Sökresultat för: dsa

DSA: EU nu ett steg närmare statligt godkända nätcensorer

15 december 2021 av Henrik Alexandersson

EU:s Digital Services Act är nu ett steg närmare slutligt beslut. En del saker är bra, en del är dåliga och en del är självmotsägelser. Samtidigt ser det ut som att EU:s nya statligt godkända nätcensorer – Trusted Flaggers – kommer att bli verklighet utan varesig diskussion eller protester.

Europaparlamentets utskott för den inre marknaden och konsumentskydd (IMCO) är huvudansvarigt utskott för EU:s nya Digital Services Act. Nu har man röstat fram ett huvudförslag som i sin tur skall upp till votering i parlamentets plenum (hela EP) nästa månad.

Det är ömsom vin, ömsom vatten. Här kommer några centrala punkter:

Man behåller principen om ”safe harbor” – som gör att en plattform / operatör inte kan hållas ansvarig för olagligt innehåll om de inte varit medvetna om dess existens och samtidigt vägrat ta bort det.
Förbudet mot generell övervakning av innehåll blir kvar och får inte heller föreskrivas genom lag eller de facto genom automatiserade eller icke-automatiserade medel. (Vilket kolliderar med den #ChatControl som man är på väg att driva igenom, såväl som de uppladdningsfilter som blir en praktisk – om än ej obligatorisk – konsekvens av andra delar av förordningen.)
End-to-end-kryptering skall inte begränsas.
Strängare regler för annonsering, speciellt när den riktas mot minderåriga.
Man säger nej till förslaget från utskottet för mänskliga rättigheter (LIBE) om rätten att använda och betala för digitala tjänster anonymt.
Krav på identifiering med telefonnummer (!) för den som laddar upp innehåll till porr-plattformar.
Samtycke till spårning/cookies skall kunna ske med en inställning i web-läsaren istället för pop-ups på varje sida.
Man röstade nej till LIBE:s förslag om att myndigheterna endast skall kunna få tillgång till användarnas användarhistorik om det handlar om att utreda allvarliga brott.
Man röstade även nej till LIBE:s förslag om att olagligt material skall tas bort snarare än blockeras.
IMCO röstade nej till LIBE:s förslag om att beslut om innehålls laglighet skall fattas av rättsväsendet istället för av administrativa myndigheter.
Man röstade vidare nej till LIBE:s krav på att myndigheter i en medlemsstat inte skall kunna beordra nedtagning av innehåll på servrar/plattformar i ett annat land om innehållet i fråga är lagligt i det senare.
Man menar att tidsramarna för nedtagning av olagligt material inte får vara orealistiskt kort.
Man röstade nej till LIBE:s förslag om att beslut om nedtagning av innehåll skall vara föremål för rättslig prövning samt att den som publicerat innehållet då skall få rätt att yttra sig om saken.
Man säger nej till obligatoriska uppladdningsfilter – men ställer samtidigt krav som kommer att leda till att sådana i praktiken blir nödvändiga.
Samtidigt säger man att plattformarna inte skall kunna straffa användare som sprider olagligt material genom att tillfälligt de-plattformera dem, då detta skulle försvåra rättslig prövning. (Trots att man säger nej till sådan rättslig prövning i punkten ovan.)
IMCO röstade vidare nej till LIBE:s förslag om att ge användarna mer makt över de algoritmer som styr vad som syns i deras individuella flöden.

Detta är bara ett litet urval. Som synes tycks en del beslut vara motstridiga eller strida mot annat som EU försöker driva igenom (som #ChatControl). Vi kommer att göra en större genomgång när det finns ett konsoliderat dokument för votering i plenum. Räkna med att LIBE kommer att försöka få igenom sina åsikter (se listan ovan) i den slutliga voteringen i kammaren. Plus att det då kommer att komma nya ändringsyrkanden.

Efter voteringen i plenum skall parlamentet, ministerrådet och EU-kommissionen förhandla sig samman i en så kallad trilog. Om den leder till ändringar kan det bli fråga om ytterligare en votering i parlamentet.

En sak nämns dock inte i rapporteringen och tycks i princip inte ifrågasättas av någon: Trusted Flaggers, det vill säga statligt godkända nätcensorer.

Trusted Flaggers skall enligt DSA kunna rekommendera (eller kräva) att plattformarna tar bort oönskat innehåll. Dessa nätcensorer skall företräda ”kollektiva intressen” och kan till exempel vara intresseorganisationer eller myndigheter. Vilket är uppseendeväckande och oroande. Men frågan förbigås i tysthet och något egentligt motstånd tycks inte finnas – inte ens bland dem som normalt sett kämpar för informationens frihet och ett fritt, öppet internet.

Länkar:
• Reuters: Key EU parliament committee agrees tough position on DSA tech rules »
• MEP Patrick Breyer (PP, DE): Digital Services Act: No game-changer for the protection of citizens’ rights online »
• LIBE:s opinion (PDF) »
• EFF: EU Parliament’s Key Committee Rejects a Filternet But Concerns Remain »
• AccesNow: Victories in the DSA vote: IMCO Committee puts people’s rights before corporate interest »
• EDRi: Has the Parliament effectively wielded the Digital Services Act to challenge platform power? The verdict is, somewhat. »

DSA: Skall den nya nätcensuren även omfatta media?

11 november 2021 av Henrik Alexandersson

Här är en intressant och problematisk frågeställning kopplad till EU:s Digital Services Act (DSA): Skall den nya nätcensuren även omfatta media?

Bakgrunden är ett ändringsförslag från Europaparlamentets rättsliga utskott, JURI – som säger att innehåll som kommer från media inte skall omfattas av den moderering som föreskrivs i DSA. Skälet är att värna pressens frihet och oberoende.

Detta har väckt reaktioner från grupperingar som menar att det i så fall öppnar dörren för fake news och desinformation från källor som förvisso är att betrakta som media, även om de driver en viss agenda och finansieras av politiska intressen.

I ett brev till det huvudansvariga utskottet vädjar ett antal institutioner och organisationer om att man skall avslå detta undantag för media.

Värt att notera är att ett antal av de organisationer som skrivit under själva är potentiella trusted flaggers – det vill säga sådana statligt godkända nätcensorer som föreslås i DSA.

Det finns naturligtvis exempel på hur medveten desinformation sprids förklädd till vanlig media. En del av den kan misstänkas syfta till att destabilisera samhället.

Inte desto mindre är det problematiskt om myndigheter, institutioner, intresseorganisationer och självutnämnda faktagranskare får rätt att censurera media på olika nätplattformar. Det är i grunden en fråga om tryckfrihet.

Till att börja med måste man fråga sig om de nya nätcensorerna själva har en agenda.

Man kan även notera att en del stora, etablerade och respekterade mediehus enligt egen uppgift ägnar sig åt agenda-driven journalistik. Kommer man i så fall även att granska dem – eller handlar detta bara om att ge sig på alternativmedia? Kommer vad som objektivt sett kan anses korrekt respektive felaktigt att överskuggas av vem avsändaren är och vilka åsikter denne antas ha?

Detta väcker frågor om vad som är sant och falskt, vem som förväntas avgöra det, på vilka grunder – och hur det rent praktiskt skall gå till. Vilket kompliceras av att information som avfärdats som fake news och desinformation emellanåt, med tiden visat sig vara korrekt.

Någonstans i allt detta finns även en tanke om att vanligt folk inte vet sitt eget bästa – och att den information som når allmänheten därför måste filtreras. Vilket känns tveksamt, på flera sätt.

Vi håller ögonen på vad som sker i frågan. Till dess: Kom ihåg att all information har en avsändare och att i princip alla avsändare har ett syfte med sin information.

GDPR – skyddsängel eller monster?

24 januari 2019 av Henrik Alexandersson

EU:s nya dataskyddsförordning (GDPR) blev kändis över en natt, när alla företag tvingades ta ansvar för de persondata de samlar in och lagrar – och alla användare med ett klick tvingades bekräfta att de frivilligt ger bort sin persondata. Reaktionerna blev mest gnäll.

Kritiken är fullt begriplig. Men intentionerna var goda. Jag såg själv delar av processen när jag jobbade i Bryssel. Tanken var att alla användare skall ha rätten till och kontrollen över sin persondata. Vilket omfattar »rätten att bli glömd« – som inte alls var till för att dölja spår på nätet, utan för att man skall »få tillbaka« sin persondata om man lämnar till exempel Facebook.

Sedan blev det som det blev när EU tröskade fram ny förordning. Än en gång tycks EU:s beslutsgång ha varit att först beslutar man, sedan debatterar man, därefter tar man reda på fakta. Som så många andra förordningar blev GDPR stor, ohanterlig, betungande och med bristande markkontakt.

Frågan är om GDPR över huvud taget är hanterlig.

Det kan vi kanske få reda på nu, tack vare den ihärdige österrikiske nätaktivisten Max Schrems.

Schrems har anmält ett antal större företag som strömmar underhållning för brott mot GDPR. Vad det handlar om är hur dessa företag hanterat en begäran om att få ut egna persondata. Svaret är: dåligt nog för att motivera anmälan av företagen i fråga. Vilket nu satt igång en process som kan sluta i böter på flera miljarder euro.

Utöver anmälan som sådan riktar detta ljuset mot den större frågan: Går det över huvud taget att leva upp till allt GDPR kräver och föreskriver?

Det är rätt uppenbart att GDPR, beaktad till sista bokstav, skulle göra vissa företags verksamhet i princip omöjlig. I vart fall på den europeiska marknaden.

Det som gör mig orolig är det syns ett mönster, att EU håller på att reglera sönder hela informations- och kunskapsekonomin. (Nu senast med ett missriktat direktiv om upphovsrätt.) Om detta fortsätter kommer så väl svenska IT-entreprenörer som utländska investerare att göra sina satsningar utanför EU. Det kan till och med uppstå en digital järnridå – om företag, plattformar och tjänster på nätet väljer att blockera användare från EU. Helt enkelt på grund av vår överambitiösa, snåriga och verklighetsfrånvända lagstiftning.

Vilket skulle placera oss i internets bakvatten.

HAX

Läs mer: Max Schrems Files New Privacy Complaints That Seem To Show The Impossibility Of Complying With The GDPR »

Är det dags att skrota hetslagstiftningen?

27 juli 2026 av Henrik Alexandersson

Lagen om hets mot folkgrupp är ett subjektivt gungfly som utmanar den demokratiska rättsstatens grundläggande principer.

Lagen om hets mot folkgrupp är problematisk.

Den som i ett spritt uttalande eller annat meddelande uppmanar till våld mot, hotar eller uttrycker missaktning för en grupp eller en person med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck kan dömas till böter för ringa brott, fängelse i högst två år för brott av normalgraden och fängelse i mellan sex månader och fyra år för grovt brott.

Låt oss för tillfället bortse från uppmaningar till våld och hot, då sådant rör sig om handlingar som direkt kränker någon annans säkerhet. Sådana yttranden omfattas i huvudsak av annan strafflagstiftning, som bestämmelserna om uppvigling och olaga hot.

Det luriga är begreppet »uttrycker missaktning«. Det kan betyda lite vad som helst och lämnar utrymme för subjektiv tolkning. Det blir också komplicerat om det gör intolerans mot intolerans till ett brott.

Att uttrycka missaktning mot en religion, en religiös lära eller en organisation som vill omforma vårt samhälle och begränsa våra medborgerliga fri- och rättigheter torde vara jämförbart med kritik av en politisk idé eller organisation, vilket är tillåtet. Men gränsen blir otydlig om kritiken formuleras som ett angrepp på religionens anhängare som grupp.

Här finns också en principiell fråga om likhet inför lagen. Lagstiftaren tillerkänner vissa grupper ett särskilt skydd mot missaktande yttranden som andra grupper saknar. Detta är viktigt då principen om allas lika rättigheter inför staten och likhet inför lagen är central för en demokratisk rättsstat.

Historien visar vilka mörka och oerhörda konsekvenser det kan få när staten överger principen om lika rättigheter och börjar rangordna människor efter grupptillhörighet.

För att röra till det ytterligare gäller sedan 2024 ett tillägg till lagen om hets mot folkgrupp. Den nya regeln innebär att man kan dömas om man i ett spritt uttalande förnekar, ursäktar eller uppenbart förringar folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser eller aggressionsbrott som fastställts genom ett lagakraftvunnet avgörande från en svensk domstol eller en erkänd internationell domstol för folkrättsbrott. Dessutom måste uttalandet vara ägnat att uppmana till våld mot, hota eller uttrycka missaktning för en skyddad grupp eller någon som tillhör gruppen.

Här uppstår tolkningsfrågor. Vilket senast aktualiserats med Palestina-demonstranternas variant av skylten över ingången till koncentrationslägret Auschwitz, där texten »Arbeit macht frei« ersatts med »Gaza«. Är det att förringa folkmord? Är det att uttrycka missaktning för judar och israeler? Enligt åklagare (efter den första av flera anmälningar) är så inte fallet.

Hetslagstiftningen är ett rättsligt gungfly, där vissa former av grupptillhörighet ges ett särskilt straffrättsligt skydd medan andra lämnas utanför. Vilka kategorier som omfattas förändras dessutom genom politiska beslut över tid.

Vaga rekvisit, selektivt gruppskydd och kriminalisering av vissa yttranden skapar rättssäkerhetsproblem.

Generellt är det en god princip att stifta allmänna lagar som gäller lika för alla. Bestämmelser som är specialskrivna för det ena eller andra skapar gränsdragningsproblem och kan missbrukas eller få oförutsedda konsekvenser.

Lagen om hets mot folkgrupp är dessutom en inskränkning av yttrandefriheten – som är en grundläggande mänsklig rättighet.

Resultatet blir ett ängsligt samhälle där folk inte kan vara säkra på vad de får lov att säga. Vilket begränsar det demokratiska samtalet – och därmed minskar den mängd tillgänglig information som vi behöver för att kunna fatta bra beslut i ett allt mer komplext samhälle.

Enklast och förmodligen bäst vore att avskaffa dagens hetslagstiftning och låta hot och uppvigling hanteras av allmänna, gruppneutrala bestämmelser. EU:s rasismrambeslut hindrar dock Sverige från att helt avkriminalisera vissa former av rasistiska uppmaningar till våld eller hat och förnekande av internationella brott.

Dock bör vi kunna göra lagstiftningen snävare, tydligare och mer förutsägbar.

CC0

Chat Control 1 och EU:s demokratiska underskott

12 juli 2026 av Henrik Alexandersson

Förra veckans votering om Chat Control 1 var inte bara ett exempel på EU:s demokratiska underskott. Det var organisatoriskt fulspel som satte den normala beslutsprocessen ur spel.

EU lider rent allmänt av ett demokratiskt underskott som brukar definieras ungefär så här:

EU har flyttat politisk makt från institutioner med tydliga nationella ansvarskedjor till en överstatlig nivå där ansvarsutkrävande, opposition och möjligheten att byta politisk kurs är svårare och otydligare. Ledande företrädare utses indirekt istället för genom demokratiska val. Maktutövningen flyttas längre bort från medborgarna och döljs bakom snåriga regler och byråkrati.

Till det kan man lägga den arrogans, de härskartekniker och den uppblåsta självbild som EU:s makthavare lagt sig till med.

Det som nyligen skedde i Europaparlamentet illustrerar detta på ett närmast skolboksmässigt sätt.

Torsdagens omröstning om massövervakning – Chat Control 1 – i Europaparlamentet var ett demokratiskt lågvattenmärke.

Chat Control 1 hade redan fallit, två gånger.

Första gången eftersom ministerrådet inte accepterade parlamentets tillägg om de villkor som fastställs i EU:s människorättsstadga (rätten till privatliv) – och EU-domstolens praxis: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra hela tiden.

Andra gången röstade parlamentet nej till den ändrade text som låg på bordet efter att nya ändringar antagits i plenum, bland annat om skydd för totalsträckskryptering. (Den borgerliga EPP-gruppen röstade därför nej till den förlängning de själva ville ha.)

Därmed löpte den tillfälliga lagen (ett undantag från EU:s ePrivacy-direktiv, vilket möjliggör granskning av innehållet i medborgarnas elektroniska meddelanden) ut i april. Och förslaget om en förlängning hade fallit. Enligt alla normala rutiner hade det varit slut där.

Men medlemsstaterna i ministerrådet, den borgerliga EPP-gruppen i Europaparlamentet och parlamentets talman (också EPP) lät sig inte stoppas.

För att återuppliva frågan antog ministerrådet en ny, i huvudsak identisk, ståndpunkt, vilket formellt inledde ett nytt skede i lagstiftningsprocessen.

Detta är ett mycket ovanligt förfarande som avviker från den normala lagstiftningsprocessen i EU.

Även i ett förnyat förfarande skall – som alltid annars – förslaget beredas i ett ansvarigt utskott (i detta fall LIBE) i Europaparlamentet och sedan fastställas i plenum.

Någon utskottsbehandling skedde dock inte denna gång, med hänvisning till regel 170 i parlamentets arbetsordning och vad den har att säga om brådskande förfarande (urgent procedure).

Att arbetsordningen medger undantag innebär inte att varje användning av sådana är okontroversiell. Frågan är om villkoren för undantaget verkligen var uppfyllda.

Regel 170 får bara användas när ett lagförslag blivit brådskande på grund av oförutsedda händelser (»unforeseen developments«).

Några sådana oförutsedda händelser verkar inte ha inträffat. Det enda som väsentligen förändrats var att ministerrådet vägrade acceptera parlamentets tidigare förhandlingsposition – och nu försökte få parlamentet att pröva frågan på nytt.

Samt att parlamentet en gång röstat ner sin egen text efter att den ändrats. Vilket i båda fallen är sådant som närmast är vardag i EU:s beslutsmaskineri.

Ett brådskande förfarande handlar om ett slags undantagsregler när saker händer snabbt och beslut inte kan vänta.

Att ministerrådet och EPP inte fått som de vill kan i sammanhanget knappast betraktas som tillräckligt skäl för denna extraordinära procedur.

Och egentligen skall man ha utskottsbehandling även då. Vilket det inte fanns tid för om det nya förslaget skulle kunna drivas igenom innan sommaruppehållet.

Att behandla Chat Control 1 i ny skepnad utan utskottsbehandling bygger i sin tur på ett särskilt undantag (170.6) från ovan nämnda regel om brådskande förfarande (170).

Alltså att det är ett extra brådskande brådskande förfarande. Ett undantag från undantaget. Regeln är uppenbart avsedd för extraordinära situationer.

Inte för att medlemsstaterna och EPP vill få snoka runt i medborgarnas e-post och elektroniska meddelanden.

Genom att använda detta förfarande kom parlamentet att rösta enligt regler där ett avslag eller ändringar kräver en absolut majoritet av parlamentets samtliga ledamöter (361 av 720). Däremot räcker det med en vanlig enkel majoritet bland de närvarande för att bifalla förslaget.

Således fick det faktum att 117 ledamöter var frånvarande i praktiken samma effekt som om de hade röstat för förslaget.

Med detta antogs det nygamla förslaget om Chat Control 1, trots att en majoritet av de närvarande ledamöterna i Europaparlamentet röstat emot. (314-276)

(Dock med ett tillägg som ändå drevs igenom, som skyddar totalsträckskrypterad kommunikation. Vilket var en av orsakerna till att EPP röstade ner förslaget i plenum förra gången. Men den här gången svalde de alltså förtreten. Tillägget kan leda till att det ändå måste till nya förhandlingar mellan EU:s institutioner och möjligen ytterligare en votering i ministerrådet och Europaparlamentet innan en »förlängning« av Chat Control 1 kan bli lag. Eller så jämkar sig rådet. Vi får se.)

Det som skedde i veckan var inte bara ett exempel på EU:s demokratiska underskott.

Det var organisatoriskt mygel som satte parlamentets tidigare beslut ur spel.

Det var en uppvisning i arrogant maktpolitik.

Det var ett exempel på att EU:s maktspelare så gott som alltid hittar sätt att få sin vilja igenom.

Vill vi verkligen ha det så?

Just nu är EU i full färd med att skapa nya regler som rör rätten till privatliv, yttrandefriheten och internets frihet.

Då borde det snarare vara extra höga krav och trösklar för att begränsa våra grundläggande fri- och rättigheter – inte för att försvara dem.

(OBSERVERA att allt det ovanstående gäller en förlängning av den tillfälliga lagen Chat Control 1 i högst två år. Samtidigt pågår förhandlingar mellan EU:s institutioner om den permanenta lagen – Chat Control 2 – som skall komma sedan.)

Resurser:
• Chatcontrol.se »
• Chatcontrol.eu »

CC0

Trilogförhandling om Chat Control 2 – vad hände?

30 juni 2026 av Henrik Alexandersson

I måndags höll EU:s ministerråd, Europaparlamentet och EU-kommissionen nya trilogförhandlingar om Chat Control 2. Frågan om skanning av innehållet i medborgarnas elektroniska meddelanden utan misstanke om brott är fortfarande låst.

Allt tyder på att EU-institutionernas trilogförhandlingar om Chat Control 2 fortfarande är låsta i den centrala frågan. Europaparlamentet har gjort följande korta uttalande:

»After six months of intensive work during the Cyprus Presidency, the negotiations have advanced significantly, and we managed to reach compromises on almost the entire Regulation, advancing on our shared objective to protect children from sexual abuse online. The substantive progress made today allows us to focus on finding balanced solutions on the remaining aspects of the Regulation, in particular on detection, as early as possible.«

Fritt översatt innebär detta ungefär att man är överens om en del men inte allt.

Enligt tidigare läckor är man enig om regler om rapportering av upptäckta övergreppsbilder, regler om borttagning och blockering av material, tillsyn, sanktioner och samarbete mellan medlemsstater, det mesta om »EU Centre«, transparenskrav och datainsamling samt anpassningar till Digital Services Act (DSA).

Den stora kvarvarande konflikten gäller under vilka förutsättningar privata meddelanden över huvud taget skall få skannas. Ministerrådet vill se frivillig skanning (som i CC1). Europaparlamentet vill endast acceptera skanning av innehåll om och där det föreligger en misstanke om brott.

Enligt tidigare läckor vill ministerrådet överge begreppet »misstanke« och istället använda ett bredare kriterium som »risk« för när riktade upptäcktsorder skall kunna utfärdas.

Dessutom verkar det ha uppstått en ny konflikt om huruvida ljudkommunikation, såsom röstmeddelanden och realtidssamtal skall omfattas.

Det ovanstående gäller Chat Control 2 (den permanenta lagstiftning som nu förhandlas fram).

Vad gäller Chat Control 1 (frivillig skanning) – som inte längre gäller efter att Europaparlamentet avvisade en förlängning av den tillfälliga förordningen – är situationen fortfarande rörig.

Europaparlamentets talman har efter påtryckningar från kommissionen och vissa medlemsstater föreslagit att ministerrådet än en gång säger ja till en förlängning av CC1 – och att detta sedan skall läggas fram igen – en tredje gång – för parlamentet.

Detta har stöd bland medlemsstaternas ständiga representanter i ministerrådets COREPER II men möter motstånd från parlamentets förhandlare.

Nu lämnar det utgående cypriotiska ordförandeskapet i ministerrådet över frågan om Chat Control 1 & 2 till det tillträdande irländska. Vilket innebär ytterligare ett omtag i frågan.

Det ovanstående bygger på ett begränsat antal offentliga uppgifter och läckta dokument. Fler detaljer väntas under de närmaste dagarna.

Fortsättning följer.

• Europaparlamentet: Statement by the EP negotiating team on the regulation on combatting child sexual abuse online »

• Ministerrådets senaste positionspapper »

Resurser:
• Chatcontrol.se »
• Chatcontrol.eu »

CC0

EU:s Demokratisköld – skydd eller åsiktskontroll?

23 juni 2026 av Henrik Alexandersson

Nu har ett specialutskott i Europaparlamentet givit grönt ljus för EU:s så kallade demokratisköld – trots varningar om att den kan komma att inskränka det fria ordet.

Under ledning av den svenske moderaten Tomas Tobé har Europaparlamentets specialutskott för en Europeisk Demokratisköld (EUDS) idag presenterat sin rapport om »utländsk informationsmanipulering och otillbörlig påverkan (FIMI), kritisk infrastruktur, digital resiliens och mediekompetens, civilt försvar och beredskap samt andra frågor«.

Rapporten bygger på premissen att Europas demokratier utsätts för desinformation, utländsk påverkan, cyberattacker, hybridkrigföring samt manipulation av val och samhällsdebatt.

Bland annat vill man se hårdare tillämpning av EU:s Digital Services Act (DSA), större insyn i sociala mediers algoritmer och bättre möjligheter för myndigheter och forskare att analysera informationsflöden.

Utskottet vill även inrätta ett »European Centre for Democratic Resilience«. Detta skall samordna forskning, underrättelser, analys samt motåtgärder mot desinformation och utländsk påverkan. Vill man vara raljant ligger ordet »sanningsministerium« nära till hands.

Rapporten antogs i utskottet med 20 röster för, 9 emot och 2 nedlagda. Nästa steg är behandling i parlamentets plenum senare i år. Därefter följer trilogförhandlingar med EU:s ministerråd och EU-kommissionen.

Visst, det finns illvilliga krafter som vill skada oss, destabilisera vårt samhälle och påverka samhällsdebatten. Inte minst gäller det länder som Ryssland, Belarus, Kina och Iran. Men samtidigt höjs röster som varnar för att EUDS kan komma att drabba helt legitim opinionsbildning som inte faller EU i smaken.

Balansgången mellan att skydda demokratin och att begränsa yttrandefriheten är kärnan i denna kritik. En central fråga är vem som avgör när legitim opinionsbildning övergår i »påverkan« och utifrån vilken måttstock.

Amerikanska Heritage Foundation varnar för att EU-institutioner kan komma att använda regelverket för att isolera sig från legitim politisk kritik. Risken är att obekväma åsikter, politisk opposition eller kritik mot EU:s politik stämplas som »utländsk desinformation« eller »informationsmanipulation«, vilket i förlängningen kan tysta legitima inhemska röster.

Organisationer som Future of Free Speech betonar att när teknikjättar hotas av enorma böter om de inte agerar snabbt, väljer de ofta att »övermoderera«. Det innebär att även helt lagligt och legitimt innehåll plockas bort för säkerhets skull.

Franska Jacques Delors Centre med flera pekar på att initiativet lägger ett oproportionerligt stort fokus på just externa hot och desinformation. Detta riskerar att dölja det faktum att mycket av den politiska polariseringen i Europa har inhemska, strukturella orsaker. Genom att reducera systemkritik till att handla om att medborgare blivit »vilseledda« av yttre makter riskerar man att alienera väljargrupper och öka polariseringen, snarare än att skydda demokratin.

Medan Europaparlamentets specialutskott betonar att skölden skall skydda mediefriheten och rätten att fritt forma åsikter, är juridiska experter oroliga för att verktygen – kontroll av algoritmer, faktagranskningsnätverk och påtryckningar mot plattformar – i praktiken lätt kan slå över och begränsa det fria ordet om de inte omgärdas av extremt starka garantier för rättssäkerhet och yttrandefrihet.

Ett problem i sammanhanget är att begrepp som desinformation, misinformation, informationsmanipulation, FIMI, skadliga narrativ och demokratiska risker saknar skarpa juridiska gränser.

Mycket av det som diskuteras inom Democracy Shield handlar inte om lögner utan snarare om vilka berättelser som sprids, vilka frågor som lyfts, vilka ämnen som förstärks och vilka samhällsproblem som diskuteras. Där blir gränsen mellan påverkan och opinionsbildning oklar. Det kan till exempel gälla kritik mot migrationspolitik, klimatpolitik, vaccinationspolitik, säkerhetspolitik eller EU-kritik.

I sammanhanget kan nämnas att historien visar att staten ibland har fel. Under COVID stämplades länge teorin om ett labb-läckage som desinformation. Diskussioner om vaccinens begränsningar och lockdown modererades hårt. Senare visade sig flera av dessa frågor vara legitima att diskutera. Samma sak gäller till exempel Irakkriget, NSA-avslöjandena och många korruptionsskandaler.

Ett återkommande tema i EU:s dokument om FIMI är fokus på narrativ. Det innebär att man inte bara tittar på enskilda falska påståenden utan även på bredare berättelser. Där uppstår en risk. Om staten börjar identifiera och motverka vissa narrativ hamnar man snabbt nära att bedöma vilka politiska uppfattningar som är önskvärda. Det är känsligt. En liberal demokrati brukar utgå från att staten inte skall avgöra vilka politiska berättelser som är rätt.

Till detta skall läggas risken för ändamålsglidning.

Kärnan i den liberala kritiken är egentligen ganska enkel. Demokratin skyddas inte främst genom att filtrera bort felaktiga idéer. Istället skyddas den genom att människor även får ta del av kontroversiella idéer och själva bedöma dem.

Ur det perspektivet är frågan inte om EU:s Democracy Shield har goda intentioner. Frågan är snarare om de verktyg som byggs för att bekämpa informationspåverkan samtidigt ger institutioner och makthavare makt att påverka eller begränsa den legitima politiska debatten.

Länkar:
• Europaparlamentets pressmeddelande: Special committee adopts proposals to improve the European Democracy Shield »
• Case files 2025/2069(INI) Findings and recommendations of the Special Committee on the European Democracy Shield »
• Ändringsförslag i utskottet »
• EPP: Europe’s democracies must fight back »

Tidigare:
• EU-Kommissionen: European Democracy Shield and EU Strategy for Civil Society pave the way for stronger and more resilient democracies »

Relaterad kritik:
• European Democracy Shield: A Threat to Free Speech and Democratic Accountability »
• Feedback to the European Commission on the “European Democracy Shield” »
• Democracy shield: Defense or distraction? »

Relaterade bloggposter:
• EU:s nya demokratisköld tycks mest bestå av byråkrati (december 2024) »
• EU: Försvara demokratin med byråkrati (juni 2025) »
• EU:s demokratisköld – demokratins bröstvärn eller sanningsministerium? »

CC0

Utredning ökar osäkerheten om vad som får sägas online

21 juni 2026 av Henrik Alexandersson

En utredning om nätbrott och våld i nära relationer föreslår åtgärder mot innehåll på internet – utan att tydligt avgränsa vad som faktiskt är brottsligt. Resultatet riskerar att bli svåröverskådligt med negativa konsekvenser för yttrandefriheten.

Utredningen »Nya nätbrott och andra åtgärder för genomförandet av direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer« SOU 2026:34 är en röra.

Dels handlar den om genomförandet av EU:s direktiv om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer (direktiv 2024/1385).

Dels bygger den vidare på den struktur som redan finns i EU:s Digital Services Act (DSA) genom att skapa ett nytt nationellt system för att avlägsna visst nätinnehåll.

Dels inför den helt nya begränsningar av yttrandefriheten online.

Vissa saker är rätt okontroversiella, som förbud mot spridning av intima bilder utan samtycke (revenge porn), renodlad nätstalking, olaga identitetsexponering och otillbörlig övervakning (till exempel kopplad till hederskultur). Annat är mer uppseendeväckande och/eller problematiskt.

Till att börja med vill utredningen se en ny lag om avlägsnande av nätbrottsinnehåll. Detta är möjligen en anpassning till DSA:s krav på att olagligt innehåll ska avlägsnas.

En anmärkningsvärd detalj är att systemet inte bygger på att innehållet först konstateras vara olagligt i domstol. Det räcker med att en myndighet bedömer att det »skäligen kan antas« vara brottsligt.

Innehållet skall då plockas bort inom en timme. Om så inte sker kan böter utfärdas på 5.000 till 5 miljoner kronor – eller, vid systematisk/fortgående vägran, upp till fyra procent av den globala årsomsättningen.

Utredningen föreslår att en myndighet ska vara behörig att utfärda förelägganden om att avlägsna olagligt innehåll. Dock säger man inget om huruvida detta skall vara en ny eller existerande myndighet och i så fall vilken.

Sedan har vi ett förbud mot nättrakasserier. Direktivet kräver kriminalisering av vissa former av upprepade digitala trakasserier. Här uppstår intressanta yttrandefrihetsfrågor, eftersom gränsen mellan trakasserier och offensiv opinionsbildning inte alltid är tydlig.

Om definitionerna blir alltför vida kan de träffa fullt legitima kampanjer mot politiker, journalistisk granskning, aktivism och organiserade opinionsyttringar. Här måste gränsen mot politisk kritik och fri opinionsbildning respekteras.

Är #AvgåMinistern en nättrakasseri-kampanj? Är en uppmaning att kontakta en politiker i en sakfråga nättrakasserier? Är tusentals hånfulla memes om en makthavares klavertramp nättrakasserier? Är organiserad aktivism mot en journalist som driver en kontroversiell linje nättrakasserier?

Om brottet även definieras utifrån hur mottagaren upplever kommunikationen kan rättsläget bli än mer osäkert. Då uppstår frågor som: Hur många meddelanden krävs? När blir kritik trakasserier? Spelar avsändarens syfte någon roll? Spelar mottagarens ställning som offentlig person någon roll?

Sedan lanserar utredningen det nya brottet könsbaserat näthat. Den som i ett uttalande eller annat meddelande som sprids med tekniskt hjälpmedel uppmanar till våld mot, hotar eller uttrycker missaktning för en grupp eller en enskild med anspelning på kön ska kunna dömas för könsbaserat näthat.

Begreppet missaktning hämtas från regleringen om hets mot folkgrupp och omfattar enligt utredningen bland annat smädelser, kränkande omdömen och förlöjliganden – även i form av indirekta uttryck.

Samtidigt säger man att saklig kritik skall falla utanför och att regeln ska tolkas restriktivt. Här öppnas ändå för ett stort mått av subjektiv bedömning och gränsdragningsproblem.

Utredningen föreslår dock inte att de nya brotten skall vara tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott. De gäller alltså inte webbplatser med utgivningsbevis, som skyddas av Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen.

En publicering på en site med utgivningsbevis kan alltså vara skyddad, medan samma yttrande på X, Facebook, Instagram, TikTok, Reddit eller i en chatt kan falla under den nya brottsrubriceringen.

Avslutningsvis känns det märkligt att ha särskild lagstiftning för vissa brott som begås online i stället för i den fysiska världen. Sägs det inte hela tiden att samma regler skall gälla på nätet som i övriga samhället?

Varför skilja på om ett hot framförts via Facebook eller öga mot öga? Varför skilja på trakasserier som sker digitalt respektive direkt?

Om samma handling bedöms olika beroende på kanal, riskerar rättssystemet att bli både inkonsekvent och svårförutsägbart.

• Regeringen: Nya nätbrott och andra åtgärder för genomförandet av direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer »

• SvD/Mårten Schultz: Ett brott att kalla alla män pedofiler? »

CC0

Dina rättigheter om du blir censurerad i sociala medier

2 juni 2026 av Henrik Alexandersson

Får du ingen rimlig respons när du censureras eller stängs av från sociala medier? I 59 procent av fallen ändrar Appeals Centre Europe beslutet.

I denna text kommer vi att gå igenom vad reglerna säger att användare av sociala medier har för rättigheter när de får innehåll borttaget eller när de får ett konto avstängt; varför det inte alltid fungerar; vart man kan vända sig om det kärvar och vad som kan hända då.

Vi har upprepade gånger gnällt över att EU är mer intresserat av att använda sin Digital Services Act (DSA) för att censurera än för att upprätthålla användarnas rättigheter enligt samma regelverk.

DSA säger i artikel 17 att plattformen måste ange en motivering (Statement of Reasons) om den tar bort innehåll, begränsar synlighet, demonetiserar innehåll, stänger av eller begränsar ett konto eller vidtar andra modereringsåtgärder.

Motiveringen ska bland annat ange vilken åtgärd som vidtagits, om beslutet grundas på lag eller plattformens egna regler, vilken regel som anses ha brutits, vilka fakta och omständigheter som låg till grund för beslutet samt information om hur beslutet kan överklagas.

Trots detta hanteras sådana här ärenden som regel med automatiserade processer och standardiserade meddelanden som inte ger några konkreta svar på varför en åtgärd har vidtagits.

Vilket kanske går att förstå med tanke på de enorma volymer av ärenden det rör sig om. Detta står dock i strid med intentionerna bakom de regler som har införts för att skydda användarnas rättigheter. Istället lämnas de ofta rättslösa.

Enligt DSA artikel 20 måste plattformen erbjuda ett internt klagomålsförfarande för att överklaga ett beslut enligt ovan. Användaren skall kunna bestrida beslutet på ett meningsfullt sätt. Plattformen måste då göra en ny bedömning.

DSA artikel 20.6 säger att beslut som överklagas inte enbart får avgöras med automatiserade metoder. Det innebär att om en användare bestrider ett beslut ska det finnas någon form av mänsklig granskning. Tanken är att även om AI och filter fattar det första beslutet, så skall de inte vara den enda instansen.

Återigen är detta något som vanligtvis inte sker (om man inte är kändis och bullrar om det). Vanligt folk får som regel generiska svar, vaga motiveringar eller automatiserade standardsvar även efter överklaganden.

Vad vi kan se har EU-kommissionen inte vidtagit några åtgärder mot plattformarna med anledning av detta. (Istället lägger den sin kraft och sina sanktionsmöjligheter på att få sociala medier att censurera mer.)

Om regelverket enligt ovan inte följs och man fortfarande får automatiserade svar av typen »god dag yxskaft«, kan man gå vidare. Det skall enligt DSA finnas certifierade organ för tvistlösning utanför domstol. Något sådant finns dock inte i Sverige.

En möjlighet är att klaga till den nationella tillsynsmyndigheten. I Sverige är det Post- & Telestyrelsen (PTS). Dock tycks PTS skjuta ifrån sig sitt tillsynsansvar till det land där respektive social medieplattform har sitt europeiska säte. Vilket för de största aktörerna i regel är Irland.

Och där finns Appeals Centre Europe (ACE), ett privat certifierat tvistlösningsorgan som godkänts av den irländska mediemyndigheten Coimisiún na Meán.

Det fungerar som en ny sorts privat rättskipning kring yttrandefrihet online. Det är inte en domstol. Dess beslut är inte juridiskt bindande. Plattformarna måste dock delta i processen i god tro enligt DSA.

Detta är inte en EU-myndighet och inte heller något som måste finnas i varje medlemsland. DSA kräver bara att det ska finnas möjlighet till certifierad tvistlösning utanför domstol, men dessa organ kan verka gränsöverskridande.

Under perioden april 2025 till mars 2026 inkom över 24.000 tvister till ACE. Drygt 12.000 låg inom organisationens behörighetsområde.

I de ärenden som prövades i sak kom ACE fram till att plattformens beslut borde ändras i cirka 59 procent av fallen.

Enligt en nyligen publicerad transparensrapport följer plattformarna ACE:s rekommendationer i ungefär 80 procent av fallen. Det betyder samtidigt att omkring en femtedel av fallen inte ledde till någon ändring trots att ACE kommit fram till att plattformens ursprungliga beslut var felaktigt.

Enligt rapporten gällde många tvister även fall där någon har anmält innehåll som plattformen valt att låta ligga kvar. Många av dessa fall rörde hatretorik och trakasserier. I dessa fall fann ACE att plattformarna borde ha tagit bort innehållet i omkring 70 procent av de granskade fallen.

Plattformarna tycks alltså både ta bort för mycket och för lite på samma gång.

Det ovanstående gäller främst innehåll. Siffrorna för avstängning är också intressanta…

Över 14.000 tvister om kontosavstängningar eller kontobegränsningar inkom till ACE. Drygt 5.000 bedömdes ligga inom dess behörighet och kunde formellt tas upp (under den period rapporten avser).

Vid rapportperiodens slut hade ACE fått tillräckligt underlag för att göra en full materiell prövning i färre än 150 fall.

I stället fattades (totalt) över 7.000 så kallade »default decisions« till användarnas fördel eftersom plattformarna inte skickade in det material man begärde inom tidsfristen.

Rapporten anger som sagt att plattformarna följer eller implementerar ACE:s beslut i ungefär 80 procent av fallen. Men den siffran avser inte nödvändigtvis suspensionsärenden, där nedbrutna siffror tycks saknas.

Användare som inte får hjälp eller är missnöjda med ACE:s beslut kan som en sista utväg vända sig till en domstol.

Nu vet du vilka dina rättigheter är enligt DSA, vart du kan vända dig om du anser att ditt ärende inte har hanterats korrekt – och vilka oddsen är för att lyckas.

• Appeals Centre Europe – Transparency Report (PDF) »
• RtN: EU-Backed Appeals Centre Accidentally Confirms the DSA Censorship Regime Is Unworkable »

CC0

Staten, AI och maktens frestelser

31 maj 2026 av Henrik Alexandersson

»Frestelsen att använda en kontroll- och övervakningsstat med AI:s kapacitet för politiska syften och egen vinning måste vara enorm.«

Jag är utvecklingsoptimist och gillar »artificiell intelligens«. Egentligen tror jag att maskininlärning är ett ord som leder mer rätt. System som kan ta in våldsamt stora mängder information och gå igenom den på ett ögonblick för att sedan redovisa resultatet i ett användargränssnitt som är anpassat för människor.

Men det finns naturligtvis risker med AI. EU har därför infört ett nytt regelverk för dess användning. Detta har dock ett undantag för polis och underrättelseväsen. Vilket råkar vara två områden där utrymmet för missbruk av tekniken är uppenbart.

Vilket även gäller statsapparaten i ett bredare perspektiv. Det är först nu som tekniken existerar för verkligt bred massövervakning, sociala kreditsystem, klimatkrediter och analys av vad som rör sig i folkdjupet. Detta är verktyg som kan användas av makthavare för att uppnå politiska mål och föra samhället i en mer auktoritär riktning.

I veckan klubbade riksdagen igenom en lag som – inom vissa gränser – tillåter polisen att använda kamerabevakning med automatiserad ansiktsigenkänning i realtid. Vilket sedan kan kopplas till olika databaser, datalagring och uppgifter som kan hämtas in online. Europol har redan fått rätt att bereda sig tillgång till information ur privata aktörers databaser.

Övervakningsstaten väver en allt tätare väv – under förevändningen att det är för att skydda oss från gängvåld, terrorister, farsoter och annat som vi är rädda för. Men som Hannah Arendt påpekar i sitt standardverk om den totalitära statens rötter…

»Brott mot de mänskliga rättigheterna kan alltid rättfärdigas med förevändningen att det rätta är lika med det som är bra eller nyttigt för helheten i kontrast till delarna.«

De flesta diktatorer och auktoritära system (förutom rena kleptokrater) menar sig verka för en god, större sak. För vilken man inte accepterar att enskilda individer står i vägen eller uppvisar bristande entusiasm.

Det finns mycket goda skäl för att rätten till privatliv är en grundläggande mänsklig rättighet. Information är makt. Och den stat som vet för mycket om sina medborgare kan även kontrollera dem, förtrycka oppositionella och befästa sin makt.

De grundläggande mänskliga rättigheternas funktion är att skydda individen mot övergrepp från staten. Därför är det oroväckande när staten (genom politiken) steg för steg inskränker och gör avsteg från dessa rättigheter.

Frestelsen att använda en kontroll- och övervakningsstat med AI:s kapacitet för politiska syften och egen vinning måste vara enorm.

CC0