EU tänker punktmarkera 20 nätjättar

EU skall enligt Financial Times vara på väg att sätta up en »hit list« på 20 stora nätföretag som man tänker punktmarkera.

Citatet via Slashdot, då FT-artikeln ligger bakom betalvägg:

Under the plans, large platforms that find themselves on the list will have to comply with tougher regulation than smaller competitors, according to people familiar with the discussions, including new rules that will force them to share data with rivals and an obligation to be more transparent on how they gather information.

The list will be compiled based on a number of criteria, including market share of revenues and number of users, meaning the likes of Facebook and Google are likely to be included. Those deemed to be so powerful that rivals cannot trade without using their platforms could also be added.

The move to gain new powers is part of a growing effort in Brussels to force big technology companies to change their business practices without a full investigation or any finding that they have broken existing laws. It follows complaints that the current regulatory regime has resulted in weak and belated action, which has done little to foster competition.

The number of companies and the precise criteria for the list is still being discussed, but it is the latest indication of how serious the EU is about coming up with powers to limit the power of platforms seen as ”too big to care.”

Å ena sidan är det fullt begripligt att EU oroas av nätjättarnas dominans.

Å andra sidan är det en dålig juridisk metod att ha olika regler för olika juridiska (och fysiska) personer – speciellt i de fall kategoriseringen baseras på subjektiva bedömningar. Lagar skall vara så generella som möjligt och gälla lika för alla.

Speciellt uppseendeväckande är det som är markerat i fetstil i citatet ovan. EU tycks alltså resonera ungefär så här: Vi har skrivit lagar som inte riktigt fungerar – så nu ger vi oss på vissa företag ändå, fast utan stöd av de lagar vi själva stiftat.

Den offentliga makten skall utövas under lagarna. Det borde vara självklart. Och den som inte bryter mot någon lag skall inte heller trakasseras av myndigheterna.

Detta är tyvärr inte första gången som EU ägnar sig åt post-demokratiska metoder. Till exempel har man sedan länge utövat påtryckningar mot sociala media för att de skall skärpa sina användarvillkor – när det gäller sådant som politikerna själva inte vill eller vågar gå fram med lagstiftningsvägen.

Slutligen: Vill man verkligen bryta de amerikanska nätjättarnas dominans – då borde man sluta sönderreglera IT, internet och den digitala ekonomin i Europa, så att morgondagens nätjättar inte skräms bort från att etablera sig här.

Länkskatt: Google betalar en miljard USD

Google kommer att betala en miljard USD till de stora mediehusen de närmaste tre åren. I samband med detta lanserar man Google News Showcase – som kommer att ge Big Media en gräddfil till användarna.

Idén om »länkskatt« – det vill säga att nätplattformar skall tvingas betala för att länka till de stora nyhetssiterna är inte bara en stridsfråga i Europa. I bland annat Australien pågår just nu en dragkamp, där lagstiftarna vill att plattformarna skall betala en del av sina annonsinkomster till Big Media.

Reuters om Google News Showcase:

»The product, which allows publishers to pick and present their stories, will launch on Google News on Android devices and eventually on Apple devices.«

Att Google delvis kapitulerar innebär inte att länkskatt är en bra idé. Den är lika absurd och feltänkt som från början.

Man kan snabbt se ett antal problem:

  1. Uppgörelser av denna typ kan bara ingås av stora och kapitalstarka nätplattformar. Vilket kommer att göra det ännu svårare för eventuella utmanare, startupps och mindre konkurrenter.
  2. När Big Data gör upp med Big Media – då ställs alla mindre och alternativa media utanför.
  3. Användarna kommer att få ett mer styrt och kontrollerat nyhetsutbud.

Här ser vi åter igen oväntade och oönskade konsekvenser av politiska beslut. Big Data kan kanske bära nya och stora kostnader. Men man stänger samtidigt dörren för alla utmanare. Vilket kan vara en förklaring till att vi inte har några europeiska nätjättar.

Reuters: Google to pay publishers $1 billion over three years for their news »

De regler som krävs för vad sociala media kan publicera finns redan i den vanliga lagstiftningen

I går höll amerikanska kongressen utskottförhör med Big Data.

Såväl Facebook som Google grillades vad gäller påstådd politisk partiskhet. Och i båda fallen finns rätt tydliga bevis för att man missgynnat konservativa / republikanska åsikter och kandidater.

Samtidigt kritiserades framförallt Facebook för att inte göra tillräckligt för att censurera andra grupper som påstås ägna sig åt hat och hot. Att finna en väg som alla är nöjda med verkar svårt, eller direkt omöjligt. Så det är kanske inte så konstigt att Mark Zuckerberg tidigare luftat tanken om reglering genom lagstiftning – så att Facebook själva slipper fatta svåra och känsliga beslut.

Sociala media sitter verkligen i en besvärlig situation. De har svårt att vara politiskt oberoende – dels då man kan misstänka att det finns en åsiktsmässig slagsida i företagen som sådana, dels då anställda bevisligen låter sina personliga politiska preferenser styra granskningen av vad som får publiceras. De anklagas samtidigt för att censurera för mycket – och för lite. Och vad gäller corona-krisen befinner de sig på ett gungfly, efter att ha beslutat att stoppa felaktig information – trots att det inte finns någon objektiv mall eller konsensus i många detaljfrågor.

Dessutom kompliceras situationen av företagens dominerande ställning.

Jag kan bara se en lösning. Det är att de sociala plattformarna får anpassa sig till lagstiftningen i respektive land där de är aktiva. Och då skall en enda regel gälla: Allt som inte är uttryckligen förbjudet i lag skall vara tillåtet att publicera.

Den lagstiftning Zuckerberg tidigare efterlyst finns alltså redan – i form av vanliga lagar, som skall gälla lika för alla överallt, oavsett om det är on- eller offline. Principen ovan lär dessutom vara den enda som i längden är möjlig att försvara och upprätthålla. (Sedan kan det lämnas till användarna att till exempel reglera graden av barnskydd och filtrering av potentiellt stötande material i sina egna, personliga inställningar.)

Några videofilmer från kongressförhören:
• Everything Facebook CEO Mark Zuckerberg just said to Congress in 16 minutes »
• Facebook CEO Mark Zuckerberg RESPONDS to Rep. Matt Gaetz over Project Veritas #ExposeFacebook Report »
• Biden vs Trump: Congress grills Google on Clinton election money »

Big Data, Big Government – och din persondata

Google och Facebook har länge kritiserats för sin omfattande insamling av användarnas persondata. Men i den rådande smitto-krisen har avpersonaliserad data ställts till bland andra myndigheternas och forskningens förfogande.

Jag tänker inte spekulera kring om detta är till nytta för att bekämpa smittspridningen eller ej. Däremot kan man göra en del vidare iakttagelser.

Till exempel är det värt att notera att den tidigare kritiken mot nätjättarnas datainsamling är som bortblåst, i vart fall för tillfället. Vilket lär hänga samman med att Big Government insett att den plötsligt har en del gemensamma intressen med Big Data.

Vilket är ett skäl för att vara ytterst vaksam. Finns det anledning att tro att staten och de sociala plattformarna nu etablerar något slags symbios, där staten värderar tillgång till data om folket högre än individens rätt till privatliv? Ser – och griper – nätjättarna nu tillfället att konsolidera sin datainsamling med myndigheternas tysta medgivande?

Vad händer om data från de sociala plattformarna samkörs med myndigheternas övriga register och eventuellt synkas med massövervakningens verktyg? Eller med de nya corona-appar som man överväger att införa?

Detta kan leda till en mycket omfattande kontroll- och övervakningsstat. Speciellt som verktyg för övervakning som en gång har införts – om än »tillfälligt« – kan visa sig vara mycket svåra att bli av med. Och att historien visat att i princip all övervakning som införs drabbas av ändamålsglidning, där den kommer att användas i nya syften.

Bortsett från vad som kan motiveras eller ej i den rådande situationen: Man bör rent allmänt ha någon form av vattentäta skott mellan statens övervakning och registrering å ena sidan – och de sociala plattformarnas insamling av persondata å den andra.

Nätjättarna samlar data om oss för att tjäna pengar. Staten gör det för att bestämma hur den vill att vi skall leva våra liv, med tvång om så krävs. Om dessa två intressen flyter samman blir resultatet en korporativistisk storebrorsstat – som minskar individens privata sfär, frihet och rätt till självbestämmande.

/ HAX

Så växer övervakningsstaten snabbare än lagstiftningen

Företaget Clearview har en enkel men obehaglig affärsidé: Man dammsuger internet och sociala media på bilder av identifierbara personer. Sedan tillhandahåller man en tjänst för automatiserad ansiktsigenkänning.

För en tid sedan drabbades Clearview av en läcka – där deras kunder exponeras i varierande omfattning.

Av denna läcka framgår det att Clearview har gjort affärer med svenska myndigheter. Datainspektionen försöker nu utreda vilka myndigheter det handlar om – och i vilken mån något olagligt förekommit. (Värt att notera är dock att Datainspektionen redan i höstas gav polisen rätt att använda automatiserad ansiktsigenkänning, i vart fall på försök.)

Medan vi väntar på vad som kommer ut ur detta, så pekar fallet på en oroväckande trend. I allt större utsträckning använder sig myndigheter runt om i världen av privata företag och tjänster – vad gäller sådant som de själva inte kan eller får syssla med, eller som befinner sig i gråzonen.

Det behöver inte vara automatiserad ansiktsigenkänning. Det kan lika gärna handla om persondata, som samlas in och sedan säljs av nätjättarna, Big Data och data brokers.

Förr talades mycket om risken med samkörning av olika register. Detta är fortfarande en risk – som ökar i takt med att allt fler nya register och datakällor kan kopplas till systemen. Det gäller så väl data och tjänster från privata aktörer som EU:s allt mer långtgående krav på informationsdelning mellan medlemsstaternas olika register.

Detta är problematiskt på många sätt. Bland annat genom att myndigheterna får tillgång till en infrastruktur för kontroll och övervakning som varken kräver demokratiskt godkännande eller demokratisk kontroll.

Facebooks godtyckliga censur är ett problem

Facebook agerar fullständigt ologiskt och utan ett spår av konsekvens i sitt förbud mot annonser som rör »sociala frågor, val eller politik«. Dessutom är förbudet i sig ett demokratiskt problem.

En bloggpost från tidskriften Kvartals chefredaktör Jörgen Huitfeldt fångade mitt intresse. Ämnet är hur Facebook godtyckligt och inkonsekvent stoppar vissa av tidskriftens annonser. Detta är extra intressant då Kvartal är en högst »rumsren« tidskrift på den borgerliga kanten – som inte med någon måttstock kan anklagas för att sprida hat eller hot.

Till och med en annons som marknadsför en intervju med moderatledaren Ulf Kristersson censureras. Annat släpps igenom. Och vid något tillfälle har kända och respekterade debattprofiler till och med blivit tillfälligt avstängda från Facebook för att ha delat inlägg (inte annonser) som det varit fritt fram för Kvartal själva att lägga upp på plattformen.

Veckan därpå börjar vi mer konsekvent att pröva Facebooks annonseringsregler för att försöka hitta någon slags logik. Vi lägger en slant på att marknadsföra Veckopanelen med Sanna Rayman, Gunilla Kindstrand och Karin Svanborg Sjövall. Där blir det nej. Återigen med motiveringen från roboten (kanske) att man inte får marknadsföra innehåll med ”sociala frågor, val eller politik.”

Därefter provar vi med Viktor Barth-Krons kommentar om Kristdemokraterna. Den går igenom. Handlar den om val och politik? Ja tveklöst. Förstår vi varför den får grönt ljus? Nej.

Vi provar med en ytterligare kommentar av Viktor Barth-Kron. Kanske är det honom Facebook gillar? Denna gång handlar hans text om Sverigedemokraterna. Den blir nekad. Utan motivering.

Den enda förklaring jag kan komma på är att det kan röra sig om att en del människor anmäler inlägg och annonser med åsikter de inte gillar. Helt enkelt för att de vill tysta dem som har en annan åsikt. Om det är organiserat eller ej kan vi låta vara osagt. Sedan gör Algoritmen sin grej och därefter kanske eller kanske inte inlägget / annonsen granskas av en människa som kanske eller kanske inte ändrar beslutet någon gång i efterhand.

Om det är så att människor anmäler publiceringar bara för att de inte delar de åsikter som framförs – då är detta ett problem som Facebook borde ta tag i. Till exempel skulle uppenbara okynnesanmälningar kunna leda till att anmälaren stängs av för någon form av falsk tillvitelse.

Men så har vi det märkliga påstådda förbudet mot att marknadsföra inlägg som rör »sociala frågor, val eller politik«. Vilket låter som en utmärkt bekväm ursäkt för Facebook för att rensa bort sådant som någon möjligen kan uppleva som stötande eller provocerande. Och som samtidigt för tankarna till Huxleys dystopi »Du sköna nya värld«. Allt skall vara slätstruket, lättsmält och okontroversiellt till förmån för ytliga distraktioner i form av lätt underhållning.

Med tanke på Facebooks dominerande ställning som social medie-plattform är detta skrämmande. Och att medvetet fördumma användarna är i ett vidare perspektiv ett demokratiskt problem.

Att förbjuda marknadsföring av inlägg som rör sociala frågor, val eller politik är dessutom att gå maktens ärenden. Ett etablerat parti eller en stor organisation med massor av följare har inga svårigheter att nå många användare genom att helt enkelt dela sina vanliga inlägg. Men för ett litet eller nytt politiskt parti, en ny aktivistgrupp eller för all del en privatperson med andra, nya åsikter innebär förbudet mot att marknadsföra inlägg att de får extremt svårt att nå det genomslag som etablerade makthavare har gratis. Spelreglerna är helt enkelt riggade.

Sedan kan man ju undra när det blev ett problem att människor intresserar sig för »sociala frågor, val eller politik«.

Facebook är förvisso ett privat företag. De får ha i stort sett vilka regler de vill. Och de är fria att sälja annonser till vilka de vill – eller att låta bli. Men det innebär inte att de kan förvänta sig att undgå kritik när de beter sig idiotiskt.

/ HAX

Kvartal: Facebooks skruvade version av yttrandefrihet »

WSJ: Google manipulerar sina sökresultat

Wall Street Journal har en intressant artikel med rubriken »How Google Interferes With Its Search Algorithms and Changes Your Results«. Tyvärr ligger den bakom betalvägg, men den ibland kontroversiella siten ZeroHedge sammanfattar det viktigaste.

WSJ:

»THE JOURNAL’S FINDINGS undercut one of Google’s core defenses against global regulators worried about how it wields its immense power – that the company doesn’t exert editorial control over what it shows users. Regulators’ areas of concern include anticompetitive practices, political bias and online misinformation.«

Vad det kokar ner till är alltså frågan om huruvida Google är ett verktyg / en plattform eller en publicist. Som verktyg kan de knappast hållas ansvariga för sökresultat och innehåll. Men som publicist blir det tvärt om. Och för varje gång företaget påverkar sökresultaten får det allt svårare att hävda att det endast är en plattform.

Nu skall man visserligen hålla ett par saker i minne. Dels att alla sökresultat är individuella, vilket kan göra det svårt att kontrollera olika teser om hur sökmotorn fungerar. Dels att det pågår en ständig dragkamp där traditionell media vill ha tillbaka de annonsörer som gått till Google. Och dels att det pågår en politisk strid, där vissa amerikanska och europeiska politiker vill dela upp bolaget.

Detta sagt är det ändå mycket uppseendeväckande som rapporteras. Intressant nog är det inte bara konservativa, utan nu även vänstersiter som påstår sig ha blivit missgynnade eller svartlistade av Google. Det påstås också att Google gynnar stora annonsörer framför små och att siter med kontroversiella ämnen får färre annonser.

ZeroHedge skriver:

To sum it all up: Thomas Ferguson notes in an email “the last third of the WSJ article basically describes ‘electronic corporatism’ in which big private tech concerns look out for each other. Everyone else can’t even get an answer.”

Där någonstans är det möjligt att en stor del av problemet ligger – att Google inte är transparenta med hur de arbetar. Vilket gör det svårt för företaget att förklara vad som är relevanta ändringar (som att förhindra spam) och vad som kan vara till exempel politiskt missgynnande eller gynnande. Å andra sidan måste de hålla sina algoritmer hemliga för att inte kunna manipuleras av yttre aktörer.

Länkar:

• WSJ: How Google Interferes With Its Search Algorithms and Changes Your Results »

• ZeroHedge: How Google Interferes With Its Search Algorithms And Changes Your Results, Bombshell WSJ Report »