Femte juli

Nätet till folket!

Rättssäkerhet

Rätten till en opartisk och rättvis rättslig prövning samt principen om att människor skall betraktas som oskyldiga till dess motsatsen bevisats är centrala principer för en demokratisk rättsstat. Ändå urholkas dessa ständigt, i namn av än det ena, än det andra. I nätsammanhang kan det ofta handla om principen att ingen skall straffas eller censureras utan förgående rättslig prövning.

(S): ID-krav för onlinespel med chattar – och fler nätcensorer

av

Socialdemokraterna vill se ID-krav för spelplattformar med chattar – och fler statligt godkända nätcensorer.

Socialdemokraterna krävde på en presskonferens i veckan att »samhället kliver fram och vidtar åtgärder för att spelplattformarna skall vara säkra för barn och unga«.

Detta tänker man åstadkomma genom att införa ID-krav för spelplattformar med chat-funktioner. Så att man vet vem som deltar.

Som vanligt väcker sådana här förslag massor av frågor. Hur skall det gå till? Hur har man tänkt sig att få plattformar i andra jurisdiktioner att delta? Kommer man att kombinera detta med en åldersgräns (som man vill göra med sociala media)?

Sedan kom Anders Ygeman in på ett intressant sidospår: Socialdemokraterna vill se »betydligt fler« Trusted Flaggers (»betrodda anmälare«). Det vill säga statligt godkända nätcensorer, med en direktlina till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som bör plockas bort.

Trusted Flaggers introducerades i EU:s Digital Services Act (DSA). Än så länge finns det bara två i Sverige. ECPAT (som rapporterar in innehåll med övergrepp mot barn) och Svenska Stöldskyddsföreningen.

Upphovsrättsorganisationer och Läkemedelsverket sägs också vara på gång. Vilket ändå får sägas vara rätt återhållsamt. I andra länder har det uppstått frågor och debatt efter att mer politiskt vinklade organisationer utsetts till Trusted Flaggers.

Om nu Socialdemokraterna vill se »betydligt fler« Trusted Flaggers är den uppenbara frågan: Vilka?

Med tanke på partiets rätt avoga inställning till det fria ordet på internet finns det skäl att vara vaksam.

Socialdemokraterna vill dessutom att Trusted Flaggers (som idag verkar inom sina respektive organisationers ramar) skall avlönas av skattebetalarna.

En fråga som uppstår är om det är lämpligt att statligt godkända (och avlönade?) nätcensorer skall kunna rekommendera att innehåll tas bort utan föregående rättslig prövning.

Relaterat:
• Möt de nya statligt godkända nätcensorerna (november 2024) »

CC0

EU/DSA: Vad hände med användarnas rättigheter?

av

EU tycker tydligen att det är viktigare att begränsa användarnas yttrandefrihet på sociala media än att försvara deras rättigheter.

EU-kommissionen är snabb när det gäller att kritisera de stora sociala medieplattformarna när den tycker att de inte censurerar tillräckligt.

Men när det gäller de användarrättigheter som stadgas i EU:s Digital Services Act (DSA) tycks kommissionen vara rätt ointresserad.

DSA säger följande:

  • Användare har rätt att överklaga moderation (borttagna inlägg, skuggbanning m.m.).
  • Plattformar måste erbjuda ett internt klagomålssystem.
  • De måste ge en motivering när de tar bort eller begränsar innehåll.
  • Användaren kan gå vidare till ett certifierat utomstående tvistlösningsorgan.
  • Användaren får också vända sig till nationella myndigheter eller domstol.
  • DSA gäller både censur av inlägg och avstängning av konton.
  • Kontostängning måste vara proportionerlig.
  • Plattformen måste förvarna om och motivera avstängning (utom vid mycket allvarliga brott).

Uppenbarligen fungerar detta inte. Användare blir censurerade, skuggbannade och avstängda utan att det finns något meningsfullt sätt att överklaga. (Automatiserade AI-svar som bara meddelar att beslutet kvarstår baserat på vaga generella formuleringar räknas inte.)

Få om ens några medlemsstater har etablerat något utomstående tvistlösningsorgan. (Ansvarig nationell myndighet i Sverige är Post & Telestyrelsen, PTS). Och någon struktur för hur kommissionen skall leva upp till sitt övergripande ansvar på detta område tycks inte existera i sinnevärlden.

Däremot är EU-kommissionen som sagt snabb när det gäller att klaga på att sociala media inte censurerar tillräckligt mycket.

Man kan lätt få intrycket av att EU tycker det är viktigare att begränsa användarnas yttrandefrihet än att försvara deras rättigheter.

Brottsprovokation eller bevisprovokation?

av

Skall polisen kunna provocera fram brott – och är det verkligen vad regeringens utredare föreslår?

I veckan mottog justitieministern en utredning om »Särskilda provokativa åtgärder« som i media rapporterats som brottsprovokation. Vilket väcker viktiga principiella frågor.

Polisen skall bekämpa brott – inte provocera fram brott som annars inte hade begåtts.

Men det är (i huvudsak) inte heller vad som föreslås. Istället är det fråga om bevisprovokation – där det handlar om att förmå den som redan misstänks för brott att avslöja sig på ett sådant sätt att det går att bevisa att något brottsligt förekommer.

Vilket är en helt annan sak än brottsprovokation, då det här handlar om ett verkligt brott som begåtts, är på väg att begås eller planeras. Det är en viktig gränsdragning.

Nu vill regeringen och SD gärna framstå som handlingskraftiga mot brott, så man har förmodligen inget emot den begreppsförvirring som råder i frågan. Men det handlar alltså inte om att göra som »Dumpen« och provocera fram ett brott som annars inte hade begåtts.

Men gränsdragningen är knepig. Därför gäller det att vara uppmärksam på vad som sker i processen under remissbehandling, beredning av en proposition och i riksdagens behandling. Det saknas inte krafter som vill se ren brottsprovokation.

En intressant detalj är att utredningen menar att polisen bör få använda sig av AI-generat material som skildrar sexuella övergrepp mot barn, för att bereda sig tillgång till olika slutna forum där sådant förekommer. Vilket också är knepigt eftersom framställning av fiktiva skildringar av detta slag är lika olagliga som verkliga. Därmed kommer polisen att tillåtas begå en idag brottslig handling. Och om en fiktiv skildring av lagstiftaren anses vara lika allvarlig som en verklig, då borde det vara lika allvarligt vem som än producerar den, även om det är polisen.

Det skall bli intressant att se hur den vidare beredningen kommer att resonera kring detta.

• Regeringen: Pressträff i samband med överlämning av utredning om provokativa åtgärder »

• Regeringen: Presentationsbilder från pressträff om överlämning av utredning om provokativa åtgärder den 3 november 2025 (PDF) «

CC0

De mänskliga rättigheterna i Europa fyller 75 år

av

Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna fyller 75 år. Den är individens yttersta skydd mot övergrepp från statens sida.

I spåren av andra världskriget, den 4 november 1950 antogs den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna av Europarådet. Syftet var att hindra 30- och 40-talens övergrepp från att upprepas.

Konventionen är det regelverk som begränsar statens makt och skyddar individen mot övergrepp – och den gäller lika för alla.

I vårt arbete är yttrandefriheten (artikel 10) en central rättighet:

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

En annan central rättighet som nu utmanas är rätten till privatliv (artikel 8):

»Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.«

Konventionen omfattar även: rätt till liv; förbud mot tortyr; förbud mot slaveri och tvångsarbete; skydd mot godtyckliga frihetsberövanden; rätt till en rättvis rättegång; inget straff utan lag; tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet; mötes- och föreningsfrihet samt rätt att ingå äktenskap.

I de senare tilläggsprotokollen finns även: skydd för egendom; rätt till utbildning; rätt till fria val; förbud mot fängelse för skulder; rätt till fri rörlighet inom landet och att lämna sitt land; ingen får utvisas från den stat som han är medborgare i; förbud mot kollektiv utvisning av utlänningar; rättssäkerhetsgarantier vid utvisning av utlänningar; rätt till överklagande i brottmål; förbud mot dubbelbestraffning; likhet inför lagen samt fullständigt avskaffande av dödsstraffet.

Alla dessa rättigheter skall gälla lika för alla. Envar har rätt att få sin sak prövad om staten kränker ens rättigheter enligt konventionen.

Konventionen upprätthålls ytterst av Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna (ECHR) i Strasbourg, som är en av Europarådets institutioner.

Europarådet består av de flesta länder i Europa, även sådana som inte är medlemmar av EU, till exempel Ukraina, Turkiet och (än så länge) Storbritannien. Ryssland har lämnat organisationen.

Konventionen ratificerades av Sverige 1952 och upphöjdes till svensk lag 1995. Dessutom är den skyddad genom Regeringsformen (grundlag), som säger att lag eller annan föreskrift inte får strida mot Europakonventionen.

En viss begreppsförvirring råder gentemot EU och dess institutioner. Europarådet är alltså inte samma sak som EU. Europakonventionen är inte samma sak som EU:s människorättsstadga (även om de i stora delar är lika). Europadomstolen (Europarådet, Strasbourg, mål mot medlemsstater) är inte samma sak som EU-domstolen (EU, Luxemburg, mål mot medlemsstater och EU:s institutioner).

Även om Europakonventionen ibland kritiseras i enskilda delar är den det regelverk som ytterst hindrar förtryck, rättsövergrepp och godtycklig maktutövning. På senare tid har den blivit allt mer aktuell – bland annat i takt med att det fria ordet hotas och övervakningsstaten rullas ut.

• Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna »

CC0

Nu får Ryssland, Kina och Iran tillgång till data på svenska servrar

av

Sverige har just skrivit under en FN-konvention som ger skurkstater tillgång till data på svenska servrar.

Anta att en oppositionell i skurkstaten X-land publicerar sig och sitt motstånd mot X-regimen på en svensk server. Skall då svenska myndigheter tvingas hjälpa X-land att bygga ett case mot nämnde dissident i syfte att fängsla honom för sina åsikter?

Man kan tycka att svaret borde vara nej. Men det är en av många möjliga oönskade konsekvenser av FN:s Cybercrime Treaty – som Sverige och EU just undertecknat i Hanoi.

Vi ruppmärksammade det här 2019 efter att internationell press rapporterat om att en konvention som kan komma att censurera internet. I januari 2024 hade förslaget fått mer kött på benen och vi varnade bland annat för följande risker:

  • Man är inte ens överens om vad »cyberbrottslighet« egentligen är. Vilket skapar utrymme för godtycke.
  • Vad vi i de demokratiska rättsstaterna betraktar som helt lagliga yttranden online kan komma att kriminaliseras.
  • Verksamhet som bedrivs av cybersäkerhetsexperter, visselblåsare, aktivister och journalister kan komma att kriminaliseras.
  • Säker elektronisk kommunikation kommer att undermineras.
  • IT-tekniker kan tvingas kringgå dagens verktyg för säkerhet online.
  • Data och information kan komma att delas och hämtas över gränserna på ett sätt som går bortom vad som kan anses vara lämpligt, nödvändigt och proportionerligt. Detta utan rimligt dataskydd och utan hänsyn till rättsstatens grundläggande principer.

Problemen tycks kvarstå. Vi kunde också rapportera att Ryssland, Kina och Iran är några av de länder som uppvisat betydande entusiasm för förslaget.

Och nu är konventionen vid målsnöret. Återstår bara att anta den i FN:s generalförsamling och de undertecknande ländernas nationella parlament. Den ersätter då Budapestkonventionen från 2001.

Dock tycks USA ha låtit bli att skriva under. SC Media:

»Michael Bell, chief executive officer at Suzu Labs, said the United States has been placed in an impossible position. While the treaty attempts to solve actual problems and offer avenues for cross border evidence-sharing for ransomware and human trafficking, it also establishes a legal route for authoritarian regimes to demand data from sources they wouldn’t have otherwise, Bell said.«

»“All under the guise of catching criminals, but there are serious concerns about the collection of this data, and I argue that the U.S. should stay out until there are enforcement mechanisms to protect human rights and to shield legitimate security researchers,” said Bell. “Otherwise, we are legitimizing the same surveillance tactics we condemn China and Russia for using while compounding those issues by sharing that data with the international community. The real risk isn’t isolation, it’s that more than 70 countries now have a framework to compel data handovers that would bypass our constitutional protections.”«

För Sveriges del hamnar frågan på riksdagens bord för ratificering. Kommer någon att bry sig?

• FN: Sixty-five nations sign first UN treaty to fight cybercrime, in milestone for digital cooperation »

• EFF: Joint Statement on the UN Cybercrime Convention: EFF and Global Partners Urge Governments Not to Sign »

• SC Media: US absence from UN Cybercrime Treaty praised by groups over privacy abuse »

Tidigare poster med länkar och resurser:
• Oro för censur med FN:s nya resolution om cyberbrott (december 2019) »
• Skurkstater i FN vill ta kontroll över internet (januari 2024) »
• FN ger skurkstater makt över internet (juli 2024) »
• FN ger skurkstater tillgång till data på svenska servrar (augusti 2024) »

CC0

EU trappar upp kampen mot hat

av

Skall EU stå upp för den demokratiska rättsstatens principer eller fokusera på att bekämpa hat?

Frankrike, Österrike och Nederländerna cirkulerar ett arbetspapper i EU:s ministerråd om »Europeiska värderingar«. Man vill att medlemsstaterna dubblar sina insatser mot »rasism, antisemitism, främlingsfientlighet och anti-muslimskt hat«. Och man vill försäkra sig om att »inget stöd ges till entiteter som är fientligt inställda till Europeiska värderingar, speciellt inte ekonomiskt stöd«.

En välvillig tolkning är att vi skall sluta ge stöd till organisationer som inte respekterar människors frihet, lika rättigheter och det demokratiska systemet. Vilket i sig skulle röra om i grytan, om man tillämpar det konsekvent.

Samtidigt uppstår massor av frågetecken. Är detta verkligen vad som avses? Eller handlar det åter om det diffusa begreppet »hat«?

Hur skall det gå till i praktiken? Vem skall dra gränsen och bestämma? Kommer tillämpningen att vara i övrigt opartisk och rättvis? Hur hanterar man till exempel saklig (och annan) kritik mot asylinvandring? Hur undviker man politisk slagsida?

Eller islamism? Att man inte bör hata muslimer bara för att de råkat födas in i en viss kulturkrets är naturligtvis helt korrekt. Det knepiga börjar när nämnda kulturkrets värderingar kolliderar med de europeiska, som man just sagt sig vilja försvara.

EU:s medlemsstater har för övrigt redan rättsliga instrument för att bekämpa hatbrott och diskriminering. Att knyta detta till finansiering och otydliga »värderingar« riskerar att flytta makten från lag till tolkning.

Och vad menas egentligen med »Europeiska värderingar«? Handlar det bara om vårt kulturarv i form av den demokratiska rättsstaten och individens okränkbara rättigheter? Eller gäller det även EU:s överordnade mål om en ständigt fördjupad union? Hur kommer man att se på EU-kritiska röster?

Dokumentet sägs även tala om att utöka konceptet hatbrott, både online och offline. Man vill även att Europol skall ägna hatbrott mer uppmärksamhet.

Vilket känns som att man vill sätta ny fart på frågan om att göra hat och hot till »EU-brott« – som än så länge kört fast i ministerrådet.

• Politico: EU urged to tighten anti-hate speech rules »

Relaterat:
• EU vill jämställa ”näthat” med terrorism (mars 2024) »
• EU: Försvara demokratin med byråkrati (juni 2025) »

CC0

Riksdagen begränsar offentlighetsprincipen

av

Nu begränsas offentlighetsprincipen när det gäller projekt som politikerna gillar.

I morgon eftermiddag, onsdag den 22 oktober, kommer riksdagen att fatta ett kontroversiellt beslut: Man begränsar insynen och offentlighetspricipen vad gäller vissa projekt som prioriteras av politikerna.

Ärendet heter formellt »Sekretess i vissa ärenden om strategiska nettonollprojekt, Betänkande 2025/26:KU7«. Syftet är att införa en 20-årig sekretess för dokumentation kring vissa projekt i den gröna omställningen. Från Riksdagens hemsida:

»Konstitutionsutskottet föreslår att riksdagen säger ja till regeringens förslag om att sekretess ska gälla för statliga myndigheter i ärenden om erkännande av projekt som så kallade strategiska nettonollprojekt.«

Vilket är en smula anmärkningsvärt med tanke på att en del sådana projekt visat sig vara luftslott som kostat skattebetalarna och pensionsfonderna väldigt mycket pengar. Plus att det finns personkopplingar mellan dessa bolag och den politiska sfären.

Skulle oegentligheter förekomma hinner de nu bli preskriberade innan media och väljarna får tillräcklig information för att kunna reagera.

Oavsett syftet är det olämpligt att begränsa insynen i politiskt omhuldade projekt. Väljarna måste kunna bedöma vad deras politiker sysslar med – och i förekommande fall utkräva ansvar. Vilket kräver transparens och fri information.

»All offentlig makt i Sverige utgår från folket« säger Regeringsformen (grundlag). Vilket förutsätter att makten utövas öppet, inte bakom en slöja av hemlighetsmakeri.

Regeringsformen säger också »Den offentliga makten utövas under lagarna.« Det vill säga att staten inte står över lagen. Frågan är hur detta skall kunna kontrolleras om medborgarna inte får veta vad som händer.

• Betänkande 2025/26:KU7, Sekretess i vissa ärenden om strategiska nettonollprojekt »

CC0

Behöver vi speciella lagar för internet?

av

EU:s internetlagstiftning är onödig, skapar byråkrati och strider mot den demokratiska rättsstatens principer.

EU:s Digital Services Act (DSA) innehåller egentligen bara en kristallklar övergripande regel: Olagligt innehåll skall plocks bort från nätet. Men behövs det verkligen en speciell lag för det?

Samtidigt skapar DSA med sina i övrigt vaga formuleringar en gråzon. Till exempel att de största sociala medieplattformarna och sökmotorerna förväntas motverka skadligt och olämpligt innehåll även om det inte är olagligt.

Antingen är något olagligt och därmed förbjudet. Eller så är det inte olagligt och skall därför vara tillåtet. Så är det i samhället i övrigt. Och så bör det vara även online.

Redan när EU-kommissionen lade fram sitt förslag om DSA skrev vi att detta handlar om att politikerna försöker ta makten över nätet. Vilket visat sig vara korrekt.

I praktiken går det till så att politikerna utövar påtryckningar på plattformarna att genom moderering och användarvillkor censurera sådana åsikter och yttranden som nämnda politiker aldrig skulle kunna (eller våga) förbjuda i en öppen, demokratisk process.

För politikerna är detta praktiskt. De kan peka på att privata företag får ha vilka användarvillkor de vill (inom rimliga gränser). Därmed kan de lägga ansvaret för censuren på någon annan. Även när dessa politiker utövar påtryckningar mot plattformarna bakom kulisserna.

För vår demokratiska rättsstat är detta farligt. Yttrandefrihetens gränser skall sättas genom lag, inte på hemliga möten mellan politiker och Big Data.

Det finns redan massor av lagar om hets mot folkgrupp, olaga hot, förtal, bedrägeri och annat – som gäller såväl i den fysiska världen som på nätet. Och att olagligt innehåll skall avlägsnas behöver man inte stifta speciella lagar om.

Om någon bryter mot lagen skall detta prövas rättsligt. Inte i en insynsskyddad process som handlar om vad olika aktörer tycker borde censureras, utan möjlighet till överprövning.

Svårare behöver det inte vara. DSA och all byråkrati förordningen skapar skulle kunna avskaffas utan några större konsekvenser – mer än att den politiska makten över internet skulle minska. Vilket vore en bra sak, speciellt då våra politiker inte alltid tycks förstå vad de lagstiftar om.

CC0

Google backar om censur

av

Google/Youtube medger att man censurerat innehåll efter politiska påtryckningar. Man släpper även på kanaler igen som tidigare stängts ner.

Google medger att man censurerat innehåll som berör pandemin och det amerikanska presidentvalet efter påtryckningar från den förra amerikanska administrationen.

Ämnen som att Covid-19 kan ha kommit från ett kinesiskt lab och nyheter om Hunter Bidens laptop är exempel på sådant som Google idag gör avbön från att ha stoppat. Vilket nog är lika så bra, då båda historierna visat sig ha viss substans.

Detta väcker i sin tur frågor om fri opinionsbildning och eventuell valpåverkan. Det är också en påminnelse om att även om en fråga kan tystas ner en viss tid, så kan det straffa sig i långa loppet när omständigheterna klarnar.

»Reflecting the Company’s commitment to free expression, YouTube will provide an opportunity for all creators to rejoin the platform if the company terminated their channels for repeated violations of COVID-19 and elections integrity policies that are no longer in effect.«

I sin avbön släpper Google/Youtube alltså på vissa av de kanaler igen som tidigare stängts ner. Man förklarar även att man tänker undvika att använda externa faktagranskare. Sådana har kritiserats för att ha en politisk bias. Och man sänder en signal till Trump-administrationen:

»YouTube values conservative voices on its platform. These creators have extensive reach and play an important role in civic discourse.«

Det ser alltså ut som att man tänker akta sig för allt som kan uppfattas som partisk moderering av innehåll. Man kommer att tillhandahålla en plattform, inte lägga sig i vad de som producerar innehåll tycker. Vi får väl se hur länge det håller.

Nu återstår att se hur Google/Youtube kommer att förhålla sig till alla nya regler i EU.

• TechCrunch: YouTube will reinstate accounts banned for spreading misinformation »
• Reclaim the Net: Google Admits Biden White House Pressured Content Removal, Promises to Restore Banned YouTube Accounts »

CC0