Kategori: Sverige

Om ett år skall EU:s nya upphovsrättsdirektiv vara lag – vad händer?

Henrik Alexandersson Lämna en kommentar

Hur går det egentligen med implementeringen av EU:s nya upphovsrättsdirektiv i medlemsstaterna? Vi har samlat några aktuella länkar.

Emanuel Karlsten skriver om saken. Inga konkreta politiska förslag finns ännu  i Sverige och frågan har förberetts med ett samråd ordnat av Justitiedepartementet. Vad gäller Tyskland skriver han »i korthet kan sägas att allt upphovsrättskyddat material kommer filtreras, om inte upphovsrättshavaren på förhand märkt upp materialet som fritt för användning.« Här finns även en positiv nyhet. »De upphovsrättsinnehavare som missbrukar filtret och ”överblockerar” ord eller bilder som de inte äger, kommer förlora sin möjlighet att blockera under en tid.«. Ungern brottas med frågan om undantag för satir m.m. Nederländerna vrider och vänder på frågan om skyddsmekanismer mot överblockering.

Communia skriver mer om Ungern och Nederländerna. I en annan artikel granskar de Tyskland. Via tidigare Europaparlamentarikern Julia Reda har det tyska justitiedepartementets diskussionspapper (översatt till engelska) läckt ut. Och i Frankrike pågår som bekant en strid om huruvida Google skall tvingas betala »länkskatt«, där den franska staten och mediehusen för tillfället tycks gå segrande ur striden.

Slutligen har Piratpartiet en sammanfattning av läget i Tyskland, på svenska.

Rent allmänt kan man säga att många länder tenderar att införa något slags »fair use«-undantag i upphovsrätten för satir, kritik m.m. (Men vad hjälper det om de automatiska filtren inte kan förstå kontext och därmed inte kan undanta satir?) Frågan om risken för överblockering diskuteras också. Och allt tyder på att de olika nätplattformarna kommer att tvingas införa automatiserade uppladdningsfilter, trots alla politiska löften om motsatsen. Och »länkskatten« har blivit den surdeg man kunde frukta.

Även om det finns en del ljuspunkter, så tenderar allt som upphovsrättsdirektivets kritiker varade för vara på väg att bli verklighet.

Förtryckets verktyg – snart i svenska polisens händer

Henrik Alexandersson Lämna en kommentar

Polisen och Säkerhetspolisen skall nu köpa in verktyg för att kunna bedriva den av riksdagen godkända hemliga dataavläsningen. Det vill säga statstrojaner som kan ta sig in i datorer och komma åt allt, även krypterade meddelanden – innan de krypteras eller efter att de avkrypterats.

Detta uppmärksammas av SVT som har undersökt marknaden och talat med SÄPO.

Det handlar om leverantörer som är ökända för att deras produkter använts för att kränka mänskliga rättigheter, för att förfölja oppositionella, för att lura journalister i döden och annat som aldrig får förekomma i en demokratisk rättsstat.

Därför finns det ett visst moraliskt intresse i vilken leverantör de svenska myndigheterna väljer. Kommer till exempel den svenska polisen att använda sig av samma verktyg mot sitt eget folk som Saudiarabien, Egypten och Kina använder mot sina? Det vore intressant att få veta. Men SÄPO tiger, naturligtvis.

»Vi kommenterar aldrig våra metoder eller teknik, säger Säkerhetspolisens generaldirektör Klas Friberg.«

SVT:s Fredrik Laurin ställer en del intressanta frågor till Säkerhetspolisens presschef Karl Melin. Och det rör mer än leverantörerna.

Hur är det till exempel med att andra, till exempel kriminella, kan använda samma säkerhetshål som Säpo – om inte dessa säkerhetshål rapporteras in och blir kända? Svaret är inte helt lätt att tyda. Men jag tror att Melin menar att om det förekommer databrottslighet, då skall man vända sig till polisen. Vilket kan skapa något av en intressekonflikt – om det samtidigt ligger i polisens intresse att dessa säkerhetshål förblir okända.

Min gissning är för övrigt att ordern går till NSO Group.

Länk till SVT – läs både texten och se intervjun »

 

Video: Nätnyheter från Femtejuli.se

Henrik Alexandersson Lämna en kommentar

Kommenterade nätnyheter från 5 juli-stiftelsen.
• Utredning vill förbjuda anonyma SIM-kort
• EU-kommissionen vill se mer auktoritativt innehåll online
• MP-ministrar vill begränsa yttrandefriheten
• Behövs EU:s nya förordning om terror-relaterat innehåll online?

Se videon på Youtube »

Eftersom denna site är rensad från kakor och andra integritetskränkande tillägg bäddar vi inte in filmen för automatisk uppspelning här – utan ber dig att istället följa länken till Youtube ovan.

En svensk tiger: När svenska staten beslagtar en bok som granskar Sveriges mörka förhållande till Nazityskland

Henrik Alexandersson Lämna en kommentar

Ingen kan väl ha missat att Aron Flams bok »Det här är en svensk tiger« blivit anmäld för upphovsrättsbrott. Men frågan har ytterligare ett lager – då bokens innehåll utmanar den officiella svenska historieskrivningen från andra världskriget.

Själva upphovsrättsfrågan är intressant i sig. Att den svenska tigern från andra världskriget i detta fall är satir torde vara uppenbart för alla – då tigern både heilar och har en armbindel med en svastika. Tyvärr finns inget formellt undantag från upphovsrätten för satir, parodi eller »fair use« i svensk lagstiftning – även om lagens förarbeten argumenterar för ett sådant undantag. Inte heller EU:s nya upphovsrättsdirektiv föreskriver något sådant undantag.

Möjligen kan man hoppas att detta fall leder till att frågan uppmärksammas och att ett nationellt undantag skrivs in i svensk lag, när det nya upphovsrättsdirektivet skall införlivas i vår lagstiftning. Läs mer om upphovsrättsfrågan hos Piratpartiet.

Men det finns en aspekt till, som inte fått den uppmärksamhet den förtjänar:

Aron Flams bok är en kritisk granskning av Sveriges förhållande till Nazityskland under andra världskriget. Det finns skäl att tro att denna – föga smickrande – bild inte faller Beredskapsmuseet (som äger upphovsrätten till tigern) i smaken. Därför måste man ställa sig frågan om huruvida upphovsrättstvisten i detta fall inte bara handlar om bilden av tigern – utan även används för att tysta en oönskad granskning.

I vart fall är detta den praktiska konsekvensen – då den senaste upplagan av boken nu beslagtagits av åklagare. Besvärande information om Sveriges förhållande till Hitlers Tyskland har därmed hindrats från spridning – av svenska staten.

/ HAX

Bard anmäld för hets mot folkgrupp

Henrik Alexandersson 1 kommentar

Den skattefinansierade »Näthatsgranskaren« har anmält artisten och samhällsdebattören Alexander Bard för hets mot folkgrupp.

Att ta sig samman, studera, jobba och ta kommandot över sitt liv betraktas alltså av gruppen som hets.

Uttrycker Bard då missaktning mot färgade? Det är i sammanhanget inte Bard, utan Black Lives Matter och allehanda demonstranter som ursprungligen hävdar att svarta har en missgynnad särställning i samhället. Vad Bard gör är att påpeka det orimliga i att då odla en offerkultur istället för att uppmuntra den mänskliga potentialen för utveckling, framgång och storhet.

På sätt och vis hoppas jag nästan att saken går till åtal – då Bard är karl nog för att kunna försvara sig.

Det hela belyser även ett underliggande problem med lagen om hets mot folkgrupp. Lagen gäller inte lika för alla – utan särbehandlar vissa grupper, som därmed betraktas som extra skyddsvärda. Vilket är problematiskt i en demokratisk rättsstat.

Eller för att citera den gamle S-ledaren Per-Albin Hanssons berömda folkhemstal »Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.«

Enkelt uttryckt: Om något skall anses vara brottsligt eller ej måste rimligen avgöras av handlingen som sådan – inte vem den riktar sig mot. Allt annat är att bryta mot principen om allas likhet inför lagen.

Slutligen kan man undra vad det är för debattklimat där människans eget ansvar och potential betraktas som något kontroversiellt.

/ HAX

Den fria informationens fiender kommer i många skepnader

Henrik Alexandersson Lämna en kommentar

En av orsakerna till att jag bor i Berlin är stadens historia. Man går runt ett hörn, och plötsligt får man en nyttig örfil som påminner om nazismens eller kommunismens förbrytelser mot mänskligheten.

När jag går ner till affären passerar jag en plakett bland gatstenarna som påminner om att i detta hus bodde en namngiven människa som fördes bort och dödades i något av förintelselägren. Tar jag en promenad längs kanalen bakom riksdagsbyggnaden ser jag minnesmärken för de människor som dog eller mördades när de på denna plats försökte simma från förtrycket i öst till friheten.

Detta är viktiga påminnelser om att saker och ting kan gå över styr, att allt – bortom vad vi kan föreställa oss – faktiskt kan ske och om vad som i sammanhanget är viktigt. Vilket stärker mig i min uppfattning om människans naturliga rättigheter (liv, säkerhet och egendom). Det ger mig energi för att fortsätta slåss för våra grundläggande fri- och rättigheter. Och det gör mig uppmärksam på att hotet mot vår frihet och fred kan komma i vilken skepnad som helst.

Därför blir jag bekymrad över den cancel culture som nu vill utrota allt som människor kan associera med något upprörande, ondskefullt eller stötande. Den gör oss historielösa, den gör oss naiva och den minskar förståelsen för att vår frihet och demokrati (trots dess brister) alltid måste försvaras.

Vill vi förstå vår värld och vårt samhälle – då behöver vi mer information, inte mindre – och fler referenspunkter, inte färre. Då behöver vi påminnas även om sådant som kan vara problematiskt, fel eller ondskefullt. Hur skall vi – och kommande generationer – annars kunna lära oss något?

När bannlysningen sedan drabbar verk som »Borta med vinden«, »Fawlty towers« och »Little Britain« blir det rent löjligt. Att minska mängden tillgänglig information, tolkningar, vinklingar, speglingar, berättelser och humoristiska betraktelser av sakernas tillstånd gör oss dummare och mer enkelspåriga – vilket i sin tur gör oss sämre skickade att möta dagens och morgondagens hot mot fred och frihet.

Det är dessutom att idiotförklara folket, vilket i sig är problematiskt ur ett demokratiskt perspektiv.

En fråga man måste ställa sig är om censur, inskränkningar i yttrandefriheten och begränsningar av tillgången till information inte på sätt och vis är lika allvarlig om det är resultatet av en hastigt uppblossad moralpanik – som när sådant organiseras av stat och politik. Konsekvenserna blir i vart fall, till viss del desamma. Människors referenspunkter och därmed förståelse för den verklighet vi har att leva i begränsas. Vilket i slutändan gör folket lättare att dupera eller lura in på nya vägar till förtryck och elände.

I sammanhanget kan det vara värt att påminna om George Orwells ord »Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nutiden, kontrollerar det förflutna.«

I detta perspektiv måste det vara direkt kontraproduktivt att revidera historien och kulturen så att allt som kan påminna om och varna oss för begångna misstag städas bort. Vår historia är inte alltid vacker – vilket vi har att leva med. Det förändras inte av att man städar bort sådant som kan påminna oss om detta faktum. Tvärt om gör det oss sämre rustade att försvara det öppna och fria samhället.

Den fria informationen är redan under angrepp från staten, EU och nätjättarna. Är det något vi inte behöver på topp av detta, då är det historierevisionism.

/ HAX

Inre borgerlig opposition mot övervakningsstaten

Henrik Alexandersson Lämna en kommentar

»Integritet är en lyx som enbart går att åtnjuta när andra intressen står tillfredställda, skulle man kunna sammanfatta doktrinen. Detta är i grunden är en omöjlig hållning. Tanken att staten någonsin skulle nå denna punkt och i stället börja ge ifrån sig redan beviljade maktmedel är fullständigt orealistisk.«

Adam Danieli, på Timbros Smedjan: Borgerligheten måste åter ta strid mot övervakningssamhället »

Kultur- och demokratiministern vill inskränka yttrandefriheten – men vill inte berätta hur

Henrik Alexandersson Lämna en kommentar

MP-ministrarna Åsa Lindhagen (jämställdhet) och Amanda Lind (kultur och demokrati) skriver i Expressen:

»Detta är inte tider att vara naiv. Vi har sett förut vad som kan hända när gränser förskjuts för vad som går att säga. Sett hur samhällen förändrats i grunden. För att människor inte sa stopp, för att stegen längs det sluttande planet föreföll så små och obetydliga.

Det är hög tid att säga stopp.«

Det man syftar på är rasism – och att rasism normaliseras är inget som någon önskar. I vart fall väldigt få.

Debattartikeln väcker samtidigt massor av frågor, som den lämnar obesvarade.

Hur vill ministrarna sätta upp gränser för vad som »går« att säga? Var går i så fall gränsen, utöver vad som redan idag regleras i lag? Vem skall bestämma var denna gräns går? Utifrån vilka principer?

Det är samtidigt oroväckande att ministrarna inte med en stavelse tycks reflektera över det faktum att just inskränkningar i yttrandefriheten traditionellt sett har varit auktoritära, totalitära och odemokratiska regimers verktyg.

Ser man till historiens största tragedier – då är det snarare regimer än folket som piskat upp hat mot olika grupper i samhället. Vilket lett till förtryck, förföljelse och miljontals döda.

Det sluttande plan som nämns i citatet ovan kan lika gärna beskriva hur politiken – inte minst på EU-nivå – ständigt urholkar de medborgerliga fri- och rättigheterna i namn av än det ena, än det andra.

Man kan lätt få intrycket att det är kritik mot regeringens och Miljöpartiets politik som stör artikelförfattarna.

Därmed inte annat sagt än att rasism kan vara problematisk och att den är intellektuellt grund.

Ingen människa kan rå för vad hon föds till – och den enda måttstock individer kan mätas efter är deras handlingar. Vilket är en position som bäst försvaras i en fri och öppen debatt. Men om man bannlyser oönskade yttranden – då omöjliggör man även debatten och dess motargument.

Ministrarnas utspel är oroväckande och problematiskt. Miljöpartisterna måste svara på frågorna ovan. Exakt vilken slags yttranden är det de vill stoppa? Vem skall bestämma detta? Och hur är det tänkt att gå till?

Regeringen vill smyglansera automatiserad ansiktsigenkänning

Henrik Alexandersson Lämna en kommentar

SVT rapporterar:

»Efterlysta personer eller misstänkta för allvarlig brottslighet ska avslöjas vid gränsen – genom ansiktsigenkänning. Det föreslår regeringen i ett nytt lagförslag som ska göra det möjligt för polisen att testa tekniken på Skavsta flygplats.« (…)

»Passagerare kommer att fotograferas vid gränskontrollen. Med hjälp av biometrisk ansiktsverifiering jämförs bilden sedan med den biometriska bild som finns lagrad på en minneskrets i passagerarens pass.«

I sig är detta kanske inte så uppseendeväckande: Man vill kontrollera att personen vid gränskontrollen är samma person som i passet.

Justitieminister Morgan Johansson (S) säger »Jag tror att det finns en stor förståelse bland svenska folket för att vi behöver den här tekniken vid våra gränspassager.«

Detta är en trojansk häst.

Regeringen banar väg för automatiserad ansiktsigenkänning genom en någorlunda rimlig applikation som kan antas vara godtagbar eller rent av önskvärd bland befolkningen.

Men automatiserad ansiktsigenkänning kan även vara ständig övervakning och spårning av alla som rör sig i samhället, i realtid. Det kan vara automatiserad registrering eller identifiering av deltagare på ett politiskt möte. Det kan vara skattemyndigheten som vill snoka i dina förehavanden. Det kan vara myndigheter som vill bygga sociogram ör att kartlägga människors förhållande till varandra. Och som vanligt kommer antalet falska positiva att vara överväldigande – även om träffsäkerheten skulle vara 99%, vilket inget system kommer i närheten av idag.

Om vi skall ha gränskontroller är det naturligtvis rimligt att man kan kontrollera att den inresande är den han eller hon uppger sig vara i sin identitetshandling. Men det gäller att se upp, så att detta inte blir en bakdörr för att öppna upp för en teknik för massövervakning och kontroll av vanligt, hederligt folk.

SVT: Regeringen vill testa ansiktsigenkänning på svensk flygplats »