Chat Control 1 och EU:s demokratiska underskott

Förra veckans votering om Chat Control 1 var inte bara ett exempel på EU:s demokratiska underskott. Det var organisatoriskt fulspel som satte den normala beslutsprocessen ur spel.

EU lider rent allmänt av ett demokratiskt underskott som brukar definieras ungefär så här:

EU har flyttat politisk makt från institutioner med tydliga nationella ansvarskedjor till en överstatlig nivå där ansvarsutkrävande, opposition och möjligheten att byta politisk kurs är svårare och otydligare. Ledande företrädare utses indirekt istället för genom demokratiska val. Maktutövningen flyttas längre bort från medborgarna och döljs bakom snåriga regler och byråkrati.

Till det kan man lägga den arrogans, de härskartekniker och den uppblåsta självbild som EU:s makthavare lagt sig till med.

Det som nyligen skedde i Europaparlamentet illustrerar detta på ett närmast skolboksmässigt sätt.

Torsdagens omröstning om massövervakning – Chat Control 1 – i Europaparlamentet var ett demokratiskt lågvattenmärke.

Chat Control 1 hade redan fallit, två gånger.

Första gången eftersom ministerrådet inte accepterade parlamentets tillägg om de villkor som fastställs i EU:s människorättsstadga (rätten till privatliv) – och EU-domstolens praxis: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra hela tiden.

Andra gången röstade parlamentet nej till den ändrade text som låg på bordet efter att nya ändringar antagits i plenum, bland annat om skydd för totalsträckskryptering. (Den borgerliga EPP-gruppen röstade därför nej till den förlängning de själva ville ha.)

Därmed löpte den tillfälliga lagen (ett undantag från EU:s ePrivacy-direktiv, vilket möjliggör granskning av innehållet i medborgarnas elektroniska meddelanden) ut i april. Och förslaget om en förlängning hade fallit. Enligt alla normala rutiner hade det varit slut där.

Men medlemsstaterna i ministerrådet, den borgerliga EPP-gruppen i Europaparlamentet och parlamentets talman (också EPP) lät sig inte stoppas.

För att återuppliva frågan antog ministerrådet en ny, i huvudsak identisk, ståndpunkt, vilket formellt inledde ett nytt skede i lagstiftningsprocessen.

Detta är ett mycket ovanligt förfarande som avviker från den normala lagstiftningsprocessen i EU.

Även i ett förnyat förfarande skall – som alltid annars – förslaget beredas i ett ansvarigt utskott (i detta fall LIBE) i Europaparlamentet och sedan fastställas i plenum.

Någon utskottsbehandling skedde dock inte denna gång, med hänvisning till regel 170 i parlamentets arbetsordning och vad den har att säga om brådskande förfarande (urgent procedure).

Att arbetsordningen medger undantag innebär inte att varje användning av sådana är okontroversiell. Frågan är om villkoren för undantaget verkligen var uppfyllda.

Regel 170 får bara användas när ett lagförslag blivit brådskande på grund av oförutsedda händelser (»unforeseen developments«).

Några sådana oförutsedda händelser verkar inte ha inträffat. Det enda som väsentligen förändrats var att ministerrådet vägrade acceptera parlamentets tidigare förhandlingsposition – och nu försökte få parlamentet att pröva frågan på nytt.

Samt att parlamentet en gång röstat ner sin egen text efter att den ändrats. Vilket i båda fallen är sådant som närmast är vardag i EU:s beslutsmaskineri.

Ett brådskande förfarande handlar om ett slags undantagsregler när saker händer snabbt och beslut inte kan vänta.

Att ministerrådet och EPP inte fått som de vill kan i sammanhanget knappast betraktas som tillräckligt skäl för denna extraordinära procedur.

Och egentligen skall man ha utskottsbehandling även då. Vilket det inte fanns tid för om det nya förslaget skulle kunna drivas igenom innan sommaruppehållet.

Att behandla Chat Control 1 i ny skepnad utan utskottsbehandling bygger i sin tur på ett särskilt undantag (170.6) från ovan nämnda regel om brådskande förfarande (170).

Alltså att det är ett extra brådskande brådskande förfarande. Ett undantag från undantaget. Regeln är uppenbart avsedd för extraordinära situationer.

Inte för att medlemsstaterna och EPP vill få snoka runt i medborgarnas e-post och elektroniska meddelanden.

Genom att använda detta förfarande kom parlamentet att rösta enligt regler där ett avslag eller ändringar kräver en absolut majoritet av parlamentets samtliga ledamöter (361 av 720). Däremot räcker det med en vanlig enkel majoritet bland de närvarande för att bifalla förslaget.

Således fick det faktum att 117 ledamöter var frånvarande i praktiken samma effekt som om de hade röstat för förslaget.

Med detta antogs det nygamla förslaget om Chat Control 1, trots att en majoritet av de närvarande ledamöterna i Europaparlamentet röstat emot. (314-276)

(Dock med ett tillägg som ändå drevs igenom, som skyddar totalsträckskrypterad kommunikation. Vilket var en av orsakerna till att EPP röstade ner förslaget i plenum förra gången. Men den här gången svalde de alltså förtreten. Tillägget kan leda till att det ändå måste till nya förhandlingar mellan EU:s institutioner och möjligen ytterligare en votering i ministerrådet och Europaparlamentet innan en »förlängning« av Chat Control 1 kan bli lag. Eller så jämkar sig rådet. Vi får se.)

Det som skedde i veckan var inte bara ett exempel på EU:s demokratiska underskott.

Det var organisatoriskt mygel som satte parlamentets tidigare beslut ur spel.

Det var en uppvisning i arrogant maktpolitik.

Det var ett exempel på att EU:s maktspelare så gott som alltid hittar sätt att få sin vilja igenom.

Vill vi verkligen ha det så?

Just nu är EU i full färd med att skapa nya regler som rör rätten till privatliv, yttrandefriheten och internets frihet.

Då borde det snarare vara extra höga krav och trösklar för att begränsa våra grundläggande fri- och rättigheter – inte för att försvara dem.

(OBSERVERA att allt det ovanstående gäller en förlängning av den tillfälliga lagen Chat Control 1 i högst två år. Samtidigt pågår förhandlingar mellan EU:s institutioner om den permanenta lagen – Chat Control 2 – som skall komma sedan.)

Resurser:
• Chatcontrol.se »
• Chatcontrol.eu »

CC0

Chat Control 2 i EU-processen