Yttrandefrihet – vad säger våra grundlagar?

I dessa tider av krympande yttrandefrihet kan det vara värt att se till vad som föreskrivs i våra grundlagar. Notera att detta gäller individens förhållande gentemot staten – och inte användarvillkor på privata nätplattformar eller relationen mellan individer.

Låt oss gå till regeringsformen, kapitel 1 § 1:

»Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Den offentliga makten utövas under lagarna.«

Andra kapitlet, § 1:

Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad
1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,
2. informationsfrihet: frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden,
(…)

Även detta är intressant:

2 § Ingen får av det allmänna tvingas att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Inte heller får någon av det allmänna tvingas att delta i sammankomst för opinionsbildning eller i demonstration eller annan meningsyttring eller att tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning som avses i första meningen. Lag (2010:1408).

3 § Ingen svensk medborgare får utan samtycke antecknas i ett allmänt register enbart på grund av sin politiska åskådning. Lag (2010:1408).

Rent allmänt har yttrandefriheten (i vid bemärkelse) ett rimligt gott skydd i våra grundlagar – även om det finns tydliga undantag, varav vissa är rätt tveksamma.

Yttrandefrihetsgrundlagen säger i sitt första kapitel, första paragraf:

»Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio, tv och vissa liknande överföringar, offentliga uppspelningar ur en databas samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.

Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. I den får inga andra begränsningar göras än de som följer av denna grundlag.«

§ 11 stadgar:

»Det som är avsett att framföras i program eller genom tekniska upptagningar får inte först granskas av en myndighet eller ett annat allmänt organ. Det är inte heller tillåtet för en myndighet eller ett annat allmänt organ att på grund av innehållet förbjuda eller hindra framställning, offentliggörande eller spridning bland allmänheten av ett program eller en teknisk upptagning, om åtgärden inte har stöd i denna grundlag.«

§ 13:

»Det är inte tillåtet för myndigheter eller andra allmänna organ att på grund av innehållet förbjuda eller hindra innehav eller användning av sådana tekniska hjälpmedel som behövs för att kunna ta emot program eller för att kunna uppfatta innehållet i tekniska upptagningar, om åtgärden inte har stöd i denna grundlag. Detsamma gäller förbud mot anläggande av trådnät för sändning av program.«

Andra kapitlet, § 1 är också intressant:

»Upphovsmannen till ett program eller en teknisk upptagning är inte skyldig att röja sin identitet. Detsamma gäller för den som har framträtt i en sådan framställning och den som har meddelat en uppgift för offentliggörande enligt 1 kap. 10 §.«

Även om lagen inte är helt upp to date med den tekniska utvecklingen och även om det finns ett antal undantag finns det alltså ett rimligt skydd för Youtubers, podcasters och andra som använder audiovisuella media på internet. Intressant nog finns även ett grundlagsskydd för anonymitet.

Det finns även regler i grundlagen för den som uttrycker sig i skrift. Över till tryckfrihetsförordningens portalparagraf:

»Tryckfriheten syftar till att säkerställa ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande.

Tryckfriheten innebär en frihet för var och en att i tryckt skrift uttrycka tankar, åsikter och känslor samt att offentliggöra allmänna handlingar och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.

Tryckfriheten innebär också en rätt för var och en att ge ut skrifter utan att en myndighet eller ett annat allmänt organ hindrar detta i förväg. Åtal för en skrifts innehåll får väckas först efter det att den har getts ut och då vid en domstol. Ingen får straffas för en skrifts innehåll i andra fall än om innehållet strider mot tydlig lag som är meddelad för att bevara allmänt lugn men som inte håller tillbaka allmän upplysning.

När tryckfriheten utövas ska bestämmelser i denna grundlag som skyddar enskildas rätt och allmän säkerhet iakttas.

För tryckfriheten får inga andra begränsningar finnas än de som följer av denna grundlag.«

Åter är lagen inte riktigt i takt med den tekniska utvecklingen. Men det bör vara svårt att hävda annat än att det som är tillåtet i tryckt form även bör vara tillåtet i digital form. Lagar skall vara generella och samma regler bör gälla såväl offline som online.

Man kan också notera att upphovsrätt kan användas som ett sätt att kringgå grundlagens anda. Se till exempel det pågående målet mot Aron Flam. Där är det förvisso en privat klagande, men målet drivs av staten. Därför kan man till exempel ifrågasätta om beslaget av Flams bok är förenligt med förbudet mot förhandscensur.

Ett problem i sammanhanget är att staten (såväl EU som regeringen) använder sig av påtryckningar mot de privata nätplattformarna – för att de skall censurera oönskade åsikter genom sina användarvillkor. Alla sådana påtryckningar strider uppenbart mot de svenska grundlagarnas anda. Och de flyttar makten över yttrandefriheten bort från demokratisk kontroll och bort från möjligheten till oberoende rättslig prövning.

Dock har den som bloggar, podcastar eller vloggar helt och hållet från en egen server ett rätt starkt skydd. Frågan är dock hur sådant material kan bli allmänt känt och spritt om samma skydd inte gäller på de kanaler (plattformar) som används för marknadsföring (Facebook, Twitter, Youtube m.fl.) – där staten inte har och inte skall ha samma roll.

En annan intressant fråga är hur våra grundlagar fungerar till exempel emot EU-regler som kräver uppladdningsfilter. Det vill säga EU:s nya upphovsrättsdirektiv samt EU:s kommande förordning om terror-relaterat innehåll online (som uttryckligen handlar om att censurera åsikter). Det skall i sammanhanget bli mycket intressant att se vad som kommer att föreslås i EU:s planerade Digital Services Act, som ju har den uttalade ambitionen att etablera enhetliga europeiska regler för vad som får publiceras online.

Slutligen kan man notera att våra grundlagar ovan erbjuder väldigt lite i form av skydd för individer som tystas av andra individer. Vilket möjligen är en bra sak. Sådan lagstiftning kan bli väldigt komplicerad och få en rad oönskade och oförutsedda effekter. Och grundlagarna reglerar förhållandet mellan medborgare och stat – inte individer emellan. Dock skulle man kunna hävda att våra grundlagar erbjuder ett slags värdegrund vars anda bör vara vägledande för samhället i stort.

»Lagar kan inte ensamma säkerställa yttrandefrihet; för att varje man ska kunna framföra sina åsikter utan straff måste det finnas en känsla av tolerans i hela befolkningen.« – Albert Einstein

Kommer krav på skydd av persondata att leda till ett balkaniserat internet?

Som vi berättat i en tidigare bloggpost har EU-domstolen upphävt det så kallade EU-US Privacy Shield-avtalet, som reglerar överföring av persondata mellan EU och USA. Skälet är att domstolen anser att sådan data inte har tillräckligt starkt skydd mot amerikanska underrättlseorgan, som NSA.

Detta har utlöst en intensiv juridisk aktivitet hos många av de berörda företagen. Politico skriver:

»While it remains to be seen exactly how EU watchdogs will interpret the Privacy Shield ruling, a growing number of companies are not waiting to find out — and proactively taking the decision to keep their data in the bloc.« (…)

»A lawyer who represents large tech companies — and who asked to speak on condition of anonymity to discuss confidential matters — said they now advise some clients to consider compartmentalizing data in different regions.« (…)

»Calls for data localization — especially from privacy-conscious Germany — are not new, but this time could be different. Digital sovereignty has emerged as a top priority for Europe’s top policymakers, who have thrown their weight behind projects like Gaia-X, an initiative aimed at boosting the bloc’s ability to store data on the continent.«

Plötsligt tycks alla kort finnas på bordet. En möjlighet – som inte är speciellt trolig – är att USA ger utländska medborgare samma skydd mot massövervakning som amerikanska, eller ett USA inför en ny lagstiftning som ligger i linje med EU:s GDPR. En annan möjlighet är att dela upp data mellan EU och USA. Ett tredje alternativ är att endast överföra hårt krypterad persondata mellan EU och USA. Man skulle även teoretiskt kunna tänka sig att amerikanska nätjättar lagrar all sin information i Europa, även om inte heller det är troligt.

Oavsett vilket är risken att vi går mot en ökad balkanisering av internet – vilket i så fall strider mot hela principen om ett fritt, öppet och globalt nät. Det är också möjligt att vissa internationella företag och plattformar kan välja att sluta acceptera och serva kunder i EU. Vilket för övrigt är något Youtube redan överväger, efter att EU klubbat sitt nya upphovsrättsdirektiv.

Man kan även konstatera att företagsklimatet för nättjänster och -plattformar är sådant i EU att startups och riskkapital hellre söker sig till andra delar av världen. Vilket kommer att leda till att EU hamnar ännu mer på efterkälken. Trots de bästa intentioner håller vi på att reglera denna marknad till döds. Det är problematiskt, eftersom internet är ett centralt verktyg för mänsklighetens kollektiva utveckling.

Politico: The demise of Privacy Shield may be the end of US-Europe data transfers »

Till meningsfrihetens försvar

Utan yttrandefrihet blir demokratin meningslös.

Utbyte av tankar, fri analys, öppen debatt, kritisk granskning och pluralism är en förutsättning för att människor skall kunna göra informerade val och utkräva ansvar. Det fria ordet är en förutsättning för att samhället över huvud taget skall kunna utvecklas. Därför måste människor – utan att behöva frukta repressalier – fritt få uttrycka sina åsikter.

Yttrandefrihet och tryckfrihet blir ofta tekniska frågor kopplade till specifika händelser eller företeelser. Men i dess kärna ligger något ännu större, det som i vissa av våra grannländer kallas meningsfrihet.

Meningsfrihet kan sägas handla om mer än ett visst yttrande i viss situation. Istället handlar det om individens rätt att hysa sina egna uppfattningar utan att bli stigmatiserad. Gärna en debatt i sak. Men att försöka tysta, krossa och ödelägga livet för människor vars åsikt man inte delar – det är oacceptabelt.

Människor har knepiga föreställningar, förutfattade meningar, tror på de mest absurda saker och ställer sitt hopp till verklighetsfrånvända utopier. Jaha, så intressant. Det är i så fall först och främst deras eget problem.

Detta kan förvisso bli ett problem även i ett större perspektiv. Men det är i så fall något som måste hanteras med mer information, mer offentlig debatt, mer fakta, mer logik och en vassare analys.

Inte med cancel culture och de-plattformering.

Tvärt om är det snarare så att problematiska åsikter kan bli mer problematiska om de drivs under jorden. De som tystas kommer att se sig själva som martyrer, vilket snarast stärker dem i anden. Sådant som är förbjudet har alltid en lockelse eftersom det är mer spännande. Och åsikterna i fråga blir svårare att bemöta om man inte vet vem som hyser dem och hur stort genomslag de egentligen har.

Ofta handlar det »bara« om att någon inte håller med någon annan. Istället för att då ta debatten i sak ger man sig på personen i fråga. (Se t.ex. Alexander Bard i BLM-debatten.) Att tysta en person med andra åsikter är lättare och bekvämare än att påvisa att denne har fel. Speciellt då man själv mer styrs av känslor och åsikter än av fakta.

Att tysta avvikande röster är fegt, intellektuellt ohederligt och principlöst. Det är att hindra samhällsdebatten (och därmed samhällsutvecklingen) från att röra sig framåt. Det är att beröva demokratin dess djupare mening.

Speciellt viktigt är detta att hålla i minne nu när EU vill utforma enhetliga regler för vad som får sägas på nätet. Det ligger i farans riktning att politikerna kommer att lyssna mer på lynchmobben än på de sansade rösterna. Dels för att lynchmobben är mer högljudd. Dels för att både lynchmobben och politikerna ofta besväras av fri information på nätet. Det rubbar deras världsbild, stör deras agenda och begränsar deras makt över andra.

När EU talar om ökad pluralism i media – då är risken att det betyder minskad yttrandefrihet på nätet

Begreppet »media pluralism« är – i ett EU-sammanhang – knepigt. Speciellt som det inte finns någon allmänt vedertagen definition eller djupare analys bakom.

Rimligen bör pluralism inom media handla om att låta fler röster göra sig hörda. Men som regel landar det i att staten måste göra mer för att försvara etablerade media mot konkurrens på den digitala marknaden. (Och så brukar vänstern försöka skjuta in ett förbud mot pornografi, i den rapport i ämnet som brukar tas fram av Europaparlamentet en gång per mandatperiod.)

Nu skall det tyska EU-ordförandeskapet ta sig an frågan. Så ett papper har producerats: Safeguarding a free media system: Rethinking media pluralism (9215/20, LIMITE, 6 July 2020, pdf). I år med en corona-twist – »noting the ”importance of an independent, plural media landscape and high-quality journalistic content for the democratic opinion-forming process, particularly against the backdrop of the COVID-19 pandemic.«

Vad detta betyder är oklart – även när man försöker förklara:

»The pandemic has acted as a catalyst and has exposed or exacerbated many media policy problems. We have been made very aware of the importance of the media, but also of the fragility of the media ecosystem. We should therefore seize the opportunity, while respecting the competences of the Member States and taking into account our different social, societal and cultural characteristics, to jointly design ways to ensure and strengthen media pluralism and freedom of expression throughout the European Union.«

I sammanhanget skall man komma ihåg att politiken lever i symbios med gammelmedia. Det gäller såväl att sätta agendan som en gemensam avsky mot sociala media och internet, vilka ju ger folket möjlighet att lägga sig i.

Man ställer en rad frågor till medlemsstaternas justitiedepartement. Min blick fastnade bland annat för denna:

»Digital platforms offer a variety of information and content. What requirements such as accessibility, transparency and non-discrimination must be fulfilled by platforms so that their role as gatekeepers is consistent with the objectives of media pluralism and freedom of speech?«

Stycket ovan skulle kunna vara snömos – om det inte vore för att EU driver på en utveckling där de sociala plattformarna genom sina användarvillkor inskränker yttrandefriheten – så att politikerna slipper krångel med lagstiftning, demokratisk debatt och kritik.

Notera förekomsten av begreppen gatekeepers och freedom of speech i samma mening. En gång var grundtanken med hela internet att det inte skulle finnas några grindvakter – utan att alla åsikter, analyser och infallsvinklar skulle vara fria att publicera på sina egna meriter.

Även denna frågeställning får mig att fundera:

»With a vast amount of content available across borders, what is necessary to ensure that Member States and national regulatory authorities are able to enforce the existing (national and European) rules for media regulation that safeguard media pluralism and encourage freedom of expression?«

Här tycks alltså geografiskt gränsöverskridande information vara något slags problem – fast presenterat i en kontext av pluralism och yttrandefrihet. Det känns lite som när socialdemokraternas kvinnoförbund en gång i tiden ville förbjuda parabolantenner.

Dokumentet flaggar även för de enhetliga EU-regler om vad som får lov att sägas på internet som redan aviserats inom ramen för EU:s nya Digital Services Act.

Att detta dokument på det hela taget är vagt hållet innebär att man – när det kommer till skarpt läge – kan komma att landa i nästan vilken sorts konkreta förslag som helst. Bara för att man känner att man nog borde.

En inte allt för vågad gissning är att det hela kommer att leda till mer stöd till mainstreammedia (och public service) samt inskränkt yttrandefrihet på nätet. Med en corona-twist.

Länkar:
• Statewatch: EU: German Council Presidency paper on ”rethinking media pluralism” »
• Ministerrådet: Safeguarding a free media system – Rethinking media pluralism (PDF) »

/ HAX

Tyska EU-ordförandeskapet vill se mer övervakning och kontroll

Detta halvår är Tyskland ordförandeland i EU. Bloggaren och aktivisten Matthias Monroy har gjort en djupdykning i dess planer för polis och övervakning:

»The German Federal Ministry of the Interior wants to expand Europol and the international exchange of data during its EU Presidency. European police authorities will be supported with face recognition and decryption capabilities. Also on the agenda are the Europe-wide query of police files and the exchange on a definition of persons which pose „a potential terrorist/extremist threat“.«

Några av planerna, i punktform:

  • Ökat gränsöverskridande polissamarbete.
  • Ökat gränsöverskridande datautbyte mellan nationella polismyndigheter (och underrättelseorgan).
  • Utökat mandat för Europol.
  • Utökad lagring av och tillgång till data i Schengen Information System (SIS). Detta gäller bland annat biometrisk data och DNA. Man vill även ge SIS en ny sökportal.
  • Utökat samarbete mellan Europol och privata företag.
  • Inköp av mer och ny mjukvara för övervakning.
  • Europol skall bli en hub för att forcera kryptering.
  • Europol skall mer fokusera på att bekämpa »extremism«.
  • Integration av olika existerande system för biometrisk data.
  • Gemensam EU-databas för automatiserad ansiktsigenkänning.
  • Gränsöverskridande tillgång till utredningsfiler, även för avslutade fall.
  • Sjösätta förordningen om terror-relaterat innehåll online.
  • Samarbete om hälso-data.

EU kommer alltså att fortsätta rulla ut kontroll- och övervakningsstaten – med verktyg som kan orsaka stor skada i fel händer.

Med dessa verktyg får vi verkligen hoppas att alla EU:s 27 medlemsstater är stabila demokratier – för all framtid – som inte kommer att använda dem för att förtrycka oliktänkande eller på andra sätt missbruka dem.

Vi får också hoppas att alla de 27 medlemsstaternas myndigheter för polis och underrättelseverksamhet – för all framtid – är fria från korruption, kopplingar till kriminalitet  och läckor.

Matthias Monroy: EU Presidency – Germany advocates „European Police Partnership“ »

EU:s nya censurmaskin

I EU står just nu ännu en strid om huruvida staten skall få censurera internet – och införa uppladdningsfilter.

Den här gången handlar det inte om upphovsrätt. (Även om principen om uppladdningsfilter etablerades i EU:s hårt kritiserade upphovsrättsdirektiv.) Det aktuella förslaget handlar om att automatiskt censurera vissa åsikter.

Sorry Dave, I cannot post this text.

Vidriga åsikter, förvisso. Vad det handlar om är att man inte får göra terrorpropaganda. Vilket dock kan få en del oväntade och oönskade konsekvenser. Det farliga blir inte mindre farligt bara för att vi inte kan se det. Snarare tvärt om. Och om verksamhet går under jorden, riskerar inte sådant att påskynda radikalisering?

Men detta kommer inte att stanna vid terror-relaterat innehåll.

Med tiden kommer censurmaskinen att drabbas av ändamålsglidning.

Dels har vi redan olyckliga internetlagar i allt fler EU-länder som reglerar vad användare får skriva och säga på nätet. Och vad passar då bättre än att använda uppladdningsfilter?

Dels har vi allt hallå om vad folk rent allmänt skall få tycka, med stora inslag av ängslighet. Det diskuteras – på fullt allvar – vilka åsikter som skall tillåtas, vilka ord som får användas, vilka böcker som skall rensas ut och vem som bör lynchas för en tweet. Att toppa denna drevkultur med en statligt kontrollerad censurmaskin känns oroväckande.

Tiden för EU:s censurmaskin känns – förfärande nog – mogen.

Så här står det till i sak:

I EU förhandlar man just nu fram en förordning om terrorrelaterat innehåll online (TERREG). Worst case är att flaggat material måste avlägsnas från internet inom en timma – och att det införs automatiserade uppladdningsfilter. (Och detta är bara de två värsta, av många dåliga idéer i förslaget.)

I sammanhanget skall man komma ihåg att ett uppladdningsfilter måste filtrera allt för att fungera. Även den som anser sig ha rent mjöl i sin påse och därför inte ha något att frukta – kommer att få all sin elektroniska kommunikation filtrerad och kontrollerad. Allt som alla gör på nätet kommer att granskas och analyseras, av maskiner.

Precis som EU:s upphovsrättsdirektiv användes som murbräcka för att etablera principen om uppladdningsfilter – på samma sätt använder man nu terrorismen som ursäkt för att införa nätcensur. Sedan är det bara att hoppas att ingen kommer att använda censuren till något dumt. Någonsin.

Det värsta är att jag tror att de flesta i EU-apparaten inte riktigt förstår vad de håller på att ställa till med.

Statskontrollerad, automatiserad nätcensur. I turbulenta tider. Det känns onödigt dystopiskt.

Skrota EU:s förordning om terrorrelaterat innehåll online. Eller gör i vart fall som Europaparlamentet vill – och lyft bort de värsta delarna.

Överföring av persondata mellan EU och USA i limbo efter EU-dom

Överföring av persondata mellan EU och USA har länge varit en surdeg. Det gäller såväl överföring av bankdata i bulk som ren persondata (Safe Harbour, sedemera Privacy Shield). Såväl Europaparlamentet som EU-domstolen har satt sig på tvären när de avtal som tecknats inte levt upp till EU:s krav på på skydd för persondata.

Idag har EU-domstolen – för andra gången – upphävt det avtal som är grunden för Safe Harbour / Privacy Shield.

Grunden är det mål som drivits av den österrikiske juridikstudenten Max Schrems och som i sak rör dataöverföring från Facebook Ireland (där företaget har sitt europabolag) till USA. Frågan sattes i rörelse efter Edwards Snowdens avslöjanden om den amerikanska, globala massövervakningen – då det framkom att bland andra Facebook förser de amerikanska signalspaningsmyndigheterna med information. Och i USA gäller det begränsade persondataskydd som finns bara amerikanska medborgare.

Time har en tydlig sammanfattning:

»The European Union’s top court ruled Thursday that an agreement that allows big tech companies to transfer data to the United States is invalid, and that national regulators need to take tougher action to protect the privacy of users’ data.

The ruling does not mean an immediate halt to all data transfers outside the EU, as there is another legal mechanism that some companies can use. But it means that the scrutiny over data transfers will be ramped up and that the EU and U.S. may have to find a new system that guarantees that Europeans’ data is afforded the same privacy protection in the U.S. as it is in the EU.«

Max Schrems själv säger:

»I am very happy about the judgment. It seems the Court has followed us in all aspects. This is a total blow to the Irish DPC and Facebook. It is clear that the US will have to seriously change their surveillance laws, if US companies want to continue to play a major role on the EU market.«

»The Court clarified for a second time now that there is a clash of EU privacy law and US surveillance law. As the EU will not change its fundamental rights to please the NSA, the only way to overcome this clash is for the US to introduce solid privacy rights for all people – including foreigners. Surveillance reform thereby becomes crucial for the business interests of Silicon Valley.«

Även om det finns andra avtal om dataöverföring till utlandet att falla tillbaka på – så kommer dagens dom att skapa mycket oreda på båda sidor Atlanten. Att USA skulle ändra sin lagstiftning och massövervakning är knappast troligt. I värsta fall kan detta leda till ett digitalt handelskrig mellan EU och USA.

Precis som när det gäller EU:s dataskyddsförordning (GDPR) står här viktiga principer och praktisk verklighet mot varandra.

Ansvaret för den uppkomna situationen vilar hos EU-kommissionen – som konsekvent vägrat lyssna på Europaparlamentet och som istället för att rätta sig efter EU-domstolens första dom försökt kringgå den.

Nu är vi i princip åter på ruta ett.

Länkar:
• Time: E.U.’s Top Court Invalidates Data-Sharing Agreement With U.S. »
• EU-domstolens dom (PDF) »
• Max Schrems / noyb »
• Bakgrundsmaterial från Politico (publicerat innan domen) »

Europol kan få rätt att samla in data från nätplattformar i »förebyggande syfte«

Gällande regler för EU:s polissamarbete – Europol – ger rätt att mottaga, men inte formellt kunna kräva information från privata nätföretag. Man kan anta att till exempel Facebook och Twitter tycker att det är enklare att samarbeta än att bråka med Europol. Vilket landar i ett system där ingen juridisk instans (som en domstol) behöver kopplas in. Detta hotar dels rättssäkerheten, omöjliggör dels överprövning och förhindrar dels demokratisk insyn och kontroll.

Regelverket var tänkt att granskas och utvärderas redan våren 2019. Det går dock inte att finna någon information om att en sådan granskning skett, än mindre vad den i så fall skulle ha kommit fram till.

Trots detta har EU-kommissionen och EU:s ministerråd kommit fram till att regelverket begränsar Europols arbete – och att mandatet därför behöver utökas.

EDRi kommenterar:

»One of the main policy option foreseen is to lift the ban on Europol’s ability to proactively request data from private companies or query databases managed by private parties (e.g. WHOIS). However, disclosures by private actors would remain “voluntary”. Just as the EU Internet Referral Unit operates without any procedural safeguards or strong judicial oversight, this extension of Europol’s executive powers would barely comply with the EU Charter of Fundamental Rights – that requires that restrictions of fundamental rights (on the right to privacy in this case) must be necessary, proportionate and “provided for by law” (rather than on ad hoc “cooperation” arrangements).«

EDRi: Europol – Non-accountable cooperation with IT companies could go further »