Skall man säga ifrån när staten börjar begränsa de mänskliga rättigheterna? Eller tänker vi vänta tills det är för sent?
I sitt standardverk om den totalitära statens ursprung skriver Hannah Arendt att människor inte förstår att allt faktiskt är möjligt. Allt. Vilka vansinnigheter som helst.
Nazityskland och Stalins Sovjet är exempel på absurda dödskulter på väg mot sina respektive utopier – som få kunnat föreställa sig i förväg.
Arendt påpekar också att man inte kan förvänta sig att den totalitära staten skall komma i samma skepnad som förra gången. Och att det inte nödvändigtvis behöver finnas någon ond plan, några missriktade goda föresatser eller ens några föresatser alls.
Vidare gör hon denna grundläggande observation…
»Brott mot de mänskliga rättigheterna kan alltid rättfärdigas med förevändningen att det rätta är lika med det som är bra eller nyttigt för helheten i kontrast till delarna.«
Vilket är värt att hålla i minnet när politiker föreslår att vi måste göra det ena eller andra som begränsar individens frihet eller rättigheter.
De grundläggande mänskliga rättigheterna som vi känner dem idag formulerades efter andra världskriget – med syfte att förhindra att en stat, överhet eller majoritet förtrycker den enskilda individen. Ett regelverk för att det som skedde inte skall kunna ske igen.
I debatten om den svällande övervakningsstaten brukar jag påpeka att vi inte kan veta vem som styr vårt land i morgon. Förr eller senare kommer någon ondsint autokrat som kan använda sådana verktyg för att förtrycka enskilda, grupper eller hela folket.
Då gäller det att våra grundläggande fri- och rättigheter är intakta. Så att en framtida totalitär stat i vart fall inte kommer nyckelfärdig.
Men det behöver som sagt inte ens handla om onda avsikter. Missriktad välvilja är grunden för mycket elände. Och utopister är alltid övertygade om att det de gör är rätt, för en större sak som anses vara det bästa för samhället som helhet och värt vissa bondeoffer.
Själv fruktar jag dumhet, inkompetens och drevkultur mer än ondska. Övergrepp mot individens rättigheter kan även ske för att någon vill sopa misstag eller övertramp under mattan. Eller av överdrivet nit. Eller missriktad ambition.
Allt är som sagt möjligt. Och hotet behöver inte komma i samma skepnad eller från samma håll som förra gången. Den demokratiska rättsstaten kan urholkas av de bästa och vackraste intentioner.
Det talas om att begränsa våra grundläggande fri- och rättigheter för att bekämpa gäng och terrorister, för att rädda barnen från övergrepp, för klimatet, för att bekämpa felaktiga åsikter, i namn av kriget mot narkotikan, för att stoppa penningtvätt… och så vidare.
Här gäller det att hålla en rågång i debatten.
Det är till exempel acceptabelt att övervaka människor som misstänks för brott – men inte alla andra, hela tiden.
Det är även acceptabelt att stoppa konkreta uppmaningar till våld – men inte åsikter.
Det är med andra ord OK att begränsa en människas grundläggande rättigheter om hon är på väg att kränka någon annans säkerhet eller egendom.
Vilket i den demokratiska rättsstaten hanteras av våldsmonopolet, från polis till oberoende domstolar. Och vid yttre hot av vårt militära försvar.
Men huvudregeln måste alltid vara de grundläggande mänskliga rättigheter som miljoner européer och amerikaner offrat sina liv för att försvara.
Rättigheter som grundas på respekt för individen och vars uppgift är att skydda dig mot övergrepp från överheten.
Låt oss repetera två aktuella punkter i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Först artikel åtta…
»Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.«
Artikel 10…
»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«
Därför fortsätter kampen mot massövervakning – och för fri information på ett fritt och öppet internet.
CC0
