Femte juli

Nätet till folket!

Sociala media

Detta är kategorin för nyheter och bloggposter som rör sociala media - samt deras relation till sina användare.

Bör »åsiktsförföljelse« vara ett brott?

av

Som en reaktion på vår tids cancel-culture och deplattformeringstaktik skriver Public Affairs-rådgivaren Daniel Claesson i Dagens Juridik:

»Att kontakta ett företag i syfte att få en person uppsagd på grund av dennes åsikter är mer än ett förtal. Genom hot om skandalisering, som det står i lagtexten om utpressning, vill man få företaget att agera. Frågan är dock om en enskild individ kan anses tillräckligt hotfull. Det är först när massmobilisering i sociala medier sker som det blir ett verkligt hot mot företaget.

I vilket fall hade lagstiftaren inte sociala mediedrev i åtanke när lagen om utpressning skrevs. Därför finns ett behov av en ny straffbestämmelse:

Till Åsiktsförföljelse döms den som kontaktar arbetsgivare, uppdragsgivare eller annan i syfte att få denne att avsluta anställning eller ekonomisk relation med en person på grund av åsikt som den personen hyser eller har uttryckt.«

Länk: Dags att göra åsiktsförföljelse straffbart »

När EU talar om ökad pluralism i media – då är risken att det betyder minskad yttrandefrihet på nätet

av

Begreppet »media pluralism« är – i ett EU-sammanhang – knepigt. Speciellt som det inte finns någon allmänt vedertagen definition eller djupare analys bakom.

Rimligen bör pluralism inom media handla om att låta fler röster göra sig hörda. Men som regel landar det i att staten måste göra mer för att försvara etablerade media mot konkurrens på den digitala marknaden. (Och så brukar vänstern försöka skjuta in ett förbud mot pornografi, i den rapport i ämnet som brukar tas fram av Europaparlamentet en gång per mandatperiod.)

Nu skall det tyska EU-ordförandeskapet ta sig an frågan. Så ett papper har producerats: Safeguarding a free media system: Rethinking media pluralism (9215/20, LIMITE, 6 July 2020, pdf). I år med en corona-twist – »noting the ”importance of an independent, plural media landscape and high-quality journalistic content for the democratic opinion-forming process, particularly against the backdrop of the COVID-19 pandemic.«

Vad detta betyder är oklart – även när man försöker förklara:

»The pandemic has acted as a catalyst and has exposed or exacerbated many media policy problems. We have been made very aware of the importance of the media, but also of the fragility of the media ecosystem. We should therefore seize the opportunity, while respecting the competences of the Member States and taking into account our different social, societal and cultural characteristics, to jointly design ways to ensure and strengthen media pluralism and freedom of expression throughout the European Union.«

I sammanhanget skall man komma ihåg att politiken lever i symbios med gammelmedia. Det gäller såväl att sätta agendan som en gemensam avsky mot sociala media och internet, vilka ju ger folket möjlighet att lägga sig i.

Man ställer en rad frågor till medlemsstaternas justitiedepartement. Min blick fastnade bland annat för denna:

»Digital platforms offer a variety of information and content. What requirements such as accessibility, transparency and non-discrimination must be fulfilled by platforms so that their role as gatekeepers is consistent with the objectives of media pluralism and freedom of speech?«

Stycket ovan skulle kunna vara snömos – om det inte vore för att EU driver på en utveckling där de sociala plattformarna genom sina användarvillkor inskränker yttrandefriheten – så att politikerna slipper krångel med lagstiftning, demokratisk debatt och kritik.

Notera förekomsten av begreppen gatekeepers och freedom of speech i samma mening. En gång var grundtanken med hela internet att det inte skulle finnas några grindvakter – utan att alla åsikter, analyser och infallsvinklar skulle vara fria att publicera på sina egna meriter.

Även denna frågeställning får mig att fundera:

»With a vast amount of content available across borders, what is necessary to ensure that Member States and national regulatory authorities are able to enforce the existing (national and European) rules for media regulation that safeguard media pluralism and encourage freedom of expression?«

Här tycks alltså geografiskt gränsöverskridande information vara något slags problem – fast presenterat i en kontext av pluralism och yttrandefrihet. Det känns lite som när socialdemokraternas kvinnoförbund en gång i tiden ville förbjuda parabolantenner.

Dokumentet flaggar även för de enhetliga EU-regler om vad som får lov att sägas på internet som redan aviserats inom ramen för EU:s nya Digital Services Act.

Att detta dokument på det hela taget är vagt hållet innebär att man – när det kommer till skarpt läge – kan komma att landa i nästan vilken sorts konkreta förslag som helst. Bara för att man känner att man nog borde.

En inte allt för vågad gissning är att det hela kommer att leda till mer stöd till mainstreammedia (och public service) samt inskränkt yttrandefrihet på nätet. Med en corona-twist.

Länkar:
• Statewatch: EU: German Council Presidency paper on ”rethinking media pluralism” »
• Ministerrådet: Safeguarding a free media system – Rethinking media pluralism (PDF) »

/ HAX

EU:s nya censurmaskin

av

I EU står just nu ännu en strid om huruvida staten skall få censurera internet – och införa uppladdningsfilter.

Den här gången handlar det inte om upphovsrätt. (Även om principen om uppladdningsfilter etablerades i EU:s hårt kritiserade upphovsrättsdirektiv.) Det aktuella förslaget handlar om att automatiskt censurera vissa åsikter.

Sorry Dave, I cannot post this text.

Vidriga åsikter, förvisso. Vad det handlar om är att man inte får göra terrorpropaganda. Vilket dock kan få en del oväntade och oönskade konsekvenser. Det farliga blir inte mindre farligt bara för att vi inte kan se det. Snarare tvärt om. Och om verksamhet går under jorden, riskerar inte sådant att påskynda radikalisering?

Men detta kommer inte att stanna vid terror-relaterat innehåll.

Med tiden kommer censurmaskinen att drabbas av ändamålsglidning.

Dels har vi redan olyckliga internetlagar i allt fler EU-länder som reglerar vad användare får skriva och säga på nätet. Och vad passar då bättre än att använda uppladdningsfilter?

Dels har vi allt hallå om vad folk rent allmänt skall få tycka, med stora inslag av ängslighet. Det diskuteras – på fullt allvar – vilka åsikter som skall tillåtas, vilka ord som får användas, vilka böcker som skall rensas ut och vem som bör lynchas för en tweet. Att toppa denna drevkultur med en statligt kontrollerad censurmaskin känns oroväckande.

Tiden för EU:s censurmaskin känns – förfärande nog – mogen.

Så här står det till i sak:

I EU förhandlar man just nu fram en förordning om terrorrelaterat innehåll online (TERREG). Worst case är att flaggat material måste avlägsnas från internet inom en timma – och att det införs automatiserade uppladdningsfilter. (Och detta är bara de två värsta, av många dåliga idéer i förslaget.)

I sammanhanget skall man komma ihåg att ett uppladdningsfilter måste filtrera allt för att fungera. Även den som anser sig ha rent mjöl i sin påse och därför inte ha något att frukta – kommer att få all sin elektroniska kommunikation filtrerad och kontrollerad. Allt som alla gör på nätet kommer att granskas och analyseras, av maskiner.

Precis som EU:s upphovsrättsdirektiv användes som murbräcka för att etablera principen om uppladdningsfilter – på samma sätt använder man nu terrorismen som ursäkt för att införa nätcensur. Sedan är det bara att hoppas att ingen kommer att använda censuren till något dumt. Någonsin.

Det värsta är att jag tror att de flesta i EU-apparaten inte riktigt förstår vad de håller på att ställa till med.

Statskontrollerad, automatiserad nätcensur. I turbulenta tider. Det känns onödigt dystopiskt.

Skrota EU:s förordning om terrorrelaterat innehåll online. Eller gör i vart fall som Europaparlamentet vill – och lyft bort de värsta delarna.

Europol kan få rätt att samla in data från nätplattformar i »förebyggande syfte«

av

Gällande regler för EU:s polissamarbete – Europol – ger rätt att mottaga, men inte formellt kunna kräva information från privata nätföretag. Man kan anta att till exempel Facebook och Twitter tycker att det är enklare att samarbeta än att bråka med Europol. Vilket landar i ett system där ingen juridisk instans (som en domstol) behöver kopplas in. Detta hotar dels rättssäkerheten, omöjliggör dels överprövning och förhindrar dels demokratisk insyn och kontroll.

Regelverket var tänkt att granskas och utvärderas redan våren 2019. Det går dock inte att finna någon information om att en sådan granskning skett, än mindre vad den i så fall skulle ha kommit fram till.

Trots detta har EU-kommissionen och EU:s ministerråd kommit fram till att regelverket begränsar Europols arbete – och att mandatet därför behöver utökas.

EDRi kommenterar:

»One of the main policy option foreseen is to lift the ban on Europol’s ability to proactively request data from private companies or query databases managed by private parties (e.g. WHOIS). However, disclosures by private actors would remain “voluntary”. Just as the EU Internet Referral Unit operates without any procedural safeguards or strong judicial oversight, this extension of Europol’s executive powers would barely comply with the EU Charter of Fundamental Rights – that requires that restrictions of fundamental rights (on the right to privacy in this case) must be necessary, proportionate and “provided for by law” (rather than on ad hoc “cooperation” arrangements).«

EDRi: Europol – Non-accountable cooperation with IT companies could go further »

EFF: Fyra principer för EU:s nätpolitik

av

Electronic Frontier Foundation – EFF – har tagit sig en titt på EU:s framtida nätpolitik.

»As the European Union is gearing up for a major reform of the current backbone of the EU’s Internet regulation—the e-Commerce Directive will be replaced by the Digital Services Act (DSA)—there are choices to be made. Rather than following in the footsteps of recent disastrous Internet legislation (such as the Copyright Directive), the EU should focus on how to put users back in control of their online experiences. Rather than giving more executive power to large platforms that have monopolized the digital space, the EU should protect the public interest Internet by focusing on users’ rights to self-determination and measures on transparency, anonymity, and interoperability.«

Man ställer även upp ett antal principer att kämpa för:

  1. Online Intermediaries Should Not Be Held Liable for User Content
  2. Only Court Orders Should Trigger Liability
  3. No Mandatory Monitoring or Filtering
  4. Limit the Scope of Takedown Orders

Läs hela texten här: Our EU Policy Principles: Platform Liability »

Principerna ovan känns rimliga och värda att kämpa för. De är applicerbara i flera olika sammanhang – som till exempel upphovsrättsfrågor, den nu aktuella förordningen mot terror-relaterat innehåll online och de EU-gemensamma regler mot hat och hot på nätet som förväntas komma i EU:s Digital Services Act.

Sociala media och Hong Kong

av

Bland andra Facebook, Twitter, Google, WhatsApp och Telegram har meddelat att de inte kommer att samarbeta med Hong Kongs polis – efter införandet av de nya kinesiska säkerhetslagarna.

Samtidigt meddelar TikTok att de helt lämnar Hong Kong inom de närmaste dagarna. Dock skall man komma ihåg att TikToks ägare, det kinesiska företaget ByteDance – äger en snarlik app, Douyin, för den kinesiska marknaden. Så uppoffringen kanske inte är så stor…

BBC: TikTok to exit Hong Kong ’within days’ »

Och nu – ännu mer nätcensur från EU

av

Det tycks aldrig ta slut. Nu kommer uppgifter om mer planerad nätcensur från EU-kommissionen. Denna gång är ursäkten kampen mot barnpornografi – vilket är ett säkert kort att spela ut för att tysta kritiker och undvika debatt.

Det som planeras är enligt uppgift att kommissionen kommer att lägga fram en rapport på nästa EU Internet Forum.

Det första kravet är mer obligatorisk censur i form av uppladdningsfilter.

Det verkar med andra ord som om EU-kommissionen nu försöker etablera uppladdningsfilter som något slags universallösning. Det började med upphovsrättsdirektivet, fortsatte med den aktuella förordningen mot terror-relateat innehåll online – och är nu alltså tänkt att utökas med insatser mot övergrepp på minderåriga online. Förmodligen krattar man manegen för en bredare utrullning av uppladdningsfilter i den Digital Services Act som kommer att läggas fram senare under mandatperioden.

Precis som man kunde befara öppnade artikel 13/17 i upphovsrättsdirektivet dammluckorna för en bredare användning av uppladdningsfilter,

Det andra kravet är åtgärder mot krypterade meddelandetjänster.

Här bedriver EU (samt USA) ett ständigt krypskytte för att underminera och kringgå kryptering. Vilket – som bekant – innebär försämrad säkerhet online för alla, eftersom till exempel bakdörrar även kan användas av kriminella, främmande makt och andra som vill skada användare, företag och institutioner.

Vad gäller EU Internet Forum är det ett samverkansorgan med bland annat politiker, nätjättar och teleoperatörer samt allehanda särintressen. Vid flera tillfällen har det framförts kritik – bland annat från EU:s ombudsman – mot hemlighetsmakeri och bristande transparens. Enkelt uttryckt är det här politiken, Big Data och andra aktörer gör upp och skapar politiska förslag bakom stängda dörrar.

Denna gång gömmer man sig bakom kampen mot barnporr. Och vem vill eller vågar då kritisera de förslag som läggs fram – även om de begränsar informationens frihet och gör nätet mindre säkert för alla?

Fake news, yttrandefrihet och rättssäkerhet i corona-krisens spår

av

Det förekommer medvetet felaktig information på nätet om corona-krisen. Det kan handla om allt från främmande makt som vill använda krisen för att destabilisera det västeuropeiska, fria och öppna samhället – till reklam för verkningslösa eller farliga läkemedel.

Det hela kompliceras av att även myndigheterna ofta är osäkra på vad som verkligen gäller. En annan faktor är att de sociala plattformarna har skurit ner på den manuella granskningen i smitto-tider – för att istället luta sig mer mot automatiserade beslut som fattas av algoritmer. Frågan är dessutom känslig – eftersom EU-kommissionen samtidigt är kritisk mot inskränkningar av det fria ordet och den fria informationen i länder som Ungern och Polen.

Inte sällan blir det fel. Till exempel har Europaparlamentets vice talman Marcel Kolaja (PP; CZ) fått en post om krisstöd till nystartade företag (med länk till EU-kommissionen) stoppad av Facebook.

EU-kommissionen har utfärdat en »joint communication« om desinformation och fake news om Covid-19 (PDF). Denna erbjuder dock inget skydd att tala om för den som fått poster på sociala media stoppade på felaktiga grunder. Kolaja säger:

»I support the united European action against disinformation; however, it should go hand in hand with clear safeguards for freedom of expression in case of wrongful labeling of content.«

Han påpekar bland annat att det mer klart måste definieras exakt vad som avses med desinformation. Till exempel måste större vikt läggas vid uppsåtet. Och om man väl har en definition – då är frågan vem som avgöra om informationen är autentisk, korrekt och trovärdig. Det måste dessutom finnas rutiner för att överklaga felaktiga beslut om nedtagning av poster och annan information.

Tyvärr är EU-kommissionen otydlig på dessa punkter – vilket blir problematiskt om man ser till till yttrandefrihet, det fria ordet, fri information och ett fritt och öppet internet.

Länkar:
• European joint action on disinformation »
• Kolaja vs. Facebook »
• EU-kommissionens styrdokument (PDF) »

Video: Stoppa EU:s nya nätcensur

av

Fem minuters folkbildning om EU:s nya förordning om terror-relaterat innehåll online – och dess problem. (Utskrift »)

Se videon på Youtube »

Eftersom denna site är rensad från kakor och andra integritetskränkande tillägg bäddar vi inte in filmen för automatisk uppspelning här – utan ber dig att istället följa länken till Youtube ovan.

Vad hände med vårt fria, öppna internet?

av

Ett problem med sociala media är att du oftast inte själv kan bestämma vad du får se – och vad av ditt innehåll andra kan se.

Det hänger delvis samman med den oerhörda mängd material som publiceras. Det finns helt enkelt ingen möjlighet att visa allt från alla vänner och konton du följer. Detta försöker man hantera med algoritmer som gissar sig till vad du vill se och som oftast prioriterar användare och grupper som du ofta interagerar med. Vilket kan vara problematiskt om du vill nå ut brett eller om det finns speciella konton som du vill följa i detalj.

Ett annat och lömskare problem är politisk bias. På senare tid har bland andra amerikanska Project Veritas visat att Facebooks moderatorer tar politisk ställning i sitt arbete. (Länk 1 » | Länk 2 ») PV är förvisso en kontroversiell kanal som ibland drar saker till sin spets. Men det går inte att komma runt att det finns moderatorer som – på video med dold kamera – rakt upp och ner erkänner och till och med skryter om att de låter sina personliga politiska preferenser styra vad som godkänns och vad som stoppas.

Med tanke på Facebooks dominerande ställning på marknaden är  detta ett problem – även om Facebook, som ett privat företag – naturligtvis har rätt att själva styra användarvillkor och vad de kan tänka sig att publicera. Saken är bara att om de styr innehåll, då blir de snarare ett slags publicist än en plattform. Vilket lett till att deras budbärarimmunitet kommit att ifrågasättas, inte minst i USA. (Budbärarimmuniteten innebär att en plattform inte kan hållas ansvarig för vad deras användare publicerar, så länge de inte själva agerar grindvakt eller kommenterar flödet.)

Hur det ser ut bland svenska moderatorer vet vi inte. Och om det finns en problematisk granskningskultur hos Facebook måste man fråga sig om samma sak även gäller hos till exempel Twitter och Youtube.

Vad vi däremot vet är att regeringen har haft möten med de sociala nätverken, eftersom den ogillar mycket av det som publiceras. Vilket kan ses som ett sätt att begränsa yttrandefriheten utan att behöva krångla med demokratiskt lagstiftningsarbete och rättsliga processer. Det är mycket enklare för politikerna att få plattformarna att vrida åt sina användarvillkor och att plocka bort sådant som den politiska makten stör sig på. Vilket är ett uppenbart demokratiskt problem.

Vi vet också att EU är inne i en process för att censurera, kräva uppladdningsfilter och skapa nya, enhetliga regler för vad som får lov att sägas på nätet. Vilket naturligtvis sätter extra press på plattformarna.

Lägg till detta att det tycks vara populärt i vissa kretsar att massanmäla inslag som man ogillar – även om de inte bryter mot några regler. Ibland tycks denna taktik fungera och leder då till att helt korrekta och sakliga inlägg specialgranskas och ibland stoppas.

Dessutom finns en kommersiell komponent. Många annonsörer vill helt enkelt inte synas i kontroversiella sammanhang, vilket leder till att sådant material blockeras, får minskad spridning eller inte kan dra in annonsintäkter (Youtube). Detta även om materialet är korrekt, av allmänintresse och följer alla användarvillkor.

Allt detta är problematiskt – om man ser till det fria ordet, den fria debatten och det fria flödet av information.

Som de flesta plattformar fungerar idag är internet helt enkelt inte den globala anslagstavla som vi kanske tror.

Frågan är hur vi hittar tillbaka till ett fritt och öppet internet.