Femte juli

Nätet till folket!

Censur

I denna kategori publicerar vi nyheter som rör inskränkningar av yttrandefriheten såväl online som i den fysiska världen. Vi ägnar speciell uppmärksamhet åt förslag om förhandscensur på nätet. Principen bör vara att den som publicerar något olagligt på nätet också bör vara ansvarig för det - och att detta ansvar kan utkrävas först när publicering har skett.

EU:s upphovsrättsdirektiv gav oss politisk censur

av

EU:s hårt kritiserade upphovsrättsdirektiv från 2019 har lett till blockering av politiskt innehåll – trots att EU-domstolen slagit fast att så inte får ske.

2019 antogs med minimal marginal EU:s upphovsrättsdirektiv av Europaparlamentet. Det blev en del gnissel när det skulle införas i medlemsstaterna, men sedan blev det tyst. Så vad hände?

Den huvudsakliga kritiken riktades mot artikel 17 (tidigare 13) som gör nätplattformar ansvariga för vad deras användare laddar upp. Vilket i praktiken kraftigt urholkar deras tidigare budbärarimmunitet.

Här infördes ett ex ante-ansvar, det vill säga att man måste förhindra ett visst lagbrott (kränkning av upphovsrätten) i förväg. Vilket praktiskt sett bara kan ske med hjälp av uppladdningsfilter. Vilket i sin tur lett till överblockering.

I efterhand har EU-domstolen (mål C-401/19) gått in för att försöka skapa klarhet. Den kom fram till att artikel 17 endast är förenlig med yttrandefriheten om lagligt innehåll inte blockeras.

Domen säger att politisk satir, kritik och citat är särskilt skyddsvärda. Ändå sker blockering. Inte ett ord har ändrats i direktivet. Domen gör inte mycket mer än säger hur direktivet borde fungera. Vilket medlemsstaterna tycks strunta i.

Så hur ser det då ut på marken? Vilka konsekvenser har upphovsrättsdirektivet fått? Här är några högprofilerade fall…

I Tyskland har innehåll som citerar politiska partiers material i kritiskt syfte censurerats – trots att detta uppenbart faller inom undantagen för citat, kritik, parodi och pastisch enligt EU-rätten.

I Frankrike har samma öde drabbat klipp som kritiskt analyserat president Macrons tal.

I Spanien har innehåll om katalanska protester som använde korta nyhetsklipp (inom citaträtten) censurerats.

I Nederländerna har på samma sätt politiska videor om klimat- och migrationspolitik tagits ner eller begränsats automatiskt på grund av upphovsrätt till arkivklipp.

Detta trots att citat som används för kritik, recensioner, parodier, pastischer med mera alltså skall vara undantagna inom ramen för citaträtten. Och trots att EU-domstolen som sagt slagit fast att politisk satir, kritik och citat i sammanhanget är särskilt skyddsvärda uttryck.

EU:s upphovsrättsdirektiv har blivit ett verktyg för politisk censur. Vilket är extra oroande i dessa tider när det fria ordet online blir allt mer ifrågasatt.

Vad var det vi sa?

Bild: Demonstration mot upphovsrättsdirektivet, Berlin 2019.

CC0

Storbritannien inför nakenfilter på alla mobiler

av

Britterna vill ha client-side-scanning på alla telefoner – som identifierar nakenbilder och sedan bara visar dem för dig om du kan identifiera dig och har åldern inne.

Den brittiska regeringen »uppmuntrar« nu Apple och Google att blockera visning av nakenbilder på mobiltelefoner och plattor – om inte användaren identifierar sig och bevisar att denne är vuxen.

Alltså client-side-scanning av innehåll. Plus ålders/ID-kontroll. Frågan är hur detta är tänkt att gå till.

Om man antar att bilder kan förekomma till exempel i användares fotoalbum, meddelande-appar, word-dokument, filbibliotek, e-post, molntjänster eller rent av dyka upp i en web-läsare…

Blir det då inte en fråga om att allt innehåll, alla filer, allt som kommuniceras, filmas, fotograferas, visas eller lagras måste inspekteras och bedömas?

Hur har man tänkt sig hantera kryptrad information?

Gäller detta bara för den som äger telefonen/plattan (med tillhörande konto) eller även andra som kan tänkas använda den?

Hur gör man om X visar en nakenbild för Y?

Räknas ASCII-bilder? Så många frågor…

Har man verkligen tänkt igenom det här?

Om inte Apple och Google gör detta frivilligt hotar man med lagstiftning. Och det flaggas redan för att denna skanning även skall gälla stationära datorer.

När man ändå håller på flaggas för strikt åldersverifiering för VPN-tjänster. Så att ungarna inte kan gå runt Online Safety Acts åldersgränser för alla web-platser som kan misstänkas innehålla något som på något sätt kan vara olämpligt för brittiska barn.

Regeringen mot alla i nedre tonåren. Lycka till. Men det kan kanske vara nyttigt att ingjuta en viss skepsis mot överheten i ungdomen.

Läs mer:
• UK to “encourage” Apple and Google to put nudity-blocking systems on phones »
• UK Lawmakers Propose Mandatory On-Device Surveillance and VPN Age Verification »

CC0

Åldersgränser online: Staten vs. tonåringarna

av

Åldersgränser för sociala media är en verklighetsfrånvänd och kontraproduktiv idé som dessutom strider mot grundäggande fri- och rättigheter.

Tänka sig, åldersgränser för sociala medier (m.m) i Storbritannien och Australien tycks få oväntade och oönskade konsekvenser, givet att syftet är att skydda barnen.

Att över huvud taget tro att man kan hålla tonåringar borta från sociala media är verklighetsfrånvänt. I den dragkampen är staten chanslös.

Allt man uppnår är att en hel ungdomsgeneration nu kommer att se staten som sin fiende i någon mening. Igen. Som under striden om piratkopieringen.

På den tekniska sidan används allt från VPN och fejkade/lånade ID-handlingar till att man använder andras konton. »Age-verification hacks« trendar online och sprids i skolorna.

Samtidigt verkar det som att sociala medieappar/tjänster från länder som Kina – som inte tillämpar ålderskontroll – försöker etablera sig bland yngre tonåringar i de aktuella länderna. Vilket är en säkerhetsrisk, inte bara för tonåringarna.

Sådana plattformar ger dessutom sämre skydd mot grooming, utpressning, övergrepp och bedrägerier. Och obefintlig insyn för tillsynsmyndigheterna.

Det ligger även i farans riktning att barn och unga inte kommer att anmäla om de utsätts för brott och övergrepp på dessa plattformar – då användningen skett i strid med gällande regler.

Därtill kommer yttrandefriheten, som är en grundläggande mänsklig rättighet. FN:s människorättsstadga säger i artikel 19:

»Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripanden hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.«

Här är artikel 13 i den i alla andra sammanhang åberopade barnkonventionen:

»Barnet har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, ta emot och sprida information och tankar av alla slag, muntligen, skriftligen eller i tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer.«

Enligt konventionerna är det alltså uppenbart att också unga har rätt att sprida och ta emot information. Både Storbritannien och Australien har skrivit under och ratificerat så väl FN:s människorättsstadga som barnkonventionen. Vilket man nu inte tycks ta någon hänsyn till.

Åldersgränser för sociala media är en verklighetsfrånvänd och kontraproduktiv idé som dessutom strider mot grundäggande fri- och rättigheter.

Läs även:
• Australiens 16-årsgräns för sociala media överklagas »

CC0

Politiken har alltid ogillat fri information

av

Dagens debatt om åldersgränser för sociala media och begränsningar av det fria ordet online är egentligen inget nytt. Den politiska makten har alltid ogillat fri information.

För inte så länge sedan hade Sverige ett etermediemonopol. Bara statens bolag fick sända radio och tv. Utbudet var sorgligt. Syftet var att skydda medborgarna från oönskade och olämpliga influenser.

På kvällarna försökte unga svenskar ratta in Radio Luxemburg för att höra den senaste musiken. I tv-serien »Fönster mot TV-världen« gavs storögda svenska tittare snuttifierade inblickar i hur tv såg ut i andra länder.

På internationellt vatten låg fartyg och sände piratradiostationerna Radio Nord och Radio Syd. Svenska företag och privatpersoner förbjöds att samarbeta tekniskt eller redaktionellt med dem, med fängelse i straffskalan. De utsattes för de-banking. Artister, tekniker, medverkande och leverantörer tvingades dra sig ur.

Kampen mot utländsk information gick så långt att socialdemokratiska företrädare krävde ett förbud mot parabolantenner – för att hindra svenska folket från att ta in satellitsändningar från andra länder.

När videobandspelare blev tillgängliga för vanligt folk kom nästa moralpanik, med krav på förbud och profetior om samhällets undergång. Samma moralpanik som kom att drabba hårdrock och dataspel.

Fram till 2011 hade Sverige förhandsgranskning och censur av film för vuxna. Innehåll i filmer klipptes bort. Vissa filmer förbjöds helt.

Så inget är nytt under solen. Våra politiska makthavare har en lång tradition av att försöka »skydda« folket från olämpliga influenser, inte minst från utlandet. Eftersom de anser att de vet bäst.

Sett mot denna bakgrund är det inte märkligt att vissa politiska partier idag driver en närmast internetfientlig politik. Det är en naturlig fortsättning på den linje de alltid drivit.

Eller att EU vill censurera även icke-olagligt innehåll på nätet. Under unionens paraply samlas politiker från 27 länder som i många fall har haft ett historiskt problematiskt förhållande till fri information.

Detta är en till synes evig strid. Politiker har alltid velat förbjuda information de ogillar – samtidigt som de varit ovilliga att ta debatten mot nämnda information i sak. Förbud har varit den enkla vägen ut.

Ljuspunkten är, som Jan Stenbeck uttryckte saken, att »Teknik slår politik.«

CC0

EU vs. X – när politiken vill ha makten över det fria ordet online

av

EU hotar X med miljardböter för att plattformen vägrar underkasta sig Bryssels kontroll. Vilket kan sluta med handelskrig.

EU hotar att bötfälla X (tidigare Twitter) med 120 miljoner euro, på följande grunder:

  • Bedräglig utformning av X:s »blå bockmarkering«
  • Bristande transparens i X:s annonsarkiv
  • Underlåtenhet att ge forskare tillgång till offentliga uppgifter

USA har hotat med att fördröja det handelsavtal som är tänkt att halvera tullarna på stål och bilar om EU gör verklighet av sitt hot.

Och redan i somras flaggade den amerikanska administrationen enligt Reuters för sanktioner mot ledande EU-företrädare – om de gör allvar av de möjligheter som unionens Digital Services Act (DSA) öppnar, vad gäller att begränsa det fria ordet online och reglera sociala media som är baserade i andra länder.

Samtidigt hävdar X ägare, Elon Musk att den förra EU-kommissionen gav sociala media ett val: Censurera oönskat innehåll eller bli bötfällda. Detta finns det visserligen inga konkreta bevis för (vad vi vet). Men det är uppenbart att DSA ökar risken för övermoderering.

DSA är tydligt med att stora plattformar och sökmotorer skall motverka oönskat innehåll även om det inte är olagligt. Vilket X inte vill göra. (Till exempel krävde EU:s tidigare kommissionär för den inre marknaden Thierry Breton att X skulle censurera Trump.)

Dessutom finns en upprördhet i USA över att EU:s DSA kommer att begränsa amerikaners rätt att dela och ta emot information i sitt eget land, i enlighet med den närmast absoluta yttrandefrihet de garanteras av konstitutionen.

Man kan i sammanhanget notera att till exempel Facebook (som enligt Musk valt att censurera) också säljer verifierings-dekaler (blå bock) för 150 kr per månad, utan att drabbas av EU-kommissionens vrede.

Tidigare delade Twitter ut verifieringsdekaler till VIP-användare (som sedan även fick möjlighet att köpa marknadsföringspaket för att visa att man var Twitter-VIP även utanför plattformen, för 15.000 USD av tredjepartsaktörer).

Idag anger den blå bocken att man är betalande användare (32 kr/månad, vilket även ger vissa andra förmåner). Detta kräver telefonnummer, ibland ID-verifiering, giltig betalningsinformation och att kontot varit registrerat en viss tid. X förbjuder att man låtsas vara någon annan om det riskerar att vilseleda. Det gäller både personer, organisationer och offentliga aktörer.

Utöver den blå bocken kan företag och organisationer köpa sig en verifieringsdekal i guld. Det finns även en grå dekal för myndigheter, som inte kan köpas utan delas ut av X.

EU-kommissionen menar att detta system kan vara vilseledande.

(En detalj i sammanhanget är att om X inte hade haft någon verfiering av användare alls, då hade EU enligt DSA inte kunnat bötfälla företaget på denna punkt.)

Det ligger nära till hands att misstänka att tidigare innehavare av »VIP-dekaler« som kändisar, politiker (som EU-kommissionärer) och högprofilerade journalister surnade till när de blev av med sin gratis VIP-märkning samtidigt som vanligt folk kunde verifiera sig…

Även om det säkert går att bluffa sig till en verifierings-dekal så bör dagens system i vart fall ge viss bortsållning av oseriösa aktörer. Och vill man leta botar är kanske de gratis, overifierade kontona ett större problem.

Dessutom måste det gå att uppträda under pseudonym eller att vara anonym i sociala media. Det finns gott om giltiga skäl – från visselblåsare till vanliga människor som vill kunna uttrycka sina åsikter utan risk för att bli trakasserade. (Speciellt i skurkstater som förtrycker sitt folk och förföljer oliktänkande.)

Vad gäller aktörer i sociala media som agerar bedrägligt bör samma regler gälla online som i samhället i övrigt. Olagligt innehålla skall avlägsnas. Men staten skall inte kunna kräva att icke olagligt innehåll censureras. (Sådant kan dock regleras i användarvillkoren, mellan plattformen och användaren.)

Sedan finns det naturligtvis aktörer som försöker destabilisera vårt samhälle, i alla sociala media. Men sådant måste bemötas i en fri och öppen debatt. Tyvärr väljer våra politiska företrädare hellre censur – vilket kan bero på bristande vilja, förmåga eller förnuft.

Att ta debatten kräver att man har en viss klangbotten vad gäller den västerländska liberala demokratins grundläggande värden och våra medborgerliga fri- och rättigheter. Vilket man kan ifrågasätta om de politiker som ständigt vill utöka övervakningsstaten och censurera internet besitter.

Vad gäller de böter som utfärdats för »bristande transparens i X:s annonsarkiv« och »underlåtenhet att ge forskare tillgång till offentliga uppgifter« kan man möjligen förstå om X inte vill lämna ut sådant till aktörer som de upplever som fientligt sinnade. Plus att det är omstritt huruvida EU:s jurisdiktion verkligen omfattar amerikanska företag.

Ironiskt nog lyckades EU-kommissionen själv bryta mot EU:s regelverk om micro targeting med proxydata för riktade politiska annonser på X, i syfte att påverka opinionen för ett ja till Chat Control 2.

Det finns skäl att ana politiska motiv bakom denna konflikt. EU:s politiker, byråkrater och journalister ogillar Elon Musk och det faktum att det finns en social medieplattform som tycks vara bortom deras kontroll.

Visst, man kan ogilla Musk för mycket. Själv skulle jag önska att han ägnade sig lite mer åt källkritik. Musk och jag har motsatta åsikter om Ukraina. Och jag känner en viss frustration över att DOGE inte kom att ledas av någon som visste hur systemet fungerar, var liken är nergrävda och var man måste tänka ett varv till för att nå önskat resultat. Musk stöder dessutom en del politiska krafter i Europa som jag tycker är obehagliga.

Men han har rätt att tycka vad han vill. Och han erbjuder en social medieplattform med mer taköjd än andra. X ger vanligt folk möjlighet att ventilera sin oro och frustration – som ju inte försvinner om man lägger locket på. X ger människor möjlighet att ifrågasätta, lägga sig i och utkräva ansvar. Vilket naturligtvis inte uppskattas av makthavarna.

Vad gäller EU:s Digital Services Act – så har vi redan kritiserat att implementeringen fokuserar på censur, men att kommissionen än så länge ignorerat vad DSA har att säga om användarnas rättigheter. Samt att hela lagstiftningpaketet egentligen är onödigt.

• EU: Kommissionen bötfäller X 120 miljoner euro enligt förordningen om digitala tjänster »
• US Secretary of State Marco Rubio på X: The days of censoring Americans online are over. »
• BBC: US hits out at EU’s ’suffocating regulations’ after it fines Elon Musk’s X »
• Reuters: X gets $140 million EU fine for breaching content rules but TikTok settles »
• DW: EU hits X with €120 million fine over breaking digital rules »

Tidigare:
• HO: EU customs deal with the USA: finalization delayed due to dispute over DSA »
• DigiWatch: Trump threatens sanctions on EU over Digital Services Act »
• Reuters: Exclusive: Trump administration weighs sanctions on officials implementing EU tech law, sources say »

Relaterat:
• EU/DSA: Vad hände med användarnas rättigheter? »
• Behöver vi speciella lagar för internet? »

CC0

EU, nätcensur och hatlagstiftning

av

Vi håller på att få statligt godkända nätcensorer vars opartiskhet kan ifrågasättas. Samtidigt blir »hat« ett EU-brott med gemensam definition och lägsta straff.

Enligt EU:s Digital Services Act (DSA) skall medlemsstaterna utse Trusted Flaggers / »betrodda anmälare«. Dessa skall ha en direkt kanal till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som snabbt bör plockas bort.

En Trusted Flagger kan vara en myndighet, en branschorganisation, expertorganisationer, akademiska organisationer, NGO:er eller liknande. I Sverige kommer de att utses och hanteras av Post & Telestyrelsen (PTS).

Formellt sett skall de bara flagga olagligt innehåll. Men DSA öppnar även för att de skall kunna hjälpa plattformarna att hålla efter vad som föreskrivs i användarvillkoren, vilket i så fall även kan vara icke olagligt innehåll.

Det första problemet är att vi kommer att få ett slags statligt godkända nätcensorer som får rätt att rekommendera att innehåll plockas bort utan föregående rättslig prövning.

Det må vara en sak om en privatperson eller godtycklig organisation påpekar att visst innehåll på sociala media förmodligen är olagligt.

Men det är något helt annat när anmälaren är utsedd och godkänd av staten. Denne kan då i någon mening sägas handla på statens mandat eller med statens goda minne. Och staten, dess funktionärer och ombud bör inte få censurera något utan föregående rättslig prövning.

Speciellt inte icke olagligt innehåll (även om det bryter mot sociala medias användarvillkor).

Ett annat problem är att vissa Trusted Flaggers kan ha och driva en egen agenda.

Än så länge är detta inte något större problem i Sverige, då de enda två Trusted Flaggers som ännu är utsedda är barnrättsorganisationen ECPAT och Svenska Stöldskyddsföreningen. Båda bör vara kvalificerade för att avgöra om innehåll inom deras sakexpertis är lagligt eller ej.

Det blir knepigare om organisationer som utses till Trusted Flaggers har en mer politisk agenda, som kan misstänkas färga deras omdöme. I Tyskland har man utsett ett par kontroversiella organisationer som arbetar mot hat på nätet till Trusted Flaggers. Och vad som är att betrakta som hat öppnar för ett stort mått av subjektivitet.

De svenska socialdemokraterna krävde nyligen att Sverige utser fler Trusted Flaggers. Till Epoch Times har Anders Ygeman (S) sagt att exempel på sådana kan vara Expo och Doku. Vilket är intressant då båda dessa är något av ett rött skynke för var sin sida av det politiska fältet.

Om de strikt ägnar sig åt att rapportera in sådant som är uppenbart olagligt är det kanske en sak. Men om de även skall börja tolka sådant som regleras i respektive plattforms användarvillkor finns en uppenbar risk för politiskt färgade beslut och kontroverser.

I DSA kan vi läsa att Trusted Flaggers även skall medverka vid analys av systemrisker; att de skall ha ett utökat samarbete med sociala media; att de skall medverka vid utbildning för sociala plattformar samt att de skall bidra till utformning av uppförandekoder. Vilket är att gå långt bortom att bara påpeka vad som är direkt olagligt.

Den risk vi måste vara observanta på är om vi får Trusted Flaggers som låter en egen agenda styra sina handlingar. Och den risken är tyvärr uppenbar.

Det tredje problemet är vad som för tillfället är olagligt.

I till exempel Tyskland är förolämpningar olagliga, speciellt online – på ett sätt som begränsar yttrandefriheten, fri debatt och fri åsiktsbildning. I kombination med att man utsett Trusted Flaggers vars opartiskhet ifrågasatts kan det bli problematiskt.

I sammanhanget vill vi påminna om att EU är på väg att göra »hat och hot« till ett »EU-brott« med gemensam definition och ett gemensamt minsta straff.

Hot må vara en sak, det är en handling som kränker någon annans säkerhet. Men hat är en känsla. Vad som upplevs som hat är subjektivt. Och här svävar man på målet.

En resolution från Europaparlamentet säger att vad som i sammanhanget skall anses utgöra hat »must not be limited only to certain grounds or motivations«. Vilket låter oroväckande. Man efterlyser även en »holistisk respons« och en »multidimensionell approach«.

Detta är gummiparagrafer som kan öppna för i stort sett vad som helst.

Om vi nu tar ett steg tillbaka och ser till helheten, då får vi följande:

  • Statligt godkända nätcensorer som kan rekommendera att (bland annat) olagligt innehåll plockas bort från sociala media utan föregående rättslig prövning.
  • Man kan ifrågasätta vissa presumtiva Trusted Flaggers opartiskhet och agenda.
  • Vi är på väg att få en EU-lagstiftning som gör »hat« till ett brott, utan att närmare slå fast exakt vad som menas med termen eller vad det är som skall bli olagligt att uttrycka.

Vad kan möjligen gå fel?

CC0

Staten oroas när britterna tycker fel

av

Brittiska myndigheter bygger nu upp en struktur för att identifiera och motverka oönskade eller riskfyllda narrativ online. Eftersom folk tycker fel.

Storbritannien blir allt mer dystopiskt. Deras Online Safety Act har medfört ID-krav på allehanda sidor online, vilket hanteras av utomstående företag med varierande pålitlighet och säkerhet.

Samtidigt tas människor som varit allt för upprörda på sociala media till polisstationen och får sina hem genomsökta, trots att inget olagligt förekommit. Termen är »non-crime hate incidents«.

Nu toppas detta med projektet »Resist« som går ut på att identifiera och motverka oönskade eller riskfyllda narrativ online. Eftersom folk tycker fel.

Det handlar just nu huvudsakligen om asylinvandringen och de problem den fört med sig. Men det är av mindre betydelse vad det för tillfället gäller. Det som är problematiskt är om staten försöker styra vad som i grunden är en politisk debatt.

Syftet är säkert ädelt – att minska polarisering och främlingsfientlighet. Men det är inte helt uppenbart att det målet nås genom att staten säger åt folk vad de skall tycka.

Än så länge gäller Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna i Storbritannien. Artikel 10 säger »Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Men britterna menar att man håller sig inom konventionens undantag för allmän säkerhet och vad som sägs om att förhindra oordning. Vilket är en ren tolkningsfråga.

Problemet med detta förhållningssätt är att man riskerar att göra allt mycket värre. Oförlöst frustration och vrede blir inte mindre för att man försöker förminska den. Det lägger snarare ytterligare sten på börda. Varpå trycket ökar tills riktigt dåliga saker händer.

Man måste kunna diskutera verkliga förhållanden. Problemet uppstår när en sådan diskussion inte är förenlig med de för tillfället rådande politiska prioriteringarna. Vilka de än må vara.

Detta är inte raketforskning. Enda sättet att hantera människors oro är att ta debatten. Men det gör man helst inte. Istället presenterar man kontra-narrativ som man förväntar sig att folk skall rätta sig efter.

• Government guidance advises monitoring for ‘high-risk narratives’ that could ‘create new tensions’ »

CC0

Nu rullas EU:s nya nätcensur ut

av

Statligt godkända nätcensorer skall få rekommendera att innehåll plockas bort på nätet – utan föregående rättslig prövning.

Enligt EU:s Digital Services Act (DSA) skall alla medlemsstater ha utsett så kallade Trusted Flaggers till årsskiftet. Vilket dock bara skett i dygt hälften av länderna.

En Trusted Flagger (sv: betrodd anmälare) är till exempel en organiation, myndighet eller branschorganisation som får en direktlina till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som skall plockas bort.

Egentligen skall de fokusera på olagligt innehåll. Men DSA anger också att de bland annat skall hjälpa till att identifiera innehåll som bryter mot plattformarnas användarvillkor, även om det inte är olagligt.

Vilket innebär att en statligt godkänd aktör inte bara får rätt att rekommendera censur utan föregående rättslig prövning – utan i praktiken censur även i fall där inget olagligt föreligger. Det känns som en tveksam konstruktion i en demokratisk rättsstat.

Speciellt ifall en Trusted Flagger som företräder ett visst (sär)intresse kommer att rekommendera censur av innehåll där organisationen i någon mening är part i målet.

Om man ser till EU-kommissionens lista över godkända Trusted Flaggers märker man snabbt att många av dem sysslar med att bekämpa »hat och hot« online. Just »hat« är ett område som öppnar för ett stort mått av subjektivitet.

När EU nu stressar på för att det skall utses fler Trusted Flaggers är risken uppenbar att man fyller på med organisationer som företräder särintressen som främst vill främja sin egen agenda – genom den makt som nu tilldelas dem över det fria ordet online.

Detta riskerar att bli ytterligare ett område där missriktad välvilja kommer att ställa oss inför nya, oförutsedda och oönskade problem.

Om bara någon hade varnat för detta i tid…

• DiscloseTV: The EU censorship network expands »
• TKP: EU-Zensoren-Netz weitet sich aus »
• EU-kommissionens lista över godkända Trusted Flaggers »

Äldre bloggposter i ämnet:
• Trusted Flaggers – EU:s nya nätcensur dekonstruerad (april 2022) »
• Möt de nya statligt godkända nätcensorerna (november 2024) »

CC0

(S): ID-krav för onlinespel med chattar – och fler nätcensorer

av

Socialdemokraterna vill se ID-krav för spelplattformar med chattar – och fler statligt godkända nätcensorer.

Socialdemokraterna krävde på en presskonferens i veckan att »samhället kliver fram och vidtar åtgärder för att spelplattformarna skall vara säkra för barn och unga«.

Detta tänker man åstadkomma genom att införa ID-krav för spelplattformar med chat-funktioner. Så att man vet vem som deltar.

Som vanligt väcker sådana här förslag massor av frågor. Hur skall det gå till? Hur har man tänkt sig att få plattformar i andra jurisdiktioner att delta? Kommer man att kombinera detta med en åldersgräns (som man vill göra med sociala media)?

Sedan kom Anders Ygeman in på ett intressant sidospår: Socialdemokraterna vill se »betydligt fler« Trusted Flaggers (»betrodda anmälare«). Det vill säga statligt godkända nätcensorer, med en direktlina till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som bör plockas bort.

Trusted Flaggers introducerades i EU:s Digital Services Act (DSA). Än så länge finns det bara två i Sverige. ECPAT (som rapporterar in innehåll med övergrepp mot barn) och Svenska Stöldskyddsföreningen.

Upphovsrättsorganisationer och Läkemedelsverket sägs också vara på gång. Vilket ändå får sägas vara rätt återhållsamt. I andra länder har det uppstått frågor och debatt efter att mer politiskt vinklade organisationer utsetts till Trusted Flaggers.

Om nu Socialdemokraterna vill se »betydligt fler« Trusted Flaggers är den uppenbara frågan: Vilka?

Med tanke på partiets rätt avoga inställning till det fria ordet på internet finns det skäl att vara vaksam.

Socialdemokraterna vill dessutom att Trusted Flaggers (som idag verkar inom sina respektive organisationers ramar) skall avlönas av skattebetalarna.

En fråga som uppstår är om det är lämpligt att statligt godkända (och avlönade?) nätcensorer skall kunna rekommendera att innehåll tas bort utan föregående rättslig prövning.

Relaterat:
• Möt de nya statligt godkända nätcensorerna (november 2024) »

CC0

EU/DSA: Vad hände med användarnas rättigheter?

av

EU tycker tydligen att det är viktigare att begränsa användarnas yttrandefrihet på sociala media än att försvara deras rättigheter.

EU-kommissionen är snabb när det gäller att kritisera de stora sociala medieplattformarna när den tycker att de inte censurerar tillräckligt.

Men när det gäller de användarrättigheter som stadgas i EU:s Digital Services Act (DSA) tycks kommissionen vara rätt ointresserad.

DSA säger följande:

  • Användare har rätt att överklaga moderation (borttagna inlägg, skuggbanning m.m.).
  • Plattformar måste erbjuda ett internt klagomålssystem.
  • De måste ge en motivering när de tar bort eller begränsar innehåll.
  • Användaren kan gå vidare till ett certifierat utomstående tvistlösningsorgan.
  • Användaren får också vända sig till nationella myndigheter eller domstol.
  • DSA gäller både censur av inlägg och avstängning av konton.
  • Kontostängning måste vara proportionerlig.
  • Plattformen måste förvarna om och motivera avstängning (utom vid mycket allvarliga brott).

Uppenbarligen fungerar detta inte. Användare blir censurerade, skuggbannade och avstängda utan att det finns något meningsfullt sätt att överklaga. (Automatiserade AI-svar som bara meddelar att beslutet kvarstår baserat på vaga generella formuleringar räknas inte.)

Få om ens några medlemsstater har etablerat något utomstående tvistlösningsorgan. (Ansvarig nationell myndighet i Sverige är Post & Telestyrelsen, PTS). Och någon struktur för hur kommissionen skall leva upp till sitt övergripande ansvar på detta område tycks inte existera i sinnevärlden.

Däremot är EU-kommissionen som sagt snabb när det gäller att klaga på att sociala media inte censurerar tillräckligt mycket.

Man kan lätt få intrycket av att EU tycker det är viktigare att begränsa användarnas yttrandefrihet än att försvara deras rättigheter.