Femte juli

Nätet till folket!

Utredning föreslår 15-årsgräns för sociala medier

av

Grundläggande rättigheter får stå tillbaka när politiken vill hindra unga från att använda sociala medier.

På tisdagen delredovisades en utredning (SOU 2026:35) som föreslår att barn inte ska få använda sociala medier i inloggat läge före det år de fyller 15 år. Vårdnadshavare (föräldrar) skall inte kunna samtycka till användning under åldersgränsen.

Med glöd meddelade socialminister Jakob Forssmed på presskonferensen att man nu tänker rädda barnen från sociala medier. Han beskrev dem som »diaboliska«. (Se videon nedan.)

Det känns som en flashback till tidigare utbrott av moralpanik – till exempel mot dansband, hårdrock, videobandspelare och tv-spel.

Utredningen konstaterar att förslaget berör grundläggande rättigheter enligt grundlagarna, Europakonventionen, EU:s rättighetsstadga och Barnkonventionen. Men den landar ändå i slutsatsen att en åldersgräns är proportionerlig.

Nu har jag inte läst igenom alla de 284 sidorna. Men jag kan inte finna någon underliggande analys av mer principiell karaktär som stöder att så är fallet.

Dock tycks utredningen mena att man inte inskränker yttrandefriheten, eftersom det inte är yttranden som sådana – utan den digitala miljön där nämnda yttranden förekommer – som man stänger för unga. Vilket känns som hårklyverier.

Och om staten stänger av en stor grupp barn från de viktigaste digitala forumen för kommunikation och opinionsbildning, hur påverkar det deras möjlighet att faktiskt göra sina röster hörda?

Utredningen noterar också att sociala medier kan hjälpa barn att bryta sin ensamhet, att de är av särskild betydelse för sårbara barn, att de är en arena för barn att organisera sig och att de är ett verktyg för civilsamhället för att nå barn och unga. Men inte heller det anses vara tillräckliga skäl mot en åldersgräns.

Detta är ett politiskt beställningsverk som stöds av alla partier. På politiskt mode biter inga argument. Och eftersom riksdagen redan i förväg är överens kommer vi inte ens att få någon meningsfull politisk debatt om saken.

Likväl strider förslaget mot unga människors rätt att fritt dela och ta emot information utan myndighets inblandning. Potentialen för oönskade konsekvenser är betydande. Dessutom kommer åldersgränser inte att fungera i praktiken.

Allt man åstadkommer är att driva ungarna till mörkare delar av internet.

• Regeringen: Utredning föreslår åldersgräns för sociala medier »
• SOU 2026:35 En åldersgräns för barns tillgång till sociala medier (PDF) »
• PowerPoint från presskonferensen »

• CW: Age verification tech could put children at greater risk, says think tank »
• 438 relevanta forskare sågar ålderskontroll online: Joint statement of security and privacy scientists and researchers on Age Assurance »

Relaterat:
• Ålderskontroll – en trojansk häst »
• EU:s åldersapp strider mot EU:s egna regler »
• Sociala medier är barnens sista fria rum »
• Flopp för Australiens åldersgräns för sociala medier »
• 389 forskare kräver stopp för ålderskontroller online »

CC0

Dina rättigheter om du blir censurerad i sociala medier

av

Får du ingen rimlig respons när du censureras eller stängs av från sociala medier? I 59 procent av fallen ändrar Appeals Centre Europe beslutet.

I denna text kommer vi att gå igenom vad reglerna säger att användare av sociala medier har för rättigheter när de får innehåll borttaget eller när de får ett konto avstängt; varför det inte alltid fungerar; vart man kan vända sig om det kärvar och vad som kan hända då.

Vi har upprepade gånger gnällt över att EU är mer intresserat av att använda sin Digital Services Act (DSA) för att censurera än för att upprätthålla användarnas rättigheter enligt samma regelverk.

DSA säger i artikel 17 att plattformen måste ange en motivering (Statement of Reasons) om den tar bort innehåll, begränsar synlighet, demonetiserar innehåll, stänger av eller begränsar ett konto eller vidtar andra modereringsåtgärder.

Motiveringen ska bland annat ange vilken åtgärd som vidtagits, om beslutet grundas på lag eller plattformens egna regler, vilken regel som anses ha brutits, vilka fakta och omständigheter som låg till grund för beslutet samt information om hur beslutet kan överklagas.

Trots detta hanteras sådana här ärenden som regel med automatiserade processer och standardiserade meddelanden som inte ger några konkreta svar på varför en åtgärd har vidtagits.

Vilket kanske går att förstå med tanke på de enorma volymer av ärenden det rör sig om. Detta står dock i strid med intentionerna bakom de regler som har införts för att skydda användarnas rättigheter. Istället lämnas de ofta rättslösa.

Enligt DSA artikel 20 måste plattformen erbjuda ett internt klagomålsförfarande för att överklaga ett beslut enligt ovan. Användaren skall kunna bestrida beslutet på ett meningsfullt sätt. Plattformen måste då göra en ny bedömning.

DSA artikel 20.6 säger att beslut som överklagas inte enbart får avgöras med automatiserade metoder. Det innebär att om en användare bestrider ett beslut ska det finnas någon form av mänsklig granskning. Tanken är att även om AI och filter fattar det första beslutet, så skall de inte vara den enda instansen.

Återigen är detta något som vanligtvis inte sker (om man inte är kändis och bullrar om det). Vanligt folk får som regel generiska svar, vaga motiveringar eller automatiserade standardsvar även efter överklaganden.

Vad vi kan se har EU-kommissionen inte vidtagit några åtgärder mot plattformarna med anledning av detta. (Istället lägger den sin kraft och sina sanktionsmöjligheter på att få sociala medier att censurera mer.)

Om regelverket enligt ovan inte följs och man fortfarande får automatiserade svar av typen »god dag yxskaft«, kan man gå vidare. Det skall enligt DSA finnas certifierade organ för tvistlösning utanför domstol. Något sådant finns dock inte i Sverige.

En möjlighet är att klaga till den nationella tillsynsmyndigheten. I Sverige är det Post- & Telestyrelsen (PTS). Dock tycks PTS skjuta ifrån sig sitt tillsynsansvar till det land där respektive social medieplattform har sitt europeiska säte. Vilket för de största aktörerna i regel är Irland.

Och där finns Appeals Centre Europe (ACE), ett privat certifierat tvistlösningsorgan som godkänts av den irländska mediemyndigheten Coimisiún na Meán.

Det fungerar som en ny sorts privat rättskipning kring yttrandefrihet online. Det är inte en domstol. Dess beslut är inte juridiskt bindande. Plattformarna måste dock delta i processen i god tro enligt DSA.

Detta är inte en EU-myndighet och inte heller något som måste finnas i varje medlemsland. DSA kräver bara att det ska finnas möjlighet till certifierad tvistlösning utanför domstol, men dessa organ kan verka gränsöverskridande.

Under perioden april 2025 till mars 2026 inkom över 24.000 tvister till ACE. Drygt 12.000 låg inom organisationens behörighetsområde.

I de ärenden som prövades i sak kom ACE fram till att plattformens beslut borde ändras i cirka 59 procent av fallen.

Enligt en nyligen publicerad transparensrapport följer plattformarna ACE:s rekommendationer i ungefär 80 procent av fallen. Det betyder samtidigt att omkring en femtedel av fallen inte ledde till någon ändring trots att ACE kommit fram till att plattformens ursprungliga beslut var felaktigt.

Enligt rapporten gällde många tvister även fall där någon har anmält innehåll som plattformen valt att låta ligga kvar. Många av dessa fall rörde hatretorik och trakasserier. I dessa fall fann ACE att plattformarna borde ha tagit bort innehållet i omkring 70 procent av de granskade fallen.

Plattformarna tycks alltså både ta bort för mycket och för lite på samma gång.

Det ovanstående gäller främst innehåll. Siffrorna för avstängning är också intressanta…

Över 14.000 tvister om kontosavstängningar eller kontobegränsningar inkom till ACE. Drygt 5.000 bedömdes ligga inom dess behörighet och kunde formellt tas upp (under den period rapporten avser).

Vid rapportperiodens slut hade ACE fått tillräckligt underlag för att göra en full materiell prövning i färre än 150 fall.

I stället fattades (totalt) över 7.000 så kallade »default decisions« till användarnas fördel eftersom plattformarna inte skickade in det material man begärde inom tidsfristen.

Rapporten anger som sagt att plattformarna följer eller implementerar ACE:s beslut i ungefär 80 procent av fallen. Men den siffran avser inte nödvändigtvis suspensionsärenden, där nedbrutna siffror tycks saknas.

Användare som inte får hjälp eller är missnöjda med ACE:s beslut kan som en sista utväg vända sig till en domstol.

Nu vet du vilka dina rättigheter är enligt DSA, vart du kan vända dig om du anser att ditt ärende inte har hanterats korrekt – och vilka oddsen är för att lyckas.

• Appeals Centre Europe – Transparency Report (PDF) »
• RtN: EU-Backed Appeals Centre Accidentally Confirms the DSA Censorship Regime Is Unworkable »

CC0

Ålderskontroll – en trojansk häst

av

Det finns inga tekniska hinder för att utöka syftet med EU:s app för ålderskontroll.

Åldersverifiering för sociala medier (med mera) innebär att alla – i minst ett led – måste identifiera sig innan de får ta del av eller dela innehåll. Vilket i sig är problematiskt ur ett principiellt perspektiv.

EU:s »mini wallet« – som skall hantera detta i väntan på EU:s riktiga digitala ID och plånbok – sägs hantera ålderskollen på ett sätt som är bättre än med andra system.

Istället för att tvingas dela sina ID-handlingar med diverse tredjepartstjänster på alla aktuella sidor skall man bara behöva göra detta en gång – mot utfärdaren när man sätter upp sin app.

Kontrollen på de olika webplatser som berörs sker då med så kallat Zero-Knowledge Proof. Det vill säga att den enda information som sänds över till webbplatsen är om användaren är över eller under den aktuella åldersgränsen.

Detta är naturligtvis bättre än alternativen. Men kan vi lita på att det håller över tid?

När EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen meddelade att appen för åldersverifiering nu rullas ut, gjorde hon ett par kategoriska uttalanden. Det ena var att den skulle fungera på alla tekniska plattformar. Det visade sig vara fel. Det andra var att den använder Zero-Knowledge Proof.

I en lång bloggpost oroas nu VPN-operatören Mullvad av att det senare inte är hårdkodat i modellen.

Det vill säga att den kan jobba med ZKP där plattformen bara får reda på användarens ålder, utan att avslöja för appen vilka webbplatser användaren besöker. Men detta är inte en teknisk begränsning – utan ett politiskt val, som kan ändras när som helst.

Huruvida appen kommer att användas för att till exempel registrera vilka sidor användaren besöker är därmed bara en fråga om den för tillfället rådande politiska viljan.

Detta gäller särskilt då varje EU-land kommer att utveckla sin egen variant av appen.

Med tanke på att EU har blivit allt mer inriktat på att kontrollera innehåll online, finns det skäl att oroa sig för hur systemet kan komma att användas i framtiden.

När det väl finns på plats kan det enkelt utökas till andra former av åtkomstkontroll som registrering av besök, innehållsfiltrering och geografisk blockering.

System för övervakning och kontroll utökas nästan alltid till syfte och form. Finns verktygen kommer man att använda dem. Utifrån erfarenhet kan vi därför anta att detta öde även kommer att drabba EU:s ID-koll för sociala medier.

Därför är den relevanta principfrågan om man skall behöva identifiera sig mot staten för att få besöka olika webbplatser – eller ej.

• Mullvad: Age verification for social media – the beginning of the end for a free internet? »

CC0

Staten, AI och maktens frestelser

av

»Frestelsen att använda en kontroll- och övervakningsstat med AI:s kapacitet för politiska syften och egen vinning måste vara enorm.«

Jag är utvecklingsoptimist och gillar »artificiell intelligens«. Egentligen tror jag att maskininlärning är ett ord som leder mer rätt. System som kan ta in våldsamt stora mängder information och gå igenom den på ett ögonblick för att sedan redovisa resultatet i ett användargränssnitt som är anpassat för människor.

Men det finns naturligtvis risker med AI. EU har därför infört ett nytt regelverk för dess användning. Detta har dock ett undantag för polis och underrättelseväsen. Vilket råkar vara två områden där utrymmet för missbruk av tekniken är uppenbart.

Vilket även gäller statsapparaten i ett bredare perspektiv. Det är först nu som tekniken existerar för verkligt bred massövervakning, sociala kreditsystem, klimatkrediter och analys av vad som rör sig i folkdjupet. Detta är verktyg som kan användas av makthavare för att uppnå politiska mål och föra samhället i en mer auktoritär riktning.

I veckan klubbade riksdagen igenom en lag som – inom vissa gränser – tillåter polisen att använda kamerabevakning med automatiserad ansiktsigenkänning i realtid. Vilket sedan kan kopplas till olika databaser, datalagring och uppgifter som kan hämtas in online. Europol har redan fått rätt att bereda sig tillgång till information ur privata aktörers databaser.

Övervakningsstaten väver en allt tätare väv – under förevändningen att det är för att skydda oss från gängvåld, terrorister, farsoter och annat som vi är rädda för. Men som Hannah Arendt påpekar i sitt standardverk om den totalitära statens rötter…

»Brott mot de mänskliga rättigheterna kan alltid rättfärdigas med förevändningen att det rätta är lika med det som är bra eller nyttigt för helheten i kontrast till delarna.«

De flesta diktatorer och auktoritära system (förutom rena kleptokrater) menar sig verka för en god, större sak. För vilken man inte accepterar att enskilda individer står i vägen eller uppvisar bristande entusiasm.

Det finns mycket goda skäl för att rätten till privatliv är en grundläggande mänsklig rättighet. Information är makt. Och den stat som vet för mycket om sina medborgare kan även kontrollera dem, förtrycka oppositionella och befästa sin makt.

De grundläggande mänskliga rättigheternas funktion är att skydda individen mot övergrepp från staten. Därför är det oroväckande när staten (genom politiken) steg för steg inskränker och gör avsteg från dessa rättigheter.

Frestelsen att använda en kontroll- och övervakningsstat med AI:s kapacitet för politiska syften och egen vinning måste vara enorm.

CC0

Nytt förslag om datalagring i höst?

av

Tecken tyder på att EU försöker återuppväcka den datalagring som EU-domstolen ogiltigförklarade år 2014.

EU:s datalagringsdirektiv kom till efter bombdåden i Madrid (2004) och London (2005). Bland de drivande fanns den dåvarande svenske justitieministern Thomas Bodström (S).

Då nationell säkerhet är nationell kompetens behövde EU ett sätt att ändå ta kontroll över frågan. Det löste man genom att göra den till en fråga om den inre marknaden.

Det vill säga att man »harmoniserade« den datalagring som vissa medlemsstater ville införa på egen hand. Så att de teleoperatörer som tvingades lagra data om våra kommunikationer inte skulle behandlas olika i olika länder.

Vilket naturligtvis bara var en bakdörr för överstatlig lagstiftning om mer övervakning.

Efter mycket bråk antogs datalagringsdirektivet (2006/24/EG) våren 2006 och infördes i EU:s medlemsstater.

Direktivet föreskrev att tele- och nätoperatörer skulle lagra data om folks telefonsamtal. SMS, e-postmeddelanden, nätuppkopplingar, mobilpositioner med mera. Detta gällde metadata som vem, när och var – men inte innehåll.

2014 ogiltigförklarade EU-domstolen direktivet. Domstolen slog fast att generell och odifferentierad lagring av allas trafikdata strider mot EU:s grundläggande rättigheter – framför allt rätten till privatliv och skyddet för personuppgifter.

Vilket ledde till att vissa länder upphävde datalagringen, medan andra struntade i domen och fortsatte som förut. Vilket domstolen har klagat på i senare domar.

I Sverige gjordes mindre ändringar i lagen, dock utan att lösa det grundläggande problem som domstolen lyft fram. Men man tillsatte en utredning.

Denna utredning har presenterats under mandatperioden och vill se en utökad datalagring. Även meddelandetjänster skall omfattas. Och det skall inte bara handla om metadata, då operatörerna även skall bli skyldiga att överlämna innehållet i meddelanden till myndigheterna – i läsbar (det vill säga okrypterad) form.

En lagrådsremiss har presenterats och skickats på remissrunda. Men den har sågats av ett flertal tunga remissinstanser, däribland Försvarsmakten. Efter det har det blivit tyst i frågan och någon proposition har inte presenterats för riksdagen. Därmed blir det inget under denna mandatperiod.

En inte alltför vågad gissning är att man väntar på att EU skall göra ett omtag i frågan.

EU-kommissionen har sänt ut ett antal trevare. EU:s ministerråd har meddelat att man vill låta datalagra allt ner till data om dina beställningar på Foodora. Europol försöker stressa på processen.

Det mesta tyder på att ett förslag kommer nu i höst och att planen är att driva igenom det innan den nuvarande mandatperioden i EU löper ut sommaren 2029.

CC0

Riksdagen ger grönt ljus för automatisk ansiktsigenkänning

av

Riksdagen har röstat ja till att låta polisen använda AI-teknik för automatiserad ansiktsigenkänning i realtid.

Som vanligt säger man att den här tekniken bara skall användas i allvarliga fall. Vi får väl se hur det blir med den saken. Övervakningslagar tenderar att utökas såväl vad gäller syfte som metod.

Detta är en teknik som EU:s AI-förordning egentligen förbjuder – men samtidigt tillåter genom undantag för brottsbekämpande myndigheter. Ett undantag som utnyttjas till fullo i den nu klubbade lagen.

Med detta beslut urholkas argumentet att den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta. Används denna teknik måste man skanna allas ansikten för att hitta den man söker.

Från Storbritannien vet vi att tekniken återkommande har identifierat fel personer, vilket har lett till att oskyldiga stoppats, visiterats eller frihetsberövats. Tekniken tycks ha särskilt stora problem med att identifiera etniska minoriteter och kvinnor korrekt.

Beslutet väcker frågor om hur tekniken kan komma att kopplas samman med andra databaser och analysplattformar, till exempel det ökända och kritiserade Palantir.

Detta är i praktiken en avgrening från det EU-finansierade INDECT-projektet (2009-14), vars syfte var att utveckla intelligenta system för att automatiskt upptäcka hot och brottslighet i urbana miljöer. Projektet knöt samman övervakningskameror, internet och databaser för att identifiera och flagga för »avvikande beteenden«. Därför blir frågan om hur den nya tekniken kopplas till andra analys- och övervakningssystem särskilt intressant.

(När jag arbetade för Piratpartiet i Europaparlamentet försökte vi stoppa EU:s finansiering av INDECT.)

• Riksdagen: Polisens användning av AI för ansiktsigenkänning i realtid »

CC0

Tyska politiker vill kontrollera vad folk ser i sociala medier

av

I Tyskland vill delstaterna lyfta betrodda mediers synlighet framför annan information i sociala medier och sökmotorer.

De tyska delstatliga mediemyndigheterna (Landesmedienanstalten) kan komma att få inflytande över nyhetsartiklars synlighet i sociala medier och sökmotorer.

Den här gången handlar det inte om censur utan om innehåll som plattformarna förväntas lyfta fram framför annat.

Det finns redan en tysk reglering som säger att betrodda mediers appar skall vara mer synliga i Apples och Googles app-stores än andra. Det man nu diskuterar är att lyfta fram visst innehåll från vissa mediehus i sociala medier genom att skruva på algoritmerna.

Landesmedien-anstalterna som bestämmer över detta är i teorin fristående. Men deras ledamöter utses av delstatsparlamenten, de finansieras av delstaterna och de utövar offentlig tillsyn. Så i praktiken är de politiska organ.

Att den politiska makten skall styra informationsflödet är en dålig nygammal tysk idé. Nu vill man alltså göra samma sak igen – men med förment goda intentioner (som avgörs av det för tillfället rådande politiska modet).

Hur detta är tänkt att gå ihop med Europakonventionens artikel 10 om yttrandefrihet är en gåta…

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Att delstatliga organ går in och prioriterar viss information högre än annan i folks flöden känns väldigt mycket som »offentlig myndighets inblandning«.

Man bör i sammanhanget hålla i minnet att begränsningar av de grundläggande mänskliga rättigheterna som regel motiveras med kollektivets bästa.

Det gäller även om det handlar om missriktad välvilja i namn av kampen för demokrati och mot desinformation.

Att mediefrågorna ligger på delstatsnivå i Tyskland beror på att man inte vill riskera att en central regering tar kontroll över alla medier (igen). Men då delstaternas mediemyndigheter samverkar och samordnar sig blir resultatet att alla ägg ändå läggs i samma korg.

• So bauen die Medienanstalten an einer Pflicht zur Bevorzugung „verlässlicher“ Medien in den sozialen Netzwerken »

CC0

Tysk oenighet om åldersgränser online

av

Det finns en spricka i den tyska regeringen kring åldersgränser för sociala medier.

Det råder oenighet i den tyska regeringen om åldersgränser för sociala medier. Och splittringen återfinns inom det borgerliga CDU/CSU-blocket.

Medan förbundskansler Friedrich Merz (CDU) vill se åldersgränser, är budskapet från inrikesminister Alexander Dobrindt (CSU) det motsatta. I en intervju med Funke Mediengruppe säger han…

»Föräldrarna – inte staten – skall bestämma när ett barn skall få en telefon och tillgång till sociala medier.«

Dobrindt menar att en åldersgräns är svår att upprätthålla och i stort sett ineffektiv.

Samtidigt stöder den socialdemokratiska regeringspartnern SPD – som har familje- och justitieministerposterna – kravet på åldersgränser och kräver att processen snabbas upp.

Det är samtidigt värt att notera att Tyskland inte vill använda den nya EU-appen för åldersverifiering. Istället vill de se en egen lösning. En expertkommission under familjeministeriet väntas presentera sin rekommendation i sommar.

CC0

Är AI ett hinder för intellektuellt framåtskridande?

av

AI:s språkmodeller speglar främst det dominerande narrativet och riskerar därför att vilseleda genom att utelämna relevant information.

Vi har väl alla varit med om att AI:s språkmodeller hävdar en sak – för att sedan backa när ny information tillförs. Står man på sig kan det till och med hända att den LLM man använder hittar vetenskapliga papper som stöder andra teser än den som maskinen först har framfört.

Det vill säga att man inte kan lita på det första svaret man får. Som i alla andra sammanhang måste man vara källkritisk, ställa uppföljande frågor och uttryckligen efterlysa avvikande teser och vetenskapliga papper som säger något annat.

Detta beror rimligen på att språkmodellerna viktar olika teser utifrån hur omskrivna och allmänt spridda de är. För AI hade jorden fortfarande varit platt.

Inte sällan är svaren på saker vi frågar AI om inom vårt område närmast copy-paste från EU:s eller regeringens presmeddelanden, som sedan även klistrats in i TT-telegram och traditionell medias rapportering.

Det är först när man har lyckats bryta sig igenom denna vall som man hittar den riktigt intressanta informationen och de rapporter som utmanar det dominerande narrativet.

Men för att lyckas med det måste man veta vilka frågor man ska ställa. Vilket i sin tur bygger på att man redan har kännedom om de aktuella politiska processerna i fråga.

Resultatet blir att den som saknar omfattande bakgrundsinformation riskerar att vilseledas av AI genom vad modellerna utelämnar. Det är ett problem.

Att det fungerar så här bekräftas i en ny studie i tidskriften Nature. Den visar att det inte bara är techjättar och regeringar som formar språkmodellernas världsbild, utan att etablerade medier också har ett starkt bidragande inflytande.

Studien visar även att medias inflytande över AI är större i länder med begränsad pressfrihet. Vilket inte heller är så konstigt. Men intressant.

Då mycket av dagens journalistik är öppet agendadriven, även i länder med stor pressfrihet, väcks därför frågan om AI:s objektivitet – eftersom den tränas på sådan information.

Själva uttrycket »artificiell intelligens« riskerar att leda fel. Det handlar inte om intelligens i betydelsen självständigt tänkande – utan om maskininlärning, som till sin natur befäster etablerade narrativ.

Även vad gäller AI tycks min gamle samhällskunskapslärares varningsord vara relevanta: All information har en avsändare. Alla avsändare har ett syfte med sin information.

• Nature: State media control influences large language models »

CC0

Om EU lägger locket på kommer kritiken att koka över

av

Framtiden är dyster för ett samhälle där övervakningen ständigt expanderar och yttrandefriheten naggas i kanterna.

Driver man denna utveckling till sin spets blir vår framtid ett auktoritärt kontrollsamhälle där man inte får säga vad man vill.

Vad gäller yttrandefriheten är spelplanen komplicerad. På ena fronten har vi politiker som är fokuserade på att behålla makten, kontrollen och sin image. Och deras funktionärer.

De har skapat välmenade projekt och narrativ som ofta får oväntade och oönskade konsekvenser. Därför ifrågasätts de också av populistiska krafter när de kolliderar med verkligheten.

Dagens politiska ledare misstänker att vi kommer att få något slags odemokratiskt samhälle om någon annan än de själva har makten. Och de är övertygade om att de har rätt och att de kämpar för det goda.

På andra sidan finns oppositionella, samhällskritiker, besvärligt folk, oliktänkande, människor som oroas över utvecklingen i den praktiska verkligheten och som tycker att nu får det vara färdigtramsat. Att vi måste skärpa oss.

Dessa människor drivs främst av en önskan om att ordning skall råda och att vårt samhälle skall fungera på ett rimligt sätt. De betraktar politiker, myndigheter, medier och vad som kan kallas eliten som ansvariga för de problem som har uppstått.

Här uppstår en friktionsyta.

I vår uppkopplade värld kan vem som helst faktagranska, skapa opinion och lägga sig i med ett knapptryck. Inte alla är insatta i alla detaljer. Inte alla uttrycker sig elegant.

Vilket politikerna upplever som problematiskt och hotfullt.

Det är här EU:s Digital Services Act kommer in. Enligt DSA måste sociala medier ta bort skadligt innehåll och sådant som kan anses skapa »systemiska risker«.

Förenklat handlar det senare till exempel om sådant som kan påverka samhället, demokratin, val, folkhälsa, barns säkerhet, grundläggande rättigheter och det offentliga samtalet.

Eftersom nästan all information påverkar det offentliga samtalet kan begreppet tolkas brett. Till exempel påverkar den här texten det offentliga samtalet just nu.

Det finns ingen lista över vad som skall censureras. Det förväntas de sociala medierna räkna ut själva. Om inte kan de få miljardböter.

Resultatet blir övermoderering, skuggbanningar, demonetisering, avstängningar och att man tar in faktagranskare som ofta misstänks ha en egen agenda.

Om politiken inte vill eller klarar av att hantera verkliga problem ligger det nära till hands för den att i stället försöka tysta kritiken.

Frågan är dock om det är en hållbar plan att lägga locket på samhällskritiken. Det löser inga verkliga problem. Och det riskerar att fungera som en tryckkokare. Vilket bara eskalerar saker och ting ytterligare.

CC0