Sverige

I denna kategori publicerar vi poster som främst rör Sverige, rent svenska nätfrågor och svensk politik.

Mer övervakning. Men blir vi säkrare?

13 september 2026 av Henrik Alexandersson

Så har ytterligare en valrörelse passerat utan att någon brytt sig om övervakningsfrågorna.

Det är inte bara politikerna som duckar ämnet. Den ständigt växande övervakningsstaten har brett folkligt stöd – eftersom människor är rädda.

Visst, det är nya tider nu – med en del påtagliga hot mot vår säkerhet. Men vi har inte ens stannat upp för att fundera över om mer övervakning fyller sitt syfte och vilket slags övervakning som i så fall är lämplig.

Alla torde vara överens om att människor som på konkreta grunder misstänks för allvarliga brott skall kunna övervakas. Den som begår brott kränker andras rätt till säkerhet och egendom och bryter mot lagen. Det tillhör statens kärnuppgifter att utreda brott, lagföra gärningsmän och skydda andra från deras framfart. Frågan är dock hur träffsäker denna övervakning är.

Enligt regeringens årliga redovisning hade hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation bidragit till åtal i en tredjedel av de redovisade fallen. För hemlig rumsavlyssning var motsvarande siffra 42 procent. Det innebär inte att all övrig avlyssning är fel eller meningslös. Men siffrorna pekar på att man långt ifrån alltid kan utgå från att ens övervakning där man utreder ett konkret brott träffar rätt.

Man kan även fundera över kontrollmekanismerna. Inte en enda begäran om tillstånd för hemlig rumsavlyssning (över 500) har avslagits av domstol sedan 2022. Och då finns ändå allmänna ombud som skall bevaka den enskildes integritetsintresse i processen.

Dagens Juridiks chefredaktör William Eriksson skriver i en krönika…

»Antingen är åklagarnas bedömningar alltid perfekt avvägda. Eller så fungerar inte kontrollmekanismen och de rättssäkerhetsgarantier som vår justitieminister alltid framhåller när han pratar om utökade möjligheter till tvångsmedelsanvändning.«

Ett uppenbart problem med hemliga tvångsmedel är deras indirekta konsekvenser. Ta till exempel hemlig dataavläsning (spionprogram på misstänktas digitala enheter). En metod för att ta sig in i sådana enheter är att utnyttja säkerhetsluckor i mjuk- och hårdvara.

Om myndigheterna känner till en sådan sårbarhet uppstår ett dilemma: Rapporterar man den så att den kan åtgärdas, eller håller man den hemlig för att kunna fortsätta använda den? I det senare fallet kan samma säkerhetslucka även utnyttjas av kriminella, främmande makt eller andra angripare. Vilket i sin tur gör oss alla mindre säkra.

Det bredare problemet är massövervakningen. Det vill säga när man övervakar alla, utan brottsmisstanke. För att informationen kan vara bra att ha.

För att parafrasera EU-domstolen när den upphävde EU:s datalagringsdirektiv: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

Det är ett hinder EU:s institutioner nu försöker ta sig runt. EU-kommissionen arbetar med att ta fram ett nytt datalagringsdirektiv. Ett skarpt förslag sägs komma innan nästa sommar.

En svensk lagrådsremiss föreslår till och med att datalagring skall utökas från metadata till innehåll – och att detta innehåll skall kunna överlämnas till myndigheterna i läsbar (av-krypterad) form. Efter att tunga remissinstanser som försvarsmakten sågat förslaget har det dock lagts på is för tillfället. I vart fall till efter valet.

Även Chat Control hör hemma i denna diskussion. Förslaget öppnar för granskning av innehåll i privata elektroniska meddelanden hos människor som inte är misstänkta för brott. Ändå vill staten kontrollera din privata elektroniska korrespondens.

Övervakningsstaten sväller ständigt i något slags enkelriktat flöde. Nya befogenheter läggs till gamla, medan diskussionen om den samlade effekten på den personliga integriteten är så gott som obefintlig.

Frågan är hur mycket mer övervakning vårt samhälle tål innan det blir ett demokratiskt och praktiskt problem.

CC0

Brottsprovokation och anonyma vittnen är en farlig kombination

8 september 2026 av Henrik Alexandersson

Staten föreslås få provocera fram brott. Samtidigt har det blivit tillåtet med anonyma vittnen i våra domstolar. Vad kan möjligen gå fel?

Lagar kan inte betraktas isolerade. I kombination med annan lagstiftning kan de få synergieffekter, oväntade konsekvenser och medföra oönskade risker.

I går skrev vi om regeringens förslag om »särskilda provokativa åtgärder« – det vill säga brottsprovokation som kan leda till att någon förmås att begå ett brott, uppmuntrad av myndigheterna. Kombinera det med att det sedan 1 januari 2025 också är tillåtet med anonyma vittnen i våra domstolar. Då uppstår en helt ny dynamik.

Brottsprovokation kan leda till att en person begår ett brott som annars inte hade begåtts. Och anonyma vittnen innebär att du kan bli anklagad för något – utan att få veta vem som lämnar belastande uppgifter mot dig och att du därmed inte heller kan bedöma den personens trovärdighet och motiv. Vilket begränsar din möjlighet att försvara dig.

Din försvarsadvokat får då svårare att ställa frågor om exempelvis vittnets bakgrund, dolda motiv eller personliga relation till dig – eftersom frågor som kan avslöja vittnets identitet kan stoppas.

Ur ett utredningstekniskt perspektiv kan det rent av vara extra angeläget att skydda identiteten på den som varit del av en brottsprovokation. Det gör det än svårare att bedöma om polisen huvudsakligen observerade en redan existerande brottslig avsikt eller faktiskt skapade brottet.

Polisen kan alltså ha provocerat fram situationen och sedan bli den viktigaste källan till vad som egentligen hände. Åklagarsidan känner till operationen, aktörerna och bakgrunden. Försvaret måste samtidigt kunna ifrågasätta om staten gått för långt – utan att ha full tillgång till samma information.

Utredningen om brottsprovokation (SOU 2025:109) tar själv upp beröringspunkterna mellan provokativa åtgärder och anonyma vittnen. Den hänvisar bland annat till Europadomstolens Lüdi-mål, där artikel 6 (rätt till en rättvis rättegång) kränktes eftersom den tilltalade och hans advokat inte fick möjlighet att förhöra den polis som infiltrerat verksamheten.

Utredningen skriver vidare att det inte bör kunna undanhållas den misstänkte att ett tillslag kommit till efter provokativa åtgärder av en infiltratör, särskilt om infiltratören haft en central och aktiv roll. Utredningen konstaterar samtidigt att detta ofta innebär att även provokatörens identitet blir uppenbar – vilket inte alltid ligger i polisens intresse.

Provokation och anonyma vittnen kan förstärka varandras rättssäkerhetsproblem. Ju större roll staten själv har spelat för att skapa den situation som utgör bevisningen, desto starkare blir argumentet för full insyn i hur situationen skapades och vem som skapade den.

Resultatet kan annars bli att enskilda individer hamnar i rent Kafka-artade situationer.

• Brotts- eller bevisprovokation – vad vill regeringen? »
• Nu införs anonyma vittnen i våra domstolar »

CC0

Brotts- eller bevisprovokation – vad vill regeringen?

7 september 2026 av Henrik Alexandersson

Regeringen föreslår att polisen skall få ägna sig åt brottsprovokation. Vilket är en diskutabel verksamhet.

Polisen skall bekämpa brott inte uppmuntra till eller möjliggöra dem.

Brottsprovokation: polisen påverkar någon så att denne begår ett brott som personen annars kanske inte skulle ha begått.

Bevisprovokation: polisen skapar en situation för att skaffa bevis om redan pågående eller beslutad brottslighet, utan att förmå någon att begå ett brott som denne annars inte skulle ha begått.

Brottsprovokation är således mer problematisk än bevisprovokation.

Så vad vill regeringen? Sveriges Radio sammanfattar:

»Regeringen föreslår en ny lag som ska tydliggöra att polisen får använda brottsprovokation. Polis ska till exempel få utge sig för att vara ett barn som säljer sex på nätet, eller en person som vill handla med narkotika. Åtgärderna ska bara få användas när någon redan är misstänkt för ett brott och när syftet är att få fram bevisning. Det måste också ha godkänts av åklagare först.«

SR:s sammanfattning är dock inte heltäckande. Förslaget öppnar även för provokativa åtgärder för att utreda vem som skäligen kan misstänkas för brott, alltså i vissa fall innan det finns en identifierad skäligen misstänkt person. Då ställs högre krav på brottets allvar.

Här ett citat ur regeringens PowerPoint på presskonferensen:

»En ny lag som ger brottsbekämpande myndigheter uttryckligt stöd för att använda särskilda provokativa åtgärder.

Särskilda provokativa åtgärder är åtgärder som kan leda till att någon begår ett brott.«

På nästa bild skriver man att särskilda provokativa åtgärder skall få användas vid förundersökningar som rör allvarlig eller svårutredd brottslighet; mot den som är skäligen misstänkt och för att utreda vem som är skäligen misstänkt; och om det är av synnerlig vikt för utredningen.

Det där med »synnerlig vikt« låter som lite av en brasklapp.

Vad är problemet med brottsprovokation?

Om polisens påverkan är avgörande för att brottet blir av, visar ingripandet inte nödvändigtvis att personen skulle ha begått något brott alls utan provokationen. Staten får då ett märkligt dubbelt förhållande till gärningen. Först medverkar den till att framkalla brottet, sedan straffar den personen för resultatet.

Provokation kan riktas mot personer som myndigheter ogillar eller misstänker utan att det finns tillräckliga skäl för vanliga tvångsmedel. (Tanken går spontant till jaktbrott, där åklagare emellanåt tänjt på gränserna för vad som är acceptabelt i en rättsstat. Se t.ex. åklagaren vs. Hedin.)

Om polisens agerande fått någon att begå ett brott som denne annars inte skulle ha begått kan en fällande dom strida mot rätten till en rättvis rättegång enligt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

En infiltratör kan börja med att erbjuda en möjlighet, sedan övertala, pressa, locka med ovanligt stora summor eller på annat sätt driva personen över gränsen. Det kontrafaktiska problemet är centralt. Skulle brottet verkligen ha begåtts utan polisens medverkan?

Anta att polisen misstänker att A redan säljer kokain. En polis under täckmantel frågar »Kan jag få köpa 100 gram?« A säljer. Det är en typisk bevisprovokation. Polisen ger A möjlighet att demonstrera en brottslighet som redan pågår.

Men anta istället att A aldrig har sålt narkotika. Polisen kontaktar honom gång på gång, erbjuder mycket pengar och försöker övertala honom att skaffa kokain. Till slut går A med på det. Då närmar vi oss kärnan i brottsprovokation. Myndigheten har då inte bara avslöjat brottsligheten utan varit en väsentlig orsak till att den uppstod.

Här finns en gråzon. En polis får i undercoverarbete rimligen spela sin roll och erbjuda ett tillfälle till brott. Men ju mer polisen tar initiativet, tjatar, övertalar, höjer belöningen, pressar eller konstruerar ett brott som annars inte skulle ha inträffat, desto mer problematisk blir metoden.

I amerikansk rätt ligger en liknande tanke bakom försvaret entrapment – då fokus bland annat ligger på om den tilltalade redan var predisponerad att begå brottet eller om staten skapade brottsviljan.

Från just USA finns gott om exempel på hur brottsprovokation missbrukats och ibland fått oväntade och oönskade konsekvenser. Människor har fått sina liv ödelagda helt i onödan.

Ett ofta återberättat exempel på oönskade konsekvenser rör handeln med fridlysta djur. Agenter från U.S. Fish and Wildlife Service (FWS) arbetade undercover som handlare och köpte vithövdade havsörnar, kungsörnar och andra skyddade fåglar eller fågeldelar. Operationen koncentrerades bland annat kring Yankton Sioux Reservation i South Dakota.

Myndigheten började med konkreta misstankar mot människor som redan ägnade sig åt illegal handel. Men undercoveroperationen fortsatte så länge – och erbjöd så mycket pengar i ett fattigt område – att människor som aldrig tidigare hade jagat eller sålt örnar började göra det.

Det principiella problemet är inte något som kritiker av förslaget har hittat på. Utredningen konstaterar själv att utgångspunkten är att brottsbekämpande myndigheter inte bör förmå människor att begå brott och hänvisar till principen att myndigheternas uppgift är att förhindra och utreda brott, inte att skapa nya.

Nu vill regeringen ändå uttryckligen öppna för åtgärder som kan leda till att människor förmås att begå brott.

Det kan finnas situationer där sådana metoder är både effektiva och försvarliga. Men när staten börjar skapa de gärningar som staten själv skall bekämpa krävs tydliga gränser, stark kontroll och en ständig fråga i bakhuvudet:

Skulle brottet ha begåtts om staten inte hade lagt sig i?

• Regeringen: Pressträff om nya verktyg till polisen för en stärkt brottsbekämpning »
• PowerPoint från presskonferensen »
• Lagrådsremiss: Stärkt brottsbekämpning genom särskilda provokativa åtgärder »

• SR: Regeringen – Polisen ska få använda brottsprovokation »

CC0

Chat Control: Blandade signaler från partierna

6 september 2026 av Henrik Alexandersson

Båda de dominerande regeringsalternativen är splittrade om Chat Control. Bahnhofs valenkät visar att såväl Moderaterna som Socialdemokraterna undviker att ge ett tydligt svar.

Internetoperatören Bahnhof har genomfört en intressant enkät om nätfrågor bland de politiska partierna. En av frågorna rör Chat Control. Men för att sätta in svaren i sitt sammanhang kommer här först lite bakgrundsinformation.

Hösten 2023 enades Europaparlamentet – med mycket bred politisk uppslutning – om en position som i centrala delar säger nej till EU-kommissionens förslag om Chat Control 2.

Från höger till vänster enades man om att övervakning endast skall riktas mot personer eller grupper där det finns rimliga skäl att misstänka att olagligt material förekommer, inte mot samtliga användare. Beslut om övervakning skall fattas av en domstol eller motsvarande. Parlamentet uttalade även stöd för rätten till totalsträckskrypterad kommunikation och rätten att vara anonym.

Detta var innan EU-valet 2024. Det är lätt att misstänka att parlamentets beslut var ett sätt att få bort frågan från EU-valrörelsen. Till exempel stod Socialdemokraterna bakom parlamentets position – trots att de uttalat stöd för Chat Control 2 både före och efter detta beslut.

I EU:s ministerråd har den svenska regeringen (M+KD+L) under processen stött olika kompromisser om Chat Control. Detta trots att M+L kampanjade på ett nej till Chat Control inför EU-valet.

Efter en del organisatoriska finter med formalia blev resultatet i Europaparlamentet i juli i år att Chat Control 1 kunde förlängas (frivillig skanning av innehållet i medborgarnas elektroniska meddelanden). M+KD+S+C röstade för en förlängning. L+V+SD röstade nej till en förlängning. MP avstod.

Nu till Bahnhofs enkät. Man frågar bland annat…

»Om ert parti får regeringsinflytande efter valet, kommer ni att verka för att Sverige i ministerrådet säger nej till Chat control, generell massövervakning och förslag som försvagar eller i praktiken omöjliggör totalsträckskryptering? Varför/varför inte?«

Centern: Vi kan (…) lova att vårt parti säger nej till förslag som inkluderar generell massövervakning och försvagar kryptering i ministerrådet och i EU-förhandlingarna.

Kristdemokraterna: Om frågan aktualiseras på nytt i ministerrådet är utgångspunkten (…) att Sverige ska verka för lösningar som effektivt bekämpar övergrepp mot barn utan att införa generell övervakning eller försvaga grundläggande integritets- och rättssäkerhetsprinciper.

Liberalerna: Under nästa mandatperiod kommer Liberalerna (…) verka för att utformningen av utkastet till CSAM-förordning revideras ytterligare i syfte att stärka den personliga integriteten.

Miljöpartiet: [Det är] vår förhoppning att förhandlingarna kommer att resultera i ett förslag till förordning som Miljöpartiet kan stödja. Det förutsätter att förslaget om Chat Control hålls utanför förordningen.

Moderaterna: Vi vet inte (…) hur den tekniska utvecklingen kommer se ut framöver. Vi kan därför inte ge ett definitivt svar på denna fråga.

Piratpartiet: Piratpartiet kommer att verka för att ministerrådet säger nej till alla av dessa punkter.

Socialdemokraterna: Genom en väl avvägd lagstiftning med inbyggda skyddsmekanismer skulle många brott både kunna förhindras och lagföras. Vi kommer alltid stå på barnens sida.

Sverigedemokraterna: Vi kommer att säga nej i ministerrådet, vi kommer inte godkänna några förslag som innebär att krypteringen försvagas.

Vänsterpartiet: [Vi motsätter oss] förslag om generell övervakning och storskalig skanning av människors privata kommunikation. Vi anser att Sverige även fortsättningsvis ska stå upp för rätten till privata, krypterade samtal och skydd för journalisters viktiga arbete.

Den breda enigheten från Europaparlamentet 2023 har spruckit. Men Bahnhofs enkät visar samtidigt ett betydande motstånd mot generell meddelandeskanning och försvagad kryptering.

Mycket är förutsägbart. Det är dock värt att notera att SD (som vill sitta i regering med M+KD+L) är beredda att säga nej till Chat Control 2 i EU:s ministerråd. Och att KD vacklar. Vilket i så fall betyder att en eventuell ny Tidö-regering är splittrad i frågan.

Även en eventuell rödgrön regering kommer att vara splittrad. Om frågan till slut avgörs i riksdagens EU-nämnd blir det svårt för de respektive regeringsunderlagen att hålla ihop.

Chat Control splittrar alltså båda regeringsalternativen – men framför allt vill Moderaterna och Socialdemokraterna inte säga nej. Och de har tillsammans en majoritet i riksdagens EU-nämnd.

Ministerrådets nuvarande förhandlingsposition innehåller visserligen inte kommissionens ursprungliga förslag om obligatoriska spårningsorder. Men den slutliga förordningen är fortfarande föremål för förhandling mellan EU:s ministerråd och Europaparlamentet – och frågan om skanning av privat kommunikation är inte avgjord.

Motståndet måste fortsätta. Nu väntar vi dels på att EU:s förhandlingar om Chat Control kommer igång igen efter sommaren, dels på besked om vilket slags regering vi kommer att få efter valet.

• Bahnhof: Så tycker partierna om Sveriges digitala framtid »

Resurser:
• Chatcontrol.se »
• Chatcontrol.eu »

CC0

Fråga politikerna om övervakningsstaten

5 september 2026 av Henrik Alexandersson

Med risk för att tjata – använd valrörelsen för att fråga politikerna om massövervakningen. Här är en frågeställning som uppmuntrar till eftertanke:

»Övervakningsstaten växer ständigt. Vid vilken punkt anser du att det blir ett problem för vår demokrati och vårt samhälle? Varför och hur?«

För inte skall väl de politiker som rullar ut en aldrig tidigare skådad övervakningsstat kunna göra det i tystnad?

Ta chansen att fråga dem nu när de är ute och möter folk. Innan de återvänder till sin bubbla i fyra år till.

CC0

Övervakningslagarna är farligare tillsammans än var för sig

25 augusti 2026 av Henrik Alexandersson

De olika verktyg och regler för övervakning och kontroll som rullas ut är allvarliga nog var för sig. Tillsammans skapar de en närmast »perfekt storm«.

Datalagring (ett nytt EU-förslag väntas i vinter) kan visa vem som kommunicerar med vem, när och hur samt i vissa fall var – och gör det möjligt att kartlägga människors kontaktnät och bygga sociogram.

E‑bevis gör det möjligt för rättsliga myndigheter i ett EU-land att kräva att tjänsteleverantörer i ett annat land lämnar ut eller bevarar användaruppgifter med mera.

Europols utökade mandat ger myndigheten större möjligheter att ta emot, behandla och utbyta personuppgifter från privata företag och nationella myndigheter.

EU:s digitala identitetsplånbok och ålderskontroller bygger upp en infrastruktur där aktiviteter online förutsätter digitala identitets- eller åldersbevis. Det knyter allt fler aktiviteter online till identifierade personer.

Kameraövervakning med ansiktsigenkänning i realtid gör människor automatiskt identifierbara och lokaliserbara på allmänna platser.

Chat Control öppnar för granskning av innehållet i medborgarnas privata elektroniska meddelanden.

AI, biometrisk analys och samkörning av register gör stora informationsmängder sökbara och gör det möjligt att kartlägga människor även om de inte misstänks för brott.

Lägg sedan till den utökade användningen av preventiva tvångsmedel – och flera av statens övervakningsverktyg kan användas utan konkret misstanke om att en viss person har begått brott.

Vad kan möjligen gå fel?

CC0

Fråga politikerna om övervakningsstaten

5 augusti 2026 av Henrik Alexandersson

Passa på att fråga politikerna om massövervakningen nu när de för en gångs skull är ute och möter väljarna.

Då är valrörelsen igång och ingen politiker talar frivilligt om problemen med övervakningsstaten och massövervakningen. Så vi får väl fråga dem.

Ta chansen varje gång du ser en politiker på ett torgmöte, i en valstuga eller på en skolpresentation. När valet är över lär vi knappast se dem igen på fyra år.

Med risk för att tjata, här är en fråga som är knepigare att svara på än den först ger intryck av:

Övervakningsstaten växer ständigt. Vid vilken punkt anser du att det blir ett problem för vår demokrati och vårt samhälle? Varför och hur?

Frågan lär knappast omvända någon politiker som håller sin partibok högst. Men det tvingar dem i vart fall att stanna upp och tänka efter ett ögonblick.

Och varför inte spela in deras svar och lägga ut i sociala medier?

CC0

Vem skall man rösta på?

29 juli 2026 av Henrik Alexandersson

Spelar det någon roll vilken regering vi får, vad gäller nätfrågor och grundläggande fri- och rättigheter?

Nu är det dags för riksdagsval igen. Vilket inte är någon särskilt munter historia, om man ser till internetfrågorna och våra fri- och rättigheter.

Oavsett om det blir Moderaterna eller Socialdemokraterna som leder landet efter valet får vi mer massövervakning, mindre frihet online och ett lite snävare utrymme för vad som får sägas. Ofta drivet av EU-lagstiftning som Chat Control, förslag om ID-krav online och implementeringen av Digital Services Act.

Även EU-frågorna hänger ihop med det svenska riksdagsvalet, eftersom det är regeringen som för Sveriges talan i EU:s ministerråd.

Moderaterna och MEP Tobé har fått mycket välförtjänt skit för Chat Control. Men jag tycker att sossarna kommer för lätt undan. De har varit entusiastiskt pådrivande för förslaget, även i dess ursprungliga och mest drakoniska form, med den dåvarande EU-kommissionären Ylva Johansson som arkitekt.

Om Moderaterna förstör internet för att de vill visa sig duktiga i EU-bubblan – så gör Socialdemokraterna det med större glöd, för att de ogillar ett fritt och öppet internet som inte går att kontrollera. De har alltid ogillat fri information. Magdalena Andersson säger sig vilja ta kontroll över utvecklingen.

Man får ändå säga att Moderaterna är modiga som bygger upp en aldrig tidigare skådad övervakningsstat och sedan lämnar över nycklarna till jakobinerna.

Liberalerna hatar skärmar. Kristdemokraterna vill ha ID-krav på Facebook. Centern är oftast emot Chat Control, men ibland för. Miljöpartiet är bara för rätten till privatliv när de är i opposition. Vänsterpartiet vet av erfarenhet att det är de som kommer att övervakas. Sverigedemokraterna har insett att det är dem man försöker tysta.

Jag har kommit fram till att det är dött lopp mellan de två lagen vad gäller nät- och rättighetsfrågorna, men av olika skäl och på olika sätt.

Att kontrollera och styra internet är som att valla katter. Det kommer inte att fungera. Men politiken kan ställa till med mycket skada genom att försöka.

CC0

Chat Control: Motståndet fortsätter

28 juli 2026 av Henrik Alexandersson

Använd valrörelsen för att lyfta Chat Control 2. Hur nästa regering ser ut kan avgöra vilken linje Sverige kommer att driva i EU:s ministerråd.

Chat Control 1 – operatörernas frivilliga granskning av innehållet i användarnas elektroniska meddelanden – har nu förlängts till den 3 april 2028. Tråkigt, men det är som det är. Låt oss nu i stället fokusera på den permanenta lag som kommer sedan, Chat Control 2.

Kärnfrågan, där förhandlingarna mellan Europaparlamentet och EU:s ministerråd tycks ha kört fast handlar om riktad övervakning mot misstänkta eller allmän massövervakning.

Parlamentets ståndpunkt är sedan 2023 att övervakning skall endast få riktas mot personer eller grupper där det finns rimliga skäl att misstänka att olagligt material förekommer, inte mot samtliga användare. Beslut om övervakning skall fattas av en domstol eller motsvarande.

Grundprincipen känns igen från EU-domstolens dom om datalagringsdirektivet 2014 och senare praxis: Generell och urskillningslös övervakning av hela befolkningen får inte göras till normalmetod för brottsbekämpningen. Övervakningen måste vara avgränsad, nödvändig och proportionerlig. Enkelt uttryckt: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

EU:s medlemsstater i ministerrådet är mer intresserade av att övervaka alla. Vilket kan bero på att de ser Chat Control mer som en integrerad del i sin övriga övervakningsapparat.

Rådets linje är i stort sett att fortsätta med Chat Control 1:s frivilliga granskning av innehåll, tills vidare. Vilket är lika med generell övervakning av innehållet i folks elektroniska meddelanden utan misstanke om brott.

(Även om det inte gått att enas om saken är en majoritet i ministerrådet egentligen för client-side-scanning. Det vill säga spionprogram på applikations- eller systemnivå i din telefon och dator. Tanken är att dessa kan granska innehållet i dina utgående meddelanden innan de krypteras och sänds iväg. Respektive efter att inkommande meddelanden mottagits och avkrypterats. Denna linje fick motvilligt överges på grund av en blockerande minoritet i rådet, men är ändå inte helt avskriven.)

Konfliktlinjen är tydlig: Övervaka dem som misstänks för brott – eller alla, hela tiden.

Den pågående valrörelsen är ett bra tillfälle att lyfta frågan med kampanjande politiker – speciellt från M, KD och S. Dels för att de skall ha klart för sig att det finns ett motstånd mot Chat Control bland väljarna och att frågan kan påverka hur vi röstar. Dels för att tvinga dem att förhålla sig till och fundera över principfrågan.

Även om Chat Control är en EU-fråga finns det formella skäl att ta upp den i vår svenska riksdagsvalrörelse. Detta eftersom det är den regering vi väljer nu som kommer att företräda Sverige i EU:s ministerråd när frågan om Chat Control 2 avgörs.

Att frågan diskuteras sätter dessutom press på ledamöterna i Europaparlamentet, för att de skall stå fast vid sin position (se ovan) från 2023. Särskilt som striden om Chat Control 1 ger anledning att ifrågasätta vad vissa av dem egentligen tycker.

Striden om Chat Control är ett maratonlopp som nu pågått mer än fem år. Visst kan man bli trött på att tjata och på att upprepa de viktiga argumenten gång på gång. Men att vara uthållig och envis i sitt motstånd är en förutsättning för att vinna, även om det inte är en garanti.

Kampen mot Chat Control går vidare. Ta upp frågan i valrörelsen. Och påminn Europaparlamentarikerna om att vi ser hur de agerar. Skriv en rad.

Resurser:
• Chatcontrol.se »
• Chatcontrol.eu »

CC0

Är det dags att skrota hetslagstiftningen?

27 juli 2026 av Henrik Alexandersson

Lagen om hets mot folkgrupp är ett subjektivt gungfly som utmanar den demokratiska rättsstatens grundläggande principer.

Lagen om hets mot folkgrupp är problematisk.

Den som i ett spritt uttalande eller annat meddelande uppmanar till våld mot, hotar eller uttrycker missaktning för en grupp eller en person med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck kan dömas till böter för ringa brott, fängelse i högst två år för brott av normalgraden och fängelse i mellan sex månader och fyra år för grovt brott.

Låt oss för tillfället bortse från uppmaningar till våld och hot, då sådant rör sig om handlingar som direkt kränker någon annans säkerhet. Sådana yttranden omfattas i huvudsak av annan strafflagstiftning, som bestämmelserna om uppvigling och olaga hot.

Det luriga är begreppet »uttrycker missaktning«. Det kan betyda lite vad som helst och lämnar utrymme för subjektiv tolkning. Det blir också komplicerat om det gör intolerans mot intolerans till ett brott.

Att uttrycka missaktning mot en religion, en religiös lära eller en organisation som vill omforma vårt samhälle och begränsa våra medborgerliga fri- och rättigheter torde vara jämförbart med kritik av en politisk idé eller organisation, vilket är tillåtet. Men gränsen blir otydlig om kritiken formuleras som ett angrepp på religionens anhängare som grupp.

Här finns också en principiell fråga om likhet inför lagen. Lagstiftaren tillerkänner vissa grupper ett särskilt skydd mot missaktande yttranden som andra grupper saknar. Detta är viktigt då principen om allas lika rättigheter inför staten och likhet inför lagen är central för en demokratisk rättsstat.

Historien visar vilka mörka och oerhörda konsekvenser det kan få när staten överger principen om lika rättigheter och börjar rangordna människor efter grupptillhörighet.

För att röra till det ytterligare gäller sedan 2024 ett tillägg till lagen om hets mot folkgrupp. Den nya regeln innebär att man kan dömas om man i ett spritt uttalande förnekar, ursäktar eller uppenbart förringar folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser eller aggressionsbrott som fastställts genom ett lagakraftvunnet avgörande från en svensk domstol eller en erkänd internationell domstol för folkrättsbrott. Dessutom måste uttalandet vara ägnat att uppmana till våld mot, hota eller uttrycka missaktning för en skyddad grupp eller någon som tillhör gruppen.

Här uppstår tolkningsfrågor. Vilket senast aktualiserats med Palestina-demonstranternas variant av skylten över ingången till koncentrationslägret Auschwitz, där texten »Arbeit macht frei« ersatts med »Gaza«. Är det att förringa folkmord? Är det att uttrycka missaktning för judar och israeler? Enligt åklagare (efter den första av flera anmälningar) är så inte fallet.

Hetslagstiftningen är ett rättsligt gungfly, där vissa former av grupptillhörighet ges ett särskilt straffrättsligt skydd medan andra lämnas utanför. Vilka kategorier som omfattas förändras dessutom genom politiska beslut över tid.

Vaga rekvisit, selektivt gruppskydd och kriminalisering av vissa yttranden skapar rättssäkerhetsproblem.

Generellt är det en god princip att stifta allmänna lagar som gäller lika för alla. Bestämmelser som är specialskrivna för det ena eller andra skapar gränsdragningsproblem och kan missbrukas eller få oförutsedda konsekvenser.

Lagen om hets mot folkgrupp är dessutom en inskränkning av yttrandefriheten – som är en grundläggande mänsklig rättighet.

Resultatet blir ett ängsligt samhälle där folk inte kan vara säkra på vad de får lov att säga. Vilket begränsar det demokratiska samtalet – och därmed minskar den mängd tillgänglig information som vi behöver för att kunna fatta bra beslut i ett allt mer komplext samhälle.

Enklast och förmodligen bäst vore att avskaffa dagens hetslagstiftning och låta hot och uppvigling hanteras av allmänna, gruppneutrala bestämmelser. EU:s rasismrambeslut hindrar dock Sverige från att helt avkriminalisera vissa former av rasistiska uppmaningar till våld eller hat och förnekande av internationella brott.

Dock bör vi kunna göra lagstiftningen snävare, tydligare och mer förutsägbar.

CC0