Ny tysk lag ännu ett steg på vägen mot automatiserad nätcensur

Ny tysk lagstiftning är på väg vad gäller hat och hot på internet.

Politico rapporterar:

Germany is cracking down on hate speech online amid a rise in right-wing extremism, but critics warn that civil liberties will end up as collateral damage. (…)

“Hate crimes should finally end up where they belong — in court,” said the Social Democrat Justice Minister Christine Lambrecht after the bill was approved by the government.

The draft law will force social media companies to proactively report potentially criminal content on their platforms to law enforcement.

Detta innebär att nätplattformarna själva måste identifiera potentiellt olagligt eller olämpligt material, bedöma dess innehåll – och i förekommande fall censurera och rapportera sina användare till polisen.

Den enda praktiska möjligheten att göra detta är med automatiska filter – som inte kan bedöma kontext och som därmed kommer att överfiltrera. Dessutom måste någon (oklart vem) definiera vad som till exempel är att betrakta som hat. Vilket inte alltid är uppenbart.

Lagförslaget är dessutom intressant eftersom tysk och fransk lagstiftning just nu är de drivande krafterna bakom ett gemensamt regelverk för vad som får publiceras på internet – inom ramen för EU:s Digital Services Act.

“There is no question that our society has a problem with right-wing extremism and hate speech,” said Elisabeth Niekrenz of Berlin-based civil liberties organization Digitale Gesellschaft (Digital Society), ”which deeply worries me. But the measures presented [by Lambrecht] infringe people’s right to informational self-determination, open the door for more surveillance, grant law enforcement more powers to intervene and allow for more data collection.”

Politico: German hate speech crackdown sparks censorship fears »

Kriget om det fria ordet i virusets Kina

The regime also distributed its new media line: “Sources of articles must be strictly regulated, independent reporting is strictly prohibited, and the use of nonregulated article sources, particularly self-media, is strictly prohibited.” Social media providers were told they were under “special supervision.” Moreover, the regime sent a legion of official journalists to Wuhan and surrounding Hubei province to “report” on the virus. Cheng Yizhong, a newspaper editor fired for reporting on SARS, nearly two decades ago, opined: “All Chinese are suffering the bitterness of CCP monopoly over papers, resources and truth.”

FEE: Why Chinese Communism Could Be the Final Casualty of the Coronavirus »

Fallet Assange: Att avslöja makten inför folket är inte spioneri

Idag har man inlett den brittiska prövningen av USA:s begäran om att få Wikileaks grundare och chefredaktör Julian Assange utlämnad – misstänkt för allt från dataintrång till spioneri. Han riskerar ett fängelsestraff på upp till 175 år.

Värt att notera är att Wikileaks tagit del av och publicerat samma material som till exempel New York Times, The Guardian och Der Spiegel.

Här är man på väg att göra media ansvariga för eventuella dataintrång som en uppgiftslämnare kan ha gjort sig skyldig till.

Om detta etableras som en ny norm blir det omöjligt för media att publicera information som kommer från visselblåsare – eftersom de då kan komma att ställas till svars för hur visselblåsaren ifråga har kommit över sitt material. Vilket i sin tur innebär att avslöjanden om maktmissbruk, korruption, brott, politiska lögner och övergrepp kommer att förbli okända för allmänheten, skattebetalarna och väljarna.

Och vad gäller anklagelserna om spioneri: Är det verkligen en lämplig eller relevant åtalspunkt – när det handlar om att avslöja missförhållanden i den offentliga makten för folket?

Julian Assange borde snarare få en medalj.

 

Assange & Greenwald: När staten försöker hugga huvudet av budbäraren

Kan journalister hållas ansvariga för hur deras källor kommit över sitt material?

Frågan är aktuell i flera fall. Dels har vi Wikileaks grundare Julian Assange som riskerar 175 år i fängelse i USA för spioneri – efter att ha publicerat material från visselblåsare och hackare. Dels Glenn Greenwald, en amerikansk journalist bosatt i Brasilien – som anklagas för dataintrång efter att ha publicerat material från en källa som avslöjat korruption på regeringsnivå.

En journalist får naturligtivs inte uppmana eller pressa en källa till olagliga handlingar. Men om avslöjande material ändå hamnar på deras bord – då har journalisten / redaktionen framförallt två överväganden att göra:

  1. Kontrollera om materialet är autentiskt och relevant.
  2. Överväga om det är av allmänintresse att publicera.

I både Assanges och Greenwalds fall är det ställt bortom allt tvivel att materialet är äkta och att det är av stort allmänintresse. Man kan rent av tala om att det i båda fallen handlar om publiceringar av stort demokratiskt värde – av information som makthavarna försöker dölja för folket.

Speciellt olustigt blir det när man åtalar eller utreder journalister för hur materialet från början läckt ut – vilket pressar dem att ange sina källor. Detta är naturligtvis oacceptabelt i en demokratisk rättsstat med tryckfrihet och en fri press.

För att citera EFF:

It’s a mark of tyranny to prosecute reporters who truthfully report on government corruption.

För den som inte är lika påläst om Greenwald som om Assange följer här ett par länkar:

• When Computer Crimes Are Used To Silence Journalists: Why EFF Stands Against the Prosecution of Glenn Greenwald »

• Over 40 press freedom and civil liberties groups denounce Brazil’s charges against Glenn Greenwald »

Wired: Censurvännernas verkliga problem är inte Facebook, utan folket

»But the reason these companies—Facebook in particular—talk about free speech is not simply to conceal their economic stake in the reproduction of misinformation; it’s also a polite way for them to suggest that the real culpability for what pullulates on their platforms lies with their users. Facebook has always presented itself, in contrast to legacy gatekeepers, as a neutral bit of infrastructure; people may post what they like and access what they fancy. When Zuckerberg talks about “free expression,” he is describing the sanctity of a market­place where supply is liberated to seek the level of demand. What he is saying, by implication, is that the affliction of partisan propaganda reflects not a problem of supply but of demand—a deep and transparent expression of popular desire.«

Wired: Bad Algorithms Didn’t Break Democracy »

Vem skall bestämma vad som är sanning?

Debatten om politisk annonsering i sociala media fortsätter. Facebook har bestämt att inte faktakolla politiska annonser. Google begränsar så kallad micro-targeting. Och Twitter har helt stoppat politiska annonser. Och just nu utsätts framförallt Facebook för hård kritik för sitt beslut.

Debatten rymmer flera principiellt intressanta frågor. Som vem som skall bestämma vad som är sanning. Och vad sanning egentligen är. Samt hur detta i så fall skall prövas. Ingen av dessa frågor har fått något rimligt svar.

Anta att två politiska partier har olika uppfattning om hur något förhåller sig – och att båda påståendena inte kan vara rätt samtidigt. Vem skall då bestämma vad som är »rätt«? Hur vet man vad som är korrekt? Och vad händer om politiska partier och kandidater inte tillåts ifrågasätta vedertagna uppfattningar?

Debatten visar också att man underskattar internets deltagandekultur. Är det någonstans som olika påståenden granskas och ifrågasätts – då är det på nätet. Finns det någonstans där politiker kritiseras och hånas för felaktiga påståenden – då är det på nätet.

Dessutom blir det väldigt konstigt om olika regler skall gälla på respektive utanför internet.

Politico: Facebook sticking with policies on politicians’ lies and voter targeting »

Vem försvarar det fria ordet på internet?

I internets barndom var nätet fritt och öppet. Plötsligt fick vi alla en teknisk plattform som gav oss möjlighet att publicera våra tankar, våra åsikter, våra kreativa verk, våra analyser och våra funderingar. Teoretiskt sett fick vi en möjlighet att nå i princip hela svenska folket, eller för all del, hela världen.

Sedan dess har mycket skett. Upphovsrättsindustrin har stegvis fått igenom inskränkningar av nätets frihet, nu senast i form av EU:s nya upphovsrättsdirektiv – som kommer att kräva förhandsgranskning av allt som laddas upp på nätets plattformar och i förekommande fall censur. Samma EU-direktiv gav medieföretagen rätt att kräva betalt från de plattformar som länkar till dem. Yttrandefriheten har inskränkts – både på och utanför nätet – och kommer snart att regleras ytterligare i EU:s Digital Services Act.

Frågan är vem som företräder nätanvändarnas intressen? Vem försvarar det fria ordet?

Det har i tio års tid funnits en handfull piratpartister i Europaparlamentet, som gjort nytta – inte minst genom att ifrågasätta och käfta emot. Men någon medborgarrättsrörelse att tala om finns i vart fall inte i Sverige och knappt ens i Europa heller. Konsumentorganisationerna har visserligen gjort en del nytta vad gäller att hålla ett öga på hur nätjättarna hanterar våra persondata – men de har hållit en låg profil vad gäller yttrandefriheten. Därtill en handfull nätfrihetsorganisationer som mest har fullt upp med att bevaka vad som sker, svara på remisser och medverka på seminarier.

Men i det stora hela är det tunt med folk som slåss för ett fritt och öppet internet. Speciellt om man jämför med vilket inflytande Big Entertainment, Big Media, Big Government och en allt ängsligare Big data har.

Skall yttrandefriheten online försvaras, då är det helt enkelt upp till alla oss som använder internet för att sprida nyheter, bilda opinion och skapa. Vi måste göra våra röster hörda. Vi måste ställa politikerna mot väggen och få dem att inse att nätfrågorna är tillräckligt viktiga för att påverka hur vi röstar. Vi måste driva på den debatt som de flesta andra inblandade helst inte vill ha. Vi måste försvara våra fri- och rättigheter på nätet. Vi måste skruva upp vår aktivism.

Annars kommer det fria ordet på internet att strypas. Vilket är en process som redan pågår i såväl europeisk som svensk politik.

/ HAX

Hemlig dataavläsning: Kräv svar om säkerheten!

Om drygt två månader – den 19 februari – röstar riksdagen om regeringens proposition om hemlig dataavläsning.

Allt tyder på att förslaget kommer att gå igenom, med bred majoritet.

Innan dess behöver vi en diskussion om integritet, rätten till privatliv, rättssäkerhet och riskerna för missbruk eller ändamålsglidning.

Vi bör ta oss en funderare på vad det innebär att tillåta statliga spionprogram på våra telefoner, plattor, datorer, spelkonsoler, tv-apparater, smarta högtalare – för den händelse morgondagens politiska makthavare skulle vilja använda detta verktyg för att förtrycka enskilda individer eller grupper av människor.

Någon sådan debatt kommer vi dock knappast att få. Riksdagen är så gott som enig. Och bland väljarna verkar det som om det också finns ett utbrett stöd för mer övervakning. Tyvärr.

Däremot bör det gå att få till en debatt om hemlig dataavläsning och IT-säkerhet.

Om det finns säkerhetsbrister i våra operativsystem – då är detta ett högst påtagligt problem. Det öppnar för cyberbrottslighet, bankbedrägerier och spionage. Sådant måste åtgärdas.

Men med regeringens förslag kommer vissa av dessa säkerhetsluckor att förbli öppna. Helt enkelt för att de behövs för att den hemliga dataavläsningen skall vara tekniskt möjlig att genomföra.

På så sätt kommer hemlig dataavläsning att göra alla användare, alla företag och alla myndigheter mindre säkra mot IT-attacker, bedrägerier och hackare.

Detta är en konkret och begriplig aspekt på frågan. Och ett högst verkligt och påtagligt hot.

Så även om politikerna försöker ducka principfrågorna – så skall de inte komma undan de säkerhetsrelaterade frågor som är kopplade till hemlig dataavläsning.

Här bör alla vanliga användare – och hela IT-Sverige – kräva svar. Innan den 19 februari.

/ HAX

EU 2020: Nu står kampen om det fria ordet på internet

Med sin Digital Services Act tänker EU bland annat reglera yttrandefriheten på internet. Det kan bli lite hur som helst. Men det är nu – när diskussionen är ung och positionerna ännu inte är låsta – som vi kan påverka hur resultatet blir.

Det fria ordet på internet har många fiender. Politikerna ogillar att vanligt folk stör och lägger sig i. Media kämpar för att behålla makten över agendan. Och allehanda samhällsdebattörer ogillar när andra ifrågasätter och granskar deras teser.

I Tyskland finns redan en speciell intrnetlag (NetzDG) som kritiseras för att hota såväl tryckfriheten som yttrandefriheten. I Frankrike har man givit staten rätt att i vissa situationer bestämma vad som skall anses vara sant respektive falskt – och därmed tillåtet eller förbjudet – att uttrycka på internet. Och i så gott som alla EU:s medlemsstater hörs krav på inskränkningar i vad som får skrivas och sägas i sociala media.

Det är allt detta som EU nu vill samla i ett regelverk som kommer att gälla i alla EU:s medlemsstater: The Digital Services Act.

Hat och hot på nätet kan visserligen vara problem. Men i den fysiska världen, utanför nätet finns redan regler som rör olaga hot, förtal, hets mot folkgrupp med mera. Oavsett vad man tycker om just dessa regler är det viktigt att lagar och regler – som sådana – är desamma utanför som på internet. Vad som är tillåtet respektive förbjudet att uttrycka kan och får inte vara beroende av i vilket medium informationen framförs.

Problemet är att när EU sätter upp regler, då blir resultatet ofta »worst practice«. Det vill säga att de som vill förbjuda, de som vill försvara sina privilegier, de som vill kontrollera och styra är mer högljudda än de som försvarar människors – och informationens – frihet.

Så var det till exempel när det gäller EU:s nya upphovsrättsdirektiv – där Big Media och Big Entertainment lyckades driva igenom såväl den absurda »länkskatten« som regler som kommer att kräva att allt som laddas upp på nätplattformar måste förhandsgranskas, analyseras och i förekommande fall censureras av automatiska filter.

Den gången kom den breda debatten igång alldeles för sent. Det är ett misstag som inte får upprepas.

Det är nu – medan alla kort fortfarande ligger på bordet och innan de politiska grupperna låst sig fast vid olika förslag och uppgörelser – som nätsamfundet måste visa att det vill, kan och kommer att försvara det fria ordet på internet.

/ HAX

Ryssland har testkört sin digitala järnridå

Ryssland har nu testat sitt system för att köra all internettrafik mot utlandet genom statligt kontrollerade noder. Detta gör det även möjligt att vid behov stänga av förbindelsen med omvärlden och förvandla internet i Ryssland till ett gigantiskt nationellt intranet.

Detta handlar naturligtvis om kontroll över informationen. Och om att gynna ryska företag framför utländska.

En oroväckande detalj gäller VPN i Ryssland. BBC rapporterar…

»One of the benefits of effectively turning all internet access into a government-controlled walled garden, is that virtual private networks (VPNs), often used to circumvent blocks, would not work.«

Vilket – om det stämmer – kan göra t.ex. utländska affärsmän på besök i Ryssland känsliga för industrispionage och andra angrepp.

En öppen fråga är vad som kommer att hända när ett antal nät- och rymdföretag i väst nu planerar eller är i färd med att ordna global nätuppkoppling via satellit.

Ryssland planerar även att skapa en egen motsvarighet till Wikipedia. Där verkligheten är tillrättalagd i enlighet med ryska statens intressen, kan man anta. Frågan är dock om något som ens liknar Wikipedia kan kommenderas fram och styras upp uppifrån.

BBC: Russia ’successfully tests’ its unplugged internet »