rumsavlyssning till att den misstänkte kunde åtalas vid 44 av de 102 brott som omfattades av nyttoanalysen. Det motsvarar 43 procent.

Det innebär inte att avlyssningen varit onödig i övriga fall eller att de misstänkta inte åtalats med stöd av annan bevisning. Rumsavlyssningen kan också ha fört utredningen framåt på andra sätt.

Men siffran bör ändå ställas mot att domstolarna sedan 2022 har beviljat över 500 tillstånd utan att avslå en enda ansökan.

Det bevisar inte att prövningen är slentrianmässig. Men det är ett anmärkningsvärt utfall som ger goda skäl att granska hur självständig och kritisk domstolarnas prövning faktiskt är, och vilken funktion de offentliga ombuden fyller i praktiken.

CC0

De många små stegens samlade förtryck

20 juli 2026 av Henrik Alexandersson

När EU reglerar uppstår oväntade och oönskade konsekvenser när olika regler förstärker varandra.

Det finns gott om politiska förslag i EU och Sverige om yttrandefrihet, övervakning, internets frihet med mera, som är oroväckande i sig. Men en än större fara ligger i hur dessa förslag kan komma att förstärka varandra. Några exempel…

Förra veckan skrev vi om en ny utredning som skall titta på att begränsa människors fri- och rättigheter utan att de dömts för brott – och i vissa fall även vad gäller brott de inte ens känner till. I namn av att bekämpa brottslighet.

Om du är släkt med eller direkt eller indirekt bekant med någon som misstänks för att ingå i en kriminell sammanslutning kan du rödflaggas och få kontakt- och rörelsebegränsningar, begränsningar av dina möjligheter att bedriva företag, förbud mot att inneha vissa typer av anställningar och förtroendeuppdrag samt att genomföra finansiella transaktioner.

Vilket är anmärkningsvärt nog i sig. Kombinera sedan detta med EU:s nya digitala plånbok / e-legitimation som börjar rullas ut i slutet av året. Om den digitala plånboken med tiden blir den normala nyckeln till offentliga och privata tjänster skapas också en teknisk infrastruktur genom vilken olika begränsningar kan verkställas omedelbart i stora delar av samhället.

Detta sker samtidigt som antalet övervakningskameror ökar, tillståndskravet för myndigheters kamerabevakning har avskaffats och polisen får använda automatisk ansiktsigenkänning i realtid i vissa situationer. Lägg därtill växande register och en allt mer omfattande samkörning av data mellan myndigheter.

Ta ett steg tillbaka och betrakta helheten. Det är inte ett kinesiskt socialt kreditsystem. Ännu. Men några centrala beståndsdelar börjar kunna urskiljas: omfattande datainsamling, myndighetsgemensam riskklassificering, skuld genom association och automatiserad verkställighet.

Eller ta EU:s förslag om Chat Control. Har man väl börjat granska innehållet i människors elektroniska meddelanden i jakt på vissa saker kan syftet lätt utökas.

Erfarenheten visar att övervakningssystem som införts för ett snävt och behjärtansvärt ändamål ofta drabbas av politiska krav på utvidgning. När tekniken väl finns blir tröskeln lägre för att använda den även mot andra brott.

Kombinera det med att EU är på väg att göra »hat« till ett EU-brott med gemensam definition och gemensamma minimiregler om påföljder. Hur lång tid kommer det att ta innan sådant kommer att omfattas av vad Chat Control förväntas söka efter i våra personliga meddelanden?

När infrastrukturen för automatisk granskning av privata meddelanden väl finns på plats blir det tekniskt enklare – och sannolikt politiskt mer lockande – att genom senare lagstiftning utvidga vilka brott och vilket innehåll den skall söka efter.

Resultatet kan bli att yttranden som i dag endast kan bestraffas när de sprids offentligt även upptäcks, registreras och blir föremål för myndighetsåtgärder när de förekommer i privata konversationer.

Ett annat exempel är åldersgränser för sociala medier. Alla kommer då – i något led – att bli tvingade att identifiera sig.

Några långsiktiga garantier för att detta inte kommer att kopplas till vem som uttrycker vissa åsikter eller gör vissa yttranden finns inte. När systemet väl finns på plats kan reglerna ändras i en handvändning.

Tillsammans med konton, IP-adresser, enhetsidentifierare och loggar kan ålderskontroller ytterligare försvaga möjligheten att uppträda anonymt eller under pseudonym.

Hur långt detta kan gå ser vi i Tyskland och Storbritannien – där människor har fått polisen bultande på dörren i gryningen, gripits eller åtalats för yttranden på nätet. Ibland för uttalanden som möjligen varit grova eller osmakliga, men utan att något konkret hot eller någon uppmaning till våld uttalats.

EU:s Trusted Flaggers (organisationer som certifierats av nationella myndigheter och vars anmälningar om påstått olagligt innehåll skall behandlas med förtur av plattformarna) och EU:s finansiering och institutionalisering av olika nätverk för faktagranskning hamnar i ett delvis nytt ljus – om man betänker EU:s planer på att innehåll från public service skall lyftas fram på bekostnad av annat innehåll på plattformar som Youtube.

Sammantaget blir det ett avsteg från yttrandefrihetens pricnip om att alla skall ha rätt att dela och ta emot tankar, åsikter och information utan offentlig myndighets inblandning.

Varje system har sitt eget behjärtansvärda syfte och sina formella skyddsräcken. Men när systemen kopplas samman kan resultatet bli ett samhälle där staten vet vem du är, vad du säger, var du befinner dig, vilka du träffar – och med ett knapptryck kan begränsa vad du får göra. Helheten blir då mer problematisk och hotfull än summan av delarna.

CC0

Lurade Moderaterna väljarna om Chat Control?

16 juli 2026 av Henrik Alexandersson

Var Europaparlamentets nej till Chat Control 2 år 2023 bara ett knep för att få bort frågan ur EU-valrörelsen 2024? Och hur kommer det sig att M, KD, S och C röstar annorlunda nu än då?

Den svenske ledamoten av Europaparlamentet Tomas Tobé (M) var drivande för förlängningen av Chat Control 1 härom veckan. Förslaget baxades igenom trots att en majoritet av de närvarande ledamöterna röstade emot en förlängning.

Sedan dess har Tobé fått mycket skäll, speciellt i sociala medier. Han försvarar sig med att detta inte är Chat Control, utan bara en förlängning av en redan tidigare existerande lag. Vilket är att vilseleda utan att ljuga.

• 2021 beslutade EU:s institutioner om ett undantag från ePrivacy-direktivet. Detta undantag – Chat Control 1 – gav tjänsteoperatörer möjlighet men inte skyldighet att skanna innehållet i sina användares meddelanden.

Då detta var kontroversiellt och känsligt ur ett integritetsperspektiv tidsbegränsades lagen och har sedan förlängts ett par gånger.

• Hösten 2023 antog Europaparlamentet i ovanligt stor enighet en position om EU-kommissionens förslag till en ny lag – Chat Control 2 – som är tänkt att permanent ersätta Chat Control 1. Man beslutade då, enkelt uttryckt, följande:

– Ingen skanning av innehållet i totalsträckskrypterad (E2EE) kommunikation.

– Övervakning skall inriktas mot personer och grupper där det misstänks förekomma olagligt innehåll – inte vara generell.

– Beslut om övervakning skall fattas av en domstol.

– Ingen skanning efter (skriftligt) olagligt innehåll i elektroniska konversationer.

Vilket i allt väsentligt är ett nej till Chat Control i de olika varianter som lagts fram.

Tomas Tobé och hans kollegor i Moderaterna och den borgerliga EPP-gruppen röstade då alltså NEJ till Chat Control tillsammans med resten av parlamentet.

Vilket Moderaterna sedan använde för att värva röster på ett NEJ till Chat Control i EU-valet, försommaren 2024. (Trots att M+KD+L-regeringen samtidigt drev ett JA i EU:s ministerråd.)

• Nu, 2026, har Tobé och EPP gjort allt för att en förlängning av Chat Control 1 inte skall villkoras med något eller några av de krav parlamentet ställde upp 2023. Krav som de då själva röstade för.

Vid den senaste omröstningen drev Tobé och EPP (m.fl.) igenom en tvåårig förlängning (eller snarare en nyintroduktion) av Chat Control 1, trots att en majoritet av parlamentets närvarande ledamöter röstade nej till en sådan.

Dock med skillnaden att EPP tvingades acceptera en absolut parlamentsmajoritets undantag för totalsträckskrypterade meddelanden, för att få igenom sin förlängning.

• Således tycks Tobé och EPP inte längre stå bakom de principer de röstade för 2023.

Det stämmer visserligen att det då handlade om Chat Control 2. Men om parlamentets krav från 2023 var nödvändiga för att skydda medborgerliga rättigheter och rättssäkerheten då – varför är samma krav plötsligt oacceptabla när det gäller en förlängning av Chat Control 1 nu?

Detta får mig att undra om beslutet 2023 bara var ett knep för att vilseleda väljarna i EU-valet 2024 om vad man egentligen tycker om Chat Control.

Det minsta man kan kräva är ett svar på frågan om Tobé, Moderaterna och EPP fortfarande står bakom parlamentets i stort sett enhälliga position om Chat Control 2 från 2023.

Det vore också intressant att få veta varför de intensivt motarbetat exakt samma krav vad gäller en förlängning av Chat Control 1.

Samma frågor kan för övrigt ställas till en stor del av den socialdemokratiska partigruppen, speciellt dess svenska ledamöter. De har klarat sig allt för lätt undan genom att hålla en låg profil, trots att de helt uppenbart är anhängare av Chat Control i dess olika former.

Även KD (EPP) och Centern (Renew) sänder dubbla signaler.

Resurser:
• Chatcontrol.se »
• Chatcontrol.eu »

CC0

Rödflaggning – ett straff utan rättslig prövning

15 juli 2026 av Henrik Alexandersson

En utredning skall undersöka om myndigheterna kan begränsa människors fri- och rättigheter utan att de dömts för brott – och i vissa fall även vad gäller brott de inte ens känner till.

Regeringen har tillsatt en utredning om »rödflaggning« av personer, företag och andra aktörer som har koppling till kriminella sammanslutningar.

Man vill försvåra för personer som deltar i eller har samröre med en kriminell sammanslutning, oavsett om personerna i fråga är dömda för något brott eller inte.

Rödflaggning kan innebära befogenhet för myndigheter att begränsa vilka personer den flaggade får ha kontakt med, vilka områden personen får röra sig inom, dennes möjlighet att bedriva näringsverksamhet, inneha vissa typer av anställningar och förtroendeuppdrag samt att genomföra finansiella transaktioner.

Den som rödflaggas kan även få sina deklarationer särskilt noggrant granskade och begränsad tillgång till ekonomiska förmåner.

Detta gäller inte bara personer som deltar i – eller har samröre med – kriminella sammanslutningar.

Det gäller både fysiska och juridiska personer (företag, organisationer m.m.) samt »anhöriga och andra personer som har koppling till personer som deltar i eller har samröre med kriminella sammanslutningar«.

Rödflaggning kan därför komma att drabba personer (och företag) – som själva aldrig gjort eller känner till något fel. De kan till exempel få problem med F-skatt eller bli av med sitt bankkonto.

Det är lätt att se vad man vill åstadkomma med detta. Det handlar om att bekämpa välfärdsbrottslighet, släktbaserade kriminella nätverk, korruption, infiltration och gängbrottslighet. Det är förvisso vällovliga syften. Men rödflaggning slår bredare.

Med kriminella sammanslutningar tycks man mena all kriminell verksamhet med mer än en inblandad. Vilket är väldigt mycket mer än den brottslighet som är kopplad till en förändrad demografi. Rödflaggning kan komma att användas brett.

Man bör också hålla i minnet att vad som för tillfället är »kriminellt« ytterst bara är en fråga om politiskt mode. Åsiktsbrott tycks för tillfället trenda. EU vill göra hat till ett »EU-brott« och den svenska hetslagstiftningen är redan problematisk ur ett principiellt perspektiv. Det är inte som att det saknas politiska krafter som vill klämma åt dem som tycker fel.

Om man tänker efter uppstår flera nya problem och principiella frågor.

I Dagens Juridik sätter organisationen Företagarnas policychef Patrick Krassén fingret på den ömma punkten…

»Rödflaggningen ska kunna leda till att personernas grundläggande rättigheter begränsas, utan att faktisk brottslighet konstaterats eller lagakraftvunnen dom föreligger.«

Det är den första invändningen. Ingen skall få sina grundläggande fri- och rättigheter begränsade utan att först ha fått saken rättsligt prövad. Människor som inte misstänks för brott skall lämnas ifred.

Vidare har vi varken arvssynd eller kollektiv bestraffning i vår demokratiska rättsstat. Krassén:

»Direktiven nämner också att anhöriga till personer som har samröre med kriminella sammanslutningar – och kriminella personer – kan komma i fråga för rödflaggning. Utredningen ska undersöka om det kan ske även om sådana anhöriga inte är medvetna om att man bidrar till att möjliggöra någon annans brottslighet.« (…)

»En grundläggande princip i en rättsstat är att sanktioner ska riktas mot personer utifrån vad de gör, inte vilka de råkar känna eller vara anhöriga till.«

Notera att den som rödflaggas inte ens behöver känna till den i sammanhanget misstänkta eller förekommande brottsligheten.

Nu är detta än så länge »bara« ett utredningsdirektiv. Det intressanta är vad man kommer att lämna för skarpa förslag. Det skall också bli intressant att se i vilken mån utredaren kommer att värna rättsstatens principer och grundläggande fri- och rättigheter.

I vanlig ordning vill vi även påpeka att detta är ett fantastiskt verktyg för mindre finkänsliga framtida makthavare som vill klämma åt oliktänkande och oppositionella.

• Regeringen: Regeringen tillsätter en utredning om en särlagstiftning för gängkriminella och ett mer effektivt kronvittnessystem »

• Regeringen: Riktade insatser mot kriminella organisationer – en särlagstiftning för gängkriminella Dir. 2026:67 »

• Dagens Juridik: Rödflaggning riskerar leda till godtycke och rättsosäkerhet »

CC0

EU vill ha mer SVT på Youtube

14 juli 2026 av Henrik Alexandersson

EU förbereder lagstiftning som kan tvinga Youtube & Co att lyfta fram innehåll från Public Service. Konsekvensen blir minskad synlighet för alla andra, oberoende innehållsskapare.

I både EU och Storbritannien pågår just nu lagstiftningsarbete som bland annat kan tvinga videodelningsplattformar som Youtube att ge lyfta fram innehåll som produceras av Public Service-bolagen i respektive land.

Principen kallas för »prominence«. Det handlar om att medier som anses betrodda och viktiga för demokrati, mångfald och lokaljournalistik skall göras lätta att hitta i digitala miljöer.

Utöver Youtube drabbas även andra plattformar där användare laddar upp egna videoklipp, som TikTok, Instagram, Twitch, Kick, Rumble, Dailymotion och X.

Konsekvensen av detta blir naturligtvis att alla andra – till exempel nya medier, oberoende journalister, influencers, poddare och fria opinionsbildare – kommer att få se sitt innehåll undanträngt och nedflyttat i plattformarnas flöde.

I EU pågår denna diskussion inom ramen för en översyn av det Audiovisuella Medeietjänstdirektivet (AVMSD). Den görs som en del av arbetet med EU:s European Democracy Shield. Europaparlamentets specielle rapportör för den senare är svensken Tomas Tobé (M).

Den här typen av regler har framför allt stöd hos socialdemokratiska och gröna partier, som under senare år återkommande argumenterat för ett större offentligt inflytande över den digitala informationsmiljön. Men det finns även support för idén bland vissa traditionellt borgerliga partier, då främst med hänvisning till nationell säkerhet.

De europeiska public service-bolagen är pådrivande – vilket lär ha att göra med att de tappar publik, speciellt vad gäller deras linjära sändningar. SVT, SR och UR är mycket positiva till förslaget. Sveriges Radios VD, Cilla Benkö, är i sin roll som vice president för Europeiska radio- och TV-unionen (EBU) en av de starkaste rösterna för denna förändring.

Public Service-bolag är redan nu verksamma på de aktuella plattformarna, men deras synlighet där styrs idag främst av vad algoritmerna identifierat att användarna vill se. Nu kan detta innehåll alltså komma att lyftas fram så att det inte går att undvika.

Med det uppdaterade AVMSD riskerar vi att få en situation där vi inte själva får välja vad vi vill se i våra flöden. Politiken går från att reglera spelreglerna till att påverka vilka röster som skall göras mer synliga än andra. Vilket känns helt orimligt och främmande för ett öppet demokratiskt samhälle.

I sammanhanget är det värt att påminna om artikel 10 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna:

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Europakonventionen skyddar som synes inte bara rätten att yttra sig utan också rätten att ta emot information utan offentlig myndighets inblandning.

Det uppdaterade direktivet kan även komma att innehålla krav på en ökad andel innehåll som produceras i EU, allmänt skärpta regler för video-plattformar, mer skydd för minderåriga, utökade åtgärder mot hat med mera. Bli inte förvånad om det även kommer regler för hur fria opinionsbildare skall få presentera sitt innehåll på olika plattformar.

EU-kommissionen håller just nu på att sammanställa resultatet av en offentlig konsultation om frågan. Denna sammanställning skall presenteras efter sommaren. Ett lagförslag väntas innan årsskiftet.

Samtidigt ligger britterna steget före med ett snarlikt förslag. Nedan en video från den oberoende Youtube-baserade nyhetskanalen TL;DR som tydligt förklarar problemet.

CC0

Åldersgränser för sociala medier innebär ID-tvång för alla

13 juli 2026 av Henrik Alexandersson

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har gjort åldersgränser för sociala medier till sitt personliga prestigeprojekt.

På måndagen presenterade EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen en rapport om sociala medier och barn, författad av två experter som EU utsett (Special Panel on the Protection of Minors Online).

I en något haltande jämförelse säger hon:

»Just as we do not give our children keys to the car before they have their licence or let them buy alcohol until they are legally allowed, we need to set the age at which they can legally access social media.«

Det centrala är att man vill se en åldersgräns på 13 år för »Sociala medier+«. Enskilda medlemsstater skall kunna införa en högre gräns, upp till 16 år.

Vad står då plus i »Sociala medier+« för? Exempel är AI-chattbotar, onlinespel, sociala spelplattformar, appbutiker, videoplattformar med mera.

Rapporten förordar att barn introduceras till sociala medier och onlinevärlden stegvis: Ingen skärmtid för barn upp till tre års ålder. Endast skärmtid tillsammans med vuxen för 4-6-åringar. Endast begränsad och övervakad användning av åldersanpassade tjänster för unga upp till 13 års ålder. Gradvis ökad autonomi och tillgång till tjänster som är »barnsäkra som standard« för 13-18-åringar.

Man vill även se begränsningar av automatisk uppspelning, hur långt man kan scrolla och användning av »likes«. Kontroll av ålder är enligt kommissionen tänkt att ske med EU:s nya app för åldersverifiering.

Tidigare har utgångspunkten varit att myndigheterna måste visa att en digital tjänst orsakar skada innan den regleras. Nu föreslås i stället att plattformarna ska behöva bevisa att deras tjänster är säkra för barn för att yngre användare ska få tillgång till dem.

Det höjs redan röster som menar att experternas rekommendationer inte är så mycket värda, eftersom man redan på förhand bestämt vad de förväntas komma fram till. Politico rapporterar:

»Opponents of a blanket ban aren’t impressed by the process. “Usually it is better to explain the problem and find hopefully the best solution to the problem. If you have already said that we are going for a ban and we are looking for a way how to do it, then this is a little bit biased,” Estonian Justice and Digital Affairs Minister Liisa-Ly Pakosta told POLITICO.«

Sedan kan man notera att 438 andra forskare samlats i ett upprop som förklarar varför åldersgränser för sociala medier är en dålig idé. De påpekar att det inte finns några tydliga belägg för att åldersgränser gör barn säkrare online. Tvärtom kan unga då istället drivas till internets mörkare, mer insynsskyddade och totalt okontrollerade domäner. De menar också att ålderskontroller hotar internets grundläggande decentraliserade struktur och kan användas för censur, blockering eller selektiv informationskontroll.

I sammanhanget är det också värt att peka på Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (och korresponderande del i EU:s rättighetsstadga) som säger:

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Vilket rimligen även gäller minderåriga. Så här säger Barnkonventionen – som är svensk lag och som man brukar hänvisa till i alla möjliga sammanhang:

»Barnet skall ha rätt till yttrandefrihet; denna rätt innefattar frihet att söka, motta och sprida information och tankar av alla slag, oberoende av gränser, antingen muntligen, skriftligen eller i tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer.«

Vilket rimligen står i konflikt med åldersgränser för sociala medier. Det gäller alltså barns rätt att ta emot såväl som att sprida information.

Slutligen är det värt att understryka att åldersgränser för sociala medier innebär att alla kommer att tvingas identifiera sig – på ett eller annat sätt – för att få använda sociala medier. Det tycks som att detta inte riktigt sjunkit in hos en bredare allmänhet ännu.

• Politico: Inside von der Leyen’s push for an EU social media ban »

EU-kommissionen:
• Special panel on child safety online »
• Statement by President von der Leyen with the Co-Chairs of the Special Panel on child safety online »

• 438 forskare: Joint statement of security and privacy scientists and researchers on Age Assurance »

Relaterat / tidigare bloggposter:
• Tyskland vacklar om åldersgränser för sociala medier »
• Det finns bättre lösningar än åldersgränser för sociala medier »
• Utredning föreslår 15-årsgräns för sociala medier »
• Ålderskontroll – en trojansk häst »
• Sociala medier är barnens sista fria rum »
• Åldersgränser på sociala medier hotar ungas rättigheter »
• Ålderskontroll eller åsiktskontroll? »
• 389 [EDIT: 438] forskare kräver stopp för ålderskontroller online »

CC0

Chat Control 1 och EU:s demokratiska underskott

12 juli 2026 av Henrik Alexandersson

Förra veckans votering om Chat Control 1 var inte bara ett exempel på EU:s demokratiska underskott. Det var organisatoriskt fulspel som satte den normala beslutsprocessen ur spel.

EU lider rent allmänt av ett demokratiskt underskott som brukar definieras ungefär så här:

EU har flyttat politisk makt från institutioner med tydliga nationella ansvarskedjor till en överstatlig nivå där ansvarsutkrävande, opposition och möjligheten att byta politisk kurs är svårare och otydligare. Ledande företrädare utses indirekt istället för genom demokratiska val. Maktutövningen flyttas längre bort från medborgarna och döljs bakom snåriga regler och byråkrati.

Till det kan man lägga den arrogans, de härskartekniker och den uppblåsta självbild som EU:s makthavare lagt sig till med.

Det som nyligen skedde i Europaparlamentet illustrerar detta på ett närmast skolboksmässigt sätt.

Torsdagens omröstning om massövervakning – Chat Control 1 – i Europaparlamentet var ett demokratiskt lågvattenmärke.

Chat Control 1 hade redan fallit, två gånger.

Första gången eftersom ministerrådet inte accepterade parlamentets tillägg om de villkor som fastställs i EU:s människorättsstadga (rätten till privatliv) – och EU-domstolens praxis: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra hela tiden.

Andra gången röstade parlamentet nej till den ändrade text som låg på bordet efter att nya ändringar antagits i plenum, bland annat om skydd för totalsträckskryptering. (Den borgerliga EPP-gruppen röstade därför nej till den förlängning de själva ville ha.)

Därmed löpte den tillfälliga lagen (ett undantag från EU:s ePrivacy-direktiv, vilket möjliggör granskning av innehållet i medborgarnas elektroniska meddelanden) ut i april. Och förslaget om en förlängning hade fallit. Enligt alla normala rutiner hade det varit slut där.

Men medlemsstaterna i ministerrådet, den borgerliga EPP-gruppen i Europaparlamentet och parlamentets talman (också EPP) lät sig inte stoppas.

För att återuppliva frågan antog ministerrådet en ny, i huvudsak identisk, ståndpunkt, vilket formellt inledde ett nytt skede i lagstiftningsprocessen.

Detta är ett mycket ovanligt förfarande som avviker från den normala lagstiftningsprocessen i EU.

Även i ett förnyat förfarande skall – som alltid annars – förslaget beredas i ett ansvarigt utskott (i detta fall LIBE) i Europaparlamentet och sedan fastställas i plenum.

Någon utskottsbehandling skedde dock inte denna gång, med hänvisning till regel 170 i parlamentets arbetsordning och vad den har att säga om brådskande förfarande (urgent procedure).

Att arbetsordningen medger undantag innebär inte att varje användning av sådana är okontroversiell. Frågan är om villkoren för undantaget verkligen var uppfyllda.

Regel 170 får bara användas när ett lagförslag blivit brådskande på grund av oförutsedda händelser (»unforeseen developments«).

Några sådana oförutsedda händelser verkar inte ha inträffat. Det enda som väsentligen förändrats var att ministerrådet vägrade acceptera parlamentets tidigare förhandlingsposition – och nu försökte få parlamentet att pröva frågan på nytt.

Samt att parlamentet en gång röstat ner sin egen text efter att den ändrats. Vilket i båda fallen är sådant som närmast är vardag i EU:s beslutsmaskineri.

Ett brådskande förfarande handlar om ett slags undantagsregler när saker händer snabbt och beslut inte kan vänta.

Att ministerrådet och EPP inte fått som de vill kan i sammanhanget knappast betraktas som tillräckligt skäl för denna extraordinära procedur.

Och egentligen skall man ha utskottsbehandling även då. Vilket det inte fanns tid för om det nya förslaget skulle kunna drivas igenom innan sommaruppehållet.

Att behandla Chat Control 1 i ny skepnad utan utskottsbehandling bygger i sin tur på ett särskilt undantag (170.6) från ovan nämnda regel om brådskande förfarande (170).

Alltså att det är ett extra brådskande brådskande förfarande. Ett undantag från undantaget. Regeln är uppenbart avsedd för extraordinära situationer.

Inte för att medlemsstaterna och EPP vill få snoka runt i medborgarnas e-post och elektroniska meddelanden.

Genom att använda detta förfarande kom parlamentet att rösta enligt regler där ett avslag eller ändringar kräver en absolut majoritet av parlamentets samtliga ledamöter (361 av 720). Däremot räcker det med en vanlig enkel majoritet bland de närvarande för att bifalla förslaget.

Således fick det faktum att 117 ledamöter var frånvarande i praktiken samma effekt som om de hade röstat för förslaget.

Med detta antogs det nygamla förslaget om Chat Control 1, trots att en majoritet av de närvarande ledamöterna i Europaparlamentet röstat emot. (314-276)

(Dock med ett tillägg som ändå drevs igenom, som skyddar totalsträckskrypterad kommunikation. Vilket var en av orsakerna till att EPP röstade ner förslaget i plenum förra gången. Men den här gången svalde de alltså förtreten. Tillägget kan leda till att det ändå måste till nya förhandlingar mellan EU:s institutioner och möjligen ytterligare en votering i ministerrådet och Europaparlamentet innan en »förlängning« av Chat Control 1 kan bli lag. Eller så jämkar sig rådet. Vi får se.)

Det som skedde i veckan var inte bara ett exempel på EU:s demokratiska underskott.

Det var organisatoriskt mygel som satte parlamentets tidigare beslut ur spel.

Det var en uppvisning i arrogant maktpolitik.

Det var ett exempel på att EU:s maktspelare så gott som alltid hittar sätt att få sin vilja igenom.

Vill vi verkligen ha det så?

Just nu är EU i full färd med att skapa nya regler som rör rätten till privatliv, yttrandefriheten och internets frihet.

Då borde det snarare vara extra höga krav och trösklar för att begränsa våra grundläggande fri- och rättigheter – inte för att försvara dem.

(OBSERVERA att allt det ovanstående gäller en förlängning av den tillfälliga lagen Chat Control 1 i högst två år. Samtidigt pågår förhandlingar mellan EU:s institutioner om den permanenta lagen – Chat Control 2 – som skall komma sedan.)

Resurser:
• Chatcontrol.se »
• Chatcontrol.eu »

CC0

Chat Control 1: När ett nej ändå blir ett ja

9 juli 2026 av Henrik Alexandersson

I dag antog Europaparlamentet en förlängning av Chat Control 1 – trots att en majoritet av ledamöterna röstade emot en sådan.

Som vi tidigare beskrivit är frågan om en förlängning av Chat Control 1 ett demokratiskt haveri. Genom att tänja på formalia har man nu genomfört en extraordinär tredje behandling under specialregler om en »brådskande procedur« i parlamentets arbetsordning (107.6).

Förmodligen är detta ovanliga förfarande formellt korrekt, men väldigt osnyggt.

Detta specialförfarande innebär att det krävs en majoritet (361) av det totala antalet ledamöter i Europaparlamentet (720) för att ändra eller säga nej till förslaget.

Det avgörande yrkandet gällde ett ändringsföslag om att avslå förlängningen. Det fick stöd av en klar majoritet av de röstande ledamöterna, 314 mot 276 – men föll ändå eftersom det inte nådde upp till 361 röster.

Således:
För avslag (Nej till CC1): 314 röster
Mot avslag (Ja till CC1): 276 röster
Avstod: 17 röster
Frånvarande: 113 ledamöter
Krav för att stoppa förslaget p.g.a. specialregler: 361 röster

Svenskarna tycks ha röstat så här…
Nej till förlängning: L+V+SD
Ja till en förlängning: M+KD+S+C
Avstod: MP

Trots att nej-sidan »vann« voteringen lyckades man alltså inte stoppa Chat Control 1.

Europaparlamentet har således tvingats rösta om och om igen, tills det röstar »rätt«. Och då endast genom att man trixar med formalia i en omröstning vid parlamentets sista session före sommaruppehållet, där man visste att många ledamöter skulle vara frånvarande. (Det går förstås inte att veta hur de skulle ha röstat, men de kan mycket väl ha avgjort saken.)

Dagens ljuspunkt är att parlamentet ändå lyckades få igenom ett tillägg som säger »Denna förordning är inte tillämplig på interpersonell kommunikation på vilken totalsträckskryptering tillämpas, har tillämpats eller kommer att tillämpas.«

Således får Chat Control 1 inte användas för att skanna totalsträckskrypterade meddelanden.

Alltid något. Tack alla som engagerat sig i motståndet mot förlängningen.

Så nu är det som det är med Chat Control 1. Detta undantag från EU:s ePrivacy-direktiv förlängs till april 2028. Nu måste vi fokusera på den permanenta lag som är tänkt att komma sedan, Chat Control 2. Som också handlar om att låta meddelandetjänster granska innehållet i medborgarnas elektroniska kommunikationer. Denna lagstiftning är nu föremål för trilogförhandlingar mellan EU:s institutioner – som enligt uppgift går trögt.

(Tillägg: Nu måste förvisso även ministerrådet godkänna att parlamentet beslutat att totalsträckskryptering inte får omfattas av Chat Control 1. Vilket inte borde vara något problem, då det inte ingick i förslaget. Men vem vet, det kanske blir en fjärde votering…)

Resurser:
• Chatcontrol.se »
• Chatcontrol.eu »

CC0