EU:s upphovsrättsdirektiv: Dags för riksdagens partier att visa sina kort

Som vi tidigare rapporterat börjar regeringen i morgon torsdag (18 juli) sitt arbete med att göra EU:s nya upphovsrättsdirektiv till svensk lag. Först håller man ett samråd med ett antal intresserade parter, varav ett överväldigande flertal är intresserade av en strängare upphovsrättsregim online – även om detta sker på bekostnad av yttrandefriheten och det fria ordet.

Men hur är det politiska läget?

Regeringen fick som bekant bakläxa av resten av riksdagen i EU-nämnden – och tvingades ändra sitt ja till upphovsrättsdirektivet i ministerrådet till ett nej. Till och med Miljöpartiet, som ju sitter i regeringen, gick emot justitieminister Morgan Johansson (S).

Frågan är om detta bara var ett spel för att knipa röster i EU-valet, eller om motståndet är äkta.

Nu börjar det bli dags att visa korten. Hur tänker de partier som var emot upphovsrättsdirektivet i EU-nämnden göra? Hur tänker de stoppa eller mildra kraven på »länkskatt« och uppladdningsfilter? Finns det någon plan?

Det vore allt för enkelt för dem att lägga sig platt med undanflykten att nu är direktivet klubbat – och att det därför inte finns något att göra åt saken. Men så lätt skall de inte få komma undan. Det finns ett visst tolknings- och handlingsutrymme. Och det finns möjlighet att samarbeta med de andra EU-länder som också röstade nej till direktivet.

Vi får väl se. Men än så länge råder en olycksbådande tystnad.

I väntan på EU:s uppladdningsfilter

På torsdag samlar regeringen ett stort antal särintressen – myndigheter, upphovsrättsindustrin och nätjättarna – till samråd inför att EU:s nya upphovsrättsdirektiv skall integreras i svensk lagstiftning. Men det finns grupper som i princip helt lyser med sin frånvaro i detta samtal: användare och nätpublicister.

PRV, Kulturrådet, domstolarna, Facebook, Filmproducenterna, Google, Klys, Bonniers, Microsoft, Rättighetsalliansen, Filminstitutet, Svenska föreningen för immaterialrätt, Författarförbundet, Public service och Telia… Alla kommer de att få vara med och diskutera hur EU:s nya upphovsrättsdirektiv – som bland annat innehåller »länkskatt« och uppladdningsfilter – skall göras till svensk lag.

Några representanter för nätanvändare eller nätpublicister finns dock inte på listan. Inte Wikipedia / Wikimedia. Inte Föreningen för Digitala Fri- och Rättigheter. Det närmaste man kan komma är en organisation – Creative Commons Sverige. Men de lär ha fullt upp med att försvara konceptet att frivillig delning och användning fortsatt skall vara tillåten.

Regeringen tycks verkligen inte ha lärt något från striden och debatten om EU:s upphovsrättsdirektiv. Nu när det nu skall bli svensk lag – då är det bara Big Entertainment, Big Media, Big Data och Big Government som har något att säga till om. Plus ett antal organisationer som också företräder särintressen, i god korporativistisk anda.

Alla andra får – och måste – göra sin röst hörda på annat sätt. I den allmänna debatten. På kultur- och debattsidorna. I sociala media. På nätet. Och på gator och torg.

Det är med andra ord dags för nästa stora strid mot uppladdningsfilter och nätcensur.

Länkar:
• Regeringen: Genomförande av EU:s nya upphovsrättsdirektiv »
• Piratpartiet: Genomförandet av upphovsrättsdirektivet har inletts »

Uppdatering: Enligt uppgift har svenska Wikimedia lyckats bjuda in sig själva. Och Kgl. Ingenjörsvetenskapsakademien – som säger nej till uppladdningsfilter – är också med. Vilket ju är bra. Men fortfarande inga användare eller innehållsproducenter.

Säpos förslag om förbud mot att inneha eller titta på terrorpropaganda är naivt

I veckan som gick krävde Säpo-chefen Klas Friberg att regeringen skall utreda ett förbud mot att inneha eller titta på terrorpropaganda.

»Säkerhetspolisen ser att en kriminalisering skulle ge möjlighet att lagföra enskilda individer. En kriminalisering skulle också ha en dämpande effekt vad gäller radikalisering. Det gäller inte minst unga personer som är propagandans främsta målgrupp.«

TT rapporterar:

Enligt Friberg hittar polisen ofta våldsbejakande islamistisk propaganda vid husrannsakningar gällande kontraterrorism, men på grund av att det inte är ett brott att inneha den typen av propaganda har Säkerhetspolisen svårt att ingripa.

Att tro att människor som lockas av en blodtörstig terrororganisation skulle bry sig om ett sådant förbud verkar naivt.

Dessutom bör man fråga sig om något blir bättre om Säpo inte skulle kunna stärka sina misstankar genom att sådant material går att finna hos de personer man utreder. (Om vi antar att ett förbud verkligen skulle efterlevas.) Och kan det inte vara till nytta för Säpo att se vilka som delar sådan propaganda och i vilken kontext det sker?

Samtidigt är de oväntade och oönskade konsekvenserna inte direkt svåra att förutse. Hur hanterar man till exempel journalister, forskare och människorättsorganisationer som behöver tillgång till sådant som terrororganisationer publicerar online? Eller helt vanliga människor som vill bilda sig en egen uppfattning om vad som sker i deras omvärld?

Var går gränsen? Strikt tolkade skulle vissa internationella definitioner av terrorism öppna för att vår regering ägnar sig åt terrorpropaganda.

Vem bestämmer vad som skall klassas som terrorism? Många skulle till exempel betrakta regional separatism som terrorism. Och hur skiljer man nyhetsrapportering om en terror-relaterad händelse från propaganda?

Alternativet är att låta människor få se vad som faktiskt händer i deras omvärld – även om det är motbjudande och obehagligt. För vad kan antas bli bättre om vi inte får reda på vad vårt öppna och fria samhälles fiender har för sig?

Slutligen: Det känns som en dålig plan om staten skall kunna förbjuda information baserat på ett löst och oklart regelverk för att definiera vem avsändaren är. Det kan öppna för att förbjuda i stort sett vad som helst.

Länkar: DN » | Omni » | TT »

Lästips: Den rättsvidriga datalagringen är tillbaka

Erik Lakomaa har en matnyttig text om den ständigt återuppståndna datalagringen, på Smedjan:

Den rättsvidriga datalagringen är tillbaka »

»Vi vet också att den svenska datalagringen inte har begränsats till sådant det motiverades med: ”De grövsta brotten, grov organiserad brottslighet och terrorism”. I stället kom de flesta begäranden att handla om taxeringsfrågor (hos Tele2) eller om fildelning (hos Bahnhof). Mängden kom också att vida överskrida vad som hade varit fallet om tvångsmedlet hade använts som avsett. I samband med Tele2-målet framkom att det varje månad bara till denna operatör inkom ett tusental begäranden om datalagringsuppgifter – en volym som i sig visar att det inte handlar om terrorism eller mord. Så vanliga är dessbättre inte dessa brott.«

Sverige kan hjälpa Polen att döda artikel 13 (17)

Som bekant har Polen tagit EU:s nya upphovsrättsdirektiv till EU-domstolen.

Vissa polska röster är synnerligen kritiska till direktivet i sak:

»According to Robert Kroplewski, a solicitor and expert for Poland’s Ministry of Digital Affairs, Article 13 in its current shape could lead to preventive censorship by the hands of foreign publishers and online platform owners. ”I would say this can be seen as the rise of industrial censorship, global and automated,” he says.«

Andra är mer avvaktande och menar att Polens motstånd mot artikel 13/17 (uppladdningsfilter) mest är ett taktiskt knep från den polska regeringens sida för att locka unga väljare. Hur det än är med den saken så är det en bra sak att man försöker stoppa direktivets sämsta delar i domstol.

Men Polen behöver stöd från fler länder:

»The case before the court has been opened, and it will take some time before we see its conclusion. Jabłoński thinks the case will probably be resolved in late 2020. “It all depends on one factor: whether two or more countries will join the case. This is possible because during the process within the Council and the Parliament six countries were against the Directive and three abstained from the vote” – Jabłoński says. In addition to Poland, several other EU member states have spoken against the Directive, including the Netherlands, Luxembourg, Italy and Finland.«

Detta skapar en möjlighet för den riksdagsmajoritet (alla utom S) som krävde att Sverige skulle säga nej till direktivet i EU:s ministerråd. Nu kan dessa partier visa att de menade allvar och att de bryr sig om frågan även när det inte är EU-valrörelse. Detta genom att riksdagen kan ge regeringen i uppdrag att stödja Polens sak i EU-domstolen.

Länk: Inside Poland’s cynical plan to kill Article 13 for good »

Video: Tre problem med riksdagens nya lag om datalagring

Klicka här för att visa innehåll från YouTube

Riksdagen har just klubbat en ny lag om datalagring. Det vill säga lagring av data om alla svenskars telekommunikationer.

Låt oss peka på tre problem med detta. (Video ovan, sammanfattning nedan.)

1. Nya lagen om datalagring är olaglig

EU-domstolen har upprepade gånger kommit fram till att man inte får ha svepande lagring av data om alla människors telekommunikationer – och inte utan att det finns misstanke om brott.

Riksdagens beslut strider mot dessa domar.

2. Nya lagen om datalagring kränker de mänskliga rättigheterna

Skälet till att EU-domstolen underkänt datalagringen är att den bryter mot vad aktuella konventioner om de mänskliga rättigheterna har att säga om rätten till privatliv.

Riksdagens beslut strider således mot de mänskliga rättigheterna.

3. Datalagring är inte effektivt polisarbete

I en rapport konstaterar Brottsförbyggande Rådet att myndigheterna inte har resurser att hantera IT-relaterade brottsutredningar på ett effektivt och rättssäkert sätt.

Och amerikanska NSA påstår att de har slutat med datalagring eftersom verksamheten inte är effektiv.

Riksdagens beslut gör oss alltså knappast säkrare.

Den nya svenska lagen kommer med säkerhet att överklagas hela vägen upp till EU-domstolen. Igen.

Som kommer att ogiltigförklara den. Igen.

Vilket är en bra sak.

Staten skall helt enkelt inte veta allt om alla.

Youtube »

Riksdagen kräver mer datalagring – trots att EU-domstolen säger nej

Riksdagen har just fattat ett märkligt beslut om datalagring. Man tänker fortsätta lagra data om alla våra telekommunikationer – med hänvisning till den EU-rätt som uttryckligen förbjuder generell, svepande datalagring utan brottsmisstanke.

Från Riksdagens hemsida:

Regeringen föreslår att nuvarande regler om lagring och tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation i brottsbekämpande syfte, så kallad datalagring, ska anpassas till EU-lagstiftning. Det är mycket viktigt för brottsbekämpande myndigheter att få tillgång till elektronisk kommunikation, till exempel från teleoperatörer. Enligt regeringen kräver dock EU-rätten att datalagringsskyldigheten begränsas jämfört med dagens regler.

Ur Justitieutskottets betänkande (2018/19:JuU27):

Utskottet föreslår att riksdagen antar regeringens förslag om datalagring vid brottsbekämpning. Lagändringarna syftar till att anpassa de nuvarande reglerna om lagring och tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation i brottsbekämpande syfte, s.k. datalagring, till EU-rätten.

Förslaget innebär att omfattningen av lagringsskyldigheten minskas och att lagringstiderna differentieras. Lagringen ska inte längre få ske utanför EU. Dessutom ska det krävas beslut av åklagare för att de brottsbekämpande myndigheterna ska få inhämta uppgifter om elektronisk kommunikation i underrättelseverksamhet.

Vad man gör är att anpassa vissa parametrar (som lagringstid) för att på så sätt försöka komma runt EU-domstolens nej till generell datalagring. Men det är knappast troligt att detta knep kommer att lyckas. Som Justitieutskottet konstaterar i sitt eget betänkande:

»EU-domstolen förklarade i domen datalagringsdirektivet ogiltigt, bl.a. med hänvisning till de grundläggande rättigheterna om respekten för privatlivet och skyddet av personuppgifter.« (…)

»EU-domstolens slutsatser var att EU-rätten utgör ett hinder för (1) en nationell lagstiftning som i brottsbekämpande syfte föreskriver en generell och odifferentierad lagring av samtliga trafikuppgifter och lokaliseringsuppgifter om samtliga abonnenter och registrerade användare och samtliga elektroniska kommunikationsmedel samt (2) en nationell lagstiftning som inte begränsar tillgången till trafik- och lokaliseringsuppgifter till enbart åtgärder som syftar till att bekämpa grov brottslighet, inte föreskriver att tillgången ska vara underkastad förhandskontroll av en domstol eller en oberoende förvaltningsmyndighet och inte kräver att uppgifterna ska lagras inom unionen.«

Här blir det märkligt. Den enda »EU-rätt« som finns att hänvisa till är EU-domstolens dom – som säger nej till generell datalagring och som upphäver såväl datalagringsdirektivet som tidigare svensk lag. Ändå gör man ett nytt försök att införa just sådan lagstiftning:

»Att helt upphäva de bestämmelser som föreskriver att operatörerna ska lagra uppgifter om elektronisk kommunikation är enligt regeringen, av bl.a. brottsbekämpande och folkrättsliga skäl, uteslutet.«

Enkelt uttryckt: Regeringen och riksdagen vägrar acceptera EU-domstolens upprepade nej till svepande datalagring.

Vi får väl se vad EU-domstolen har att säga om den saken.

Riksdagen uttalar också att den helst vill ha mer och mer omfattande datalagring:

»Riksdagen tycker dock att regeringens förslag begränsar datalagringsskyldigheten för mycket med bakgrund mot de brottsbekämpande myndigheternas behov av lagrade uppgifter. Riksdagen riktade därför en uppmaning, ett så kallat tillkännagivande, till regeringen om att se över omfattningen av datalagringsskyldigheten. Enligt riksdagen bör datalagringen utökas och vara så långtgående som det är möjligt enligt EU-reglerna.«

Den sista meningen är – åter – en självmotsägelse. EU-rätten säger nej till generell datalagring utan brottsmisstanke. Punkt.

Riksdagen har även avslagit motioner om att datalagring bara bör inriktas mot personer som är misstänkta för brott – samt om krav på ökat integritetsskydd och rättssäkerhet.

Länkar:
• Riksdagens sida om ärendet »
• Justitieutskottets betänkande »
• Riksdagen röstade igenom ”ny” datalagringslag – Bahnhof: den hör inte hemma i en demokrati »

Breaking: Julian Assange häktas inte i Sverige

Uppsala tingsrätt har just beslutat att inte häkta Wiklileaks grundare och chefredaktör Julian Assange. Därmed kan inte heller någon europeisk arresteringsorder utfärdas mot honom.

Detta innebär dock inte att den svenska utredningen mot Assange skrivs av. Däremot får svenska utredare finna sig i att hålla eventuella ytterligare förhör i Storbritannien – där Assange sitter fängslad för att ha brutit sin borgensförbindelse, när han tog sin tillflykt till Ecuadors ambassad.

Med detta kan man anta att frågan om att utlämna Assange till Sverige är avskriven tills vidare, troligen för alltid. (Med reservation för att tingsrättens beslut kan överklagas.)

Vilket kanske är lika bra, med tanke på hur Sverige tidigare sänt människor till skenrätt och tortyr – utan rättslig prövning – med hemliga CIA-plan och med en påse över huvudet.

Nu riktas fokus mot USA:s begäran om att få Assange utlämnad från Storbritannien. Denna omfattar 17 åtalspunkter, däribland spioneri. Skulle Assange utlämnas och dömas i USA riskerar han upp till 175 år i fängelse, för sin publicistiska verksamhet.

Länk: Sveriges Radio »