Nätet till folket!
Kategorin Storebror är hämtad från George Orwells bok 1984. Det handlar dels om övervakning - och dels om menings- och yttrandefrihet. Och om hur staten försöker styra hur människor tänker.
EU-kommissionen har lanserat en »public consultation« inför arbetet med the Digital Services Act, DSA.
Detta är ett utmärkt tillfälle att argumentera mot nätcensur, uppladdningsfilter och smygcensur genom de sociala nätverkens användarvillkor.
Uttryck dina åsikter, på ett rimligt sätt, med dina egna ord. En välformulerad, unik inlaga är värt mycket mer än copy-pastade identiska svar i massupplaga.
Konsultationen är öppen för alla – privatpersoner, organisationer, företag med flera.
Kommenterade nätnyheter:
• Svensk polis får använda automatisk ansiktsigenkänning
• EU & Europol vill knäcka kryptering
• Europol vill ha direkt tillgång till företagsdata
• Tänker Trump benåda Snowden?
• Twitter och Youtube censurerar – igen
• EU-studie föreslår digital järnridå
Eftersom denna site är rensad från kakor och andra integritetskränkande tillägg bäddar vi inte in filmen för automatisk uppspelning här – utan ber dig att istället följa länken till Youtube ovan.
»A European firewall/cloud/internet would foster a digital ecosystem in Europe based on data and innovation. It would drive competition and set standards, similar to what has happened in China in the past 20 years.«
Citatet kommer ur ett dokument från Europaparlamentet: New Developments in Digital Services – Short-(2021), medium-(2025) and long-term (2030) perspectives and the implications for the Digital Services Act (PDF) »
Syftet sägs vara följande. »The study lays out predictions for digital services in the next one to ten years and provides recommendations for action for the European Parliament in preparation for the Digital Services Act.« Författare är fem personer på Future Candy, som påstår sig vara en »digital innovation engine«.
Vill man vara lite elak skulle man kunna beskriva dokumentet som en samling idéer för politisk micro management av den europeiska IT-sektorn. Vilket i sig är en mycket tveksam idé.
För att främja en livskraftig IT-sektor i Europa tycks man vilja bygga upp digitala gränser och barriärer mot resten av världen.
Vilket i så fall strider mot hela internets idé om fria gränslösa informationsflöden. Författarna tycks dock mena att det främjar konkurrens och utveckling:.
»Technologically, it would require a top-level infrastructure, high-speed 5G or a 6G data network and a firewall. Setting up such a network would promote many European companies and therefore boost business and drive innovation.
Like the Chinese firewall, this European internet would block off services that condone or support unlawful conduct from third party countries.«
Digital protektionism. Har man verkligen tänkt igenom detta?
OK, detta är bara en studie, ett papper beställt av Europaparlamentet. Men det är ändå en del av beslutsunderlaget för EU:s nya Digital Services Act – och kan som sådant komma att styra mycket av hur projektet utvecklas. Plus att det naturligtvis kommer att ge många politiker och tjänstemän idéer. För om en ledande »digital innovation engine« säger att en digital järnridå är en bra sak, då är det nog så – kan beslutsfattarna tänka.
Det hela blir än mer oroande med tanke på att the Digital Services Act också är tänkt att skapa enhetliga EU-regler för vad som skall vara tillåtet att publicera på internet. I kombination med en digital järnridå får det alla larmklockor att ringa.
Om vi inte vill ha en digital järnridå – då måste vi reagera högljutt och snabbt. Då kan beslutsfattarna bli nervösa och idén slängas i papperskorgen. Men om vi inte reagerar är risken att detta är något som biter sig fast i processen och så småningom förverkligas genom lagstiftning.
I EU – precis som i all annan politik – måste man reagera tidigt på dumheter. Väntar man, då blir det väldigt mycket svårare att stoppa förslagen. Sedan är det för sent att göra något åt saken.
Kina som föredöme – the irony.
Polisen har fått klartecken för ett nytt verktyg som automatiskt analyserar video och bilder – bland annat med hjälp av automatiserad ansiktsigenkänning. Vilket väcker en del frågor och farhågor.
Låt oss börja med att se vad detta inte är. Det handlar inte om att automatiskt övervaka allmän plats och att få flaggningar så fort någon person av intresse dyker upp i bild. Polisen ville testa ett sådant system på Skavsta flygplats – men där sa Datainspektionen nej.
Vad det däremot handlar om är automatisk genomsökning av video och bilder i jakt på något specifikt, på en bestämd plats vid en bestämd tidpunkt. Detta omfattar även automatisk ansiktsigenkänning.
I detta fall är det alltså fråga om material som ändå skulle ha gåtts igenom, fast av fysiska poliser. På så sätt kan det rent av handla om att färre personer tittar på de övervakningsfilmer där du eller någon annan oskyldig förekommer. En automatisering och en eventuell effektivisering, med andra ord. Men det är ändå inte problemfritt.
Dels vet vi att automatiserade system ger ett stort antal »falska positiva« flaggningar, ibland i en sådan omfattning att det underliggande materialet blir svårare att hantera.
Dels är det oklart hur mycket biometrisk data som kommer att användas och från vilka källor. Om det handlar om misstänkta i det specifika fallet är det en sak. Om det handlar om bredare data, där biometrisk data för en bredare allmänhet (t.ex. från passregistret) används, då är det mer problematiskt.
Här finns också en viktig metodfråga. Om en människa, med förhoppningsvis gott omdöme och god analytisk förmåga, tittar igenom t.ex. en övervakningsfilm – då kan information som är viktig för en utredning framkomma, som inte framkommer om man bara söker på ett visst ansikte, ett visst signalement eller en viss sak. Det kan handla om en person som inte ingår i utredningen, men vars närvaro ändå är av intresse. Eller om ett visst händelseförlopp före eller efter det man söker. Risken är att automatiserad analys missar sådant som den inte uttryckligen är tillsagd att söka efter.
Slutligen kan det system som nu fått klartecken användas för att utveckla automatiserad ansiktsigenkänning på allmän plats. Även om Datainspektionen i dagsläget säger nej till sådan, så lär sista ordet inte vara sagt. Om inte svenska polisen kommer att kunna tjata sig till ett sådant verktyg, så kan det komma från EU.
Länkar från SR:
• Polisen får klartecken för ansiktsigenkänning »
• ”Rör sig om känsliga uppgifter” (ljudinslag) »
President Trump funderar högt om visselblåsaren Edward Snowden, som år 2013 avslöjade den globala massövervakning som amerikanska NSA och dess allierade ägnar sig åt. Är det dags att lägga ner eventuella åtal mot Snowden och låta honom återvända till USA som en fri man?
Man kan naturligtvis aldrig veta med Trump. Men om man ser vad han säger på en presskonferens i veckan som gick – så får man ett intryck av att detta är något han verkligen funderar över. Kanske som »kompensation« för att han nyligen benådade en av sina vänner, Roger Stone. Det är också möjligt att Trump gör sitt utspel för att flirta med mer liberala krafter inför presidentvalet i november.
En sak är samtidigt rätt säker – Demokraterna lär aldrig benåda Snowden. Det var ju trots allt Obama-administrationen som fick ta smällen när den globala massövervakningen avslöjades.
Som konfliktyta i presidentvalskampanjen skulle en benådning av Snowden därför vara ett gott taktiskt val av Trump.
Vi får väl se vad som händer.
Samtidigt är den mediala bilden av Snowden inte alltid korrekt. Reuters skriver:
»Snowden fled the United States and was given asylum in Russia after he leaked a trove of secret files in 2013 to news organizations that revealed vast domestic and international surveillance operations carried out by the NSA.«
Till och med The Guardian – som ju var den tidning som hjälpte Snowden att exponera alla oegentligheter är milt vilseledande:
»Snowden disclosed highly classified information from the National Security Agency in 2013. He revealed the news covertly to the Guardian at the time, then did interviews with this outlet after he fled to Hong Kong, before retreating to Moscow to avoid extradition to the US. He has remained in Russia ever since.«
Här är det viktigt att ha fakta klart för sig: Snowden reste till Hong Kong, där han träffade de journalister som hjälpte honom att föra ut sanningen om massövervakningen. Därefter skulle han vidare till obekräftat resmål. Men när han skulle byta plan i Moskva hade de amerikanska myndigheterna hunnit dra in hans pass. Så han kunde inte resa vidare, utan fastnade där.
Edward Snowden befinner sig alltså inte i Ryssland av egen fri vilja – utan som en konsekvens av de amerikanska myndigheternas handlande.
Vilket kan vara bra att känna till, då det ständigt antyds att Snowden skulle ha verkat i samarbete med Ryssland – dock utan att några bevis för något sådant samarbete har kunnat presenteras. Det handlar snarare om att misstänkliggöra honom – vilket alltså även media medverkar till.
Vill du veta mer? Se den Oscarsbelönade dokumentären Citizenfour – tillgänglig på SVT Play fram till den 30 september.
EU-kommissionen arbetar just nu på en ny studie om hur man kan forcera end-to-end-krypterade meddelanden.
Europols European Centre for Cybercrime (EC3) i Haag arbetar redan med att knäcka krypterat innehåll och krypterade lagringsmedia. Enligt uppgift lyckas man i 39% av fallen. Målet är att i framtiden även kunna forcera krypterade meddelanden.
Matthias Monroy skriver på sin blogg:
»In the future, the „decryption platform“ is to use supercomputers of the European Union. For this purpose, Europol has concluded an agreement with the Joint Research Centre of the EU Commission, according to which the attacks on encrypted content are to be carried out in Ispra, Italy, at Lake Maggiore. Europol says, however, that the commissioning of the facility, which was planned last year, has been delayed and is now to take place in the summer of this year. Problems have therefore arisen with the secure connection between Ispra and Europol’s control room in The Hague.«
En särskild expertgrupp har nu tillsatts för att ta sig an frågan om krypterade meddelanden. I ett dokument från EU-kommissionen flaggas även för en ny approach. Monroy:
»Internet service providers such as Google, Facebook and Microsoft are to create opportunities to read end-to-end encrypted communications. If criminal content is found, it should be reported to the relevant law enforcement authorities. To this end, the Commission has initiated an „expert process“ with the companies in the framework of the EU Internet Forum, which is to make proposals in a study.«
Detta är intressant. Man vill alltså tvinga nätjättarna att läsa krypterad kommunikation. Vilket kan bli komplicerat för de företag som valt system för kryptering som inte ens de själva kan knäcka. Om de sedan hittar något misstänkt skall det anmälas till relevanta myndigheter.
Utöver att staten bereder sig tillgång till medborgarnas privata kommunikation (och därmed kränker rätten till privatliv och privat korrespondens) innebär knäckt kryptering ett mindre säkert internet för oss alla – oavsett om det handlar om bakdörrar eller att forcera krypterad kommunikation. Sådana verktyg blir, förr eller senare, även tillgängliga för andra – som kan ha en helt annan agenda. Till exempel bör man komma ihåg att en läcka avslöjade många av de verktyg för övervakning och dataintrång som används av amerikanska myndigheter – vilka nu hamnat i händerna på kriminella element runt om i världen.
Länk: European Commission starts new attack on end-to-end encryption »
Med upphovsrättsdirektivet introducerades uppladdningsfilter och nätcensur. Med förordningen om terrorrelterat innehåll online vill ministerrådet använda uppladdningsfilter och censur även mot åsikter. Samtidigt förbereds EU:s nya Digital Services Act, som är tänkt att ge enhetliga regler i alla medlemsstater för vad som får publieras online.
Eftersom denna site är rensad från kakor och andra integritetskränkande tillägg bäddar vi inte in filmen för automatisk uppspelning här – utan ber dig att istället följa länken till Youtube ovan.
I december kommer EU att presentera sina planer för Europol. En skillnad sägs bli att Europol får mer direkta polisiära befogenheter – till skillnad från idag då man har en samordnande roll, men lämnar det statliga våldsmonopolets praktiska arbete till medlemsstaterna.
Bland annat talas om att ge Europol automatiserad tillgång till persondata, inte bara från myndigheter – utan även från privata företag. Den vanligtvis välunderrättade Matthias Monroy skriver på sin blogg:
»Europol is also to process more information from private companies. These include Internet providers, travel agencies, airlines and banks. Up to now, Europol receives such data only in exceptional cases and on request, in future this could be done in an automated procedure.«
Detta lämnar naturligtvis många frågetecken om vem som skall ge klartecken för sådan datainhämtning. Här kan nationella domstolar och rättsliga instanser komma att bli förbigångna.
Vilket för oss till nästa punkt:
»Probably the most controversial is the proposal that Europol should be able to request that investigations be initiated in a Member State. Their governments will probably see their sovereignty affected by this. The new competence could therefore be coordinated with the European Public Prosecutor’s Office (EPPO), with which Europol would in any case be supposed to cooperate more closely.«
Detta kan bli knepigt i ett EU med olika nationell lagstiftning. (Även om EU:s ambition lär vara harmoniserad lagstiftning i alla medlemsstater.) Förslaget riskerar dessutom att påverka de nationella polismyndigheternas oberoende.
Det är också värt att notera att man diskuterar att inrätta insatsstyrkor med speciella taktiska färdigheter som kan rycka ut från Europol till olika medlemsstater – eller tredje land.
Matthias Monroy: Europol Regulation: Towards a „European FBI“? »
I vår förra bloggpost gick vi igenom vad som gäller yttrandefrihet i våra grundlagar. Dessa reglerar individens förhållande till staten.
En betydligt knivigare fråga gäller yttrandefriheten i relation till människors förhållande sins emellan. Har någon rätt att direkt eller indirekt tysta någon annan? Här är det istället individernas handlingar (oavsett syfte) som är avgörande. Och då får vi gå till brottsbalken.
Brottsbalkens fjärde kapitel, brott mot frihet och frid:
4 § Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar någon att göra, tåla eller underlåta något döms för olaga tvång till böter eller fängelse i högst två år. Om någon med sådan verkan utövar tvång genom hot att åtala eller ange någon annan för brott eller att lämna menligt meddelande om någon annan, döms också för olaga tvång, om tvånget är otillbörligt. (…)
5 § Den som hotar någon annan med brottslig gärning på ett sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig rädsla för egen eller annans säkerhet till person, egendom, frihet eller frid, döms för olaga hot till böter eller fängelse i högst ett år.
Förbudet mot olaga tvång bör kunna vara tillämpligt om sådant används för att hindra någon från att uttrycka sin fria mening. Här är det som sagt inte syftet, utan handlingen som är det intressanta.
7 § Den som fysiskt antastar någon annan eller utsätter någon annan för störande kontakter eller annat hänsynslöst agerande döms, om gärningen är ägnad att kränka den utsattes frid på ett kännbart sätt, för ofredande till böter eller fängelse i högst ett år.
Frågan är om detta är tillämpbart på digitala lycnhmobbar som ger sig efter personer som de ogillar eller vars åsikter de inte delar. Meetoo-kampanjen drev ju trots allt minst en offentlig person i döden.
Kapitel fem, om ärekränkning:
1 § Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter.
Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar.
2 § Om brott som avses i 1 § är grovt döms för grovt förtal till böter eller fängelse i högst två år.
Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen med hänsyn till uppgiftens innehåll eller sättet för eller omfattningen av spridningen eller annars var ägnad att medföra allvarlig skada. Lag (2017:1136).
3 § Den som, i annat fall än som avses i 1 eller 2 §, riktar beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende mot någon annan döms, om gärningen är ägnad att kränka den andres självkänsla eller värdighet, för förolämpning till böter.
Om brottet är grovt, döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Lag (2018:1745).
Att gå efter någon som uttryckt en åsikt man ogillar – till den punkt där personen ifråga till exempel mister sitt arbete eller de-plattformeras bör rimligen kunna falla under formuleringen »utsätta denne för andras missaktning«.
Kapitel 16, brott mot allmän ordning:
4 § Om någon genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt stör eller söker hindra allmän gudstjänst, annan allmän andaktsövning, vigsel eller begravning eller dylik akt, domstols förhandling eller annan statlig eller kommunal förrättning eller allmän sammankomst för överläggning, undervisning eller åhörande av föredrag, döms för störande av förrättning eller av allmän sammankomst till böter eller fängelse i högst sex månader.
Det där vet jag fungerar – eftersom jag känner till att en person som betedde sig på just detta sätt under ett offentligt möte där jag var talare faktiskt blev åtalad och dömd.
Juridik är snårigt och jag är inte jurist. Men om någon utsätter någon annan för något av det ovanstående – på grund av ett yttrande som i sig inte är olagligt – då tolkar jag det som att lagen trots allt står på den drabbades sida.
»Frånvaro av yttrandefrihet är en förlust både för dem som sätter på munkavlen och dem som beläggs med den. De som beläggs med munkavle förlorar möjligheten att skifta åsikt om de skulle ha misstagit sig. Avsaknaden av denna frihet innebär också att de som förbjuder rivaliserande åsikter degenererar eftersom de inte får möjlighet att bevisa att de eventuellt har rätt. Deras övertygelse blir deras dogm.« – John Stuart Mill
I dessa tider av krympande yttrandefrihet kan det vara värt att se till vad som föreskrivs i våra grundlagar. Notera att detta gäller individens förhållande gentemot staten – och inte användarvillkor på privata nätplattformar eller relationen mellan individer.
Låt oss gå till regeringsformen, kapitel 1 § 1:
»Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.
Den offentliga makten utövas under lagarna.«
Andra kapitlet, § 1:
Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad
1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,
2. informationsfrihet: frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden,
(…)
Även detta är intressant:
2 § Ingen får av det allmänna tvingas att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Inte heller får någon av det allmänna tvingas att delta i sammankomst för opinionsbildning eller i demonstration eller annan meningsyttring eller att tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning som avses i första meningen. Lag (2010:1408).
3 § Ingen svensk medborgare får utan samtycke antecknas i ett allmänt register enbart på grund av sin politiska åskådning. Lag (2010:1408).
Rent allmänt har yttrandefriheten (i vid bemärkelse) ett rimligt gott skydd i våra grundlagar – även om det finns tydliga undantag, varav vissa är rätt tveksamma.
Yttrandefrihetsgrundlagen säger i sitt första kapitel, första paragraf:
»Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio, tv och vissa liknande överföringar, offentliga uppspelningar ur en databas samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.
Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. I den får inga andra begränsningar göras än de som följer av denna grundlag.«
§ 11 stadgar:
»Det som är avsett att framföras i program eller genom tekniska upptagningar får inte först granskas av en myndighet eller ett annat allmänt organ. Det är inte heller tillåtet för en myndighet eller ett annat allmänt organ att på grund av innehållet förbjuda eller hindra framställning, offentliggörande eller spridning bland allmänheten av ett program eller en teknisk upptagning, om åtgärden inte har stöd i denna grundlag.«
§ 13:
»Det är inte tillåtet för myndigheter eller andra allmänna organ att på grund av innehållet förbjuda eller hindra innehav eller användning av sådana tekniska hjälpmedel som behövs för att kunna ta emot program eller för att kunna uppfatta innehållet i tekniska upptagningar, om åtgärden inte har stöd i denna grundlag. Detsamma gäller förbud mot anläggande av trådnät för sändning av program.«
Andra kapitlet, § 1 är också intressant:
»Upphovsmannen till ett program eller en teknisk upptagning är inte skyldig att röja sin identitet. Detsamma gäller för den som har framträtt i en sådan framställning och den som har meddelat en uppgift för offentliggörande enligt 1 kap. 10 §.«
Även om lagen inte är helt upp to date med den tekniska utvecklingen och även om det finns ett antal undantag finns det alltså ett rimligt skydd för Youtubers, podcasters och andra som använder audiovisuella media på internet. Intressant nog finns även ett grundlagsskydd för anonymitet.
Det finns även regler i grundlagen för den som uttrycker sig i skrift. Över till tryckfrihetsförordningens portalparagraf:
»Tryckfriheten syftar till att säkerställa ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande.
Tryckfriheten innebär en frihet för var och en att i tryckt skrift uttrycka tankar, åsikter och känslor samt att offentliggöra allmänna handlingar och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.
Tryckfriheten innebär också en rätt för var och en att ge ut skrifter utan att en myndighet eller ett annat allmänt organ hindrar detta i förväg. Åtal för en skrifts innehåll får väckas först efter det att den har getts ut och då vid en domstol. Ingen får straffas för en skrifts innehåll i andra fall än om innehållet strider mot tydlig lag som är meddelad för att bevara allmänt lugn men som inte håller tillbaka allmän upplysning.
När tryckfriheten utövas ska bestämmelser i denna grundlag som skyddar enskildas rätt och allmän säkerhet iakttas.
För tryckfriheten får inga andra begränsningar finnas än de som följer av denna grundlag.«
Åter är lagen inte riktigt i takt med den tekniska utvecklingen. Men det bör vara svårt att hävda annat än att det som är tillåtet i tryckt form även bör vara tillåtet i digital form. Lagar skall vara generella och samma regler bör gälla såväl offline som online.
Man kan också notera att upphovsrätt kan användas som ett sätt att kringgå grundlagens anda. Se till exempel det pågående målet mot Aron Flam. Där är det förvisso en privat klagande, men målet drivs av staten. Därför kan man till exempel ifrågasätta om beslaget av Flams bok är förenligt med förbudet mot förhandscensur.
Ett problem i sammanhanget är att staten (såväl EU som regeringen) använder sig av påtryckningar mot de privata nätplattformarna – för att de skall censurera oönskade åsikter genom sina användarvillkor. Alla sådana påtryckningar strider uppenbart mot de svenska grundlagarnas anda. Och de flyttar makten över yttrandefriheten bort från demokratisk kontroll och bort från möjligheten till oberoende rättslig prövning.
Dock har den som bloggar, podcastar eller vloggar helt och hållet från en egen server ett rätt starkt skydd. Frågan är dock hur sådant material kan bli allmänt känt och spritt om samma skydd inte gäller på de kanaler (plattformar) som används för marknadsföring (Facebook, Twitter, Youtube m.fl.) – där staten inte har och inte skall ha samma roll.
En annan intressant fråga är hur våra grundlagar fungerar till exempel emot EU-regler som kräver uppladdningsfilter. Det vill säga EU:s nya upphovsrättsdirektiv samt EU:s kommande förordning om terror-relaterat innehåll online (som uttryckligen handlar om att censurera åsikter). Det skall i sammanhanget bli mycket intressant att se vad som kommer att föreslås i EU:s planerade Digital Services Act, som ju har den uttalade ambitionen att etablera enhetliga europeiska regler för vad som får publiceras online.
Slutligen kan man notera att våra grundlagar ovan erbjuder väldigt lite i form av skydd för individer som tystas av andra individer. Vilket möjligen är en bra sak. Sådan lagstiftning kan bli väldigt komplicerad och få en rad oönskade och oförutsedda effekter. Och grundlagarna reglerar förhållandet mellan medborgare och stat – inte individer emellan. Dock skulle man kunna hävda att våra grundlagar erbjuder ett slags värdegrund vars anda bör vara vägledande för samhället i stort.
»Lagar kan inte ensamma säkerställa yttrandefrihet; för att varje man ska kunna framföra sina åsikter utan straff måste det finnas en känsla av tolerans i hela befolkningen.« – Albert Einstein