På ena sidan står politiker som vill kontrollera innehållet i alla medborgares elektroniska meddelanden. På den andra sidan finns ett ökat behov av säkra elektroniska kommunikationer. Men våra beslutsfattare duckar frågan.
Politik kolliderar inte sällan med verkligheten. Ett praktiskt exempel är EU:s ambitioner att övervaka medborgarnas elektroniska kommunikationer, som står i konflikt med ett ökat behov av säker elektronisk kommunikation.
EU vill använda AI och/eller spionprogram för att granska innehållet i alla européers elektroniska meddelanden inom ramen för Chat Control 2 (CSAM regulation).
Den nya EU-kommissionen och EU:s ministerråd vill se ett nytt regelverk för datalagring (lagring av metadata om allas telekommunikationer, elektroniska meddelanden, mobilpositioner med mera). Detta trots att EU-domstolen redan sagt nej till sådan.
Inom ramen för projektet Going Dark vill EU skapa verktyg och metoder för att komma åt totalsträckskrypterad (E2EE) elektronisk kommunikation.
Samtidigt ser vi hur främmande makt och kriminella också vill komma åt våra elektroniska kommunikationer.
I USA har statens verktyg för att kontrollera medborgarnas meddelanden missbrukats av kinesiska hackare. Tidigare har myndigheternas hela katalog av övervakningsverktyg hamnat i orätta händer.
I Nederländerna varnar underrättelsetjänsten i bestämda ordalag för konsekvenserna av Chat Control 2.
Nyligen varnade FBI och experter på cybersäkerhet till och med för att använda SMS. Behovet av säkra kommunikationer blir allt mer uppenbart.
Detta är bara några exempel. Intressekonflikten är uppenbar. Det gäller inte bara privatpersoner. Företags, organisationers, medias och myndigheters elektroniska meddelanden kommer också att utsättas för risker.
När det gäller människor som misstänks för brott har staten redan de verktyg som krävs för att komma åt all elektronisk kommunikation och allt som görs och finns på dessa personers telefoner och datorer genom hemlig dataavläsning.
Att man skall kunna övervaka personer och grupper som misstänks för brott är de flesta överens om.
Den politiska striden handlar om ifall denna övervakning skall utökas till att gälla alla. Det vill säga även vanliga hederliga människor, som inte misstänks för något brottsligt. Till priset av försämrad IT-säkerhet.
EU-domstolen har redan slagit fast principen: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.
Den rättsliga basen för domstolens bedömning är de grundläggande mänskliga rättigheterna. Dels handlar det om rätten till privatliv och privat kommunikation. Dels om vad yttrandefriheten har att säga om allas rätt att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning.
Nyligen efterlyste riksdagens lagråd en samlad översyn av den stora mängden lagar och verktyg för övervakning. Är övervakningen i proportion till de problem man säger sig vilja lösa?
Är övervakningen ens effektiv? Aktuella siffror visar att endast två av tio fall av hemlig avlyssning i Sverige leder till åtal.
Hur påverkar övervakning av alla samhällets fria åsiktsbildning och demokrati? Vilka är riskerna för att dessa verktyg kan komma att missbrukas, nu eller i morgon?
Det enda klara svar vi får från politiken är att man inte vill diskutera saken. Men så enkelt får våra makthavare inte komma undan.
