Femte juli

Nätet till folket!

Rättssäkerhet

Rätten till en opartisk och rättvis rättslig prövning samt principen om att människor skall betraktas som oskyldiga till dess motsatsen bevisats är centrala principer för en demokratisk rättsstat. Ändå urholkas dessa ständigt, i namn av än det ena, än det andra. I nätsammanhang kan det ofta handla om principen att ingen skall straffas eller censureras utan förgående rättslig prövning.

Bryr sig någon om EU:s nya nätcensur?

av

Bortsett från ett mycket litet fåtal nätdebattörer – så verkar ingen bry sig om att EU är på väg att införa ytterligare ett verktyg för nätcensur.

Precis som när det gällde EU:s upphovsrättsdirektiv – som gav oss uppladdningsfilter (för upphovsrättsskyddat material) och den idiotiska länkskatten – är det svårt att mana fram något intresse eller motstånd innan det är för sent. Den gången blev det i och för sig protester precis innan omröstningen, men som sagt för sent. Denna gång känns det som nästan ingen bryr sig alls.

Vad det handlar om: EU:s nya förordning om terror-relaterat innehåll online (TERREG).

TLDR: Nu vill EU kunna censurera åsikter och information – både direkt och genom uppladdningsfilter.

Och låt dig inte luras av begreppet »terror-relaterat«. Vad som definieras som terrorism bestäms av politikerna. Och om man väl har öppnat dörren för att censurera åsikter och information – då kan det lätt komma att användas även i andra syften.

Här är några exempel på vad striden handlar om:

  • EU:s ministerråd vill att den nya förordningen skall gälla alla som gör information tillgänglig online. Europaparlamentet vill undanta slutna grupper, meddelandetjänster och molntjänster.
  • Ministerrådet vill att flaggat innehåll skall avlägsnas inom en timma. Parlamentet vill göra undantag för när detta är praktiskt omöjligt, till exempel av tekniska orsaker.
  • Ministerrådet vill att censuren skall gälla alla sammanhang – medan parlamentet vill göra vissa undantag för utbildning, konst, journalistik och forskning.
  • Ministerrådet vill låta medlemsstaterna själva bestämma vilken institution som skall besluta om nedtagning av material. Parlamentet är oroat över att det kan leda till icke självständiga och icke rättssäkra beslut.
  • Ministerrådet vill att en myndighet i en medlemsstat skall kunna beordra nedtagning av material i vilken annan medlemsstat som helst. Europaparlamentet vill att ett land bara skall kunna beordra en plattform i det egna landet att ta ner material – men att det samtidigt skall gå att göra en förfrågan om nedtagning i andra länder.
  • Ministerrådet vill att en order om nedtagning av material skall gälla globalt – medan parlamentet menar att det räcker med att blockera oönskad information för användare inom EU.
  • »Hosting service providers« skall påskynda sina beslut om nedtagning av material som bryter mot användarvillkoren om någon nationell myndighet i någon medlemsstat så kräver. Parlamentet vill att det bara skall handla om terror-relaterat innehåll så som det definieras i lagstiftningen.
  • Ministerrådet vill att de sociala plattformarna skall förbjuda terror-relaterat innehåll i sina användarvillkor. Parlamentet vill att plattformarna skall ha »provisions to address the misuse of their service for the dissemination of terrorist content«. (Not: Det blev tydligare att behålla den engelska formuleringen.)
  • Ministerrådet vill se proaktiva åtgärder för att hindra att nedplockat terror-relaterat innehåll laddas upp igen – samt upptäcka och identifiera misstänkt innehåll. Detta kommer att kräva uppladdningsfilter, vilket parlamentet säger nej till.

I sammanhanget kan nämnas att mängden terror-relaterat innehåll online har minskat – vilket dock inte tycks hindra EU:s beslutsapparat från att arbeta vidare med förordningen.

Det verkligt allvarliga är att EU med TERREG är utökar möjligheten för censur och uppladdningsfilter – från att bara gälla upphovsrätt (upphovsrättsdirektivet) – till att nu även omfatta åsikter, information, nyheter och dokumentation om övergrepp vad till exempel gäller människorätt och krigsbrott.

Och – som sagt – ger man politiken makt att censurera, då kommer den snart att utökas till fler områden där överheten tycker att åsikter och information är oönskade, olämpliga eller besvärande.

Frågan är om vi skall göra motstånd när de börjar rulla ut nätcensuren – eller om vi återigen tänker vänta tills det är för sent.

 

Läs mer hos MEP Patrick Breyer (PP, DE) »

En svensk tiger: När svenska staten beslagtar en bok som granskar Sveriges mörka förhållande till Nazityskland

av

Ingen kan väl ha missat att Aron Flams bok »Det här är en svensk tiger« blivit anmäld för upphovsrättsbrott. Men frågan har ytterligare ett lager – då bokens innehåll utmanar den officiella svenska historieskrivningen från andra världskriget.

Själva upphovsrättsfrågan är intressant i sig. Att den svenska tigern från andra världskriget i detta fall är satir torde vara uppenbart för alla – då tigern både heilar och har en armbindel med en svastika. Tyvärr finns inget formellt undantag från upphovsrätten för satir, parodi eller »fair use« i svensk lagstiftning – även om lagens förarbeten argumenterar för ett sådant undantag. Inte heller EU:s nya upphovsrättsdirektiv föreskriver något sådant undantag.

Möjligen kan man hoppas att detta fall leder till att frågan uppmärksammas och att ett nationellt undantag skrivs in i svensk lag, när det nya upphovsrättsdirektivet skall införlivas i vår lagstiftning. Läs mer om upphovsrättsfrågan hos Piratpartiet.

Men det finns en aspekt till, som inte fått den uppmärksamhet den förtjänar:

Aron Flams bok är en kritisk granskning av Sveriges förhållande till Nazityskland under andra världskriget. Det finns skäl att tro att denna – föga smickrande – bild inte faller Beredskapsmuseet (som äger upphovsrätten till tigern) i smaken. Därför måste man ställa sig frågan om huruvida upphovsrättstvisten i detta fall inte bara handlar om bilden av tigern – utan även används för att tysta en oönskad granskning.

I vart fall är detta den praktiska konsekvensen – då den senaste upplagan av boken nu beslagtagits av åklagare. Besvärande information om Sveriges förhållande till Hitlers Tyskland har därmed hindrats från spridning – av svenska staten.

/ HAX

När övervakning blir rasistisk

av

»Ett vanligt beteende kan i en övervakad situation bli uppseendeväckande. För den övervakade betyder det en inskränkning av det vardagliga och naturliga, du slutar slappna av. I fallet med ansiktsigenkänningens problem att särskilja en mörkhyad från en annan läggs en ytterligare dimension till: Övervakningen kan innebära större inskränkningar för en grupp än en annan. Den blonda kan hinna till jobbet, den svarthåriga tas till förhör.«

– Johanna Grönbäck, tatsvetare och kommunikationschef vid Ratio, i Borås Tidning

Vilket möjligen sätter regeringen i en konstig situation – när den både vill ha automatiserad ansiktsigenkänning och vara anti-rasistisk.

Vem skall bestämma vad du får tycka på internet?

av

Att man inte får publicera vad som helst på internet är kanske inte så konstigt. Samma lagar bör gälla online som i den fysiska världen. Även om man sedan kan diskutera dessa lagar som sådana.

Men det finns en gråzon. Det handlar om publicering av sådant som inte nödvändigtvis är olagligt i sig – men som av olika skäl är oönskat.

I vissa fall är det rätt okomplicerat, som att annonsörer i de sociala plattformarna inte vill synas i kontroversiella sammanhang. Detta är förvisso olyckligt – men ändå något slags giltigt skäl för att plattformarna förbjuder till exempel våld och sex i sina användarvillkor.

Lite mer komplicerat blir det när annonsörer inte vill synas i närheten av vissa åsikter. Men ingen kan tvinga annonsörer att synas i sammanhang som de inte vill bli sammankopplade med – även om det ofta är onödigt fåniga och överdrivet ängsliga överväganden. Och de sociala plattformarna är beroende av annonsinkomsterna för sin existens.

Problemet här blir att åsikter som inte är mainstream kan komma att deplattformeras, även om det som skrivs och sägs är fullt lagligt.

Ett relaterat problem är när de sociala nätverken bannlyser vissa typer av innehåll (direkt eller i sina användarvillkor) på grund av politiska påtryckningar. Detta är uppenbart problematiskt.

Om politiken vill förbjuda vissa typer av yttranden – då skall detta ske genom lagar som stiftats i god demokratisk ordning, inom konstitutionella begränsningar och vars tillämpning skall vara föremål för en oberoende rättslig prövning.

Att privata företag får sätta sina egna regler för sin egen verksamhet är en sak. Men politiker som vill inskränka det fria ordet måste gå den demokratiska vägen – och inte direkt eller indirekt utöva påtryckningar mot plattformarna. Ett problem i sammanhanget är att det är svårt att veta vilka sådana kontakter som förekommer. Men exempel på när sociala media kallas upp till samtal med de politiska makthavarna saknas inte.

Nästa steg är lagstiftning mot visst innehåll (till exempel EU:s nya förordning om terror-relaterat innehåll online) eller mot sådant som döljs bakom det luddiga begreppet »hat och hot på nätet«.

Till att börja med är det problematiskt om sådan lagstiftning skapar olika regler för internet mot till exempel vad som får skrivas i en tidning eller sägas på ett offentligt möte.

Dessutom kräver bedömningen med nödvändighet ett mått av subjektivitet. Detta kan till och med sluta i att objektivt sett korrekta uttalanden kan komma att censureras – om någon känner sig kränkt, hotad eller förolämpad av dem.

I vissa EU-länder finns redan sådan lagstiftning. Tyskland har den hårt kritiserade NetzDG-lagen, som enligt kritikerna används för att skydda politiken från kritik. I Frankrike har vi den så kallade Avia-lagen som bland annat stadgar att hat och hot på nätet skall tas ner inom 24 timmar, eller i vissa fall inom en timma(!). Vilket för övrigt är regler som kan komma att speglas i EU:s nya förordning om terror-relaterat innehåll online (TERREG) – om ministerrådet får som det vill.

I nästa steg vill EU harmonisera all sådan lagstiftning till ett gemensamt EU-regelverk, inom ramen för den Digital Services Act (DSA) som just nu håller på att utarbetas.

Vi vet av erfarenhet att gemensam EU-lagstiftning ofta anpassas till de länder som vill ha de strängaste reglerna, helt enkelt eftersom de är mest högljudda och påstridiga.

Vi är alltså på väg in i en situation där den politiska makten kan komma att skydda sig mot kritik online – och det fria ordet på nätet kan komma att begränsas – i ett regelverk som beslutas högt över huvudet på folket. Det är oroväckande och problematiskt.

Lägg till detta att EU:s upphovsrättsdirektiv etablerade principen om uppladdningsfilter. Och med förordningen om terror-relaterat innehåll online utökas denna princip från att gälla upphovsrättsskyddat material till vissa åsikter.

Allt utan någon nämnvärd föregående offentlig debatt.

Censur i smittans spår

av

De politiska beslut som fattas rörande corona-krisen får konsekvenser för hela vårt samhälle, ofta långvariga. Därför måste de naturligtvis kunna debatteras och ifrågasättas.

Samtidigt breder censuren ut sig i sociala media. Dels har plattformarna sina annonsörer att tänka på. Och de vill helst inte synas i samband med olika teorier om smittan, eller i samband med smittan över huvud taget. Sedan har vi nationella myndigheter som ofta menar att sociala media inte kan tillåtas undergräva deras smittskyddsarbete. Och så har vi WHO med sina rekommendationer – som ibland ändras och som inte alltid är i linje med skiftande nationella förhållningssätt. Vilket komplicerar saken för de sociala plattformarna, som ju till sin natur är globala.

Lägg till detta att alla nuförtiden tycks vara självutnämnda smittskyddsexperter – vilket säkerligen ökar benägenheten att anmäla inlägg som man ogillar, även om de inte nödvändigtvis bryter mot några regler.

På senare tid har vi sett hur Facebook stängt ner grupper som protesterar mot lockdowns. Youtube plockar ner videos som man menar saknar vetenskapligt stöd eller som strider mot WHO:s linje – ibland för gott, ibland bara för att släppa fram dem igen ett par dagar senare. Och i andra delar av Google-sfären ställs de som skapar innehåll ibland inför valet mellan att uttrycka vilken åsikt de vill, eller att mista sina annonsinkomster.

Allt detta håller på att bli en soppa, där det i förväg är svårt att veta om innehåll kommer att publiceras eller censureras. Vilket i sin tur leder till att många användare undviker ämnet helt och hållet. Även om de skulle kunna ge intressant, vettig och konstruktiv input.

Vore det då inte enklare och bättre att helt enkelt låta folk säga vad de vill – inom lagens råmärken?

Men de sociala plattformarna vet att politiken (framförallt i EU) gärna vill flytta ansvaret för vad som skrivs och sägs från den som författar och/eller lägger upp ett inlägg – till plattformarna. Och politikerna driver på denna utveckling. De vet att om de kan pressa plattformarna till att skärpa sina användarvillkor – då är det ett mycket enklare sätt att stoppa oönskad information än att behöva krångla med yttrandefrihetslagstiftning och rättslig prövning. Detta är problematiskt, ur ett demokratiskt perspektiv.

Än mer problematiskt blir det i takt med att de sociala plattformarna allt oftare börjar ikläda sig rollen som den politiska maktens förlängda arm. Vilket är att svika användarna.

Fransk lag om näthat skall överprövas

av

Förra veckan klubbade den franska nationalförsamlingen Avia-lagen.

Den innebär dels att oönskat material skall plockas bort från internet inom 24 timmar – eller, i brådskande fall inom en timma.

Dels flyttar den sanktionsrätten mot redan brottsliga yttranden från domstolarna till de nätplattformar som har att rätta sig efter myndighetspersoners beslut. Vägrar de ta ner material enligt order kan plattformarna dömas till böter på 250.000 €.

Nu har lagen underställts Le Conseil Constitutionnel för att analysera om den är acceptabel i en rättsstat. (Bakom anmälan står några ledamöter av Senaten, från högerkanten. Vilket möjligen riskerar att dra uppmärksamhet från själva sakfrågan, som alla borde känna oro inför.)

Länk: La très décriée loi Avia sur la haine en ligne sera examinée par le Conseil constitutionnel »

Facebooks »högsta domstol« tar form

av

Facebook har nu presenterat de första medlemmarna i sin Oversight Board. Detta är den formellt fristående instans som skall avgöra principiellt viktiga frågor och ärenden som rör yttrandefriheten på det sociala nätverket.

Facebooks vice president of global affairs and communications, Nick Clegg, skriver i en bloggpost:

»As Mark Zuckerberg put it when he first outlined his blueprint for a new system for content governance and enforcement, “Facebook should not make so many important decisions about free expression and safety on our own.” With our size comes a great deal of responsibility and while we have always taken advice from experts on how to best keep our platforms safe, until now, we have made the final decisions about what should be allowed on our platforms and what should be removed. And these decisions often are not easy to make – most judgments do not have obvious, or uncontroversial, outcomes and yet many of them have significant implications for free expression.

That’s why we have created and empowered a new group to exercise independent judgment over some of the most difficult and significant content decisions.«

Av de 40 personer som skall ingå i det nya organet har nu 16 utsetts. Tonvikten ligger på ledamöter med bakgrund inom juridik, nätfrihetsfrågor, media och teknik. Politiskt finns ledamöter från höger tillvänster, även om de flesta nog kan betraktas som rätt opolitiska.

Bland namnen märks förra danska statsministern Helle Thorning-Schmidt och The Guardians förre chefredaktör Alan Rusbridger. Möjligen kommer András Sajó från Ungern att väcka debatt i vissa kretsar, då han bland annat har en bakgrund i det Soros-finansierade centraleuropeiska universitet som stängts ner i Budapest.

Detta skall bli intressant att följa. Man kan ju förstå att Facebook som i grunden är ett teknikföretag gärna lastar över de principiella, moraliska och filosofiska frågorna på någon annan – för att själva undgå kritik.

Intressant nog har man en öppen nominering av nya ledamöter till denna oversight board.

EU:s upphovsrättsdirektiv ett år senare: It’s a mess

av

Som så mycket annat har processen kring implementeringen av EU:s nya upphovsrättsdirektiv gått i stå under corna-krisen. Vissa mönster kan dock börja urskiljas.

Tydligast är att detta kommer att bli ett lapptäcke av skiftande lagstiftning i EU:s olika medlemsstater. Vilket är problematiskt, eftersom internet inte känner några gränser – och då nätplattformarna är internationellt verksamma. Man kan undra hur de senare alls skall kunna verka i Europa med så skiftande lagar. Därmed faller mycket av tanken med ett EU-direktiv – som ju rimligen måste ha syftat till att harmonisera reglerna istället för att balkanisera internet.

EU-kommissionen har visserligen försökt skapa en dialog, i syfte att ta fram gemensamma riktlinjer. Men just nu ligger detta arbete i stort sett nere, på grund av den pågående hälsokrisen. Direktivet skall dock vara nationell lag i alla medlemsstater senast den 7 juni 2021 – så klockan tickar.

I Frankrike finns både planerade och klubbade lagar som kan sägas överimplementera direktivet – och som lett till en bitter strid om den så kallade länkskatten, som tvingar Google att både länka till franska media och att betala för det. I Tyskland diskuteras någon form av »fair use«-regler, men bara på kommersiella plattformar (vilket kan göra ett visst innehåll lagligt på Facebook men olagligt på en privat blogg eller på Wikipedia). Och i Sverige gömmer sig justitiedepartementet bakom en öppen konsultation – som man är noga med att påpeka inte speglar regeringens åsikt.

It’s a mess.

Detta är på väg att bli precis så illa som man kunde frukta, kanske värre. Enklast vore att skrota hela direktivet, göra ett omtag och sedan lägga fram en enhetlig förordning (som gäller direkt, utan att behöva implementeras i nationell lag) – helst utan länkskatt och uppladdningsfilter. Men som framförallt är enhetligt för alla medlemsstater, så att vi får samma regler i hela EU. Annars faller liksom hela tanken med EU-samarbetet och en gemensam marknad.

Några matnyttiga länkar från Communia:
• Copyright in the DSM Directive – one year after »
• A better way to implement Article 17? New German proposal to avoid overblocking »
• Copyright Directive – Implementation – March news »

Frågor som behöver besvaras innan vi rullar ut corona-apparna

av

Den tyske ledamoten av Europaparlamentet, Patrick Breyer (Pp), ställer några av de frågor som behöver besvaras – innan vi rusar in i en situation där våra liv kommer att styras av en corona-app:

»The concept for warning apps has been carefully designed with privacy in mind, but little thought has been given to the follow-up to warnings: The apps are likely to notify tens or hundreds of thousands of people who have been out to work, for shopping etc. It will not be possible to test all of those. The effect may be little more than widespread concerns or even panic.

Also human contact is but one infection risk. The public should not be mislead into believing that an app will protect them.

Finally, can we really trust all governments to keep the use of the apps voluntary, having experienced over and over the continuous expansion of surveillance policies?

The key to containing the virus really is for everybody to protect themselves, isolating infected persons as well as wide-spread testing.«

Patrick Breyer »

Corona-appar: Är det rätt när staten gör samma sak som Google och Facebook har kritiserats för?

av

I takt med att allt fler länder är på väg att utveckla egna corona-appar ökar även antalet frågetecken.

Politico:

»Big Tech has become a global punching bag because of fears that Silicon Valley has too much control over our daily lives. But in their legitimate efforts to keep people safe, officials across the European Union, United States and elsewhere are quickly falling into the same trap — creating a government surveillance network on the fly, with little oversight and almost no clarity about when it will be shut down.

People are growing increasingly skeptical about how Google, Amazon and Facebook collect reams of our personal data, often in opaque ways that are hard to decipher. So why shouldn’t governments come under the same scrutiny? Governments that have a track record of failing to keep such digital information safe, lack Big Tech’s technical expertise and will, for the most part, be beholden to themselves about when to call off their digital land grab.«

Här finns en intressant poäng. Även om företag som Google, Amazon och Facebook kan kritiseras för sin insamling av persondata – så har de i vart fall lärt sig mycket om hur detta kan skötas på ett någorlunda rimligt sätt. När regeringar runt om i världen nu tänker göra samma sak – då saknar de den erfarenhet och tekniska kompetens som finns hos de kommersiella plattformarna. Dessutom bestämmer de till stor del själva spelreglerna och omfattningen i tid. Plus att myndigheter ständigt tycks drabbas av läckor, intrång och slarv som leder till att känslig data sprids till obehöriga.

Inte minst bör vi fråga oss vilka som kommer att utveckla corona-apparna. Man kan anta att många länder väljer den enkla vägen och köper in tjänsten istället för att göra jobbet själva (vilket de ofta saknar kompetens för att göra). Vad är det då för företag man kommer att vända sig till? På denna marknad finns aktörer som uppvisat mycket begränsad respekt för människors privatliv – och sådana som samarbetar med underrättelseorgan, som till exempel amerikanska NSA.

Därför är det inte bara viktigt med öppenhet och transparens när det gäller hur apparna fungerar – utan även hur de tas fram och av vem.

»Unanswered questions abound. Who will have access to the data? Where will it be stored? Who decides when it’ll be deleted? These are the questions officials have been asking Big Tech for years. So it’s only right — even amid the current crisis — that policymakers should be explicit in their responses with their own efforts before they start vacuuming up information as if they’re the latest digital fad from Silicon Valley.«

Alla som genom åren granskat och kritiserat Big Data bör rikta samma uppmärksamhet mot vad deras regeringar nu håller på med. Och på sätt och vis är det värre när Big Government samlar in persondata än när Big Data gör det. När det gäller staten och myndigheterna, då kan informationen leda till tvångsåtgärder och inskränkningar i våra medborgerliga fri- och rättigheter – medan nätjättarnas intresse bara är att tjäna pengar.

Länk: National governments are joining the ‘Big Tech’ club »