Yttrandefriheten, cancel culture och brottsbalken

I vår förra bloggpost gick vi igenom vad som gäller yttrandefrihet i våra grundlagar. Dessa reglerar individens förhållande till staten.

En betydligt knivigare fråga gäller yttrandefriheten i relation till människors förhållande sins emellan. Har någon rätt att direkt eller indirekt tysta någon annan? Här är det istället individernas handlingar (oavsett syfte) som är avgörande. Och då får vi gå till brottsbalken.

Brottsbalkens fjärde kapitel, brott mot frihet och frid:

4 § Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar någon att göra, tåla eller underlåta något döms för olaga tvång till böter eller fängelse i högst två år. Om någon med sådan verkan utövar tvång genom hot att åtala eller ange någon annan för brott eller att lämna menligt meddelande om någon annan, döms också för olaga tvång, om tvånget är otillbörligt. (…)

5 § Den som hotar någon annan med brottslig gärning på ett sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig rädsla för egen eller annans säkerhet till person, egendom, frihet eller frid, döms för olaga hot till böter eller fängelse i högst ett år.

Förbudet mot olaga tvång bör kunna vara tillämpligt om sådant används för att hindra någon från att uttrycka sin fria mening. Här är det som sagt inte syftet, utan handlingen som är det intressanta.

7 § Den som fysiskt antastar någon annan eller utsätter någon annan för störande kontakter eller annat hänsynslöst agerande döms, om gärningen är ägnad att kränka den utsattes frid på ett kännbart sätt, för ofredande till böter eller fängelse i högst ett år.

Frågan är om detta är tillämpbart på digitala lycnhmobbar som ger sig efter personer som de ogillar eller vars åsikter de inte delar. Meetoo-kampanjen drev ju trots allt minst en offentlig person i döden.

Kapitel fem, om ärekränkning:

1 § Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter.

Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar.

2 § Om brott som avses i 1 § är grovt döms för grovt förtal till böter eller fängelse i högst två år.

Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen med hänsyn till uppgiftens innehåll eller sättet för eller omfattningen av spridningen eller annars var ägnad att medföra allvarlig skada. Lag (2017:1136).

3 § Den som, i annat fall än som avses i 1 eller 2 §, riktar beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende mot någon annan döms, om gärningen är ägnad att kränka den andres självkänsla eller värdighet, för förolämpning till böter.

Om brottet är grovt, döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Lag (2018:1745).

Att gå efter någon som uttryckt en åsikt man ogillar – till den punkt där personen ifråga till exempel mister sitt arbete eller de-plattformeras bör rimligen kunna falla under formuleringen »utsätta denne för andras missaktning«.

Kapitel 16, brott mot allmän ordning:

4 § Om någon genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt stör eller söker hindra allmän gudstjänst, annan allmän andaktsövning, vigsel eller begravning eller dylik akt, domstols förhandling eller annan statlig eller kommunal förrättning eller allmän sammankomst för överläggning, undervisning eller åhörande av föredrag, döms för störande av förrättning eller av allmän sammankomst till böter eller fängelse i högst sex månader.

Det där vet jag fungerar – eftersom jag känner till att en person som betedde sig på just detta sätt under ett offentligt möte där jag var talare faktiskt blev åtalad och dömd.

Juridik är snårigt och jag är inte jurist. Men om någon utsätter någon annan för något av det ovanstående – på grund av ett yttrande som i sig inte är olagligt – då tolkar jag det som att lagen trots allt står på den drabbades sida.

»Frånvaro av yttrandefrihet är en förlust både för dem som sätter på munkavlen och dem som beläggs med den. De som beläggs med munkavle förlorar möjligheten att skifta åsikt om de skulle ha misstagit sig. Avsaknaden av denna frihet innebär också att de som förbjuder rivaliserande åsikter degenererar eftersom de inte får möjlighet att bevisa att de eventuellt har rätt. Deras övertygelse blir deras dogm.« – John Stuart Mill

Yttrandefrihet – vad säger våra grundlagar?

I dessa tider av krympande yttrandefrihet kan det vara värt att se till vad som föreskrivs i våra grundlagar. Notera att detta gäller individens förhållande gentemot staten – och inte användarvillkor på privata nätplattformar eller relationen mellan individer.

Låt oss gå till regeringsformen, kapitel 1 § 1:

»Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Den offentliga makten utövas under lagarna.«

Andra kapitlet, § 1:

Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad
1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,
2. informationsfrihet: frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden,
(…)

Även detta är intressant:

2 § Ingen får av det allmänna tvingas att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Inte heller får någon av det allmänna tvingas att delta i sammankomst för opinionsbildning eller i demonstration eller annan meningsyttring eller att tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning som avses i första meningen. Lag (2010:1408).

3 § Ingen svensk medborgare får utan samtycke antecknas i ett allmänt register enbart på grund av sin politiska åskådning. Lag (2010:1408).

Rent allmänt har yttrandefriheten (i vid bemärkelse) ett rimligt gott skydd i våra grundlagar – även om det finns tydliga undantag, varav vissa är rätt tveksamma.

Yttrandefrihetsgrundlagen säger i sitt första kapitel, första paragraf:

»Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio, tv och vissa liknande överföringar, offentliga uppspelningar ur en databas samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.

Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. I den får inga andra begränsningar göras än de som följer av denna grundlag.«

§ 11 stadgar:

»Det som är avsett att framföras i program eller genom tekniska upptagningar får inte först granskas av en myndighet eller ett annat allmänt organ. Det är inte heller tillåtet för en myndighet eller ett annat allmänt organ att på grund av innehållet förbjuda eller hindra framställning, offentliggörande eller spridning bland allmänheten av ett program eller en teknisk upptagning, om åtgärden inte har stöd i denna grundlag.«

§ 13:

»Det är inte tillåtet för myndigheter eller andra allmänna organ att på grund av innehållet förbjuda eller hindra innehav eller användning av sådana tekniska hjälpmedel som behövs för att kunna ta emot program eller för att kunna uppfatta innehållet i tekniska upptagningar, om åtgärden inte har stöd i denna grundlag. Detsamma gäller förbud mot anläggande av trådnät för sändning av program.«

Andra kapitlet, § 1 är också intressant:

»Upphovsmannen till ett program eller en teknisk upptagning är inte skyldig att röja sin identitet. Detsamma gäller för den som har framträtt i en sådan framställning och den som har meddelat en uppgift för offentliggörande enligt 1 kap. 10 §.«

Även om lagen inte är helt upp to date med den tekniska utvecklingen och även om det finns ett antal undantag finns det alltså ett rimligt skydd för Youtubers, podcasters och andra som använder audiovisuella media på internet. Intressant nog finns även ett grundlagsskydd för anonymitet.

Det finns även regler i grundlagen för den som uttrycker sig i skrift. Över till tryckfrihetsförordningens portalparagraf:

»Tryckfriheten syftar till att säkerställa ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande.

Tryckfriheten innebär en frihet för var och en att i tryckt skrift uttrycka tankar, åsikter och känslor samt att offentliggöra allmänna handlingar och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.

Tryckfriheten innebär också en rätt för var och en att ge ut skrifter utan att en myndighet eller ett annat allmänt organ hindrar detta i förväg. Åtal för en skrifts innehåll får väckas först efter det att den har getts ut och då vid en domstol. Ingen får straffas för en skrifts innehåll i andra fall än om innehållet strider mot tydlig lag som är meddelad för att bevara allmänt lugn men som inte håller tillbaka allmän upplysning.

När tryckfriheten utövas ska bestämmelser i denna grundlag som skyddar enskildas rätt och allmän säkerhet iakttas.

För tryckfriheten får inga andra begränsningar finnas än de som följer av denna grundlag.«

Åter är lagen inte riktigt i takt med den tekniska utvecklingen. Men det bör vara svårt att hävda annat än att det som är tillåtet i tryckt form även bör vara tillåtet i digital form. Lagar skall vara generella och samma regler bör gälla såväl offline som online.

Man kan också notera att upphovsrätt kan användas som ett sätt att kringgå grundlagens anda. Se till exempel det pågående målet mot Aron Flam. Där är det förvisso en privat klagande, men målet drivs av staten. Därför kan man till exempel ifrågasätta om beslaget av Flams bok är förenligt med förbudet mot förhandscensur.

Ett problem i sammanhanget är att staten (såväl EU som regeringen) använder sig av påtryckningar mot de privata nätplattformarna – för att de skall censurera oönskade åsikter genom sina användarvillkor. Alla sådana påtryckningar strider uppenbart mot de svenska grundlagarnas anda. Och de flyttar makten över yttrandefriheten bort från demokratisk kontroll och bort från möjligheten till oberoende rättslig prövning.

Dock har den som bloggar, podcastar eller vloggar helt och hållet från en egen server ett rätt starkt skydd. Frågan är dock hur sådant material kan bli allmänt känt och spritt om samma skydd inte gäller på de kanaler (plattformar) som används för marknadsföring (Facebook, Twitter, Youtube m.fl.) – där staten inte har och inte skall ha samma roll.

En annan intressant fråga är hur våra grundlagar fungerar till exempel emot EU-regler som kräver uppladdningsfilter. Det vill säga EU:s nya upphovsrättsdirektiv samt EU:s kommande förordning om terror-relaterat innehåll online (som uttryckligen handlar om att censurera åsikter). Det skall i sammanhanget bli mycket intressant att se vad som kommer att föreslås i EU:s planerade Digital Services Act, som ju har den uttalade ambitionen att etablera enhetliga europeiska regler för vad som får publiceras online.

Slutligen kan man notera att våra grundlagar ovan erbjuder väldigt lite i form av skydd för individer som tystas av andra individer. Vilket möjligen är en bra sak. Sådan lagstiftning kan bli väldigt komplicerad och få en rad oönskade och oförutsedda effekter. Och grundlagarna reglerar förhållandet mellan medborgare och stat – inte individer emellan. Dock skulle man kunna hävda att våra grundlagar erbjuder ett slags värdegrund vars anda bör vara vägledande för samhället i stort.

»Lagar kan inte ensamma säkerställa yttrandefrihet; för att varje man ska kunna framföra sina åsikter utan straff måste det finnas en känsla av tolerans i hela befolkningen.« – Albert Einstein

Skottland inför drakoniska hetslagar utan krav på uppsåt

Skottland är på väg att införa en »Hate Crime and Public Order Bill«. Det är en lag mot hat- och hets och tar anmärkningsvärt nog ingen hänsyn till uppsåt, förbjuder till och med innehav av material som kan anses kränkande och påbjuder ett straff på upp till sju år i fängelse.

Andrew Doyle riktar svidande kritik mot den nya lagen i The Spectator:

»Scotland’s new Hate Crime and Public Order Bill was ostensibly proposed to repeal outdated proscriptions against blasphemy, but will instead usher in a range of new blasphemy laws by stealth. Most controversially, part two of the Bill pertains to the offence of ‘stirring up hatred’, which criminalises anyone who ‘behaves in a threatening, abusive or insulting manner’ or ‘communicates threatening, abusive or insulting material to another person’.

Moreover, the Bill explicitly allows for intention to be put aside. If behaviour or material is ‘likely’ to stir up hatred against any protected groups (defined by age, disability, racial or ethnic identity, sexual orientation, transgender identity or ‘variations in sex characteristics’) then whether or not the perpetrator intended to do so is immaterial. Even an actor playing a bigoted character could be prosecuted under the proposed laws.«

»The Bill even goes as far as to criminalise the possession of ‘inflammatory’ material, which is why senior Catholic bishops have raised concerns that possession of the Bible could become a criminal offence. Let’s not forget that Leviticus 20:13 calls for the execution of gay men.«

Som synes är lagförslaget allmänt hållet och kan komma att tolkas lite hur som helst. Vilket är ett säkert kännetecken för en dålig lag.

The Spectator: Could possession of the Bible become an offence in Scotland? «

TikTok och storpolitiken

»Lika illavarslande är att när ingreppen kommer från presidenten skapas krav på tacksamhet och lojalitet från företagens sida, vilket lätt slår över i ett likriktat medieklimat. För Trump är detta en föga dold ambition, han är särskilt kritisk mot företag som äger medier som kritiserar honom.

Den fria världen är under sådant styre på väg att underminera sina unika fördelar: lagstyre, fri konkurrens, medial pluralism och öppenhet mot omvärlden – kanske till och med den en gång så starka dominansen inom popkulturen.«

Mattias Svensson i DN: Tiktok påminner om att popkultur är storpolitik och att den fria världen har motvind »

Till meningsfrihetens försvar

Utan yttrandefrihet blir demokratin meningslös.

Utbyte av tankar, fri analys, öppen debatt, kritisk granskning och pluralism är en förutsättning för att människor skall kunna göra informerade val och utkräva ansvar. Det fria ordet är en förutsättning för att samhället över huvud taget skall kunna utvecklas. Därför måste människor – utan att behöva frukta repressalier – fritt få uttrycka sina åsikter.

Yttrandefrihet och tryckfrihet blir ofta tekniska frågor kopplade till specifika händelser eller företeelser. Men i dess kärna ligger något ännu större, det som i vissa av våra grannländer kallas meningsfrihet.

Meningsfrihet kan sägas handla om mer än ett visst yttrande i viss situation. Istället handlar det om individens rätt att hysa sina egna uppfattningar utan att bli stigmatiserad. Gärna en debatt i sak. Men att försöka tysta, krossa och ödelägga livet för människor vars åsikt man inte delar – det är oacceptabelt.

Människor har knepiga föreställningar, förutfattade meningar, tror på de mest absurda saker och ställer sitt hopp till verklighetsfrånvända utopier. Jaha, så intressant. Det är i så fall först och främst deras eget problem.

Detta kan förvisso bli ett problem även i ett större perspektiv. Men det är i så fall något som måste hanteras med mer information, mer offentlig debatt, mer fakta, mer logik och en vassare analys.

Inte med cancel culture och de-plattformering.

Tvärt om är det snarare så att problematiska åsikter kan bli mer problematiska om de drivs under jorden. De som tystas kommer att se sig själva som martyrer, vilket snarast stärker dem i anden. Sådant som är förbjudet har alltid en lockelse eftersom det är mer spännande. Och åsikterna i fråga blir svårare att bemöta om man inte vet vem som hyser dem och hur stort genomslag de egentligen har.

Ofta handlar det »bara« om att någon inte håller med någon annan. Istället för att då ta debatten i sak ger man sig på personen i fråga. (Se t.ex. Alexander Bard i BLM-debatten.) Att tysta en person med andra åsikter är lättare och bekvämare än att påvisa att denne har fel. Speciellt då man själv mer styrs av känslor och åsikter än av fakta.

Att tysta avvikande röster är fegt, intellektuellt ohederligt och principlöst. Det är att hindra samhällsdebatten (och därmed samhällsutvecklingen) från att röra sig framåt. Det är att beröva demokratin dess djupare mening.

Speciellt viktigt är detta att hålla i minne nu när EU vill utforma enhetliga regler för vad som får sägas på nätet. Det ligger i farans riktning att politikerna kommer att lyssna mer på lynchmobben än på de sansade rösterna. Dels för att lynchmobben är mer högljudd. Dels för att både lynchmobben och politikerna ofta besväras av fri information på nätet. Det rubbar deras världsbild, stör deras agenda och begränsar deras makt över andra.

Trump utfärdar exekutiv order mot censur i sociala media

Från Vita Husets presstjänst:

»On Monday, the Department of Commerce, as directed by President Donald J. Trump’s Executive Order on Preventing Online Censorship, filed a petition to clarify the scope of Section 230 of the 1996 Communications Decency Act. The petition requests that the Federal Communications Commission (FCC) clarify that Section 230 does not permit social media companies that alter or editorialize users’ speech to escape civil liability. The petition also requests that the FCC clarify when an online platform curates content in “good faith,” and requests transparency requirements on their moderation practices, similar to requirements imposed on broadband service providers under Title I of the Communications Act. President Trump will continue to fight back against unfair, un-American, and politically biased censorship of Americans online.«

Enkelt uttryckt:

  • Sociala plattformar som ändrar eller redigerar användares yttranden kommer inte längre att skyddas av budbärarimmuniteten.
  • Sociala plattformar måste vara transparenta med varför de modererar eller blockerar inlägg.

Speciellt den andra punkten lär bli populär bland frustrerade användare som inte får veta varför de och deras inlägg blockeras.

Länk: Statement from the Press Secretary Regarding the Implementation of President Trump’s Executive Order on Preventing Online Censorship »

De regler som krävs för vad sociala media kan publicera finns redan i den vanliga lagstiftningen

I går höll amerikanska kongressen utskottförhör med Big Data.

Såväl Facebook som Google grillades vad gäller påstådd politisk partiskhet. Och i båda fallen finns rätt tydliga bevis för att man missgynnat konservativa / republikanska åsikter och kandidater.

Samtidigt kritiserades framförallt Facebook för att inte göra tillräckligt för att censurera andra grupper som påstås ägna sig åt hat och hot. Att finna en väg som alla är nöjda med verkar svårt, eller direkt omöjligt. Så det är kanske inte så konstigt att Mark Zuckerberg tidigare luftat tanken om reglering genom lagstiftning – så att Facebook själva slipper fatta svåra och känsliga beslut.

Sociala media sitter verkligen i en besvärlig situation. De har svårt att vara politiskt oberoende – dels då man kan misstänka att det finns en åsiktsmässig slagsida i företagen som sådana, dels då anställda bevisligen låter sina personliga politiska preferenser styra granskningen av vad som får publiceras. De anklagas samtidigt för att censurera för mycket – och för lite. Och vad gäller corona-krisen befinner de sig på ett gungfly, efter att ha beslutat att stoppa felaktig information – trots att det inte finns någon objektiv mall eller konsensus i många detaljfrågor.

Dessutom kompliceras situationen av företagens dominerande ställning.

Jag kan bara se en lösning. Det är att de sociala plattformarna får anpassa sig till lagstiftningen i respektive land där de är aktiva. Och då skall en enda regel gälla: Allt som inte är uttryckligen förbjudet i lag skall vara tillåtet att publicera.

Den lagstiftning Zuckerberg tidigare efterlyst finns alltså redan – i form av vanliga lagar, som skall gälla lika för alla överallt, oavsett om det är on- eller offline. Principen ovan lär dessutom vara den enda som i längden är möjlig att försvara och upprätthålla. (Sedan kan det lämnas till användarna att till exempel reglera graden av barnskydd och filtrering av potentiellt stötande material i sina egna, personliga inställningar.)

Några videofilmer från kongressförhören:
• Everything Facebook CEO Mark Zuckerberg just said to Congress in 16 minutes »
• Facebook CEO Mark Zuckerberg RESPONDS to Rep. Matt Gaetz over Project Veritas #ExposeFacebook Report »
• Biden vs Trump: Congress grills Google on Clinton election money »

Bör »åsiktsförföljelse« vara ett brott?

Som en reaktion på vår tids cancel-culture och deplattformeringstaktik skriver Public Affairs-rådgivaren Daniel Claesson i Dagens Juridik:

»Att kontakta ett företag i syfte att få en person uppsagd på grund av dennes åsikter är mer än ett förtal. Genom hot om skandalisering, som det står i lagtexten om utpressning, vill man få företaget att agera. Frågan är dock om en enskild individ kan anses tillräckligt hotfull. Det är först när massmobilisering i sociala medier sker som det blir ett verkligt hot mot företaget.

I vilket fall hade lagstiftaren inte sociala mediedrev i åtanke när lagen om utpressning skrevs. Därför finns ett behov av en ny straffbestämmelse:

Till Åsiktsförföljelse döms den som kontaktar arbetsgivare, uppdragsgivare eller annan i syfte att få denne att avsluta anställning eller ekonomisk relation med en person på grund av åsikt som den personen hyser eller har uttryckt.«

Länk: Dags att göra åsiktsförföljelse straffbart »