Och nu – ännu mer nätcensur från EU

Det tycks aldrig ta slut. Nu kommer uppgifter om mer planerad nätcensur från EU-kommissionen. Denna gång är ursäkten kampen mot barnpornografi – vilket är ett säkert kort att spela ut för att tysta kritiker och undvika debatt.

Det som planeras är enligt uppgift att kommissionen kommer att lägga fram en rapport på nästa EU Internet Forum.

Det första kravet är mer obligatorisk censur i form av uppladdningsfilter.

Det verkar med andra ord som om EU-kommissionen nu försöker etablera uppladdningsfilter som något slags universallösning. Det började med upphovsrättsdirektivet, fortsatte med den aktuella förordningen mot terror-relateat innehåll online – och är nu alltså tänkt att utökas med insatser mot övergrepp på minderåriga online. Förmodligen krattar man manegen för en bredare utrullning av uppladdningsfilter i den Digital Services Act som kommer att läggas fram senare under mandatperioden.

Precis som man kunde befara öppnade artikel 13/17 i upphovsrättsdirektivet dammluckorna för en bredare användning av uppladdningsfilter,

Det andra kravet är åtgärder mot krypterade meddelandetjänster.

Här bedriver EU (samt USA) ett ständigt krypskytte för att underminera och kringgå kryptering. Vilket – som bekant – innebär försämrad säkerhet online för alla, eftersom till exempel bakdörrar även kan användas av kriminella, främmande makt och andra som vill skada användare, företag och institutioner.

Vad gäller EU Internet Forum är det ett samverkansorgan med bland annat politiker, nätjättar och teleoperatörer samt allehanda särintressen. Vid flera tillfällen har det framförts kritik – bland annat från EU:s ombudsman – mot hemlighetsmakeri och bristande transparens. Enkelt uttryckt är det här politiken, Big Data och andra aktörer gör upp och skapar politiska förslag bakom stängda dörrar.

Denna gång gömmer man sig bakom kampen mot barnporr. Och vem vill eller vågar då kritisera de förslag som läggs fram – även om de begränsar informationens frihet och gör nätet mindre säkert för alla?

Vad hände med vårt fria, öppna internet?

Ett problem med sociala media är att du oftast inte själv kan bestämma vad du får se – och vad av ditt innehåll andra kan se.

Det hänger delvis samman med den oerhörda mängd material som publiceras. Det finns helt enkelt ingen möjlighet att visa allt från alla vänner och konton du följer. Detta försöker man hantera med algoritmer som gissar sig till vad du vill se och som oftast prioriterar användare och grupper som du ofta interagerar med. Vilket kan vara problematiskt om du vill nå ut brett eller om det finns speciella konton som du vill följa i detalj.

Ett annat och lömskare problem är politisk bias. På senare tid har bland andra amerikanska Project Veritas visat att Facebooks moderatorer tar politisk ställning i sitt arbete. (Länk 1 » | Länk 2 ») PV är förvisso en kontroversiell kanal som ibland drar saker till sin spets. Men det går inte att komma runt att det finns moderatorer som – på video med dold kamera – rakt upp och ner erkänner och till och med skryter om att de låter sina personliga politiska preferenser styra vad som godkänns och vad som stoppas.

Med tanke på Facebooks dominerande ställning på marknaden är  detta ett problem – även om Facebook, som ett privat företag – naturligtvis har rätt att själva styra användarvillkor och vad de kan tänka sig att publicera. Saken är bara att om de styr innehåll, då blir de snarare ett slags publicist än en plattform. Vilket lett till att deras budbärarimmunitet kommit att ifrågasättas, inte minst i USA. (Budbärarimmuniteten innebär att en plattform inte kan hållas ansvarig för vad deras användare publicerar, så länge de inte själva agerar grindvakt eller kommenterar flödet.)

Hur det ser ut bland svenska moderatorer vet vi inte. Och om det finns en problematisk granskningskultur hos Facebook måste man fråga sig om samma sak även gäller hos till exempel Twitter och Youtube.

Vad vi däremot vet är att regeringen har haft möten med de sociala nätverken, eftersom den ogillar mycket av det som publiceras. Vilket kan ses som ett sätt att begränsa yttrandefriheten utan att behöva krångla med demokratiskt lagstiftningsarbete och rättsliga processer. Det är mycket enklare för politikerna att få plattformarna att vrida åt sina användarvillkor och att plocka bort sådant som den politiska makten stör sig på. Vilket är ett uppenbart demokratiskt problem.

Vi vet också att EU är inne i en process för att censurera, kräva uppladdningsfilter och skapa nya, enhetliga regler för vad som får lov att sägas på nätet. Vilket naturligtvis sätter extra press på plattformarna.

Lägg till detta att det tycks vara populärt i vissa kretsar att massanmäla inslag som man ogillar – även om de inte bryter mot några regler. Ibland tycks denna taktik fungera och leder då till att helt korrekta och sakliga inlägg specialgranskas och ibland stoppas.

Dessutom finns en kommersiell komponent. Många annonsörer vill helt enkelt inte synas i kontroversiella sammanhang, vilket leder till att sådant material blockeras, får minskad spridning eller inte kan dra in annonsintäkter (Youtube). Detta även om materialet är korrekt, av allmänintresse och följer alla användarvillkor.

Allt detta är problematiskt – om man ser till det fria ordet, den fria debatten och det fria flödet av information.

Som de flesta plattformar fungerar idag är internet helt enkelt inte den globala anslagstavla som vi kanske tror.

Frågan är hur vi hittar tillbaka till ett fritt och öppet internet.

Franska Avia-lagen om nätcensur underkänns på konstitutionella grunder

En god nyhet – även om faran inte är över.

EDRi rapporterar:

»On 18 June, the French Constitutional Council, the constitutional authority in France, declared the main provisions of the “Avia law” unconstitutional. France’s legislation on hate speech was adopted in May despite being severely criticised from nearly all sides: the European Commission, the Czech Republic, digital rights organisations and LBGTQI+, feminist and antiracist organisations. Opposed to the main measures throughout the legislative process, the French Senate brought the law before the Constitutional Council as soon as it was adopted.«

Bland annat vänder man sig mot att vilken användare som helst kan anmäla inlägg sociala media och att detta i så fall måste avlägsnas inom 24 timmar. Man anser även att kravet på att material i vissa fall skall avlägsnas inom en timma är för hårt.

Intressant nog sammanfaller detta beslut med den kritik som framförts mot EU:s nya förordning om terror-relaterat innehåll online (TERREG) som just nu håller på att förhandlas fram.

»In general, the Council underlines that only the removal of manifestly illegal content can be ordered without a judge’s prior authorization. However, assessing that a certain piece of content is manifestly illegal requires a minimum of analysis, which is impossible in such a short time frame. Inevitably, this decision weakens the pro-censorship hardliners’ position in European debates.«

Men ännu är faran inte över. EU är på väg att ta fram en sammanhållen Digital Services Act (DSA) som bland annat är tänkt att slå fast enhetliga regler för nätcensur och avlägsnande av hat och hot från nätet. Mycket talar för att förslag som är snarlika de som nu ogiltigförklarats i Frankrike kommer att läggas fram, fast formulerade så att de precis kan runda invändningar från olika medlemsstaters konstitutionella domstolar/råd (och EU-domstolen).

EDRi: French Avia law declared unconstitutional – what does this teach us at EU level? »

Video: Nätnyheter från Femtejuli.se

Kommenterade nätnyheter från 5 juli-stiftelsen.
• Utredning vill förbjuda anonyma SIM-kort
• EU-kommissionen vill se mer auktoritativt innehåll online
• MP-ministrar vill begränsa yttrandefriheten
• Behövs EU:s nya förordning om terror-relaterat innehåll online?

Se videon på Youtube »

Eftersom denna site är rensad från kakor och andra integritetskränkande tillägg bäddar vi inte in filmen för automatisk uppspelning här – utan ber dig att istället följa länken till Youtube ovan.

Bryr sig någon om EU:s nya nätcensur?

Bortsett från ett mycket litet fåtal nätdebattörer – så verkar ingen bry sig om att EU är på väg att införa ytterligare ett verktyg för nätcensur.

Precis som när det gällde EU:s upphovsrättsdirektiv – som gav oss uppladdningsfilter (för upphovsrättsskyddat material) och den idiotiska länkskatten – är det svårt att mana fram något intresse eller motstånd innan det är för sent. Den gången blev det i och för sig protester precis innan omröstningen, men som sagt för sent. Denna gång känns det som nästan ingen bryr sig alls.

Vad det handlar om: EU:s nya förordning om terror-relaterat innehåll online (TERREG).

TLDR: Nu vill EU kunna censurera åsikter och information – både direkt och genom uppladdningsfilter.

Och låt dig inte luras av begreppet »terror-relaterat«. Vad som definieras som terrorism bestäms av politikerna. Och om man väl har öppnat dörren för att censurera åsikter och information – då kan det lätt komma att användas även i andra syften.

Här är några exempel på vad striden handlar om:

  • EU:s ministerråd vill att den nya förordningen skall gälla alla som gör information tillgänglig online. Europaparlamentet vill undanta slutna grupper, meddelandetjänster och molntjänster.
  • Ministerrådet vill att flaggat innehåll skall avlägsnas inom en timma. Parlamentet vill göra undantag för när detta är praktiskt omöjligt, till exempel av tekniska orsaker.
  • Ministerrådet vill att censuren skall gälla alla sammanhang – medan parlamentet vill göra vissa undantag för utbildning, konst, journalistik och forskning.
  • Ministerrådet vill låta medlemsstaterna själva bestämma vilken institution som skall besluta om nedtagning av material. Parlamentet är oroat över att det kan leda till icke självständiga och icke rättssäkra beslut.
  • Ministerrådet vill att en myndighet i en medlemsstat skall kunna beordra nedtagning av material i vilken annan medlemsstat som helst. Europaparlamentet vill att ett land bara skall kunna beordra en plattform i det egna landet att ta ner material – men att det samtidigt skall gå att göra en förfrågan om nedtagning i andra länder.
  • Ministerrådet vill att en order om nedtagning av material skall gälla globalt – medan parlamentet menar att det räcker med att blockera oönskad information för användare inom EU.
  • »Hosting service providers« skall påskynda sina beslut om nedtagning av material som bryter mot användarvillkoren om någon nationell myndighet i någon medlemsstat så kräver. Parlamentet vill att det bara skall handla om terror-relaterat innehåll så som det definieras i lagstiftningen.
  • Ministerrådet vill att de sociala plattformarna skall förbjuda terror-relaterat innehåll i sina användarvillkor. Parlamentet vill att plattformarna skall ha »provisions to address the misuse of their service for the dissemination of terrorist content«. (Not: Det blev tydligare att behålla den engelska formuleringen.)
  • Ministerrådet vill se proaktiva åtgärder för att hindra att nedplockat terror-relaterat innehåll laddas upp igen – samt upptäcka och identifiera misstänkt innehåll. Detta kommer att kräva uppladdningsfilter, vilket parlamentet säger nej till.

I sammanhanget kan nämnas att mängden terror-relaterat innehåll online har minskat – vilket dock inte tycks hindra EU:s beslutsapparat från att arbeta vidare med förordningen.

Det verkligt allvarliga är att EU med TERREG är utökar möjligheten för censur och uppladdningsfilter – från att bara gälla upphovsrätt (upphovsrättsdirektivet) – till att nu även omfatta åsikter, information, nyheter och dokumentation om övergrepp vad till exempel gäller människorätt och krigsbrott.

Och – som sagt – ger man politiken makt att censurera, då kommer den snart att utökas till fler områden där överheten tycker att åsikter och information är oönskade, olämpliga eller besvärande.

Frågan är om vi skall göra motstånd när de börjar rulla ut nätcensuren – eller om vi återigen tänker vänta tills det är för sent.

 

Läs mer hos MEP Patrick Breyer (PP, DE) »

En svensk tiger: När svenska staten beslagtar en bok som granskar Sveriges mörka förhållande till Nazityskland

Ingen kan väl ha missat att Aron Flams bok »Det här är en svensk tiger« blivit anmäld för upphovsrättsbrott. Men frågan har ytterligare ett lager – då bokens innehåll utmanar den officiella svenska historieskrivningen från andra världskriget.

Själva upphovsrättsfrågan är intressant i sig. Att den svenska tigern från andra världskriget i detta fall är satir torde vara uppenbart för alla – då tigern både heilar och har en armbindel med en svastika. Tyvärr finns inget formellt undantag från upphovsrätten för satir, parodi eller »fair use« i svensk lagstiftning – även om lagens förarbeten argumenterar för ett sådant undantag. Inte heller EU:s nya upphovsrättsdirektiv föreskriver något sådant undantag.

Möjligen kan man hoppas att detta fall leder till att frågan uppmärksammas och att ett nationellt undantag skrivs in i svensk lag, när det nya upphovsrättsdirektivet skall införlivas i vår lagstiftning. Läs mer om upphovsrättsfrågan hos Piratpartiet.

Men det finns en aspekt till, som inte fått den uppmärksamhet den förtjänar:

Aron Flams bok är en kritisk granskning av Sveriges förhållande till Nazityskland under andra världskriget. Det finns skäl att tro att denna – föga smickrande – bild inte faller Beredskapsmuseet (som äger upphovsrätten till tigern) i smaken. Därför måste man ställa sig frågan om huruvida upphovsrättstvisten i detta fall inte bara handlar om bilden av tigern – utan även används för att tysta en oönskad granskning.

I vart fall är detta den praktiska konsekvensen – då den senaste upplagan av boken nu beslagtagits av åklagare. Besvärande information om Sveriges förhållande till Hitlers Tyskland har därmed hindrats från spridning – av svenska staten.

/ HAX

Bard anmäld för hets mot folkgrupp

Den skattefinansierade »Näthatsgranskaren« har anmält artisten och samhällsdebattören Alexander Bard för hets mot folkgrupp.

Att ta sig samman, studera, jobba och ta kommandot över sitt liv betraktas alltså av gruppen som hets.

Uttrycker Bard då missaktning mot färgade? Det är i sammanhanget inte Bard, utan Black Lives Matter och allehanda demonstranter som ursprungligen hävdar att svarta har en missgynnad särställning i samhället. Vad Bard gör är att påpeka det orimliga i att då odla en offerkultur istället för att uppmuntra den mänskliga potentialen för utveckling, framgång och storhet.

På sätt och vis hoppas jag nästan att saken går till åtal – då Bard är karl nog för att kunna försvara sig.

Det hela belyser även ett underliggande problem med lagen om hets mot folkgrupp. Lagen gäller inte lika för alla – utan särbehandlar vissa grupper, som därmed betraktas som extra skyddsvärda. Vilket är problematiskt i en demokratisk rättsstat.

Eller för att citera den gamle S-ledaren Per-Albin Hanssons berömda folkhemstal »Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.«

Enkelt uttryckt: Om något skall anses vara brottsligt eller ej måste rimligen avgöras av handlingen som sådan – inte vem den riktar sig mot. Allt annat är att bryta mot principen om allas likhet inför lagen.

Slutligen kan man undra vad det är för debattklimat där människans eget ansvar och potential betraktas som något kontroversiellt.

/ HAX

När övervakning blir rasistisk

»Ett vanligt beteende kan i en övervakad situation bli uppseendeväckande. För den övervakade betyder det en inskränkning av det vardagliga och naturliga, du slutar slappna av. I fallet med ansiktsigenkänningens problem att särskilja en mörkhyad från en annan läggs en ytterligare dimension till: Övervakningen kan innebära större inskränkningar för en grupp än en annan. Den blonda kan hinna till jobbet, den svarthåriga tas till förhör.«

– Johanna Grönbäck, tatsvetare och kommunikationschef vid Ratio, i Borås Tidning

Vilket möjligen sätter regeringen i en konstig situation – när den både vill ha automatiserad ansiktsigenkänning och vara anti-rasistisk.

Den fria informationens fiender kommer i många skepnader

En av orsakerna till att jag bor i Berlin är stadens historia. Man går runt ett hörn, och plötsligt får man en nyttig örfil som påminner om nazismens eller kommunismens förbrytelser mot mänskligheten.

När jag går ner till affären passerar jag en plakett bland gatstenarna som påminner om att i detta hus bodde en namngiven människa som fördes bort och dödades i något av förintelselägren. Tar jag en promenad längs kanalen bakom riksdagsbyggnaden ser jag minnesmärken för de människor som dog eller mördades när de på denna plats försökte simma från förtrycket i öst till friheten.

Detta är viktiga påminnelser om att saker och ting kan gå över styr, att allt – bortom vad vi kan föreställa oss – faktiskt kan ske och om vad som i sammanhanget är viktigt. Vilket stärker mig i min uppfattning om människans naturliga rättigheter (liv, säkerhet och egendom). Det ger mig energi för att fortsätta slåss för våra grundläggande fri- och rättigheter. Och det gör mig uppmärksam på att hotet mot vår frihet och fred kan komma i vilken skepnad som helst.

Därför blir jag bekymrad över den cancel culture som nu vill utrota allt som människor kan associera med något upprörande, ondskefullt eller stötande. Den gör oss historielösa, den gör oss naiva och den minskar förståelsen för att vår frihet och demokrati (trots dess brister) alltid måste försvaras.

Vill vi förstå vår värld och vårt samhälle – då behöver vi mer information, inte mindre – och fler referenspunkter, inte färre. Då behöver vi påminnas även om sådant som kan vara problematiskt, fel eller ondskefullt. Hur skall vi – och kommande generationer – annars kunna lära oss något?

När bannlysningen sedan drabbar verk som »Borta med vinden«, »Fawlty towers« och »Little Britain« blir det rent löjligt. Att minska mängden tillgänglig information, tolkningar, vinklingar, speglingar, berättelser och humoristiska betraktelser av sakernas tillstånd gör oss dummare och mer enkelspåriga – vilket i sin tur gör oss sämre skickade att möta dagens och morgondagens hot mot fred och frihet.

Det är dessutom att idiotförklara folket, vilket i sig är problematiskt ur ett demokratiskt perspektiv.

En fråga man måste ställa sig är om censur, inskränkningar i yttrandefriheten och begränsningar av tillgången till information inte på sätt och vis är lika allvarlig om det är resultatet av en hastigt uppblossad moralpanik – som när sådant organiseras av stat och politik. Konsekvenserna blir i vart fall, till viss del desamma. Människors referenspunkter och därmed förståelse för den verklighet vi har att leva i begränsas. Vilket i slutändan gör folket lättare att dupera eller lura in på nya vägar till förtryck och elände.

I sammanhanget kan det vara värt att påminna om George Orwells ord »Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nutiden, kontrollerar det förflutna.«

I detta perspektiv måste det vara direkt kontraproduktivt att revidera historien och kulturen så att allt som kan påminna om och varna oss för begångna misstag städas bort. Vår historia är inte alltid vacker – vilket vi har att leva med. Det förändras inte av att man städar bort sådant som kan påminna oss om detta faktum. Tvärt om gör det oss sämre rustade att försvara det öppna och fria samhället.

Den fria informationen är redan under angrepp från staten, EU och nätjättarna. Är det något vi inte behöver på topp av detta, då är det historierevisionism.

/ HAX