Femte juli

Nätet till folket!

Demokrati

Under kategorin demokrati hittar du poster som rör vårt öppna, demokratiska samhälle och dess djupare värden. Demokrati är mer än fria val. Häri ryms allt från minoritetsskydd till yttrandefrihet och rättsstat.

Staten, AI och maktens frestelser

av

»Frestelsen att använda en kontroll- och övervakningsstat med AI:s kapacitet för politiska syften och egen vinning måste vara enorm.«

Jag är utvecklingsoptimist och gillar »artificiell intelligens«. Egentligen tror jag att maskininlärning är ett ord som leder mer rätt. System som kan ta in våldsamt stora mängder information och gå igenom den på ett ögonblick för att sedan redovisa resultatet i ett användargränssnitt som är anpassat för människor.

Men det finns naturligtvis risker med AI. EU har därför infört ett nytt regelverk för dess användning. Detta har dock ett undantag för polis och underrättelseväsen. Vilket råkar vara två områden där utrymmet för missbruk av tekniken är uppenbart.

Vilket även gäller statsapparaten i ett bredare perspektiv. Det är först nu som tekniken existerar för verkligt bred massövervakning, sociala kreditsystem, klimatkrediter och analys av vad som rör sig i folkdjupet. Detta är verktyg som kan användas av makthavare för att uppnå politiska mål och föra samhället i en mer auktoritär riktning.

I veckan klubbade riksdagen igenom en lag som – inom vissa gränser – tillåter polisen att använda kamerabevakning med automatiserad ansiktsigenkänning i realtid. Vilket sedan kan kopplas till olika databaser, datalagring och uppgifter som kan hämtas in online. Europol har redan fått rätt att bereda sig tillgång till information ur privata aktörers databaser.

Övervakningsstaten väver en allt tätare väv – under förevändningen att det är för att skydda oss från gängvåld, terrorister, farsoter och annat som vi är rädda för. Men som Hannah Arendt påpekar i sitt standardverk om den totalitära statens rötter…

»Brott mot de mänskliga rättigheterna kan alltid rättfärdigas med förevändningen att det rätta är lika med det som är bra eller nyttigt för helheten i kontrast till delarna.«

De flesta diktatorer och auktoritära system (förutom rena kleptokrater) menar sig verka för en god, större sak. För vilken man inte accepterar att enskilda individer står i vägen eller uppvisar bristande entusiasm.

Det finns mycket goda skäl för att rätten till privatliv är en grundläggande mänsklig rättighet. Information är makt. Och den stat som vet för mycket om sina medborgare kan även kontrollera dem, förtrycka oppositionella och befästa sin makt.

De grundläggande mänskliga rättigheternas funktion är att skydda individen mot övergrepp från staten. Därför är det oroväckande när staten (genom politiken) steg för steg inskränker och gör avsteg från dessa rättigheter.

Frestelsen att använda en kontroll- och övervakningsstat med AI:s kapacitet för politiska syften och egen vinning måste vara enorm.

CC0

Tyska politiker vill kontrollera vad folk ser i sociala medier

av

I Tyskland vill delstaterna lyfta betrodda mediers synlighet framför annan information i sociala medier och sökmotorer.

De tyska delstatliga mediemyndigheterna (Landesmedienanstalten) kan komma att få inflytande över nyhetsartiklars synlighet i sociala medier och sökmotorer.

Den här gången handlar det inte om censur utan om innehåll som plattformarna förväntas lyfta fram framför annat.

Det finns redan en tysk reglering som säger att betrodda mediers appar skall vara mer synliga i Apples och Googles app-stores än andra. Det man nu diskuterar är att lyfta fram visst innehåll från vissa mediehus i sociala medier genom att skruva på algoritmerna.

Landesmedien-anstalterna som bestämmer över detta är i teorin fristående. Men deras ledamöter utses av delstatsparlamenten, de finansieras av delstaterna och de utövar offentlig tillsyn. Så i praktiken är de politiska organ.

Att den politiska makten skall styra informationsflödet är en dålig nygammal tysk idé. Nu vill man alltså göra samma sak igen – men med förment goda intentioner (som avgörs av det för tillfället rådande politiska modet).

Hur detta är tänkt att gå ihop med Europakonventionens artikel 10 om yttrandefrihet är en gåta…

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Att delstatliga organ går in och prioriterar viss information högre än annan i folks flöden känns väldigt mycket som »offentlig myndighets inblandning«.

Man bör i sammanhanget hålla i minnet att begränsningar av de grundläggande mänskliga rättigheterna som regel motiveras med kollektivets bästa.

Det gäller även om det handlar om missriktad välvilja i namn av kampen för demokrati och mot desinformation.

Att mediefrågorna ligger på delstatsnivå i Tyskland beror på att man inte vill riskera att en central regering tar kontroll över alla medier (igen). Men då delstaternas mediemyndigheter samverkar och samordnar sig blir resultatet att alla ägg ändå läggs i samma korg.

• So bauen die Medienanstalten an einer Pflicht zur Bevorzugung „verlässlicher“ Medien in den sozialen Netzwerken »

CC0

Om EU lägger locket på kommer kritiken att koka över

av

Framtiden är dyster för ett samhälle där övervakningen ständigt expanderar och yttrandefriheten naggas i kanterna.

Driver man denna utveckling till sin spets blir vår framtid ett auktoritärt kontrollsamhälle där man inte får säga vad man vill.

Vad gäller yttrandefriheten är spelplanen komplicerad. På ena fronten har vi politiker som är fokuserade på att behålla makten, kontrollen och sin image. Och deras funktionärer.

De har skapat välmenade projekt och narrativ som ofta får oväntade och oönskade konsekvenser. Därför ifrågasätts de också av populistiska krafter när de kolliderar med verkligheten.

Dagens politiska ledare misstänker att vi kommer att få något slags odemokratiskt samhälle om någon annan än de själva har makten. Och de är övertygade om att de har rätt och att de kämpar för det goda.

På andra sidan finns oppositionella, samhällskritiker, besvärligt folk, oliktänkande, människor som oroas över utvecklingen i den praktiska verkligheten och som tycker att nu får det vara färdigtramsat. Att vi måste skärpa oss.

Dessa människor drivs främst av en önskan om att ordning skall råda och att vårt samhälle skall fungera på ett rimligt sätt. De betraktar politiker, myndigheter, medier och vad som kan kallas eliten som ansvariga för de problem som har uppstått.

Här uppstår en friktionsyta.

I vår uppkopplade värld kan vem som helst faktagranska, skapa opinion och lägga sig i med ett knapptryck. Inte alla är insatta i alla detaljer. Inte alla uttrycker sig elegant.

Vilket politikerna upplever som problematiskt och hotfullt.

Det är här EU:s Digital Services Act kommer in. Enligt DSA måste sociala medier ta bort skadligt innehåll och sådant som kan anses skapa »systemiska risker«.

Förenklat handlar det senare till exempel om sådant som kan påverka samhället, demokratin, val, folkhälsa, barns säkerhet, grundläggande rättigheter och det offentliga samtalet.

Eftersom nästan all information påverkar det offentliga samtalet kan begreppet tolkas brett. Till exempel påverkar den här texten det offentliga samtalet just nu.

Det finns ingen lista över vad som skall censureras. Det förväntas de sociala medierna räkna ut själva. Om inte kan de få miljardböter.

Resultatet blir övermoderering, skuggbanningar, demonetisering, avstängningar och att man tar in faktagranskare som ofta misstänks ha en egen agenda.

Om politiken inte vill eller klarar av att hantera verkliga problem ligger det nära till hands för den att i stället försöka tysta kritiken.

Frågan är dock om det är en hållbar plan att lägga locket på samhällskritiken. Det löser inga verkliga problem. Och det riskerar att fungera som en tryckkokare. Vilket bara eskalerar saker och ting ytterligare.

CC0

Merkel, sociala medier och demokratin

av

Tysklands tidigare förbundskansler Angela Merkel prisades idag av EU för sitt ledarskap. I sitt tacktal kritiserade hon sociala medier, som hon menar är ett hot mot demokratin.

Idag tilldelades ett 20-tal personer den nyinrättade Europeiska förtjänstorden. Bland dem Tysklands tidigare förbundskansler Angela Merkel. I sitt tacktal i Europaparlamentet sa hon bland annat:

»Och demokratin är också under press. Och här vill jag bara nämna ett område där Europeiska unionen enligt min mening idag är en föregångare. Det gäller utvecklingen av så kallade sociala medier, där fakta plötsligt inte längre är fakta, där sanningar kan kallas lögner och lögner kan kallas sanningar, där känslor och fakta blandas samman. Och därmed är själva grundvalarna för den europeiska upplysningen i fara.«

Naturligtvis missförstås och vantolkas en hel del i sociala medier. Som i all mänsklig kommunikation. Och som i traditionella medier.

Det hanterar man rimligen bäst genom att ta debatten, inte genom att försöka begränsa den.

Att Merkel av många hålls ansvarig för delar av dagens tyska och europeiska problem spelar sannolikt också in. Många är upprörda. Och en del av dem ger uttryck för sina åsikter och känslor på sociala medier — inte alltid på ett elegant sätt.

Det går därför att förstå att Merkel ogillar sociala medier. Men det är svårt att frigöra sig från misstanken om att det kanske snarare är kritiken i sig än informationsbäraren som stör henne.

Och detta är knappast unikt för Merkel. Makthavare har i alla tider haft ett komplicerat förhållande till offentlig kritik. Därför ser vi också återkommande krav på ökad kontroll över informationsflöden, hårdare reglering av nätplattformar och olika former av styrning av vad som anses acceptabelt innehåll online.

Merkels anförande kan ses som ännu en signal om att Europas politiska ledning vill koppla ett fastare grepp om internet och sociala medier. (Även AI fick för övrigt en kritisk passning i talet.)

Det känns som om detta är en kamp där insatserna hela tiden höjs.

• Se även MEP Charlie Weimers (SD) relaterade kommentar på X »

CC0

Det EU ser och inte ser

av

EU:s digitala politik motverkar sina egna mål och skrämmer bort nyföretagande.

EU:s nya app för åldersverifiering riskerar att öka beroendet av Apple och Google. Samtidigt säger man sig vilja minska vårt beroende av amerikansk Big Tech.

Man utesluter andra OS trots att EU-kommissionen har upphöjt ökad interoperabilitet till ett honnörsord i sina nya regleringar.

Det är svårt att få EU-ledarnas ord och handling att gå ihop.

Det är inte heller som att man gör det lättare för europeiska företag att slå sig in på marknaden. Eller att ens starta.

Det är bara Big Tech som har resurser nog att hantera all den compliance som följer med EU:s Digital Services Act och Digital Markets Act.

Det är en helt ny byråkrati som byggs upp i Bryssel och som förgrenar sig ut i medlemsstaterna när teknik, pappersexercis och innehåll skall regleras och kontrolleras.

Regelverken är ofta vaga kring vilket innehåll plattformarna förväntas agera mot. Men mycket tydliga med att företagen kan drabbas av astronomiska böter om de inte följer de politiska signalerna.

Jag håller fast vid min tes att politikerna inte begriper vad de sysslar med. De gör saker för att de låter bra – även om de i praktiken är verklighetsfrånvända.

De förstår inte att de skapar oväntade (well…) och oönskade konsekvenser. Deras utopiska idéer blockerar deras varseblivning.

Priset vi får betala är att Europa hamnar på efterkälken när företag etablerar sig i länder med rimligare lagstiftning och mindre byråkrati.

CC0

Var ett fritt och öppet internet bara en parentes?

av

Vi tar stora kliv mot ett mer reglerat och kontrollerat internet. Men varför just nu?

Låt mig börja med att säga att samma lagar och regler skall gälla på internet som i samhället i övrigt. Naturligtvis.

Men utifrån det borde vi väl inte behöva några särskilda lagar för internet över huvud taget?

Vad vi ser är specialregler. EU:s Digital Services Act, Digital Markets Act, Audiovisual Media Directive, Chat Control, åldersgränser med ID-krav och så vidare.

Vi skrev redan när DSA antogs att det var tillfället då politiken tog makten över internet. Samt att nästa mandatperiod i EU – det vill säga nu – är tidpunkten då politiken börjar utöva denna makt.

Eftersom allt för få brydde sig, har politikens planer rullat på. Och nu är vi där vi är.

Det är kanske orättvist att jämföra EU med länder som Kina och Ryssland, men delar av den tekniska infrastrukturen är i praktiken densamma: system för att kontrollera informationsflöden, identifiera användare och kartlägga kommunikation.

EU:s ambition att i ökande grad styra och kontrollera det offentliga samtalet online kan knappast ha undgått någon. Med datalagring öppnas möjligheten att skapa sociogram som kartlägger våra nätverk. Chat Control är i grunden en idé om att införa AI-stödd analys av innehållet i alla våra elektroniska meddelanden. Med EU:s digitala plånbok får vi ett samhälle där vi får blippa oss fram.

Verktygen är i stort sett desamma som de som används i skurkstater. Även om syftet hos oss för tillfället är ett annat. Vem som styr och vad som gäller i morgon kan vi inte veta.

Politiken lider av en oemotståndlig frestelse att reglera allt man kommer över. Det är det som är politikens grej. Man behöver motivera sin existens. Man får en möjlighet att ändra på samhället i linje med sina politiska visioner. Man får bestämma över andra.

Att detta tycks ske överallt samtidigt är oroväckande men inte speciellt konstigt. Politiken är ett internationellt nätverk där man åker på samma konferenser, lyssnar på samma talare, exponeras för samma idéer och utbyter erfarenheter. Samma ämnen trendar. Just nu är det politiska modet att försöka tämja internet.

Att internet har hamnat i politikens kikarsikte beror också på att nätet utmanar makten. Folk har fått en låda att tala ifrån. Besvärliga medborgare faktakollar, ifrågasätter och lägger sig i. Det narrativ man odlar utmanas. Motstånd mot dåliga förslag kan idag organiseras mer effektivt än tidigare.

Det är en ständig dragkamp. Vi måste fortsätta försvara yttrandefriheten, rätten till privatliv och ett fritt och öppet internet. Men vi behöver också en plan B: att granska, begränsa och kontrollera de kontrollsystem som nu byggs upp. För när sådana verktyg väl existerar tenderar de förr eller senare att missbrukas.

CC0

Europol bryter mot lagen – igen

av

Europol fortsätter att lagra stora mängder persondata i strid mot lagen. Och det är inte första gången.

Redan tidigare har Europol avslöjats med att lagra mer persondata än vad som är tillåtet. Då har man löst det genom att ändra lagen i efterhand. Europol har de senaste åren också fått utökat mandat. Trots detta klarar man inte att hålla sig inom lagens ramar.

Den här gången anklagas Europol för att använda ett informellt/skugg-IT-system utanför officiella regelverk. Systemet skall ha använts för att lagra och analysera stora mängder persondata, inklusive sådan som inte får sparas enligt EU-lag. Problemet rör särskilt bristande kontroll, transparens och rättslig grund för databehandlingen.

Vissa anställda menar att myndigheten »skyddar lagen samtidigt som den bryter mot den«. EU:s datatillsynsmyndighet (EDPS) har tidigare kritiserat Europol för olaglig lagring av stora datamängder. Trots detta tycks liknande verksamhet ha fortsatt via andra system.

Detta väcker frågor om rättssäkerhet, proportionalitet och tillsyn. Och det kommer lagom till att politiken vill utöka Europols mandat – igen. Samt dubbla dess budget.

Computer Weekly rapporterar:

»Previously unseen evidence indicates that vast volumes of sensitive data were made available to Europol’s analysts via the CFN [Computer Forensic Network], a system with significant security and privacy flaws that did not fully log who accessed data, or whether it had been modified or deleted. For years, it operated without effective official scrutiny, even as it became central to the agency’s analytical work.«

»Within a few years, though, the CFN evolved far beyond its original purpose, becoming what one former senior official described as a “black hole” for unregulated data analysis by Europol’s cyber crime unit. Large volumes of data could be stored and analysed with fewer constraints than in the agency’s formal systems.«

Det förefaller som att den europeiska polismyndigheten verkar utom demokratisk kontroll, trots att den redan har fått nästan allt den har pekat på.

Läs mer i Computer Weeklys granskning:
• ‘They protect the law while breaking it’: Inside Europol’s shadow IT system »

Relaterade tidigare bloggposter:
• Europol får fortsätta registrering av icke misstänkta (februari 2022) »
• EU gör Europol till ett europeiskt NSA (maj 2022) »
• Europol får utökat mandat för övervakning (maj 2022) »
• EU vill göra Europols olagliga registrering av icke misstänkta laglig (januari 2022) »
• Europol ges tillgång till persondata hos internetoperatörerna (oktober 2021) »

CC0

Ett Europa. En app.

av

EU:s digitala plånbok kommer att göra livet enklare. Till priset av internets frihet och vår integritet.

På bara någon vecka har EU-kommissionen lanserat sin app för ålderskontroll som vi kommer att behöva för att checka in på sociala medier; fått appen hackad; utfärdat ett påbud om att det nu är hög tid för medlemsstaterna att rulla ut appen; samt fått besked från flera länder om att de hellre använder egna appar. Eller ingen alls.

Till att börja med har det ännu inte sjunkit in i det kollektiva medvetandet att man kommer att behöva en app för att logga in på Facebook. Men eftersom det knappast går att tvinga alla att använda nämnda app kommer det rimligen också att finnas alternativ som att visa sitt ID-kort (uppgifter som sedan kan läcka och användas lite hur som helst).

Det är lätt att göra tankefelet att åldersgränser för sociala medier bara berör minderåriga. Om man skall kontrollera att en användare har åldern inne – då måste man kolla alla.

Där någonstans kommer många äldre att försvinna från Facebook och därmed tappa kontakten med sina nätverk. De kommer helt enkelt att tycka att det har blivit för krångligt. Många andra kommer också att lämna eftersom de inte tycker det är mödan värt eller principiellt acceptabelt med ID-kontroller på nätet.

Men detta är bara en föraning om vad som är på väg.

Appen för åldersverifikation kommer inom kort att gå upp i EU:s nya digitala plånbok, med vilken du kommer att få blippa dig fram genom samhället.

Tekniken är i princip klar. EU tar fram en »white label«-app som sedan inom vissa ramar kommer att anpassas till respektive land.

I december börjar polisen utfärda ett nytt ID-kort som i sin tur kommer att kunna användas i relation till den nya digitala plånboken. Vilket möjligen kan bli en flaskhals om alla plötsligt kommer på att de måste ha ett nytt fysiskt ID-kort för att kunna göra saker på nätet.

Med EU-plånboken måste man alltså gå till polisen för att skaffa ett speciellt ID-kort, för att kunna använda en app, för att få lov att använda sociala medier. Har vi blivit alldeles kinesiska?

EU:s digitala plånbok skall inte bara användas för att bekräfta identitet och digital signatur. Körkort, licenser, kundkort, kreditkort, passerkort, flygbiljetter, kreditvärdighet, examensbevis, vaccinationsintyg, europeiskt sjukförsäkringskort, digital valuta… Allt som tänkas kan i en app. Ett Europa, en app.

Folk kommer att älska det. Liksom de kriminella, främmande makt, underrättelseorganen och andra som kan utnyttja systemets svagheter. Bekvämlighet är privatlivets och säkerhetens fiende.

Vad kan möjligen gå fel? Nämnde jag att EU även har planer på ett gemensamt system för sjukjournaler? Som förmodligen också kommer att kopplas till din digitala plånbok.

För oss svenskar som vant oss vid BankID känns det kanske inte så dramatiskt. Men för stora delar av Europa kommer detta att bli en kulturrevolution. Mycket kommer att bli enklare, snabbare och bättre. Men till priset av internets frihet och individens integritet.

Vi ger myndigheterna en möjlighet att kontrollera eller rent av stänga ner oss. Computer says no. Du har slut på klimatkrediter. Du har tyckt något olämpligt. Dina inköpsvanor flaggar din livsstil för Folkhälsomyndigheten. Du har tagit ut för mycket kontanter. Du har dragit på dig någon myndighets vrede. Ditt beteende är inte i linje med flertalets vilja eller kollektivets behov. Alternativt en auktoritär regims godtycke. Kineserna gör det redan.

One App to Rule Them All. A single point of failure. Är vi verkligen säkra på att vi har tänkt igenom det här?

• Relaterat: Epicenter – Five problems the Commission must fix in the EU Wallet (5 mars 2026) »

CC0

Valår: Kräv svar om övervakningsstaten

av

Det är valår. Det vill säga en tid då våra politiker är extra ovilliga att diskutera övervakning och medborgarnas rätt till privatliv. De vet att frågan är ett minfält.

Men när det är val måste vi kräva besked om framtiden och utkräva ansvar för det som varit. Vi kan inte rusa vidare in i övervakningsstaten utan diskussion eller eftertanke.

Även om politikerna försöker ducka – så är det ett demokratiskt hygienkrav att kräva svar på frågor som rör våra grundläggande fri- och rättigheter.

Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna slår fast huvudregeln: Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.

Och EU-domstolen har dragit gränsen: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

Här är några relevanta frågor.

• Hur mycket övervakning skall vi ha?

• Vilka risker ser du med en allt för omfattande övervakningsstat?

• Vi får ständigt mer massövervakning. Vid vilken punkt tycker du att det blir problematiskt?

• Har vanligt hederligt folk rätt till privat kommunikation?

Ju enklare, desto bättre. Trassla inte till det. Och om de politiska kandidaterna försöker ducka – upprepa frågan tills du får ett svar. Låt dem inte komma undan.

Naturligtvis är det kul om man kommer åt att fråga partiledare och toppkandidater. Men underskatta inte partiernas fotfolk som står i valstugor, delar ut flygblad och diskuterar politik vid fikabordet.

Jobbiga frågor skickas snabbt uppåt i partiorganisationen och måste i någon mening hanteras. Om det kommer in mer än enstaka rapporter om att en fråga bubblar, måste de politiska partierna förhålla sig till den.

Pårom! Om inte du ställer våra politiker till svars lär ingen annan göra det. Och var alltid saklig och artig, även om det kan vara frustrerande att försöka få dem att svara.

De skall inte komma undan med att urholka våra grundläggande fri- och rättigheter i tysthet.

CC0

Åldersgränser på sociala medier hotar ungas rättigheter

av

Att införa åldersgränser för sociala medier strider mot både de mänskliga rättigheterna och barnkonventionen.

Plötsligt vill alla införa åldersgränser för sociala medier. I EU finns den rättsliga grunden klar. GDPR tillåter medlemsstater att införa åldersgränser på 13–16 år. Men det är frivilligt.

För mig framstår det som fullständigt orimligt att begränsa unga människors tillgång till internet i just den ålder där de på allvar börjar utforska livet och världen.

Med en åldersgräns på Facebook kommer de inte längre att kunna ha en modern, naturlig och snabb kanal för kommunikation med släkt, vänner, skolklassen, fotbollsklubben, kören och vad det nu kan vara fråga om. Unga människor skall bygga nätverk, inte isoleras.

En åldersgräns för YouTube skulle förvägra våra ungdomar tillgång till en skattkista fylld med till exempel kurser i matematik, ekonomi och programmering, vloggar, videoessäer, historiska dokumentärer, teknikutveckling, konst, språk, teknik, föreläsningar…

Vi talar om innehåll som ger förståelse för världen. Som tränar analys och nyfikenhet. Som hjälper unga att förstå komplexa system. Som erbjuder konkret kompetens och som stimulerar skapande. Att avskärma våra unga från detta ymnighetshorn av kunskap är helt orimligt.

Tycker man att doomscrollande på TikTok och Instagram är ett problem – gör då något åt den saken istället för att utestänga våra tonåringar från samhällets fria informationsflöde.

Unga människor är också människor. Och alla människor har grundläggande fri- och rättigheter. Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna säger bland annat:

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Staten har helt enkelt ingen rätt att hindra unga från att ta emot och sprida uppgifter och tankar. De undantag konventionen meddelar är knappast tillämpbara här.

Barnkonventionen – som är svensk lag – är tydlig. Barn har en självständig rätt till information. Staten får inte godtyckligt begränsa tillgången till information. Artikel 13.1:

»Barnet skall ha rätt till yttrandefrihet; denna rätt innefattar frihet att söka, motta och sprida information och tankar av alla slag, oberoende av gränser, antingen muntligen, skriftligen eller i tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer.«

Vilket uppenbart står i konflikt med åldersgränser för sociala medier. Det gäller alltså barns rätt att ta emot såväl som att sprida information.

Åldersgränser ger inte önskat resultat. Som vi tidigare rapporterat skrev 438 forskare nyligen ett öppet brev som varnade för att det inte finns några tydliga bevis för att ålderskontroll skyddar unga online.

Tvärtom kan de då istället drivas till internets mörkare, mer insynsskyddade och totalt okontrollerade domäner. Ålderskontroller hotar internets grundläggande decentraliserade struktur och kan användas för censur, blockering eller selektiv informationskontroll. Säger forskarna.

Just nu har det gått mode i att kräva åldersgränser. Och på en politisk fluga biter nästan inga argument. Den politiska enigheten är bred. Även om det går att förutse oönskade, kontraproduktiva konsekvenser.

Till exempel att ständigt nya generationer kommer att se politikerna och staten som ett hot mot deras fri- och rättigheter och tillgång till fri information.

Att detta sammanfaller i tiden med att EU:s nya »digitala plånbok« rullas ut får mig att misstänka att åldersgränser till viss del kan ses som att man på politisk väg försöker skapa ett »behov« av densamma.

• Relaterat: Ålderskontroll eller åsiktskontroll? »