Rättssäkerhet

Här är ett försök att enkelt förklara några av problemen med de nya statligt godkända nätcensorerna i EU:s Digital Services Act.

EU:s nya Digital Services Act (DSA, förordningen om digitala tjänster) är tänkt att anpassa unionens lagstiftning till dagens tekniska verklighet. Den innehåller både bra och dåliga saker. Till exempel skall olagligt material tas bort, vilket ger samma regler på nätet som i den fysiska världen. Vilket känns rimligt.

I en rättsstat skall yttrandefrihetens gränser sättas av lag som stiftats i god demokratisk ordning. Sedan är det upp till rättsväsendet att avgöra om ett visst yttrande överträtt denna gräns eller ej – i en fristående rättslig prövning, där den tilltalade har rätt att försvara sig.

Med DSA blir det annorlunda. Nu blir det inte någon rättslig prövning. Istället skall statligt godkända nätcensorer – Trusted Flaggers / »betrodda anmälare« – få en direktlinje till sociala media för att rekommendera vilket innehåll de tycker bör avlägsnas.

En Trusted Flagger kan vara en myndighet, en intresseorganisation, ett särintresse, en branschorganisation eller annan företrädare för vad förordningen kallar »kollektiva intressen«.

Här flyttar man alltså makten över yttrandefriheten från lag och rättsväsende till intressenter som är part i målet. Vilket känns direkt olämpligt.

I grunden är det tänkt att Trusted Flaggers skall identifiera vad de anser vara olagligt innehåll och anmäla detta till respektive sociala media för åtgärd. Men som i så många andra EU-förslag har allt fått ett eget liv i processen.

Redan i direktivets inledning kan vi läsa att Trusted Flaggers även skall hjälpa till med att identifiera information som är oförenlig med respektive socialt nätverks användarvillkor. Det vill säga innehåll som oftast inte är olagligt.

Statligt godkända nätcensorer skall alltså kunna rekommendera att innehåll som inte är olagligt skall avlägsnas från internet.

Här skall man komma ihåg att EU:s politiska beslutsapparat under många år använt sig av påtryckningar mot sociala media för att få dem att ändra sina användarvillkor på olika sätt. På så vis har man kunnat begränsa det fria ordet utan en massa krångel som lagstiftning, demokratisk process och offentlig debatt.

Längre in i texten (recital 58 & artikel 27) kan vi läsa att Trusted Flaggers även skall medverka vid analys av systemrisker; att de skall ha ett utökat samarbete med sociala media; att de skall medverka vid utbildning för sociala plattformar samt att de skall bidra till utformning av uppförandekoder.

Här har alltså makten över det fria ordet flyttats från lagstiftning och rättsväsende till användarvillkor och särintressen. Samt att de nya nätcensorerna kommer att få en massa extra uppgifter. Och det blir värre.

Till exempel är det värt att notera att vad som är lagligt respektive olagligt skiljer sig mellan olika länder – samtidigt som internet inte känner några nationsgränser.

I förordningen vill man att en myndighet i ett EU-land skall kunna beordra borttagning av innehåll på servrar i andra medlemsstater. Detta även om innehållet i fråga inte är olagligt i det land där servern står.

Vilket innebär att franska, polska och bulgariska inskränkningar i det fria ordet även kan komma att drabba Sverige – utan stöd i svensk lag, i sak.

Detta är verkligen inte bra. Man kan undra om politikerna förstår vad de sysslar med.

DSA är nu färdigbehandlad i Europaparlamentets utskott och i ministerrådet. Trilogförhandlingarna mellan kommissionen, rådet och parlamentet är avslutade. Allt är klappat och klart för beslut.

Under resans gång – i utskott och förhandlingar – har mycket lagts till utöver vad som anges ovan. Vi vet redan att mer som kan vara problematiskt och en hel del ny micro management tillkommit.

Enligt Europaparlamentets ansvariga tjänstemän kommer den slutliga texten dock inte att kunna offentliggöras förrän om ungefär två veckor.

Sedan är det klart för ministerrådet och parlamentet att snabbt klubba DSA. Och eftersom det är en förordning kommer den att gälla rakt av, exakt som den är skriven, i hela EU. (Till skillnad från direktiv, som inarbetas i varje medlemslands existerande lagstiftning)

EU är på väg att införa censur av icke olaglig information, utan föregående rättslig prövning.

I en rättsstat sätts yttrandefrihetens gränser av lagarna, som stiftas i god demokratisk ordning. Allt annat öppnar för godtycke och maktmissbruk.

Skulle någon överskrida dessa gränser blir det en fråga för rättsväsendet, vars uppgift är att upprätthålla lagarna. Där kan straff utdömas och eventuellt information av-publiceras eller dras in. Men först efter rättslig prövning.

Inget straff utan dom. Och ingen rättslig prövning förrän ett brott de facto har begåtts.

Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna säger i artikel 6:

»Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag.«

Förslaget till EU:s nya Digital Services Act (DSA) bryter mot dessa principer.

DSA förslår »trusted flaggers« (»betrodda anmälare«), vilket är statligt godkända nätcensorer.

Tanken är att vissa myndigheter, intresseorganisationer, särintressen och vad man kallar »kollektiva intressen« skall få en gräddfil till sociala media – för att rekommendera vilket innehåll som bör plockas bort.

Notera nu att detta inte nödvändigtvis handlar om olagligt innehåll. (Sådant plockas normalt sett bort ändå, under plattformarnas användarvillkor.)

Vad vi har här är snarare en mekanism för att censurera icke olagligt innehåll utan föregående rättslig prövning. Och så kan vi verkligen inte ha det.

Genom att föreskriva rekommendation istället för tvång och lämna det slutliga avgörandet till de sociala nätverken kan politiken i praktiken begränsa yttrandefriheten – utan att behöva besvära sig med störande moment som offentlig debatt, lagstiftning under demokratiska former och rättslig prövning.

På så sätt kan politiken tysta oönskade röster utan att själv behöva smutsa ner händerna.

Samtidigt skapar man ett system för att inskränka yttrandefriheten som inte står under demokratisk kontroll.

Detta är inget nytt. Politiken har länge försökt begränsa yttrandefriheten på nätet genom påtryckningar mot sociala media – för att få dessa att tysta vissa röster genom ändrade användarvillkor eller ändrad praxis för moderering.

Inte nog med att detta är att undergräva rättsstaten och kringgå den demokratiska processen. Den som blir censurerad på detta sätt lämnas i princip rättslös – då sociala media till skillnad från rättsstaten idag inte erbjuder någon formell möjlighet att överklaga till en högre, opartisk instans.

Om yttrandefriheten alls skall inskränkas, då får det inte ske med mindre än demokratiskt stiftad lag i sak och föregående opartisk rättslig prövning.

Säg nej till »trusted flaggers« i EU:s Digital Services Act!