Femte juli

Nätet till folket!

Sverige

I denna kategori publicerar vi poster som främst rör Sverige, rent svenska nätfrågor och svensk politik.

Utredning: Staten skall få bryta sig in i och påverka datasystem i förebyggande syfte

av

En utredning vill låta myndigheterna utföra dataintrång för att få tillgång till uppgifter i och ta kontroll över informationssystem, blockera och radera information online, installera spionprogram och utnyttja tekniska sårbarheter – i förebyggande syfte.

Justitieminister Strömmer tog i veckan emot en utredning om polisiära ingripanden i cybermiljö (SOU 2026:45). Den är i delar anmärkningsvärd och väcker många frågor. Men låt oss börja med vad som officiellt presenterats.

Utredningen menar att cyberbrottslighet kräver ny reglering. Därför föreslås en ny lag om polisiära ingripanden i cybermiljö som skall kunna användas av Polismyndigheten,
Säkerhetspolisen och Tullverket.

Förslaget gäller brott med ett års fängelse i straffskalan och ger myndigheterna rätt att vidta åtgärder som annars är kriminaliserade som dataintrång. Det skall finnas en tydlig svensk anknytning.

Ingripanden skall få ske om det är av särskild vikt för att förhindra brott, avbryta brott, störa och avbryta brottslig verksamhet samt för att kartlägga kommunikation till eller från ett informationssystem.

Notera att detta delvis handlar om preventiva insatser innan ett eventuellt brott begåtts. Vad gäller att utreda redan begångna (och pågående) brott har myndigheterna redan ett brett mandat.

Med den nya lagen skall myndigheter kunna bereda sig tillgång till uppgifter i informationssystem, byta lösenord och göra andra ändringar, blockera tillgång till uppgifter eller en webbplats och tillfälligt ta kontroll över informationssystem. Man skall även kunna radera information online, men det har strängare krav (åklagarbeslut) än för andra ingripanden.

Vad som inte nämndes på presskonferensen är att tre av utredningens tyngta experter som representerar Integritetsskyddsmyndigheten, Sveriges Advokatsamfund och Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden menar att den föreslagna lagen är för dåligt avgränsad och saknar tillräckliga rättssäkerhetsgarantier.

De pekar på att ingripandena liknar hemlig dataavläsning, att de kan innebära stora integritetsintrång och att det saknas tydlig begränsning av vilken information myndigheterna får ta del av och hur den får användas.

Man kan säga att hemlig dataavläsning (spionprogram) med detta utökas från ett passivt verktyg för att samla information om brott till ett offensivt dito för sabotage och ingrepp i datasystem redan innan något brott föreligger. Vilket är en betydande principiell skillnad.

De tre experterna kritiserar även att domstol varken beslutar om ingripandena eller har generell efterhandsprövning, att det saknas generell underrättelseskyldighet samt att det saknas tydlig möjlighet för enskilda att överpröva beslut eller få en blockering hävd.

Utredningen ger inte heller svar på frågan »Hur?«. Den föreslagna lagtexten säger dock att tekniska hjälpmedel får användas, systemskydd får brytas eller kringgås och att tekniska sårbarheter får utnyttjas. Vilket kan betyda nästan vad som helst.

Skada får inte orsakas utöver vad som är »absolut nödvändigt«, påverkan på andra delar av systemet och andra användare skall begränsas, och installerade hjälpmedel skall tas bort eller göras obrukbara efteråt.

Dessutom framgår det att man i hemlighet får bereda sig tillträde till en skyddad plats (som en bostad eller arbetsplats) och installera tekniska hjälpmedel (spionprogram), om det är nödvändigt. För bostad krävs »synnerlig anledning« att anta att systemet finns där.

Det finns dock proportionalitetskrav: skälen måste väga tyngre än intrånget. Hur man nu objektivt mäter det. Vissa skyddade miljöer undantas, bland annat journalistisk verksamhet, bikt/själavård och vissa andra sammanhang som omfattas av vittnesförbud. Om myndigheten upptäcker sådant skall ingripandet avbrytas och information förstöras.

Problemet är dock att myndigheten måste se informationen först för att kunna avgöra om den omfattas av skyddet. Här aktualiseras även frågan om hur överskottsinformation får användas.

Utredningen väcker fler frågor än den besvarar. Det lär bero på att den är medvetet vag, för att kunna vara »teknikneutral«. Vilket utredaren själv medgav under presskonferensen.

Lagen föreslås vara tidsbegränsad till 1 juli 2027–30 juni 2032. Därefter skall den utvärderas. Vilket vanligtvis brukar landa i att den aktuella lagen permanentas.

• Pressträff i samband med överlämnande av delbetänkande om ingripanden i cybermiljö (med video från presskonferensen) »
• Presentationsbilder från pressträffen (PDF) »
• Kort sammanfattning av SOU 2026:45 Effektiva ingripanden mot brott i cybermiljö »
• SOU 2026:45 i sin helhet (PDF) »

CC0

EU ökar polariseringen

av

EU:s ansats att tysta kritiska röster istället för att bemöta dem riskerar att öka polariseringen i vårt samhälle.

Den sokratiska metoden bygger, enkelt uttryckt, på att först etablera en gemensam bild av vad någon vill åstadkomma som denne kan acceptera. Att argumentera mot vad man tror eller hoppas att någon tycker är meningslöst, om man vill uppnå någon form av resultat.

När man sedan är överens om vad motparten faktiskt vill uppnå kan man börja ställa frågor. Ofta är de till synes enklaste frågorna de knepigaste. Som: Hur? Med följdfrågor.

Målet är inte att krossa motståndaren i en debatt – utan snarare att tvinga den andre att börja tänka genom en dialog. Inte sällan slutar det med att den andre på egen hand drar slutsatsen att det han eller hon tror sig tycka, veta eller kämpa för inte är helt genomtänkt.

På så sätt kan samtalet föras framåt istället för att stå och stampa.

Detta står i skarp kontrast till hur EU behandlar det offentliga samtalet, speciellt online.

Med Digital Services Act, Trusted Flaggers, EU-stödda faktakontrollanter och EU:s nya »demokratisköld« känns ansatsen mer som att slå den som inte tycker rätt i huvudet med byråkrati och censur.

Det tros och tycks förvisso en massa märkliga saker där ute. Och det saknas inte krafter som på riktigt försöker destabilisera vårt öppna demokratiska samhälle.

Men om man bara avfärdar eller censurerar påståenden och narrativ med att de är fel, dumma eller farliga kommer man aldrig att oskadliggöra dem. Man måste ta diskussionen.

Inte bara för att bemöta avsändaren, utan även för att desarmera själva argumentet för en bredare publik som annars kan komma att ta det till sig.

Effektiv propaganda innehåller nästan alltid ett korn av sanning. Därför är det tacksamt för till exempel främmande makt att spinna narrativ utifrån verkliga förhållanden.

Att då censurera, stänga av och moderera bort kritik riskerar att göra allt värre. Istället måste man analysera och dekonstruera argumenten, skilja agnarna från vetet och acceptera om det finns ett verkligt problem som behöver hanteras i botten.

Vilket politiker har svårt att göra eftersom deras projekt, ideologier, utopier och bindning till olika kollektiv gör dem kognitivt blockerade. Skulle de erkänna att de har fel rycker de undan grunden för hela sitt mandat och politiska existensberättigande.

Så de väljer istället ett mer auktoritärt förhållningssätt. Vilket är oroväckande.

Historien visar att dåliga och farliga idéer sällan besegras genom att förbjudas. De besegras när de granskas öppet, ifrågasätts och visar sig vara ogenomtänkta.

Om EU i stället försöker administrera bort oönskade åsikter riskerar resultatet att bli det motsatta: ökad misstro, djupare polarisering och ett svagare offentligt samtal.

CC0

Fråga makthavarna i Almedalen om övervakning

av

Nu drar Almedalen igång. Är du där? Då finns det en fråga som jag skulle vilja att du ställer alla politiker du träffar:

»Övervakningsstaten växer ständigt. Vid vilken punkt anser du att det blir ett problem för vår demokrati och vårt samhälle? Varför och hur?«

Inte för att man nödvändigtvis kan hoppas på något tydligt svar. Mer för att få dem att börja tänka. Eller, som fransmännen säger »Att ställa en fråga är som att knacka på en dörr för att se om det är någon hemma.«

För inte skall väl politikerna komma undan med att rulla ut en aldrig tidigare skådad övervakningsstat och samtidigt gå igenom en valrörelse utan att behöva förklara sig?

En annan obekväm fråga för politiker som vill rulla ut massövervakningen är om de ställer sig bakom EU-domstolens princip som slagits fast vid flera tillfällen: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

Chat Control, datalagring, kameraövervakning med automatiserad ansiktsigenkänning i realtid… Listan över nya former av massövervakning som utmanar EU-domstolens ställningstagande kan göras lång.

Så passa på nu när politikerna visar sig offentligt och i vart fall tvingas lyssna på frågorna.

CC0

Utredning ökar osäkerheten om vad som får sägas online

av

En utredning om nätbrott och våld i nära relationer föreslår åtgärder mot innehåll på internet – utan att tydligt avgränsa vad som faktiskt är brottsligt. Resultatet riskerar att bli svåröverskådligt med negativa konsekvenser för yttrandefriheten.

Utredningen »Nya nätbrott och andra åtgärder för genomförandet av direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer« SOU 2026:34 är en röra.

Dels handlar den om genomförandet av EU:s direktiv om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer (direktiv 2024/1385).

Dels bygger den vidare på den struktur som redan finns i EU:s Digital Services Act (DSA) genom att skapa ett nytt nationellt system för att avlägsna visst nätinnehåll.

Dels inför den helt nya begränsningar av yttrandefriheten online.

Vissa saker är rätt okontroversiella, som förbud mot spridning av intima bilder utan samtycke (revenge porn), renodlad nätstalking, olaga identitetsexponering och otillbörlig övervakning (till exempel kopplad till hederskultur). Annat är mer uppseendeväckande och/eller problematiskt.

Till att börja med vill utredningen se en ny lag om avlägsnande av nätbrottsinnehåll. Detta är möjligen en anpassning till DSA:s krav på att olagligt innehåll ska avlägsnas.

En anmärkningsvärd detalj är att systemet inte bygger på att innehållet först konstateras vara olagligt i domstol. Det räcker med att en myndighet bedömer att det »skäligen kan antas« vara brottsligt.

Innehållet skall då plockas bort inom en timme. Om så inte sker kan böter utfärdas på 5.000 till 5 miljoner kronor – eller, vid systematisk/fortgående vägran, upp till fyra procent av den globala årsomsättningen.

Utredningen föreslår att en myndighet ska vara behörig att utfärda förelägganden om att avlägsna olagligt innehåll. Dock säger man inget om huruvida detta skall vara en ny eller existerande myndighet och i så fall vilken.

Sedan har vi ett förbud mot nättrakasserier. Direktivet kräver kriminalisering av vissa former av upprepade digitala trakasserier. Här uppstår intressanta yttrandefrihetsfrågor, eftersom gränsen mellan trakasserier och offensiv opinionsbildning inte alltid är tydlig.

Om definitionerna blir alltför vida kan de träffa fullt legitima kampanjer mot politiker, journalistisk granskning, aktivism och organiserade opinionsyttringar. Här måste gränsen mot politisk kritik och fri opinionsbildning respekteras.

Är #AvgåMinistern en nättrakasseri-kampanj? Är en uppmaning att kontakta en politiker i en sakfråga nättrakasserier? Är tusentals hånfulla memes om en makthavares klavertramp nättrakasserier? Är organiserad aktivism mot en journalist som driver en kontroversiell linje nättrakasserier?

Om brottet även definieras utifrån hur mottagaren upplever kommunikationen kan rättsläget bli än mer osäkert. Då uppstår frågor som: Hur många meddelanden krävs? När blir kritik trakasserier? Spelar avsändarens syfte någon roll? Spelar mottagarens ställning som offentlig person någon roll?

Sedan lanserar utredningen det nya brottet könsbaserat näthat. Den som i ett uttalande eller annat meddelande som sprids med tekniskt hjälpmedel uppmanar till våld mot, hotar eller uttrycker missaktning för en grupp eller en enskild med anspelning på kön ska kunna dömas för könsbaserat näthat.

Begreppet missaktning hämtas från regleringen om hets mot folkgrupp och omfattar enligt utredningen bland annat smädelser, kränkande omdömen och förlöjliganden – även i form av indirekta uttryck.

Samtidigt säger man att saklig kritik skall falla utanför och att regeln ska tolkas restriktivt. Här öppnas ändå för ett stort mått av subjektiv bedömning och gränsdragningsproblem.

Utredningen föreslår dock inte att de nya brotten skall vara tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott. De gäller alltså inte webbplatser med utgivningsbevis, som skyddas av Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen.

En publicering på en site med utgivningsbevis kan alltså vara skyddad, medan samma yttrande på X, Facebook, Instagram, TikTok, Reddit eller i en chatt kan falla under den nya brottsrubriceringen.

Avslutningsvis känns det märkligt att ha särskild lagstiftning för vissa brott som begås online i stället för i den fysiska världen. Sägs det inte hela tiden att samma regler skall gälla på nätet som i övriga samhället?

Varför skilja på om ett hot framförts via Facebook eller öga mot öga? Varför skilja på trakasserier som sker digitalt respektive direkt?

Om samma handling bedöms olika beroende på kanal, riskerar rättssystemet att bli både inkonsekvent och svårförutsägbart.

• Regeringen: Nya nätbrott och andra åtgärder för genomförandet av direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer »

• SvD/Mårten Schultz: Ett brott att kalla alla män pedofiler? »

CC0

Försvara rätten att vara anonym online!

av

Politiker som ogillar att folk ifrågasätter och lägger sig i vill göra det omöjligt att vara anonym på nätet.

Den tyske förbundskanslern Friedrich Merz säger »Jag vill se riktiga namn på Internet. Jag vill veta vem som talar.« Jo, hur skulle han annars kunna stämma undersåtar som kallar honom för saker som »Lügenfritz« (lögnar-Fritz) och »Lackaffe« (sprätt)?

I Sverige har Socialdemokraterna krävt skarp identifiering med ID för att skapa konton i sociala medier. Magdalena Andersson talar om att politiken måste ta kontroll över utvecklingen av internet.

Ute i Europa hörs liknande krav. Och idén om åldersgränser för sociala medier öppnar direkt eller indirekt för ID-krav för alla, även dig.

Jag hade min första strid med EU 2008. Det var en ovanligt arrogant estnisk socialdemokratisk ledamot i Europaparlamentet – utbildad journalist i Sovjetunionen – som ville förbjuda anonyma bloggar. Inget är nytt under solen.

Det finns massor av fullt giltiga skäl att vilja vara anonym. Till exempel för att kunna säga sin mening utan repressalier från sin omgivning eller från överheten. Folk som vill avslöja missförhållanden utan att riskera jobbet. Människor som vill uttrycka en åsikt utan att behöva bli offentliga personer. Dissidenter. Listan kan göras lång.

Att verka anonymt är ingen ny företeelse. Voltaire existerade aldrig utan var en pseudonym för François-Marie Arouet, som inte ville bli inlåst i Bastiljen igen.

Spinoza publicerade sitt banbrytande verk »Traktat om teologi och politik« anonymt. Hans mest kända verk – »Etiken« – vågade han aldrig ge ut under sin livstid av rädsla för förföljelse.

John Locke gav ut sina mest inflytelserika verk anonymt för att slippa represalier, däribland »Two Treatises of Government« och »A Letter Concerning Toleration«.

Thomas Hobbes publicerade sina senare verk anonymt eller utomlands för att undvika anklagelser om kätteri och politiska repressalier.

David Humes filosofiska debut »A Treatise of Human Nature« gavs ut anonymt 1739. Hans mest religionskritiska verk, »Dialogues Concerning Natural Religion«, var så kontroversiellt att han vägrade låta det tryckas under sin livstid. Det gavs ut anonymt först tre år efter hans död.

Innan Mary Wollstonecraft blev känd som en av feminismens grundare publicerade hon sin radikala politiska skrift »A Vindication of the Rights of Men« anonymt, eftersom det ansågs djupt olämpligt för en kvinna att delta i den tidens hårda politiska debatter.

Søren Kierkegaard använde pseudonymer som ett filosofiskt och pedagogiskt verktyg. Genom att låta olika »karaktärer« föra fram helt olika estetiska, etiska och religiösa livsåskådningar tvingade han läsaren att tänka självständigt och göra egna val.

Immanuel Kant gav ut vissa tidiga essäer anonymt och förbjöds av kung Fredrik Vilhelm II att skriva eller föreläsa om religion.

Där har ni några av den västerländska civilisationens stora tänkare, vars tankar av fullt giltiga skäl publicerades anonymt. Tankar som ogillades av överheten och som annars aldrig kommit att forma vårt samhälle.

Det är helt legitimt att vilja vara anonym.

De grundläggande mänskliga rättigheterna säger att var och en har rätt att »ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning«. Statligt ID-krav för att få yttra sig är i sammanhanget offentlig myndighets inblandning.

CC0

Valår: Pressa politikerna om övervakningsstaten

av

Här är några frågor om vår ständigt växande övervakningsstat som alla politiska kandidater borde svara på – innan valet.

I höst är det riksdagsval. En viktig fråga som sannolikt inte kommer att diskuteras är den ständigt växande övervakningsstaten. Det är problematiskt.

En första fråga som borde ställas till alla politiker är:

Övervakningsstaten växer ständigt. Vid vilken punkt anser du att det blir ett problem för vår demokrati och vårt samhälle? Varför och hur?

Det brukar öppna för intressanta diskussioner. Ingen politiker lär mena att en total kontrollstat där alla övervakas överallt, hela tiden är problemfri.

Så hur långt tänker man gå? Hur mycket övervakning skall vi ha? När blir det problematiskt och farligt? Har vi kanske redan gått för långt? Har man tänkt igenom det här?

Ett annat bra test är att fråga hur enskilda politiker ställer sig till EU-domstolens ställningstagande om EU:s upphävda datalagringsdirektiv. Enkelt sammanfattat:

Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

Det vill säga att generell och odifferentierad övervakning av hela befolkningen inte är förenlig med de grundläggande rättigheterna.

Detta är också en knepig fråga. Den pekar på skillnaden mellan övervakning av farliga människor och massövervakning av vanligt, hederligt folk utan misstanke om brott. Med förslag som Chat Control passeras den linjen. Hur motiverar man det?

Detta faller i sin tur tillbaka på de grundläggande mänskliga rättigheterna. Till exempel anger Europakonventionen (och EU:s rättighetsstadga) att…

»Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.«

Hur ställer sig de politiska kandidaterna till detta? Respekterar de de grundläggande mänskliga rättigheterna? Om inte – varför? Och vilka blir konsekvenserna om så inte är fallet?

Detta är bara några av de frågor som våra traditionella medier knappast kommer att ställa. Så då måste någon annan göra det. Det vill säga du och jag.

Innan kandidaterna börjar synas i valstugorna kan Almedalen vara en lämplig plats för att kräva svar.

CC0

Utredning föreslår 15-årsgräns för sociala medier

av

Grundläggande rättigheter får stå tillbaka när politiken vill hindra unga från att använda sociala medier.

På tisdagen delredovisades en utredning (SOU 2026:35) som föreslår att barn inte ska få använda sociala medier i inloggat läge före det år de fyller 15 år. Vårdnadshavare (föräldrar) skall inte kunna samtycka till användning under åldersgränsen.

Med glöd meddelade socialminister Jakob Forssmed på presskonferensen att man nu tänker rädda barnen från sociala medier. Han beskrev dem som »diaboliska«. (Se videon nedan.)

Det känns som en flashback till tidigare utbrott av moralpanik – till exempel mot dansband, hårdrock, videobandspelare och tv-spel.

Utredningen konstaterar att förslaget berör grundläggande rättigheter enligt grundlagarna, Europakonventionen, EU:s rättighetsstadga och Barnkonventionen. Men den landar ändå i slutsatsen att en åldersgräns är proportionerlig.

Nu har jag inte läst igenom alla de 284 sidorna. Men jag kan inte finna någon underliggande analys av mer principiell karaktär som stöder att så är fallet.

Dock tycks utredningen mena att man inte inskränker yttrandefriheten, eftersom det inte är yttranden som sådana – utan den digitala miljön där nämnda yttranden förekommer – som man stänger för unga. Vilket känns som hårklyverier.

Och om staten stänger av en stor grupp barn från de viktigaste digitala forumen för kommunikation och opinionsbildning, hur påverkar det deras möjlighet att faktiskt göra sina röster hörda?

Utredningen noterar också att sociala medier kan hjälpa barn att bryta sin ensamhet, att de är av särskild betydelse för sårbara barn, att de är en arena för barn att organisera sig och att de är ett verktyg för civilsamhället för att nå barn och unga. Men inte heller det anses vara tillräckliga skäl mot en åldersgräns.

Detta är ett politiskt beställningsverk som stöds av alla partier. På politiskt mode biter inga argument. Och eftersom riksdagen redan i förväg är överens kommer vi inte ens att få någon meningsfull politisk debatt om saken.

Likväl strider förslaget mot unga människors rätt att fritt dela och ta emot information utan myndighets inblandning. Potentialen för oönskade konsekvenser är betydande. Dessutom kommer åldersgränser inte att fungera i praktiken.

Allt man åstadkommer är att driva ungarna till mörkare delar av internet.

• Regeringen: Utredning föreslår åldersgräns för sociala medier »
• SOU 2026:35 En åldersgräns för barns tillgång till sociala medier (PDF) »
• PowerPoint från presskonferensen »

• CW: Age verification tech could put children at greater risk, says think tank »
• 438 relevanta forskare sågar ålderskontroll online: Joint statement of security and privacy scientists and researchers on Age Assurance »

Relaterat:
• Ålderskontroll – en trojansk häst »
• EU:s åldersapp strider mot EU:s egna regler »
• Sociala medier är barnens sista fria rum »
• Flopp för Australiens åldersgräns för sociala medier »
• 389 forskare kräver stopp för ålderskontroller online »

CC0

Nytt förslag om datalagring i höst?

av

Tecken tyder på att EU försöker återuppväcka den datalagring som EU-domstolen ogiltigförklarade år 2014.

EU:s datalagringsdirektiv kom till efter bombdåden i Madrid (2004) och London (2005). Bland de drivande fanns den dåvarande svenske justitieministern Thomas Bodström (S).

Då nationell säkerhet är nationell kompetens behövde EU ett sätt att ändå ta kontroll över frågan. Det löste man genom att göra den till en fråga om den inre marknaden.

Det vill säga att man »harmoniserade« den datalagring som vissa medlemsstater ville införa på egen hand. Så att de teleoperatörer som tvingades lagra data om våra kommunikationer inte skulle behandlas olika i olika länder.

Vilket naturligtvis bara var en bakdörr för överstatlig lagstiftning om mer övervakning.

Efter mycket bråk antogs datalagringsdirektivet (2006/24/EG) våren 2006 och infördes i EU:s medlemsstater.

Direktivet föreskrev att tele- och nätoperatörer skulle lagra data om folks telefonsamtal. SMS, e-postmeddelanden, nätuppkopplingar, mobilpositioner med mera. Detta gällde metadata som vem, när och var – men inte innehåll.

2014 ogiltigförklarade EU-domstolen direktivet. Domstolen slog fast att generell och odifferentierad lagring av allas trafikdata strider mot EU:s grundläggande rättigheter – framför allt rätten till privatliv och skyddet för personuppgifter.

Vilket ledde till att vissa länder upphävde datalagringen, medan andra struntade i domen och fortsatte som förut. Vilket domstolen har klagat på i senare domar.

I Sverige gjordes mindre ändringar i lagen, dock utan att lösa det grundläggande problem som domstolen lyft fram. Men man tillsatte en utredning.

Denna utredning har presenterats under mandatperioden och vill se en utökad datalagring. Även meddelandetjänster skall omfattas. Och det skall inte bara handla om metadata, då operatörerna även skall bli skyldiga att överlämna innehållet i meddelanden till myndigheterna – i läsbar (det vill säga okrypterad) form.

En lagrådsremiss har presenterats och skickats på remissrunda. Men den har sågats av ett flertal tunga remissinstanser, däribland Försvarsmakten. Efter det har det blivit tyst i frågan och någon proposition har inte presenterats för riksdagen. Därmed blir det inget under denna mandatperiod.

En inte alltför vågad gissning är att man väntar på att EU skall göra ett omtag i frågan.

EU-kommissionen har sänt ut ett antal trevare. EU:s ministerråd har meddelat att man vill låta datalagra allt ner till data om dina beställningar på Foodora. Europol försöker stressa på processen.

Det mesta tyder på att ett förslag kommer nu i höst och att planen är att driva igenom det innan den nuvarande mandatperioden i EU löper ut sommaren 2029.

CC0

Riksdagen ger grönt ljus för automatisk ansiktsigenkänning

av

Riksdagen har röstat ja till att låta polisen använda AI-teknik för automatiserad ansiktsigenkänning i realtid.

Som vanligt säger man att den här tekniken bara skall användas i allvarliga fall. Vi får väl se hur det blir med den saken. Övervakningslagar tenderar att utökas såväl vad gäller syfte som metod.

Detta är en teknik som EU:s AI-förordning egentligen förbjuder – men samtidigt tillåter genom undantag för brottsbekämpande myndigheter. Ett undantag som utnyttjas till fullo i den nu klubbade lagen.

Med detta beslut urholkas argumentet att den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta. Används denna teknik måste man skanna allas ansikten för att hitta den man söker.

Från Storbritannien vet vi att tekniken återkommande har identifierat fel personer, vilket har lett till att oskyldiga stoppats, visiterats eller frihetsberövats. Tekniken tycks ha särskilt stora problem med att identifiera etniska minoriteter och kvinnor korrekt.

Beslutet väcker frågor om hur tekniken kan komma att kopplas samman med andra databaser och analysplattformar, till exempel det ökända och kritiserade Palantir.

Detta är i praktiken en avgrening från det EU-finansierade INDECT-projektet (2009-14), vars syfte var att utveckla intelligenta system för att automatiskt upptäcka hot och brottslighet i urbana miljöer. Projektet knöt samman övervakningskameror, internet och databaser för att identifiera och flagga för »avvikande beteenden«. Därför blir frågan om hur den nya tekniken kopplas till andra analys- och övervakningssystem särskilt intressant.

(När jag arbetade för Piratpartiet i Europaparlamentet försökte vi stoppa EU:s finansiering av INDECT.)

• Riksdagen: Polisens användning av AI för ansiktsigenkänning i realtid »

CC0

Oklart om nedtagning av innehåll online

av

Tidö-partierna vill kunna ta ner innehåll online som utgör stämpling till brott. Men den rättsliga grunden tycks redan finnas. Är utspelet bara spinn? Är något lurt?

På onsdagen höll Tidö-partierna en pressträff om »nya verktyg för att bekämpa onlinerekryteringen av barn och unga till grov brottslighet«. Vilket naturligtvis är angeläget.

Men jag blir en smula förvirrad. Min inre cyniker misstänker att det mer handlar om att man vill visa att man »gör något«, utan att egentligen tillföra något nytt.

Ur Regeringskansliets PowerPoint från presskonferensen…

»Polismyndigheten ska kunna förelägga plattformarna att avlägsna innehåll online som syftar till att rekrytera personer för att begå brott. Förelägganden ska kunna beslutas för innehåll som skäligen kan antas utgöra ett led i en straffbar förberedelse eller stämpling till ett brott för vilket är föreskrivet fängelse i två år eller mer, eller involverande av en underårig i brottslighet.«

Förslaget kommer via ett snabbspår, utan sedvanlig utredning och med förkortad remisstid. Man hoppas att riksdagen skall hinna klubba lagen så att den börjar gälla redan 1 juli i år.

Vad jag undrar är om detta inte redan är tillåtet?

Dels har vi Brottsbalken (kap. 23) som redan förbjuder förberedelse eller stämpling till grova brott, till exempel mord. Stämpling gäller såväl att uppmana någon att begå ett brott som att åta sig att utföra det. Så att sätta in åtgärder mot »crime as a service« är såvitt jag kan bedöma redan möjligt.

Sedan har vi EU:s Digital Services Act, som kräver att plattformar agerar mot olagligt innehåll. Den ger en rättslig grund för myndigheter att utfärda nedtagningsorder till plattformarna i fråga. Till och med i andra länder. Så även detta är redan möjligt.

En detalj som nämndes i förbigående var att man till och med har frågat EU-kommissionen om detta är OK ur ett inre marknadsperspektiv. EU svarade javisst. Inga hinder föreligger.

Så vad är det som hindrar att man använder redan existerande lag?

Till synes sparkar Tidö-partierna in en vidöppen dörr.

Fast det ger uppenbarligen tidningsrubriker om att man »gör något«.

Jag kan som sagt ha fel och ha missat något i det finstilta. Men jag är samtidigt orolig för att regeringen kan vara på väg att skapa något slags nytt, mer lättanvänt verktyg för att plocka ner innehåll – med lägre beviskrav och mindre rättslig prövning än i dag.

• Regeringen: Pressträff om nya verktyg för att bekämpa onlinerekryteringen av barn och unga till grov brottslighet »

CC0