När staten vill kompromissa bort medborgarnas skydd mot staten

Det talas ständigt om att skapa en »balans« mellan övervakning och grundläggande mänskliga och medborgerliga rättigheter. Nu senast dyker tanken upp i EU:s arbetsdokument för den nya mandatperioden.

Ministerrådet:

”The introduction and increased use of new technologies unquestionably poses a threat to the legitimate needs of the law enforcement sector. (…)

Therefore, it is important to identify the relevant threats, challenges and opportunities that come with the new technological measures, as well as to find a balance between efficient criminal investigations on the one hand and the protection of fundamental rights and data protection on the other.

Detta är bara ett av en lång rad exempel.

Men hur gör man det? Hur »balanserar« eller avväger man övervakning mot grundläggande rättigheter?

Varje sådan »balansering« innebär med nödvändighet att de grundläggande rättigheterna inskränks. Till slut blir påsen tom.

Tanken med »grundläggande« fri- och rättigheter är att de inte skall gå att kringgå. Det är hela idén med att kalla dem grundläggande och att skriva in dem i bindande internationella konventioner.

Dessa grundläggande rättigheter är individens yttersta garanti mot att bli utsatt för övergrepp från överheten. Inskränker man dem – till exempel genom resonemang om att »balansera« dem mot ditt och datt – då inskränker man också medborgarnas skydd mot staten. (Och vi kan ju aldrig veta vem som styr staten i morgon. Eller om dagens makthavare är så goda demokrater som de vill göra gällande.)

Speciellt anmärkningsvärt är detta när de skäl som anges är så gemena som att öka statens övervakning och kontroll av medborgarna. Detta borde snarare vara ett skäl som aldrig får användas för att begränsa folkets rättigheter. Det skäl som anges är ju i själva verket själva anledningen till att dessa rättigheter finns och måste vara orubbliga.

Urgröpningen och devalveringen av de medborgerliga och mänskliga fri- och rättigheterna för att »balansera« dem mot det ena eller andra har pågått i årtionden. Och då blir det till slut inget kvar. Då har medborgarna inte längre något skydd mot staten.

Det vore mycket märkligt om det inte skulle gå att bedriva till exempel effektivt polisarbete utan att avveckla de mänskliga rättigheterna.

Statewatch: Here we go again! EU seeks to ”balance” privacy and rights against the demands of law enforcement agencies »

FRA kritiserar FRA, typ

Är det en ödets ironi eller en ironisk blinkning att ”EU:s byrå för grundläggande rättigheter” förkortas FRA – Agency for Fundamental Rights?

Bokstäverna kommer ju inte ens i rätt ordning.

Vi vet i alla fall att byrån inrättades 2007, samma år som FRA-lagen var ett hett diskussionsämne i Sverige. (FRA-lagen röstades igenom 2008 och gav Försvarets radioanstalt ökade befogenheter att avlyssna kommunikation som passerade Sveriges gränser.)

Nu har FRA – byrån alltså, inte anstalten – släppt del två av en rapport där de undersöker hur övervakning påverkar de grundläggande rättigheterna.

FRAs grundpremiss är att “the mere existence of legislation allowing for surveillance constitutes an interference with the right to private life” – men man menar också att viss övervakning är nödvändig:

With terrorism, cyber-attacks and sophisticated cross-border criminal networks posing growing threats, the work of intelligence services has become more urgent, complex and international. Such work can strongly interfere with fundamental rights, especially privacy and data protection.

Edri har sammanfattat huvudlinjerna i rapporten:

  • Alla medlemsstater har någon form av tillsynsmyndighet för övervakningen.
  • Vissa av EUs medlemsstater har lagar där massövervakning får användas om det gynnar ”nationella intressen”. FRA kritiserar att dessa ”nationella intressen” inte specifieras.
  • Möjligheten för enskilda medborgare att få insyn i hur övervakningen går till är mycket begränsad.

Del ett av rapporten släpptes 2015, men flera terrordåd detta år gjorde att många länder ändrade sin övervakningslagstiftning snabbt, vilket föranledde del två av översynen.