Yttrandefriheten, cancel culture och brottsbalken

I vår förra bloggpost gick vi igenom vad som gäller yttrandefrihet i våra grundlagar. Dessa reglerar individens förhållande till staten.

En betydligt knivigare fråga gäller yttrandefriheten i relation till människors förhållande sins emellan. Har någon rätt att direkt eller indirekt tysta någon annan? Här är det istället individernas handlingar (oavsett syfte) som är avgörande. Och då får vi gå till brottsbalken.

Brottsbalkens fjärde kapitel, brott mot frihet och frid:

4 § Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar någon att göra, tåla eller underlåta något döms för olaga tvång till böter eller fängelse i högst två år. Om någon med sådan verkan utövar tvång genom hot att åtala eller ange någon annan för brott eller att lämna menligt meddelande om någon annan, döms också för olaga tvång, om tvånget är otillbörligt. (…)

5 § Den som hotar någon annan med brottslig gärning på ett sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig rädsla för egen eller annans säkerhet till person, egendom, frihet eller frid, döms för olaga hot till böter eller fängelse i högst ett år.

Förbudet mot olaga tvång bör kunna vara tillämpligt om sådant används för att hindra någon från att uttrycka sin fria mening. Här är det som sagt inte syftet, utan handlingen som är det intressanta.

7 § Den som fysiskt antastar någon annan eller utsätter någon annan för störande kontakter eller annat hänsynslöst agerande döms, om gärningen är ägnad att kränka den utsattes frid på ett kännbart sätt, för ofredande till böter eller fängelse i högst ett år.

Frågan är om detta är tillämpbart på digitala lycnhmobbar som ger sig efter personer som de ogillar eller vars åsikter de inte delar. Meetoo-kampanjen drev ju trots allt minst en offentlig person i döden.

Kapitel fem, om ärekränkning:

1 § Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter.

Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar.

2 § Om brott som avses i 1 § är grovt döms för grovt förtal till böter eller fängelse i högst två år.

Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen med hänsyn till uppgiftens innehåll eller sättet för eller omfattningen av spridningen eller annars var ägnad att medföra allvarlig skada. Lag (2017:1136).

3 § Den som, i annat fall än som avses i 1 eller 2 §, riktar beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende mot någon annan döms, om gärningen är ägnad att kränka den andres självkänsla eller värdighet, för förolämpning till böter.

Om brottet är grovt, döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Lag (2018:1745).

Att gå efter någon som uttryckt en åsikt man ogillar – till den punkt där personen ifråga till exempel mister sitt arbete eller de-plattformeras bör rimligen kunna falla under formuleringen »utsätta denne för andras missaktning«.

Kapitel 16, brott mot allmän ordning:

4 § Om någon genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt stör eller söker hindra allmän gudstjänst, annan allmän andaktsövning, vigsel eller begravning eller dylik akt, domstols förhandling eller annan statlig eller kommunal förrättning eller allmän sammankomst för överläggning, undervisning eller åhörande av föredrag, döms för störande av förrättning eller av allmän sammankomst till böter eller fängelse i högst sex månader.

Det där vet jag fungerar – eftersom jag känner till att en person som betedde sig på just detta sätt under ett offentligt möte där jag var talare faktiskt blev åtalad och dömd.

Juridik är snårigt och jag är inte jurist. Men om någon utsätter någon annan för något av det ovanstående – på grund av ett yttrande som i sig inte är olagligt – då tolkar jag det som att lagen trots allt står på den drabbades sida.

»Frånvaro av yttrandefrihet är en förlust både för dem som sätter på munkavlen och dem som beläggs med den. De som beläggs med munkavle förlorar möjligheten att skifta åsikt om de skulle ha misstagit sig. Avsaknaden av denna frihet innebär också att de som förbjuder rivaliserande åsikter degenererar eftersom de inte får möjlighet att bevisa att de eventuellt har rätt. Deras övertygelse blir deras dogm.« – John Stuart Mill

Till meningsfrihetens försvar

Utan yttrandefrihet blir demokratin meningslös.

Utbyte av tankar, fri analys, öppen debatt, kritisk granskning och pluralism är en förutsättning för att människor skall kunna göra informerade val och utkräva ansvar. Det fria ordet är en förutsättning för att samhället över huvud taget skall kunna utvecklas. Därför måste människor – utan att behöva frukta repressalier – fritt få uttrycka sina åsikter.

Yttrandefrihet och tryckfrihet blir ofta tekniska frågor kopplade till specifika händelser eller företeelser. Men i dess kärna ligger något ännu större, det som i vissa av våra grannländer kallas meningsfrihet.

Meningsfrihet kan sägas handla om mer än ett visst yttrande i viss situation. Istället handlar det om individens rätt att hysa sina egna uppfattningar utan att bli stigmatiserad. Gärna en debatt i sak. Men att försöka tysta, krossa och ödelägga livet för människor vars åsikt man inte delar – det är oacceptabelt.

Människor har knepiga föreställningar, förutfattade meningar, tror på de mest absurda saker och ställer sitt hopp till verklighetsfrånvända utopier. Jaha, så intressant. Det är i så fall först och främst deras eget problem.

Detta kan förvisso bli ett problem även i ett större perspektiv. Men det är i så fall något som måste hanteras med mer information, mer offentlig debatt, mer fakta, mer logik och en vassare analys.

Inte med cancel culture och de-plattformering.

Tvärt om är det snarare så att problematiska åsikter kan bli mer problematiska om de drivs under jorden. De som tystas kommer att se sig själva som martyrer, vilket snarast stärker dem i anden. Sådant som är förbjudet har alltid en lockelse eftersom det är mer spännande. Och åsikterna i fråga blir svårare att bemöta om man inte vet vem som hyser dem och hur stort genomslag de egentligen har.

Ofta handlar det »bara« om att någon inte håller med någon annan. Istället för att då ta debatten i sak ger man sig på personen i fråga. (Se t.ex. Alexander Bard i BLM-debatten.) Att tysta en person med andra åsikter är lättare och bekvämare än att påvisa att denne har fel. Speciellt då man själv mer styrs av känslor och åsikter än av fakta.

Att tysta avvikande röster är fegt, intellektuellt ohederligt och principlöst. Det är att hindra samhällsdebatten (och därmed samhällsutvecklingen) från att röra sig framåt. Det är att beröva demokratin dess djupare mening.

Speciellt viktigt är detta att hålla i minne nu när EU vill utforma enhetliga regler för vad som får sägas på nätet. Det ligger i farans riktning att politikerna kommer att lyssna mer på lynchmobben än på de sansade rösterna. Dels för att lynchmobben är mer högljudd. Dels för att både lynchmobben och politikerna ofta besväras av fri information på nätet. Det rubbar deras världsbild, stör deras agenda och begränsar deras makt över andra.