Yttrandefrihet – vad säger våra grundlagar?

I dessa tider av krympande yttrandefrihet kan det vara värt att se till vad som föreskrivs i våra grundlagar. Notera att detta gäller individens förhållande gentemot staten – och inte användarvillkor på privata nätplattformar eller relationen mellan individer.

Låt oss gå till regeringsformen, kapitel 1 § 1:

»Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Den offentliga makten utövas under lagarna.«

Andra kapitlet, § 1:

Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad
1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,
2. informationsfrihet: frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden,
(…)

Även detta är intressant:

2 § Ingen får av det allmänna tvingas att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Inte heller får någon av det allmänna tvingas att delta i sammankomst för opinionsbildning eller i demonstration eller annan meningsyttring eller att tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning som avses i första meningen. Lag (2010:1408).

3 § Ingen svensk medborgare får utan samtycke antecknas i ett allmänt register enbart på grund av sin politiska åskådning. Lag (2010:1408).

Rent allmänt har yttrandefriheten (i vid bemärkelse) ett rimligt gott skydd i våra grundlagar – även om det finns tydliga undantag, varav vissa är rätt tveksamma.

Yttrandefrihetsgrundlagen säger i sitt första kapitel, första paragraf:

»Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio, tv och vissa liknande överföringar, offentliga uppspelningar ur en databas samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.

Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. I den får inga andra begränsningar göras än de som följer av denna grundlag.«

§ 11 stadgar:

»Det som är avsett att framföras i program eller genom tekniska upptagningar får inte först granskas av en myndighet eller ett annat allmänt organ. Det är inte heller tillåtet för en myndighet eller ett annat allmänt organ att på grund av innehållet förbjuda eller hindra framställning, offentliggörande eller spridning bland allmänheten av ett program eller en teknisk upptagning, om åtgärden inte har stöd i denna grundlag.«

§ 13:

»Det är inte tillåtet för myndigheter eller andra allmänna organ att på grund av innehållet förbjuda eller hindra innehav eller användning av sådana tekniska hjälpmedel som behövs för att kunna ta emot program eller för att kunna uppfatta innehållet i tekniska upptagningar, om åtgärden inte har stöd i denna grundlag. Detsamma gäller förbud mot anläggande av trådnät för sändning av program.«

Andra kapitlet, § 1 är också intressant:

»Upphovsmannen till ett program eller en teknisk upptagning är inte skyldig att röja sin identitet. Detsamma gäller för den som har framträtt i en sådan framställning och den som har meddelat en uppgift för offentliggörande enligt 1 kap. 10 §.«

Även om lagen inte är helt upp to date med den tekniska utvecklingen och även om det finns ett antal undantag finns det alltså ett rimligt skydd för Youtubers, podcasters och andra som använder audiovisuella media på internet. Intressant nog finns även ett grundlagsskydd för anonymitet.

Det finns även regler i grundlagen för den som uttrycker sig i skrift. Över till tryckfrihetsförordningens portalparagraf:

»Tryckfriheten syftar till att säkerställa ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande.

Tryckfriheten innebär en frihet för var och en att i tryckt skrift uttrycka tankar, åsikter och känslor samt att offentliggöra allmänna handlingar och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.

Tryckfriheten innebär också en rätt för var och en att ge ut skrifter utan att en myndighet eller ett annat allmänt organ hindrar detta i förväg. Åtal för en skrifts innehåll får väckas först efter det att den har getts ut och då vid en domstol. Ingen får straffas för en skrifts innehåll i andra fall än om innehållet strider mot tydlig lag som är meddelad för att bevara allmänt lugn men som inte håller tillbaka allmän upplysning.

När tryckfriheten utövas ska bestämmelser i denna grundlag som skyddar enskildas rätt och allmän säkerhet iakttas.

För tryckfriheten får inga andra begränsningar finnas än de som följer av denna grundlag.«

Åter är lagen inte riktigt i takt med den tekniska utvecklingen. Men det bör vara svårt att hävda annat än att det som är tillåtet i tryckt form även bör vara tillåtet i digital form. Lagar skall vara generella och samma regler bör gälla såväl offline som online.

Man kan också notera att upphovsrätt kan användas som ett sätt att kringgå grundlagens anda. Se till exempel det pågående målet mot Aron Flam. Där är det förvisso en privat klagande, men målet drivs av staten. Därför kan man till exempel ifrågasätta om beslaget av Flams bok är förenligt med förbudet mot förhandscensur.

Ett problem i sammanhanget är att staten (såväl EU som regeringen) använder sig av påtryckningar mot de privata nätplattformarna – för att de skall censurera oönskade åsikter genom sina användarvillkor. Alla sådana påtryckningar strider uppenbart mot de svenska grundlagarnas anda. Och de flyttar makten över yttrandefriheten bort från demokratisk kontroll och bort från möjligheten till oberoende rättslig prövning.

Dock har den som bloggar, podcastar eller vloggar helt och hållet från en egen server ett rätt starkt skydd. Frågan är dock hur sådant material kan bli allmänt känt och spritt om samma skydd inte gäller på de kanaler (plattformar) som används för marknadsföring (Facebook, Twitter, Youtube m.fl.) – där staten inte har och inte skall ha samma roll.

En annan intressant fråga är hur våra grundlagar fungerar till exempel emot EU-regler som kräver uppladdningsfilter. Det vill säga EU:s nya upphovsrättsdirektiv samt EU:s kommande förordning om terror-relaterat innehåll online (som uttryckligen handlar om att censurera åsikter). Det skall i sammanhanget bli mycket intressant att se vad som kommer att föreslås i EU:s planerade Digital Services Act, som ju har den uttalade ambitionen att etablera enhetliga europeiska regler för vad som får publiceras online.

Slutligen kan man notera att våra grundlagar ovan erbjuder väldigt lite i form av skydd för individer som tystas av andra individer. Vilket möjligen är en bra sak. Sådan lagstiftning kan bli väldigt komplicerad och få en rad oönskade och oförutsedda effekter. Och grundlagarna reglerar förhållandet mellan medborgare och stat – inte individer emellan. Dock skulle man kunna hävda att våra grundlagar erbjuder ett slags värdegrund vars anda bör vara vägledande för samhället i stort.

»Lagar kan inte ensamma säkerställa yttrandefrihet; för att varje man ska kunna framföra sina åsikter utan straff måste det finnas en känsla av tolerans i hela befolkningen.« – Albert Einstein

Försvara brevhemligheten

Rätten till privatliv – däribland privat korrespondens – är en mänsklig rättighet.

Länge har man på olika sätt gjort avsteg från denna princip när det gäller korrespondens online. Vilket är problematiskt. Samma regler bör gälla på internet som i övriga samhället.

Nu »harmoniseras« detta – på ett dåligt sätt, genom att regeringen vill utreda om den grundlagsskyddade brevhemligheten kan upphävas.

Digitaliseringsminister Anders Ygeman (S) förnekar inte att detta är problematiskt. Till SVT säger han:

– Det handlar om den knepiga avvägningen mellan den grundlagsfästa brevhemligheten och värdet av att kunna bekämpa den här brottsligheten, säger han.

Ständigt dessa »avvägningar« mellan grundläggande fri- och rättigheter och det ena eller andra. Varje gång en sådan avvägning eller kompromiss görs innebär det – med nödvändighet – att våra fri- och rättigheter inskränks.

Våra fri- och rättigheter är ytterst medborgarnas garanti mot övergrepp från överheten och mot maktmissbruk. Därför skall de inte begränsas över huvud taget.