Nu skall EU:s uppladdningsfilter bli svensk lag – så här resonerar Justitiedepartementet

Idag träffas den »referensgrupp« som regeringen satt samman för att diskutera hur artikel 17 (f.d. 13) i EU:s nya upphovsrättsdirektiv – uppladdningsfiltret – skall bli till svensk lag. Tyvärr är den överväldigande majoriteten i denna grupp upphovsrättsmaximalister och för ett uppladdningsfilter.

Länk » | Arbetsdokument (PDF) »

Vad har då arbetsdokumentet (som satts samman av tjänstemän på Justitiedepartementet och inte nödvändigtvis återspeglar regeringens åsikt) att säga? Så här formulerar man uppdraget:

»I direktivets artikel 17 finns bestämmelser om ansvar för vissa plattformar som är tillgängliga online och som möjliggör för sina användare att dela med sig av innehåll och ta del av sådant innehåll som andra användare laddat upp på plattformen. Bakgrunden till bestämmelserna återges i direktivets skäl. Där anges att onlinemarknaden för innehåll har blivit alltmer komplex de senaste åren. Onlinetjänster för delning av innehåll som ger tillgång till en stor mängd upphovsrättsskyddat innehåll som laddas upp av användarna har blivit viktiga källor för tillgång till innehåll online. Tjänsterna är ett sätt att skapa bredare tillgång till kulturella och kreativa verk och erbjuder goda möjligheter för de kulturella och kreativa branscherna att utveckla nya affärsmodeller. Tjänsterna möjliggör mångfald och gör innehåll lättillgängligt, men de skapar även utmaningar när upphovsrättsskyddat innehåll laddas upp utan föregående tillstånd av rättsinnehavarna. Det anges vidare i skälen att det föreligger en rättslig oklarhet när det gäller frågan om sådana tjänsteleverantörer ägnar sig åt upphovsrättsligt relevanta handlingar och behöver inhämta tillstånd från rättsinnehavarna för det innehåll som laddats upp av användare som inte har de relevanta rättigheterna för det uppladdade innehållet. Oklarheten påverkar rättsinnehavarnas förmåga att avgöra om och på vilka villkor deras verk och prestationer används och deras möjligheter att få en lämplig ersättning för denna användning. Det är därför, anges det i direktivet, viktigt att främja utvecklingen av licensmarknaden mellan rättsinnehavare och tjänsteleverantörerna och sådana avtal bör säkerställa rättvisa villkor och rimlig jämvikt mellan parterna.

Rättsinnehavarna bör få lämplig ersättning för användningen av deras verk och prestationer. Samtidigt bör det inte finnas någon skyldighet för rättsinnehavarna att ingå avtal, eftersom direktivets bestämmelser i denna del inte avser att påverka avtalsfriheten.«

Fler frågetecken än svar, uppenbarligen.

Man går vidare med att till exempel fråga sig vad som egentligen är en delningstjänst; vad direktivet egentligen menar med skrivningar som »en stor mängd verk«; hur man skall bedöma en onlinetjänsts »huvudsyfte«; hur man skall förstå begreppen »upphovsrättsskyddade verk« och »andra skyddade alster«; vad menas med att en tjänsteleverantör »ordnar« respektive »marknadsför« uppladdat material?

En intressant fråga som tas upp är hur ansvaret för uppladdat material är fördelat mellan användare och delningstjänsten. Tidigare har ansvaret legat hos användaren (den som utför handlingen). Nu vill direktivet lägga ansvar hos delningstjänsten. Men innebär det att användaren fritas från ansvar – eller blir både användaren och delningstjänsten nu ansvariga? Vilket i sin tur väcker en mängd följdfrågor.

Man funderar även högt över hur artikel 17 förhåller sig till EU:s eHandels-direktiv – som ju säger att en operatör eller plattform inte kan hållas ansvarig för sådant som dess användare gör/laddar upp, under förutsättning att man inte känner till det och att man vidtar åtgärder om man får reda på det. Det enkla svaret är att man inte vet, eftersom direktiven delvis verkar motstridiga.

Hur blir det då med det så kallade uppladdningsfiltret? Ur promemorian:

»Det ligger i Delningstjänstens natur att det inte är möjligt att på förhand veta vilket innehåll som kommer att laddas upp på plattformen. Även om utgångspunkten är att Delningstjänsten är upphovsrättsligt ansvarig (enligt artikel 17.1) och därmed ska inhämta tillstånd för de upphovsrättsliga förfoganden som förekommer är avsikten inte att detta ansvar ska vara absolut. Det kommer alltså även fortsättningsvis vara så att olovligt material kommer att laddas upp och göras tillgängligt via delningstjänster. Den ansvarsfrihetsregel vars innehåll beskrivs i artikel 17.4–17.8 syftar till att Delningstjänster i dessa fall inte ska behöva ta ansvaret för det intrång i upphovsrätten som detta innebär, men ställer samtidigt krav på visst agerande från Delningstjänstens sida. Artikel 17 innebär alltså inte någon allmän skyldighet att hålla Delningstjänsten fri från olovligt material.

För att komma i åtnjutande av ansvarsfrihet måste Delningstjänsten agera i tre avseenden. Till att börja med ska redan uppladdat olovligt material som anmäls av rättsinnehavaren avlägsnas. Skyldigheten i denna del tycks i huvudsak vara i linje med gällande rätt. Delningstjänsten ska vidare agera också i två andra avseenden. För det första ska Delningstjänsten göra vad den kan för att få till avtal med rättsinnehavare. För det andra ska den göra vad den kan för att säkerställa att specifika verk och andra alster för vilka rättsinnehavarna har försett tjänsten med relevant och nödvändig information inte är tillgängliga och motverka att de blir tillgängliga.« (…)

»Att direktivet å ena sidan ställer krav på best efforts och å andra sidan tydligt reglerar att åtgärderna ska vara proportionerliga och att hänsyn ska tas till en mängd olika faktorer är inte en alldeles lättillgänglig konstruktion. Ur ett övergripande perspektiv torde dock den sammanlagda effekten av 17.4 och 17.5 vara att Delningstjänsten i de nu aktuella avseendena ska vidta vad som närmast kan betecknas som skäliga åtgärder för att ingå licensavtal och hindra tillgång till sådant material som rättighetshavarna särskilt har anmält och lämnat information om till tjänsten. Direktivet ställer alltså inte krav på att Delningstjänsten ska försöka licensiera allt potentiellt innehåll. Inte heller är det ett krav att hålla plattformen fri från allt innehåll som rättsinnehavare har anmält.«

Ömsom vin, ömsom vatten. Det enkla svaret är återigen att man inte vet – men att man hoppas att EU-kommissionen kommer att reda ut frågan.

Vad gäller kravet på att delningstjänster skall ingå licensavtal med upphovsrättsinnehavare, så noterar man att ett heltäckande krav är praktiskt omöjligt:

»Det är inte rimligt – eller ens möjligt – att licensiera allt potentiellt innehåll och direktivet ställer inte heller några sådana krav. Det ligger nära till hands att utgå ifrån att Delningstjänstens skyldigheter i detta avseende får bedömas med utgångspunkt inte minst från omfattningen av förekomsten av en viss verkstyp och möjligheterna att ingå avtal som omfattar relativt många rättigheter som är relevanta för tjänsten i fråga. Om en Delningstjänst ger tillgång till stora mängder av en viss verkstyp torde det kunna begäras av tjänsten att ingå avtal om detta med kollektiva förvaltningsorganisationer och andra aktörer som representerar större repertoarer och licensierar sådan användning. Däremot torde direktivet även för en sådan plattform inte ställa något krav på att aktivt försöka ingå avtal med mycket små aktörer. Det innebär dock inte att en Delningstjänst inte skulle ha en skyldighet att se till att också sådana små aktörer har möjlighet att ingå licensavtal för den användning som faktiskt sker. Om å andra sidan, en Delningstjänst endast undantagsvis eller i mycket liten utsträckning tillgängliggör en viss verkstyp och det inte heller är avsikten med tjänsten, ligger det närmare till hands att utgå från att direktivet inte ställer krav på att Delningstjänsten ingår licensavtal.«

Här finns alltså ett direktiv som ställer omöjliga krav – som kan komma att ge oss en lagstiftning som leder till att… stora respektive små upphovsrättsinnehavare behandlas olika och får olika starkt lagskydd?

»En särskild fråga är i vad mån skyldigheten att ingå licensavtal är absolut i den bemärkelsen att Delningstjänsten inte kan välja att avstå från att ingå möjliga licensavtal. Av skäl 61 framgår att rättsinnehavarna inte är skyldiga att ge tillstånd eller ingå licensavtal, eftersom avtalsfriheten inte bör påverkas. Detta, och det förhållande att det är fråga om en möjlighet till ansvarsfrihet från vad som annars utgör intrång, kan tala för att en Delningstjänst som vill komma i åtnjutande av ansvarsfrihetsreglerna har en absolut skyldighet att ingå de avtal som erbjuds och som rimligen kan förväntas av dem med hänsyn till det innehåll som tillgängliggörs. Däremot bör det vara möjligt för en Delningstjänst att vidta andra åtgärder för att se till att förekomsten av en viss verkstyp, som tjänsten inte vill tillhandahålla och betala licens för, minskar i sådan utsträckning att det inte skäligen kan krävas att tillstånd ska inhämtas.«

Vilket i så fall rimligen förutsätter ett uppladdningsfilter. Då kommer delningstjänsten att anses ha gjort vad den kan, även om den inte lyckats blockera allt upphovsrättsskyddat material.

»En särskild fråga är i vilken mån direktivet kan anses ställa krav på Delningstjänster att tillämpa automatiserade lösningar, dvs. s.k. igenkännings- eller identifieringsteknik. Direktivet berör inte uttryckligen den frågan och föreskriver inte någon viss metod. Delningstjänsten ska vidta de åtgärder som en samvetsgill operatör skulle ha vidtagit, med beaktande av ”bästa praxis” i branschen och ändamålsenligheten i de åtgärder som vidtas i ljuset av alla relevanta faktorer och av den senaste utvecklingen. Det anges samtidigt att olika medel för att undvika tillgång till otillåtet upphovsrättsskyddat innehåll kan vara lämpliga och proportionerliga beroende på typen av innehåll, och det kan därför inte uteslutas att tillgång till otillåtet innehåll i vissa fall bara kan undvikas genom en underrättelse från rättsinnehavarna.« (…)

»För det fall identifieringsteknik tillämpas följer det av direktivet att den måste tillämpas med urskiljning. Möjligheterna att med hjälp av identifieringsteknik komma tillrätta med intrång med ett rimligt mått av precision ser olika ut på olika områden. Om risken för att lovligt material plockas bort i betydande utsträckning är påtaglig, torde en annan lösning behöva sökas. I den mån tekniken på ett visst område gör det möjligt att avgöra om en uppladdning överensstämmer med ett skyddat verk fullt ut eller endast till viss del, kan de senare fallen behöva behandlas annorlunda – t.ex. granskas manuellt före det att tillgång eller uppladdning stoppas – för att undvika att användning som sker med stöd av t.ex. en inskränkning hindras.«

Här landar man i att situationen är så oklar att manuell granskning kan komma att bli aktuell. Med tanke på att ungefär 300 timmar video laddas upp på Youtube varje minut är frågan om företagets verksamhet över huvud taget är möjlig att tillhandahålla för användare i EU under det nya upphovsrättsdirektivet.

Finns det då inga goda nyheter? Möjligen kan det som på engelska kallas »fair use« komma att utökas:

»Inskränkningar i upphovsrätten för citat, kritik, recensioner samt användning i karikatyr-, parodi- eller pastischsyfte har tidigare ansetts frivilliga för medlemsstaterna att tillämpa. De görs nu obligatoriska inom de ramar detta direktiv ställer upp. I Sverige finns sedan tidigare ingen uttrycklig inskränkning för karikatyr, parodi eller pastisch. Sådan bearbetning av ett verk har dock ansetts utgöra ett nytt och självständigt verk och därmed har man redan av det skälet kunnat använda verk och andra alster i dessa syften.

Direktivets bestämmelser i denna del kan genomföras på olika sätt. En möjlighet är att föreskriva att de nu aktuella inskränkningarna ska gälla endast i förhållande till sådana utnyttjanden som sker på Delningstjänster. En annan möjlighet är att i 2 kap. upphovsrättslagen nu införa nya och anpassa befintliga generella inskränkningar i upphovsrätten.«

Hur nu automatiska filter – i de fall sådana blir aktuella – skall kunna skilja mellan vad som är parodi och inte.

Det finns mycket mer intressant – och fortfarande oklart i justitiedepartementets promemoria. Till exempel hur man skall förhålla sig till eHandelsdirektivets (2000/31/EG) förbud för medlemsstater att ålägga en tjänsteleverantör en allmän skyldighet att övervaka den information de lagrar. Och hur artikel 17 påverkar avtalsfriheten.

Jag är inte jurist. Så jag är inte ens säker på att jag förstått alla detaljer rätt. Däremot vet jag hur politik och byråkrati fungerar. Jag får en känsla av att regeringens referensgrupp riskerar att bli något slags gisslan – som dränks i detaljer och juridiska enskildheter – för att sedan användas för att påstå att vad regeringen än kommer att lägga fram är förankrat.

Risken för att vi kommer att få automatiserad nätcensur med uppladdningsfilter på de flesta stora nätplattformar är fortfarande överhängande.

Läs hela justitiedepartementets promemoria här (PDF) »

/ HAX

Mobiloperatör vill se europeisk digital järnridå

EURACTIV rapporterar:

»Europe should consider establishing a ‘digital border control,’ as a means of obstructing internet access to hostile actors in the event of a serious cyberattack, the head of Deutsche Telekom’s cybersecurity division has told EURACTIV.«

»EURACTIV also heard from MEP Patrick Breyer, who sits with the Greens in the European Parliament. He had some even tougher words to say. “Kill-switch capacities could be abused by hackers and make the Internet less safe. Scare stories about terrorists wanting to shut the Internet down are mostly fairy tales. We shouldn’t use the same means that we deplore,” he said.«

Att kunna stänga internet i Europa mot omvärlden är ett verktyg som är som klippt och skuret för eventuella framtida auktoritära ledare. Och finns möjligheten, då kommer den att utnyttjas.

Länk: Europe needs ‘digital border controls,’ industry chief says »

Sista chansen att stoppa EU:s uppladdningsfilter

Alla de riksdagspartier (alla utom S) som röstade nej till EU:s upphovsrättsdirektiv inför EU-valet har nu en chans att göra skillnad – även när det inte är valrörelse. Riksdagen bör uppdra åt regeringen att stödja Polens klagan mot artikel 13/17 (uppladdningsfiltret) i EU-domstolen. Men det måste ske innan 2 oktober.

Se filmen på Youtube »

Eftersom denna site är rensad från kakor och andra integritetskränkande tillägg bäddar vi inte in filmen för automatisk uppspelning här – utan ber dig att istället följa länken till Youtube ovan.

Läs även: Poland challenges copyright upload filters before the CJEU »

Uppdatering, se även Emanuel Karlsten: Polen drar upphovsrättsdirektivet till domstol – här är svenska partierna som stöttar »

Driver SVT på för en reglering av sociala media?

SVT Kultur har idag ett par artiklar om sociala media. Gemensamt är att de trycker på för någon form av reglering av sociala media.

Digitaliseringsminister Anders Ygeman (S) säger bland annat att det behövs reglering på EU-nivå. Dels handlar det om mer överskådliga användarvillkor. Dels om innehåll.

SVT formulerar ingången till sin artikel så här. »Sociala mediers inverkan på oss människor skapar frågor om rätt och fel i det moderna informationssamhället. Är det individens ansvar att lära sig vara källkritisk eller borde nätjättar som Facebook och Google styras av ett etiskt regelverk?«

Så även om artikeln är en smula oklart skriven får man anta att det är detta han syftar på när han talar om att han och andra ministrar haft möte med de stora nätplattformarna. »Där har vi understrukit både en dialog mellan myndigheter och företag men också att företagen tar ett betydligt större ansvar.«

Vilket riktar ljuset mot de ständiga frågorna: Vem skall bestämma vad som är rätt och fel? På vilken grund skall ett sådant etiskt regelverk i så fall vila? Och är det överhuvudtaget lämpligt med reglering?

SVT har även en artikel med filosofiprofessorn tillika nya akademiledamoten Åsa Wikforss. Hon säger »Problemet har varit att de här teknikjättarna har sagt att de inte är publicister utan en ”plattform” där folk får skriva vad de vill. Därför har man inte velat gå in och ta det där ansvaret över innehållet. Men nu inser man ju att den där linjen inte riktigt håller.«

Vilket rimligen också landar i att det måste ske någon form av styrning, övervakning, kontroll, urval och begränsning av innehåll.

Båda texterna är luddigt hållna och man kanske inte skall dra allt för stora växlar på dem. Det intressanta i sammanhanget är att de presenteras av SVT som är en av landets största och mest etablerade mediekanaler. (Som dessutom ägs av staten.)

Man skulle lätt kunna misstänka att SVT försöker sätta ramarna för en debatt som syftar till att styra och begränsa innehållet i sociala media. Det är i vart fall intrycket man får när de nu kör flera sådana här inslag / texter samtidigt.

Att ropa efter reglering är alltid lätt. Men det leder till följdfrågor. Reglering av exakt vad? Hur är det tänkt att ske? Vem är det i så fall som förväntas bestämma vad andra människor skall tillåtas publicera i sociala media? Och på vilken grund?

Att formuleringarna är vaga gör bara behovet av uppmärksamhet och lite sund misstänksamhet desto större. Det är nämligen så här vägen till reglering och lagstiftning brukar börja.

Länkar:
• Digitaliseringsminstern: De globala nätjättarna borde ta betydligt större ansvar »
• Åsa Wikforss: ”Vi befinner oss i en experimentell verkstad” »

EU:s uppladdningsfilter prövas nu av EU-domstolen. Men hur ställer sig Sverige?

Som vi tidigare rapporterat har Polen tagit artikel 13/17 (uppladdningsfiltret) i EU:s nya direktiv om upphovsrätt till EU-domstolen. Nu är ärendet formellt registrerat – och en del frågetecken kan rätas ut.

»Republiken Polen har gjort en invändning mot de omtvistade bestämmelserna i direktiv 2019/790 och anser att de utgör ett åsidosättande av rätten till yttrandefrihet och informationsfrihet som garanteras genom artikel 11 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.«

I första hand vill den polska regeringen att artiklarna 17b och 17c skall strykas – alternativt att hela artikel 17 ogiltigförklaras. Vilket alltså är den artikel som gör nätplattformar ansvariga för vad deras användare laddar upp – vilket i sin tur kommer att leda till att allt som laddas upp måste förhandsgranskas, filtreras och i förekommande fall censureras. (Det så kallade uppladdningsfiltret.)

»Republiken Polen har särskilt hävdat att det strider mot principen om yttrandefrihet och informationsfrihet som garanteras genom artikel 11 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna att införa en skyldighet för onlineleverantörer av delningstjänster att göra allt för att säkerställa att specifika verk och andra alster för vilka rättsinnehavarna har försett tjänsteleverantörerna med relevant och nödvändig information inte är tillgängliga (artikel 17.4 b i direktiv 2019/790) och att införa en skyldighet för onlineleverantörer av delningstjänster att göra allt för att förhindra framtida uppladdningar av verk eller och andra alster för vilka rättsinnehavarna har lämnat en välgrundad underrättelse (artikel 17.4 c in fine i direktiv 2019/790) som innebär att det för att undvika ansvar är nödvändigt för onlineleverantörer av delningstjänster utföra föregående automatisk kontroll (filtrering) av innehåll som användare har gjort tillgängligt online och att det därigenom är nödvändigt att införa förebyggande kontrollmekanismer. En sådan mekanism undergräver kärnan i rätten till yttrandefrihet och informationsfrihet och uppfyller inte kravet på proportionalitet och att det ska vara nödvändigt att begränsa denna rättighet.«

Nu väntar en (förmodligen utdragen) rättslig prövning av saken.

Fortfarande gäller att Sverige kan hjälpa Polen i dess kamp mot artikel 13/17. Detta genom att ansluta sig till det polska överklagandet. Vilket borde gå att ordna – eftersom alla svenska riksdagspartier utom S sagt nej till det nya upphovsrättsdirektivet i EU-nämnden. Riksdagen bör på eget initiativ kunna uppdra åt regeringen att ansluta sig till Polens rättsliga klagan.

Ju fler länder som ansluter sig till detta motstånd – ju tydligare signal sänder det till EU-domstolen om att artikel 13/17 är problematisk och impopulär bland medlemsstaterna.

Med tanke på att denna del av upphovsrättsdirektivet gick igenom i Europaparlamentet på grund av att ett antal ledamöter röstade fel – så vore det närmast något slags högre rättvisa om EU-domstolen upphäver kravet på uppladdningsfilter.

Länkar: EU-domstolen » | Techdirt »

Youtube backar om SwebTV

Youtube backar och återställer SwebTV:s kanal på plattformen.

Detta får nog ses som ett resultat av all den uppmärksamhet avstängningen fått. Att kanalen har många följare och prenumeranter kan också ha spelat in.

Dessutom är frågan politiskt känslig. Det faktum att justitieminister Morgan Johansson (S) tidigare haft ett allvarligt samtal med de sociala plattformarna har av många kopplats till avstängningen. Sådant kan få konsekvenser. Som när utrikesminister Laila Freivalds (S) fick avgå efter att UD och Säpo 2006 förmått ett webhotell att stänga ner en SD-anknuten nätpublikation.

Tre EU-domar om upphovsrätt

EU-domstolen har meddelat tre intressanta domar relaterade till upphovsrätt. (Via Techdirt.)

  • Dels handlar det om ett fall som började för 19 år sedan och som rör en tysk rappare som samplat två sekunder av Kraftwerks »Metall auf Metall«. EU-domstolen har kommit fram till att detta är ett intrång i upphovsrätten.
  • Nästa fall rör en tysk tidning som publicerat en konfidentiell rapport från militären, där regeringen hänvisat till upphovsrätten för att hindra publikation. Domstolen säger att även om det inte finns någon upphovsrättslig grund i just detta fall – så kan tryckfriheten inte användas som ursäkt för att publicera upphovsrättsskyddat material.
  • Det tredje fallet handlar om en politiker som publicerat ett manuskript under pseudonym. När författarens verkliga identitet avslöjades menade han att publicisten förvanskat innehållet i has text. Varpå ett medieföretag publicerade originaltexten för att motbevisa detta påstående. Varpå politikern stämde medieföretaget för upphovsrättsintrång. EU-domstolen noterar att det inte finns någon enhetlig EU-lagstiftning som täcker detta – men att godkännande inte behövs, i vart fall i detta fall, så länge som källan inklusive författarens namn anges.

Blandat resultat, med andra ord. Men i vart fall de två senare fallen sätter ljuset på hur upphovsrättsanspråk ofta används för att inskränka tryck- och yttrandefriheten.

Techdirt: European Court Of Justice Rules On Three Big Copyright Cases »

Nu väntar två års ständig kamp för att hindra EU:s uppladdningsfilter från att bli svensk lag

Som vi tidigare rapporterat, så ligger den svenska tillämpningen av EU:s nya upphovsrättsdirektiv nu i regeringens och riksdagens händer.

Som något slags mänsklig sköld har regeringen satt upp en referensgrupp, som tyvärr har en kraftig övervikt av upphovsrättsmaximalister. Och som Emanuel Karlsten noterar, så kommer den svenska lagstiftningen inte att gå den vanliga vägen (utredning m.m.). Istället upprättar regeringen själv en »promemoria«. Vilket kan vara en signal om att den uppfattar den ordinarie demokratiska processen som allt för svårframkomlig i detta fall.

Detta lägger ett stort ansvar på regeringen. Och eftersom Socialdemokraterna hitintills varit det enda parti i riksdagen som är för EU:s upphovsrättsdirektiv – så blir det nu upp till dem att bevisa sitt påstående om att nätplattformarnas nya ansvar för att stoppa upphovsrättsskyddat innehåll inte leder till uppladdningsfilter. Vilket skall bli intressant att följa. Ett tips är att inte hålla andan medan du väntar.

Frågan är hur riksdagens övriga partier (som i EU-valrörelsen tog ställning mot upphovsrättsdirektivet) kommer att hantera frågan. Det är allt för lätt för dem att gömma sig bakom EU och säga att nu är beslutet klubbat och att det inte längre finns något att göra åt saken. Det finns alltid något att göra, om bara viljan finns.

Därför måste motståndet mot artikel 13/17 upprätthållas. Regeringen måste vara medveten om att det finns ett utbrett motstånd. Och de övriga partierna måste påminnas om att frågan kan vara en vote-changer.

Detta är en process som kan uppgå till två år. Vilket ställer krav på uthållighet för uppladdningsfiltrets motståndare.

Uppladdningsfiltret är inte bara en enskild teknikalitet. Det strider mot grundlagens förbud mot förhandscensur och det är ett hot mot yttrandefriheten. Det kommer att hämma den öppna debatten, kreativiteten och företagandet. Det kommer att döda nya IT-startups innan de ens kommer ur startblocken. Det kommer att cementera de amerikanska nätjättarnas dominerande ställning bland de sociala plattformarna. Och det är ett hot mot hela principen om ett fritt och öppet internet.

Här har riksdagen en utmärkt möjlighet att visa att den är mer än ett knapptryckarkompani. Här har sju av riksdagens partier ett utomordentligt tillfälle att stå vid sitt ord och sina löften från EU-valrörelsen. Och här har alla miljontals svenska nätanvändare en perfekt chans att försvara sina möjligheter att fortsatt kunna uttrycka sig fritt.

It ain’t over til the fat lady sings.

Länkar:
• Emanuel Karlsten: Detta har hänt efter att EU klubbat artikel 13 »
• Kan riksdagen stoppa EU:s uppladdningsfilter? (Video) »
• EU:s upphovsrättsdirektiv: Dags för riksdagens partier att visa sina kort »
• I väntan på EU:s uppladdningsfilter »

Youtube vs. SwebTV

I fredags stängde Youtube ner den samhällskritiska kanalen SwebTV.

Youtube är ett privat företag och får naturligtvis själva bestämma vilka man gör affärer med. Men det innebär inte att företagets beslut undgår debatt och i förekommande fall kritik.

Jag har inte följt SwebTV och kan därför inte uttala mig i sak. Det lilla jag sett har dock inte varit något olämpligt – om man inte betraktar kritisk analys av den förda politiken som olämplig. Och jag har inte en aning om varför kanalen har släckts ner. Det kan finnas fullt giltiga skäl. Men det kan också vara konsekvensen av till exempel organiserade massanmälningar från grupper som helt enkelt ogillar vad kanalen har att säga.

Just därför bör Youtube vara fullständigt transparenta med sitt beslut. Om det finns sakliga skäl för att stänga ner SwebTV – då bör dessa redovisas, för att undvika spekulationer, ryktesspridning och konspirationsteorier. Och om det inte finns något konkret skäl – då förtjänar Youtube den kritik som kan komma deras väg.

Yttrandefriheten – som förvisso inte är något tvingande krav på privata företag, men som i anständighetens namn bör respekteras – tjänar sitt syfte främst när den låter människor säga sådant som andra inte vill skall sägas. Och det gäller oberoende av politisk riktning.

SwebTV:s pressmeddelande »