Femte juli

Nätet till folket!

Spaning

Vi skådar in i framtiden.

Tyska politiker vill kontrollera vad folk ser i sociala medier

av

I Tyskland vill delstaterna lyfta betrodda mediers synlighet framför annan information i sociala medier och sökmotorer.

De tyska delstatliga mediemyndigheterna (Landesmedienanstalten) kan komma att få inflytande över nyhetsartiklars synlighet i sociala medier och sökmotorer.

Den här gången handlar det inte om censur utan om innehåll som plattformarna förväntas lyfta fram framför annat.

Det finns redan en tysk reglering som säger att betrodda mediers appar skall vara mer synliga i Apples och Googles app-stores än andra. Det man nu diskuterar är att lyfta fram visst innehåll från vissa mediehus i sociala medier genom att skruva på algoritmerna.

Landesmedien-anstalterna som bestämmer över detta är i teorin fristående. Men deras ledamöter utses av delstatsparlamenten, de finansieras av delstaterna och de utövar offentlig tillsyn. Så i praktiken är de politiska organ.

Att den politiska makten skall styra informationsflödet är en dålig nygammal tysk idé. Nu vill man alltså göra samma sak igen – men med förment goda intentioner (som avgörs av det för tillfället rådande politiska modet).

Hur detta är tänkt att gå ihop med Europakonventionens artikel 10 om yttrandefrihet är en gåta…

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Att delstatliga organ går in och prioriterar viss information högre än annan i folks flöden känns väldigt mycket som »offentlig myndighets inblandning«.

Man bör i sammanhanget hålla i minnet att begränsningar av de grundläggande mänskliga rättigheterna som regel motiveras med kollektivets bästa.

Det gäller även om det handlar om missriktad välvilja i namn av kampen för demokrati och mot desinformation.

Att mediefrågorna ligger på delstatsnivå i Tyskland beror på att man inte vill riskera att en central regering tar kontroll över alla medier (igen). Men då delstaternas mediemyndigheter samverkar och samordnar sig blir resultatet att alla ägg ändå läggs i samma korg.

• So bauen die Medienanstalten an einer Pflicht zur Bevorzugung „verlässlicher“ Medien in den sozialen Netzwerken »

CC0

Är AI ett hinder för intellektuellt framåtskridande?

av

AI:s språkmodeller speglar främst det dominerande narrativet och riskerar därför att vilseleda genom att utelämna relevant information.

Vi har väl alla varit med om att AI:s språkmodeller hävdar en sak – för att sedan backa när ny information tillförs. Står man på sig kan det till och med hända att den LLM man använder hittar vetenskapliga papper som stöder andra teser än den som maskinen först har framfört.

Det vill säga att man inte kan lita på det första svaret man får. Som i alla andra sammanhang måste man vara källkritisk, ställa uppföljande frågor och uttryckligen efterlysa avvikande teser och vetenskapliga papper som säger något annat.

Detta beror rimligen på att språkmodellerna viktar olika teser utifrån hur omskrivna och allmänt spridda de är. För AI hade jorden fortfarande varit platt.

Inte sällan är svaren på saker vi frågar AI om inom vårt område närmast copy-paste från EU:s eller regeringens presmeddelanden, som sedan även klistrats in i TT-telegram och traditionell medias rapportering.

Det är först när man har lyckats bryta sig igenom denna vall som man hittar den riktigt intressanta informationen och de rapporter som utmanar det dominerande narrativet.

Men för att lyckas med det måste man veta vilka frågor man ska ställa. Vilket i sin tur bygger på att man redan har kännedom om de aktuella politiska processerna i fråga.

Resultatet blir att den som saknar omfattande bakgrundsinformation riskerar att vilseledas av AI genom vad modellerna utelämnar. Det är ett problem.

Att det fungerar så här bekräftas i en ny studie i tidskriften Nature. Den visar att det inte bara är techjättar och regeringar som formar språkmodellernas världsbild, utan att etablerade medier också har ett starkt bidragande inflytande.

Studien visar även att medias inflytande över AI är större i länder med begränsad pressfrihet. Vilket inte heller är så konstigt. Men intressant.

Då mycket av dagens journalistik är öppet agendadriven, även i länder med stor pressfrihet, väcks därför frågan om AI:s objektivitet – eftersom den tränas på sådan information.

Själva uttrycket »artificiell intelligens« riskerar att leda fel. Det handlar inte om intelligens i betydelsen självständigt tänkande – utan om maskininlärning, som till sin natur befäster etablerade narrativ.

Även vad gäller AI tycks min gamle samhällskunskapslärares varningsord vara relevanta: All information har en avsändare. Alla avsändare har ett syfte med sin information.

• Nature: State media control influences large language models »

CC0

Om EU lägger locket på kommer kritiken att koka över

av

Framtiden är dyster för ett samhälle där övervakningen ständigt expanderar och yttrandefriheten naggas i kanterna.

Driver man denna utveckling till sin spets blir vår framtid ett auktoritärt kontrollsamhälle där man inte får säga vad man vill.

Vad gäller yttrandefriheten är spelplanen komplicerad. På ena fronten har vi politiker som är fokuserade på att behålla makten, kontrollen och sin image. Och deras funktionärer.

De har skapat välmenade projekt och narrativ som ofta får oväntade och oönskade konsekvenser. Därför ifrågasätts de också av populistiska krafter när de kolliderar med verkligheten.

Dagens politiska ledare misstänker att vi kommer att få något slags odemokratiskt samhälle om någon annan än de själva har makten. Och de är övertygade om att de har rätt och att de kämpar för det goda.

På andra sidan finns oppositionella, samhällskritiker, besvärligt folk, oliktänkande, människor som oroas över utvecklingen i den praktiska verkligheten och som tycker att nu får det vara färdigtramsat. Att vi måste skärpa oss.

Dessa människor drivs främst av en önskan om att ordning skall råda och att vårt samhälle skall fungera på ett rimligt sätt. De betraktar politiker, myndigheter, medier och vad som kan kallas eliten som ansvariga för de problem som har uppstått.

Här uppstår en friktionsyta.

I vår uppkopplade värld kan vem som helst faktagranska, skapa opinion och lägga sig i med ett knapptryck. Inte alla är insatta i alla detaljer. Inte alla uttrycker sig elegant.

Vilket politikerna upplever som problematiskt och hotfullt.

Det är här EU:s Digital Services Act kommer in. Enligt DSA måste sociala medier ta bort skadligt innehåll och sådant som kan anses skapa »systemiska risker«.

Förenklat handlar det senare till exempel om sådant som kan påverka samhället, demokratin, val, folkhälsa, barns säkerhet, grundläggande rättigheter och det offentliga samtalet.

Eftersom nästan all information påverkar det offentliga samtalet kan begreppet tolkas brett. Till exempel påverkar den här texten det offentliga samtalet just nu.

Det finns ingen lista över vad som skall censureras. Det förväntas de sociala medierna räkna ut själva. Om inte kan de få miljardböter.

Resultatet blir övermoderering, skuggbanningar, demonetisering, avstängningar och att man tar in faktagranskare som ofta misstänks ha en egen agenda.

Om politiken inte vill eller klarar av att hantera verkliga problem ligger det nära till hands för den att i stället försöka tysta kritiken.

Frågan är dock om det är en hållbar plan att lägga locket på samhällskritiken. Det löser inga verkliga problem. Och det riskerar att fungera som en tryckkokare. Vilket bara eskalerar saker och ting ytterligare.

CC0

Det EU ser och inte ser

av

EU:s digitala politik motverkar sina egna mål och skrämmer bort nyföretagande.

EU:s nya app för åldersverifiering riskerar att öka beroendet av Apple och Google. Samtidigt säger man sig vilja minska vårt beroende av amerikansk Big Tech.

Man utesluter andra OS trots att EU-kommissionen har upphöjt ökad interoperabilitet till ett honnörsord i sina nya regleringar.

Det är svårt att få EU-ledarnas ord och handling att gå ihop.

Det är inte heller som att man gör det lättare för europeiska företag att slå sig in på marknaden. Eller att ens starta.

Det är bara Big Tech som har resurser nog att hantera all den compliance som följer med EU:s Digital Services Act och Digital Markets Act.

Det är en helt ny byråkrati som byggs upp i Bryssel och som förgrenar sig ut i medlemsstaterna när teknik, pappersexercis och innehåll skall regleras och kontrolleras.

Regelverken är ofta vaga kring vilket innehåll plattformarna förväntas agera mot. Men mycket tydliga med att företagen kan drabbas av astronomiska böter om de inte följer de politiska signalerna.

Jag håller fast vid min tes att politikerna inte begriper vad de sysslar med. De gör saker för att de låter bra – även om de i praktiken är verklighetsfrånvända.

De förstår inte att de skapar oväntade (well…) och oönskade konsekvenser. Deras utopiska idéer blockerar deras varseblivning.

Priset vi får betala är att Europa hamnar på efterkälken när företag etablerar sig i länder med rimligare lagstiftning och mindre byråkrati.

CC0

EU:s åldersapp strider mot EU:s egna regler

av

EU:s egna regler om konkurrens och den inre marknaden kan sätta stopp för den app för åldersverifiering som nu lanseras. Den kan även strida mot unionens Digital Markets Act.

På veckans internationella konferens om säkerhet för minderåriga online upprepade EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen sitt budskap från när hon lanserade unionens nya app för ålderskontroll…

»Finally, any age restriction model depends on reliable age verification. And here, we have good news: We have developed an age verification app that will soon be available, and it ticks all the boxes the highest privacy standards in the world, it works on any device, it is easy to use and it is fully open source. Here in Denmark, it will be rolled out by summer. It is built on the success of our European COVID App; you might recall that one.«

Det där är helt enkelt inte sant. EU:s nuvarande lösning för åldersverifikation (»mini-wallet«) fungerar i praktiken bara på Apples iOS och de distributioner av Android som finns inom Googles ekosystem. Det innebär att alternativa Android-distributioner som LineageOS, GrapheneOS och /e/OS riskerar att exkluderas i den nuvarande designen.

Att vissa OS stängs ute kan vara ett brott mot EU:s egna regler om den inre marknaden. Det kan bli väldigt intressant om någon driver saken i domstol. Bland annat har EU långtgående regler för teknikneutralitet.

Om vissa produkter eller operativsystem i praktiken inte kan använda centrala samhällsfunktioner eller får sämre tillgång till nätplattformar, då kan man argumentera för att marknaden snedvrids. Särskilt om dessa är lagliga i EU.

Konkurrensrätten kan därmed bli relevant, om en dominerande aktör gynnas genom att EU‑lösningen knyts till dess infrastruktur, speciellt om det tränger undan alternativa system.

Samtidigt som man nu lägger kontrollen över åldersverifieringen i Apples och Googles händer, vill EU:s Digital Markets Act motverka att stora IT-företag agerar grindvakter. Syftet är att stärka interoperabiliteten, stimulera öppna ekosystem och minska beroendet av Apple och Google. Hur detta är tänkt att gå ihop med den nya EU-appen är oklart.

Någon lösning för stationära datorer och laptops finns inte. Där kommer du förmodligen att få upp en QR-kod som du sedan måste skanna med appen i mobiltelefonen. Vilket alltså kräver att du har en kompatibel mobiltelefon för att kunna använda sociala medier med mera på din dator.

Här riskerar EU-kommissionen att snärja in sig i sina egna regelverk. Det är som att den ena handen inte vet vad den andra gör.

Sammanfattningsvis: Om lösningen i praktiken utestänger vissa operativsystem, ökar beroendet av två amerikanska gatekeepers, kräver vissa typer av mobiltelefon, försvårar anonymitet och påverkar öppen interoperabilitet – då kan proportionalitetsfrågan bli väldigt relevant.

Min bedömning är att EU:s modell för åldersverifiering — i sin nuvarande form — kommer att falla om den prövas av EU-domstolen.

Relaterat:
• EU lägger förslag om åldersgränser online i sommar »

CC0

Var ett fritt och öppet internet bara en parentes?

av

Vi tar stora kliv mot ett mer reglerat och kontrollerat internet. Men varför just nu?

Låt mig börja med att säga att samma lagar och regler skall gälla på internet som i samhället i övrigt. Naturligtvis.

Men utifrån det borde vi väl inte behöva några särskilda lagar för internet över huvud taget?

Vad vi ser är specialregler. EU:s Digital Services Act, Digital Markets Act, Audiovisual Media Directive, Chat Control, åldersgränser med ID-krav och så vidare.

Vi skrev redan när DSA antogs att det var tillfället då politiken tog makten över internet. Samt att nästa mandatperiod i EU – det vill säga nu – är tidpunkten då politiken börjar utöva denna makt.

Eftersom allt för få brydde sig, har politikens planer rullat på. Och nu är vi där vi är.

Det är kanske orättvist att jämföra EU med länder som Kina och Ryssland, men delar av den tekniska infrastrukturen är i praktiken densamma: system för att kontrollera informationsflöden, identifiera användare och kartlägga kommunikation.

EU:s ambition att i ökande grad styra och kontrollera det offentliga samtalet online kan knappast ha undgått någon. Med datalagring öppnas möjligheten att skapa sociogram som kartlägger våra nätverk. Chat Control är i grunden en idé om att införa AI-stödd analys av innehållet i alla våra elektroniska meddelanden. Med EU:s digitala plånbok får vi ett samhälle där vi får blippa oss fram.

Verktygen är i stort sett desamma som de som används i skurkstater. Även om syftet hos oss för tillfället är ett annat. Vem som styr och vad som gäller i morgon kan vi inte veta.

Politiken lider av en oemotståndlig frestelse att reglera allt man kommer över. Det är det som är politikens grej. Man behöver motivera sin existens. Man får en möjlighet att ändra på samhället i linje med sina politiska visioner. Man får bestämma över andra.

Att detta tycks ske överallt samtidigt är oroväckande men inte speciellt konstigt. Politiken är ett internationellt nätverk där man åker på samma konferenser, lyssnar på samma talare, exponeras för samma idéer och utbyter erfarenheter. Samma ämnen trendar. Just nu är det politiska modet att försöka tämja internet.

Att internet har hamnat i politikens kikarsikte beror också på att nätet utmanar makten. Folk har fått en låda att tala ifrån. Besvärliga medborgare faktakollar, ifrågasätter och lägger sig i. Det narrativ man odlar utmanas. Motstånd mot dåliga förslag kan idag organiseras mer effektivt än tidigare.

Det är en ständig dragkamp. Vi måste fortsätta försvara yttrandefriheten, rätten till privatliv och ett fritt och öppet internet. Men vi behöver också en plan B: att granska, begränsa och kontrollera de kontrollsystem som nu byggs upp. För när sådana verktyg väl existerar tenderar de förr eller senare att missbrukas.

CC0

Sociala medier är barnens sista fria rum

av

Tänk om det är barn och ungas minskade frihet som tynger dem — inte sociala medier. Och ifall en åldersgräns för sociala medier bara gör saken värre.

Tänk dig att du är tolv år gammal. Du är mobbad och har svårt att få vänner. Men i sociala medier har du hittat några jämnåriga som du kan diskutera och dela dina tankar med. Och du har upptäckt en grupp som handlar om det som fascinerar dig mest: astronomi.

Men en dag införs åldersgränser för sociala medier. Plötsligt är du ensam och övergiven igen. För att våra politiker inte förstår vad de sysslar med och vilka konsekvenserna blir.

Det finns otaliga fler exempel på hur unga människor skapar sin egen trygghet, mening och gemenskap på sociala medier.

Ensamma barn behöver internet mer än vad politikerna förstår. För vissa är internet den enda plats där de får vara fria. Att stänga dem ute är i många fall direkt hjärtlöst.

De utåtriktade och populära kommer säkert att klara sig ändå. Men andra kommer att drabbas hårt.

Sedan kan man undra vad våra politiker har tänkt sig att ungarna skall göra istället. Undersökningar pekar på att 62% av amerikanska barn i åldern 8–12 år aldrig har gått eller cyklat någonstans utan en vuxens sällskap. För många av oss som växte upp på 60- och 70-talen framstår det som absurt.

Kombinationen av att stänga ute unga från sociala medier samtidigt som deras sociala autonomi begränsats i den fysiska världen kan komma att driva både barn och föräldrar till vansinne.

Tidskriften Psyche har en intressant artikel: Children have lost the freedom to explore and play independently. They now seek out autonomy in digital landscapes.

Ett par nedslag i texten:

»In fact, for some children, the internet may be one of the last remaining spaces where they can grow up doing what children everywhere have evolved to do: independently play and explore with their peers.« (…)

»In physical spaces, we restrict the movement of children and refuse to let them play and explore without us. But that doesn’t mean they won’t look for ways to escape. In the past two decades, children have found a new place to roam: the endless jungle of the internet.« (…)

»When we look carefully at how kids engage with the digital landscape, the desire for independent exploration becomes impossible to miss. Children play online games and use social media not simply because of addictive algorithms. Instead, as research from the social scientists Emily Weinstein and Carrie James suggests, platforms and applications for connection can help young people stay in near-constant contact with each other.«

Men nu tänker politiken alltså dra ur sladden. På grund av missriktad välvilja. Eller möjligen för att ett fritt och okontrollerat informationsflöde uppfattas som politiskt besvärligt.

Här har artikel 13 i Barnkonventionen (som är svensk lag) en del att säga…

»Barnet har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, ta emot och sprida information och tankar av alla slag, muntligen, skriftligen eller i tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer.«

Vilket ligger väldigt nära vad de grundläggande mänskliga rättigheterna garanterar oss alla, inklusive barn och unga. Europakonventionens artikel tio:

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Relaterat:
• Flopp för Australiens åldersgräns för sociala medier »
• Åldersgränser för sociala medier – EU mot verkligheten »

CC0

Kommer EU att förbjuda VPN-tjänster?

av

EU svävar på målet om VPN i relation till ålderskontroller online. Därför kan det vara en god idé att skaffa en stabil och pålitlig VPN-tjänst redan nu.

I samband med att EU-kommissionen bad medlemsstaterna att snabba på med att rulla ut den nya appen för åldersverifiering online kom frågan upp om VPN som ett sätt att kringgå sådan.

EU-kommissionär Henna Virkkunen (med ansvar för tekniksuveränitet, säkerhet och demokrati) gav ett svävande svar på sin presskonferens. Enkelt uttryckt noterade hon att VPN-tjänster kan användas för att kringgå ålderskontroller och att man kommer att titta på vad som kan göras åt saken.

»VPN… must not allow the system to be circumvented.«

Vilket är oroväckande. Det handlar inte bara om att upprätthålla åldersgränser för vissa nätplattformar. VPN-tjänster är även ett hinder för EU:s planer på utökad datalagring.

Några konkreta planer verkar dock inte finnas – ännu. Men ett förslag är åldersgränser (ID-koll) även för VPN. I vissa amerikanska delstater måste man nu mata in användarens födelsedatum i telefonens setup-process. I Frankrike vill man hindra VPN-tjänster från att marknadsföra sig med argumentet att de kan användas för att gå runt åldersgränser.

Samtidigt är EU:s institutioner någorlunda på det klara med att VPN-tjänster är viktiga. För näringslivet och myndigheter är de nödvändiga för säker intern och extern kommunikation. För privatpersoner skyddar en VPN mot tracking från operatörer, Big Data, annonsörer och kriminella. Tjänsterna skyddar känslig kommunikation för bland andra media, advokater och läkare. För oppositionella i skurkstater kan en VPN vara skillnaden mellan liv och död. Och ingen bör koppla upp sig på ett publikt Wi‑Fi-nät utan att skydda sin kommunikation med VPN. Det gäller även för minderåriga.

Vidare är det inte raketforskning att sätta upp en egen VPN om det skulle knipa. Även om en färdig tjänst är betydligt smidigare för de flesta.

Frågan om ett förbud eller en åldersgräns för VPN diskuteras uppenbarligen på EU-nivå. Men några konkreta förslag verkar som sagt inte finnas. Det hindrar dock inte att något mer eller mindre genomtänkt förslag kan dyka upp med kort varsel. (Som vanligt.)

Det enkla rådet är: Skaffa en VPN-tjänst i tid. Så att du har ett abonnemang ifall den digitala järnridån plötsligt sänks ner.

CC0

Ett Europa. En app.

av

EU:s digitala plånbok kommer att göra livet enklare. Till priset av internets frihet och vår integritet.

På bara någon vecka har EU-kommissionen lanserat sin app för ålderskontroll som vi kommer att behöva för att checka in på sociala medier; fått appen hackad; utfärdat ett påbud om att det nu är hög tid för medlemsstaterna att rulla ut appen; samt fått besked från flera länder om att de hellre använder egna appar. Eller ingen alls.

Till att börja med har det ännu inte sjunkit in i det kollektiva medvetandet att man kommer att behöva en app för att logga in på Facebook. Men eftersom det knappast går att tvinga alla att använda nämnda app kommer det rimligen också att finnas alternativ som att visa sitt ID-kort (uppgifter som sedan kan läcka och användas lite hur som helst).

Det är lätt att göra tankefelet att åldersgränser för sociala medier bara berör minderåriga. Om man skall kontrollera att en användare har åldern inne – då måste man kolla alla.

Där någonstans kommer många äldre att försvinna från Facebook och därmed tappa kontakten med sina nätverk. De kommer helt enkelt att tycka att det har blivit för krångligt. Många andra kommer också att lämna eftersom de inte tycker det är mödan värt eller principiellt acceptabelt med ID-kontroller på nätet.

Men detta är bara en föraning om vad som är på väg.

Appen för åldersverifikation kommer inom kort att gå upp i EU:s nya digitala plånbok, med vilken du kommer att få blippa dig fram genom samhället.

Tekniken är i princip klar. EU tar fram en »white label«-app som sedan inom vissa ramar kommer att anpassas till respektive land.

I december börjar polisen utfärda ett nytt ID-kort som i sin tur kommer att kunna användas i relation till den nya digitala plånboken. Vilket möjligen kan bli en flaskhals om alla plötsligt kommer på att de måste ha ett nytt fysiskt ID-kort för att kunna göra saker på nätet.

Med EU-plånboken måste man alltså gå till polisen för att skaffa ett speciellt ID-kort, för att kunna använda en app, för att få lov att använda sociala medier. Har vi blivit alldeles kinesiska?

EU:s digitala plånbok skall inte bara användas för att bekräfta identitet och digital signatur. Körkort, licenser, kundkort, kreditkort, passerkort, flygbiljetter, kreditvärdighet, examensbevis, vaccinationsintyg, europeiskt sjukförsäkringskort, digital valuta… Allt som tänkas kan i en app. Ett Europa, en app.

Folk kommer att älska det. Liksom de kriminella, främmande makt, underrättelseorganen och andra som kan utnyttja systemets svagheter. Bekvämlighet är privatlivets och säkerhetens fiende.

Vad kan möjligen gå fel? Nämnde jag att EU även har planer på ett gemensamt system för sjukjournaler? Som förmodligen också kommer att kopplas till din digitala plånbok.

För oss svenskar som vant oss vid BankID känns det kanske inte så dramatiskt. Men för stora delar av Europa kommer detta att bli en kulturrevolution. Mycket kommer att bli enklare, snabbare och bättre. Men till priset av internets frihet och individens integritet.

Vi ger myndigheterna en möjlighet att kontrollera eller rent av stänga ner oss. Computer says no. Du har slut på klimatkrediter. Du har tyckt något olämpligt. Dina inköpsvanor flaggar din livsstil för Folkhälsomyndigheten. Du har tagit ut för mycket kontanter. Du har dragit på dig någon myndighets vrede. Ditt beteende är inte i linje med flertalets vilja eller kollektivets behov. Alternativt en auktoritär regims godtycke. Kineserna gör det redan.

One App to Rule Them All. A single point of failure. Är vi verkligen säkra på att vi har tänkt igenom det här?

• Relaterat: Epicenter – Five problems the Commission must fix in the EU Wallet (5 mars 2026) »

CC0

Österrike: Så kapar brottslingar folks digitala ID

av

I Österrike använder cyberbrottslingar nu landets digitala ID Austria för bedrägeriförsök.

Till skillnad från Sverige är Österrikes digitala ID (ID Austria) statligt, även om driften är utlagd på ett privat företag.

Man skaffar det genom en omständig process som innefattar såväl online-registrering som ett fysiskt besök hos den ansvariga myndigheten. Därefter kan appen aktiveras med en PIN-kod.

Det problem som har uppstått är (bland annat) när ID Austria löper ut ut och skall förlängas. Det sker vart femte år. Vilket i år gäller för ungefär 300.000 medborgare.

Förnyelsen kan ske digitalt och måste genomföras innan certifikatet löper ut. (Annars får man börja om från början.)

Österrikisk polis och media meddelar att bedragare nu sänder ut massor med SMS, mail och meddelanden om att det är dags att förnya sitt ID Austria – för att locka användare att lämna ifrån sig sina personuppgifter på bluffsidor

Eftersom detta är första gången landets digitala ID (i denna form) behöver förnyas är användarna inte bekanta med processen och faller därför lättare för bedragarnas nätfiske. Speciellt som folk ofta klickar snabbare än de tänker.

Det har bland annat lett till kapade konton, ekonomiska bedrägerier och identitetsmissbruk.

Nya system skapar nya attackvinklar.

(Liknande bedrägeriförsök har riktats mot svenska BankID, men inte i samma omfattning som i Österrike. Kanske beroende på att de flesta svenskar är medvetna om att förlängning sker inifrån respektive banks app.)