Vem skall bestämma vad som är sanning?

Debatten om politisk annonsering i sociala media fortsätter. Facebook har bestämt att inte faktakolla politiska annonser. Google begränsar så kallad micro-targeting. Och Twitter har helt stoppat politiska annonser. Och just nu utsätts framförallt Facebook för hård kritik för sitt beslut.

Debatten rymmer flera principiellt intressanta frågor. Som vem som skall bestämma vad som är sanning. Och vad sanning egentligen är. Samt hur detta i så fall skall prövas. Ingen av dessa frågor har fått något rimligt svar.

Anta att två politiska partier har olika uppfattning om hur något förhåller sig – och att båda påståendena inte kan vara rätt samtidigt. Vem skall då bestämma vad som är »rätt«? Hur vet man vad som är korrekt? Och vad händer om politiska partier och kandidater inte tillåts ifrågasätta vedertagna uppfattningar?

Debatten visar också att man underskattar internets deltagandekultur. Är det någonstans som olika påståenden granskas och ifrågasätts – då är det på nätet. Finns det någonstans där politiker kritiseras och hånas för felaktiga påståenden – då är det på nätet.

Dessutom blir det väldigt konstigt om olika regler skall gälla på respektive utanför internet.

Politico: Facebook sticking with policies on politicians’ lies and voter targeting »

Vem försvarar det fria ordet på internet?

I internets barndom var nätet fritt och öppet. Plötsligt fick vi alla en teknisk plattform som gav oss möjlighet att publicera våra tankar, våra åsikter, våra kreativa verk, våra analyser och våra funderingar. Teoretiskt sett fick vi en möjlighet att nå i princip hela svenska folket, eller för all del, hela världen.

Sedan dess har mycket skett. Upphovsrättsindustrin har stegvis fått igenom inskränkningar av nätets frihet, nu senast i form av EU:s nya upphovsrättsdirektiv – som kommer att kräva förhandsgranskning av allt som laddas upp på nätets plattformar och i förekommande fall censur. Samma EU-direktiv gav medieföretagen rätt att kräva betalt från de plattformar som länkar till dem. Yttrandefriheten har inskränkts – både på och utanför nätet – och kommer snart att regleras ytterligare i EU:s Digital Services Act.

Frågan är vem som företräder nätanvändarnas intressen? Vem försvarar det fria ordet?

Det har i tio års tid funnits en handfull piratpartister i Europaparlamentet, som gjort nytta – inte minst genom att ifrågasätta och käfta emot. Men någon medborgarrättsrörelse att tala om finns i vart fall inte i Sverige och knappt ens i Europa heller. Konsumentorganisationerna har visserligen gjort en del nytta vad gäller att hålla ett öga på hur nätjättarna hanterar våra persondata – men de har hållit en låg profil vad gäller yttrandefriheten. Därtill en handfull nätfrihetsorganisationer som mest har fullt upp med att bevaka vad som sker, svara på remisser och medverka på seminarier.

Men i det stora hela är det tunt med folk som slåss för ett fritt och öppet internet. Speciellt om man jämför med vilket inflytande Big Entertainment, Big Media, Big Government och en allt ängsligare Big data har.

Skall yttrandefriheten online försvaras, då är det helt enkelt upp till alla oss som använder internet för att sprida nyheter, bilda opinion och skapa. Vi måste göra våra röster hörda. Vi måste ställa politikerna mot väggen och få dem att inse att nätfrågorna är tillräckligt viktiga för att påverka hur vi röstar. Vi måste driva på den debatt som de flesta andra inblandade helst inte vill ha. Vi måste försvara våra fri- och rättigheter på nätet. Vi måste skruva upp vår aktivism.

Annars kommer det fria ordet på internet att strypas. Vilket är en process som redan pågår i såväl europeisk som svensk politik.

/ HAX

Hemlig dataavläsning: Kräv svar om säkerheten!

Om drygt två månader – den 19 februari – röstar riksdagen om regeringens proposition om hemlig dataavläsning.

Allt tyder på att förslaget kommer att gå igenom, med bred majoritet.

Innan dess behöver vi en diskussion om integritet, rätten till privatliv, rättssäkerhet och riskerna för missbruk eller ändamålsglidning.

Vi bör ta oss en funderare på vad det innebär att tillåta statliga spionprogram på våra telefoner, plattor, datorer, spelkonsoler, tv-apparater, smarta högtalare – för den händelse morgondagens politiska makthavare skulle vilja använda detta verktyg för att förtrycka enskilda individer eller grupper av människor.

Någon sådan debatt kommer vi dock knappast att få. Riksdagen är så gott som enig. Och bland väljarna verkar det som om det också finns ett utbrett stöd för mer övervakning. Tyvärr.

Däremot bör det gå att få till en debatt om hemlig dataavläsning och IT-säkerhet.

Om det finns säkerhetsbrister i våra operativsystem – då är detta ett högst påtagligt problem. Det öppnar för cyberbrottslighet, bankbedrägerier och spionage. Sådant måste åtgärdas.

Men med regeringens förslag kommer vissa av dessa säkerhetsluckor att förbli öppna. Helt enkelt för att de behövs för att den hemliga dataavläsningen skall vara tekniskt möjlig att genomföra.

På så sätt kommer hemlig dataavläsning att göra alla användare, alla företag och alla myndigheter mindre säkra mot IT-attacker, bedrägerier och hackare.

Detta är en konkret och begriplig aspekt på frågan. Och ett högst verkligt och påtagligt hot.

Så även om politikerna försöker ducka principfrågorna – så skall de inte komma undan de säkerhetsrelaterade frågor som är kopplade till hemlig dataavläsning.

Här bör alla vanliga användare – och hela IT-Sverige – kräva svar. Innan den 19 februari.

/ HAX

EU 2020: Nu står kampen om det fria ordet på internet

Med sin Digital Services Act tänker EU bland annat reglera yttrandefriheten på internet. Det kan bli lite hur som helst. Men det är nu – när diskussionen är ung och positionerna ännu inte är låsta – som vi kan påverka hur resultatet blir.

Det fria ordet på internet har många fiender. Politikerna ogillar att vanligt folk stör och lägger sig i. Media kämpar för att behålla makten över agendan. Och allehanda samhällsdebattörer ogillar när andra ifrågasätter och granskar deras teser.

I Tyskland finns redan en speciell intrnetlag (NetzDG) som kritiseras för att hota såväl tryckfriheten som yttrandefriheten. I Frankrike har man givit staten rätt att i vissa situationer bestämma vad som skall anses vara sant respektive falskt – och därmed tillåtet eller förbjudet – att uttrycka på internet. Och i så gott som alla EU:s medlemsstater hörs krav på inskränkningar i vad som får skrivas och sägas i sociala media.

Det är allt detta som EU nu vill samla i ett regelverk som kommer att gälla i alla EU:s medlemsstater: The Digital Services Act.

Hat och hot på nätet kan visserligen vara problem. Men i den fysiska världen, utanför nätet finns redan regler som rör olaga hot, förtal, hets mot folkgrupp med mera. Oavsett vad man tycker om just dessa regler är det viktigt att lagar och regler – som sådana – är desamma utanför som på internet. Vad som är tillåtet respektive förbjudet att uttrycka kan och får inte vara beroende av i vilket medium informationen framförs.

Problemet är att när EU sätter upp regler, då blir resultatet ofta »worst practice«. Det vill säga att de som vill förbjuda, de som vill försvara sina privilegier, de som vill kontrollera och styra är mer högljudda än de som försvarar människors – och informationens – frihet.

Så var det till exempel när det gäller EU:s nya upphovsrättsdirektiv – där Big Media och Big Entertainment lyckades driva igenom såväl den absurda »länkskatten« som regler som kommer att kräva att allt som laddas upp på nätplattformar måste förhandsgranskas, analyseras och i förekommande fall censureras av automatiska filter.

Den gången kom den breda debatten igång alldeles för sent. Det är ett misstag som inte får upprepas.

Det är nu – medan alla kort fortfarande ligger på bordet och innan de politiska grupperna låst sig fast vid olika förslag och uppgörelser – som nätsamfundet måste visa att det vill, kan och kommer att försvara det fria ordet på internet.

/ HAX

Ryssland har testkört sin digitala järnridå

Ryssland har nu testat sitt system för att köra all internettrafik mot utlandet genom statligt kontrollerade noder. Detta gör det även möjligt att vid behov stänga av förbindelsen med omvärlden och förvandla internet i Ryssland till ett gigantiskt nationellt intranet.

Detta handlar naturligtvis om kontroll över informationen. Och om att gynna ryska företag framför utländska.

En oroväckande detalj gäller VPN i Ryssland. BBC rapporterar…

»One of the benefits of effectively turning all internet access into a government-controlled walled garden, is that virtual private networks (VPNs), often used to circumvent blocks, would not work.«

Vilket – om det stämmer – kan göra t.ex. utländska affärsmän på besök i Ryssland känsliga för industrispionage och andra angrepp.

En öppen fråga är vad som kommer att hända när ett antal nät- och rymdföretag i väst nu planerar eller är i färd med att ordna global nätuppkoppling via satellit.

Ryssland planerar även att skapa en egen motsvarighet till Wikipedia. Där verkligheten är tillrättalagd i enlighet med ryska statens intressen, kan man anta. Frågan är dock om något som ens liknar Wikipedia kan kommenderas fram och styras upp uppifrån.

BBC: Russia ’successfully tests’ its unplugged internet »

Spanien: Regeringen ges rätt att stänga ner internet – utan föregående rättslig prövning

I Spanien har man (i skuggan av parlamentsvalet i november) infört en ny internet-lag. Syftet sägs vara att bekämpa desinformation och störande av den demokratiska processen (»interference in political participation processes«).

Lagen kan dels ses som ännu ett steg mot att reglera internet och inskränka informationens frihet. Dels som ett sätt att försöka kringskära den katalanska självständighetsrörelsens möjlighet att kommunicera och organisera sig.

EDRi rapporterar:

From now on, and without any judicial intervention to prevent possible abuses and safeguard citizens’ rights, the Government in office, by a decision of the Ministry of Economy and Enterprise, has the power to intervene, lock, or shut down the internet and electronic communication networks or services, including the “infrastructures capable of hosting public electronic communications networks, their associated resources or any element or level of the network or service necessary”.

En första fråga som dyker upp är om detta är förenligt med EU:s lagstiftning. När EU antog sitt telekompaket år 2009 bestämdes – efter en hård strid – att användare inte får stängas av från internet utan föregående rättslig prövning. Man skulle kunna argumentera för att detta även gäller tillgången till nättjänster. Det vill säga att lika lite som man får stänga av en enskild nätanvändare utan rättslig prövning, lika lite får man stänga av många (eller alla) från nätet utan samma krav på föregående rättslig prövning.

I ett utslag av teknofobi förbjuder den nya lagen dessutom forskning och utveckling rörande blockchain som identifieringsmetod. (!)

EDRi » Spain: New law threatens internet freedoms »

Är det medias intåg på nätet – inte sociala media – som polariserar samhället?

Det diskuteras om internet och sociala media har orsakat ett mer polariserat samhällsklimat.

Naturligtvis är det fler som fått tillgång till en plattform för att yttra sig. De allra flesta tillför något till det allmänna samtalet. Andra är mer destruktiva. Vilket är ungefär som i världen utanför internet.

Dels innebär internet att vi erbjuds fler nyheter, fler åsikter, fler analyser, fler vinklar och mer kritik av rådande förhållanden. Dels medför det att dramatiskt många fler människor än tidigare har möjlighet att delta i samtalet.

Detta får naturligtvis konsekvenser, till exempel i form av att olika idéer ställs mot varandra. Vilket jag tycker man bör se som en bra sak. Det är så det skall vara i en demokrati – speciellt en parlamentarisk demokrati – för att samhällsdebatten alls skall kunna röra sig framåt.

Men om man ändå skall diskutera polarisering och internet – då finns det en vit fläck i debatten. Det är traditionella media, dess roll och verksamhet.

I dagspressens barndom var den mist lika hatad av makthavarna som internet är idag. I sin blandning av högt och lågt var den en disruptiv kraft. Den gav inte bara människor nyheter från hela världen. Den gjorde det även möjligt för vanligt folk att följa med i hur makten utövades.

Pressen har alltid levt på att sälja tidningar – eller som idag dra klick på nätet. För att denna affärsidé skall fungera måste människor vilja köpa tidningarna. Och krig, våld, skandaler, tragedier och olyckor säljer bättre än artiklar som berättar att allt är i sin ordning.

Sedan klev pressen – motvilligt – ut på internet. Här kan en nyhetscykel som förr tog minst ett dygn vara passerad på ett par timmar. Tempot är högre. Så man behöver fler krig, skandaler, tragedier och olyckor. Och i den mån utbudet av sådant inte möter efterfrågan måste något göras. Det kan till exempel ske genom att man blåser upp mindre händelser till något större än vad de i själva verket är. Eller genom att man skapar nyheter. (Kolla aldrig en bra story, som man säger i kvällspressen.)

Konfrontation är säljande nyheter. Dessutom är det lätt att skapa konfrontation. Det räcker med att intervjua ett par olika personer med olika åsikt – och sedan blåsa upp detta till något slags stor konflikt. Ännu »bättre« är om man lyckas skapa splittring inom en viss grupp. Eller om man kan skapa en konfrontation som leder till att politiker stressas till att måla in sig i ett hörn. Då kan pressen ha saker att skriva om i månader, rent av år.

Så även om pressen har en stor och viktig uppgift i att granska och hålla efter makten – så har den också en mindre ädel sida.

Därför vill jag lägga fram följande tanke: Tänk om det är pressens intåg på internet som skapat ett mer polariserat samhällsklimat?

/ HAX

Tysklands samarbete med NSA till konstitutionsdomstolen i Karlsruhe

Reportrar utan gränser skriver:

Should the BND be allowed to spy on the telephone calls of foreign nationals in third countries and analyse their internet data – thus in effect abolishing the private sphere of billions of people – as the German government has authorised it to do? How can particularly vulnerable groups such as journalists be protected from this mass surveillance? These questions, which are being discussed all over the world at the very latest since the revelations by NSA whistleblower Edward Snowden, will now be debated before the Constitutional Court in Karlsruhe.

Enkelt uttryckt: Skall det vara OK för tyska den djupa staten (BND) att vara en del av den amerikanska djupa statens (NSA) system för global massövervakning?

Detta kan bli väldigt intressant.

RSF: German Constitutional Court hearing on journalists’ and RSF’s complaint against the BND law »

Facebooks godtyckliga censur är ett problem

Facebook agerar fullständigt ologiskt och utan ett spår av konsekvens i sitt förbud mot annonser som rör »sociala frågor, val eller politik«. Dessutom är förbudet i sig ett demokratiskt problem.

En bloggpost från tidskriften Kvartals chefredaktör Jörgen Huitfeldt fångade mitt intresse. Ämnet är hur Facebook godtyckligt och inkonsekvent stoppar vissa av tidskriftens annonser. Detta är extra intressant då Kvartal är en högst »rumsren« tidskrift på den borgerliga kanten – som inte med någon måttstock kan anklagas för att sprida hat eller hot.

Till och med en annons som marknadsför en intervju med moderatledaren Ulf Kristersson censureras. Annat släpps igenom. Och vid något tillfälle har kända och respekterade debattprofiler till och med blivit tillfälligt avstängda från Facebook för att ha delat inlägg (inte annonser) som det varit fritt fram för Kvartal själva att lägga upp på plattformen.

Veckan därpå börjar vi mer konsekvent att pröva Facebooks annonseringsregler för att försöka hitta någon slags logik. Vi lägger en slant på att marknadsföra Veckopanelen med Sanna Rayman, Gunilla Kindstrand och Karin Svanborg Sjövall. Där blir det nej. Återigen med motiveringen från roboten (kanske) att man inte får marknadsföra innehåll med ”sociala frågor, val eller politik.”

Därefter provar vi med Viktor Barth-Krons kommentar om Kristdemokraterna. Den går igenom. Handlar den om val och politik? Ja tveklöst. Förstår vi varför den får grönt ljus? Nej.

Vi provar med en ytterligare kommentar av Viktor Barth-Kron. Kanske är det honom Facebook gillar? Denna gång handlar hans text om Sverigedemokraterna. Den blir nekad. Utan motivering.

Den enda förklaring jag kan komma på är att det kan röra sig om att en del människor anmäler inlägg och annonser med åsikter de inte gillar. Helt enkelt för att de vill tysta dem som har en annan åsikt. Om det är organiserat eller ej kan vi låta vara osagt. Sedan gör Algoritmen sin grej och därefter kanske eller kanske inte inlägget / annonsen granskas av en människa som kanske eller kanske inte ändrar beslutet någon gång i efterhand.

Om det är så att människor anmäler publiceringar bara för att de inte delar de åsikter som framförs – då är detta ett problem som Facebook borde ta tag i. Till exempel skulle uppenbara okynnesanmälningar kunna leda till att anmälaren stängs av för någon form av falsk tillvitelse.

Men så har vi det märkliga påstådda förbudet mot att marknadsföra inlägg som rör »sociala frågor, val eller politik«. Vilket låter som en utmärkt bekväm ursäkt för Facebook för att rensa bort sådant som någon möjligen kan uppleva som stötande eller provocerande. Och som samtidigt för tankarna till Huxleys dystopi »Du sköna nya värld«. Allt skall vara slätstruket, lättsmält och okontroversiellt till förmån för ytliga distraktioner i form av lätt underhållning.

Med tanke på Facebooks dominerande ställning som social medie-plattform är detta skrämmande. Och att medvetet fördumma användarna är i ett vidare perspektiv ett demokratiskt problem.

Att förbjuda marknadsföring av inlägg som rör sociala frågor, val eller politik är dessutom att gå maktens ärenden. Ett etablerat parti eller en stor organisation med massor av följare har inga svårigheter att nå många användare genom att helt enkelt dela sina vanliga inlägg. Men för ett litet eller nytt politiskt parti, en ny aktivistgrupp eller för all del en privatperson med andra, nya åsikter innebär förbudet mot att marknadsföra inlägg att de får extremt svårt att nå det genomslag som etablerade makthavare har gratis. Spelreglerna är helt enkelt riggade.

Sedan kan man ju undra när det blev ett problem att människor intresserar sig för »sociala frågor, val eller politik«.

Facebook är förvisso ett privat företag. De får ha i stort sett vilka regler de vill. Och de är fria att sälja annonser till vilka de vill – eller att låta bli. Men det innebär inte att de kan förvänta sig att undgå kritik när de beter sig idiotiskt.

/ HAX

Kvartal: Facebooks skruvade version av yttrandefrihet »