Femte juli

Nätet till folket!

Rättssäkerhet

Rätten till en opartisk och rättvis rättslig prövning samt principen om att människor skall betraktas som oskyldiga till dess motsatsen bevisats är centrala principer för en demokratisk rättsstat. Ändå urholkas dessa ständigt, i namn av än det ena, än det andra. I nätsammanhang kan det ofta handla om principen att ingen skall straffas eller censureras utan förgående rättslig prövning.

En bugg i fullmaktslagen?

av

Kan den föreslagna fullmaktslagen användas för att ge regeringen rätt att helt köra över riksdagen?

En i stort sett enig parlamentarisk kommitté har kommit fram till att regeringen skall kunna ge sig själv rätt att utfärda förordningar och regler (stifta lagar) om den anser att situationen kräver det. I fredstid.

Därför vill regeringen nu ändra grundlagen. Vilket kullkastar hela idén om maktdelning.

»It may be too great a temptation to human frailty, apt to grasp at power, for the same persons who have the power of making laws to have also in their hands the power to execute them.« – John Locke

Nu finns det förvisso en säkerhetsventil. Ett sådant beslut måste godkännas i efterhand av riksdagen, med minst tre fjärdedelars majoritet. Så här lyder den föreslagna lagen:

4 § Föreskrifter som avses i 3 § ska gälla för viss tid, dock längst tre månader.
Föreskrifterna ska så snart som möjligt underställas riksdagen för prövning. För att riksdagen ska godkänna föreskrifterna krävs att minst tre fjärdedelar av de röstande enas om beslutet.
Föreskrifterna upphör omedelbart att gälla
1. om de inte underställs riksdagen inom en vecka från den dag då de beslutades,
2. om de inte godkänns vid riksdagens prövning, eller
3. om riksdagen inte prövar föreskrifterna inom en månad från det att de underställdes.

Jag är inte jurist, men… Anta att vi en dag har en regering som vill införa något slags undantagstillstånd som saknar stöd i riksdagen.

Vi säger att beslutet fattas av regeringen en torsdag. Men regeringen underställer inte den nya förordningen riksdagen. Den upphör då att gälla efter en vecka.

En vecka kan vara mycket lång tid i politiken, speciellt vid något slags förmodat krisläge.

Anta sedan att regeringen fattar ett nytt beslut om en likadan (eller en snarlik) förordning samma torsdag som den gamla automatiskt upphör att gälla. Som sedan inte heller underställs riksdagen…

Då kan det hålla på så där tills riksdagen tröttnar och begär misstroendevotering.

Det skulle garanterat bli bråk och buller om den nya lagen missbrukades på det sätt som beskrivs ovan. Men att möjligheten alls existerar, ens i teorin, är oroväckande. Konstitutionella spärrar måste vara vattentäta.

Vi kan inte utgå från att alla framtida regeringar är goda demokrater som inte tänjer på reglerna i egna syften.

Detta är bra en av alla saker som är fel med den nu föreslagna lagen –  proposition (2024/25:155). Läs mer i de länkade bloggposterna nedan.

Läs mer:
• Regeringen får rätt att utlysa undantagstillstånd utan att fråga riksdagen »
• Stoppa fullmaktslagen! »
• Fullmaktslagen, regeringen och maktdelningen »
• Timbro: Ge inte Trumps farliga makt till Kristersson »
• Oisín Cantwell: Den svenska demokratin är på väg att försvagas »
• SVT: Regeringen ska få mer makt vid allvarlig kris »
• SvD ledare: Mattias Svensson – I kristid behövs maktdelning »
• SvD ledare: Mattias Svensson – Regeringen öppnar för maktmissbruk »

• Regeringen: Stärkt konstitutionell beredskap, Prop. 2024/25:155 »
• Powerpoint från regeringens presskonferens »
• Se även presskonferensen på Youtube »

Tidigare:
• Riksdagen vill ge regeringen rätt att införa undantagstillstånd på lösa grunder »
• Vårt remissvar »
• Timbro-rapporten ”Har nöden ingen lag?” »

CC0

Fullmaktslagen, regeringen och maktdelningen

av

Borgerliga partier brukade stå upp för maktdelning. Nu föreslår de att regeringen – i fredstid – skall kunna ge sig själv rätten att stifta lagar. Om den anser att det behövs.

Detta är ett svek mot de principer som länge definierade borgerlig politik.

»The greater the power, the more dangerous the abuse.«
– Edmund Burke

Och det är inte bara högern. Alla partier utom Miljöpartiet stöder förslaget – Proposition 2024/25:155. (MP:s motstånd ska dock ses i ljuset av att de just nu är i opposition…)

Ändå är det särskilt anmärkningsvärt att just de borgerliga sviker det som en gång var en av deras ideologiska grundpelare.

Under lång tid gick skiljelinjen mellan Socialdemokraterna, som ville stärka regeringsmakten – och de borgerliga partierna, som betonade vikten av maktdelning. Det vill säga att inte samla all makt på ett och samma ställe.

Maktdelning är vad det låter som: Att makten i ett samhälle delas upp – till exempel mellan regering, riksdag och oberoende domstolar. (I vissa länder även statschefen och en andra parlamentarisk kammare.)

Det är ett skydd mot maktmissbruk. Om en maktpol spårar ur – kan de andra hålla emot.

»Freedom is guaranteed only where the power of government stops.«
– Hannah Arendt

Demokratin säkras inte bara genom fria val – utan också genom att makten är fördelad och öppen för granskning.

»The chief safeguard of freedom is the separation of powers.«
– Friedrich Hayek

Det är den principen man nu är beredd att överge.

Gösta Bohman lär rotera i sin grav.

Läs mer:
• Stoppa fullmaktslagen! »
• Regeringen får rätt att utlysa undantagstillstånd utan att fråga riksdagen »
• Timbro: Ge inte Trumps farliga makt till Kristersson »
• Oisín Cantwell: Den svenska demokratin är på väg att försvagas »

• Regeringen: Stärkt konstitutionell beredskap, Prop. 2024/25:155 »
• Powerpoint från dagens presskonferens »
• Se även presskonferensen på Youtube »

• SVT: Regeringen ska få mer makt vid allvarlig kris »
• SvD ledare: Mattias Svensson – I kristid behövs maktdelning »

Tidigare:
• Riksdagen vill ge regeringen rätt att införa undantagstillstånd på lösa grunder »
• Vårt remissvar »
• Timbro-rapporten ”Har nöden ingen lag?” »

Stoppa fullmaktslagen!

av

Alla politiska partier utom Miljöpartiet vill att regeringen skall kunna ge sig själv rätt att utfärda förordningar (lagar) vid allvarliga kriser i fredstid. Alltså kunna utlysa någon form av undantagstillstånd.

Att riksdagen om det krävs kan bemyndiga regeringen att ta över lagstiftningen i ett visst syfte och under en viss tid må kanske vara en sak.

Att regeringen skall kunna bemyndiga sig själv att utfärda förordningar är dock att gå över gränsen.

Men det är vad som nu föreslås. Regeringen skall kunna ge sig själv rätt att stifta lagar.

Där upphör den maktdelning som är till för att skydda oss mot förtryck, övergrepp och maktmissbruk.

Hela idén med att ha flera olika maktpoler i en stat är att de andra kan säga stopp om någon av dem blir tokig. I Sverige är de riksdagen, regeringen och de oberoende domstolarna. (Förr krävdes även statschefens underskrift och beslut i två olika riksdagskammare.)

Förslag till grundlagsändring, Regeringsformen 16 kapitlet 1§:

»Om det råder en allvarlig fredstida krissituation och förhållandena kräver det kan riksdagen besluta att regeringen ska ha de särskilda befogenheter att meddela föreskrifter som anges i 2 och 3 §§. Ett sådant beslut kräver att minst tre fjärdedelar av de röstande enas om det.

Om det är uppenbart att riksdagens beslut inte kan avvaktas får regeringen fatta beslutet. Ett sådant beslut ska så snart som möjligt underställas riksdagen för prövning. För att riksdagen ska godkänna beslutet krävs att minst tre fjärdedelar av de röstande enas om detta.«

Det enda regeringen inte skall få göra på egen hand är att »stifta, ändra eller upphäva grund- lag, riksdagsordningen eller lag om val till riksdagen«. Men allt annat.

Med lite kreativitet kan man alltid hävda att det råder något slags allvarlig krissituation.

Att riksdagen kan upphäva regeringens beslut i efterhand är en klen tröst om skadan redan är skedd. I vart fall en vecka i taget går det att hålla riksdagen ur loopen.

Vill sossarna verkligen ge denna makt till Åkesson? Vill borgerligheten verkligen ge den till en rödgrön regering som är beroende av Vänsterpartiet?

Vill folket ge regeringen den makten? Det är ju liksom inte alltid våra politiker hållit sig inom givna råmärken. Svensk politisk historia är kantad av saftiga skandaler och rättsövergrepp.

I tider när det talas om såväl tvångs-återvandring som folkomflyttning och klimatnödläge i den politiska debatten saknas inte krav på nya brådskande regler.

Vill vi ge framtidens regeringar rätt att göra som de vill om de tycker att det behövs?

Notera att detta handlar om fredstid. (I krig får regeringen göra nästan som den vill.)

Vad är ens en »allvarlig fredstida krissituation«? Ur vår förra postning:

»Kommittébetänkandet ger några exempel: It-attackerna mot Coop i Norrbotten, finanskriser, flygkapningar, skogsbränder, värmeböljor och snöoväder.

Vilket, om man tänker efter, är saker som kunnat hanteras rimligt inom ramen för gällande lag, arbetsformer och maktdelning.

Betänkandet tar även upp kriser som kan anses vara av politisk natur: Finanskrisen, tunnelbygget genom Hallandsåsen och flyktingsituationen 2015. Vilket öppnar frågan vilka andra politiska kriser som kan bli aktuella.«

Flera remissinstanser efterlyser klarare besked om när fullmaktslagen är tänkt att användas. Och hur.

Till exempel menar Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) att regleringens mål och syfte uttryckligen måste anges i författningstexten för att motverka risken för missbruk av reglerna.

Civil Rights Defenders, Försäkringskassan, Länsstyrelsen i Stockholms län, Migrationsverket och MSB menar att det behövs en tydligare definition av uttrycket »allvarlig fredstida krissituation« och en närmare exemplifiering av situationer som är tänkta att omfattas.

Centrum för rättvisa, Civil Rights Defenders, Journalistförbundet, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Region Skåne och Svenska avdelningen av Internationella juristkommissionen anser att de aktuella delarna av kommitténs förslag är för långtgående.

Svenska kraftnät, Företagarna, Livsmedelsverket, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Sveriges Civilförsvarsförbund och Tidningsutgivarna avstyrker förslaget i dess helhet. De anser att riskerna större än nyttan.

Kritikerna är måga fler. Med rätta. Det handlar trots allt om att ge alla framtida regeringar aldrig tidigare skådade maktbefogenheter. Och det sker just nu.

Läs mer i vår förra postning som innehåller mer information och länkar om fullmaktslagen:

• Regeringen får rätt att utlysa undantagstillstånd utan att fråga riksdagen »

CC0

Regeringen får rätt att utlysa undantagstillstånd utan att fråga riksdagen

av

Riksdagen vill inte bara kunna delegera makt till regeringen vid en kris, utan även ge regeringen rätt att ta sig denna makt på eget initiativ.

Nu kommer regeringens proposition (2024/25:155) om att ge sig själv makt att utlysa »undantagstillstånd«. Den är resultatet av en i stort sett enig parlamentarisk kommitté som tillsattes mot bakgrund av pandemin år 2020.

Det handlar om att ge regeringen särskilda befogenheter att meddela föreskrifter vid kriser i fredstid, inklusive vissa inskränkningar av våra fri- rättigheter. Ur regeringens presentation på tisdagens presskonferens:

  • De nya befogenheterna får bara aktiveras i allvarliga fredstida krissituationer.
  • Riksdagen aktiverar befogenheterna med tre fjärdedels majoritet.
  • Regeringen får aktivera befogenheterna om det är uppenbart att riksdagens beslut inte kan avvaktas. Riksdagen ska då godkänna beslutet med samma majoritet.
  • Föreskrifter som regeringen meddelar på egen hand ska vara tillfälliga och skyndsamt prövas av riksdagen.
  • Riksdagen kan när som helst stoppa befogenheterna eller upphäva föreskrifter.

Regeringen kommer alltså att kunna ge sig själv mycket långtgående befogenheter med så kallade aktiveringsbeslut.

När skall detta då kunna ske? Kommittébetänkandet ger några exempel: It-attackerna mot Coop i Norrbotten, finanskriser, flygkapningar, skogsbränder, värmeböljor och snöoväder.

Vilket, om man tänker efter, är saker som kunnat hanteras rimligt inom ramen för gällande lag, arbetsformer och maktdelning.

Betänkandet tar även upp kriser som kan anses vara av politisk natur: Finanskrisen, tunnelbygget genom Hallandsåsen och flyktingsituationen 2015. Vilket öppnar frågan vilka andra politiska kriser som kan bli aktuella.

Det saknas till exempel inte röster som menar att klimatfrågan är av sådan dignitet att den har företräde framför den rådande demokratiska processen.

Vi skrev om detta redan för ett år sedan och vi lämnade även in ett remissvar. Några nedslag:

»[Förslaget] är ett tydligt brott mot principen om maktdelning – vars syfte är att förhindra maktkoncentration, maktmissbruk och övergrepp.«

»Syftet med konstitutionella begränsningar av det slag som finns i regeringsformen är att hindra att beslut fattas i panik eller av kortsiktiga partipolitiska skäl. Framför allt i krislägen (eller påstådda krislägen) kan det finnas ett starkt tryck – från politiska motståndare, från media eller från allmänheten – att ”göra något”.«

»I länder som tillåter undantagslagar används dessa tämligen frekvent, och undantagstillstånd tenderar att bestå långt efter att faran är över. Detta gäller även i demokratier: I Frankrike bestod det undantagstillstånd som infördes 2015 i samband med terrordådet mot Charlie Hebdo i hela två år. Man införde även undantagstillstånd i samband med upploppen i förorter 2005. Amerikanska delstater har använt dem i samband med strömavbrott, orkaner och brottslighet. I Slovakien har undantagslagar använts i samband med att vårdpersonal sade upp sig från sina arbeten. Erfarenheten från andra länder är att om verktygen finns kommer regeringar att lockas att använda dem.«

Man bör i sammanhanget ställa sig frågan om man vill ge sin värsta politiska motståndare eller framtida regeringar med auktoritära tendenser rätten att proklamera undantagstillstånd och makt att införa nya förordningar som passar den egna agendan.

I Timbro-rapporten »Har nöden ingen lag« (PDF) skriver Adam Danieli bland annat:

»En mer realistisk bild av politiker i pressade situationer innefattar begränsad kunskap, risken för överreaktioner och en möjlighet att varje oklarhet i befogenhet tolkas extensivt, särskilt på lång sikt. Utegångsförbud, begränsningar i yttrandefrihet och kriminaliseringar, som skulle kunna vara områden där en förstärkt delegation är aktuell, utgör kraftiga ingrepp och kan, mot bakgrund av flera internationella exempel, också komma att bli mer långsiktiga förändringar av den offentliga makten.« (…)

»Läsaren lämnas också utan svar vad gäller andra viktiga historiska referenser i Sverige. Var Göteborgskravallerna eller finanskrisen 2008 allvarliga fredstida kriser? Utgör politiska kriser, såsom flyktingkrisen 2015 eller koranbränningarna 2023, allvarliga fredstida kriser? Kan allvarliga fredstida kriser uppstå genom helt lagligt handlande från personer i Sverige eller krävs lagbrott eller extern påverkan?«

Timbros rapport påpekar även att det i Sverige saknas skarpa möjligheter till rättslig prövning av beslut som fattas av en regering som agerar med fullmakt.

Sammanfattningsvis är demokratins paradox att den kan avskaffa sig själv. Ett skydd mot detta är den maktdelning som man nu tar ett steg bort från.

Att riksdagen i ett allvarligt läge kan delegera rätten att fatta beslut till regeringen kan möjligen vara en sak, även om det medför betydande risker.

Att ta ett steg till och låta regeringen ge sig själv tillstånd att införa undantagstillstånd är att gå över gränsen.

• Regeringen: Stärkt konstitutionell beredskap, Prop. 2024/25:155 »
• Powerpoint från dagens presskonferens »
• Se även presskonferensen på Youtube »

• SVT: Regeringen ska få mer makt vid allvarlig kris »
• SvD ledare: Mattias Svensson – I kristid behövs maktdelning »

• Uppdatering, läs även: Stoppa fullmaktslagen!

Tidigare:
• Riksdagen vill ge regeringen rätt att införa undantagstillstånd på lösa grunder »
• Vårt remissvar »
• Timbro-rapporten ”Har nöden ingen lag?” »

CC0

Rörigt när EU inför åldersgräns för sociala media

av

I juni skall EU:s ministerråd enligt uppgift diskutera åldersgränser för sociala media. Just nu är frågan en enda röra.

I väntan på EU:s »digitala plånbok« har EU-kommissionen upphandlat en speciell »mini-plånbok« för åldersverifiering, som kan användas av de mest pådrivande länderna. Dessa är: Frankrike, Italien, Spanien, Grekland, Belgien och Tyskland.

Det är dock oklart vilka av dessa länder som kommer att använda den nya »mini-plånboken«. De som redan försökt på egen hand har mött juridiska, tekniska och praktiska problem. Man kan även notera att de aktuella länderna går fram med olika åldersgränser.

Det pågår även en diskussion om åldersverifiering skall ske på operativ/enhets- eller applikations-nivå. En alternativ möjlighet är en åldersgräns för vissa appar i Apples och Googles app-shops.

EU:s ministerråd tycks luta åt verifiering på enhetsnivå, vilket i så fall sammanfaller med den teknik för granskning av innehåll i användarnas elektroniska meddelanden (client-side-scanning) som tidigare föreslagits vad gäller Chat Control 2.

En annan fråga gäller om man skall använda ID-uppgifter som verifierats med något slags ID-handling – eller om man skall använda sig av AI och biometri för att bedöma en användares ålder.

Här finns problem såväl vad gäller tillförlitlighet, säkerhet, användarvänlighet som kostnader.

Att lagra ID-uppgifter skapar – oavsett om det sker på app-nivå, system-nivå eller via någon tredjepartstjänst – risk för läckor, profilering, övervakning och andra former av missbruk. Att lagra biometrisk data likaså.

Dagens AI-drivna algoritmer för att uppskatta ålder har en felmarginal på ±2,5 år vid optimala förhållanden, en siffra som ökar till ±4,8 år i varierande etniska grupper. Vilket är på tok för bred felmarginal om man talar om barn. Detta blir varken praktiskt fungerande, rättvist eller rättssäkert.

Ena stunden rekommenderar EU åldersgränser i sin Digital Services Act, för att skydda barnen. I nästa ögonblick förbjuder EU:s nya AI Act biometrisk identifiering i realtid och etiketterar biometrisk kategorisering som ett användningsområde med hög risk.

En faktor i sammanhanget är att internet är gränslöst. Även om EU kräver att olika plattformar världen över skall rätta sig efter unionens regler, så är sanktionsmöjligheterna i många fall begränsade.

I ett principiellt perspektiv kan åldersverifikation påverka yttrandefriheten och rätten till anonymitet. Även om reglerna är inriktade mot unga kommer de att drabba alla. I Sverige skyddas dessa rättigheter av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.

EU:s dataskyddsmyndighet framhäver att åldersverifieringssystem måste tillåta anonym åtkomst för myndiga användare. Traditionella metoder som kräver inloggning eller cookies kan skapa detaljerade användarprofiler, vilket strider mot artikel 25 i GDPR om dataskydd genom design.

Enligt den omhuldade barnkonventionen (som gjorts till svensk lag) har även barn rätt till privatliv och skydd mot intrång, vilket måste beaktas vid implementering av verifieringssystem.

Detta är en röra som drivits fram av ett antal EU-länders politiker som inte begriper vad de sysslar med och som inte vill vänta tills införandet av EU:s nya digitala plånbok nästa är.

Vi ger sista ordet till EFF:

»Age verification laws do far more than ‘protect children online’—they require the creation of a system that collects vast amounts of personal information from everyone. Instead of making the internet safer for children, these laws force all users—regardless of age—to verify their identity just to access basic content or products. This isn’t a mistake; it’s a deliberate strategy.«

• EU inför ID-krav på nätplattformar »
• EU rullar ut app för åldersverifikation »
• EDRi: Showing your ID to get online might become a reality – a closer look at the EU’s new age verification app »
• EFF: First Porn, Now Skin Cream? ‘Age Verification’ Bills Are Out of Control »
• Digital Identities and the Future of Age Verification in Europe »

Se även: ChatGPT » | Perplexity »

CC0

Regeringen bygger ut kontrollstaten

av

Regeringen river nu sekretessen mellan olika myndigheter – och ingen tycks bry sig om riskerna.

Jag är tillräckligt gammal för att komma ihåg debatten om samkörning av dataregister. Man oroades över att staten skulle få veta allt för mycket om den enskilde medborgaren och dennes privata förhållanden.

1975 sa dåvarande moderatledaren Gösta Bohman följande i ett av sina långa, ideologiskt präglade tal:

»|L]äggs kontroll till kontroll, registrering till registrering, blir vi själva så småningom slavar under kontrollsystem, fångar i ett genomreglerat samhälle, där den enskildes möjligheter att hävda sig gentemot den allt starkare överheten blir allt mindre.«

Det var då. I sak är argumentet fortfarande lika giltigt.

Men förra veckan såg vi landets nuvarande moderat-ledda regering riva sekretesshindren mellan olika myndigheter. Ur regeringens pressmeddelande:

»För att motverka olika former av fusk, överträdelser och brottslig verksamhet är det avgörande att myndigheter kan dela information med varandra på ett effektivt och enkelt sätt. Regeringen har därför beslutat om en lagrådsremiss med förslag som innebär förenklade möjligheter för alla myndigheter att samverka och dela information med varandra.«

Det skäl man anger är alltså den förändrade brottsligheten i landet, som förvisso är ett högst påtagligt problem. Och väljarna är förmodligen med på detta.

Det kusliga är att det sker utan debatt, utan kritisk granskning – och till synes utan en konsekvensanalys av hur detta kan komma att missbrukas på sikt.

Notera att när detta verktyg finns på plats är det inte bara gängkriminella som kan komma att granskas i sömmarna. Det kommer även att användas för att hålla koll på vanligt folk.

Det är som när datalagringen (lagring av metadata om folks telefonsamtal, SMS, e-post, uppkopplingar m.m.) infördes. Politikerna lovade att den bara skulle användas för att bekämpa verkligt allvarlig brottslighet. Men det visade sig snabbt att det huvudsakliga användningsområdet blev att jaga fildelare och för Skatteverket för att snoka i folks privatliv.

(EU:s datalagringsdirektiv upphävdes senare av EU-domstolen, då det strider mot vad de grundläggande mänskliga rättigheterna har att säga om rätten till privatliv och privat korrespondens.)

Länkar:
• Rivna sekretesshinder för effektivare informationsutbyte mellan myndigheter »
• Presentationsbilder från presskonferensen »
• Lagrådsremiss »

CC0

Så vill EU och regeringen få tillgång till innehållet i dina meddelanden

av

EU och regeringen vill komma åt totalsträckskrypterade meddelanden och e-post. Med Chat Control 2 kommer de att kunna göra det – på alla telefoner och datorer.

EU, Europol och den svenska regeringen är på krigsstigen mot totalsträckskrypterad kommunikation. Man vill ge myndigheterna en »bakdörr« för att komma åt misstänkt innehåll.

Säkerhetsmässigt vore detta en katastrof. Antingen har man säker kryptering end-to-end, eller så har man det inte. Det finns inga mellanting.

Om europeiska och svenska myndigheter skapar säkerhetsluckor (bakdörrar) i vår elektroniska kommunikation – då kommer dessa med säkerhet även att användas av till exempel kriminella, främmande makt och förtryckarstater över hela världen.

Inte desto mindre argumenterar EU och regeringen för att så skall ske. Justitiedepartementet hänvisar till rättssäkerhetsgarantier i form av att det skall krävas domstolsbeslut. (Vilket dock inte ändrar att man ödelägger den tekniska säkerheten.)

Nu måste man ha flera saker i huvudet. I EU:s ministerråd tröskas samtidigt förslaget om Chat Control 2 genom beslutsprocessen. Även om frågan för tillfället gått i långbänk – så finns en majoritet bland medlemsstaterna för client-side-scanning.

Det innebär att man lägger in spionprogram (på applikations- eller systemnivå) i alla mobiltelefoner, plattor och datorer. På så sätt vill man kontrollera innehållet i våra meddelanden och vår e-post innan de krypteras och sänds iväg. (Vilket för övrigt skapar nya säkerhetsproblem.)

Således kommer de rättssäkerhetsgarantier man talar om när det gäller »bakdörrar« att falla platt till marken – eftersom man med Chat Control 2 ändå tänker kontrollera innehållet i allas alla elektroniska meddelanden.

Som om Chat Control 2 inte är illa nog i sig kommer förslaget att drabbas av ändamålsglidning. Övervakningslagar utökas alltid vad gäller så väl form som omfattning. Alltid.

Med Chat Control 2 får EU, Europol och den svenska regeringen sina bakdörrar – på alla telefoner och datorer, alltid – utan rättssäkerhetsgarantier. Till priset av försämrad säkerhet för alla, i hela världen.

Slutligen måste man fråga sig vad framtida makthavare kan göra med de övervakningsverktyg vi nu ger dem. Att bereda sig tillgång till medborgarnas kommunikationer är varje auktoritär ledares dröm.

Det behöver inte ens handla om onda makthavare. Systemet kan lika gärna missbrukas på grund av inkompetens, dåligt omdöme, slentrian, överdriven nit, yttre påverkan, infiltration, korruption eller bara för att någon har en dålig dag på jobbet.

Att bereda sig tillgång till medborgarnas privata meddelanden är ett oerhört kraftfullt verktyg med närmast oemotståndliga frestelser för dem som kontrollerar systemet. Därför säger de grundläggande mänskliga rättigheterna:

»Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.«

När de mänskliga rättigheterna stadfästes efter andra världskriget – då visste man hur illa det kan gå om man tummar på dem. Det är därför de är skyddade i internationella fördrag som vi förbundit oss att följa. De skall inte gå att ändra eller kringgå. De är till för att skydda individen mot staten.

EU:s och regeringens planer vad gäller bakdörrar till totalsträckskrypterade meddelanden och Chat Control 2 måste stoppas!

Läs mer:
• Joint Letter on Swedish Data Storage and Access to Electronic Information Legislation »
• ProtectEU – övervakning, datalagring och bakdörrar till krypterade meddelanden »
• Chat Control 2 – en uppdatering »
• Stoppa regeringens bakdörrs-lag! »
• Regeringens kryptoproblem »
• Försvarsmakten värnar rätten till totalsträckskrypterad kommunikation »
• Striden om kryptering tar ny fart »

CC0

Politikerna begriper inte vad de sysslar med

av

Våra politiker fattar beslut om saker som de inte begriper, som får orimliga konsekvenser och som är direkt farliga. Och de vägrar ta debatten.

Politikerna begriper inte vad de sysslar med. De lägger ständigt förslag som är tokiga i sak och som får oönskade, orimliga konsekvenser. Inte minst vad gäller internet.

Detta är frustrerande, skrämmande och farligt. Speciellt när nämnda politiker vägrar ta diskussionen i sak, då verklighet och fakta inte går ihop med deras politiska mål och idéer.

Vi har sett det vad gäller EU:s Chat Control 2. Förra EU-kommissionären Ylva Johansson var övertygad om att man kan inspektera innehållet i totalsträckskrypterade meddelanden utan att bryta krypteringen.

»Som en knarkhund« menade hon att det fungerar. I just det fallet lurades hon faktiskt in i en diskussion med någon som begriper frågan. Det gick inte så bra för henne i denna nu klassiska debatt. Se videon nedan.

Ett annat exempel är den svenska regeringens förslag om bakdörrar till meddelandetjänster som Signal. Där verkar politikerna ha lärt sig att hålla sig till sina inövade talepunkter och undvika all form av debatt.

Hur skall de annars kunna stå emot den massiva kritik som framförts mot förslaget från tungviktare som till exempel Försvarsmakten, Netnod och Internetstiftelsen?

Man vill ha igenom sitt förslag om bakdörrar till varje pris. Även om det priset är urholkad säkerhet för användare över hela världen.

Även om det drabbar allt från privatpersoner och företag till myndigheter, media, militären, människorättsaktivister, akademia, finansföretag, rättsväsende och många andra.

Även om det ger skurkstater möjlighet att förtrycka sina folk och förfölja oppositionella. Våra politiker väljer att medvetet blunda för de problem de själva är på väg att skapa.

Idealet vore en sokratisk dialog där man uttömmer alla aspekter innan man går vidare. Men så kommer det knappast att bli. Det har vi inte tid med, som en före detta svensk justitieminister uttryckte saken.

Istället rusar vi in i en övervaknings- och kontrollstat som begränsar internets frihet – utan debatt och konsekvensanalys. Detta är ett påtagligt och allvarligt problem. Men få tycks bry sig.

CC0

Yttrandefriheten i EU: Tyskland – NetzDG

av

Vi tar en titt på yttrandefriheten runt om i EU. Här är en granskning av den kritiserade tyska nätcensuren.

Tyskland har en av EU:s hårdaste lagar mot hat och hot på nätet – Netzwerkdurchsetzungsgesetz, allmänt kallad NetzDG.

En del av lagen handlar om att sociala media måste ta bort olagligt innehåll på nätet inom ett dygn. Även »potentiellt olagligt innehåll« måste granskas och, om det bedöms vara olagligt, tas bort inom sju dagar. Om så inte sker kan böter utdömas på upp till 50 miljoner euro.

Kritiker menar att lagen leder till överblockering, där plattformar hellre tar bort inlägg än riskerar böter. Detta kan begränsa yttrandefriheten och skapa ett slags privat censur där företag som saknar relevant juridisk expertis snarare än domstolar avgör vad som är tillåtet.

Det finns således ingen rättslig granskning innan innehållet tas bort, vilket gör att vissa inlägg raderas felaktigt. En studie har visat att en stor andel av det borttagna innehållet på plattformar som Facebook och YouTube i Tyskland var lagligt.

Men lagen riktar sig även mot användare som lägger upp sådant som anses hotfullt – eller »bara« förolämpande enligt en rätt vid tolkning. Detta gäller även den som åter-postar ett sådant inlägg. Det kan ge böter eller fängelse.

Att även förolämpningar betraktas som så allvarliga hänger ihop med landets historia. Man vill inte se något som kan hetsa till att grupper eller individer förföljs.

Samtidigt påminner lagstiftningen i delar om de inskränkningar av det fria ordet som gjordes i Tyskland under just de mörka åren. (Se bilden ovan.) Vilket är något av en paradox.

Det finns exempel på när satir censurerats. Även postningar från politiker i så vitt skilda partier som AfD och Die Grüne har drabbats. Det har till och med hänt att tweets plockats bort som citerat en dom från en tysk domstol.

Den utgående tyska regeringen har drivit och driver ett antal uppmärksammade rättsfall mot yttranden i sociala media som kritiserar dess politik. Inrikesminister Nancy Faeser (SPD) har offentligt sagt att den som hånar staten kommer att få med den starka staten att göra.

Det finns ingen samlad statistik för hur många fall det handlar om. Men av ett inslag i CBS 60 Minutes framgår att i Niedersachsen hanterar åklagare ungefär 3.500 fall om året. Och Niedersachsen är en av 16 delstater, med knappt en tiondel av landets befolkning. Det handlar alltså om flera tiotal tusen inlägg som blir föremål för myndigheternas utredning varje år.

Stegvis ersätts NetzDG nu med EU:s Digital Services Act (DSA), som säger att olagligt innehåll skall plockas bort. Vad som anses vara olagligt avgörs dock fortfarande av nationell lagstiftning. Så tyska åklagare kan fortsätta inom i princip samma ramar som idag.

DSA föreskriver även att ett slags statligt godkända nätcensorer – Trusted Flaggers (betrodda anmälare). Dessa skall få en direktlina till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som skall plockas bort.

I Tyskland är än så länge bara en Trusted Flagger utsedd. Det är en organisation som arbetar mot hat på nätet – och som startsats, finansierats och drivs av delstaten Baden-Württemberg. Även delstaten Bayern och tyska förbundsstaten bidrar med finansiering. Vilket föranlett att dess oberoende ifrågasatts.

Nedan kan du se två inslag om den tyska nätcensuren. Dels det ovan nämnda inslaget på CBS, dels en uppföljning från DW.

Policing the internet in Germany, where hate speech, insults are a crime | 60 Minutes.

After Trump administration attacks: Are German hate speech laws too restrictive? | DW News

CC=0

Har US VP Vance rätt om yttrandefriheten i Europa?

av

Är den amerikanske vicepresidenten Vances kritik mot EU:s inskränkningar av yttrandefriheten korrekt? Här är vår granskning.

Samhällsdebatten har flera problem. Ett är att folk och media inte tycks kunna hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Ett annat är den polarisering som skapat en situation där det tycks vara viktigare vem som säger något än vad personen säger.

Som gammal stöt har jag lärt mig att även människor jag inte sympatiserar med kan ha en poäng. Ibland. Därför bör varje yttrande bedömas inte bara utifrån en bredare kontext utan även på sina egna meriter.

Givet denna brasklapp tycker jag att det var uppfriskande att USA:s vicepresident Vance sa obekväma saker om yttrandefriheten i Europa på säkerhetskonferensen i München. Även om jag långt ifrån håller med om allt han hade att säga.

Men när det gäller inskränkningarna av yttrandefriheten i Europa/EU har Vance en poäng.

Visserligen tycks han ha missuppfattat en del. Men det skiljer honom inte nämnvärt från de europeiska politiker som stiftar de i sammanhanget relevanta lagarna. Eller folk i allmänhet. Eller media. Man får vara tacksam om det blir tillräckligt rätt i debatten…

Vad gäller EU och dess Digital Services Act (DSA) är problemen flera. Även om det enda formella och direkt specificerade kravet är att olagligt innehåll skall plockas bort från sociala media och sökmotorer lämnar man ändå dörren på glänt.

I DSA:s artikel 33/34 föreskrivs:

»Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer ska noggrant identifiera, analysera och bedöma alla eventuella systemrisker i unionen som härrör från utformningen av tjänsten eller hur deras tjänst och relaterade system fungerar, inbegripet algoritmiska system, eller från användningen av deras tjänster.«

Bland de »systemrisker« som nämns finns »eventuella faktiska eller förutsebara negativa effekter på samhällsdebatten« – vilket kan betyda i stort sett vad som helst. Det förutsätter också att någon måste bestämma vad som är en negativ effekt på samhällsdebatten. Vem och vad är öppna frågor.

Speciellt i förordningens förtext (skäl/recitals) lyfts i sammanhanget innehåll som anses vara skadligt även om det inte är olagligt.

Kokar man ner det hela innebär DSA att stora sociala media och sökmotorer kan tvingas begränsa även icke olagliga yttranden. Till exempel i sin interna moderering och via sina användarvillkor. Vilket är ett klassiskt knep från EU-politikernas sida för att begränsa det fria ordet utan att behöva ta politisk strid kring detta.

Vi har alltså en EU-lagstiftning som öppnar för censur av icke olagliga yttranden. Vilket är orimligt, på så många sätt.

I DSA:s artikel 22 hittar vi Trusted Flaggers (betrodda anmälare). Detta kan vara NGO:er / GONGO:s / QUANGO:s / DONGO:s (ideella organisationer mer eller mindre finansierade och ibland skapade av myndigheterna), myndigheter, branschorganisationer och företrädare för »kollektiva intressen« med sakkunskap på vissa områden.

Formellt sett skall en Trusted Flagger ha en direktlina till sociala media (m.fl.) för att rekommendera borttagning av olagligt material. (Vad som i sammanhanget är olagligt avgörs av den politiska dagsformen.)

Att se till att avlägsna olagligt innehåll må vara en sak. Men i DSA kan vi läsa att Trusted Flaggers även skall hjälpa till med att identifiera information som är oförenlig med respektive socialt nätverks / sökmotors användarvillkor. Det vill säga innehåll som oftast inte är olagligt.

Statligt godkända nätcensorer skall alltså kunna rekommendera att innehåll som inte är olagligt skall avlägsnas från internet. Vilket känns som en anomali i en rättsstat.

Enligt DSA skall Trusted Flaggers även medverka vid analys av systemrisker, ha ett utökat samarbete med sociala media, medverka vid utbildning för sociala plattformar samt bidra till utformning av uppförandekoder.

En tredje invändning mot DSA är att regleringen ställer krav på en mycket omfattande byråkrati. Den är av en sådan omfattning att även om jättar som Meta och Google kanske har tillräckligt med advokater och compliance officers för att möta DSA:s krav gör kraven det i praktiken omöjligt för nya aktörer att slå sig in på dessa marknader.

Vilket rimligen påverkar yttrandefriheten negativt.

Utöver DSA finns massor av nationella lagar i EU som begränsar yttrandefriheten. Till exempel uppmärksammade VP Vance i sitt tal i München den hårt kritiserade svenska domen mot en koran-brännare – som i allt väsentligt återupplivar det sedan länge avskaffade svenska hädelseförbudet.

På Malta är det förbjudet att uppmana till eller underlätta abort. I Polen kan man få fängelse om man kränker staten eller dess funktionärer. I Grekland finns vissa inskränkningar vad gäller medias rapportering om flyktingar. I Italien kan media bötfällas för ”felaktiga nyheter”. Frankrike har restriktioner om hur man kan rapportera om polisvåld och lagar som gör livet svårt för visselblåsare.

Polen, Spanien, Tyskland och Italien har i varierande grad olika lagar mot hädelse.

Tyskland har sin NetzDG (Netzwerkdurchsetzungsgesetz) som kritiserats för att begränsa yttranden som är legitima. Den utgående tyska regeringen har drivit och driver ett antal uppmärksammade rättsfall mot yttranden i sociala media.

I höstas kastade den tyska författningsdomstolen ut ett sådant fall, där en Youtuber på X ifrågasatt lämpligheten i att tyska regeringen sänt 370 miljoner euro till talibanerna i Afghanistan.

I det fallet påpekade domstolen att staten måste finna sig i att bli hånad. Vilket står i kontrast till inrikesminister Faesers yttrande om att den som hånar staten kommer att få med den starka staten att göra.

Så visst är yttrandefriheten i Europa hotad. Även när man tar sig tid att studera faktiska sakförhållanden, vilket allt för få gör.

Sammanfattningsvis: Även om US VP Vance generaliserade och hade dålig kännedom om sakförhållanden – så ligger det en hel del i hans kritik mot inskränkningar av yttrandefriheten i Europa.

Vilket är något EU:s ledare absolut inte vill kännas vid. Deras upprördhet tyder på att Vance träffat en öm nerv.