Femte juli

Nätet till folket!

Rättssäkerhet

Rätten till en opartisk och rättvis rättslig prövning samt principen om att människor skall betraktas som oskyldiga till dess motsatsen bevisats är centrala principer för en demokratisk rättsstat. Ändå urholkas dessa ständigt, i namn av än det ena, än det andra. I nätsammanhang kan det ofta handla om principen att ingen skall straffas eller censureras utan förgående rättslig prövning.

Chat Control 1: När ett nej inte är ett nej

av

Den borgerliga EPP-gruppen planerar en voteringskupp i Europaparlamentet – för att släppa kravet på misstanke om brott, så att massövervakning med Chat Control 1 kan fortsätta.

För en dryg vecka sedan satte Europaparlamentet upp krav för en förlängning av Chat Control 1. Detta är den tillfälliga lag som låter de meddelandetjänster som vill granska innehållet i sina användares privata elektroniska meddelanden – och som går ut den 3 april.

Parlamentet vill – efter sin omröstning – att sådan övervakning bara skall kunna inriktas mot personer eller grupper som misstänks för brott.

Men det ville EU:s ministerråd (och EU-kommissionen) inte gå med på i förra veckans trilogförhandling, som därför strandade.

Vilket innebär att Chat Control 1 – och dess övervakning – helt enkelt upphör efter den 3 april.

Det är i princip en bra sak, då CC1 innebär urskillningslös massövervakning utan misstanke om brott. Om än frivillig.

Men nu vill alltså borgerliga EPP med stöd från delar av socialdemokratiska S&D och liberala Renew riva upp parlamentets beslut. De gillade inte resultatet och kräver att parlamentet röstar igen – så att EPP & Co får som de vill och CC1 kan förlängas.

Denna omröstning är tänkt att hållas i plenum på torsdag (eller onsdag) då det ursprungligen var meningen att man skulle godkänna en överenskommelse från trilogförhandlingarna – som sedan inte uppenbarade sig.

Genom organisatorisk kreativitet med parlamentets arbetsordning vill EPP använda denna votering för att riva upp parlamentets förra beslut – för att sedan försöka trixa igenom en förlängning av Chat Control 1 i sista sekund.

Detta är en provocerande inställning till den demokratiska processen: EPP fick inte som de ville. Så nu får parlamentet rösta igen, tills det röstar »rätt«.

EU:s maktspelare har en tendens att försöka ändra på spelreglerna när besluten inte passar dem.

I grunden handlar detta om huruvida man respekterar demokratiskt fattade beslut eller ej.

Nu är det läge att snabbt kontakta ledamöterna i Europaparlamentet och uppmana dem att hålla fast vid parlamentets förra beslut – om att övervakning med CC1 endast skall inriktas mot personer eller grupper som misstänks för något brottsligt.

Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

(Samtidigt pågår trilogförhandlingar mellan EU-kommissionen, ministerrådet (medlemsstaterna) och Europaparlamentet om Chat Control 2 – som är den lag som är tänkt att komma efter Chat Control 1.)

Det hela får mig att tänka på när Irland höll folkomröstning om EU:s Lissabonfördrag och röstade nej. Då fick irländarna rösta om tills de röstade »rätt«. Det finns en klassisk BBC-intervju med dåvarande EU-kommissionär Margot Wallström (S) om saken. Se klippet nedan.

Resurser:
• Chatcontrol.se »
• Chatcontrol.eu »

Tidigare bloggposter:
• Chat Control – vad händer nu? (mars 2026) »
• Ingen förlängning av Chat Control 1 (mars 2026) »
• Chat Control 1 kanske ändå faller (mars 2026) »
• Chat Control 1 förlängd till augusti 2027 (mars 2026) »
• I morgon röstar Europaparlamentet om Chat Control 1 (mars 2026) »
• Chat Control 1 förlängs. Förmodligen. (mars 2026) »
• Parlamentsutskott säger nej till… Chat Control 1 (mars 2026) »
• Chat Control 2: Nu börjar förhandlingarna (februari 2026) »
• Chat Control – en uppdatering (februari2026) »
• Tillrättalagt om Chat Control med EU-ministern (januari 2026) »

CC0

EU öppnar svenska servrar för utländska åklagare

av

Utländska myndigheter kan nu få ut användardata från svenska nätoperatörer, plattformar och servrar – även om det rör utredning av sådant som inte är brottsligt i Sverige. Och utan vår kännedom.

Nu införlivas EU:s förordning om eBevis i svensk lag. Våra myndigheter skall kunna begära ut data direkt från operatörer i andra EU-länder.

Och myndigheter (oftast åklagare) i andra EU-länder kommer att kunna begära ut data direkt från svenska nätoperatörer, hostingföretag, plattformar med mera. Även om det rör utredning av sådant som inte är brottsligt i Sverige.

Om ett företag vägrar kan det bötfällas med ett belopp upp till två procent av sin globala omsättning.

Detta sker utan att svenska myndigheter behöver informeras. Vilket gäller abonnentuppgifter och tillgångsdata som IP-adresser.

Handlar det om trafikdata, innehåll eller en person som finns i landet måste begäran gå via åklagare. Detta sker genom en European production order.

Åklagaren kan invända mot eller stoppa en sådan order om den bryter mot till exempel grundläggande rättigheter, inkräktar på eventuell immunitet, rör nationell säkerhet eller yttrandefrihetsbrott som inte är brott i Sverige.

Samtidigt tycks abonnentuppgifter och tillgångsdata kunna lämnas ut ändå, även om det rör de undantag som nämns i stycket ovan. Helt enkelt på grund av att den typen av data nu kommer att lämnas ut direkt, utan svenska myndigheters kännedom.

Detta är uppgifter som i sig kan vara tillräckliga för att klämma åt människor som till exempel kan anses ha brutit mot de tyska förolämpningslagarna, motverkat det maltesiska abortförbudet eller uttalat sig i strid med allehanda nationella hat- och hetslagar.

Just risken för att de nya reglerna kan användas för att jaga människor som framfört oönskade åsikter lyftes fram flera gånger under behandlingen av eBevis-direktivet.

Även tidigare har data kunnat lämnas ut för brottsutredningar, men då med en europeisk utredningsorder (EIO) som alltid gått genom svenska myndigheter. Vilket visserligen inte är lika snabbt och enkelt, men känns mer rättssäkert.

I samband med att eBevis-förordningen antogs sommaren 2023 skrev vi…

»I EU råder ett ömsesidigt erkännande av att man litar på att alla medlemsstater och deras myndigheter fattar rättssäkra beslut som respekterar de mänskliga rättigheterna.

I verkligheten vet vi att de rättsvårdande myndigheterna i vissa länder har problem med korruption, infiltration och politiska påtryckningar. Och nu kan de begära ut data direkt från svenska servrar. Vad kan möjligen gå fel?«

Vilket är en varning som fortfarande är giltig.

• Regeringen: Effektivare gränsöverskridande inhämtning av elektroniska bevis (Prop. 2025/26:147) »

(Notera att detta inte är samma sak som de gränsöverskridande nedtagningsorder som åklagare kan utfärda för information på svenska servrar, även om den inte är olaglig här. Det är en konsekvens av EU:s Digital Services Act, DSA.)

CC0

389 forskare kräver stopp för ålderskontroller online

av

389 forskare uppmanar politiken att inte införa ålderskontroller online. De menar att sådana medför allvarliga risker samtidigt som det inte finns några tydliga bevis för att de gör nytta.

Det har blivit politiskt mode att kräva åldersgränser för sociala medier, forum, samarbetsverktyg, AI-tjänster med mera. Flera länder har redan infört sådana och många andra står på tur. Det börjar kännas som något slags global moralpanik.

Men nu reagerar 389 forskare som arbetar med säkerhet och dataskydd. Bland undertecknarna finns Ronald Rivest, vinnare av det prestigefyllda Turingpriset och Bart Preneel, ordförande för International Association for Cryptologic Research.

De kräver ett stopp för åldersgränser tills det finns vetenskaplig konsensus om effektivitet, skador och genomförbarhet. De menar att politiska beslut om sådana riskerar att skapa oönskade konsekvenser.

De anser att det är farligt och socialt oacceptabelt att införa storskaliga kontrollmekanismer utan att förstå konsekvenserna för säkerhet, integritet, likabehandling samt individers frihet och autonomi.

Forskarna erkänner problemen med skadligt onlineinnehåll men varnar för att tekniken för ålderskontroll kan göra större skada än nytta genom bristande integritet och säkerhet.

Några förenklade exempel på problem:

• Det finns inga tydliga vetenskapliga belägg för att ålderskontroller online förbättrar barns säkerhet online.

• Det är lätt att ta sig runt ålderskontroller för den som vill. Därmed blir dessa i praktiken meningslösa. Ändå kvarstår integritetsskadan av att alla tvingas dela persondata.

• Ålderskontroller driver unga till oövervakade och mer osäkra plattformar i länder med svagare reglering. Där verkligt olämpligt innehåll är vanligare.

• Man skapar en global infrastruktur för åldersverifiering som riskerar att hamna i händerna på aktörer med svaga säkerhetsrutiner eller med intressen som inte sammanfaller med användarnas. Vissa av dem är uppenbarligen grenar av övervakningsindustrin.

• Sådana system är attraktiva mål för missbruk, dataintrång och auktoritär kontroll.

• En del metoder för åldersidentifiering är starkt integritetskränkande och är kända för att ha höga felmarginaler och missgynna vissa minoriteter.

• Kontrollen kräver massiv datainsamling vilket ökar risken för dataläckor, spårning och diskriminering. Den kan vara oförenlig med VPN-användning och hotar journalisters, visselblåsares och utsatta gruppers anonymitet.

• En svag implementation kan kringgås. En stark kräver global kryptografisk infrastruktur som är extremt svår att bygga och underhålla.

• Ålderskontroll hotar internetets grundläggande decentraliserade struktur och kan användas för censur, blockering eller selektiv informationskontroll.

När man börjar bestämma vem som får tillgång till vad dödar man internets frihet.

De 389 forskarna vill se ett stopp för åldersverifiering online – tills vetenskaplig konsensus har nåtts om fördelar, risker och tekniska realiteter.

Forskarna efterlyser inte passivitet – utan evidensbaserad politik. Reglering bör rikta in sig på skadliga affärsmodeller och algoritmer, inte på ID-kontroll för internet.

De understryker som sagt att det är farligt och oacceptabelt att införa storskaliga kontrollmekanismer utan att förstå konsekvenserna. Vilket i klartext betyder att politikerna inte begriper vad de sysslar med. Den här gången heller.

• Joint statement of security and privacy scientists and researchers on Age Assurance »

• ‘Dangerous and socially unacceptable:’ experts warn against rushed rollout of online age checks »

Relaterat:
• The world wants to ban children from social media, but there will be grave consequences for us all »

CC0

En kontroll- och övervakningsstat utan ansikte

av

Faran med en ansiktslös stat som vill kontrollera och styra människors beteende och åsikter.

Våra politiker och myndigheter vill lagra data om vem som kommunicerar med vem. De vill skaffa sig insyn i innehållet i våra meddelanden och samtal. De vill veta vem som skriver vad i sociala medier. Staten vill veta vad vi gör på nätet.

Våra makthavare vill låta massövervaka alla, utan misstanke om brott och utan föregående rättslig prövning. De vill utrusta oss med digitala ID, med vilka vi får blippa oss fram genom samhället. De vill införa statlig digital valuta som ger dem ökad kontroll över våra pengar.

De vill på olika sätt begränsa yttrandefriheten. EU kräver att sociala medier, onlineplattformar och sökmotorer skall motverka »systemiska risker« – vilket kan betyda lite vad som helst, även helt lagligt innehåll. Det leder till att plattformarna hellre censurerar för mycket än för lite.

Man anlitar externa organisationer som en form av statligt godkända nätpoliser, med direktlina till sociala medier för att rekommendera vilket innehåll som skall tas bort. Politiska ledare runt om i västvärlden vill förbjuda unga människor från att ta del av innehåll på olika nätplattformar.

Detta är farligt även om alla politiker, myndigheter och deras funktionärer vore perfekta och aldrig sätter sina egna intressen främst, aldrig låter sig korrumperas eller infiltreras och aldrig ägnar sig åt aktivism.

Det räcker med inkompetens, missriktad välvilja, överdriven ambition, godtrogenhet, lättja eller en dålig dag på jobbet för att enskilda människor skall komma i kläm. Vilket leder till min tes:

Det behöver inte finnas en uttalad vilja eller ens en medveten ambition att förtrycka människor. Det behöver inte handla om någon kupp, något olyckligt valresultat eller stormtrupper på gatorna. Snarare har vårt system inbyggda funktioner som automatiskt för oss mot ett alltmer auktoritärt samhälle.

I essäboken On violence (1970) skriver Hannah Arendt om skillnaden mellan makt och våld i modern politik och framhåller hur våld ofta uppstår när maktens legitimitet sviktar.

Arendt skiljer mellan makt (power) och våld (violence). Makt uppstår ur kollektivt handlande och gemensamt samtycke, medan våld är instrumentellt och bygger på tvång. När en stat eller rörelse förlorar maktens legitimitet, då tenderar våld och tvång att ersätta den. Vilket är ett tecken på svaghet, inte styrka.

Detta manar till eftertanke i ett samhälle där makten ständigt flyttas längre bort från medborgarna; där utopiska projekt sätts framför allmänintresset och fungerande kärnverksamhet; där människor inte längre känner igen sig. Ett samhälle där alltfler medborgare upplever att det finns en »elit« som inte lyssnar på dem och som inte verkar i deras intresse.

Arendt ägnar i sammanhanget byråkratin särskild uppmärksamhet. I översättning…

»I en fullt utvecklad byråkrati finns det ingen kvar att argumentera med, ingen att framföra klagomål till, ingen som maktens tryck kan riktas mot. Byråkrati är den styrelseform där alla berövas politisk frihet, det vill säga förmågan att handla. ”Ingens styre” är inte frånvaro av styre – och där alla är lika maktlösa får vi en tyranni utan tyrann.«

När makten blir ansiktslös och ansvaret upplöses i systemet blir kontroll och ansvarsutkrävande svårare att utöva.

Denna kultur av ansvarslöshet har även smittat av sig på politiken. »Vi har varit naiva. Vi såg det inte komma.« Vilket är ursäkter vi ofta får höra trots att en konsekvensanalys hade varit lätt att göra – men aldrig genomförts på grund av inkompetens, ideologisk låsning och kognitiv blockering. Eller som har ägt rum men avfärdats av samma skäl.

Detta tillsammans med den ökade kontrollen över medborgarnas digitala liv och yttrandefrihet är en giftig blandning. När en politisk och byråkratisk elit blir alltmer frikopplad från verkliga förhållanden och vanligt folk uppstår en oemotståndlig vilja att styra och kontrollera människor. Så att vi gör och tycker »rätt«.

Friheten och grundläggande mänskliga rättigheter som rätten till privatliv och privat korrespondens samt yttrandefriheten måste alltid försvaras mot dem som vill begränsa dessa värden av allehanda skäl.

Detta måste ske innan det är för sent. Annars riskerar vi att hamna i ett samhälle där ingen bär ansvaret – men där alla är kontrollerade, övervakade och censurerade.

CC0

EU:s nätcensur hör inte hemma i en rättsstat

av

Hälften av de inlägg som censurerades i sociala media bröt – redan innan DSA – varken mot lag eller allmänna användarvillkor. Och nu kan plattformarna straffas utan föregående rättslig prövning om de inte censurerar ännu mer – dock oklart vad.

Under EU:s Digital Services Act (DSA) kan EU-kommissionen utfärda mångmiljardböter (6% av den globala omsättningen) till sociala medier och plattformar som inte censurerar tillräckligt.

Men DSA anger inte närmare vad det är som skall censureras (utöver innehåll som redan är uppenbart olagligt i medlemsstaterna). Man talar bara diffust om »systemrisker«.

Någon föregående rättslig prövning sker inte innan böter utfärdas. EU-kommissionen agerar på egen hand både åklagare och domstol.

I sammanhanget kan det vara bra att veta att cirka 90% (i Sverige 94,6%) av de inlägg som redan innan DSA censurerades i sociala medier inte stred mot någon lag.

Och 56 % av de borttagna kommentarerna klassades som allmänna uttryck av åsikt – det vill säga kommentarer utan hat, illegalt innehåll eller spam (vilket brukar förbjudas i användarvillkoren).

Vi hade alltså redan från början en censur som gick utöver vad lagar och användarvillor krävde. Sedan kom DSA och krävde mer censur, utan att peka på vad som skall censureras. Detta under hot om straff utan föregående rättslig prövning.

Så får det inte gå till i en rättsstat.

• Sociala media censurerar huvudsakligen lagligt innehåll »
• Report: “Staggering Percentage” of Legal Content Removed from Social Platforms in France, Germany and Sweden »

CC0

USA: EU begränsar yttrandefriheten globalt

av

USA:s kongress anklagar EU för att påverka yttrandefriheten globalt. Rapporten väcker obekväma frågor även för oss i Europa.

Amerikanska kongressens justitieutskott har presenterat en rapport med namnet »The Foreign Censorship Threat, Part II: Europe’s Decade-Long Campaign to Censor the Global Internet and How it Harms American Speech in the United States«.

Tesen är att EU genom lagstiftning som till exempel Digital Services Act (DSA) inte bara inskränker det fria ordet i Europa – utan även för amerikaner i USA. Vilket i princip är ett korrekt konstaterande.

Även om DSA inte gäller i USA skapas incitament som leder till globala policyändringar, vilket indirekt påverkar amerikanska användare.

Detta är ingen nyhet. Och det har pågått länge, långt före DSA. Själv har jag skrivit om saken i 10-15 års tid. Enkelt uttryckt:

1) När politiker i EU vill inskränka det fria ordet utan att gå den krångliga vägen via lagstiftning utövar man istället påtryckningar mot sociala medier – för att dessa skall skärpa sina användarvillkor och regler för moderering. Vilket resulterar i att man begränsar yttrandefriheten utan demokratisk process eller demokratiskt mandat.

2) De sociala medieplattformarna ändrar då sina användarvillkor med mera, vilket av praktiska skäl sker på en global nivå. Inskränkningarna i yttrandefriheten får alltså konsekvenser i hela världen.

3) Detta drabbar amerikanska sociala medie-företag och användare – varpå de senare i praktiken får se sin yttrandefrihet begränsad.

Rapporten ger exempel på möten av detta slag. Vilket för tanken till när dåvarande justitieminister Morgan Johansson (S) flera gånger kallade upp sociala medier till departementet under åren 2017-21.

Påtryckningar har alltså skett på såväl EU-nivå som nationellt i medlemsstaterna.

Fin plattform ni har, tråkigt om något skulle hända med den…

Rapporten har en poäng här, underbyggd med dokumentation som begärts in från de olika sociala medie-företagen.

Rapporten visar även hur EU påverkat rapporteringen om det amerikanska presidentvalet. Vilket direkt drabbar berörda användare i USA.

Ett exempel som sticker ut är när dåvarande EU-kommissionären Thierry Breton hotade X med DSA i samband med att Elon Musk genomförde sin live-intervju med Donald Trump på plattformen. Man skulle rent av kunna tala om valpåverkan från främmande makt.

Politiskt är detta ett minfält då tidigare läckta dokument och utfrågningar visat hur den förra amerikanska administrationen varit direkt inblandad i att tysta ner vissa saker (som Hunter Bidens laptop) i sociala medier.

Rapporten tar även upp hur demonetarisering (strypta annonsintäkter) använts. Vilket EU uttryckligen nämner som möjlighet i sin Code of Practice on Disinformation, i kommissionens styrdokument till densamma, i Digital Services Act, i European Democracy Action Plan med mera.

Ett betydande antal lagliga konton och inlägg har demonetiserats efter påtryckningar från yttre aktörer.

Det har även drabbat amerikanska konton – vilket i praktiken inskränkt deras yttrandefrihet i USA och globalt.

Generellt sett har detta verktyg främst använts mot konton på den politiska högerkanten. Detta utan formella beslut eller rättsmedel för den drabbade.

Man kan även nämna skuggbanning – shadow banning, det vill säga begränsad spridning – som ett verktyg som används i sammanhanget.

Yttrandefriheten skyddas av den amerikanska konstitutionen – men bara mot staten. Här uppstår ett principiellt intressant problem när privata aktörer begränsar amerikaners möjlighet att nå ut, efter påtryckningar från främmande makt (EU).

En sak som slår mig med rapporten är att EU:s politiker och funktionärer ibland hotar med att stänga ner sociala medier om de inte lever upp till deras och DSA:s krav. Speciellt som de senare i delar är väldigt diffusa.

DSA ger ingen sådan möjlighet utöver att beordra att olagligt innehåll tas bort. Men EU kan inte stänga ner något. Vad man däremot kan göra är att bötfälla och ställa orimliga byråkratiska krav. Men inte mer än så.

Om man vill förbjuda en social medieplattform kan det endast ske i de enskilda medlemsstaterna, efter rättslig prövning. Och då förmodligen inte mer än tillfälligt.

Det är som att eurokraterna inte vet vad som står i deras egna lagar och regler.

Avslutningsvis – rapporten är ömsom vin ömsom vatten. Den innehåller en del högst relevant kritik. Men även missuppfattningar, generaliseringar och partsinlagor. Man skall komma ihåg att rapporten tagits fram av den republikanska majoriteten i kongressutskottet.

Men det vore tråkigt om de relevanta delarna skulle skymmas av politiska blockeringar.

• New Report Exposes European Commission Decade-Long Campaign to Censor American Speech »
• Direkt till PDF:en »

CC0

Myndighet vill se fängelse för fulstreaming

av

Åklagarmyndigheten vill låta fängsla folk som tittar på fulstreamad IP-TV. Men förslaget handlar även om att sänka ribban för övervakning.

En utredning (SOU 2025:100) föreslår åtgärder mot olaglig IP-TV (fulstreaming). För konsumenter skall det bli kriminellt att titta och att inneha, köpa eller importera olaglig avkodningsutrustning (piratboxar).

Utredningen föreslår i första hand böter för användare och upp till sex års fängelse för den som organiserar fulstreaming.

Nu har Åklagarmyndigheten yttrat sig över utredningen – och den vill gå hårdare fram. SVT rapporterar:

»Åklagarmyndigheten [går] längre än den tidigare utredningen och föreslår att privatpersoner ska kunna dömas till fängelse. Syftet är att ge polisen rätt att använda tvångsmedel som husrannsakan i vanliga hem.«

Intressant nog specificerar Åklagarmyndigheten inte vilket fängelsestraff man vill kunna ge tittare. Vilket är viktigt i sammanhanget.

Fängelsestraff i straffskalan öppnar för husrannsakan. Misstanke om brott med ett lägsta fängelsestraff på två år öppnar även för hemliga tvångsmedel som avlyssning, övervakning och hemlig dataavläsning. Vilket möjligen kan bli aktuellt för den som misstänks stå bakom fulstreaming.

Fulstreaming är förvisso ett brott. Men är det ett så allvarligt brott att staten skall låta spärra in människor? Vi talar trots allt om ett vardagsbrott som begås av cirka 700.000 användare.

Det känns som att det inte handlar om strängare straff i sig – utan snarare om att sänka ribban för användning av husrannsakan och hemliga tvångsmedel.

Mekanismen är välkänd: Straffskalor justeras för att normalisera mer långtgående intrång i privatlivet.

Detta är en oroande utveckling.

CC0

Med oklara regler kan makten tysta obekväma röster

av

Med diffus eller verklighetsfrånvänd lagstiftning blir vi alla brottslingar. Vilket kan användas mot oss om vi blir besvärliga.

Låt oss för ett ögonblick anta att staten, dess politiker eller dess funktionärer tröttnar på en politisk motståndare. Eller lackar till mot någon som avslöjat besvärande uppgifter. Eller bara i största allmänhet vill markera mot någon envis typ eller grupp som tycker fel.

Redan har man använt påtryckningar mot betalningssystemen mot allt från Wikileaks till kanadensiska protesterande truckers. Att utestänga någon från dessa system (eller rent av konfiskera deras medel) är ett effektivt sätt att få tyst på folk.

Men det finns fler sätt. Just nu är Storbritannien på väg att införa åldersgränser eller möjligen ett förbud (!) mot VPN. Bortsett från att makthavarna uppenbarligen inte begriper vad de sysslar med öppnar sådant för att staten alltid kommer att ha en hållhake på individen.

Om man skulle förbjuda VPN (hur?) skulle var och varannan människa förvandlas till en brottsling. Vilket kan vara behändigt att ta till ifall överheten skulle vilja sätta någon medborgare på plats.

»Show me the man, and I will find you a crime.« Bara att bli anklagad och rättsprocessen kan ibland vara värre än ett eventuellt straff – oavsett om den tilltalade är skyldig eller oskyldig.

Samma mönster kan vi se med EU:s Digital Services Act. DSA kräver att stora sociala medier och sökmotorer skall analysera och bedöma »systemrisker«. Man talar om skadligt men lagligt material som bör begränsas. Men det är inte helt uppenbart exakt vad man avser.

EU sätter upp oklara regler. Sedan påstår man att plattformar bryter mot dem. Och eftersom man inte definierat vad det är som inte skall få uttryckas, kan denna regel tillämpas med stort godtycke för att bötfälla sociala medier med astronomiska belopp. Särskilt om man ogillar deras verksamhet.

Annorlunda uttryckt: EU talar inte om vad det är som inte får sägas. Men om det ändå sker kan man straffa plattformarna. Vilket om inte annat kommer att leda till en övermoderering som inte är i yttrandefrihetens anda.

Så skapas ett system där folk som är obekväma och sociala medier som har högt till tak kan tämjas av Bryssel.

Avslutningsvis skall sägas att enligt DSA kan EU inte stänga ner sociala medier (mer än möjligen tillfällig blockering). Det kan bara medlemsstater göra. Men DSA skapar ett verktyg för att ställa extrema byråkratiska krav och inskränka tillgängligheten på app-stores för aktörer man ogillar. Plus ge orimligt höga böter.

Vi har sagt det förr: Med DSA vill politikerna ta kontroll över internet.

CC0

Håll gränsen mot övervakningsstaten!

av

Det råder förhoppningsvis något slags enighet om att ett samhälle där alla övervakas överallt och hela tiden inte är önskvärt. Men…

Idag införs ständigt nya former av övervakning och kontroll. Vilken i varje enskilt fall kan motiveras med det ena eller andra. I vart fall om man bortser från dess oönskade konsekvenser. Vilket våra politiker tenderar att göra.

Man vill kontrollera innehållet i våra elektroniska meddelanden. Man vill lagra data om våra kommunikationer. Man vill ha ID-krav för sociala medier. Man skannar oss med automatiserad ansiktsigenkänning. Man registrerar oss.

Sådär har det hållit på länge. Med risk för att upprepa mig drar jag mig till minnes en utfrågning i Europaprlamentet år 2009. Sverige var ordförandeland i EU och justitieminister Beatrice Ask (m) fick bland annat frågor om övervakningsstaten.

Hur långt har man tänkt sig att gå? Är det i vart fall inte dags att stanna upp och utvärdera all den övervakning som redan införts? Så att vi vet om den fyller sitt syfte. Innan vi rusar vidare…

Justisiteminister Ask svarade att sådant finns det inte tid för. Nästa fråga.

När övervakning ständigt läggs till övervakning rör vi oss helt klart mot ett allt mer allomfattande övervakningssamhälle. Av nödvändighet kommer vi förr eller senare till en punkt där inte bara individens frihet och rätt hotas, utan hela vår demokratiska rättsstat.

En del menar att vi redan är där.

Om vi är överens om att den totala övervakningsstaten är en dålig sak – hur långt kan eller bör vi då gå? Borde vi i vart fall inte diskutera saken? Skaffa oss en helhetsbild?

Tydligen inte. Istället rusar vi vidare, med förklaringen att vi måste.

Politiken offrar grundläggande mänskliga rättigheter, behandlar medborgarna som potentiellt kriminella och skapar ett nyckelfärdigt system för förtryck, skulle den dagen komma.

Får detta fortsätta kommer det att sluta illa. Det behöver inte handla om att vi får någon maktgalen diktator. Det räcker med inkompetens, bristande förstånd, missriktad välvilja, utopiska visioner, oärliga avsikter, infiltration eller att någon har en dålig dag på jobbet för att systemet skall missbrukas.

Någonstans behöver vi dra en gräns. Vilket EU-domstolen lyckligtvis redan gjort, när den upphävde EU:s datalagringsdirektiv 2014. Enkelt uttryckt:

Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

Detta är en högst rimlig princip. Vanligt hederligt folk skall lämnas ifred. Det är vad som skiljer oss från förtryckarstater. Och vad som i sammanhanget är brottsligt avgörs förhoppningsvis i en öppen demokratisk process som respekterar människans grundläggande fri- och rättigheter.

Detta är också en princip som ständigt utmanas av politiker som kommer på nya skäl och metoder för att hålla ett öga på folket. Och nya sätt att göra det.

Här gäller det att hålla gränsen. Det är en evig kamp.

CC0

Nu har Sverige fått ett hädelseförbud

av

HD prövar inte den fällande domen för koranbränning. Därmed har vi nu fått ett hädelseförbud. Beslutet innebär också att bara yttranden som är sakliga och »vederhäftiga« fullt ut omfattas av yttrandefriheten.

Högsta Domstolen beviljar inte prövningstillstånd i rättsfallet med koranbrännaren Salwan Momika (nu mördad) och hans sidekick Salwan Najem. Den fällande domen för hets mot folkgrupp står därmed fast.

Detta innebär dels att Sverige nu har fått ett hädelseförbud.

Det innebär också att Tingsrättens och Hovrättens motivering står fast: Att den religionskritik som vid tillfället utövades inte var »saklig och vederhäftig«.

Det är anmärkningsvärt. Svensk yttrandefrihet villkoras nu alltså med att yttranden skall vara sakliga och vederhäftiga.

Vilket rimligen innebär att den som inte är saklig (humor, satir, memes, lösa åsikter) och faktamässigt korrekt (hur många politiker och medier skall jag räkna upp?) ligger löst till. I vart fall om de anmäls för kritik mot religion eller olika kollektiv. Möjligen även i andra fall.

Med detta har den svenska yttrandefriheten inskränkts. Vilket kommer att få konsekvenser.

Läs vår förra bloggpost om fallet:
• Religionskritik och yttrandefrihetens gränser »