Nätet till folket!
I denna kategori publicerar vi poster som främst rör Sverige, rent svenska nätfrågor och svensk politik.
»Integritet är en lyx som enbart går att åtnjuta när andra intressen står tillfredställda, skulle man kunna sammanfatta doktrinen. Detta är i grunden är en omöjlig hållning. Tanken att staten någonsin skulle nå denna punkt och i stället börja ge ifrån sig redan beviljade maktmedel är fullständigt orealistisk.«
Adam Danieli, på Timbros Smedjan: Borgerligheten måste åter ta strid mot övervakningssamhället »
MP-ministrarna Åsa Lindhagen (jämställdhet) och Amanda Lind (kultur och demokrati) skriver i Expressen:
»Detta är inte tider att vara naiv. Vi har sett förut vad som kan hända när gränser förskjuts för vad som går att säga. Sett hur samhällen förändrats i grunden. För att människor inte sa stopp, för att stegen längs det sluttande planet föreföll så små och obetydliga.
Det är hög tid att säga stopp.«
Det man syftar på är rasism – och att rasism normaliseras är inget som någon önskar. I vart fall väldigt få.
Debattartikeln väcker samtidigt massor av frågor, som den lämnar obesvarade.
Hur vill ministrarna sätta upp gränser för vad som »går« att säga? Var går i så fall gränsen, utöver vad som redan idag regleras i lag? Vem skall bestämma var denna gräns går? Utifrån vilka principer?
Det är samtidigt oroväckande att ministrarna inte med en stavelse tycks reflektera över det faktum att just inskränkningar i yttrandefriheten traditionellt sett har varit auktoritära, totalitära och odemokratiska regimers verktyg.
Ser man till historiens största tragedier – då är det snarare regimer än folket som piskat upp hat mot olika grupper i samhället. Vilket lett till förtryck, förföljelse och miljontals döda.
Det sluttande plan som nämns i citatet ovan kan lika gärna beskriva hur politiken – inte minst på EU-nivå – ständigt urholkar de medborgerliga fri- och rättigheterna i namn av än det ena, än det andra.
Man kan lätt få intrycket att det är kritik mot regeringens och Miljöpartiets politik som stör artikelförfattarna.
Därmed inte annat sagt än att rasism kan vara problematisk och att den är intellektuellt grund.
Ingen människa kan rå för vad hon föds till – och den enda måttstock individer kan mätas efter är deras handlingar. Vilket är en position som bäst försvaras i en fri och öppen debatt. Men om man bannlyser oönskade yttranden – då omöjliggör man även debatten och dess motargument.
Ministrarnas utspel är oroväckande och problematiskt. Miljöpartisterna måste svara på frågorna ovan. Exakt vilken slags yttranden är det de vill stoppa? Vem skall bestämma detta? Och hur är det tänkt att gå till?
SVT rapporterar:
»Efterlysta personer eller misstänkta för allvarlig brottslighet ska avslöjas vid gränsen – genom ansiktsigenkänning. Det föreslår regeringen i ett nytt lagförslag som ska göra det möjligt för polisen att testa tekniken på Skavsta flygplats.« (…)
»Passagerare kommer att fotograferas vid gränskontrollen. Med hjälp av biometrisk ansiktsverifiering jämförs bilden sedan med den biometriska bild som finns lagrad på en minneskrets i passagerarens pass.«
I sig är detta kanske inte så uppseendeväckande: Man vill kontrollera att personen vid gränskontrollen är samma person som i passet.
Justitieminister Morgan Johansson (S) säger »Jag tror att det finns en stor förståelse bland svenska folket för att vi behöver den här tekniken vid våra gränspassager.«
Detta är en trojansk häst.
Regeringen banar väg för automatiserad ansiktsigenkänning genom en någorlunda rimlig applikation som kan antas vara godtagbar eller rent av önskvärd bland befolkningen.
Men automatiserad ansiktsigenkänning kan även vara ständig övervakning och spårning av alla som rör sig i samhället, i realtid. Det kan vara automatiserad registrering eller identifiering av deltagare på ett politiskt möte. Det kan vara skattemyndigheten som vill snoka i dina förehavanden. Det kan vara myndigheter som vill bygga sociogram ör att kartlägga människors förhållande till varandra. Och som vanligt kommer antalet falska positiva att vara överväldigande – även om träffsäkerheten skulle vara 99%, vilket inget system kommer i närheten av idag.
Om vi skall ha gränskontroller är det naturligtvis rimligt att man kan kontrollera att den inresande är den han eller hon uppger sig vara i sin identitetshandling. Men det gäller att se upp, så att detta inte blir en bakdörr för att öppna upp för en teknik för massövervakning och kontroll av vanligt, hederligt folk.
SVT: Regeringen vill testa ansiktsigenkänning på svensk flygplats »
Nu har ”kontantkortsutredningen” överlämnat sitt förslag till regeringen. Det blev som väntat ett förslag om förbud mot anonyma kontantkort.
Från regeringens hemsida:
»Utredaren har funnit att de brottsbekämpande myndigheterna har ett påtagligt behov av uppgifter om vem som innehar kontantkort och att en skyldighet att registrera sådana uppgifter skulle främja brottsbekämpningen. Vid en avvägning mellan de positiva effekter som en registreringsskyldighet skulle innebära för brottsbekämpningen och de negativa effekter som registreringsskyldigheten skulle kunna ha för vissa enskilda har utredaren funnit att fördelarna med en registreringsskyldighet väger över.«
Naturligtvis är polisen glad. Varje förslag som ökar ordningsmaktens insyn i människors liv kan i sig motiveras med att det då blir lättare att utreda brott – oavsett hur långt sådana förslag går. Total övervakning av alla överallt och alltid skulle förvisso göra det lättare att utreda brott. Men vill vi leva i ett sådant samhälle?
Man måste fråga sig om detta verkligen är effektivt, ur ett brottsbekämpande perspektiv. Kommer kriminella element verkligen att vara så korkade att de använder telefonkort som är registrerade på dem själva i sin brottsliga verksamhet? Man kan ana att det kommer att uppstå en marknad för ”telefonkorts-målvakter”, stulna SIM-kort och abonnemang från länder utan ID-krav.
Och hur blir det för dem som verkligen har ett legitimt, berättigat behov av anonyma telefonkort? Det kan handla om individer som gömmer sig från en våldsam partner; om människor som anonymt behöver kunna kommunicera med media; om flyktingar som är förföljda av myndigheterna i sina hemländer. Listan kan göras mycket längre.
Detta är även en principfråga. Rätten till privat kommunikation måste även omfatta rätten till privat telekommunikation. Staten har ingen automatisk rätt att veta vem som kommunicerar med vem. Anonymitet är inget brott.
Som en ironisk twist kan nämnas att utredaren,Sigurd Heuman, även är ordförande i Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden. Han står också bakom en utredning som landade i att svensk datalagring är förenlig med EU-rätten – i direkt strid med EU-domstolens beslut.
Länkar:
• Regeringen: Kontantkortsutredning överlämnad till Mikael Damberg »
• Justitiedepartementet: Registrering av kontantkort, m.m. »
• Utredning/promemoria (PDF) »
Jag fylls av olust över veckans utredning om att inrätta en speciell myndighet för psykologiskt försvar – med rätt att bedriva signalspaning. Att den betraktar internet som ett problem sägs rakt ut.
Visst. Organiserad utländsk påverkan kan vara ett problem. Men den kan påfallande ofta vara förvillande lik oorganiserade röster ur folkdjupet. Det är att göra det lätt för sig att avfärda känslig kritik som desinformation från ryska trollfabriker.
Här uppstår med nödvändighet något slags gråzon. För att ge sig in i det stora informationskriget måste den nya myndigheten först bli klar över vad som skrivs och vem som skriver vad. Om man letar efter något, då måste man betrakta helheten. Då är alla vanliga gaphalsar, aktivister, debattörer, medborgarjournalister, nätfyllon, åsikts- och alternativa nyhetssiter den höstack i vilken staten kommer att leta efter en nål. Med hjälp av signalspaning.
Innan vi vet ordet av kommer mandatet att utökas med hat och hot på nätet. Vilket är ett gummibegrepp som kan betyda och omfatta nästan vad som helst. I Tyskland och Frankrike har man infört mycket problematiska lagar på området.
En annan aspekt är att det redan idag är en massa tjafs om huruvida staten påverkar åsiktsbildningen. Och mer tjafs lär det bli om vi får en myndighet med uppdrag att säkra den sanna och rätta sverigebilden.
Lägg till detta att vi just nu håller på att få uppladdningsfilter på internet. Inte bara vad gäller upphovsrättsskyddat material, utan även åsikter, information och yttranden som ytterst definieras av politiken. Vilket leder till att allt som alla laddar upp kommer att granskas av algoritmer som i sin tur avgör vad som får publiceras. Vilket är förhandscensur.
Det är inte helt uppenbart att hotet mot demokratin och den fria åsiktsbildningen idag bara skulle komma från Putins trollfabriker. Vårt eget politiska system och vår egen lagstiftning är också på väg att bli ett allt mer påtagligt och lömskt problem.
Rätt konstruerad och inriktad skulle en myndighet för psykologiskt försvar möjligen vara en rimlig idé. Men sjösatt av samma människor som gav oss FRA-lagen, datalagringen, statstrojaner och som ständigt vill inskränka våra fri- och rättigheter av det ena eller andra skälet – så förbehåller jag mig rätten att vara skeptiskt avvaktande.
/ HAX
Uppdatering – fler skriver idag om utredningen:
• Håkan Boström: Gå inte i den ryska fällan »
• En ny myndighet för dig utgiven »
Idag har regeringen hållit en pressträff med anledning av att en utredning om Sveriges psykologiska försvar har överlämnats till inrikesminister Damberg.
Man menar att Sverige har ett behov av en ny myndighet, då det arbete som sker på området idag saknar styrning, samordning och ansvarsfördelning. Och påverkanskampanjer för att destabilisera vårt samhälle kan naturligtvis vara ett påtagligt problem.
Samtidigt som utredaren talar om vårt behov av att försvara demokratin och den fria åsiktsbildningen – så måste man vara medveten om att här finns en tydlig gråzon. Vad som är otillbörlig påverkan och vad som är en avvikande åsikt, opposition eller berättigade protester kan vara svårt att avgöra.
Detta ser vi till exempel i de länder som nu har protester mot lockdown i corona-krisens spår. Det finns starka misstankar om att delar av informationen kring detta kommer från trollfabriker i andra länder. Men samtidigt finns en fullt legitim kritik – då det ju faktiskt handlar om att inskränka medborgarnas fri- och rättigheter. Sådan kritik måste naturligtvis få förekomma. Samtidigt uppfattas den av många i ansvarig ställning som ett hot mot ett för tillfället samhällscentralt beslut, som inte bör undermineras.
Dessutom finns alltid en risk för att verktyg och rutiner för psykologiskt försvar kan missbrukas av en regering – av oförstånd, inkompetens eller i direkta propagandasyften.
En intressant detalj är att den nya myndigheten föreslås få tillgång till signalspaning, på samma sätt som till exempel Säpo.
Det är inte kristallklart varför. Men så här skriver man:
»Utredningen kan konstatera att informationspåverkan i många fall bedrivs så att den är svår att upptäcka, t.ex. med dold eller falsk avsändare eller inbäddad i andra aktiviteter. För att effektivt kunna hantera och möta påverkansaktiviteter behöver myndigheten ha en god förmåga att identifiera, analysera och bedöma information uti-från syftet att klarlägga eller avfärda samband mellan olika påverkans-aktiviteter.«
Ett par av utredningens ledamöter motsätter sig att ge den nya myndigheten tillgång till signalspaning.
Vad man än tycker om detta kan man konstatera att ändamålsglidningen vad gäller FRA-lagen fortsätter och att statens rätt till övervakning utökas med ännu ett steg.
Detta är några snabba puckar som reaktion på vad som presenterats. Nu är det dags för en mer noggrann genomläsning av den 244-sidiga utredningen.
Länkar:
• Regeringens presskonferens »
• Utredningen (PDF) »
Rätten till privatliv – däribland privat korrespondens – är en mänsklig rättighet.
Länge har man på olika sätt gjort avsteg från denna princip när det gäller korrespondens online. Vilket är problematiskt. Samma regler bör gälla på internet som i övriga samhället.
Nu »harmoniseras« detta – på ett dåligt sätt, genom att regeringen vill utreda om den grundlagsskyddade brevhemligheten kan upphävas.
Digitaliseringsminister Anders Ygeman (S) förnekar inte att detta är problematiskt. Till SVT säger han:
– Det handlar om den knepiga avvägningen mellan den grundlagsfästa brevhemligheten och värdet av att kunna bekämpa den här brottsligheten, säger han.
Ständigt dessa »avvägningar« mellan grundläggande fri- och rättigheter och det ena eller andra. Varje gång en sådan avvägning eller kompromiss görs innebär det – med nödvändighet – att våra fri- och rättigheter inskränks.
Våra fri- och rättigheter är ytterst medborgarnas garanti mot övergrepp från överheten och mot maktmissbruk. Därför skall de inte begränsas över huvud taget.
Visst, det finns falska nyheter som syftar till att underminera samhällets stabilitet. Och visst, det finns gott om galna uppgifter, illvilliga rykten och kontraproduktiva råd på nätet. Det kan vara problematiskt. Frågan är hur detta skall hanteras.
I Ungern kan man nu sätta folk i fängelse om de argumenterar mot regeringens linje i corona-krisen. Frankrike har redan lagstiftning mot falska nyheter i samband med valrörelser, vilket lätt kan utökas till andra situationer. Tyskland har problematiska regler om vad som får sägas online. Och EU har något slags plan, enligt bilden ovan.
Ett problem med den rådande corona-krisen är att vi vet för lite. Vi känner inte till smittspridningens verkliga omfattning. Det är inte helt säkert att vi utvecklar immunitet, i vart fall inte i den omfattning som vore önskvärt. Effekterna på ekonomin är svåra att överblicka. Vi vet inte om eller när det kommer att finnas något effektivt vaccin. Vi tycks inte känna till alla virusets medicinska effekter. Ingen kan med säkerhet säga vilken nationell taktik som är bäst. Och så vidare.
I en situation som denna är allt man kan göra att ta del av många olika källor, många olika åsikter och många olika nyhetsrapporter – för att kunna bilda sig en så rättvisande bild som möjligt. Naturligtvis skall man då vara medveten om att all information har en avsändare och att alla avsändare i någon mån har ett syfte med sitt budskap.
Så även om regeringar runt om i Europa – och även EU-kommissionen – uttrycker en vilja att motarbeta falska nyheter, kan sådant få oönskade konsekvenser. Det kan lika gärna sluta med att man slår ner på sådant som har ett korn av sanning i sig – och att man själva sprider felaktig information och dåliga analyser.
Men så ser makthavarna inte på saken. De har ett behov av att styra verklighetsbilden. Det handlar om att det måste framstå som att de vet vad de gör och att de är till nytta. Annars har de inget existensberättigande.
I detta perspektiv är det allvarligt att EU nu är på väg att införa olika former av automatiserade uppladdningsfilter på internet. De filter som blir konsekvensen av det nya upphovsrättsdirektivet öppnar portarna. Där etableras principen om att allt som alla laddar upp på sociala media skall granskas och analyseras innan det kan publiceras. Vilket är förhandscensur. Och med den nya förordningen mot terror-relaterat innehåll online öppnar man dörren för att uppladdningsfilter även skall kunna användas mot åsikter. Sedan är det lätt gjort att utöka mandatet för vilka åsikter detta gäller. Speciellt i en krissituation, då makthavarna känner sig pressade.
Detta är på väg att bli ett påtagligt hot – mot så väl fri information som fri debatt.
När verktyg för censur väl är på plats, då är principen etablerad. Då kan dessa verktyg användas mot allt som politiker ogillar, fruktar eller vill tysta ner. Därför skall den dörren hållas stängd.
Vi befinner oss inte bara i en medicinsk och en ekonomisk kris – utan även i en politisk. Svåra beslut med långtgående konsekvenser måste fattas – utifrån otillräcklig och ofta motstridig information. Så man skjuter från höften.
Nya verktyg för massövervakning rullas ut. System utvecklas för att identifiera och följa såväl kollektiv som enskilda individer i samhället. Staten, Google, Apple och Facebook ser synergieffekter i att samordna data och analys sinsemellan. Fullmaktslagar klubbas igenom i riksdagen. Människors frihet inskränks.
Få protesterar – eller ser ens helhetsbilden. Vi är rädda och vill att någon skall komma till vår hjälp. Då kan statens makt utökas nästan hur mycket som helst – på bekostnad av individens frihet. Då är det skit samma vad överheten gör, så länge någon gör något. Vilket är en fullt begriplig men mycket farlig, känslomässig reaktion – i en tid då vi borde hålla huvudet kallt och vara vaksamma.
Och i detta delikata ögonblick sänder EU:s kommissionär för bland annat säkerhetsfrågor, Ylva Johansson, brev till ordföranden för utskottet för mänskliga fri- och rättigheter i Europaparlamentet. Hon vill att det i stort sett corona-stängda parlamentet tillsammans med med ministerrådet och kommissionen snarast skall förhandla klart en förordning som medför nätcensur.
Detta steg i EU:s beslutsprocess kallas trilogue och är en förhandling mellan EU:s tre institutioner, bakom stängda dörrar. Det är där man gör upp när något har kört fast. I detta fall är det ministerrådet och parlamentet som är oense om en förordning om terror-relaterat innehåll online. Ministerrådet vill ställa orimliga krav på sociala media och andra plattformar. Ministerrådet vill även tvinga fram något slags uppladdningsfilter – vilket per definition är förhandscensur. Detta för att belysa bara några av problemen. (Läs mer här »)
Ett problem i sammanhanget är att det är staten som bestämmer vad och vilka den vill betrakta som terrorism och terrorister. Och staten styrs av politiska krafter som ibland är påfallande tondöva när det kommer till medborgarrätt och rättsstat.
Ett annat problem är att EU nu även påbörjat arbetet med sin Digital Services Act – som bland annat är tänkt att skapa enhetliga EU-regler för att bekämpa hat och hot på nätet. Vilket är en känslig och kontroversiell fråga som lämnar utrymme för subjektiva värderingar och ändamålsglidning. Då är det vanskligt att redan ha etablerat ett verktyg för förhandscensur – som då kan användas i nya syften.
Vännerna i Bryssel kan dessutom berätta att landet som innehar EU:s ordförandeskap i denna ödets stund – Kroatien – går helt i EU-kommissionens ledband. Det gör däremot inte ordförandelandet nästa halvår – Tyskland – som sägs vilja göra om delar av förordningen.
Förmodligen är det för att förekomma Tyskland som Ylva Johansson försöker driva Europaparlamentet framför sig. Men att introducera något slags nätcensur under pågående samhällskris är uppseendeväckande dåligt omdöme. Vår demokrati är stresstestad nog som det är. Och det går inte riktigt att frigöra sig från misstanken om att det kan vara något mer i görningen.
Just nu är det viktigt att allt som sker, sker öppet och transparent. Om överheten försöker dölja något eller spela under täcket riskerar den hela sin trovärdighet. Vilket gäller så väl EU som regeringen och myndigheterna.
Till exempel tror jag att det vore av stort värde om Folkhälsomyndigheten förklarar exakt vilken strategin för den svenska modellen är, vad den grundar sig på och varför man anser att den är det bästa alternativet – på ett sätt så att alla kan förstå. Så att vi slipper spekulationer och tveksamhet. Detta även om det skulle leda till en tuff debatt i sak – vilket naturligtvis är jobbigt för beslutsfattarna, men till gagn för demokratin.
Samtidigt som behovet av information är stort, tycker jag att traditionell media vrider ur varenda klick och lösnummer ur krisen. Inte sällan går det över i sensationalism, att skapa konflikter och att skrämmas. Som jag nämnt tidigare är nyhetscykeln idag kort, tempot högt och konkurrensen mördande. Detta kan skapa mer oro än det finns grund för. Vilket i sin tur ökar trycket på politikerna att lägga fram fler förslag som begränsar våra fri- och rättigheter.
/ HAX
Ur regeringens lagrådsremiss om en fullmaktslag för att bekämpa coronaviruset:
»Regeringen ska enligt förslaget få meddela särskilda föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna som gäller skyldigheter för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden, men enbart om det av smittskyddsskäl behövs för att hantera spridning av det virus som orsakar covid-19.«
Vilket i stort sett kan betyda vad som helst – så länge det finns något slags koppling till COVID-19.
Till exempel kan det öppna för att tvinga medborgarna att använda appar för smittspårning, rätt att resa eller för en mer heltäckande mobilspårning.
Teoretiskt sett skulle lagen även kunna användas för att begränsa enskildas tillgång till internet för den som till exempel anses undergräva regeringens trovärdighet eller auktoritet i krishanteringen. Det är knappast troligt att så skulle ske. Men med den aktuella skrivningen är det ändå möjligt.
En annan risk är att den nya lagen skulle kunna användas för att begränsa enskildas ekonomiska aktiviteter när krisen börjar få än större genomslag i ekonomin. Vilket, med tanke på att Sverige är ett i princip kontantlöst samhälle, kan få långtgående konsekvenser för individens frihet och självbestämmande. (Se till exempel vad som hände på Cypern under Euro-krisen, då staten helt sonika konfiskerade en del av alla banktillgodohavanden.)
Det är i detta sammanhang viktigt att regeringsbeslut som fattas under den nya fullmaktslagen omedelbart underställs riksdagen för att godkännas eller upphävas. Att riksdagen vid senare tillfälle – efter tidsödande beredning – får möjlighet att upphäva beslut räcker inte. Inskränkningar av våra fri- och rättigheter måste – om de över huvud taget skall vara acceptabla – ha bredast möjliga demokratiska förankring.
Om historien lärt oss en sak, då är det att tillfälliga rättighetsinskränkningar tenderar att förlängas eller bli permanenta.
/ HAX