När EU talar om ökad pluralism i media – då är risken att det betyder minskad yttrandefrihet på nätet

Begreppet »media pluralism« är – i ett EU-sammanhang – knepigt. Speciellt som det inte finns någon allmänt vedertagen definition eller djupare analys bakom.

Rimligen bör pluralism inom media handla om att låta fler röster göra sig hörda. Men som regel landar det i att staten måste göra mer för att försvara etablerade media mot konkurrens på den digitala marknaden. (Och så brukar vänstern försöka skjuta in ett förbud mot pornografi, i den rapport i ämnet som brukar tas fram av Europaparlamentet en gång per mandatperiod.)

Nu skall det tyska EU-ordförandeskapet ta sig an frågan. Så ett papper har producerats: Safeguarding a free media system: Rethinking media pluralism (9215/20, LIMITE, 6 July 2020, pdf). I år med en corona-twist – »noting the ”importance of an independent, plural media landscape and high-quality journalistic content for the democratic opinion-forming process, particularly against the backdrop of the COVID-19 pandemic.«

Vad detta betyder är oklart – även när man försöker förklara:

»The pandemic has acted as a catalyst and has exposed or exacerbated many media policy problems. We have been made very aware of the importance of the media, but also of the fragility of the media ecosystem. We should therefore seize the opportunity, while respecting the competences of the Member States and taking into account our different social, societal and cultural characteristics, to jointly design ways to ensure and strengthen media pluralism and freedom of expression throughout the European Union.«

I sammanhanget skall man komma ihåg att politiken lever i symbios med gammelmedia. Det gäller såväl att sätta agendan som en gemensam avsky mot sociala media och internet, vilka ju ger folket möjlighet att lägga sig i.

Man ställer en rad frågor till medlemsstaternas justitiedepartement. Min blick fastnade bland annat för denna:

»Digital platforms offer a variety of information and content. What requirements such as accessibility, transparency and non-discrimination must be fulfilled by platforms so that their role as gatekeepers is consistent with the objectives of media pluralism and freedom of speech?«

Stycket ovan skulle kunna vara snömos – om det inte vore för att EU driver på en utveckling där de sociala plattformarna genom sina användarvillkor inskränker yttrandefriheten – så att politikerna slipper krångel med lagstiftning, demokratisk debatt och kritik.

Notera förekomsten av begreppen gatekeepers och freedom of speech i samma mening. En gång var grundtanken med hela internet att det inte skulle finnas några grindvakter – utan att alla åsikter, analyser och infallsvinklar skulle vara fria att publicera på sina egna meriter.

Även denna frågeställning får mig att fundera:

»With a vast amount of content available across borders, what is necessary to ensure that Member States and national regulatory authorities are able to enforce the existing (national and European) rules for media regulation that safeguard media pluralism and encourage freedom of expression?«

Här tycks alltså geografiskt gränsöverskridande information vara något slags problem – fast presenterat i en kontext av pluralism och yttrandefrihet. Det känns lite som när socialdemokraternas kvinnoförbund en gång i tiden ville förbjuda parabolantenner.

Dokumentet flaggar även för de enhetliga EU-regler om vad som får lov att sägas på internet som redan aviserats inom ramen för EU:s nya Digital Services Act.

Att detta dokument på det hela taget är vagt hållet innebär att man – när det kommer till skarpt läge – kan komma att landa i nästan vilken sorts konkreta förslag som helst. Bara för att man känner att man nog borde.

En inte allt för vågad gissning är att det hela kommer att leda till mer stöd till mainstreammedia (och public service) samt inskränkt yttrandefrihet på nätet. Med en corona-twist.

Länkar:
• Statewatch: EU: German Council Presidency paper on ”rethinking media pluralism” »
• Ministerrådet: Safeguarding a free media system – Rethinking media pluralism (PDF) »

/ HAX

Är censur eller fri information bästa vapnet mot fake news?

Visst, det finns falska nyheter som syftar till att underminera samhällets stabilitet. Och visst, det finns gott om galna uppgifter, illvilliga rykten och kontraproduktiva råd på nätet. Det kan vara problematiskt. Frågan är hur detta skall hanteras.

I Ungern kan man nu sätta folk i fängelse om de argumenterar mot regeringens linje i corona-krisen. Frankrike har redan lagstiftning mot falska nyheter i samband med valrörelser, vilket lätt kan utökas till andra situationer. Tyskland har problematiska regler om vad som får sägas online. Och EU har något slags plan, enligt bilden ovan.

Ett problem med den rådande corona-krisen är att vi vet för lite. Vi känner inte till smittspridningens verkliga omfattning. Det är inte helt säkert att vi utvecklar immunitet, i vart fall inte i den omfattning som vore önskvärt. Effekterna på ekonomin är svåra att överblicka. Vi vet inte om eller när det kommer att finnas något effektivt vaccin. Vi tycks inte känna till alla virusets medicinska effekter. Ingen kan med säkerhet säga vilken nationell taktik som är bäst. Och så vidare.

I en situation som denna är allt man kan göra att ta del av många olika källor, många olika åsikter och många olika nyhetsrapporter – för att kunna bilda sig en så rättvisande bild som möjligt. Naturligtvis skall man då vara medveten om att all information har en avsändare och att alla avsändare i någon mån har ett syfte med sitt budskap.

Så även om regeringar runt om i Europa – och även EU-kommissionen – uttrycker en vilja att motarbeta falska nyheter, kan sådant få oönskade konsekvenser. Det kan lika gärna sluta med att man slår ner på sådant som har ett korn av sanning i sig – och att man själva sprider felaktig information och dåliga analyser.

Men så ser makthavarna inte på saken. De har ett behov av att styra verklighetsbilden. Det handlar om att det måste framstå som att de vet vad de gör och att de är till nytta. Annars har de inget existensberättigande.

I detta perspektiv är det allvarligt att EU nu är på väg att införa olika former av automatiserade uppladdningsfilter på internet. De filter som blir konsekvensen av det nya upphovsrättsdirektivet öppnar portarna. Där etableras principen om att allt som alla laddar upp på sociala media skall granskas och analyseras innan det kan publiceras. Vilket är förhandscensur. Och med den nya förordningen mot terror-relaterat innehåll online öppnar man dörren för att uppladdningsfilter även skall kunna användas mot åsikter. Sedan är det lätt gjort att utöka mandatet för vilka åsikter detta gäller. Speciellt i en krissituation, då makthavarna känner sig pressade.

Detta är på väg att bli ett påtagligt hot – mot så väl fri information som fri debatt.

När verktyg för censur väl är på plats, då är principen etablerad. Då kan dessa verktyg användas mot allt som politiker ogillar, fruktar eller vill tysta ner. Därför skall den dörren hållas stängd.

UK sjunker i pressfrihets-index – behandlingen av Assange en orsak

Storbritannien har fallit ett par platser i Reportrar utan gränsers internationella pressfrihetsindex, till plats 35 (-2). Ett av skälen som anges är landets behandling av Wikileaks grundare och chefredaktör Julian Assange.

»Wikileaks founder Julian Assange received a disproportionate prison sentence of 50 weeks for breaking bail. The Home Secretary gave the green light to the court to consider the US’ extradition request, and Assange remained in custody at the high security Belmarsh Prison despite widespread international concern for his health and treatment, including by the UN Special Rapporteur for Torture.«

Länkar:
• 2020 World Press Freedom Index: “Entering a decisive decade for journalism, exacerbated by coronavirus” »
• Ranking »
• UK »

Video: Senaste nätnyheterna

Rubriker:

  • Ökad fildelning, men inte i Sverige
  • Regeringen: Upp till sex års fängelse för fildelning
  • Google tvingas betala fransk länkskatt
  • Mer skattestöd till traditionell media
  • Coronaproblem i Assange-processen
  • EU vill stressa igenom ny nätcensur

Se videon på Youtube »

Eftersom denna site är rensad från kakor och andra integritetskränkande tillägg bäddar vi inte in filmen för automatisk uppspelning här – utan ber dig att istället följa länken till Youtube ovan.

Rädslan är frihetens värsta fiende

Vi befinner oss inte bara i en medicinsk och en ekonomisk kris – utan även i en politisk. Svåra beslut med långtgående konsekvenser måste fattas – utifrån otillräcklig och ofta motstridig information. Så man skjuter från höften.

Nya verktyg för massövervakning rullas ut. System utvecklas för att identifiera och följa såväl kollektiv som enskilda individer i samhället. Staten, Google, Apple och Facebook ser synergieffekter i att samordna data och analys sinsemellan. Fullmaktslagar klubbas igenom i riksdagen. Människors frihet inskränks.

Få protesterar – eller ser ens helhetsbilden. Vi är rädda och vill att någon skall komma till vår hjälp. Då kan statens makt utökas nästan hur mycket som helst – på bekostnad av individens frihet. Då är det skit samma vad överheten gör, så länge någon gör något. Vilket är en fullt begriplig men mycket farlig, känslomässig reaktion – i en tid då vi borde hålla huvudet kallt och vara vaksamma.

Och i detta delikata ögonblick sänder EU:s kommissionär för bland annat säkerhetsfrågor, Ylva Johansson, brev till ordföranden för utskottet för mänskliga fri- och rättigheter i Europaparlamentet. Hon vill att det i stort sett corona-stängda parlamentet tillsammans med med ministerrådet och kommissionen snarast skall förhandla klart en förordning som medför nätcensur.

Detta steg i EU:s beslutsprocess kallas trilogue och är en förhandling mellan EU:s tre institutioner, bakom stängda dörrar. Det är där man gör upp när något har kört fast. I detta fall är det ministerrådet och parlamentet som är oense om en förordning om terror-relaterat innehåll online. Ministerrådet vill ställa orimliga krav på sociala media och andra plattformar. Ministerrådet vill även tvinga fram något slags uppladdningsfilter – vilket per definition är förhandscensur.  Detta för att belysa bara några av problemen. (Läs mer här »)

Ett problem i sammanhanget är att det är staten som bestämmer vad och vilka den vill betrakta som terrorism och terrorister. Och staten styrs av politiska krafter som ibland är påfallande tondöva när det kommer till medborgarrätt och rättsstat.

Ett annat problem är att EU nu även påbörjat arbetet med sin Digital Services Act – som bland annat är tänkt att skapa enhetliga EU-regler för att bekämpa hat och hot på nätet. Vilket är en känslig och kontroversiell fråga som lämnar utrymme för subjektiva värderingar och ändamålsglidning. Då är det vanskligt att redan ha etablerat ett verktyg för förhandscensur – som då kan användas i nya syften.

Vännerna i Bryssel kan dessutom berätta att landet som innehar EU:s ordförandeskap i denna ödets stund – Kroatien – går helt i EU-kommissionens ledband. Det gör däremot inte ordförandelandet nästa halvår – Tyskland – som sägs vilja göra om delar av förordningen.

Förmodligen är det för att förekomma Tyskland som Ylva Johansson försöker driva Europaparlamentet framför sig. Men att introducera något slags nätcensur under pågående samhällskris är uppseendeväckande dåligt omdöme. Vår demokrati är stresstestad nog som det är. Och det går inte riktigt att frigöra sig från misstanken om att det kan vara något mer i görningen.

Just nu är det viktigt att allt som sker, sker öppet och transparent. Om överheten försöker dölja något eller spela under täcket riskerar den hela sin trovärdighet. Vilket gäller så väl EU som regeringen och myndigheterna.

Till exempel tror jag att det vore av stort värde om Folkhälsomyndigheten förklarar exakt vilken strategin för den svenska modellen är, vad den grundar sig på och varför man anser att den är det bästa alternativet –  på ett sätt så att alla kan förstå. Så att vi slipper spekulationer och tveksamhet. Detta även om det skulle leda till en tuff debatt i sak – vilket naturligtvis är jobbigt för beslutsfattarna, men till gagn för demokratin.

Samtidigt som behovet av information är stort, tycker jag att traditionell media vrider ur varenda klick och lösnummer ur krisen. Inte sällan går det över i sensationalism, att skapa konflikter och att skrämmas. Som jag nämnt tidigare är nyhetscykeln idag kort, tempot högt och konkurrensen mördande. Detta kan skapa mer oro än det finns grund för. Vilket i sin tur ökar trycket på politikerna att lägga fram fler förslag som begränsar våra fri- och rättigheter.

/ HAX

Google tvingas betala fransk länkskatt

Även om mycket av den aktuella politiken gått i stå under corona-krisen, så finns det sådant som inte låter sig stoppas.

»France’s competition authority ruled on Thursday that Google must pay French publishing companies and news agencies for re-using their content.

The U.S. tech firm said it would comply with the French competition authority verdict, which followed a complaint by unions representing French press publishers.«

Trots det är hela idén att man skall tvingas betala för att länka och därmed leda trafik till andra siter helt absurd.

En risk är att Google nu kommer att teckna avtal med de stora franska mediehusen – och blockera alla andra, eftersom man inte kan teckna avtal med alla. Vilket de stora mediehusen säkert inte har något emot.

Reuters: France rules Google must pay news firms for content »

Mer skattepengar till etablerad media i coronakrisens spår

Stödet till traditionella media utökas till 200 miljoner kronor på grund av coronakrisen, meddelar regeringen. Med redan existerande press- och distributionsstöd handlar det nu om miljardbelopp av skattepengar som pumpas in i en bransch med grundläggande strukturproblem.

Jag skall inte uttala mig om huruvida detta är nödvändigt. Men här finns ett grundläggande problem att fundera över.

Media har som en av sina främsta uppgifter att granska makten. Inte minst i tider som dessa. Det gäller så väl hur man hanterar den pågående krisen som underliggande brister i den civila beredskapen.

Frågan är hur kritiska media kan, vill och vågar vara när de är beroende av ekonomiskt stöd från den maktapparat de förväntas granska.

Detta är en känslig fråga, vilket märks när man i andra sammanhang ifrågasätter det vanliga presstödet. Inte desto mindre är den högst relevant. Om det finns en oro för att annonsörer indirekt kan komma att styra medias rapportering – bör inte samma oro då finnas när det är staten som betalar ut pengarna?

Samtidigt känns det en smula ironiskt att media nu får statsstöd för att hantera det hysteriska tonläge som de själva underblåser. Naturligtvis skall media rapportera utförligt och korrekt om krisen. Men det går inte att frigöra sig från känslan av att rapporteringen innehåller tydliga inslag av sensationalism – i syfte att övertrumfa både konkurrenterna och sig själva i en extremt uppskruvad nyhetscykel.

I dagens situation kan jag inte nämna en enda svensk tidning eller etablerad mediekanal som har en rapportering som är tillräckligt saklig, korrekt och sansad för att jag skall kunna tänka mig att stödja verksamheten med en prenumeration – eller skattepengar. Här finns helt uppenbart en ledig nisch på marknaden.

/ HAX

Nu stresstestas det öppna samhället

Låt mig börja med att säga att jag inte tror annat än att de åtgärder som nu sätts in mot coronaviruset införs med de bästa intentioner och utan baktankar. De är förmodligen rimligt rätt och nödvändiga.

Men vi skall hålla i minne att det är en sak att införa frihetsinskränkningar – och en helt annan att avskaffa dem. Det är lätt hänt att makthavare ser sin sin chans att istället göra dem permanenta. »Slösa aldrig bort bort en bra kris« – som det politiska ordspråket säger.

Kommer till exempel insamlingen av den (förvisso anonymiserade) mobildata som EU nu vill ha att upphöra när krisen är över? Eller kommer den politiska makten och dess funktionärer att inse vilken oerhört rik källa till information om folket sådan data är? Så att de kan betrakta oss från ovan, som en myrstack – även efter krisen.

Snart kommer attackerna på det fria ordet och mot ett fritt och öppet internet. Det är bara en tidsfråga.

Detta är förvisso första gången mänskligheten möter en livestreamad existentiell kris i en uppkopplad värld. Så vi rör oss på delvis outforskad mark.

Och när nu även vanliga människor kan göra sin röst hörd online, ifrågasätta och lägga sig i – då blir det fria ordet på nätet lätt ett störningsmoment för överheten.

Detta medan internet i själva verket är det nya, fantastiska verktyg som vi kan använda för att så snabbt som möjligt bygga upp vår värld igen efter krisen. Och som låter oss arbeta, kommunicera och beställa hem mat (och prylar från Amazon) på ett smittsäkert sätt.

Möjligen kan man befara att traditionell media och internet ibland är en olycklig kombination. Jag har påpekat det tidigare:

Den nyhetscykel som förr var något dygn är i vår uppkopplade tid på sin höjd ett par timmar. Allt måste ständigt drivas framåt. Läsarna måste ges omedelbar tillfredsställelse och man måste få större genomslag än konkurrenterna. Varje klick är viktigt.

Så media måste alltid ha något nytt att komma med – för att hålla sig flytande. Vilket kan bidra till att skruva upp tonläget och skapa något slags masspsykos.

Jag tror helt enkelt att medias sensationalism i sammanhanget är ett större problem än att vissa vanliga människor gapar och bär sig åt i sociala media.

Detta sagt utan att undervärdera krisens djup och allvar. Men få saker blir bättre av att vi stressar upp oss över sådant som ännu inte har inträffat – och i många fall aldrig kommer att inträffa. Om inte annat för att människor i panik tenderar att fatta sämre och mindre rationella beslut än de som håller huvudet kallt.

 

Upphäv geo-blocking av nyhetsprogram under pandemin

Under den pågående corona-pandemin är internet viktigt för att människor skall kunna hålla sig informerade – och för att de skall hålla kontakt med varandra.

För många är det viktigt att följa nyheterna i andra länder. Det kan handla om att hålla sig informerad om läget i länder där nära och kära bor eller sitter fast. Det kan handla om länder som människor gör affärer med. Det kan handla om att man vill kunna jämföra olika länders insatser och hålla sig informerad. Det kan handla om dem som bor eller sitter fast i andra länder, som vill hålla sig informerade om hur det är i hemlandet. Och så vidare.

Därför är geo-blocking ett elände. Det handlar om att de flesta länders tv-kanaler är spärrade för människor som är uppkopplade från utlandet (och som inte använder VPN). Främst är detta en fråga om upphovsrätt.

Här skulle EU-kunna göra nytta: Se till att undanta nyhets- och samhällsprogram från geo-blocking så länge vi har ett kritiskt pandemi-läge.