Datalagring

EU är på väg att skapa en övervakningsstat i klass med den amerikanska. Genom många små steg har vi nått en punkt där denna övervakning blir ett demokratiskt problem.

Vår bild av övervakningsstaten är den som återfinns i populärkulturen och möjligen hos amerikanska NSA. Ständig övervakning överallt där allt samkörs i realtid med allehanda register. Collect it all. Allt är sedan tillgängligt med en knapptryckning.

Existensen av ett globalt övervakningsnätverk – som till en början kallades Echelon – förnekades och avfärdades som konspirationsteorier. Sedan kom Snowdens avslöjanden och visade att precis så är det. Och mer därtill.

Här i Europa har det inte gått riktigt lika fort. Vi överför förvisso stora mängder insamlad data till amerikanska NSA. I flera länder har detta krävt speciallagstiftning.

Många EU-länder har krav på lagring av data om allas alla samtal och elektroniska kommunikationer – trots att EU-domstolen upphävt EU:s datalagringsdirektiv. Det stred mot de mänskliga rättigheterna och vad dessa har att säga om rätten till privatliv och privat korrespondens.

Dessutom har EU-staterna en massa egna påfund. Säkerhet är ju trots allt en nationell kompetens. I Sverige har vi till exempel FRA-lagen, långt nere på det sluttande planet. Plus allehanda former av övervakning som polisen samlat på sig under åren.

Till exempel hemlig dataavläsning, vilket innebär att myndigheterna får rätt att installera statliga trojaner på människors datorer, telefoner, plattor med mera. Lite som den skandalomsusade spionmjukvaran Pegasus – som använts för att spionera på den politiska oppositionen i både Polen och Spanien. Journalister är en annan drabbad grupp.

Ibland gör myndigheterna trevare. Som när Säpo bad internetoperatören Bahnhof att få koppla in sig direkt till delar av företagets tekniska infrastruktur. Det skulle liksom vara enklare så än om polisen behöver fråga varje gång… Vilket var ett samtal som Bahnhofs stridbare VD Jon Karlung hade sinnesnärvaro nog att spela in och offentliggöra.

Vilket leder oss till Europols nyligen utökade mandat. I detta ingår nämligen rätten att koppla upp sig direkt mot privata aktörer och deras data. Varesig de senare vill eller ej. Det nya mandatet ger även Europol rätt att samla information om människor som inte är misstänkta för brott. (Vilket man visserligen även gjort tidigare, men då utan lagligt stöd.)

Och nu – Chat Control. Som innebär att alla våra meddelanden, chattar, all e-post, IP-samtal och andra elektroniska kommunikationer skall av-krypteras, öppnas och granskas. Av maskiner. Detta i namn av att bekämpa sexuella övergrepp mot barn. Vilket är ett syfte som enkelt kan utökas – på samma sätt som alla övervakningslagar drabbas av ändamålsglidning.

Många olika EU-finansierade projekt har de senaste tio åren utvecklat allt från biometrisk identifiering; automatiserad realtidsanalys av inkommande övervakningsbilder; automatiserad ansiktsigenkänning i realtid; AI-stödd beteendeanalys; samkörning av övervakningsverktyg och register – till lyktstolpar med högtalare och mikrofon för kameraövervakade områden. Idag börjar allt detta bli tillgängligt för myndigheterna.

Nu kopplas systemen samman. Utöver Europols register skall även polisen i olika EU-länder få direkt access till varandras databaser. Vad kan möjligen gå fel?

Utöver att vi hela tiden har samarbetat med amerikanska NSA – så börjar även EU och dess medlemsstater nu nå en så omfattande grad av övervakning att det är problematiskt ur ett demokratiskt perspektiv.