Vill vi verkligen offra våra fri- och rättigheter på säkerhetens altare?

De flesta människor tycks ha problem med att hålla mer än en tanke åt gången i huvudet.

Gängbrottslighet, skjutningar, explosioner och terrorhot har lett till att en majoritet av svenska folket tycks vara för mer övervakning.

Nyansen att för mycket och automatiserad övervakning kan göra det svårare att identifiera verkliga hot (genom det överväldigande antalet falska positiva) tycks ha gått de flesta förbi. Man kan även notera att av alla terrorister som varit verksamma i Europa på senare år, så har de flesta redan varit flaggade av myndigheterna. Men man har inte haft resurser för att övervaka dessa redan kända potentiella säkerhetshot. Däremot har man satsat stort på att övervaka alla andra – som inte är misstänkta för något brottsligt eller farligt.

Om ovan nämnda praktiska aspekter av övervakningen hamnat i diskussionens skugga – så råder fullständigt mörker när det gäller de principiella frågorna.

I grunden handlar det om våra grundläggande mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter. Dessa är ytterst en garanti för att överheten inte skall kunna förtrycka enskilda eller grupper av individer. I dessa ingår även rätten till privatliv. Utan rätt till en privat sfär finns ingen verklig frihet.

Tanken som de flesta inte tycks tänka är om det verkligen är värt att offra de principer som garanterar individens rätt i en demokratisk rättsstat. Är det lämpligt att försöka lösa ett problem genom att offra grundläggande rättigheter – vilket kan ge oss andra, betydligt värre problem på lite sikt? Vill vi verkligen montera ner principer till skydd för individen som det tagit århundraden att bygga upp?

Problemet är att frågan knappt ens diskuteras. Istället rusar vi vidare in i en Storebrors- och övervakningsstat av aldrig tidigare skådad omfattning. Och vi drivs av rädsla – vilket är en ovanligt snäv och olämplig drivkraft om man vill fatta rationella beslut.

Rimligen måste det finnas sätt att skydda oss mot brott, våld och terrorism utan att offra våra grundläggande fri- och rättigheter. Om inte, då är vi riktigt illa ute. Då var vårt öppna, fria, demokratiska samhälle bara en parentes.

Åklagare kräver avlyssning även vid mindre brott

Att åklagare vill ha mer avlyssning är knappast märkligt. Det är deras jobb och det ligger i deras intresse.

Samtidigt finns en viktig princip som säger att det integritetsintrång som följer med tvångsmedel (avlyssning, telefonavlyssning och snart även hemlig dataavläsning) skall stå i proportion till brottets allvar. Därför skall sådana tvångsmedel inte förekomma när det gäller mindre allvarlig brottslighet och bagatellartade brott. Gränsen går idag vid brott som kan ge minst två års fängelse.

Detta försöker man nu resonera sig runt. SR Ekot rapporterar:

»Trots att polisen kunnat se att ett stort antal äldre ringts upp från samma telefonnummer så kan åklagaren inte begära hemlig telefonavlyssning eftersom varje enskilt brott inte skulle ge två års fängelse.

– Eftersom varje bedrägeri inte har ett straffvärde av två år så går det inte att avlyssna. Men däremot är det ganska uppenbart att hela brottsligheten kanske har ett straffvärde som överstiger två år med råge, säger Christer Sammens.«

Till att börja med är resonemanget en smula märkligt. Om ett flertal bedrägerier sker över telefon, från ett och samma telefonnummer – då borde det vara uppenbart att det handlar om en gärningsman eller en grupp av gärningsmän. Och då borde det redan från början vara att betrakta som ett övergripande brott med ett straffvärde på minst två års fängelse. Vilket i ett rimligt system borde innebära att man kan använda tvångsmedel – utan att tumma på proportionalitetsprincipen.

Ofta finner man att det finns två skäl till att folk säger eller gör saker och ting. Ett skäl som låter bra – och ett verkligt skäl. Ett sådant verkligt skäl skulle kunna vara att landets åklagare regelmässigt vill kunna använda avlyssning och andra tvångsmedel, även vid utredning av mindre allvarliga brott. Vilket i så fall landar i att tvångsmedel kommer att kunna användas närhelst åklagare så önskar – även när det integritetsintrång som följer inte står i proportion till det eventuella brottets straffvärde.

Det är i så fall något som inte är i linje med den demokratiska rättsstatens principer.

SR Ekot: Åklagare vill underlätta telefonavlyssning »

Sista chansen att stoppa EU:s uppladdningsfilter

Alla de riksdagspartier (alla utom S) som röstade nej till EU:s upphovsrättsdirektiv inför EU-valet har nu en chans att göra skillnad – även när det inte är valrörelse. Riksdagen bör uppdra åt regeringen att stödja Polens klagan mot artikel 13/17 (uppladdningsfiltret) i EU-domstolen. Men det måste ske innan 2 oktober.

Se filmen på Youtube »

Eftersom denna site är rensad från kakor och andra integritetskränkande tillägg bäddar vi inte in filmen för automatisk uppspelning här – utan ber dig att istället följa länken till Youtube ovan.

Läs även: Poland challenges copyright upload filters before the CJEU »

Uppdatering, se även Emanuel Karlsten: Polen drar upphovsrättsdirektivet till domstol – här är svenska partierna som stöttar »

Innan den 2 oktober bör Sverige stödja Polens talan mot artikel 13/17 i EU-domstolen

Efter en »freedom of information (FOI) request« har detaljerna kring Polens klagan till EU-domstolen om EU:s nya upphovsrättsdirektiv blivit kända. Vad man siktar in sig på är artikel 17 (tidigare 13) som gör nätplattformarna ansvariga för vad deras användare laddar upp – vilket kommer att kräva någon form av automatisk filtrering, anlalys och i förekommande fall censur.

EDRi rapporterar:

»The Republic of Poland seeks the annulment of Article 17(4)(b) and Article 17(4)(c) of the copyright Directive.Alternatively, should the Court find that the contested provisions cannot be deleted from Article 17 of Directive without substantively changing the rules contained in the remaining provisions of that article, Poland claims that the Court should annul Article 17 of Directive in its entirety.

Poland claims that the Directive infringes the right to freedom of expression and information guaranteed by Article 11 of the Charter of Fundamental Rights of the European Union.«

Och så en viktig detalj:

»The EU Member States (and Iceland, Liechtenstein and Norway) have until 2 October 2019 to submit an application to the CJEU to intervene in this case, as defined by Chapter 4 of the CJEU’s Rules of Procedure (RoP). Member States can intervene to support, in whole or in part, either Poland’s position on Article 17 or the Council and Parliament’s position on Article 17.«

Med andra ord kan Sverige stödja Polens sak och därmed de landets klagan större tyngd. Och det borde väl vara möjligt – eftersom det innan EU-valet fanns en förkrossande majoritet i riksdagen (alla utom S) mot det nya upphovsrättsdirektivet. Men det måste ske innan den 2 oktober.

Så nu är det upp till bevis för riksdagens partier: Var motståndet mot artikel 13/17 bara röstfiske – eller tänker man fortsätta det även när det inte är valrörelse?

EDRi: Poland challenges copyright upload filters before the CJEU »

Regeringsförklaringen: Mer övervakning

Statsminister Stefan Löfven (S) har avgett sin regeringsförklaring för det kommande riksdagsåret. Marschen in i övervakningsstaten fortsätter. Ett par punkter:

  • Enklare att besluta om kameraövervakning.
  • Hemlig dataavläsning.
  • Automatisk kameraidentifiering av fordon.

Det är också värt att notera att hot och hat mot politiker och journalister kommer att straffas hårdare än hat och hot mot vanliga människor.

Regeringsförklaringen »

Privacy International: How bulk interception works

Storbritannien och Sydafrika medger bulk-avlyssning av internetkablar. Men Sverige..?

Privacy International rapporterar:

»Six years after NSA contractor Edward Snowden leaked documents providing details about how states’ mass surveillance programmes function, two states – the UK and South Africa – publicly admit using bulk interception capabilities.

Both governments have been conducting bulk interception of internet traffic by tapping undersea fibre optic cables landing in the UK and South Africa respectively in secret for years.«

Detta handlar om ett samarbete för global övervakning där vi – genom Edward Snowdens avslöjanden och efter utfrågningar i Europaparlamentet – vet att Sverige spelar en viktig roll.

Det rör dels den tele- och datatrafik som passerar Sveriges gränser som sådan. FRA-lagen möjliggör övervakning, skanning och analys av all sådan trafik. (Vilket omfattar det mesta vi gör på nätet.) Dels vilka Sverige delar denna information med och vad vi i så fall får i utbyte.

Under Europaparlamentets utfrågningar om massövervakningen 2013-14 framkom att den svenska signalspaningen i kabel i princip gjort oss till det »sjätte ögat« i det så kallade »Five Eyes«-samarbetet i vilket USA, Storbritannien, Kanada, Australien och Nya Zeeland samlar in så mycket trafikdata och innehåll som de kommer åt.

Att Sverige är en viktig aktör i detta samarbete kan illustreras med att svenska FRA (enligt bl.a. Snowden-läckan) har tillgång till den amerikanska spiondatabasen XKeyscore, ofta kallad spionernas Google. Den innehåller sådant som uppsnappats genom massövervakningen och som man tror kan vara bra att ha. Databasen innehåller med säkerhet uppgifter om svenskar och svenska förhållanden. Vilket i stora delar är information som FRA aldrig skulle få laglig rätt att samla in på egen hand – men alltså ändå har tillgång till via XKeyscore.

Men om detta finns idag ingen offentlig diskussion i Sverige.

Privacy International: Two states admit bulk interception practices: why does it matter? »

I andra länder oroas man över EU:s krav på registrering av våra tågresor. I Sverige är systemet redan klart att plugga in.

Som vi tidigare rapporterat ( | ) vill EU utvidga registreringen av våra resor till att även omfatta tåg och båt.

Nu börjar debatten ta fart och motståndet att sprida sig. I vart fall i utlandet.

Till exempel höjs röster i Tyskland om att sådan registrering kommer att kräva att alla tågbiljetter blir personliga. En kritisk röst är den tyske federale dataskyddskommissionären, som varnar för att systemet kommer att kränka fundamentala medborgerliga rättigheter – inte minst om register över våra resor automatiskt börjar samköras med andra register.

Länk: EU Sicherheitsbehoerden wollen an Daten von Bahnreisenden »

Svenska SJ har redan personliga biljetter. När de infördes hävdade SJ att det inte kommer att leda till eller kopplas till övervakning. Vilket alltså, med tiden visat sig vara fel. Det blir precis som kritikerna fruktade, när EU nu utvidgar kraven på registrering av våra resor.

När SJ införde personliga biljetter kommenterade SJ:s talesman kritiken med att det inte är någon mänsklig rättighet att åka tåg.

Datalagringen bygger på en politisk lögn

Datalagringen har blivit en politisk följetong. Gång på gång har regering och riksdag vägrat finna sig i EU-domstolens beslut om att svepande lagring av data om alla medborgares tele- och nätkommunikationer utan misstanke om brott inte får förekomma. Med den nya lag som träder i kraft den 1:a oktober gör man det igen. Men det är inte det enda problemet.

Om politikerna hade stått vid sitt ord – att datalagringen endast skulle användas för att bekämpa allvarlig brottslighet och terrorism – då hade det förmodligen inte blivit så mycket bråk. Men de talade inte sanning. Under de perioder som vi haft datalagring har den används generöst, till exempel för att jaga fildelare. Och Skatteverket har begärt ut data tusentals gånger per månad.

Datalagringen är helt enkelt ett så stort ingrepp i människors rätt till privatliv att det inte står i proportion till dess användning vid mer eller mindre bagatellartade brott.

Hade politikerna istället stått vid sitt ord och endast låtit myndigheterna använda de lagrade uppgifterna när det verkligen är viktigt – och kanske först efter domstolsprövning – då hade motståndet förmodligen varit mindre. (Även om kränkningen av människors rätt till privatliv ändå i princip är fel.)

Men har riksdag och regering lärt sig något av detta? Svaret är nej. Med den nya lag som klubbades i juni och som träder i kraft den 1:a oktober finns inga sådana begränsningar. Istället öppnas portarna på vid gavel – igen.

Ibland är det nästan så att man kan misstänka att regeringen försöker föra folket bakom ljuset. Under processen med den senaste lagen har det till exempel lyfts fram att det kommer att krävas åklagarbeslut för att få använda uppgifter från datalagringen för underrättelsearbete. Men detta handlar inte om vanligt utredningsarbete. Underrättelsearbete handlar om kartläggning och spioneri. Så den eventuella garanti som en prövning av åklagare utgör är alltså inte aktuell när myndigheterna plockar ut lagrad kommunikationsdata till vardags. Då är det istället öppna spjäll, precis som tidigare.

Det är svårt att dra någon annan slutsats än att politikerna verkligen vill att datalagringen skall vara ett verktyg för att kunna övervaka, kontrollera och snoka i vanligt, hederligt folks liv. Annars hade de lagt något slags ribba för när den får användas.

Denna misstanke stärks av det faktum att riksdagen även uttalat att den vill ha en mer omfattande datalagring än den som nu åter införs. Några begränsningar för hur och när den används är de inte ens intresserade av att diskutera.

Länkar:

• Den 1:a oktober börjar datalagringen på nytt »

• Regeringen »
• Riksdagen »
• Smedjan: Den rättsvidriga datalagringen är tillbaka »
• Alla tidigare poster på denna blogg som är taggade under datalagring »

Den 1:a oktober börjar datalagringen på nytt

Innan riksdagen gick på sommarlov klubbade den igenom ny lagstiftning som innebär att datalagringen återupptas den 1:a oktober. Vilket innebär att tele- och nätoperatörerna tvingas lagra data om alla svenskars tele- och internetkommunikationer – och att lämna ut denna information till myndigheterna, när de senare så önskar.

EU-domstolen har redan för fem år sedan ogiltigförklarat EU:s datalagringsdirektiv. Fram till dess påstod svenska politiker att de egentligen inte ville införa datalagringen – men att EU tvingar dem. Efter EU-domstolens beslut fungerar dock det argumentet inte lika bra…

EU-domstolen har även sagt nej till den svenska lagen om datalagring. Motiveringen är den samma som när det gäller direktivet ovan: Svepande lagring av data om alla medborgares telekommunikationer är inte OK. Sådan lagring utan misstanke om brott är inte OK. Sådan lagring är en kränkning av medborgarnas rätt till privatliv, vilken är en del i våra grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.

Men nu gör Sverige alltså ett nytt försök att lagra data om alla svenskars tele- och nätkommunikationer. Utan brottsmisstanke. Vilket fortfarande är lika fel som förut. Denna nya lagstiftning träder i kraft den 1:a oktober.

Våra politiker upprepar alltså samma beslut gång på gång – och hoppas att de förr eller senare kommer undan med det. De hoppas kanske att operatörerna tröttnar på att överklaga. Eller på att kunna för EU-domstolen bakom ljuset genom att ändra i detaljer som inte har med principfrågan att göra.

Således kommer ny svensk lag – som enligt EU-domstolen kränker de mänskliga rättigheterna – att börja gälla och datalagringen att återupptas den 1:a oktober.

Länkar:
• Regeringen »
• Riksdagen »
• Smedjan: Den rättsvidriga datalagringen är tillbaka »
• Alla tidigare poster på denna blogg som är taggade under datalagring »

Driver SVT på för en reglering av sociala media?

SVT Kultur har idag ett par artiklar om sociala media. Gemensamt är att de trycker på för någon form av reglering av sociala media.

Digitaliseringsminister Anders Ygeman (S) säger bland annat att det behövs reglering på EU-nivå. Dels handlar det om mer överskådliga användarvillkor. Dels om innehåll.

SVT formulerar ingången till sin artikel så här. »Sociala mediers inverkan på oss människor skapar frågor om rätt och fel i det moderna informationssamhället. Är det individens ansvar att lära sig vara källkritisk eller borde nätjättar som Facebook och Google styras av ett etiskt regelverk?«

Så även om artikeln är en smula oklart skriven får man anta att det är detta han syftar på när han talar om att han och andra ministrar haft möte med de stora nätplattformarna. »Där har vi understrukit både en dialog mellan myndigheter och företag men också att företagen tar ett betydligt större ansvar.«

Vilket riktar ljuset mot de ständiga frågorna: Vem skall bestämma vad som är rätt och fel? På vilken grund skall ett sådant etiskt regelverk i så fall vila? Och är det överhuvudtaget lämpligt med reglering?

SVT har även en artikel med filosofiprofessorn tillika nya akademiledamoten Åsa Wikforss. Hon säger »Problemet har varit att de här teknikjättarna har sagt att de inte är publicister utan en ”plattform” där folk får skriva vad de vill. Därför har man inte velat gå in och ta det där ansvaret över innehållet. Men nu inser man ju att den där linjen inte riktigt håller.«

Vilket rimligen också landar i att det måste ske någon form av styrning, övervakning, kontroll, urval och begränsning av innehåll.

Båda texterna är luddigt hållna och man kanske inte skall dra allt för stora växlar på dem. Det intressanta i sammanhanget är att de presenteras av SVT som är en av landets största och mest etablerade mediekanaler. (Som dessutom ägs av staten.)

Man skulle lätt kunna misstänka att SVT försöker sätta ramarna för en debatt som syftar till att styra och begränsa innehållet i sociala media. Det är i vart fall intrycket man får när de nu kör flera sådana här inslag / texter samtidigt.

Att ropa efter reglering är alltid lätt. Men det leder till följdfrågor. Reglering av exakt vad? Hur är det tänkt att ske? Vem är det i så fall som förväntas bestämma vad andra människor skall tillåtas publicera i sociala media? Och på vilken grund?

Att formuleringarna är vaga gör bara behovet av uppmärksamhet och lite sund misstänksamhet desto större. Det är nämligen så här vägen till reglering och lagstiftning brukar börja.

Länkar:
• Digitaliseringsminstern: De globala nätjättarna borde ta betydligt större ansvar »
• Åsa Wikforss: ”Vi befinner oss i en experimentell verkstad” »