Femte juli

Nätet till folket!

Demokrati

Under kategorin demokrati hittar du poster som rör vårt öppna, demokratiska samhälle och dess djupare värden. Demokrati är mer än fria val. Häri ryms allt från minoritetsskydd till yttrandefrihet och rättsstat.

Valår: Kräv svar om övervakningsstaten

av

Det är valår. Det vill säga en tid då våra politiker är extra ovilliga att diskutera övervakning och medborgarnas rätt till privatliv. De vet att frågan är ett minfält.

Men när det är val måste vi kräva besked om framtiden och utkräva ansvar för det som varit. Vi kan inte rusa vidare in i övervakningsstaten utan diskussion eller eftertanke.

Även om politikerna försöker ducka – så är det ett demokratiskt hygienkrav att kräva svar på frågor som rör våra grundläggande fri- och rättigheter.

Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna slår fast huvudregeln: Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.

Och EU-domstolen har dragit gränsen: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

Här är några relevanta frågor.

• Hur mycket övervakning skall vi ha?

• Vilka risker ser du med en allt för omfattande övervakningsstat?

• Vi får ständigt mer massövervakning. Vid vilken punkt tycker du att det blir problematiskt?

• Har vanligt hederligt folk rätt till privat kommunikation?

Ju enklare, desto bättre. Trassla inte till det. Och om de politiska kandidaterna försöker ducka – upprepa frågan tills du får ett svar. Låt dem inte komma undan.

Naturligtvis är det kul om man kommer åt att fråga partiledare och toppkandidater. Men underskatta inte partiernas fotfolk som står i valstugor, delar ut flygblad och diskuterar politik vid fikabordet.

Jobbiga frågor skickas snabbt uppåt i partiorganisationen och måste i någon mening hanteras. Om det kommer in mer än enstaka rapporter om att en fråga bubblar, måste de politiska partierna förhålla sig till den.

Pårom! Om inte du ställer våra politiker till svars lär ingen annan göra det. Och var alltid saklig och artig, även om det kan vara frustrerande att försöka få dem att svara.

De skall inte komma undan med att urholka våra grundläggande fri- och rättigheter i tysthet.

CC0

Åldersgränser på sociala medier hotar ungas rättigheter

av

Att införa åldersgränser för sociala medier strider mot både de mänskliga rättigheterna och barnkonventionen.

Plötsligt vill alla införa åldersgränser för sociala medier. I EU finns den rättsliga grunden klar. GDPR tillåter medlemsstater att införa åldersgränser på 13–16 år. Men det är frivilligt.

För mig framstår det som fullständigt orimligt att begränsa unga människors tillgång till internet i just den ålder där de på allvar börjar utforska livet och världen.

Med en åldersgräns på Facebook kommer de inte längre att kunna ha en modern, naturlig och snabb kanal för kommunikation med släkt, vänner, skolklassen, fotbollsklubben, kören och vad det nu kan vara fråga om. Unga människor skall bygga nätverk, inte isoleras.

En åldersgräns för YouTube skulle förvägra våra ungdomar tillgång till en skattkista fylld med till exempel kurser i matematik, ekonomi och programmering, vloggar, videoessäer, historiska dokumentärer, teknikutveckling, konst, språk, teknik, föreläsningar…

Vi talar om innehåll som ger förståelse för världen. Som tränar analys och nyfikenhet. Som hjälper unga att förstå komplexa system. Som erbjuder konkret kompetens och som stimulerar skapande. Att avskärma våra unga från detta ymnighetshorn av kunskap är helt orimligt.

Tycker man att doomscrollande på TikTok och Instagram är ett problem – gör då något åt den saken istället för att utestänga våra tonåringar från samhällets fria informationsflöde.

Unga människor är också människor. Och alla människor har grundläggande fri- och rättigheter. Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna säger bland annat:

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Staten har helt enkelt ingen rätt att hindra unga från att ta emot och sprida uppgifter och tankar. De undantag konventionen meddelar är knappast tillämpbara här.

Barnkonventionen – som är svensk lag – är tydlig. Barn har en självständig rätt till information. Staten får inte godtyckligt begränsa tillgången till information. Artikel 13.1:

»Barnet skall ha rätt till yttrandefrihet; denna rätt innefattar frihet att söka, motta och sprida information och tankar av alla slag, oberoende av gränser, antingen muntligen, skriftligen eller i tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer.«

Vilket uppenbart står i konflikt med åldersgränser för sociala medier. Det gäller alltså barns rätt att ta emot såväl som att sprida information.

Åldersgränser ger inte önskat resultat. Som vi tidigare rapporterat skrev 438 forskare nyligen ett öppet brev som varnade för att det inte finns några tydliga bevis för att ålderskontroll skyddar unga online.

Tvärtom kan de då istället drivas till internets mörkare, mer insynsskyddade och totalt okontrollerade domäner. Ålderskontroller hotar internets grundläggande decentraliserade struktur och kan användas för censur, blockering eller selektiv informationskontroll. Säger forskarna.

Just nu har det gått mode i att kräva åldersgränser. Och på en politisk fluga biter nästan inga argument. Den politiska enigheten är bred. Även om det går att förutse oönskade, kontraproduktiva konsekvenser.

Till exempel att ständigt nya generationer kommer att se politikerna och staten som ett hot mot deras fri- och rättigheter och tillgång till fri information.

Att detta sammanfaller i tiden med att EU:s nya »digitala plånbok« rullas ut får mig att misstänka att åldersgränser till viss del kan ses som att man på politisk väg försöker skapa ett »behov« av densamma.

• Relaterat: Ålderskontroll eller åsiktskontroll? »

Ålderskontroll eller åsiktskontroll?

av

Åldersgränser för sociala medier innebär att alla måste identifiera sig. Detta kan även användas för censur, blockering eller selektiv informationskontroll – varnar tunga forskare.

I min ungdom drev Socialdemokraternas kvinnoförbund ett krav om att förbjuda parabolantenner. Så att folk inte skulle få en massa olämplig information och dumma idéer.

Olof Palme drev personligen kampen mot Radio Nord och Radio Syd. Etermediemonopolet måste till varje pris upprätthållas. Ungdomen fick finna sig i att lyssna på statligt godkänd musik.

Tryckpressen, tidningarna, videobandspelarna, bloggarna, sociala medier… Makthavare har alltid hatat fri information.

Människor kan ju få veta en massa saker som utmanar narrativet. Eller tycka fel. Ifrågasätta och lägga sig i. Vilket överheten som regel ogillar.

Den senaste planen är att man måste identifiera sig om man vill ha ett konto på sociala medier. De hoppas väl att om människor vet att man kan ta reda på vilka de är, då dämpar de sin kritik. Själv tror jag att man skapar en tryckkokare om man försöker lägga lock på samhällsdebatten.

ID-kravet genomförs som de flesta andra inskränkningar av internets frihet med barnen som murbräcka. Denna gång i form av åldersgränser för sociala medier, pådrivna av vederbörlig moralpanik.

I praktiken kräver de flesta modeller för åldersgränser någon form av identifiering. Vilket innebär att man inte kan vara anonym.

Storbritannien och Australien är redan på gång med ålderskontroll.

Detta har drabbat alla sociala medier och plattformar på vilka det finns så mycket som en teoretisk möjlighet att de har något innehåll någonstans som på något sätt kan tänkas vara olämpligt för minderåriga.

Vilket leder till att många webbplatser inför ålderskontroller mest för säkerhets skull, för att inte riskera att bryta mot lagen.

Häromdagen såg jag att någon hade fått bevisa sin ålder för att använda en onlinebaserad vetenskaplig kalkylator. För vad skall vi väl med unga mattebegåvningar till? De idiotiska exemplen staplas på hög.

Själva ålderskontrollen genomförs i dessa länder av respektive onlineplattform själv – vanligtvis via någon tredjepartsleverantör.

De senare har i flera fall visat sig ha kopplingar till nätbrottslighet, skurkstater och underrättelsevärlden. En av de stora, Persona, har en koppling till det kontroversiella företaget Palantir.

Men om åldersgränser införs i EU, då kommer det förmodligen att ske med EU:s nya digitala plånbok som är tänkt att rullas ut i slutet av året.

Om man använder den, då kommer man att kunna verifiera till exempel sin ålder som ett fristående värde – utan att lämna ifrån sig annan persondata. Vilket möjligen är en mindre dålig modell. Men fortfarande med potential för missbruk.

EU-plånboken är (än så länge) frivillig och alla kommer inte att vilja ha den. Så då står vi ändå där med persondata på drift.

Mer än 400 toppforskare har skrivit ett öppet brev där de påpekar att det inte finns några tydliga belägg för att åldersgränser gör barn säkrare online. Tvärtom kan unga då istället drivas till internets mörkare, mer insynsskyddade och totalt okontrollerade domäner.

Ålderskontroller hotar internets grundläggande decentraliserade struktur och kan användas för censur, blockering eller selektiv informationskontroll. Säger forskarna. Detta är den auktoritära statens önskedröm.

Blotta vetskapen om att någon kan kika över ens axel leder till självcensur.

Man kan också fundera över i vilken utsträckning åldersgränser kan vara ett sätt för politiken att avskärma unga från systemkritik.

Jag vill inte vara petig, men omfattas inte även unga människor av yttrandefriheten och dess frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser?

Nu står olika EU-länder och amerikanska delstater på kö för att införa detta system.

I Sverige har Socialdemokraterna alltid varit varma förespråkare för åldersgränser och hårdare tag mot internet. Magdalena Andersson talar om att politiken måste ta kontroll över utvecklingen.

Nyligen anslöt sig Moderaterna till kravet på åldersgränser. Det tillkännagavs av självaste partiledaren. En gång i tiden var de ett parti som stod upp för individen mot överheten.

Nu är de med och bygger ett system för kontroll och övervakning som med lätthet kan användas i lömska syften. En ständigt expanderande övervakningsstat i vilken yttrandefriheten samtidigt inskränks i många små steg.

Vad kan möjligen gå fel?

CC0

EU har skapat verktyget – medlemsstaterna censurerar

av

Har ett EU-organ förbjudit en klimatkritisk TikTok-video? Vi försöker reda ut begreppen.

Den högerlutande irländska nätpublikationen Gript har en artikel som just håller på att gå viral. Den handlar om hur EU skall ha censurerat en TikTok-video som menar att klimatförändringar är hysteri och bluff. Här är vad som tycks ha skett:

  • En »EU-baserad organsisation« anmäler nämnda videoklipp.
  • TikTok låter ändå klippet vara kvar. Bland annat hänvisas till att klippet lagts upp av ett konto utanför EU.
  • Detta överklagas till »the certified out-of-court dispute body User Rights«. Där menar man att det inte är var kontoinnehavaren finns eller var klippet lagts upp – utan var det anmälts (Frankrike) – som avgör om frågan skall tas upp.
  • User Rights kommer sedan fram till att videon bör tas ner – dels för att den bryter mot TikToks egna användarvillkor och dels för att den »motsäger väletbalerad vetenskaplig konsensus om klimatförändringar«.

»User Rights« är inget begrepp som återfinns i EU:s Digital Services Act, DSA. Men denna förordning föreskriver att varje medlemsland skall ha en »certified out-of-court dispute body«.

Endast ett fåtal länder har än så länge utsett sådana. Tyskland och Irland ligger längst fram. Frankrike håller på att anpassa någon mediemyndighet för ändamålet. Men i övrigt är det rätt ont om nationella DSA-certifierade instanser där användare, anmälare och sociala medier kan lösa konflikter utanför domstol.

Eftersom artikeln kommer från en irländsk nätpublikation kan vi kanske anta att »User Rights« handlar om en institution för konfliktlösning som etablerats av den statliga irländska mediekommissionen – i enlighet med DSA. Dessutom har TikTok sitt EU-kontor i Dublin. (Men exakt vilket EU-land det handlar om är dock av underordnad betydelse.)

Innehållet i fråga är inte olagligt. DSA kan formellt sett bara användas för att ge nationella myndigheter makt att ta bort olagligt innehåll. Men det finns andra möjligheter längre ner i organisationsstrukturen.

Om »User Rights« skall avgöra om innehållet skall vara kvar eller inte måste man också ta hänsyn till plattformens användarvillkor. Och i detta fall fann man att videon bröt mot dessa.

Närmare bestämt mot villkorens förbud mot innehåll som underminerar vetenskaplig konsensus. Vilket ger en tämligen stel bild av hur vetenskap fungerar. En gång i tiden var alla överens om att jorden var universums centrum. Och platt.

Det är vad som händer sedan som är särskilt intressant. »User Rights« menar även att innehållet oaktat användarvillkoren »motsäger väletbalerad vetenskaplig konsensus om klimatförändringar« och därför skall tas bort.

Det är här man går utanför sitt mandat. Det är inte ett statligt utsett DSA-certifierat organs uppgift att hysa och uttrycka vissa åsikter i ett debatterat politiskt ämne.

Det är alltså inte EU som sådant som censurerar åsikter. Istället är det de olika nationella myndigheter som skall administrera DSA – och de underorgan som sätts upp för detta – som får makten över ordet.

See what they did there? EU censurerar inget. EU tillhandahåller bara det lagliga ramverket och verktygen för att medlemsstaterna och deras myndigheter skall kunna censurera.

I det aktuella fallet har en instans utsedd av en nationell myndighet använt EU-lag för att gå bortom sitt rimliga mandat, som begränsas till: Är innehållet lagligt? Är innehållet förenligt med plattformens användarvillkor?

Nu hade förvisso videon plockats ner ändå, eftersom den ansågs bryta mot de i sig politiskt anstrukna användarvillkoren. Men att en statlig institution för konfliktlösning för sociala medier gör egna vetenskapliga och politiska bedömningar i en diskussion om att censurera innehåll är helt enkelt inte bra.

Oaktat vad man tycker i sakfrågan måste folk faktiskt få tycka vad de vill.

Innan man vet ordet av kommer annars fler pekpinnar. Kommer man till exempel att få tycka att droger bör legaliseras? Vad får man tycka i migrationsfrågan? Får man ifrågasätta OnlyFans-lagen? Skall yttrandefriheten begränsas av det för tillfället rådande politiska klimatet?

Vilka narrativ skall skyddas från kritik och på vilka grunder? Vem skall fatta beslutet?

Man öppnar för en flod av knepiga frågeställningar, dilemman, paradoxer, oväntade och oönskade konsekvenser om man försöker bestämma vad folk skall få tycka.

Plus att vi lever i ett fritt samhälle där det har ett egenvärde att folk får tycka vad de vill. Utan yttrandefrihet och olika åsikter som bryts mot varandra blir demokratin tom och meningslös.

I det aktuella fallet drabbar censuren dessutom en användare utanför EU, som får se sin yttrandefrihet inskränkt. Vilket är sådant som ger Trump vatten på sin kvarn.

Sammanfattningsvis: Det är inte EU som sådant, utan en nationell DSA-certifierad institution som sagt att en video skall censureras – bland annat för att man anser att den har fel i en infekterad fråga. Detta har möjliggjorts av EU, med dess Digital Services Act.

Om vi nu har förstått fallet rätt, utifrån den knapphändiga information som finns att tillgå.

• TikTok video abroad banned under DSA for climate sceptisism »

CC0

Chat Control 1: När ett nej inte är ett nej

av

Den borgerliga EPP-gruppen planerar en voteringskupp i Europaparlamentet – för att släppa kravet på misstanke om brott, så att massövervakning med Chat Control 1 kan fortsätta.

För en dryg vecka sedan satte Europaparlamentet upp krav för en förlängning av Chat Control 1. Detta är den tillfälliga lag som låter de meddelandetjänster som vill granska innehållet i sina användares privata elektroniska meddelanden – och som går ut den 3 april.

Parlamentet vill – efter sin omröstning – att sådan övervakning bara skall kunna inriktas mot personer eller grupper som misstänks för brott.

Men det ville EU:s ministerråd (och EU-kommissionen) inte gå med på i förra veckans trilogförhandling, som därför strandade.

Vilket innebär att Chat Control 1 – och dess övervakning – helt enkelt upphör efter den 3 april.

Det är i princip en bra sak, då CC1 innebär urskillningslös massövervakning utan misstanke om brott. Om än frivillig.

Men nu vill alltså borgerliga EPP med stöd från delar av socialdemokratiska S&D och liberala Renew riva upp parlamentets beslut. De gillade inte resultatet och kräver att parlamentet röstar igen – så att EPP & Co får som de vill och CC1 kan förlängas.

Denna omröstning är tänkt att hållas i plenum på (onsdag eller) torsdag då det ursprungligen var meningen att man skulle godkänna en överenskommelse från trilogförhandlingarna – som sedan inte uppenbarade sig.

Genom organisatorisk kreativitet med parlamentets arbetsordning vill EPP använda denna votering för att riva upp parlamentets förra beslut – för att sedan försöka trixa igenom en förlängning av Chat Control 1 i sista sekund.

Detta är en provocerande inställning till den demokratiska processen: EPP fick inte som de ville. Så nu får parlamentet rösta igen, tills det röstar »rätt«.

EU:s maktspelare har en tendens att försöka ändra på spelreglerna när besluten inte passar dem.

I grunden handlar detta om huruvida man respekterar demokratiskt fattade beslut eller ej.

Nu är det läge att snabbt kontakta ledamöterna i Europaparlamentet och uppmana dem att hålla fast vid parlamentets förra beslut – om att övervakning med CC1 endast skall inriktas mot personer eller grupper som misstänks för något brottsligt.

Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

(Samtidigt pågår trilogförhandlingar mellan EU-kommissionen, ministerrådet (medlemsstaterna) och Europaparlamentet om Chat Control 2 – som är den lag som är tänkt att komma efter Chat Control 1.)

Det hela får mig att tänka på när Irland höll folkomröstning om EU:s Lissabonfördrag och röstade nej. Då fick irländarna rösta om tills de röstade »rätt«. Det finns en klassisk BBC-intervju med dåvarande EU-kommissionär Margot Wallström (S) om saken. Se klippet nedan.

Resurser:
• Chatcontrol.se »
• Chatcontrol.eu »

Tidigare bloggposter:
• Chat Control – vad händer nu? (mars 2026) »
• Ingen förlängning av Chat Control 1 (mars 2026) »
• Chat Control 1 kanske ändå faller (mars 2026) »
• Chat Control 1 förlängd till augusti 2027 (mars 2026) »
• I morgon röstar Europaparlamentet om Chat Control 1 (mars 2026) »
• Chat Control 1 förlängs. Förmodligen. (mars 2026) »
• Parlamentsutskott säger nej till… Chat Control 1 (mars 2026) »
• Chat Control 2: Nu börjar förhandlingarna (februari 2026) »
• Chat Control – en uppdatering (februari2026) »
• Tillrättalagt om Chat Control med EU-ministern (januari 2026) »

CC0

Politiken tar kontroll över internet

av

Det är en väldig fart på regleringen av internet just nu. Politiken »tar kontroll över utvecklingen«, som Magdalena Andersson (S) uttrycker saken.

Vilket är en diskutabel position. Politisk styrning och utveckling visar sig ofta vara oförenliga storheter.

Åldersgränser, anonymitet, övervakning och censur är några aktuella ämnen. Dessutom har vi EU-kommissionens förslag till nytt datalagringsdirektiv, som förväntas komma under mandatperioden.

Om ministerrådet får bestämma skall data om i princip allt du gör online lagras – ner till minsta matbeställning.

I Sverige finns ett tillfälligt stoppat förslag om att operatörerna skall tvingas lämna ut innehållet i elektroniska meddelanden till myndigheterna – i läsbar form.

Vilket betyder av-krypterad information. Vilket i sin tur kräver bakdörrar till krypterad kommunikation. Det är en röd linje, av många goda skäl.

Och när man talar om lämna ut innehållet – då får man förutsätta att även det lagras. Vilket i så fall är ett rätt stort kliv från att »bara« lagra metadata om dina kommunikationer.

Sammantaget framstår det som ett irreversibelt flöde av nya övervaknings- och regleringsförslag.

Ett skäl kan vara att den tekniska utvecklingen nu möjliggör den kontroll av medborgarna som är en oemotståndlig frestelse för makthavare. Och med AI blir massövervakning skalbar.

Ett annat skäl är att internet är ett relativt nytt fenomen – och därmed obruten mark för reglering och byråkrati. Varesig det behövs eller ej. Genom att lägga sig i saker de ofta inte begriper försöker politikerna motivera sin existens.

Ett tredje skäl kan vara att politikerna på riktigt är rädda för folket. Speciellt när tecken tyder på en spricka mellan det officiella politiska projektet och delar av befolkningens åsikter.

Själv är jag övertygad om att politikerna hatar internet. Det ger folk möjlighet att ifrågasätta och lägga sig i, istället för att tiga och lyda. Det möjliggör spridning av andra åsikter än de officiellt påbjudna. Det gör det möjligt för folk att organisera motstånd mot idiotiska förslag.

Fria informationsflöden decentraliserar makt. Därför har makthavare alltid varit emot en sådan utveckling – från boktryckarkonsten och framåt.

En kontroll- och övervakningsstat utan ansikte

av

Faran med en ansiktslös stat som vill kontrollera och styra människors beteende och åsikter.

Våra politiker och myndigheter vill lagra data om vem som kommunicerar med vem. De vill skaffa sig insyn i innehållet i våra meddelanden och samtal. De vill veta vem som skriver vad i sociala medier. Staten vill veta vad vi gör på nätet.

Våra makthavare vill låta massövervaka alla, utan misstanke om brott och utan föregående rättslig prövning. De vill utrusta oss med digitala ID, med vilka vi får blippa oss fram genom samhället. De vill införa statlig digital valuta som ger dem ökad kontroll över våra pengar.

De vill på olika sätt begränsa yttrandefriheten. EU kräver att sociala medier, onlineplattformar och sökmotorer skall motverka »systemiska risker« – vilket kan betyda lite vad som helst, även helt lagligt innehåll. Det leder till att plattformarna hellre censurerar för mycket än för lite.

Man anlitar externa organisationer som en form av statligt godkända nätpoliser, med direktlina till sociala medier för att rekommendera vilket innehåll som skall tas bort. Politiska ledare runt om i västvärlden vill förbjuda unga människor från att ta del av innehåll på olika nätplattformar.

Detta är farligt även om alla politiker, myndigheter och deras funktionärer vore perfekta och aldrig sätter sina egna intressen främst, aldrig låter sig korrumperas eller infiltreras och aldrig ägnar sig åt aktivism.

Det räcker med inkompetens, missriktad välvilja, överdriven ambition, godtrogenhet, lättja eller en dålig dag på jobbet för att enskilda människor skall komma i kläm. Vilket leder till min tes:

Det behöver inte finnas en uttalad vilja eller ens en medveten ambition att förtrycka människor. Det behöver inte handla om någon kupp, något olyckligt valresultat eller stormtrupper på gatorna. Snarare har vårt system inbyggda funktioner som automatiskt för oss mot ett alltmer auktoritärt samhälle.

I essäboken On violence (1970) skriver Hannah Arendt om skillnaden mellan makt och våld i modern politik och framhåller hur våld ofta uppstår när maktens legitimitet sviktar.

Arendt skiljer mellan makt (power) och våld (violence). Makt uppstår ur kollektivt handlande och gemensamt samtycke, medan våld är instrumentellt och bygger på tvång. När en stat eller rörelse förlorar maktens legitimitet, då tenderar våld och tvång att ersätta den. Vilket är ett tecken på svaghet, inte styrka.

Detta manar till eftertanke i ett samhälle där makten ständigt flyttas längre bort från medborgarna; där utopiska projekt sätts framför allmänintresset och fungerande kärnverksamhet; där människor inte längre känner igen sig. Ett samhälle där alltfler medborgare upplever att det finns en »elit« som inte lyssnar på dem och som inte verkar i deras intresse.

Arendt ägnar i sammanhanget byråkratin särskild uppmärksamhet. I översättning…

»I en fullt utvecklad byråkrati finns det ingen kvar att argumentera med, ingen att framföra klagomål till, ingen som maktens tryck kan riktas mot. Byråkrati är den styrelseform där alla berövas politisk frihet, det vill säga förmågan att handla. ”Ingens styre” är inte frånvaro av styre – och där alla är lika maktlösa får vi en tyranni utan tyrann.«

När makten blir ansiktslös och ansvaret upplöses i systemet blir kontroll och ansvarsutkrävande svårare att utöva.

Denna kultur av ansvarslöshet har även smittat av sig på politiken. »Vi har varit naiva. Vi såg det inte komma.« Vilket är ursäkter vi ofta får höra trots att en konsekvensanalys hade varit lätt att göra – men aldrig genomförts på grund av inkompetens, ideologisk låsning och kognitiv blockering. Eller som har ägt rum men avfärdats av samma skäl.

Detta tillsammans med den ökade kontrollen över medborgarnas digitala liv och yttrandefrihet är en giftig blandning. När en politisk och byråkratisk elit blir alltmer frikopplad från verkliga förhållanden och vanligt folk uppstår en oemotståndlig vilja att styra och kontrollera människor. Så att vi gör och tycker »rätt«.

Friheten och grundläggande mänskliga rättigheter som rätten till privatliv och privat korrespondens samt yttrandefriheten måste alltid försvaras mot dem som vill begränsa dessa värden av allehanda skäl.

Detta måste ske innan det är för sent. Annars riskerar vi att hamna i ett samhälle där ingen bär ansvaret – men där alla är kontrollerade, övervakade och censurerade.

CC0

Det amerikanska hotet mot ett öppet internet

av

Section 230 är en central princip för internet som vi känner det. Men båda de amerikanska partierna vill riva upp den.

För 30 år sedan trädde artikel 230 i USA:s Communications Decency Act i kraft. Den är grunden för internet som det fungerar idag. Men såväl Republikaner som Demokrater vill riva upp den.

»No provider or user of an interactive computer service shall be treated as the publisher or speaker of any information provided by another information content provider.«

Om någon publicerar något på sociala medier eller andra plattformar kan de senare inte hållas ansvariga för det. Ansvaret ligger hos den som publicerade yttrandet.

Det är dock möjligt för till exempel Facebook att radera spam, malware, snusk, våldsskildringar, trakasserier och uppenbart olämpligt innehåll – i enlighet med användarvillkoren.

Utan artikel 230 skulle allt som läggs ut i sociala medier behöva förhandsgranskas och godkännas innan publicering. Rubbet. Vilket är omöjligt. EFF skriver:

»When Section 230 was passed in 1996, about 40 million people used the internet worldwide; by 2025, estimates ranged from five billion to north of six billion. In 1996, there were fewer than 300,000 websites; by last year, estimates ranged up to 1.3 billion. There is no workforce and no technology that can police the enormity of everything that everyone says.«

Ett alternativ är att AI får ta hand om saken. Men ett samhälle där AI avgör vem som får yttra sig, utifrån premissen att inget får sägas som plattformen kan hållas ansvarig för – det känns en smula dystopiskt. Och i praktiken är även det omöjligt.

»The advent of artificial intelligence doesn’t change this. Perhaps there’s a tool that can detect a specific word or image, but no AI can make legal determinations or be prompted to identify all defamation or harassment. Human expression is simply too contextual for AI to vet; even if a mechanism could flag things for human review, the scale is so massive that such human review would still be overwhelmingly burdensome.«

Lagom till 30-årsjubileet vill nu såväl republikanska som demokratiska politiker i Washington riva upp Section 230. Fast av olika skäl.

Republikanerna menar att sociala medier är vänstervridna och censurerar för mycket. De vill kunna kräva politisk neutralitet som en förutsättning för immunitet mot ansvar.

Demokraterna vill tvärtom att plattformarna lättare skall kunna hållas ansvariga för skadligt innehåll och att modereringen bör skärpas.

Där står de och sågar i var sin ände av en av internets bärande balkar.

• EFF: Weakening Section 230 Would Chill Online Speech »

CC0

Makten över ordet

av

Alla vill ha makten över ordet och agendan. I själva verket befinner vi oss i ett komplext och dynamiskt system med ett tämligen slumpartat utfall – där även folkets röst nu hörs.

Min gamle samhällskunskapslärare insisterade på att vi skulle komma ihåg detta:

All information har en avsändare och alla avsändare har ett syfte med sin information.

Idén om att det skall finnas något slags enda påbjuden sanning och information drivs av oroväckande många aktörer i samhällsdebatten. Alla är saliga i sin tro.

I själva verket befinner vi oss i ett kaotiskt informationslandskap där man gör klokt i att forma sin världsbild från flera oberoende källor.

Man får även vara beredd på att en politiker, en samhällsdebattör eller ett politiskt parti kan ha rätt om en viss sak och samtidigt vara skogstokig vad gäller allt annat. Och vice versa.

Man kanske rent av får acceptera att det finns problem som saknar en bra eller ens lämplig lösning. Men som ändå måste hanteras.

Således kan till exempel USA:s vicepresident Vance ha rätt om att Europa har ett problem med yttrandefriheten – samtidigt som han beter sig som en tölp och krattar manegen för en mer auktoritär ordning.

Eller det ryska knepet: Fånga upp ett verkligt folkligt missnöje och använd det som verktyg för att polarisera och destabilisera vårt samhälle. Vilket är dåligt, farligt och behöver hanteras med bättre information.

Men det betyder inte att man kan avfärda ovan nämnda folkliga missnöje som desinformation, påverkansförsök och bot-nätverk. I grunden kan det finnas ett verkligt problem som bara blir värre om det inte hanteras. Lägger man locket på skapar man en tryckkokare.

I debatten smetas deltagare ner med nedlåtande epitet – så att man kan ducka sakdebatten – även om kättaren faktiskt skulle råka ha en poäng. Vid sådana tillfällen kan en självrättfärdig grupp hävda att jorden är platt bara för att de förhatliga motståndarna påstår att den är rund.

En klassiker i den politiska debatten är att tillskriva motståndaren åsikter man tror, vill eller hoppas att denne har. Hittepå som omöjliggör en konstruktiv debatt. Den sokratiska dialogens död. Så handlar politik också mer om makt än om optimalt utfall.

Etablerad media och inte minst public service är mer intresserade av att skapa och underblåsa konflikter än av att rapportera vad som sker. Det säljer bättre. Och ökar polariseringen. Vilket skapar nya konflikter som drar fler klick.

Dessutom är den mesta journalistiken agendadriven. Vilket får mediehus och journalister att känna sig viktiga och mäktiga. Det är ofta enklare att påverka politiken med yttre tryck än från insidan.

Det är i denna oreda man skall se politikens försök att ta kontrollen över internet. Vilket i ett större perspektiv är dömt att misslyckas. Men det hindrar inte att mycket skada kan uppstå på vägen.

I Spanien är regeringen på väg att gå fram hårt mot sociala medier. Vilket möjligen kan förklaras av att den drabbats av en rad jobbiga skandaler – som lyfts fram i offentligheten av engagerade medborgare på nätet.

EU har med sin Digital Services Act (DSA) givit medlemsstaterna ett juridiskt ramverk som öppnar för nationella inskränkningar av yttrandefriheten. Och som ger EU själv makt att kväva obekväma internetaktörer med byråkrati.

Speciellt kravet att stora sociala medier och sökmotorer skall motverka skadlig men laglig information är absurt. Vill man begränsa det fria ordet får man vara så vänlig att gå den formella, demokratiska vägen och stifta en lag om saken efter en öppen och fri debatt.

För att tillföra en Kafka-artad dimension kan EU-kommissionen enligt DSA utfärda astronomiska böter för att sociala medier inte gjort tillräckligt för att motverka skadlig information – vilket alltså är något man vägrar att definiera.

Ur ett politiskt och byråkratiskt perspektiv är människor som ifrågasätter och lägger sig i online ett problem. Speciellt om de har en poäng. Eftersom de folkvalda varken vill svika partilinjen eller de utopiska visionerna är det omöjligt för dem att erkänna om de har fel.

Just därför tror jag att mycket »näthat« egentligen är irriterande medborgare som ansvariga makthavare inte förmår bemöta. Om man avfärdar något som hat kan man ducka sakfrågan.

Därmed inte annat sagt än att tonen kan vara hård online. Det är ofta ett uttryck för att människor som inte kan eller spelar det politiska spelet vill ge uttryck för sin frustration och fruktan. Man får ta det för vad det är. Inget blir bättre av att dessa människor upplever att man försöker tysta dem.

Naturligtvis finns det även verkliga rövhattar online, precis som i livet i övrigt. Att hetsa upp sig över dem är slöseri med tid och energi. Jag brukar betrakta dem med ett visst medlidande. Om någon är en idiot är det den personens problem, inte mitt.

Låt informationen flöda. Ta debatten. Försök skapa något positivt istället för att tysta andra.

CC0

USA: EU begränsar yttrandefriheten globalt

av

USA:s kongress anklagar EU för att påverka yttrandefriheten globalt. Rapporten väcker obekväma frågor även för oss i Europa.

Amerikanska kongressens justitieutskott har presenterat en rapport med namnet »The Foreign Censorship Threat, Part II: Europe’s Decade-Long Campaign to Censor the Global Internet and How it Harms American Speech in the United States«.

Tesen är att EU genom lagstiftning som till exempel Digital Services Act (DSA) inte bara inskränker det fria ordet i Europa – utan även för amerikaner i USA. Vilket i princip är ett korrekt konstaterande.

Även om DSA inte gäller i USA skapas incitament som leder till globala policyändringar, vilket indirekt påverkar amerikanska användare.

Detta är ingen nyhet. Och det har pågått länge, långt före DSA. Själv har jag skrivit om saken i 10-15 års tid. Enkelt uttryckt:

1) När politiker i EU vill inskränka det fria ordet utan att gå den krångliga vägen via lagstiftning utövar man istället påtryckningar mot sociala medier – för att dessa skall skärpa sina användarvillkor och regler för moderering. Vilket resulterar i att man begränsar yttrandefriheten utan demokratisk process eller demokratiskt mandat.

2) De sociala medieplattformarna ändrar då sina användarvillkor med mera, vilket av praktiska skäl sker på en global nivå. Inskränkningarna i yttrandefriheten får alltså konsekvenser i hela världen.

3) Detta drabbar amerikanska sociala medie-företag och användare – varpå de senare i praktiken får se sin yttrandefrihet begränsad.

Rapporten ger exempel på möten av detta slag. Vilket för tanken till när dåvarande justitieminister Morgan Johansson (S) flera gånger kallade upp sociala medier till departementet under åren 2017-21.

Påtryckningar har alltså skett på såväl EU-nivå som nationellt i medlemsstaterna.

Fin plattform ni har, tråkigt om något skulle hända med den…

Rapporten har en poäng här, underbyggd med dokumentation som begärts in från de olika sociala medie-företagen.

Rapporten visar även hur EU påverkat rapporteringen om det amerikanska presidentvalet. Vilket direkt drabbar berörda användare i USA.

Ett exempel som sticker ut är när dåvarande EU-kommissionären Thierry Breton hotade X med DSA i samband med att Elon Musk genomförde sin live-intervju med Donald Trump på plattformen. Man skulle rent av kunna tala om valpåverkan från främmande makt.

Politiskt är detta ett minfält då tidigare läckta dokument och utfrågningar visat hur den förra amerikanska administrationen varit direkt inblandad i att tysta ner vissa saker (som Hunter Bidens laptop) i sociala medier.

Rapporten tar även upp hur demonetarisering (strypta annonsintäkter) använts. Vilket EU uttryckligen nämner som möjlighet i sin Code of Practice on Disinformation, i kommissionens styrdokument till densamma, i Digital Services Act, i European Democracy Action Plan med mera.

Ett betydande antal lagliga konton och inlägg har demonetiserats efter påtryckningar från yttre aktörer.

Det har även drabbat amerikanska konton – vilket i praktiken inskränkt deras yttrandefrihet i USA och globalt.

Generellt sett har detta verktyg främst använts mot konton på den politiska högerkanten. Detta utan formella beslut eller rättsmedel för den drabbade.

Man kan även nämna skuggbanning – shadow banning, det vill säga begränsad spridning – som ett verktyg som används i sammanhanget.

Yttrandefriheten skyddas av den amerikanska konstitutionen – men bara mot staten. Här uppstår ett principiellt intressant problem när privata aktörer begränsar amerikaners möjlighet att nå ut, efter påtryckningar från främmande makt (EU).

En sak som slår mig med rapporten är att EU:s politiker och funktionärer ibland hotar med att stänga ner sociala medier om de inte lever upp till deras och DSA:s krav. Speciellt som de senare i delar är väldigt diffusa.

DSA ger ingen sådan möjlighet utöver att beordra att olagligt innehåll tas bort. Men EU kan inte stänga ner något. Vad man däremot kan göra är att bötfälla och ställa orimliga byråkratiska krav. Men inte mer än så.

Om man vill förbjuda en social medieplattform kan det endast ske i de enskilda medlemsstaterna, efter rättslig prövning. Och då förmodligen inte mer än tillfälligt.

Det är som att eurokraterna inte vet vad som står i deras egna lagar och regler.

Avslutningsvis – rapporten är ömsom vin ömsom vatten. Den innehåller en del högst relevant kritik. Men även missuppfattningar, generaliseringar och partsinlagor. Man skall komma ihåg att rapporten tagits fram av den republikanska majoriteten i kongressutskottet.

Men det vore tråkigt om de relevanta delarna skulle skymmas av politiska blockeringar.

• New Report Exposes European Commission Decade-Long Campaign to Censor American Speech »
• Direkt till PDF:en »

CC0