Det är valår. Det vill säga en tid då våra politiker är extra ovilliga att diskutera övervakning och medborgarnas rätt till privatliv. De vet att frågan är ett minfält.
Men när det är val måste vi kräva besked om framtiden och utkräva ansvar för det som varit. Vi kan inte rusa vidare in i övervakningsstaten utan diskussion eller eftertanke.
Även om politikerna försöker ducka – så är det ett demokratiskt hygienkrav att kräva svar på frågor som rör våra grundläggande fri- och rättigheter.
Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna slår fast huvudregeln: Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.
Och EU-domstolen har dragit gränsen: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.
Här är några relevanta frågor.
• Hur mycket övervakning skall vi ha?
• Vilka risker ser du med en allt för omfattande övervakningsstat?
• Vi får ständigt mer massövervakning. Vid vilken punkt tycker du att det blir problematiskt?
• Har vanligt hederligt folk rätt till privat kommunikation?
Ju enklare, desto bättre. Trassla inte till det. Och om de politiska kandidaterna försöker ducka – upprepa frågan tills du får ett svar. Låt dem inte komma undan.
Naturligtvis är det kul om man kommer åt att fråga partiledare och toppkandidater. Men underskatta inte partiernas fotfolk som står i valstugor, delar ut flygblad och diskuterar politik vid fikabordet.
Jobbiga frågor skickas snabbt uppåt i partiorganisationen och måste i någon mening hanteras. Om det kommer in mer än enstaka rapporter om att en fråga bubblar, måste de politiska partierna förhålla sig till den.
Pårom! Om inte du ställer våra politiker till svars lär ingen annan göra det. Och var alltid saklig och artig, även om det kan vara frustrerande att försöka få dem att svara.
De skall inte komma undan med att urholka våra grundläggande fri- och rättigheter i tysthet.
CC0
