Länkskatt: Google betalar en miljard USD

Google kommer att betala en miljard USD till de stora mediehusen de närmaste tre åren. I samband med detta lanserar man Google News Showcase – som kommer att ge Big Media en gräddfil till användarna.

Idén om »länkskatt« – det vill säga att nätplattformar skall tvingas betala för att länka till de stora nyhetssiterna är inte bara en stridsfråga i Europa. I bland annat Australien pågår just nu en dragkamp, där lagstiftarna vill att plattformarna skall betala en del av sina annonsinkomster till Big Media.

Reuters om Google News Showcase:

»The product, which allows publishers to pick and present their stories, will launch on Google News on Android devices and eventually on Apple devices.«

Att Google delvis kapitulerar innebär inte att länkskatt är en bra idé. Den är lika absurd och feltänkt som från början.

Man kan snabbt se ett antal problem:

  1. Uppgörelser av denna typ kan bara ingås av stora och kapitalstarka nätplattformar. Vilket kommer att göra det ännu svårare för eventuella utmanare, startupps och mindre konkurrenter.
  2. När Big Data gör upp med Big Media – då ställs alla mindre och alternativa media utanför.
  3. Användarna kommer att få ett mer styrt och kontrollerat nyhetsutbud.

Här ser vi åter igen oväntade och oönskade konsekvenser av politiska beslut. Big Data kan kanske bära nya och stora kostnader. Men man stänger samtidigt dörren för alla utmanare. Vilket kan vara en förklaring till att vi inte har några europeiska nätjättar.

Reuters: Google to pay publishers $1 billion over three years for their news »

Länkskatt: Facebook överväger att helt sluta länka till media i Australien

Det är inte bara i EU som den märkliga idén om »länkskatt« debatteras. Ett lagförslag i Australien är inne på samma spår – vilket fått Facebook att hota med att helt sluta med nyheter från australisk media och möjligen även att blockera användare i landet från att dela nyhetsnotiser.

»Länkskatten« är ursprungligen en idé som lanserades i EU:s nya upphovsrättsdirektiv. Tanken är att den som länkar till medias nyhetsartiklar skall betala en ersättning till mediehusen. Vilket naturligtvis är helt bakvänt. Att länka till något gynnar den som länkarna ger uppmärksamhet och besökare. Men i tider då de traditionella mediehusen har svårt att finna hållbara affärsmodeller för den digitala marknaden – då söker de andra inkomstkällor. Även om sådana är ologiska och kontraproduktiva.

Nu tycks Facebook ha fått nog. Företaget vill inte betala pengar för att driva besökare till traditionell media. I en bloggpost skriver man, med anledning av lagförslaget i Australien:

»Assuming this draft code becomes law, we will reluctantly stop allowing publishers and people in Australia from sharing local and international news on Facebook and Instagram. This is not our first choice – it is our last. But it is the only way to protect against an outcome that defies logic and will hurt, not help, the long-term vibrancy of Australia’s news and media sector.« (…)

»The ACCC presumes that Facebook benefits most in its relationship with publishers, when in fact the reverse is true. News represents a fraction of what people see in their News Feed and is not a significant source of revenue for us. Still, we recognize that news provides a vitally important role in society and democracy, which is why we offer free tools and training to help media companies reach an audience many times larger than they have previously.«

Om lagförslaget blir verklighet kan alltså ett mediehus på eget initiativ dela en länk (rubrik, bild och kort ingress) på Facebook till sina egna artiklar – och sedan kräva att Facebook betalar nämnda mediehus för dess egen marknadsföring.

Även Google överväger om de kan fortsätta sin verksamhet i Australien på samma sätt som tidigare. Utöver att man delar Facebooks invändningar ser man problem med att lagförslaget kräver att de traditionella mediehusen skall få förhandsinformation om eventuella förändringar av Googles algoritmer. Vilket i så fall skulle ge Big Media möjlighet att konkurrera ut många andra nyhetskällor.

En liknande strid pågår i Frankrike och den lär – som en konsekvens av det nya upphovsrättsdirektivet – snart utkämpas i samtliga EU-länder.

Utöver att idén om »länkskatt« är ologisk – så kan den leda till att användare i många länder får en sämre användarupplevelse. Eller att vissa plattformar helt lämnar länderna i fråga.

Under rubriken oförutsedda konsekvenser kan detta även komma att landa i att allmänheten får minskad tillgång till nyheter från traditionella media – till förmån för de alternativa nyhetskällor som politiken och mediehusen själva stämplat som mindre trovärdiga.

• Facebook: An Update About Changes to Facebook’s Services in Australia »
• Cnet: Google clashes with Australia watchdog over proposed law to force it to pay for news »
• Macrumors: Facebook Threatens to Block All News Sharing on Its Platform in Australia »
• Techcrunch: Facebook threatens to block news sharing in Australia as it lobbies against revenue share law »

Tänker Trump benåda Edward Snowden?

President Trump funderar högt om visselblåsaren Edward Snowden, som år 2013  avslöjade den globala massövervakning som amerikanska NSA och dess allierade ägnar sig åt. Är det dags att lägga ner eventuella åtal mot Snowden och låta honom återvända till USA som en fri man?

Man kan naturligtvis aldrig veta med Trump. Men om man ser vad han säger på en presskonferens i veckan som gick – så får man ett intryck av att detta är något han verkligen funderar över. Kanske som »kompensation« för att han nyligen benådade en av sina vänner, Roger Stone. Det är också möjligt att Trump gör sitt utspel för att flirta med mer liberala krafter inför presidentvalet i november.

En sak är samtidigt rätt säker – Demokraterna lär aldrig benåda Snowden. Det var ju trots allt Obama-administrationen som fick ta smällen när den globala massövervakningen avslöjades.

Som konfliktyta i presidentvalskampanjen skulle en benådning av Snowden därför vara ett gott taktiskt val av Trump.

Vi får väl se vad som händer.

Samtidigt är den mediala bilden av Snowden inte alltid korrekt. Reuters skriver:

»Snowden fled the United States and was given asylum in Russia after he leaked a trove of secret files in 2013 to news organizations that revealed vast domestic and international surveillance operations carried out by the NSA.«

Till och med The Guardian – som ju var den tidning som hjälpte Snowden att exponera alla oegentligheter är milt vilseledande:

»Snowden disclosed highly classified information from the National Security Agency in 2013. He revealed the news covertly to the Guardian at the time, then did interviews with this outlet after he fled to Hong Kong, before retreating to Moscow to avoid extradition to the US. He has remained in Russia ever since.«

Här är det viktigt att ha fakta klart för sig: Snowden reste till Hong Kong, där han träffade de journalister som hjälpte honom att föra ut sanningen om massövervakningen. Därefter skulle han vidare till obekräftat resmål. Men när han skulle byta plan i Moskva hade de amerikanska myndigheterna hunnit dra in hans pass. Så han kunde inte resa vidare, utan fastnade där.

Edward Snowden befinner sig alltså inte i Ryssland av egen fri vilja – utan som en konsekvens av de amerikanska myndigheternas handlande.

Vilket kan vara bra att känna till, då det ständigt antyds att Snowden skulle ha verkat i samarbete med Ryssland – dock utan att några bevis för något sådant samarbete har kunnat presenteras. Det handlar snarare om att misstänkliggöra honom – vilket  alltså även media medverkar till.

Vill du veta mer? Se den Oscarsbelönade dokumentären Citizenfour – tillgänglig på SVT Play fram till den 30 september.

När EU talar om ökad pluralism i media – då är risken att det betyder minskad yttrandefrihet på nätet

Begreppet »media pluralism« är – i ett EU-sammanhang – knepigt. Speciellt som det inte finns någon allmänt vedertagen definition eller djupare analys bakom.

Rimligen bör pluralism inom media handla om att låta fler röster göra sig hörda. Men som regel landar det i att staten måste göra mer för att försvara etablerade media mot konkurrens på den digitala marknaden. (Och så brukar vänstern försöka skjuta in ett förbud mot pornografi, i den rapport i ämnet som brukar tas fram av Europaparlamentet en gång per mandatperiod.)

Nu skall det tyska EU-ordförandeskapet ta sig an frågan. Så ett papper har producerats: Safeguarding a free media system: Rethinking media pluralism (9215/20, LIMITE, 6 July 2020, pdf). I år med en corona-twist – »noting the ”importance of an independent, plural media landscape and high-quality journalistic content for the democratic opinion-forming process, particularly against the backdrop of the COVID-19 pandemic.«

Vad detta betyder är oklart – även när man försöker förklara:

»The pandemic has acted as a catalyst and has exposed or exacerbated many media policy problems. We have been made very aware of the importance of the media, but also of the fragility of the media ecosystem. We should therefore seize the opportunity, while respecting the competences of the Member States and taking into account our different social, societal and cultural characteristics, to jointly design ways to ensure and strengthen media pluralism and freedom of expression throughout the European Union.«

I sammanhanget skall man komma ihåg att politiken lever i symbios med gammelmedia. Det gäller såväl att sätta agendan som en gemensam avsky mot sociala media och internet, vilka ju ger folket möjlighet att lägga sig i.

Man ställer en rad frågor till medlemsstaternas justitiedepartement. Min blick fastnade bland annat för denna:

»Digital platforms offer a variety of information and content. What requirements such as accessibility, transparency and non-discrimination must be fulfilled by platforms so that their role as gatekeepers is consistent with the objectives of media pluralism and freedom of speech?«

Stycket ovan skulle kunna vara snömos – om det inte vore för att EU driver på en utveckling där de sociala plattformarna genom sina användarvillkor inskränker yttrandefriheten – så att politikerna slipper krångel med lagstiftning, demokratisk debatt och kritik.

Notera förekomsten av begreppen gatekeepers och freedom of speech i samma mening. En gång var grundtanken med hela internet att det inte skulle finnas några grindvakter – utan att alla åsikter, analyser och infallsvinklar skulle vara fria att publicera på sina egna meriter.

Även denna frågeställning får mig att fundera:

»With a vast amount of content available across borders, what is necessary to ensure that Member States and national regulatory authorities are able to enforce the existing (national and European) rules for media regulation that safeguard media pluralism and encourage freedom of expression?«

Här tycks alltså geografiskt gränsöverskridande information vara något slags problem – fast presenterat i en kontext av pluralism och yttrandefrihet. Det känns lite som när socialdemokraternas kvinnoförbund en gång i tiden ville förbjuda parabolantenner.

Dokumentet flaggar även för de enhetliga EU-regler om vad som får lov att sägas på internet som redan aviserats inom ramen för EU:s nya Digital Services Act.

Att detta dokument på det hela taget är vagt hållet innebär att man – när det kommer till skarpt läge – kan komma att landa i nästan vilken sorts konkreta förslag som helst. Bara för att man känner att man nog borde.

En inte allt för vågad gissning är att det hela kommer att leda till mer stöd till mainstreammedia (och public service) samt inskränkt yttrandefrihet på nätet. Med en corona-twist.

Länkar:
• Statewatch: EU: German Council Presidency paper on ”rethinking media pluralism” »
• Ministerrådet: Safeguarding a free media system – Rethinking media pluralism (PDF) »

/ HAX

Är censur eller fri information bästa vapnet mot fake news?

Visst, det finns falska nyheter som syftar till att underminera samhällets stabilitet. Och visst, det finns gott om galna uppgifter, illvilliga rykten och kontraproduktiva råd på nätet. Det kan vara problematiskt. Frågan är hur detta skall hanteras.

I Ungern kan man nu sätta folk i fängelse om de argumenterar mot regeringens linje i corona-krisen. Frankrike har redan lagstiftning mot falska nyheter i samband med valrörelser, vilket lätt kan utökas till andra situationer. Tyskland har problematiska regler om vad som får sägas online. Och EU har något slags plan, enligt bilden ovan.

Ett problem med den rådande corona-krisen är att vi vet för lite. Vi känner inte till smittspridningens verkliga omfattning. Det är inte helt säkert att vi utvecklar immunitet, i vart fall inte i den omfattning som vore önskvärt. Effekterna på ekonomin är svåra att överblicka. Vi vet inte om eller när det kommer att finnas något effektivt vaccin. Vi tycks inte känna till alla virusets medicinska effekter. Ingen kan med säkerhet säga vilken nationell taktik som är bäst. Och så vidare.

I en situation som denna är allt man kan göra att ta del av många olika källor, många olika åsikter och många olika nyhetsrapporter – för att kunna bilda sig en så rättvisande bild som möjligt. Naturligtvis skall man då vara medveten om att all information har en avsändare och att alla avsändare i någon mån har ett syfte med sitt budskap.

Så även om regeringar runt om i Europa – och även EU-kommissionen – uttrycker en vilja att motarbeta falska nyheter, kan sådant få oönskade konsekvenser. Det kan lika gärna sluta med att man slår ner på sådant som har ett korn av sanning i sig – och att man själva sprider felaktig information och dåliga analyser.

Men så ser makthavarna inte på saken. De har ett behov av att styra verklighetsbilden. Det handlar om att det måste framstå som att de vet vad de gör och att de är till nytta. Annars har de inget existensberättigande.

I detta perspektiv är det allvarligt att EU nu är på väg att införa olika former av automatiserade uppladdningsfilter på internet. De filter som blir konsekvensen av det nya upphovsrättsdirektivet öppnar portarna. Där etableras principen om att allt som alla laddar upp på sociala media skall granskas och analyseras innan det kan publiceras. Vilket är förhandscensur. Och med den nya förordningen mot terror-relaterat innehåll online öppnar man dörren för att uppladdningsfilter även skall kunna användas mot åsikter. Sedan är det lätt gjort att utöka mandatet för vilka åsikter detta gäller. Speciellt i en krissituation, då makthavarna känner sig pressade.

Detta är på väg att bli ett påtagligt hot – mot så väl fri information som fri debatt.

När verktyg för censur väl är på plats, då är principen etablerad. Då kan dessa verktyg användas mot allt som politiker ogillar, fruktar eller vill tysta ner. Därför skall den dörren hållas stängd.

UK sjunker i pressfrihets-index – behandlingen av Assange en orsak

Storbritannien har fallit ett par platser i Reportrar utan gränsers internationella pressfrihetsindex, till plats 35 (-2). Ett av skälen som anges är landets behandling av Wikileaks grundare och chefredaktör Julian Assange.

»Wikileaks founder Julian Assange received a disproportionate prison sentence of 50 weeks for breaking bail. The Home Secretary gave the green light to the court to consider the US’ extradition request, and Assange remained in custody at the high security Belmarsh Prison despite widespread international concern for his health and treatment, including by the UN Special Rapporteur for Torture.«

Länkar:
• 2020 World Press Freedom Index: “Entering a decisive decade for journalism, exacerbated by coronavirus” »
• Ranking »
• UK »

Video: Senaste nätnyheterna

Rubriker:

  • Ökad fildelning, men inte i Sverige
  • Regeringen: Upp till sex års fängelse för fildelning
  • Google tvingas betala fransk länkskatt
  • Mer skattestöd till traditionell media
  • Coronaproblem i Assange-processen
  • EU vill stressa igenom ny nätcensur

Se videon på Youtube »

Eftersom denna site är rensad från kakor och andra integritetskränkande tillägg bäddar vi inte in filmen för automatisk uppspelning här – utan ber dig att istället följa länken till Youtube ovan.

Rädslan är frihetens värsta fiende

Vi befinner oss inte bara i en medicinsk och en ekonomisk kris – utan även i en politisk. Svåra beslut med långtgående konsekvenser måste fattas – utifrån otillräcklig och ofta motstridig information. Så man skjuter från höften.

Nya verktyg för massövervakning rullas ut. System utvecklas för att identifiera och följa såväl kollektiv som enskilda individer i samhället. Staten, Google, Apple och Facebook ser synergieffekter i att samordna data och analys sinsemellan. Fullmaktslagar klubbas igenom i riksdagen. Människors frihet inskränks.

Få protesterar – eller ser ens helhetsbilden. Vi är rädda och vill att någon skall komma till vår hjälp. Då kan statens makt utökas nästan hur mycket som helst – på bekostnad av individens frihet. Då är det skit samma vad överheten gör, så länge någon gör något. Vilket är en fullt begriplig men mycket farlig, känslomässig reaktion – i en tid då vi borde hålla huvudet kallt och vara vaksamma.

Och i detta delikata ögonblick sänder EU:s kommissionär för bland annat säkerhetsfrågor, Ylva Johansson, brev till ordföranden för utskottet för mänskliga fri- och rättigheter i Europaparlamentet. Hon vill att det i stort sett corona-stängda parlamentet tillsammans med med ministerrådet och kommissionen snarast skall förhandla klart en förordning som medför nätcensur.

Detta steg i EU:s beslutsprocess kallas trilogue och är en förhandling mellan EU:s tre institutioner, bakom stängda dörrar. Det är där man gör upp när något har kört fast. I detta fall är det ministerrådet och parlamentet som är oense om en förordning om terror-relaterat innehåll online. Ministerrådet vill ställa orimliga krav på sociala media och andra plattformar. Ministerrådet vill även tvinga fram något slags uppladdningsfilter – vilket per definition är förhandscensur.  Detta för att belysa bara några av problemen. (Läs mer här »)

Ett problem i sammanhanget är att det är staten som bestämmer vad och vilka den vill betrakta som terrorism och terrorister. Och staten styrs av politiska krafter som ibland är påfallande tondöva när det kommer till medborgarrätt och rättsstat.

Ett annat problem är att EU nu även påbörjat arbetet med sin Digital Services Act – som bland annat är tänkt att skapa enhetliga EU-regler för att bekämpa hat och hot på nätet. Vilket är en känslig och kontroversiell fråga som lämnar utrymme för subjektiva värderingar och ändamålsglidning. Då är det vanskligt att redan ha etablerat ett verktyg för förhandscensur – som då kan användas i nya syften.

Vännerna i Bryssel kan dessutom berätta att landet som innehar EU:s ordförandeskap i denna ödets stund – Kroatien – går helt i EU-kommissionens ledband. Det gör däremot inte ordförandelandet nästa halvår – Tyskland – som sägs vilja göra om delar av förordningen.

Förmodligen är det för att förekomma Tyskland som Ylva Johansson försöker driva Europaparlamentet framför sig. Men att introducera något slags nätcensur under pågående samhällskris är uppseendeväckande dåligt omdöme. Vår demokrati är stresstestad nog som det är. Och det går inte riktigt att frigöra sig från misstanken om att det kan vara något mer i görningen.

Just nu är det viktigt att allt som sker, sker öppet och transparent. Om överheten försöker dölja något eller spela under täcket riskerar den hela sin trovärdighet. Vilket gäller så väl EU som regeringen och myndigheterna.

Till exempel tror jag att det vore av stort värde om Folkhälsomyndigheten förklarar exakt vilken strategin för den svenska modellen är, vad den grundar sig på och varför man anser att den är det bästa alternativet –  på ett sätt så att alla kan förstå. Så att vi slipper spekulationer och tveksamhet. Detta även om det skulle leda till en tuff debatt i sak – vilket naturligtvis är jobbigt för beslutsfattarna, men till gagn för demokratin.

Samtidigt som behovet av information är stort, tycker jag att traditionell media vrider ur varenda klick och lösnummer ur krisen. Inte sällan går det över i sensationalism, att skapa konflikter och att skrämmas. Som jag nämnt tidigare är nyhetscykeln idag kort, tempot högt och konkurrensen mördande. Detta kan skapa mer oro än det finns grund för. Vilket i sin tur ökar trycket på politikerna att lägga fram fler förslag som begränsar våra fri- och rättigheter.

/ HAX