Den fria informationens fiender kommer i många skepnader

En av orsakerna till att jag bor i Berlin är stadens historia. Man går runt ett hörn, och plötsligt får man en nyttig örfil som påminner om nazismens eller kommunismens förbrytelser mot mänskligheten.

När jag går ner till affären passerar jag en plakett bland gatstenarna som påminner om att i detta hus bodde en namngiven människa som fördes bort och dödades i något av förintelselägren. Tar jag en promenad längs kanalen bakom riksdagsbyggnaden ser jag minnesmärken för de människor som dog eller mördades när de på denna plats försökte simma från förtrycket i öst till friheten.

Detta är viktiga påminnelser om att saker och ting kan gå över styr, att allt – bortom vad vi kan föreställa oss – faktiskt kan ske och om vad som i sammanhanget är viktigt. Vilket stärker mig i min uppfattning om människans naturliga rättigheter (liv, säkerhet och egendom). Det ger mig energi för att fortsätta slåss för våra grundläggande fri- och rättigheter. Och det gör mig uppmärksam på att hotet mot vår frihet och fred kan komma i vilken skepnad som helst.

Därför blir jag bekymrad över den cancel culture som nu vill utrota allt som människor kan associera med något upprörande, ondskefullt eller stötande. Den gör oss historielösa, den gör oss naiva och den minskar förståelsen för att vår frihet och demokrati (trots dess brister) alltid måste försvaras.

Vill vi förstå vår värld och vårt samhälle – då behöver vi mer information, inte mindre – och fler referenspunkter, inte färre. Då behöver vi påminnas även om sådant som kan vara problematiskt, fel eller ondskefullt. Hur skall vi – och kommande generationer – annars kunna lära oss något?

När bannlysningen sedan drabbar verk som »Borta med vinden«, »Fawlty towers« och »Little Britain« blir det rent löjligt. Att minska mängden tillgänglig information, tolkningar, vinklingar, speglingar, berättelser och humoristiska betraktelser av sakernas tillstånd gör oss dummare och mer enkelspåriga – vilket i sin tur gör oss sämre skickade att möta dagens och morgondagens hot mot fred och frihet.

Det är dessutom att idiotförklara folket, vilket i sig är problematiskt ur ett demokratiskt perspektiv.

En fråga man måste ställa sig är om censur, inskränkningar i yttrandefriheten och begränsningar av tillgången till information inte på sätt och vis är lika allvarlig om det är resultatet av en hastigt uppblossad moralpanik – som när sådant organiseras av stat och politik. Konsekvenserna blir i vart fall, till viss del desamma. Människors referenspunkter och därmed förståelse för den verklighet vi har att leva i begränsas. Vilket i slutändan gör folket lättare att dupera eller lura in på nya vägar till förtryck och elände.

I sammanhanget kan det vara värt att påminna om George Orwells ord »Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nutiden, kontrollerar det förflutna.«

I detta perspektiv måste det vara direkt kontraproduktivt att revidera historien och kulturen så att allt som kan påminna om och varna oss för begångna misstag städas bort. Vår historia är inte alltid vacker – vilket vi har att leva med. Det förändras inte av att man städar bort sådant som kan påminna oss om detta faktum. Tvärt om gör det oss sämre rustade att försvara det öppna och fria samhället.

Den fria informationen är redan under angrepp från staten, EU och nätjättarna. Är det något vi inte behöver på topp av detta, då är det historierevisionism.

/ HAX

Vem skall bestämma vad du får tycka på internet?

Att man inte får publicera vad som helst på internet är kanske inte så konstigt. Samma lagar bör gälla online som i den fysiska världen. Även om man sedan kan diskutera dessa lagar som sådana.

Men det finns en gråzon. Det handlar om publicering av sådant som inte nödvändigtvis är olagligt i sig – men som av olika skäl är oönskat.

I vissa fall är det rätt okomplicerat, som att annonsörer i de sociala plattformarna inte vill synas i kontroversiella sammanhang. Detta är förvisso olyckligt – men ändå något slags giltigt skäl för att plattformarna förbjuder till exempel våld och sex i sina användarvillkor.

Lite mer komplicerat blir det när annonsörer inte vill synas i närheten av vissa åsikter. Men ingen kan tvinga annonsörer att synas i sammanhang som de inte vill bli sammankopplade med – även om det ofta är onödigt fåniga och överdrivet ängsliga överväganden. Och de sociala plattformarna är beroende av annonsinkomsterna för sin existens.

Problemet här blir att åsikter som inte är mainstream kan komma att deplattformeras, även om det som skrivs och sägs är fullt lagligt.

Ett relaterat problem är när de sociala nätverken bannlyser vissa typer av innehåll (direkt eller i sina användarvillkor) på grund av politiska påtryckningar. Detta är uppenbart problematiskt.

Om politiken vill förbjuda vissa typer av yttranden – då skall detta ske genom lagar som stiftats i god demokratisk ordning, inom konstitutionella begränsningar och vars tillämpning skall vara föremål för en oberoende rättslig prövning.

Att privata företag får sätta sina egna regler för sin egen verksamhet är en sak. Men politiker som vill inskränka det fria ordet måste gå den demokratiska vägen – och inte direkt eller indirekt utöva påtryckningar mot plattformarna. Ett problem i sammanhanget är att det är svårt att veta vilka sådana kontakter som förekommer. Men exempel på när sociala media kallas upp till samtal med de politiska makthavarna saknas inte.

Nästa steg är lagstiftning mot visst innehåll (till exempel EU:s nya förordning om terror-relaterat innehåll online) eller mot sådant som döljs bakom det luddiga begreppet »hat och hot på nätet«.

Till att börja med är det problematiskt om sådan lagstiftning skapar olika regler för internet mot till exempel vad som får skrivas i en tidning eller sägas på ett offentligt möte.

Dessutom kräver bedömningen med nödvändighet ett mått av subjektivitet. Detta kan till och med sluta i att objektivt sett korrekta uttalanden kan komma att censureras – om någon känner sig kränkt, hotad eller förolämpad av dem.

I vissa EU-länder finns redan sådan lagstiftning. Tyskland har den hårt kritiserade NetzDG-lagen, som enligt kritikerna används för att skydda politiken från kritik. I Frankrike har vi den så kallade Avia-lagen som bland annat stadgar att hat och hot på nätet skall tas ner inom 24 timmar, eller i vissa fall inom en timma(!). Vilket för övrigt är regler som kan komma att speglas i EU:s nya förordning om terror-relaterat innehåll online (TERREG) – om ministerrådet får som det vill.

I nästa steg vill EU harmonisera all sådan lagstiftning till ett gemensamt EU-regelverk, inom ramen för den Digital Services Act (DSA) som just nu håller på att utarbetas.

Vi vet av erfarenhet att gemensam EU-lagstiftning ofta anpassas till de länder som vill ha de strängaste reglerna, helt enkelt eftersom de är mest högljudda och påstridiga.

Vi är alltså på väg in i en situation där den politiska makten kan komma att skydda sig mot kritik online – och det fria ordet på nätet kan komma att begränsas – i ett regelverk som beslutas högt över huvudet på folket. Det är oroväckande och problematiskt.

Lägg till detta att EU:s upphovsrättsdirektiv etablerade principen om uppladdningsfilter. Och med förordningen om terror-relaterat innehåll online utökas denna princip från att gälla upphovsrättsskyddat material till vissa åsikter.

Allt utan någon nämnvärd föregående offentlig debatt.

Är censur eller fri information bästa vapnet mot fake news?

Visst, det finns falska nyheter som syftar till att underminera samhällets stabilitet. Och visst, det finns gott om galna uppgifter, illvilliga rykten och kontraproduktiva råd på nätet. Det kan vara problematiskt. Frågan är hur detta skall hanteras.

I Ungern kan man nu sätta folk i fängelse om de argumenterar mot regeringens linje i corona-krisen. Frankrike har redan lagstiftning mot falska nyheter i samband med valrörelser, vilket lätt kan utökas till andra situationer. Tyskland har problematiska regler om vad som får sägas online. Och EU har något slags plan, enligt bilden ovan.

Ett problem med den rådande corona-krisen är att vi vet för lite. Vi känner inte till smittspridningens verkliga omfattning. Det är inte helt säkert att vi utvecklar immunitet, i vart fall inte i den omfattning som vore önskvärt. Effekterna på ekonomin är svåra att överblicka. Vi vet inte om eller när det kommer att finnas något effektivt vaccin. Vi tycks inte känna till alla virusets medicinska effekter. Ingen kan med säkerhet säga vilken nationell taktik som är bäst. Och så vidare.

I en situation som denna är allt man kan göra att ta del av många olika källor, många olika åsikter och många olika nyhetsrapporter – för att kunna bilda sig en så rättvisande bild som möjligt. Naturligtvis skall man då vara medveten om att all information har en avsändare och att alla avsändare i någon mån har ett syfte med sitt budskap.

Så även om regeringar runt om i Europa – och även EU-kommissionen – uttrycker en vilja att motarbeta falska nyheter, kan sådant få oönskade konsekvenser. Det kan lika gärna sluta med att man slår ner på sådant som har ett korn av sanning i sig – och att man själva sprider felaktig information och dåliga analyser.

Men så ser makthavarna inte på saken. De har ett behov av att styra verklighetsbilden. Det handlar om att det måste framstå som att de vet vad de gör och att de är till nytta. Annars har de inget existensberättigande.

I detta perspektiv är det allvarligt att EU nu är på väg att införa olika former av automatiserade uppladdningsfilter på internet. De filter som blir konsekvensen av det nya upphovsrättsdirektivet öppnar portarna. Där etableras principen om att allt som alla laddar upp på sociala media skall granskas och analyseras innan det kan publiceras. Vilket är förhandscensur. Och med den nya förordningen mot terror-relaterat innehåll online öppnar man dörren för att uppladdningsfilter även skall kunna användas mot åsikter. Sedan är det lätt gjort att utöka mandatet för vilka åsikter detta gäller. Speciellt i en krissituation, då makthavarna känner sig pressade.

Detta är på väg att bli ett påtagligt hot – mot så väl fri information som fri debatt.

När verktyg för censur väl är på plats, då är principen etablerad. Då kan dessa verktyg användas mot allt som politiker ogillar, fruktar eller vill tysta ner. Därför skall den dörren hållas stängd.

Kommer vi ändå att bli påtvingade en corona-app – för att få resa?

EU:s medlemsstater oroas av att corona-krisen kommer att drabba turismen, som står för 10-15% av BNP i många sydeuropeiska länder. Alla tele- och videomöten till trots, så måste affärsfolk, tekniker och andra resa. Jordbruket behöver säsongsarbetare från andra länder. Och flygbranschen är på väg utför ett stup.

Alltså måste flygresandet komma igång igen. För att det skall kunna ske måste EU-länderna enas om något slags smittokontroll, för att undvika att alla som reser måste själv-isolera sig i veckor när de landat. Det handlar också om att folk skall våga sätta sig på ett flygplan (eller ett tåg) med vilt främmande människor.

Då finns några olika alternativ. Ett är en gemensam databas över alla som har tillfrisknat och har antikroppar och därmed anses kunna resa utan att sprida. smitta. Ett annat är en EU-gemensam app för smittspridningskontroll och resande. Man kan även tänka sig att alla som har antikroppar kommer att förses med något slags ID-kort eller passersedel. Eller kanske något annat.

Oavsett vilket – något kommer att göras på EU-nivå, eftersom resandet måste komma igång igen. Och i vart fall de uppenbara alternativen är på olika sätt problematiska.

Min gissning är att det blir något slags app – som på kinesiskt manér kommer att avgöra om vi får resa eller ej. Eller möjligen om man dammar av idén om ett EU-ID-kort – vilket i så fall närmast kommer att bli ett inrikespass.

Allt högtidligt tal om Europas öppna gränser till trots, så vill politiker och myndigheter ha kontroll på hur folk reser. Detta visar inte minst de PNR-system som registrerar våra flygresor – och som långsamt håller på att utvidgas även till resor med tåg och buss, bilhyror och hotellövernattningar.

Och ett EU-ID-kort har diskuterats länge – bland annat för att identifiera alla som kopplar upp sig på internet.

Framtidens Europa kan bli en kontinent där vi får blippa oss fram.

Rädslan är frihetens värsta fiende

Vi befinner oss inte bara i en medicinsk och en ekonomisk kris – utan även i en politisk. Svåra beslut med långtgående konsekvenser måste fattas – utifrån otillräcklig och ofta motstridig information. Så man skjuter från höften.

Nya verktyg för massövervakning rullas ut. System utvecklas för att identifiera och följa såväl kollektiv som enskilda individer i samhället. Staten, Google, Apple och Facebook ser synergieffekter i att samordna data och analys sinsemellan. Fullmaktslagar klubbas igenom i riksdagen. Människors frihet inskränks.

Få protesterar – eller ser ens helhetsbilden. Vi är rädda och vill att någon skall komma till vår hjälp. Då kan statens makt utökas nästan hur mycket som helst – på bekostnad av individens frihet. Då är det skit samma vad överheten gör, så länge någon gör något. Vilket är en fullt begriplig men mycket farlig, känslomässig reaktion – i en tid då vi borde hålla huvudet kallt och vara vaksamma.

Och i detta delikata ögonblick sänder EU:s kommissionär för bland annat säkerhetsfrågor, Ylva Johansson, brev till ordföranden för utskottet för mänskliga fri- och rättigheter i Europaparlamentet. Hon vill att det i stort sett corona-stängda parlamentet tillsammans med med ministerrådet och kommissionen snarast skall förhandla klart en förordning som medför nätcensur.

Detta steg i EU:s beslutsprocess kallas trilogue och är en förhandling mellan EU:s tre institutioner, bakom stängda dörrar. Det är där man gör upp när något har kört fast. I detta fall är det ministerrådet och parlamentet som är oense om en förordning om terror-relaterat innehåll online. Ministerrådet vill ställa orimliga krav på sociala media och andra plattformar. Ministerrådet vill även tvinga fram något slags uppladdningsfilter – vilket per definition är förhandscensur.  Detta för att belysa bara några av problemen. (Läs mer här »)

Ett problem i sammanhanget är att det är staten som bestämmer vad och vilka den vill betrakta som terrorism och terrorister. Och staten styrs av politiska krafter som ibland är påfallande tondöva när det kommer till medborgarrätt och rättsstat.

Ett annat problem är att EU nu även påbörjat arbetet med sin Digital Services Act – som bland annat är tänkt att skapa enhetliga EU-regler för att bekämpa hat och hot på nätet. Vilket är en känslig och kontroversiell fråga som lämnar utrymme för subjektiva värderingar och ändamålsglidning. Då är det vanskligt att redan ha etablerat ett verktyg för förhandscensur – som då kan användas i nya syften.

Vännerna i Bryssel kan dessutom berätta att landet som innehar EU:s ordförandeskap i denna ödets stund – Kroatien – går helt i EU-kommissionens ledband. Det gör däremot inte ordförandelandet nästa halvår – Tyskland – som sägs vilja göra om delar av förordningen.

Förmodligen är det för att förekomma Tyskland som Ylva Johansson försöker driva Europaparlamentet framför sig. Men att introducera något slags nätcensur under pågående samhällskris är uppseendeväckande dåligt omdöme. Vår demokrati är stresstestad nog som det är. Och det går inte riktigt att frigöra sig från misstanken om att det kan vara något mer i görningen.

Just nu är det viktigt att allt som sker, sker öppet och transparent. Om överheten försöker dölja något eller spela under täcket riskerar den hela sin trovärdighet. Vilket gäller så väl EU som regeringen och myndigheterna.

Till exempel tror jag att det vore av stort värde om Folkhälsomyndigheten förklarar exakt vilken strategin för den svenska modellen är, vad den grundar sig på och varför man anser att den är det bästa alternativet –  på ett sätt så att alla kan förstå. Så att vi slipper spekulationer och tveksamhet. Detta även om det skulle leda till en tuff debatt i sak – vilket naturligtvis är jobbigt för beslutsfattarna, men till gagn för demokratin.

Samtidigt som behovet av information är stort, tycker jag att traditionell media vrider ur varenda klick och lösnummer ur krisen. Inte sällan går det över i sensationalism, att skapa konflikter och att skrämmas. Som jag nämnt tidigare är nyhetscykeln idag kort, tempot högt och konkurrensen mördande. Detta kan skapa mer oro än det finns grund för. Vilket i sin tur ökar trycket på politikerna att lägga fram fler förslag som begränsar våra fri- och rättigheter.

/ HAX

Så växer övervakningsstaten snabbare än lagstiftningen

Företaget Clearview har en enkel men obehaglig affärsidé: Man dammsuger internet och sociala media på bilder av identifierbara personer. Sedan tillhandahåller man en tjänst för automatiserad ansiktsigenkänning.

För en tid sedan drabbades Clearview av en läcka – där deras kunder exponeras i varierande omfattning.

Av denna läcka framgår det att Clearview har gjort affärer med svenska myndigheter. Datainspektionen försöker nu utreda vilka myndigheter det handlar om – och i vilken mån något olagligt förekommit. (Värt att notera är dock att Datainspektionen redan i höstas gav polisen rätt att använda automatiserad ansiktsigenkänning, i vart fall på försök.)

Medan vi väntar på vad som kommer ut ur detta, så pekar fallet på en oroväckande trend. I allt större utsträckning använder sig myndigheter runt om i världen av privata företag och tjänster – vad gäller sådant som de själva inte kan eller får syssla med, eller som befinner sig i gråzonen.

Det behöver inte vara automatiserad ansiktsigenkänning. Det kan lika gärna handla om persondata, som samlas in och sedan säljs av nätjättarna, Big Data och data brokers.

Förr talades mycket om risken med samkörning av olika register. Detta är fortfarande en risk – som ökar i takt med att allt fler nya register och datakällor kan kopplas till systemen. Det gäller så väl data och tjänster från privata aktörer som EU:s allt mer långtgående krav på informationsdelning mellan medlemsstaternas olika register.

Detta är problematiskt på många sätt. Bland annat genom att myndigheterna får tillgång till en infrastruktur för kontroll och övervakning som varken kräver demokratiskt godkännande eller demokratisk kontroll.

Efter Brexit: Storbritannien överger GDPR?

Det kommer signaler från Storbritannien om att landet kan komma att överge EU:s modell för persondataskydd.

Euractiv:

In a written statement to the House of Commons published yesterday [3 Feb.], the Prime Minister said that the United Kingdom will “develop separate and independent policies” in a range of fields, including data protection, adding that the government would seek to maintain high standards in so doing.

Moreover, speaking to reporters on Monday, Johnson said that the UK has no need to bind itself to an agreement with the EU. “We will restore full sovereign controls over our borders, immigration, competition, subsidy rules, procurement, data protection,” he said.

Meanwhile in Brussels, the European Commission released a recommendation for opening trade negotiations with the UK, highlighting previous commitments that both parties had made to maintain consistency in data protection standards.

Lite motstridiga uppgifter, således. Men det blir rätt intressant om man sätter in frågan i ett större perspektiv.

  1. Britterna har meddelat att de för närvarande inte tänker implementera EU:s upphovsrättsdirektiv – och inte införa det kritiserade uppladdningsfiltret.
  2. Nätjättarna diskuterar möjligheten att lämna EU och eventuellt blockera användare från EU– som följd av det nya upphovsrättsdirektivet.
  3. Många företag anser EU:s dataskyddsdirektiv – GDPR – vara allt för krångligt, omfattande och kostsamt.

Det är svårt att säga om det finns någon sådan plan – men pusselbitarna finns i vart fall på plats för att Storbritannien skulle kunna bli ett »IT-paradis« i Europa, men utanför EU.

Det är ju så det blir när EU reglerar sönder den digitala marknaden. Då flyttar företagen. Och man kan knappast lasta britterna om de griper tillfället i flykten.

Euractiv: UK to diverge from EU data protection rules, Johnson confirms »

Vem försvarar det fria ordet på internet?

I internets barndom var nätet fritt och öppet. Plötsligt fick vi alla en teknisk plattform som gav oss möjlighet att publicera våra tankar, våra åsikter, våra kreativa verk, våra analyser och våra funderingar. Teoretiskt sett fick vi en möjlighet att nå i princip hela svenska folket, eller för all del, hela världen.

Sedan dess har mycket skett. Upphovsrättsindustrin har stegvis fått igenom inskränkningar av nätets frihet, nu senast i form av EU:s nya upphovsrättsdirektiv – som kommer att kräva förhandsgranskning av allt som laddas upp på nätets plattformar och i förekommande fall censur. Samma EU-direktiv gav medieföretagen rätt att kräva betalt från de plattformar som länkar till dem. Yttrandefriheten har inskränkts – både på och utanför nätet – och kommer snart att regleras ytterligare i EU:s Digital Services Act.

Frågan är vem som företräder nätanvändarnas intressen? Vem försvarar det fria ordet?

Det har i tio års tid funnits en handfull piratpartister i Europaparlamentet, som gjort nytta – inte minst genom att ifrågasätta och käfta emot. Men någon medborgarrättsrörelse att tala om finns i vart fall inte i Sverige och knappt ens i Europa heller. Konsumentorganisationerna har visserligen gjort en del nytta vad gäller att hålla ett öga på hur nätjättarna hanterar våra persondata – men de har hållit en låg profil vad gäller yttrandefriheten. Därtill en handfull nätfrihetsorganisationer som mest har fullt upp med att bevaka vad som sker, svara på remisser och medverka på seminarier.

Men i det stora hela är det tunt med folk som slåss för ett fritt och öppet internet. Speciellt om man jämför med vilket inflytande Big Entertainment, Big Media, Big Government och en allt ängsligare Big data har.

Skall yttrandefriheten online försvaras, då är det helt enkelt upp till alla oss som använder internet för att sprida nyheter, bilda opinion och skapa. Vi måste göra våra röster hörda. Vi måste ställa politikerna mot väggen och få dem att inse att nätfrågorna är tillräckligt viktiga för att påverka hur vi röstar. Vi måste driva på den debatt som de flesta andra inblandade helst inte vill ha. Vi måste försvara våra fri- och rättigheter på nätet. Vi måste skruva upp vår aktivism.

Annars kommer det fria ordet på internet att strypas. Vilket är en process som redan pågår i såväl europeisk som svensk politik.

/ HAX

Contract for the Web – Tim Berners-Lee vill rädda nätet

Tim Berners-Lee, mannen som skapade the World Wide Web, vill rädda ett fritt och öppet internet. Med en kärngrupp på tio personer och fem arbetsgrupper inom the Web Foundation har han låtit ta fram ett framtidskontrakt för nätet.

Kontaktet innehåller nio punkter, tre var inriktade mot regeringar företag och medborgare.

Regeringar:

  • Försäkra att alla kan ansluta till internet
  • Se till att alla delar av nätet är tillgängligt, alltid
  • Respektera och skydda människors fundamentala rätt till privatliv online och deras rätt till sin data

Företag:

  • Gör internet ekonomiskt överkomligt och tillgängligt för alla
  • Respektera och skydda människors privatliv och personliga data för att bygga förtroende online
  • Utveckla teknologier som stöder det bästa hos människor och motverkar det sämsta

Medborgare:

  • Skapa och samarbeta på nätet
  • Bygg starka communities som respekterar det civila samtalet och mänsklig värdighet
  • Kämpa för ett öppet internet

Fritt översatt. Originalet finns här: Contract for the Web »

Det är fritt fram för organisationer / företag och enskilda att ställa sig bakom detta kontrakt. För att läsa alla delpunkter, under de nio ovanstående, följ länken ovan.

TBL uttalar sig om kontraktet i The Guardian:

“I think people’s fear of bad things happening on the internet is becoming, justifiably, greater and greater,” Berners-Lee, the inventor of the web, told the Guardian. “If we leave the web as it is, there’s a very large number of things that will go wrong. We could end up with a digital dystopia if we don’t turn things around. It’s not that we need a 10-year plan for the web, we need to turn the web around now.”

The Guardian: Tim Berners-Lee unveils global plan to save the web »

Ekonomisk de-plattformering: PayPals moralpanik och sexualskräck är en del av ett större problem

I veckan som gick stoppade betalningsförmedlaren PayPal betalningar från web-siten PornHub till de sexarbetare och amatörmodeller som medverkar där. Vilket är ett fånigt exempel på moralpanik – men även en handling som bekräftar ett större, oroande mönster.

Vice Motherboard skriver:

»Late Wednesday night, Pornhub announced that PayPal is no longer supporting payments for Pornhub—a decision that will impact thousands of performers using the site as a source of income.

Most visitors to Pornhub likely think of it as a website that simply provides access to an endless supply of free porn, but Pornhub also allows performers to upload, sell, and otherwise monetize videos they make themselves. Performers who used PayPal to get paid for this work now have to switch to a different payment method.

”We are all devastated by PayPal’s decision to stop payouts to over a hundred thousand performers who rely on them for their livelihoods,” the company said on its blog. It then directed models to set up a new payment method, with instructions on how PayPal users can transfer pending payments.«

Detta är inte första gången PayPal fattar kontroversiella beslut om att stänga av användare. Mest uppmärksammad är kanske historien om när företaget – tillsammans med amerikanska banker och kreditkortsföretag – stängde av kanalerna för donationer till Wikileaks. Detta skedde efter påtryckningar från amerikanska politiker, som inte hade någon laglig möjlighet att stoppa betalningar till Wikileaks . Men det löste man alltså med påtryckningar (utan demokratisk insyn) istället.

Sådant leder till beslut som i princip är omöjliga att överklaga eller överpröva med rättsstatens medel.

Små tjänster åt makten, moralpanik, sexualskräck, Corporate Anxiety och politisk korrekthet tycks elda på en allt mer vanligt förekommande ekonomisk de-plattformering – från såväl PayPal som andra betalningsförmedlare. Dessa företag är förvisso fria att själva bestämma vilka de vill göra affärer med. Men för att inte hamna i en omöjlig sits borde de hålla sig till en tydlig regel: Att tillåta alla transaktioner som rör lagliga aktiviteter.

Jag är ingen vän av regleringar, som ju ofta får oväntade och oönskade konsekvenser. Men det är så att jag i vart fall tänkt tanken att man kanske skulle lagstifta om att alla betalningsförmedlare som tillhandahåller allmänna betalningskanaler inte får neka kunder på andra grunder än att dessa ägnar sig åt olaglig verksamhet. Vilket förmodligen skulle göra livet enklare för alla parter.

Vice / Motherboard: PayPal Pulls Out of Pornhub, Hurting ’Hundreds of Thousands’ of Performers »

/ HAX