Kommer de sociala mediejättarna att kunna fortsätta verka i Europa?

Just nu skakas sociala media av efterskalv till det amerikanska presidentvalet. Människor stängs av och det debatteras inte bara vem som sagt vad utan även hur andra människor kan tänkas tolka det som sägs. Det är en soppa.

Men detta är inte sociala medias enda problem. Britterna diskuterar lagstiftning för att hindra vad man kallar godtycklig censur och avstängning av användare på grund av att de uttrycker kontroversiella, snarare än skadliga eller felaktiga åsikter. Även Polen är på gång med något liknande.

I EU har vi dels det nya upphovsrättsdiretivet som kommer att kräva någon form av uppladdningsfilter – vilket fått bland andra Youtube att fundera högt om huruvida de över huvud taget kan verka i medlemsstaterna.

Med förordningen om terror-relaterat innehåll online (TERREG) kommer kravet på censur av vissa åsikter – samtidigt som den förbjuder medlemsstaterna att kräva uppladdningsfilter. Förordningen ställer dock samtidigt sådana krav att plattformarna ändå, i praktiken kommer att tvingas använda sig av just automatiserade uppladdningsfilter.

EU:s Digital Services Act (DSA) är tänkt att ge användarna rätt att få veta varför ett inlägg censureras eller en användare stängs av, samt en möjlighet att överklaga sådana beslut. Detta är naturligtvis utmärkt för oss användare. Men hur det skall gå till i praktiken är högst oklart. På grund av de enorma mängder innehåll som publiceras på sociala media skulle detta kräva en hel armé av mänskliga granskare, vilket plattformarna menar är en omöjlighet. Därtill ställer DSA andra, speciella och långtgående krav på just nätjättarna.

Någonstans når man en punkt där det blir för krångligt för plattformarna att verka på EU:s marknad. Vi är kanske inte där ännu, men vi rör oss åt det hållet. EU är naturligtvis en viktig marknad för Facebook, Twitter och Youtube – men vi skall inte bli förvånade om någon eller flera aktörer kommer till slutsatsen att den allt mer långtgående (och ibland befogade) lagstiftningen gör det för dyrt, krångligt och juridiskt riskabelt för de sociala mediejättarna att verka här.

Time will tell.

MP röstar för mer övervakning och censur i EU

Miljöpartiets dagar som motståndare till storebrotsstaten är över.

Nu har Alice Bah Kuhnke (MP) ännu en gång lämnat den gröna grupplinjen i Europaparlamentet. Denna gång handlar det om förordningen om terrorrelaterat innehåll online (TERREG), som bland annat kommer att innebära censur av åsikter.

Det är i LIBE (Europaparlamentets utskott för mänskliga rättigheter) som Bah Kuhnke först bröt grupplinjen vad gäller massövervakning av alla nätanvändares alla meddelanden och nu alltså även TERREG. I första fallet röstade hon för och i det andra lade hon ner sin röst.

Nu har i och för sig även S och M röstat för mer övervakning. Men det är å andra sidan deras kända politik. MP har profilerat sig som motståndare till övervakning, censur och inskränkningar av nätets frihet – och vunnit röster på detta.

MP:s lojalitet med den svenska regeringen är uppenbarligen större än mot de egna principerna, mot partigruppen i Europaparlamentet och mot medborgarnas rätt till fri information och privatliv.

Läs mer hos Piratpartiet »

EU: Nu skall alla dina elektroniska meddelanden granskas

Framåt sommaren kan alla företag som förmedlar elektroniska meddelanden människor emellan tvingas att granska allt. Detta kommer att ske med automatiska filter. Flaggat material kommer sedan att översändas till relevanta myndigheter och organisationer, utan föregående mänsklig granskning.

Ledamoten av Europaparlamentet, Patrick Breyer (PP,DE) skriver:

»The EU wants all private electronic messages to be monitored and searched by unreliable algorithms for possible child pornographic content. Providers of e-mail, messenger and chat services are to be allowed to search the content of all private messages without suspicion for known and unknown child and youth pornography and for the “initiation of sexual contacts” with minors – also with the help of error-prone “artificial intelligence”. If an algorithm flags a message as suspicious, message content and customer data may be disclosed to law enforcement agencies and non-governmental organisations worldwide, without human review. The users reported will never know about this, regardless of the outcome of the investigation.

Until now, only major US services such as GMail, Outlook.com and Facebook Messenger are indiscriminately screening all private messages. However, the EU Commission wants to oblige all providers to do so in future.«

Den här gången är det alltså sexuellt utnyttjande av barn som används som murbräcka. Vilket är en fiffig teknik – eftersom i princip ingen försvarar sådana övergrepp. På så sätt kan man tysta eller i vart fall minska kritiken mot förslaget. Men vi vet av erfarenhet att övervakning som sätts upp i ett syfte tenderar att drabbas av ändamålsglidning. När verktygen väl är på plats är det lätt ordnat att utöka övervakningen till att även omfatta annat.

Därför kan det nog vara klokt att inte sända några nakenbilder alls, inte ens av samtyckande vuxna. Utgå från att de kan komma att hamna på drift och eventuellt användas på annat sätt än det avsedda.

»You could be wrongfully suspected of possessing child pornography. US corporations algorithms often report perfectly legal holiday photos of children on the beach to the police – up to 90% of the algorithmically generated reports are unfounded. If you are sent unsolicited illegal material you will also be reported to the police. Teenagers who send self-generated nude pictures are particularly at risk of being reported – 40% of investigations for “child pornography” in Germany target minors.«

Men det är inte den enda risken:

»You could be in big trouble the next time you travel abroad. Reports are forwarded to various countries like the US, which lacks basic data protection rules – with unforeseeable consequences for you.

Your private messages and flirtations can be read by employees of US corporations if algorithms wrongfully flag you for „soliciting minors“.«

Till detta skall man lägga EU:s (och andras) enträgna försök att få tillgång till bakdörrar till krypterade meddelandetjänster.

Hur detta går ihop med det generella förbudet mot övervakning (som även finns kvar i the Digital Services Act) är högst oklart. Det samma gäller skyddet för privat korrespondens, som är en konventionsskyddad grundläggande mänsklig rättighet.

Bara vetskapen om att alla meddelanden kommer att granskas ställer naturligtvis till det för alla som sänder (legitim) känslig information. Dina meddelanden till kollegor, läkare, psykolog, media och annat som kan vara känsligt kommer att granskas och kan flaggas av misstag. Detta för att inte tala om hur besvärligt det kommer att bli för visselblåsare och andra som avslöjar hemligheter som myndigheter och andra inte vill att folket skall få vetskap om.

Man räknar, som sagt, med att 90% av alla flaggningar är felaktiga.

En första nyckelvotering kan komma att äga rum i Europaparlamentet redan under februari månad.

Läs mer hos Patrick Breyer (PP, DE) »

Europol – skall polisen inte bara upprätthålla ordningen, utan även sanningen?

Den piratpartistiske ledamoten av Europaparlamentet Patrick Breyer (DE) har ställt några frågor till Europol – som nu har skickat ett svar. Här skall vi titta närmare på en av dessa frågor.

Tydligen har Europol skrivit en rapport i vilken man ger sig själva mandatet att tackla desinformation.

Nu kan man ju tycka att det finns det redan andra som gör. Regeringen umgås rent av med tanken att skapa en myndighet för saken.

Jag tycker dessutom att nätet är rätt bra på att påpeka fel och att ge en bredare bild. Den som har fel får som regel veta det och att debunka andras påståenden i sociala media är närmast en sport. Kritiskt tänkande och fri debatt är helt uppenbart ett mycket bättre skydd mot dumhet än att begränsa det fria ordet.

Åter till Europol. De är numera en EU-myndighet för polissamarbete. Den skall medverka till att lösa brott. Men är den mycket svepande termen desinformation verkligen något som ligger under dess mandat?

Om det till exempel handlar om att stoppa bedrägerier, så javisst. Men det faller väl redan under andra lagar?

Om det däremot skulle handla om att inskränka det fria ordet och att agera något slags tankepolis – då är det läge att dra i nödbromsen.

Europol förklarar i sitt brev att med tanke på brottsläget under corona-pandemin har spridandet av desinformation inklusive fake news blivit en nyckelfaktor i det nuvarande landskapet av hybridhot. Såpass.

Sedan följer en utläggning om hur felaktig information kan få samhället som vi känner det att störta samman.

Därefter meddelas att man är på väg att adressera de återstående utmaningarna för »effective policing«, med hänsyn tagen till EU-medborgarnas gemensamma säkerhetsintressen.

Och med det anser man att det är klarlagt att Europol skall ägna sig åt att bekämpa desinformation.

Om man inte var misstänksam innan, så kanske man bör vara det nu. Att göra bekämpande av desinformation till en polisiär fråga är ett rätt djärvt skutt i ett demokratiskt samhälle. Skall polisens uppgift vara att inte bara upprätthålla ordningen, utan även sanningen?

Dessutom har vi frågan vem som i så fall skall bestämma vad som är sant – och på vilka grunder.

Detta känns definitivt som ett potentiellt hot mot yttrandefriheten och informationens frihet. Det saknas inte dystopiska referenser.

Samtidigt har man skapat en aldrig tidigare skådad övervakningsstat, som kan användas för omfattande kontroll av att folk inte viker av från den rätta vägen. Det handlar om hemliga tvångsmedel, som är verktyg för just den polis som nu vill lägga bekämpandet av oönskad information till sina uppgifter. Det känns närmast Orwellskt.

Läs Europols dokument här (PDF) »

Skall folk få tycka vad de vill på internet?

Sociala medieplattformar som Facebook, Youtube och Twitter är privata företag. De har rätt att tillämpa i stort sett vilka användarvillkor de vill. De har rätt att välja vilka de vill upplåta utrymme åt. Och så skall det naturligtvis vara.

Men detta ger dem inte rätt att slippa kritik när de beter sig idiotiskt. Är de kloka, då lyssnar de till sina användare. Vi är trots allt den produkt de tjänar sina pengar på.

Två gånger de senaste dagarna har jag stött på relativt stora aktörer på Facebook och Youtube som fått inslag censurerade eller sina konton uppsagda utan någon form av rimlig förklaring. Närmare bestämt ingen förklaring alls.

Detta hade varit ett mindre problem om inte dessa plattformar vore totalt dominerande. Och att starta konkurrerande plattformar blir allt svårare, i vart fall här i Europa – som är på väg att reglera sönder nätet. När det införs »länkskatt« eller krav på uppladdningsfilter, då kommer de sociala mediejättarna alltid att ha tillräckliga resurser. Till skillnad från startups och små konkurrenter som aldrig får en ärlig chans.

Allt kompliceras av att tonen på de sociala plattformarna blir allt mer uppskruvad och att folk tycks bli mer intoleranta och snarstuckna. Dessutom består mycket av polariseringen på nätet inte på att folk tycker olika i sig – utan på att man angriper varandra för vad man tror, hoppas och påstår att den andre tycker.

De flesta är forcerat känslosamma och skjuter från höften. Att vara rationell, logisk och faktabaserad är ute. För att inte tala om artig och korrekt. Vilket får internet att förvandlas till ett skyttegravskrig istället för ett intressant samtal.

Människor tror vad de vill tro, ser vad de vill se och tror ofta att en liten del av bilden är hela bilden.

När den digitala mobben drar fram efter en vantolkad tweet kan det sluta med att människor blir de-plattformerade, mister sina jobb och får sina liv förstörda. Av människor som menar att de själva är de goda och kärleksfulla.

Jag älskar internet och tänker försvara dess frihet och öppenhet. Jag ser internet som det stora torg på vilket vi kan mötas, samarbeta, handla och diskutera. Jag är närmast andäktig inför att vi har ett globalt nätverk tillgängligt 24/7 – med mänsklighetens samlade kunskap och där nyckeln till framgång är att erbjuda andra värde.

Just därför gör det mig ont när de sociala mediejättarna beter sig maktfullkomligt mot sina användare; när EU cementerar nätjättarnas dominerande position genom överreglering; när människor hellre spyr galla över varandra än försöker lyssna och förstå; när nätets självutnämnda ordningsmän tystar oliktänkande.

Vill vi ha statliga ordningsmän på internet?

Ett av de förslag som förs fram i EU:s nya Digital Services Act (DSA / förordningen om digitala tjänster) är så kallade »trusted flaggers«. Enkelt uttryckt handlar det om statligt godkända ordningsmän på nätet.

Detta har väckt förvånansvärt lite uppmärksamhet, i princip ingen alls. Låt oss kika närmare på förslaget.

  • Trusted flaggers skall vara underordnade nationella Digital Services Coordinators.
  • De skall besitta särskild kompetens för att identifiera och flagga olagligt innehåll på nätet.
  • Ett kriterium är, enligt DSA att »it represents collective interests and is independent from any online platform«.
  • Deras flaggningar skall prioriteras för behandling av nätplattformarna.
  • Det skall vara offentligt vilka dessa trusted flaggers är.
  • De skall kunna bli av med sitt uppdrag om de missköter sig.

På sidan 28, motivering 46 (förklarande memorandum, ej lagtext) finner vi en mer utförlig beskrivning:

»Action against illegal content can be taken more quickly and reliably where online platforms take the necessary measures to ensure that notices submitted by trusted flaggers through the notice and action mechanisms required by this Regulation are treated with priority, without prejudice to the requirement to process and decide upon all notices submitted under those mechanisms in a timely, diligent and objective manner. Such trusted flagger status should only be awarded to entities, and not individuals, that have demonstrated, among other things, that they have particular expertise and competence in tackling illegal content, that they represent collective interests and that they work in a diligent and objective manner. Such entities can be public in nature, such as, for terrorist content, internet referral units of national law enforcement authorities or of the European Union Agency for Law Enforcement Cooperation (‘Europol’) or they can be non-governmental organisations and semi- public bodies, such as the organisations part of the INHOPE network of hotlines for reporting child sexual abuse material and organisations committed to notifying illegal racist and xenophobic expressions online. For intellectual property rights, organisations of industry and of right-holders could be awarded trusted flagger status, where they have demonstrated that they meet the applicable conditions. The rules of this Regulation on trusted flaggers should not be understood to prevent online platforms from giving similar treatment to notices submitted by entities or individuals that have not been awarded trusted flagger status under this Regulation, from otherwise cooperating with other entities, in accordance with the applicable law, including this Regulation and Regulation (EU) 2016/794 of the European Parliament and of the Council.«

Dessa nätgranskare kan alltså vara statliga organ, representanter för vissa särintressen och organisationer.

Detta väcker massor av frågor. Hur tänker man  till exempel förhålla sig till nätgranskare utsedda att flagga olagligt material i länder som inte respekterar de medborgerliga fri- och rättigheterna och som har lagar som går på tvärs med övriga EU (t.ex. hädelselagar och abortförbud)? Hur genomtänkt är det egentligen att ge olika särintressen rollen som censorer – då de ju till sin natur är partiska? Hur har man tänkt förhålla sig till nätgranskare som kan misstänkas ha en politisk agenda?

Detta kan bli en soppa.

Rent spontant känns det som att prioriterad begäran om censur bara borde få begäras av en myndighet, till exempel den nya Digital Service Coordinator som medlemsstaterna förväntas inrätta. Och egentligen borde det inte få ske med mindre än föregående rättslig prövning.

Men att ha allehanda särintressen som nätcensorer utan någon föregående prövning av deras framställningar till nätplattformarna – det känns som upplagt för missbruk och konflikter. Om man alls skall ha trusted flaggers, då borde de snarare rikta sina anmälningar till sin nationella Digital Services Coordinator för prövning.

Det verkar som att EU – åter igen – dumpar frågan om vad som får publiceras på nätet på andra aktörer istället för att reglera det fria ordet genom lag och rättsväsende.

Nästa omröstning om TERREG – EP/LIBE 11 januari

Förhandlingarna om EU:s nya förordning om terror-relaterat innehåll online är som bekant klara. Nu skall kompromissen behandlas av Europaparlamentet. Första steget blir i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (LIBE) den 11 januari. Utfallet av den voteringen (förmodligen röstar LIBE ja till kompromissen) kommer sedan att vara huvudförslag när parlamentet under våren röstar i plenum.

Den stora frågan i kompromissen är att onlineplattformar kan men inte måste använda sig av uppladdningsfilter. Som vi tidigare rapporterat kommer detta i de flesta fall förmodligen ändå att leda till att automatiserade uppladdningsfilter används – eftersom alternativet är manuell granskning, vilket vore oerhört resurskrävande och långsamt.

Läs mer hos Piratpartiet »

EU begränsar yttrandefriheten i smyg

EU har utvecklat en metod för att införa kontroversiella inskränkningar av nätets frihet bakvägen.

Vi har sett det när politiker vill begränsa det fria ordet på internet. När sådana inskränkningar har varit för kontroversiella eller känsliga – då har man istället utövat påtryckningar mot de sociala plattformarna, så att de gör motsvarande inskränkningar genom sina användarvillkor. Vilket flyttar makten över det fria ordet från lagstiftning och domstolar till privata aktörer. Konsekvensen blir att den enskilde användaren i princip blir rättslös.

Ett annat, aktuellt, exempel är förordningen om terror-relaterat innehåll online. När förslaget om obligatoriska uppladdningsfilter blev för kontroversiellt – då blev de »frivilliga«. Plattformarna åläggs fortfarande ett ansvar för att viss information inte sprids, men lagstiftaren lämnar det till respektive plattform att besluta hur det skall ske. Formellt sett är detta ett steg i rätt riktning. Men i praktiken innebär det att plattformarna ställs inför valet att antingen granska allt som ladas upp manuellt (vilket är en närmast övermänsklig uppgift som skulle kräva en omfattande nyanställning av granskare) eller att använda automatiska uppladdningsfilter. Och då kommer de flesta med säkerhet att välja det senare.

EDRi kommenterar:

»Although authorities can no longer impose the use of automated content filtering tools, platforms are highly encouraged throughout the text to make all efforts to delete terrorist content, including by relying on their terms of services. Given current content moderation practices, it would involve content filtering. The problems of these context-blind, ill-suited technologies remain unanswered and unaccounted for.«

I grunden är detta en demokratifråga. Om man vill inskränka det fria ordet då måste reglerna vara föremål för en öppen och grundlig demokratisk lagstiftningsprocess. Vilket även ger den som drabbats av inskränkningen rätt att få sin sak prövad i domstol, under rättssäkra former.

Det är detta EU gång på gång kringgår.

EU:s Digital Services Act sammanfattad

På tisdag eftermiddag presenterade EU-kommissionen sitt förslag till en Digital Services Act (och en Digital Markets Act). Det är ett omfattande dokument, men vi skall här göra ett första försök att vaska fram några av de mest intressanta punkterna.

Låt oss börja med vad EU-kommissionen själv har att säga om DSA – eller Rättsakten om digitala tjänster, som den kommer att heta på svenska. Citat:

  • Regler för avlägsnandet av olagliga varor och tjänster och olagligt innehåll på nätet.
  • Skyddsmekanismer för användare vars innehåll felaktigt raderats av plattformar.
  • Nya skyldigheter som innebär att mycket stora plattformar ska vidta riskbaserade åtgärder för att förhindra att deras system missbrukas.
  • Omfattande åtgärder för att säkra öppenhet, bland annat när det gäller onlinereklam och algoritmer som används för att rekommendera innehåll till användare.
  • Nya befogenheter att granska hur plattformarna fungerar, däribland genom att underlätta för forskare att få tillgång till viktiga data från plattformarna.
  • Nya bestämmelser om spårbarhet för företagsanvändare på onlinemarknadsplatser, så att det blir möjligt att spåra säljare av olagliga varor eller tjänster.
  • En innovativ samarbetsprocess mellan myndigheter för att säkerställa ett effektivt genomförande på hela den inre marknaden.

Så långt Kommissionen. Nu över till själva dokumentet (PDF), som vi än så länge bara fått tag i på engelska. Det är på 110+ sidor, så vi hoppar direkt till de skarpa förslagen. Detta med reservation för att det är första gången jag ser texten – och säkert inte förstår allt och kanske missuppfattat en del.

Artikel 3:1 Mere Conduit

Where an information society service is provided that consists of the transmission in a communication network of information provided by a recipient of the service, or the provision of access to a communication network, the service provider shall not be liable for the information transmitted, on condition that the provider:
(a) does not initiate the transmission;
(b) does not select the receiver of the transmission; and
(c) does not select or modify the information contained in the transmission.

Här har vi budbärarimmunitet, i vart fall för internetoperatörer. Vilket är en bra sak.

Artikel 4.1 – Caching ger en motsvarande budbärarimmunitet till mail-operatörer, meddelandetjänster och förmodligen även chatt-operatörer med reservation för att material som flaggas av myndigheterna måste tas bort.

Artikel 5.1 – Hosting känns lite knepigare att tolka utan bakgrundsmaterialet. Den lär helt klart täcka molntjänster. Och förmodligen sociala nätplattformar.

Where an information society service is provided that consists of the storage of information provided by a recipient of the service the service provider shall not be liable for the information stored at the request of a recipient of the service on condition that the provider:
(a) does not have actual knowledge of illegal activity or illegal content and, as regards claims for damages, is not aware of facts or circumstances from which the illegal activity or illegal content is apparent; or
(b) upon obtaining such knowledge or awareness, acts expeditiously to remove or to disable access to the illegal content.

5.2: Paragraph 1 shall not apply where the recipient of the service is acting under the authority or the control of the provider.

5.2 är en smula kryptisk. Vi får undersöka saken i en senare post.

Artikel 7 – No general monitoring or active fact-finding obligations

No general obligation to monitor the information which providers of intermediary services transmit or store, nor actively to seek facts or circumstances indicating illegal activity shall be imposed on those providers.

Detta betyder rimligen att det inte får förekomma något allmänt krav på att operatörer och plattformar skall övervaka all trafik i jakt på olagligheter. Vilket i stort sett känns som att man överför eHandels-direktivets förbud mot generell övervakning. (Hur det är tänkt att gå ihop med förordningen om terror-relaterat innehåll online är oklart.)

Dock håller man i artikel 9 öppet för att granska enskilda användare (som då rimligen är misstänkta för brott):

Providers of intermediary services shall, upon receipt of an order to provide a specific item of information about one or more specific individual recipients of the service, issued by the relevant national judicial or administrative authorities on the basis of the applicable Union or national law, in conformity with Union law, inform without undue delay the authority of issuing the order of its receipt and the effect given to the order.

Artikel 8 – Orders to act against illegal content

1. Providers of intermediary services shall, upon the receipt of an order to act against a specific item of illegal content, issued by the relevant national judicial or administrative authorities, on the basis of the applicable Union or national law, in conformity with Union law, inform the authority issuing the order of the effect given to the orders, without undue delay, specifying the action taken and the moment when the action was taken.

2. Member States shall ensure that the orders referred to in paragraph 1 meet the following conditions:
(a) the orders contains the following elements:
– a statement of reasons explaining why the information is illegal content, by reference to the specific provision of Union or national law infringed;
– one or more exact uniform resource locators and, where necessary, additional information enabling the identification of the illegal content concerned;
– information about redress available to the provider of the service and to the recipient of the service who provided the content;
(b) the territorial scope of the order, on the basis of the applicable rules of Union and national law, including the Charter, and, where relevant, general principles of international law, does not exceed what is strictly necessary to achieve its objective;
(c) the order is drafted in the language declared by the provider and is sent to the point of contact, appointed by the provider, in accordance with Article 10.

Myndigheterna skall alltså kunna beordra nedtagning av olagligt material. Men inte utan en hänvisning till lagrum och information om hur man överklagar.

»Due diligence obligations for a transparent and safe online environment«

I denna del av DSA föreskrivs bland annat:

  • Service providers, nätplattformar m.fl. (providers of intermediary services) skall ha en kontaktpunkt för myndigheterna. (10:1)
  • De som inte har sin verksamhet i EU måste i vart fall ha juridisk representation här. (11:1)
  • Tydliga terms & conditions – som även förklarar företagens policy och metoder för moderation. (12)
  • Transparensrapporter som omfattar så väl information om material som tagits ner på order av myndigheterna som om den egna moderationen (13)
  • Lättillgängliga funktioner för att anmäla olagligt innehåll till hosting services providers. (14)
  • Huvudregeln är att den som anmäler innehåll måste förklara varför, vem hon är och dessutom gå i god för att anmälan är korrekt och motiverad. (14:2)
  • Den som får material nedtaget / bortmodererat skall snarast informeras om saken, om metoden, om skälet och om möjligheten att överklaga. (14:5 & 15)
  • Sociala plattformar skall ha lättillgängliga och begripliga rutiner för att hantera klagomål. (17)
  • Något slags entitet skall etableras för att lösa konflikter mellan service providers och användare utanför det vanliga rättsväsendet. (18)

Artikel 19 – Trusted flaggers

Nu blir det nog en smula kontroversiellt. Lite elakt uttryckt skulle man kunna säga att det skall anställas ordningsmän eller renhållningsarbetare på nätet.

1. Online platforms shall take the necessary technical and organisational measures to ensure that notices submitted by trusted flaggers through the mechanisms referred to in Article 14, are processed and decided upon with priority and without delay.
2. The status of trusted flaggers under this Regulation shall be awarded, upon application by any entities, by the Digital Services Coordinator of the Member State in which the applicant is established, where the applicant has demonstrated to meet all of the following conditions:
(a) it has particular expertise and competence for the purposes of detecting, identifying and notifying illegal content;
(b) it represents collective interests and is independent from any online platform;
(c) it carries out its activities for the purposes of submitting notices in a timely, diligent and objective manner

Det skall vara offentligt vilka som utses till trusted flaggers (19:3 & 4) och de skall kunna få sparken om de missköter sig (19:5 & 6).

Kvalitetsmärkta nätriddare som städar upp på nätet – eller EU-godkända nätgranskare som är en del av propagandamaskineriet? Detta är något det kommer att bli debatt om.

Man kan för övrigt undra om 19:2b avser allmänintresset eller kollektiva intressen och i så fall vilka.

Vi går vidare…

  • I artikel 20 regleras hur det skall gå till när användare stängs av från onlineplattformar.
  • Nätplattformarna måste anmäla misstänkt kriminalitet som de upptäcker till myndigheterna. (21)
  • Den som vill sälja något på nätet måste vara tydligt identifierad. (22)
  • I sina transparens-rapporter (13) skall online-plattformar även ange bl.a. omfattning av konfliktlösning (18), omfattningen av avstängningar samt vilka automatiska verktyg man använder för att moderera innehåll och hur dessa fungerar. (23)
  • Vid online-annonsering skall det tydligt framgå att annonser är annonser, vem som är avsändaren samt vilka parametrar som använts för att komma fram till att annonsen visas för just dig. (24)

Speciallagstiftning för nätjättar

  • I artikel 25 slår man fast att man kan införa specialregler för plattformar med minst 45 miljoner användare.
  • Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt systemkritiska risker koppade till dominerande aktörer. (26)
  • Man ägnar mycket EU-lingo åt arbete för att minimera sådana risker. (27)
  • Nätjättarna skall utsättas för en omfattande, oberoende och årlig revision. (28)
  • Användarna skall kunna påverka enligt vilka kriterier de rekommenderas annonser och skall kunna välja minst ett alternativ som inte bygger på profilering. (29)
  • De stora plattformarna måste behålla all upptänklig data om annonser och deras exponering i minst ett år. (30)
  • De skall förse en Digital Services Coordinator / Kommissionen med all tänkbar data om sig själva. (31)
  • De skall även ha compliance officers. (32)

I nästa avsnitt skall det upprättas allehanda standards, uppförandekoder och  krisprotokoll. Mest byråkrati.

Digital Service Coordinators (DSC)

Artikel 38 till 41 lanserar nationella Digital Services Coordinators:

Member States shall designate one of the competent authorities as their Digital Services Coordinator. The Digital Services Coordinator shall be responsible for all matters relating to application and enforcement of this Regulation in that Member State, unless the Member State concerned has assigned certain specific tasks or sectors to other competent authorities. The Digital Services Coordinator shall in any event be responsible for ensuring coordination at national level in respect of those matters and for contributing to the effective and consistent application and enforcement of this Regulation throughout the Union.

Artikel 41 ger dessa – låt oss förkorta dem till DSC – lite halvt polisiära befogenheter. Artikel 42 föreskriver böter på upp till sex procent av vinst eller omsättning för företag som bryter mot denna nya förordning. Artikel 43 ger även användare rätt att vända sig till sin DSC. I artikel 44 föreskrivs att DSC skall avge årliga aktivitetsrapporter. DSC:s i olika länder skall enligt artikel 45 kunna samverka över gränserna och göra gemensamma utredningar (45 & 46).

European Board for Digital Services

European Board for Digital Services (47 – 49) är tydligen tänkt som något slags organ för samverkan för nationella DSC:s.  Det spontana intryck man får är att detta kommer att bli något slags ny EU-myndighet.

Sektion tre hoppar vi över idag, då det mest verkar handla om olika sanktionsformer och befogenheter för den nya europeiska nät-byråkratin. I artikel 67 meddelas att:

The Commission shall establish and maintain a reliable and secure information sharing system supporting communications between Digital Services Coordinators, the Commission and the Board.

Artikel 68 vädrar tanken på att etablera något slags nationella konsument-råd för användare av nätplattformar, som förmodligen är tänkt som referensgrupp.

Artikel 70 ger oss en Digital Services Committee. Dess uppgift skall vara att biträda EU-kommissionen.

Förordningen skall utvärderas vart femte år (73). Någon implementation i nationell lagstiftning behövs inte (74):

This Regulation shall be binding in its entirety and directly applicable in all Member States.

Så långt the Digital Services Act. Men det är även intressant att se vad som inte finns i lagförslaget.

Man sätter till exempel de tekniska ramarna för att kunna avlägsna material – men ger inga närmare besked om vad som kan komma att avlägsnas. Det lär komma nästa år i EU:s Code of Conduct on countering illegal hate speech online.

Med reservation för att allt ovan är anteckningar från min första genomläsning av själva lagtexten – så känns det som om man är på väg att bygga upp en väldig byråkrati för internet i EU. Och hållningen till de stora sociala plattformarna känns stundtals direkt fientlig (även om det kanske ibland är välförtjänt).

Nu skall jag försöka förstå mer om the Digital Services Act – och återkomma med en mer genomarbetad kommentar. Samt kasta ett öga på the Digital Markets Act.