• Hoppa till huvudnavigering
  • Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet

Femte juli

Nätet till folket!

  • Om oss
  • Remissvar

Spaning

Vi skådar in i framtiden.

Dragkamp om britternas digitala ID

25 januari 2026 av Henrik Alexandersson

Du måste inte ha ett digitalt ID, men du kommer att behöva ett. Så kan den senaste utvecklingen i Storbritannien beskrivas.

Efter omfattande kritik meddelade den brittiska regeringen att det nya »digitala ID-kortet« (digital identity framework) inte kommer att bli obligatoriskt. Detta möttes med glada tillrop. Men man skall inte ropa hej förrän man är över bäcken.

Samtidigt fortsätter brittiska myndigheter att rulla ut olika funktioner där medborgarna kommer att behöva ett digitalt ID. Vilket i praktiken gör att de flesta ändå måste skaffa ett.

Det är inte svårt att se vad som kommer härnäst. När Online Safety Act lett till ett lapptäcke av ålderskontroller från olika tredjepartsaktörer på olika webbplatser – då kommer många att uppleva att ett statligt digitalt ID-kort är det smidigaste alternativet.

Då kommer det i praktiken bli obligatoriskt att identifiera sig med en statlig handling för att få tillgång till alla de aktuella webplatserna.

Uppsidan är att den djungel av mer eller mindre trovärdiga tredjepartsleverantörer av ålderskontroller som idag samlar in folks personuppgifter då kan ersättas med ett ID där denna data inte delas till webplatserna – utan bara finns i ett register, med en app som passivt bekräftar folks ålder.

En liknande app för åldersverifikation provas just nu i EU, i väntan på EU:s »digitala plånbok«. Även i detta fall finns själva persondatan i ett centralt register istället för hos olika verifieringstjänster och webplatser.

Nersidan med detta är naturligtvis att även ett centralt register kan hackas eller läcka. Och då blir skadan större än om datan finns utspridd på olika aktörer.

Risken för function creep och ändamålsglidning är också påtaglig.

I ett vidare perspektiv känns det som att myndigheternas envishet och människors bekvämlighet samverkar för att leda oss in i ett samhälle där vi får blippa oss fram – både online och offline.

CC0

Arkiverad under: Dataskydd, Europa, Övervakning, Privatliv, Säkerhet, Sociala media, Spaning, Storebror, Yttrandefrihet Taggad som: ålderskontroll, anonymitet, ID-krav, Online Safety Act, UK

EU-lagar öppnar för åsiktsregistrering

22 januari 2026 av Henrik Alexandersson

När politiker vill ha ID-krav på sociala medier öppnar de för åsiktsregistrering.

Politiker runt om i världen diskuterar ID-krav för sociala medier. Tydligast med detta krav i Sverige är Socialdemokraterna som uttalat vill förbjuda anonyma konton – och att politiken »tar kontroll över utvecklingen«.

Men med ID-krav följer en påtaglig risk att man kan registrera vem som tycker vad. Detta är uppgifter som sedan kan komma att användas mot dig. Ifall du tycker fel.

I Sverige är det förbjudet för staten att registrera folks politiska åsikter. Detta är reglerat i grundlagen. (RF 2:3)

Vad gäller företag och andra privata aktörer gäller GDPR, som ger ett visst skydd mot åsiktsregistrering. GDPR kräver dataminimering, ändamålsbegränsning, begränsningar mot känslig profilering samt transparens gentemot användaren.

Risken är dock att många användare förlorar detta skydd genom att slentrianmässigt ge sitt samtycke till undantag i sociala mediers användarvillkor.

Viss lagstiftning – som EU:s Digital Services Act (DSA) – skapar samtidigt starka incitament för åsiktsanalys och åsiktsprofilering. Den ålägger plattformarna att göra riskbedömningar vad gäller samhällspåverkan, systemrisker och hot mot demokratin.

Detta kräver att sociala medier analyserar politiskt innehåll, identifierar användargrupper, kartlägger spridningsmönster, drar slutsatser om åsikter, samt ägnar sig åt beteendeanalys och mönsterigenkänning.

Även om det i dessa fall inte är staten som registrerar åsikter är det ändå den som indirekt kräver att det sker. På så sätt outsourcar staten en verksamhet som den själv inte får bedriva.

Hanteringen av metadata är i praktiken mindre reglerad. Detta trots att sådan data kan vara nog så effektiv vad gäller att identifiera politiska åsikter och att bygga sociogram.

Exempel på metadata är vem du kommunicerar med; när, hur ofta och hur länge detta sker; vilka konton du följer; vilka inlägg du delar och interagerar med; vilka ämnen du återkommer till samt hur ditt beteende förändras över tid.

Användning av metadata är juridiskt diffus, politiskt användbar och demokratiskt riskabel. Den förre NSA- och CIA-chefen General Michael Hayden konstaterade att »We kill people based on metadata.«

Enda sättet att inte bli indirekt åsiktsregistrerad är att vara anonym och verka under pseudonym på sociala medier.

Vilket allt fler politiker vill sätta stopp för. De vill kunna koppla åsikter och metadata till identitet. Som sedan kan lagras, jämföras, delas och begäras ut. Finns informationen kommer den att användas.

CC0

Arkiverad under: Dataskydd, Demokrati, Digital Services Act, EU, Nätkultur, Privatliv, Sociala media, Spaning, Storebror, Yttrandefrihet Taggad som: åsiktsregistrering, GDPR

Europa utmanar X med W

21 januari 2026 av Henrik Alexandersson

W presenteras som ett europeiskt svar på X. Plattformen lanseras på WEF i Davos, talar om värderingar och verifiering – samt väcker frågor om öppenhet och vem som är välkommen.

Från World Economic Forum i Davos meddelas att det kommer att lanseras en ny europeisk social medieplattform: W. Detta skall tydligen dels tolkas som »We« och dels som »Values« & »Verified«.

VD blir den tyska juristen Prof. Dr. Anna Zeiter, LL.M, som har kopplingar till World Economic Forum och som även sitter i MTG:s styrelse.

Grundaren av det svenska klimatnätverket We Don’t Have Time, Ingmar Rentzhog (Greta Thunbergs förste PR-konsult) är enligt uppgift en av initiativtagarna.

W lanseras i övrigt av en grupp i WEF-sfären som sägs rymma tidigare svenska politiker från regeringarna Reinfeldt och Löfven samt några näringslivsprofiler.

Vad vi vet om W:

  • ID-krav
  • Baserad på europeiska servrar
  • GDPR- och DSA-kompatibel
  • Man vill värna europeiska värderingar
  • Man vill tackla desinformation och förtroendekrisen för nuvarande sociala medier

Inte en plats för visselblåsare och dissidenter, kan man anta.

Vill man vara lite elak kan man tänka sig att grundarna vill skapa en social medieplattform dit viktigt folk kan migrera – så att man äntligen får till den där bojkotten av X som S-ledaren Magdalena Andersson efterlyste förra veckan. (Eller rent av en blockering av X i EU.)

Nu är jag för konkurrens och jag hoppas verkligen att W blir ett vettigt och bra debattforum, öppet för alla. En plats där man kan föra ett rimligt samtal om viktiga saker. En plats där makthavare kan möta engagerade medborgare i en konstruktiv dialog.

Men jag har mina dubier. Risken är att det blir ännu ett LinkedIn, så tråkigt att det självdör. Eller att folk som ifrågasätter, käftar emot och är besvärliga flyttar med från X – och då blir det så där jobbigt igen.

Kommer vanligt folk att hänga på W? Att projektet lanseras på WEF i Davos utstrålar inte direkt folklighet.

Kommer användare att få tycka vad de vill, i vart fall så länge de uttrycker sig vårdat? Kommer modereringen att vara transparent? Hur kommer algoritmerna att hantera kritik mot makten?

När verifiering, DSA-logik och Davos-normer kombineras riskerar det fria ordet att begränsas genom design snarare än genom förbud.

Men som sagt, lycka till! Vi behöver fler aktörer på den sociala medie-marknaden.

• Europeans set to launch an alternative to X. It’s called W »

• Se delar av W:s presentationsvideo på X »

• Neue Plattform gegen Fake News – W Social will Twitter Konkurrenz machen »

CC0

Arkiverad under: Demokrati, Digital Services Act, Europa, Länktips, Nätkultur, Propaganda, Sociala media, Spaning, Storebror, Yttrandefrihet Taggad som: W

Handelskrig om IT mellan EU och USA?

19 januari 2026 av Henrik Alexandersson

Vår IT-infrastruktur, tekniska utveckling och möjligen även vår yttrandefrihet hotas vid ett handelskrig mellan EU och USA.

Det spekuleras i media om att amerikanska digitala tjänsteföretag – som sociala medier – kan bli föremål för EU:s »handels-bazooka« (Anti-Coercion Instrument). Detta som svar på president Trumps aviserade nya tullar med anledning av hans anspråk på Grönland.

ACI kan bland annat innebära…

  • Skatter och avgifter på digitala tjänster specifikt riktade mot amerikanska plattformar.
  • Begränsningar av marknadstillträde på den inre marknaden – till exempel blockeringar, strängare dataskyddsregler och förbud mot vissa funktioner.
  • Investeringsrestriktioner och krav på licenser.
  • Tullar, avgifter, licenser och tillträdeskrav för relaterade varor och tjänster.
  • Begränsningar i patent- och licensrättigheter.
  • Förbud mot vissa affärsmodeller.
  • Krav på lokal etablering.
  • Krav på EU-baserad databehandling.
  • Utestängning från offentlig upphandling och förlorade ramavtal.
  • Inget tillträde till EU-finansierade projekt.
  • Mer aggressiv tillsyn och sanktionspraxis.

Detta skulle för övrigt passa vissa av EU:s ledare och medlemsstater fint vad gäller sociala medier, även utan Grönlands-kopplingen. Vilket de möjligen kan komma undan med genom att göra yttrandefrihetsfrågor till handelsfrågor.

Handels-bazookan drabbar inte bara sociala medier utan även till exempel AI-tjänster, sökmotorer, datacenter, molntjänster, betal- och finanstjänster, app-butiker, streaming, digital distribution, telekom- och nätverksutrustning, satellitkommunikation (Starlink), positioneringstjänster, konsulttjänster, företags-IT, offentlig IT och konsumentelektronik.

För att inte tala om vad en begränsning av sociala medier skulle kunna ställa till med.

Att aktivera EU:s handels-bazooka skulle få dramatiska konsekvenser, på båda sidor Atlanten. Oklart vem som skulle drabbas hårdast. USA, som har ett handelsöverskott på området? Eller EU som hamnar än mer på efterkälken vad gäller utveckling och användning av modern teknik?

Gör inte detta. Två fel gör inte ett rätt.

CC0

Arkiverad under: EU, Sociala media, Spaning, USA, Webben, Yttrandefrihet Taggad som: handelskrig

Kan internet rädda demokratin från politiken?

18 januari 2026 av Henrik Alexandersson

Redan de gamla grekerna varnade för att de folkvalda är farligt okunniga. Men med internet har det blivit svårare för dem att komma undan med det.

Det är förfärande hur okunniga våra politiker är om allt som har med internet att göra. Det gäller de tekniska delarna såväl som säkerhet och juridik.

Och det är skrämmande hur de ständigt är beredda att kringgå grundläggande mänskliga rättigheter som rätten till privatliv och yttrandefriheten.

Dåvarande EU-kommissionär Ylva Johanssons hantering av Chat Control 2 är bara ett exempel.

Under samma process släppte riksdagen till en början igenom den svenska regeringens position utan att någon reagerade eller invände. Vilken fyra av åtta partier först senare kom att säga nej till, när de blivit upplysta om vad som faktiskt står i pappren och vad det betyder.

För inte så länge sedan sände regeringen ut en remiss om datalagring som toksågades av alla som begriper något om tekniken och om säkerhet, inklusive Försvarsmakten.

Detta är inte unikt för nätfrågorna. Och det är ingen nyhet. Platon varnade redan för 2.400 år sedan för att människor som är bra på att vinna folkets förtroende ofta är farligt okunniga, inkompetenta och olämpliga som ledare i allmänhet. Han fruktade att demokrati kan utvecklas till förtryck.

För inte så länge sedan fanns det väldigt lite att göra åt saken, i den mån man alls fick veta vad som skedde. Informationsutbudet var begränsat och fick hanteras manuellt.

Ville man invända fick man skriva en debattartikel eller insändare som kanske eller kanske inte publicerades. Eller försöka organisera någon form av motstånd med hjälp av brev och telefon. Som sedan ignorerades av både media och politiker.

Sedan kom internet. Plötligt gick det att göra sin röst hörd om man hade något att komma med.

Det gick att ifrågasätta och käfta emot. Det blev mycket enklare att organisera motstånd och aktivism. Fakta gick att gå fram med en knapptryckning.

Dokumenten i den demokratiska beslutsprocessen blev mer tillgängliga. Insynen blev större. Och politikerna tvingades försvara sina ställningstaganden.

Ta kampanjen mot FRA-lagen som exempel. Aktivister och experter kunde synkronisera sitt motstånd online och bygga på varandras kompetens.

Lagens motståndare var många och kunde som regel slå politiker och byråkrater på fingrarna i sakfrågorna. I den så kallade bloggbävningen korslänkade alla till varandra.

I samband med den historiskt dramatiska omröstningen belägrades riksdagen av demonstranter som lockats dit av en bloggpost. Och även om lagen klubbades igenom fick efterdyningarna regeringen i obalans.

Fast forward till idag – med nya förslag till övervakningslagar och inskränkningar av yttrandefriheten, såväl i Sverige som i EU.

Nu har det blivit ännu svårare för politikerna att komma undan med dåliga förslag och att ducka debatten (även om de försöker).

Plötsligt kan tusentals människor de politiska förslagen bättre än politikerna själva. Och med sociala media kan dåliga förslag exponeras och motkrafter mobiliseras på ett ögonblick.

Vilket naturligtvis stör våra politiker, som varit vana vid att leva i en bubbla utan externa störningsmoment.

Som mest upprörda blir de när deras premisser krossas i en fri och öppen debatt. När deras ideologiska fundament och vackraste utopier – kärnan för deras verksamhet – visar sig vara ogenomtänkta, felaktiga och orealistiska.

Sådant är ett existentiellt hot mot politiker och deras partier. Inte sällan är deras sista försvarslinje att avskriva kritik som »hat«.

Därför vill politiken inskränka yttrandefriheten online, bojkotta sociala media, läsa våra meddelanden, datalagra, införa åldersgränser och ID-krav, använda nätcensorer i form av Trusted Flaggers, övervaka, sätta in nätpoliser och ta kontrollen över internet.

CC0

Arkiverad under: Aktivism, Censur, Demokrati, Nätkultur, Privatliv, Sociala media, Spaning, Storebror, Yttrandefrihet

Valår: Det goda samtalets död

13 januari 2026 av Henrik Alexandersson

Det är valår och debattklimatet kommer att nå nya bottennoteringar i den tämligen ovärdiga kampen om makten. Lägg till det en allt mer osäker och kaotisk omvärld och nya oväntade åsiktsgemenskaper. 2026 kan bli stökigt.

En sak jag lärt mig är att om man vill tillrättavisa någon för ett problematiskt beteende, korrigera ett felaktigt påstående eller rent av utmana någons åsikter på ett meningsfullt sätt – då sker det bäst i avskildhet, inte inför publik.

Vilket är raka motsatsen till den politiska debatt som förs inför öppen ridå i media, i sociala medier, i riksdagsdebatter, vid fikabordet och på gator och torg. Ytterst få kommer att medge att de haft fel inför publik. Därtill är människans prestige alltför stor.

Än mindre kommer någon som sysslar med politik att medge några fel. Inte ens om de överbevisas, i de fall detta strider mot partiprogrammet eller aktuell utopisk vision. Det är som att partipolitik blockerar utövarnas varseblivningsförmåga.

Jag är en vän av det sokratiska samtalet, som jag tolkar så här:

Om man är intresserad av en meningsfull, konstruktiv dialog måste man börja med att förstå sin motståndare, dennes argument och grundläggande premisser. Det är först när man kan förklara motståndarens position minst lika bra som denne själv som samtalet kan föras framåt.

Detta till skillnad från dagens politiska debatt som till stor del handlar om halmgubbar – vad man tror, hoppas eller påstår att motståndaren vill och tycker. Då finns det inte några förutsättningar för annat än pajkastning.

Men om man gör sig besväret att försöka förstå sin motståndare och idealt etablerar en gemensam bild av vad denne vill och tycker – och varför – det är då man kan börja ställa de viktiga frågorna. Vilket inte sällan leder till att den andre börjar ifrågasätta sig själv.

Det kan till och med landa i att folk ändrar sina åsikter. Och ett trevligare samtalsklimat.

Ett sådant samtal kan till och med gå att föra inför öppen ridå – i långformat om deltagarna vet att de alltid får tala till punkt.

Som fransmännen säger »Att ställa en fråga är som att knacka på en dörr för att se om det är någon hemma.«

CC0

Arkiverad under: Demokrati, Kultur, Spaning

Skall folk få tycka vad de vill?

12 januari 2026 av Henrik Alexandersson

Idag har tidskriften Kvartal en artikel om att S-ledaren Magdalena Andersson vill se något slags bojkott mot X för att hon ogillar dess ägare och många av de åsikter som framförs där. Artikeln är låst men ingressen ger oss ungefär vad vi behöver veta…

»Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson vill se ett gemensamt ”handslag” mellan politiker och medier om att lämna X, som ägs av Elon Musk. Samtidigt satsar hennes parti tungt på andra globala plattformar – inklusive Kinaägda Tiktok samt Meta, vars bolag nyligen polisanmälts av svenska mediehus.«

Och det är naturligtvis jobbigt när det finns forum där folk tycker fel. Speciellt om man anser sig själv stå för en högre sanning eller något slags överlägsen utopi.

Nu blev jag visst raljant. F’låt. En mer intellektuell approach hade filosofen Karl Popper som i sitt verk »Det öppna samhället och dess fiender« (1945) argumenterade för att ett samhälle som är obegränsat tolerant i slutändan kommer att förgöras av de intoleranta.

Skillnaden mellan Andersson och Popper är att den senare inte menade att vi skall förbjuda alla intoleranta åsikter. Han ansåg att de i första hand bör bemötas med rationella argument. Rätten att inte tolerera de intoleranta bör ses som en sista utväg om de vägrar föra en saklig debatt och istället börjar använda våld eller hot för att genomdriva sin vilja.

Vilket sätter ljuset på att många som idag kräver inskränkningar av det fria ordet på det ena eller andra sättet inte själva är beredda att ta en rationell debatt.

Vilket är farligt. Att bara tysta folk som tycker fel gör polariseringen större och samhällsklimatet sämre. Sådant som stör och oroar människor försvinner inte bara för att man förbjuder folk att tala om det.

Jag har en gnagande misstanke om att många av de politiker i Sverige och EU som vill begränsa yttrandefriheten saknar den djupare filosofiska och demokratiska klangbotten som krävs för att ta – och vinna – debatten mot det öppna samhällets fiender.

Det kan också handla om feghet, oförmåga eller lättja. Eller kognitiv dissonans. Speciellt om deras egna politiska visioner inte är direkt frihetliga.

Intressant nog är det allt mer i nya och sociala media som de långa samtalen där folk får tala till punkt och utforska varandras preferenser förs. Medan traditionell media blir allt mer snuttifierad och konfliktdriven – som till exempel i SVT:s förfärliga partiledardebatter.

Arkiverad under: Censur, Demokrati, Media, Nätkultur, Sociala media, Spaning, Storebror, Yttrandefrihet

Brittiska regeringen överväger att blockera X

11 januari 2026 av Henrik Alexandersson

Storbritanniens Technology Secretary Liz Kendall säger enligt BBC att landets digitala tillsynsmyndighet Ofcom har regeringens fulla stöd om den bestämmer sig för att blockera X (Twitter).

Detta kommer efter att AI-plattformen Grok (som kan nås via X) genererat deepfakes där människor ovetande / mot sin vilja försatts i mer eller mindre avklädda sammanhang. Vilket i förvisso är ett problem. Men kanske även en förevändning…

Nu tycks det svårt att få fram några exempel för att kunna bedöma hur allvarligt detta är. Allt jag sett är ett par bilder på premiärminister Keir Stramer i bikini. (I Sverige har tydligen även vice statsminister Busch fått sitt huvud inklippt på en kvinnokropp iförd bikini.)

Innan vi går vidare skall påpekas att X har nolltolerans mot innehåll med barn i sexuella situationer och att kränkande deepfakes är olagliga i de flesta länder. Och olagligt innehåll skall plockas bort.

Frågan är dock varför man går efter just X/Grok då samma sak går att göra även med andra AI-verktyg, med Photoshop eller med sax och klister.

Svaret kan vara att politikerna ogillar X på grund av ägaren Elon Musks politiska åsikter och band till president Trump. Och att X har högre till tak vad gäller politiska åsikter än de flesta andra sociala media. Vilket irriterar makthavare som driver ett annat narrativ.

Här är det kanske säkrast att skjuta in att jag i mångt och mycket inte alls håller med Musk. Jag tror även att han skulle vinna på att göra lite bättre research inför sina egna postningar – om inte annat för att slarv, generaliseringar och faktafel gör att hans inlägg ibland kan avskrivas direkt. Som världens rikaste man borde han ha råd att hålla sig med researchers – om han vill publicera vattentäta poster som ger verklig impact.

Nåväl. Hela detta drev kan alltså vara på väg att landa i att Storbritannien (och kanske Australien) blockerar X. Vilket vore ett misstag som kan få dramatiska konsekvenser.

Vid sidolinjen står EU:s politiker och funderar på om de kanske skall göra samma sak. De bråkar också med Musk och X – vilket i vart fall delvis lär bero på att de ogillar vad som publiceras på plattformen. Politiker ogillar alltid när folk ifrågasätter, käftar emot och lägger sig i.

Att blockera X är inte bara att blockera sådant man ogillar. X är idag en av världens ledande nyhetskanaler. När det till exempel gäller Ukraina och Iran kan nyhetsrapporteringen på X vinna med flera dygn innan samma sak rapporteras av traditionella media. Om alls.

X är dessutom en utmärkt kanal för att hålla sig ajour med vad som sägs och skrivs i traditionell utländsk media.

Det är också en fråga om urval. På X kan man läsa om stort och smått, medan vanlig media gör ett urval som utestänger viktiga nyheter, förslag och politiska händelser. Inte minst vad gäller nätfrågorna och löpande EU-politik i allmänhet.

X är också ett viktigt verktyg för demokratisk delaktighet och aktivism. Till exempel är det tveksamt om kampanjen mot Chat Control 2 i Sverige och resten av EU hade lyckats utan X som kanal för att samla och sprida information och för att samordna kampanjen över nationsgränserna. Till våra politiska makthavares förtret.

För oss är X den kommunikationskanal där vissa av våra texter får ordentlig spridning och ibland kan nå tiotusentals läsare utanför vår blogg. Vilket är information som annars inte skulle nå många av de nätanvändare som berörs av de frågor vi rapporterar om.

Avslutningsvis kan man fundera över om det verkligen är en bra idé att kriga mot X i den rådande politiska röran med Trump, handelstullar och annat som – rätt eller fel – kommit att kopplas samman med yttrandefriheten i EU. Speciellt som relationen mellan EU och USA just nu kan få gepolitiska konsekvenser, till exempel vad gäller Ukraina och Grönland.

Länkar:
• BBC: Musk says X outcry is ’excuse for censorship’ »
• Euractiv: UK Prime Minister Starmer seeks support for international X ban »
• Telegraph: If Starmer bans X, we are joining the ranks of tyranny »
• RtN: Starmer’s Looking for an Excuse to Ban X

CC0

Arkiverad under: Censur, EU, Europa, Länktips, Nätkultur, Sociala media, Spaning, Storebror, Yttrandefrihet Taggad som: Musk, Online Safety Act, Twitter, UK, X

Nätcensur: Bryr sig EU om användarnas rättigheter?

8 januari 2026 av Henrik Alexandersson

EU tycks vara mer intresserat av att censurera innehåll online än att försvara användarnas yttrandefrihet enligt samma regelverk.

EU-kommissionen jagar som bekant sociala medier för att de påstås ha bristande transparens och förvirrande märkning av verifierade användare, i strid med unionens Digital Services Act (DSA). Med Trusted Flaggers inför man ett slags statligt godkända nätcensorer. Och man vill se åtgärder mot »skadligt men lagligt« innehåll.

Men kommissionen uppvisar mindre eller inget engagemang vad gäller att upprätthålla användarnas rättigheter enligt samma regelverk.

DSA stadgar i artikel 17-21 bland annat följande i de fall ett inlägg som inte är olagligt tagits bort, skuggbannas eller om en användare stängts av:

Steg 1: När en plattform agerar mot innehåll eller konto måste den lämna ett »statement of reasons« till användaren. Det skall bland annat innehålla uppgifter om:
• vilken åtgärd som vidtagits (borttagning, begränsning, nedprioritering, avstängning)
• om beslutet grundas på lag eller på plattformens egna regler
• vilken regel man menar har brutits
• om automatiserade system använts

Så långt gör de flesta plattformar vad de skall, om än med automatiserade meddelanden. Men sedan blir efterlevnaden sämre.

Steg 2: Plattformar måste ha ett internt klagomålssystem som är:
• lättillgängligt
• gratis
• skäligt snabbt
• bemannat av människor
Användaren har alltså rätt att få beslutet omprövat på ett meningsfullt sätt.

Vilket är något som i praktiken inte är tillgängligt i Sverige. Istället görs nya automatiserade bedömningar (om alls) som sedan meddelas av samma automatiserade system. Detta är problematiskt då maskiner kan ha svårt att förstå till exempel kontext, humor och satir. Och frustrerande för användare som upplever att ingen tar deras argument på allvar.

Steg 3: Om man inte är nöjd efter en intern överklagan skall man kunna vända sig till ett certifierat, oberoende tvistelösningsorgan. Något sådant finns inte i Sverige.

Det är i sammanhanget upp till varje medlemsstat att sätta upp sådana tvistelösningsorgan som är opartiska och sakkunniga i digital rätt. I Sverige är Post- och telestyrelsen (PTS) som Digital Services Coordinator ansvarig för att så sker.

Men man har, som i de flesta andra medlemsstater, inte prioriterat detta. Länder som idag har eller är på väg att sätta upp sådana funktioner är (vad vi lyckats hitta) Tyskland, Irland, Frankrike och Nederländerna.

Steg 4: DSA slår uttryckligen fast att användare alltid har rätt till rättslig prövning (domstol) av sitt fall. Detta gäller även om innehållet rör »hat«, »desinformation« eller andra politiskt känsliga frågor och även om plattformen hänvisar till sina egna villkor. Detta har så vitt vi vet aldrig skett i Sverige.

Tar man ett steg tillbaka och betraktar helheten tycks det alltså som att EU-kommissionen är mindre intresserad av att upprätthålla användarnas rättigheter – än av att se till att plattformarna uppfyller övriga byråkratiska krav och begränsar yttranden som anses »skadliga« även om de är lagliga.

Det börjar bli läge för någon pigg ledamot i Europaparlamentet att fråga kommissionen varför.

Om inget görs för att etablera tvistlösningsmekanismer enligt ovan i Sverige kan det vara läge att gå till EU-domstolen. (Det skulle i praktiken behöva gå via svenska förvaltningsdomstolar, som kan begära förhandsavgörande från EU-domstolen.) Detta kan i så fall användare som anser sig felaktigt behandlade och förnekade sina rättigheter ovan göra.

Om EU skall reglera sociala medier – då borde användarnas rättigheter stå i främsta rummet.

CC0

Arkiverad under: Censur, Digital Services Act, EU, Nätkultur, Rättssäkerhet, Sociala media, Spaning, Storebror, Sverige, Yttrandefrihet

Chat Control – håll motståndet levande

7 januari 2026 av Henrik Alexandersson

Bara för att Chat Control 2 gått in i förhandlingar bakom stängda dörrar får motståndet inte tystna. Tvärtom är det nu viktigare än någonsin.

EU-kommissionens förslag om att granska innehållet i folks elektroniska meddelanden har visserligen vattnats ur och nu gått in i förhandlingar bakom stängda dörrar. Men det innebär inte att motståndet kan skruvas ner. Tvärtom kan det just nu vara viktigare än någonsin att hålla frågan levande.

Men låt oss börja med en snabb tillbakablick. EU:s ePrivacy-direktiv gav ett starkt skydd för medborgarnas elektroniska korrespondens. Så starkt att den skanning efter material med övergrepp mot barn som många operatörer frivilligt ägnade sig åt skulle bli omöjlig. Därför gjorde man ett undantag – Chat Control 1 – för att denna verksamhet skulle kunna fortsätta.

Men EU-kommissionen var inte nöjd. Förra EU-kommissionären Ylva Johansson föreslog att denna skanning skulle bli obligatorisk och att den skulle medföra en granskning med AI av innehållet (även text och ljud) i alla elektroniska meddelanden, IP-samtal, filer som lagras i molnet med mera.

Detta är en verksamhet vars syfte lätt kan utökas – vilket ofta sker med övervakningslagar.

Chat Control 2 skulle även gälla totalsträckskrypterade (E2EE) meddelanden. Ylva Johansson framhärdade i den märkliga uppfattningen att det går att granska innehållet i meddelanden som är krypterade från avsändare till mottagare utan att öppna dem. Som »en knarkhund«. Vilket är nonsens. (En knarkhund analyserar luften runt ett föremål – inte innehållet i en förseglad behållare.)

Idag är företag, myndigheter, privatpersoner, dissidenter, visselblåsare och många andra beroende av totalsträckskryptering för säker kommunikation. Att skapa »bakdörrar« skulle göra människor med ett fullt giltiga skäl för sådan säker kommunikation – i hela världen – sårbara för cyberbrottslighet, spionage och angrepp. För oliktänkande i skurkstater är det rent av en fråga om liv och död.

Europaparlamentets utredningstjänst, kommissionens och ministerrådets egna rättstjänster, EU:s dataskyddsmyndighet, FN:s människorättskommissionär samt tusentals forskare, säkerhetsexperter, jurister och andra varnade för att Chat Control 2 är en uppenbar kränkning av vad de mänskliga rättigheterna har att säga om rätten till privatliv och privat kommunikation.

Till och med EU-kommissionen själv noterade i sitt förslag att det strider mot såväl rätten till privatliv som yttrandefriheten och skyddet för persondata. Med mera. Men konstaterar i nästa andetag att man ändå anser intrånget acceptabelt.

Här är det värt att påminna om den princip som EU-domstolen redan formulerat: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

Europaparlamentet sa i unikt bred enighet nej till Chat Control 2 i alla dess centrala delar. Före EU-valet. Vilket förhoppningsvis står sig, även om vissa politiska grupper är splittrade.

Men i EU:s ministerråd körde frågan fast – i åratal. Ett antal olika förslag lades fram. Det senaste i raden föreslog client-side-scanning – det vill säga spionprogram på alla telefoner och datorer, som kontrollerar innehållet i våra meddelanden innan de krypteras och sänds iväg. På så sätt menade man sig respektera rätten till krypterad kommunikation. Det är hårklyverier.

I slutet av förra året gick det dock inte att komma längre i ministerrådet, då tunga länder som Tyskland, Österrike och Polen sa nej. (Den svenska regeringen har dock konsekvent röstat ja till Chat Control 2, trots att M och L gick till val på att säga nej till förslaget i EU-valet 2024.)

I december kom ministerrådet därför fram till att det är bättre att fortsätta som tidigare (Chat Control 1), med frivillig skanning hos de meddelandetjänster som vill och som informerar sina användare om det i villkoren.

Med tillägget att ministerrådet vill se en åldersgräns för meddelandetjänster och meddelande-appar. Vilket känns orealistiskt och ogenomtänkt.

Nu är inte heller Chat Control 1 oproblematisk. Det handlar fortfarande om att skanna innehållet i en stor del av befolkningens elektroniska meddelanden utan misstanke om brott. Men alternativ som respekterar sina användares privatliv kommer i vart fall att vara tillåtna.

Efter ministerrådets ställningstagande har ärendet gått vidare till trilogförhandling mellan kommissionen, rådet och parlamentet – bakom stängda dörrar. Och här finns skäl för oro.

Nu när den offentliga kritiken är satt på paus och förhandlingarna flyttat in i slutna rum kan vad som helst hända. Visserligen måste både ministerrådet och Europaparlamentet i slutändan godkänna den kompromiss man kommer fram till. Men det är nu som dåliga delar av Chat Control 2 kan få nytt liv och helt nya problematiska detaljer kan tillföras i smyg.

Därför måste motståndet och opinionsbildningen mot Chat Control 2 fortsätta.

Europaparlamentets förhandlare skall veta att det finns ett offentligt tryck för att de skall stå fast vid sitt nej. Ministerrådet skall veta att det kommer att bli bråk igen om dess förhandlare fulspelar. Och EU-kommissionen skall veta att vi kräver att den försvarar våra grundläggande fri- och rättigheter – som är en del av EU:s fördrag.

Denna dossier är fortfarande öppen. It ain’t over til the fat lady sings.

Resurser:
• Chatcontrol.se »
• Chatcontrol.eu »

Tidigare bloggposter:
• Chat Control 2: Vad vi vet om förhandlingarna (december 2025) »
• Chat Control 2: Nu börjar förhandlingarna (december 2025) »
• Chat Control 2: Nu är det match igen! (december 2025) »
• Fungerar Chat Control över huvud taget? (december 2025) »
• Chat Control 2 vs. verkligheten (december 2025) »
• Chat Control – mer att göra (november 2025) »
• Chat Control 2: Vi vann den här ronden (november 2025) »
• Chat Control: Vad är det som händer i EU:s ministerråd? (november 2025) »
• Två av tre regeringspartier säger nu nej till Chat Control 2 (november 2025) »

CC0

Arkiverad under: Aktivism, Chat Control, Dataskydd, EU, Kryptering, Länktips, Övervakning, Privatliv, Säkerhet, Spaning, Storebror Taggad som: chat control, ChatControl

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 27
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nätfrihet och integritet!

Femte juli är en nätpolitisk nyhetssajt som står på internetanvändarnas sida. Läs mer.

Nyhet: Merch!

Visa ditt stöd för ett fritt internet genom att bära våra kläder – här hittar du vår shop!

Prenumerera på inlägg


Loading

Senaste inlägg

  • Opinionsundersökning: 47% vill förbjuda X13 februari 2026
  • Det amerikanska hotet mot ett öppet internet12 februari 2026
  • Chat Control – en uppdatering10 februari 2026
  • Makten över ordet9 februari 2026
  • Amelia – nätfenomenet som plågar den brittiska regeringen6 februari 2026
  • X: Femtejuli
  • Youtube
  • Soundcloud: 5july
  • RSS-flöde

CC BY 4.0 · Logga in

  • Youtube
  • Twitter
  • RSS