Riksdagen kräver mer datalagring – trots att EU-domstolen säger nej

Riksdagen har just fattat ett märkligt beslut om datalagring. Man tänker fortsätta lagra data om alla våra telekommunikationer – med hänvisning till den EU-rätt som uttryckligen förbjuder generell, svepande datalagring utan brottsmisstanke.

Från Riksdagens hemsida:

Regeringen föreslår att nuvarande regler om lagring och tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation i brottsbekämpande syfte, så kallad datalagring, ska anpassas till EU-lagstiftning. Det är mycket viktigt för brottsbekämpande myndigheter att få tillgång till elektronisk kommunikation, till exempel från teleoperatörer. Enligt regeringen kräver dock EU-rätten att datalagringsskyldigheten begränsas jämfört med dagens regler.

Ur Justitieutskottets betänkande (2018/19:JuU27):

Utskottet föreslår att riksdagen antar regeringens förslag om datalagring vid brottsbekämpning. Lagändringarna syftar till att anpassa de nuvarande reglerna om lagring och tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation i brottsbekämpande syfte, s.k. datalagring, till EU-rätten.

Förslaget innebär att omfattningen av lagringsskyldigheten minskas och att lagringstiderna differentieras. Lagringen ska inte längre få ske utanför EU. Dessutom ska det krävas beslut av åklagare för att de brottsbekämpande myndigheterna ska få inhämta uppgifter om elektronisk kommunikation i underrättelseverksamhet.

Vad man gör är att anpassa vissa parametrar (som lagringstid) för att på så sätt försöka komma runt EU-domstolens nej till generell datalagring. Men det är knappast troligt att detta knep kommer att lyckas. Som Justitieutskottet konstaterar i sitt eget betänkande:

»EU-domstolen förklarade i domen datalagringsdirektivet ogiltigt, bl.a. med hänvisning till de grundläggande rättigheterna om respekten för privatlivet och skyddet av personuppgifter.« (…)

»EU-domstolens slutsatser var att EU-rätten utgör ett hinder för (1) en nationell lagstiftning som i brottsbekämpande syfte föreskriver en generell och odifferentierad lagring av samtliga trafikuppgifter och lokaliseringsuppgifter om samtliga abonnenter och registrerade användare och samtliga elektroniska kommunikationsmedel samt (2) en nationell lagstiftning som inte begränsar tillgången till trafik- och lokaliseringsuppgifter till enbart åtgärder som syftar till att bekämpa grov brottslighet, inte föreskriver att tillgången ska vara underkastad förhandskontroll av en domstol eller en oberoende förvaltningsmyndighet och inte kräver att uppgifterna ska lagras inom unionen.«

Här blir det märkligt. Den enda »EU-rätt« som finns att hänvisa till är EU-domstolens dom – som säger nej till generell datalagring och som upphäver såväl datalagringsdirektivet som tidigare svensk lag. Ändå gör man ett nytt försök att införa just sådan lagstiftning:

»Att helt upphäva de bestämmelser som föreskriver att operatörerna ska lagra uppgifter om elektronisk kommunikation är enligt regeringen, av bl.a. brottsbekämpande och folkrättsliga skäl, uteslutet.«

Enkelt uttryckt: Regeringen och riksdagen vägrar acceptera EU-domstolens upprepade nej till svepande datalagring.

Vi får väl se vad EU-domstolen har att säga om den saken.

Riksdagen uttalar också att den helst vill ha mer och mer omfattande datalagring:

»Riksdagen tycker dock att regeringens förslag begränsar datalagringsskyldigheten för mycket med bakgrund mot de brottsbekämpande myndigheternas behov av lagrade uppgifter. Riksdagen riktade därför en uppmaning, ett så kallat tillkännagivande, till regeringen om att se över omfattningen av datalagringsskyldigheten. Enligt riksdagen bör datalagringen utökas och vara så långtgående som det är möjligt enligt EU-reglerna.«

Den sista meningen är – åter – en självmotsägelse. EU-rätten säger nej till generell datalagring utan brottsmisstanke. Punkt.

Riksdagen har även avslagit motioner om att datalagring bara bör inriktas mot personer som är misstänkta för brott – samt om krav på ökat integritetsskydd och rättssäkerhet.

Länkar:
• Riksdagens sida om ärendet »
• Justitieutskottets betänkande »
• Riksdagen röstade igenom ”ny” datalagringslag – Bahnhof: den hör inte hemma i en demokrati »

Polska regeringen tar EU:s upphovrättsdirektiv till EU-domstolen

Här är en positiv nyhet: Polen tar EU:s nya upphovsrättsdirektiv till EU-domstolen.

De skäl man anger:

  • Direktivet tar inte tillräcklig hänsyn till balansen mellan å ena sidan rättighetsinnehavare och å andra sidan medborgarnas och företagens intressen.
  • Direktivet kommer att ha en negativ inverkan på konkurrenskraften på EU:s inre digitala marknad.
  • Direktivet är oklart, skapar juridisk osäkerhet för inblandade parter och hotar medborgarnas rättigheter.
  • Det finns en risk för att direktivet hindrar utveckling och uppfinningar snarare än att det stimulerar dem.

Tyvärr brukar rättsprocesser av detta slag dra ut på tiden. Möjligen kan man argumentera för att detta mål skall få förtur, eftersom direktivet ännu inte implementerats i medlemsstaterna.

Via Twitter.

Ordkrig om regeringens förslag till datalagring

Regeringen vill som bekant gå vidare med planerna på att lagra data om alla svenskars alla mobilsamtal, SMS, e-postmeddelanden, nätuppkopplingar och mobilpositioner. Detta trots att EU-domstolen ogiltigförklarat både EU:s datalagringsdirektiv och tidigare svensk lagstiftning om datalagring – eftersom svepande övervakning av alla medborgare utan att det finns någon misstanke om brott strider mot de mänskliga rättigheterna.

Samtidigt hörs allt fler röster som kritiserar förslaget. Några nedslag…

IT-juristen Daniel Westman har granskat förslaget för Computer Swedens räkning. Och han anser att det inte duger:

– Det här är ju väldigt omfattande och komplext, men jag skulle ändå säga att man lägger sig väldigt nära det system man hade tidigare och som EU-domstolen underkänt, säger han. (…)

– Det avgörande kriteriet från domstolen är att den trafikdatalagring som görs sammantaget ger möjlighet att skapa en fullständig bild av en persons kommunikationsmönster. Och i allt väsentligt är den nya lagen lika ingripande

Att begränsa datalagringen till vissa personkretsar, områden eller tidpunkter vore däremot förmodligen tillåtet. Det vill säga om det föreligger någon form av misstanke om något brott. Men en sådan begränsning kan regeringen alltså inte tänka sig.

Ett annat alternativ är att lagra alla data i ett område direkt efter att något hänt där, exempelvis ett terrorbrott. Men inte heller en sådan lösning vill regeringen acceptera.

Man kan också konstatera att regeringen försöker blanda bort korten genom att kalla IP-adresser för »abonnentuppgifter«. I en skriftlig kommentar skriver internetoperatören Bahnhof

»Man har flyttat en terminologi som historiskt hör samman med tryckta telefonkataloger och analog telefoni (där det till exempel var viktigt att kunna veta vem som hade busringt från ett visst telefonnummer och när) till ett digitalt sammanhang. Men de gamla analoga abonnemangsuppgifterna sa ingenting om vad folk faktiskt pratat om i telefon – det vill säga innehållet i samtalet. Med internets motsvarande abonnemangsuppgifter är det annorlunda. Ett IP-nummer är nämligen själva nyckeln till vad användaren faktiskt gjort på nätet och när. Ett IP-nummer kan till exempel användas för att avslöja vilken person som besökt en viss kontroversiell hemsida, mejlat en tidning med ett anonymt nyhetstips, haft en privat kommunikation i ett visst slutet forum för dissidenter, skrivit ett argt mejl till en ledarsida, exakt vem som skrivit en osignerad ledartext i tidningen Expressen, gjort ett visst inlägg på sociala medier, vilka utlandssvenskar som fysiskt befunnit sig i Sverige när de varit inne på Skatteverkets hemsida för självdeklaration, chattat med politiska rörelser eller organisationer, fildelat eller strömmat en viss film som någon grupp anser strida mot upphovsrätten. IP-nummer är det digitala fingeravtryck som kan avslöja exakt vad någon gjorde på nätet och när. Det är inte bara en uppgift om vem som har ett visst ”abonnemang” hos någon telekomoperatör.«

Diskussionen om datalagringen övergår till öppet gräl när tidningen Expressen ställer sig på regeringens sida i den osignerade ledarartikeln »Smit inte från ansvar – Bahnhof och Tele2«.

Denna ledare plockas sedan sönder, grundligt och del för del av Bahnhofs jurist Wilhelm Dahlborn. För den som är intresserad av frågan rekommenderas att läsa hela hans svar. Ett exempel:

Expressen: I väntan på en ny lag har datalagringen varit frivillig för teleoperatörerna.
Wilhelm Dahlborn: Vadå frivillig? Alla operatörer har en skyldighet enligt ePrivacy-direktivet och LEK att radera uppgifter som de inte längre behöver. Om en operatör skulle spara uppgifter för att tillgodose andra behov bryter man både mot svensk lag och EU-rätten. Polisens behov är underordnat svensk lag och EU-rätten.

Som sagt, läs hela denna grundliga sågning.

Sammanfattningsvis bekräftas bilden av att regeringens nya förslag till datalagring inte kommer att möta de krav EU-domstolen ställer upp. Man vill helt enkelt ha mer än man kan få. Och några planer på att skriva ett lagförslag som är anpassat till domstolens krav tycks regeringen inte ha. Så då får den nog skylla sig själv om den får bakläxa en gång till.

• Computer Sweden: Juridisk expert: Nya datalagringslagen väldigt lik den som underkändes av EU »

• Bahnhof: Regeringens användning av ”abonnemangsuppgifter” – ett försök att undslippa EUs krav »

• Expressen: Smit inte från ansvar – Bahnhof och Tele2 »

• Bahnhof: Bahnhofs öppna brev till Expressen: faktafel och rena lögner i er ledartext om datalagring »

Henrik HAX Alexandersson

HAX: Ständigt denna datalagring

Så kom en ny utredning om datalagringen. Man ändrar lite här. Man justerar lite där. Men en sak har inte ändrats: Man tänker fortfarande lagra data om alla svenskars telekommunikationer – urskiljningslöst.

Och det är just detta – att samla teledata rörande alla – som är kärnfrågan. Det är detta som Europadomstolen anser var oacceptabelt, vilket man redan meddelat i två domar.

Men det struntar alltså våra politiker i. För dem är det viktiga att kunna kontrollera folket. Att få veta så mycket som möjligt. Vilket är ett oroväckande överhetsperspektiv – som stämmer väl överens med deras ambition att styra och ställa över människor och deras liv.

Att beslut om att hämta ut data skall fattas av en åklagare är mest en skenbar förändring. Det räcker med en skissartad insikt om hur saker och ting fungerar i svenskt rättsväsende för att inse att detta på sin höjd är en formalitet. För att erbjuda något som ens liknar rättssäkerhet krävs i vart fall en riktig rättslig prövning – i domstol.

Rätten till privatliv är en grundläggande, omistlig mänsklig rättighet. Som sådan är människan själv dess källa, utan att någon auktoritet behöver åberopas. I vart fall är det så det bör vara. Mänskliga rättigheter skall vara ett av lagarnas själva fundament.

För att citera Glenn Greenwald …

(T)he presumption is that the government, with rare exception, will not know anything that law-abiding citizens are doing. That is why we are called private individuals, functioning in our private capacity. Transparency is for those who carry out public duties and exercise public power. Privacy is for everyone else.

Not: Det här inlägget skickade HAX i ett brev från fängelset. Bilden togs på en japansk restaurang i Berlin Neukölln under en av HAX sista dagar i frihet.

Datalagringen begränsas – inte

Så har då utredarna Sigurd Heuman, Mikael Kullberg och Christofer Gatenheim lämnat över sitt delbetänkande om den svenska datalagringen till justitie- och inrikesminister Morgan Johansson.

Utredarna skriver i en debattartikel:

EU-domstolen har fastslagit att den svenska datalagringen inte är förenlig med EU-rätten. Att enbart upphäva de svenska reglerna är emellertid inte någon möjlighet.

Utredningen har undersökt olika former av datalagring. Den enda rimliga modellen är en som liknar den nuvarande, men som är ännu mer begränsad.

Det låter ju bra, men när man går in på detaljer visar det sig att utredarnas förslag på många sätt innebär en utökning av datalagringen – inte en begränsing. Till exempel vill utredarna differentiera längden för datalagringen, från dagens sex månader till tre olika längder: Två, sex och tio månader, beroende på hur viktig informationen är för polisen.

Att lagra viss information i tio månader i stället för sex månader låter inte som en begränsning. Bahnhofs vd Jon Karlung kommenterar syrligt på Twitter:

Även Journalistförbundet är kritiska. Jonas Nordling och Stephen Lindholm skriver i en replik till utredarna:

Vi säger inte att polisen aldrig ska få tillgång till uppgifter, men det måste finnas en rimlig balans mellan polisens intressen och den enskildes intressen. I andra EU-länder lyckas polisen utreda brott utan att länderna bryter mot mänskliga rättigheter. Det måste gå att lösa i Sverige också.

De menar rentav att den mjäkiga utredningen kan göra polisens arbete svårare:

Utredarna skriver att syftet med förslaget är just att ge polisen verktygen för att lösa brott. Men förslaget kan istället få motsatt effekt och riskerar dra ut på polisens problem ytterligare. Eftersom lagen troligtvis även i fortsättningen kommer att strida mot EU-rätten finns det en stor risk att det blir en vända till av domstolsprövningar. Det kommer att ta tid och kommer antagligen leda till att EU-domstolen återigen konstaterar att svensk lagstiftning inte håller måttet.

Men tillbaka till utredarnas debattartikel. Utredarna föreslår att ”samtal och meddelanden inom det fasta nätet” undantas från datalagring, men formuleringarna gör att man undrar om de förstår hur internet fungerar:

Polisen har störst behov av uppgifter från mobiltelefoner och internet. Samtal och meddelanden inom det fasta nätet behöver därför enligt utredningen inte längre lagras. Detta innebär till exempel att samtal från hemtelefonen eller mejl som skickas från en fast internetanslutning inte längre kommer att lagras. När det gäller internetåtkomst kan däremot inte samma begränsning göras, eftersom en stor del av internetbrotten begås från datorer med fast anslutning.

”När det gäller internetåtkomst”? Men mejl är ju internetåtkomst. E-post är en del av internet. Så är även telefonsamtal numera – den så kallade ”hemtelefonen” kopplar upp sig via internet. Menar de i själva verket ”webben” när de skriver ”internetåtkomst”? Det är oklart – kanske förklaras det närmare i utredningen, som jag inte läst än.

Värt att notera är även utredarnas retorik i debattartikeln. Man målar som vanligt upp en bild av de allvarliga brott där datalagring anses vara viktig:

Polisen får veta vilka platser en gärningsman varit på, vilka personer som gärningsmannen haft kontakt med och vilka personer som befunnit sig nära en brottsplats. Polisen får även reda på vem som använt den ip-adress som till exempel kan knytas till spridning av barnpornografi eller narkotikaförsäljning. Även i underrättelsearbetet är informationen viktig, inte minst för att upptäcka terrorister och illegala underrättelseagenter.

Knark, barnporr och terrorism alltså. Men i verkligheten är det en annan brottstyp som dominerar polisens förfrågningar till internetleverantörerna, nämligen fildelning, enligt siffror som internetleverantören Bahnhof offentliggjorde 2016:

fildelning_diagram

Lägg till detta att utredarna föreslår en utökning av möjligheterna att koppla en IP-adress till en person:

Utredningen föreslår också att regleringen ska utformas så att en användare bakom en ip-adress alltid ska kunna spåras oavsett vilken teknik som operatören använder sig av. Så är inte fallet i dag.

Just denna punkt tycker jag spontant, utan att känna till de tekniska eller juridiska detaljerna, känns mest skrämmande. Varenda fotavtryck som görs på internet ska alltså kunna kopplas till en verklig person. Total övervakning.

Vi får nog anledning att återkomma till detaljerna i utredningen.

Delbetänkandet Datalagring – brottsbekämpning och integritet är en del av den större Utredningen om datalagring och EU-rätten, som beställdes av regeringen i februari 2017 för att ta reda på hur svensk lagstiftning ska förhålla sig till den dom i EU-domstolen från december 2016 som underkände generell datalagring.

Lyssna

Datalagringen har varit en följetong i 5 juli-podden. Lyssna gärna på avsnitt 33, där vi fördjupar oss i EU-domstolens förbud av generell datalagring och undrar hur svenska politiker kommer förhålla sig till domen: