Femte juli

Nätet till folket!

Sökresultat för: dsa

Stoppa fullmaktslagen!

av

Alla politiska partier utom Miljöpartiet vill att regeringen skall kunna ge sig själv rätt att utfärda förordningar (lagar) vid allvarliga kriser i fredstid. Alltså kunna utlysa någon form av undantagstillstånd.

Att riksdagen om det krävs kan bemyndiga regeringen att ta över lagstiftningen i ett visst syfte och under en viss tid må kanske vara en sak.

Att regeringen skall kunna bemyndiga sig själv att utfärda förordningar är dock att gå över gränsen.

Men det är vad som nu föreslås. Regeringen skall kunna ge sig själv rätt att stifta lagar.

Där upphör den maktdelning som är till för att skydda oss mot förtryck, övergrepp och maktmissbruk.

Hela idén med att ha flera olika maktpoler i en stat är att de andra kan säga stopp om någon av dem blir tokig. I Sverige är de riksdagen, regeringen och de oberoende domstolarna. (Förr krävdes även statschefens underskrift och beslut i två olika riksdagskammare.)

Förslag till grundlagsändring, Regeringsformen 16 kapitlet 1§:

»Om det råder en allvarlig fredstida krissituation och förhållandena kräver det kan riksdagen besluta att regeringen ska ha de särskilda befogenheter att meddela föreskrifter som anges i 2 och 3 §§. Ett sådant beslut kräver att minst tre fjärdedelar av de röstande enas om det.

Om det är uppenbart att riksdagens beslut inte kan avvaktas får regeringen fatta beslutet. Ett sådant beslut ska så snart som möjligt underställas riksdagen för prövning. För att riksdagen ska godkänna beslutet krävs att minst tre fjärdedelar av de röstande enas om detta.«

Det enda regeringen inte skall få göra på egen hand är att »stifta, ändra eller upphäva grund- lag, riksdagsordningen eller lag om val till riksdagen«. Men allt annat.

Med lite kreativitet kan man alltid hävda att det råder något slags allvarlig krissituation.

Att riksdagen kan upphäva regeringens beslut i efterhand är en klen tröst om skadan redan är skedd. I vart fall en vecka i taget går det att hålla riksdagen ur loopen.

Vill sossarna verkligen ge denna makt till Åkesson? Vill borgerligheten verkligen ge den till en rödgrön regering som är beroende av Vänsterpartiet?

Vill folket ge regeringen den makten? Det är ju liksom inte alltid våra politiker hållit sig inom givna råmärken. Svensk politisk historia är kantad av saftiga skandaler och rättsövergrepp.

I tider när det talas om såväl tvångs-återvandring som folkomflyttning och klimatnödläge i den politiska debatten saknas inte krav på nya brådskande regler.

Vill vi ge framtidens regeringar rätt att göra som de vill om de tycker att det behövs?

Notera att detta handlar om fredstid. (I krig får regeringen göra nästan som den vill.)

Vad är ens en »allvarlig fredstida krissituation«? Ur vår förra postning:

»Kommittébetänkandet ger några exempel: It-attackerna mot Coop i Norrbotten, finanskriser, flygkapningar, skogsbränder, värmeböljor och snöoväder.

Vilket, om man tänker efter, är saker som kunnat hanteras rimligt inom ramen för gällande lag, arbetsformer och maktdelning.

Betänkandet tar även upp kriser som kan anses vara av politisk natur: Finanskrisen, tunnelbygget genom Hallandsåsen och flyktingsituationen 2015. Vilket öppnar frågan vilka andra politiska kriser som kan bli aktuella.«

Flera remissinstanser efterlyser klarare besked om när fullmaktslagen är tänkt att användas. Och hur.

Till exempel menar Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) att regleringens mål och syfte uttryckligen måste anges i författningstexten för att motverka risken för missbruk av reglerna.

Civil Rights Defenders, Försäkringskassan, Länsstyrelsen i Stockholms län, Migrationsverket och MSB menar att det behövs en tydligare definition av uttrycket »allvarlig fredstida krissituation« och en närmare exemplifiering av situationer som är tänkta att omfattas.

Centrum för rättvisa, Civil Rights Defenders, Journalistförbundet, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Region Skåne och Svenska avdelningen av Internationella juristkommissionen anser att de aktuella delarna av kommitténs förslag är för långtgående.

Svenska kraftnät, Företagarna, Livsmedelsverket, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Sveriges Civilförsvarsförbund och Tidningsutgivarna avstyrker förslaget i dess helhet. De anser att riskerna större än nyttan.

Kritikerna är måga fler. Med rätta. Det handlar trots allt om att ge alla framtida regeringar aldrig tidigare skådade maktbefogenheter. Och det sker just nu.

Läs mer i vår förra postning som innehåller mer information och länkar om fullmaktslagen:

• Regeringen får rätt att utlysa undantagstillstånd utan att fråga riksdagen »

CC0

Regeringen får rätt att utlysa undantagstillstånd utan att fråga riksdagen

av

Riksdagen vill inte bara kunna delegera makt till regeringen vid en kris, utan även ge regeringen rätt att ta sig denna makt på eget initiativ.

Nu kommer regeringens proposition (2024/25:155) om att ge sig själv makt att utlysa »undantagstillstånd«. Den är resultatet av en i stort sett enig parlamentarisk kommitté som tillsattes mot bakgrund av pandemin år 2020.

Det handlar om att ge regeringen särskilda befogenheter att meddela föreskrifter vid kriser i fredstid, inklusive vissa inskränkningar av våra fri- rättigheter. Ur regeringens presentation på tisdagens presskonferens:

  • De nya befogenheterna får bara aktiveras i allvarliga fredstida krissituationer.
  • Riksdagen aktiverar befogenheterna med tre fjärdedels majoritet.
  • Regeringen får aktivera befogenheterna om det är uppenbart att riksdagens beslut inte kan avvaktas. Riksdagen ska då godkänna beslutet med samma majoritet.
  • Föreskrifter som regeringen meddelar på egen hand ska vara tillfälliga och skyndsamt prövas av riksdagen.
  • Riksdagen kan när som helst stoppa befogenheterna eller upphäva föreskrifter.

Regeringen kommer alltså att kunna ge sig själv mycket långtgående befogenheter med så kallade aktiveringsbeslut.

När skall detta då kunna ske? Kommittébetänkandet ger några exempel: It-attackerna mot Coop i Norrbotten, finanskriser, flygkapningar, skogsbränder, värmeböljor och snöoväder.

Vilket, om man tänker efter, är saker som kunnat hanteras rimligt inom ramen för gällande lag, arbetsformer och maktdelning.

Betänkandet tar även upp kriser som kan anses vara av politisk natur: Finanskrisen, tunnelbygget genom Hallandsåsen och flyktingsituationen 2015. Vilket öppnar frågan vilka andra politiska kriser som kan bli aktuella.

Det saknas till exempel inte röster som menar att klimatfrågan är av sådan dignitet att den har företräde framför den rådande demokratiska processen.

Vi skrev om detta redan för ett år sedan och vi lämnade även in ett remissvar. Några nedslag:

»[Förslaget] är ett tydligt brott mot principen om maktdelning – vars syfte är att förhindra maktkoncentration, maktmissbruk och övergrepp.«

»Syftet med konstitutionella begränsningar av det slag som finns i regeringsformen är att hindra att beslut fattas i panik eller av kortsiktiga partipolitiska skäl. Framför allt i krislägen (eller påstådda krislägen) kan det finnas ett starkt tryck – från politiska motståndare, från media eller från allmänheten – att ”göra något”.«

»I länder som tillåter undantagslagar används dessa tämligen frekvent, och undantagstillstånd tenderar att bestå långt efter att faran är över. Detta gäller även i demokratier: I Frankrike bestod det undantagstillstånd som infördes 2015 i samband med terrordådet mot Charlie Hebdo i hela två år. Man införde även undantagstillstånd i samband med upploppen i förorter 2005. Amerikanska delstater har använt dem i samband med strömavbrott, orkaner och brottslighet. I Slovakien har undantagslagar använts i samband med att vårdpersonal sade upp sig från sina arbeten. Erfarenheten från andra länder är att om verktygen finns kommer regeringar att lockas att använda dem.«

Man bör i sammanhanget ställa sig frågan om man vill ge sin värsta politiska motståndare eller framtida regeringar med auktoritära tendenser rätten att proklamera undantagstillstånd och makt att införa nya förordningar som passar den egna agendan.

I Timbro-rapporten »Har nöden ingen lag« (PDF) skriver Adam Danieli bland annat:

»En mer realistisk bild av politiker i pressade situationer innefattar begränsad kunskap, risken för överreaktioner och en möjlighet att varje oklarhet i befogenhet tolkas extensivt, särskilt på lång sikt. Utegångsförbud, begränsningar i yttrandefrihet och kriminaliseringar, som skulle kunna vara områden där en förstärkt delegation är aktuell, utgör kraftiga ingrepp och kan, mot bakgrund av flera internationella exempel, också komma att bli mer långsiktiga förändringar av den offentliga makten.« (…)

»Läsaren lämnas också utan svar vad gäller andra viktiga historiska referenser i Sverige. Var Göteborgskravallerna eller finanskrisen 2008 allvarliga fredstida kriser? Utgör politiska kriser, såsom flyktingkrisen 2015 eller koranbränningarna 2023, allvarliga fredstida kriser? Kan allvarliga fredstida kriser uppstå genom helt lagligt handlande från personer i Sverige eller krävs lagbrott eller extern påverkan?«

Timbros rapport påpekar även att det i Sverige saknas skarpa möjligheter till rättslig prövning av beslut som fattas av en regering som agerar med fullmakt.

Sammanfattningsvis är demokratins paradox att den kan avskaffa sig själv. Ett skydd mot detta är den maktdelning som man nu tar ett steg bort från.

Att riksdagen i ett allvarligt läge kan delegera rätten att fatta beslut till regeringen kan möjligen vara en sak, även om det medför betydande risker.

Att ta ett steg till och låta regeringen ge sig själv tillstånd att införa undantagstillstånd är att gå över gränsen.

• Regeringen: Stärkt konstitutionell beredskap, Prop. 2024/25:155 »
• Powerpoint från dagens presskonferens »
• Se även presskonferensen på Youtube »

• SVT: Regeringen ska få mer makt vid allvarlig kris »
• SvD ledare: Mattias Svensson – I kristid behövs maktdelning »

• Uppdatering, läs även: Stoppa fullmaktslagen!

Tidigare:
• Riksdagen vill ge regeringen rätt att införa undantagstillstånd på lösa grunder »
• Vårt remissvar »
• Timbro-rapporten ”Har nöden ingen lag?” »

CC0

EU: Försvara demokratin med byråkrati

av

Med en arsenal av byråkrati vill EU skydda oss mot desinformation. Frågan är dock om någon tänker ta själva sakdebatten mot dem som hotar vår frihet och demokrati.

Vi har tidigare rapporterat om EU:s ambitioner om att sätta upp en »demokratisköld«. Syftet är att skydda oss mot desinformation, påverkansoperationer och hybridangrepp. Än så länge verkar det mest vara en ordsallad.

Felaktig information, otillbörliga påverkansförsök och subversiv propaganda är ett problem. Sådant kan få folk att fatta dåliga beslut utifrån vinklad, ofullständig eller lögnaktig information. Frågan är hur man hanterar detta.

Dålig och falsk information måste identifieras och bemötas med bättre information. Vad som är missledande ligger ofta i betraktarens öga. Hur bemötandet skall ske kräver att man står stabil i sitt försvar av till exempel demokratin, rättsstaten och de mänskliga rättigheterna.

Ibland kan man undra i vilken grad våra politiker har förmåga att göra detta. Kanske kan Europaparlamentets senaste papper om saken ge ledtrådar. Ansvarig är den svenske moderaten Tomas Tobé.

I grunden finns EU:s »special committees on foreign interference in all democratic processes in the European Union«. Detta initiativ har lett till bildandet av Europaparlamentets »Special Committee on the European Democracy Shield (EUDS)«.

För koordination vill man förstärka EU:s »Rapid Alert System (RAS)«. Man efterlyser även en ny oberoende EU-struktur för detta syfte. Denna skall bygga på det arbete som utförs av EU:s utrikestjänst, European External Action Service (EEAS) och Europaparlamentet.

En minimistandard för att bekämpa otillbörlig påverkan skall fastslås. Detta i samarbete med EU:s Intelligence and Situation Centre (EU INTCEN).

Ett verktyg i sammanhanget är EU:s Digital Services Act (DSA) och unionens Regulation on the Transparency and Targeting of Political Advertising. Man aviserar även en kommande Digital Fairness Act och ett nytt större digitalt lagstifttningspaket.

Rapporten pekar även på EU:s European Media Freedom Act (EMFA) och dess Audiovisual Media Services Directive (AVMSD).

Man vill lyfta fram civilsamhällets olika organisationer för faktagranskning som European Fact-Checking Standards Network (EFCSN) och EU:s eget European Digital Media Observatory (EDMO). Rapporten vill ge dessa större resurser.

Man aviserar även ett nytt European Network of Fact-Checkers samt en European Civil Society Strategy. Rapporten lyfter fram unionens European Internal Security Strategy och European Union Agency for Cybersecurity (ENISA).

Man välkomnar EU:s »ambitious binding ICT supply chain security legislation« och »stronger regulatory framework to the FDI Screening Regulation« kopplad till dess Cyber Resilience Act och Foreign Direct Investment (FDI) screening regulation.

Det reviderade NIS2-direktivet ställer bindande krav på cybersäkerhet för samhällsviktig och digital infrastruktur. Man uppmanar medlemsstaterna att följa det bättre, liksom EU:s Cyber Resilience Act och Cyber Solidarity Act inom ramen för dess ProtectEU Strategi.

Europol ges en viktig roll och man vill utöka dess mandat (igen). Även European Union Agency for Criminal Justice Cooperation (Eurojust) ses som en viktig aktör. European Border and Coast Guard Agency (Frontex) och European Union Agency for Asylum (EUAA) likaså.

Även G7, NATO, FN, Europarådet och OECD nämns som viktiga aktörer. Man anser att EU:s ständigt utvidgade regler mot penningtvätt kan komma till nytta i sammanhanget.

Rapporten överväger dessutom att klassificera vissa former av otillbörlig påverkan som »EU-brott« – med gemensamma definitioner och straffskalor.

Och så vidare. Man kan konstatera att Europaparlamentet verkligen går all in för att försvara demokratin – med byråkrati.

Däremot får vi aldrig något tydligt svar på vem som skall avgöra vad som anses vara sant respektive falskt – eller hur.

På något sätt får jag en känsla av att EU och Europaparlamentet verkar sätta sin tilltro till mer byråkrati snarare än till sak- och idédebatt mot de krafter som hotar vår frihet och demokrati.

Vill man vara raljant skulle man kunna tro att EU:s ledare och politiker saknar viljan eller förmågan att ta debatten. I så fall är det inte bara beklämmande – utan direkt farligt.

Att tysta istället för att bemöta riskerar att bli kontraproduktivt.

• Europaparlamentet: Findings and recommendations of the Special Committee on the European Democracy Shield (PDF) »

Tidigare bloggpost i ämnet:
• EU:s nya demokratisköld tycks mest bestå av byråkrati »

CC0

EU: 649 miljoner euro mot hat och desinformation

av

De senaste tio åren har EU satsat 649 miljoner euro på projekt mot hat och desinformation. Beloppet är fördelat på 349 projekt hos olika NGO:er och universitet.

Siffrorna i rapporten »Manufacturing misinformation« visar på en omfattande satsning från EU mot sådan information som man anser är hatisk, fel eller strider mot EU:s värderingar.

Sannolikt är beloppet högre, då rapporten inte täcker besläktade ämnen som till exempel »inkludering« vilka ibland också hanterar desinformation.

Rapporten är framtagen av den konservativa tankesmedjan MCC i Bryssel och får ses som en debattinlaga. Samtidigt verkar dess siffror trovärdiga, då de bygger på EU:s egna databaser.

Detta blir relevant om man sätter satsningen i relation till EU:s Digital Services Act (DSA). Även om den formellt sett bara kräver att olagligt innehåll (vilket kan skilja sig från land till land) skall tas bort från internet, så öppnar den även för mer subjektiv censur.

Enligt DSA skall stora nätplattformar och sökmotorer motverka »skadligt« innehåll även om detta inte är olagligt. Samt hantera »systemrisker«, inklusive desinformation, hatpropaganda och psykisk ohälsa. DSA lämnar dock frågor som »vad« och »hur« öppna.

Det är här som EU:s finansiering av projekt hos NGO:er och universitet kommer in. Det kan vara svårt och kontroversiellt för EU att slå ner på vissa yttranden och visst innehåll.

Då är det enklare att outsourca åsiktskontrollen till NGO:er och akademiker – som får rollen att identifiera, kategorisera och motverka oönskade uttryck (ibland baserat på partsintresse eller ideologisk övertygelse snarare än juridik).

Detta blir ett självspelande piano. EU finansierar aktörer som i sin tur påverkar EU:s egen politik genom lobbyism, rapporter och agendasättande. En hel industri av åsiktsövervakning har vuxit fram, finansierad av skattebetalarna.

Vilket i sin tur väcker en intressant fråga om demokrati och fri åsiktsbildning i EU: Ska medborgare tvingas finansiera initiativ som syftar till att forma deras egen världsbild och tysta vissa uttryck i det offentliga rummet?

• Manufacturing misinformation – The EU-funded propaganda war against free speech »

CC0

EU rullar ut app för åldersverifikation

av

EU vill kunna kontrollera användarnas ålder på vissa webplatser. Detta skall ske med en app som ansvariga själva medger har säkerhetsbrister.

Trots att EU:s nya digitala ID – European digital identity (EUDI) wallet – är tänkt att rullas ut nästa år tänker man redan i sommar lansera en app i vissa medlemsstater – EU mini wallet – för att verifiera besökarnas ålder på websidor.

Åldersverifikation innebär inte bara att minderåriga måste identifiera sig – utan att alla måste göra det. Vilket innebär att du inte kommer att kunna vara anonym på de aktuella websidorna.

Vilket i sin tur innebär att till exempel användares sexuella preferenser kan komma att registreras vid besök på porrsiter. Detta är något som kan missbrukas av så väl stater med moralpanik som kriminella.

Dessutom verkar den nya appen inte helt säker. Det ställs visserligen upp en del säkerhetskrav, men de flesta verkar vara frivilliga. EDRi skriver:

»At a public event earlier this year, a lead official for the ‘mini wallet’ (age verification app) project stated that because the wallet is only a temporary solution, it does not need to have such high levels of privacy and security. This is an absurd presumption.«

Sedan kan man ju fundera över hur meningsfullt det är med åldersverifikation på ett gränslöst internet där bara vissa delar faller under EU:s lagstiftning (DSA m.m.).

• EDRi: Showing your ID to get online might become a reality – a closer look at the EU’s new age verification app »

CC0

Regeringen bygger ut kontrollstaten

av

Regeringen river nu sekretessen mellan olika myndigheter – och ingen tycks bry sig om riskerna.

Jag är tillräckligt gammal för att komma ihåg debatten om samkörning av dataregister. Man oroades över att staten skulle få veta allt för mycket om den enskilde medborgaren och dennes privata förhållanden.

1975 sa dåvarande moderatledaren Gösta Bohman följande i ett av sina långa, ideologiskt präglade tal:

»|L]äggs kontroll till kontroll, registrering till registrering, blir vi själva så småningom slavar under kontrollsystem, fångar i ett genomreglerat samhälle, där den enskildes möjligheter att hävda sig gentemot den allt starkare överheten blir allt mindre.«

Det var då. I sak är argumentet fortfarande lika giltigt.

Men förra veckan såg vi landets nuvarande moderat-ledda regering riva sekretesshindren mellan olika myndigheter. Ur regeringens pressmeddelande:

»För att motverka olika former av fusk, överträdelser och brottslig verksamhet är det avgörande att myndigheter kan dela information med varandra på ett effektivt och enkelt sätt. Regeringen har därför beslutat om en lagrådsremiss med förslag som innebär förenklade möjligheter för alla myndigheter att samverka och dela information med varandra.«

Det skäl man anger är alltså den förändrade brottsligheten i landet, som förvisso är ett högst påtagligt problem. Och väljarna är förmodligen med på detta.

Det kusliga är att det sker utan debatt, utan kritisk granskning – och till synes utan en konsekvensanalys av hur detta kan komma att missbrukas på sikt.

Notera att när detta verktyg finns på plats är det inte bara gängkriminella som kan komma att granskas i sömmarna. Det kommer även att användas för att hålla koll på vanligt folk.

Det är som när datalagringen (lagring av metadata om folks telefonsamtal, SMS, e-post, uppkopplingar m.m.) infördes. Politikerna lovade att den bara skulle användas för att bekämpa verkligt allvarlig brottslighet. Men det visade sig snabbt att det huvudsakliga användningsområdet blev att jaga fildelare och för Skatteverket för att snoka i folks privatliv.

(EU:s datalagringsdirektiv upphävdes senare av EU-domstolen, då det strider mot vad de grundläggande mänskliga rättigheterna har att säga om rätten till privatliv och privat korrespondens.)

Länkar:
• Rivna sekretesshinder för effektivare informationsutbyte mellan myndigheter »
• Presentationsbilder från presskonferensen »
• Lagrådsremiss »

CC0

Nya tyska regeringen och yttrandefriheten online

av

Den nya tyska regeringen vill förbjuda falsk information online – vilket väcker frågan vem som skall bestämma vad som är sant och falskt.

Den nya tyska regeringen (CDU/CSU & SPD) har en del intressanta saker om yttrandefriheten online i sitt kolationsfördrag:

  • Yttrandefriheten ska bevaras, men har gränser vid desinformation, hot och hets.
  • Medveten spridning av falsk information är inte skyddad av yttrandefriheten.
  • Plattformar får ökade krav på att ta bort olagligt innehåll och samarbeta med myndigheter.
  • Det kan också bli ökade ansvarskrav för plattformarna vad gäller innehåll.
  • Plattformar måste ha snabba, automatiserade gränssnitt till polisen för att överföra relevant data.
  • Staten vill ge oberoende medietillsyn laglig grund att agera mot manipulation, hat och hets – men inom ramen för yttrandefriheten. (!)
  • Desinformation, hat och hets ska aktivt bekämpas genom lagar och teknik.
  • En »Digitales Gewaltschutzgesetz« (digital våldsskyddslag) ska införas, speciellt inriktad på utsatta grupper.
  • Anonyma konton med brottsligt innehåll ska kunna blockeras snabbare.
  • Man vill vill förbjuda systematisk användning av bots och falska konton som används för att sprida desinformation och manipulation.
  • Man vill utveckla och strikt tillämpa EU:s Digital Services Act (DSA).

Detta med reservation för eventuella missuppfattningar och översättningsfel. Fördraget är rykande färskt.

Det fria ordet är redan hårt hållet i Tyskland. Förolämpningar (Beleidigung) är tydligt olagliga genom indirekt stöd i grundlagen. Det juridiska skyddet för personlig ära och värdighet är starkare än i till exempel Sverige (där förolämpning också är olaglig men nästan aldrig lagförs).

Det kan räcka med att säga att någon är en idiot. Eller att återposta ett sådant yttrande. Den som fälls kan dömas til böter eller fängelse. Att förolämpa någon online betraktas som värre än att göra det i den fysiska världen.

Årligen går tiotusentals fall till åklagare i Tyskland. Även hot om våld (Bedrohung) och hets (Volksverhetzung), speciellt mot folkgrupper, är också förbjudna yttranden. (En viss oklarhet om beteckningarna »hat« och »hets« tycks råda.)

Men åter till den nya regeringens koalitionsfördrag.

»Meinungsfreiheit ist ein hohes Gut – sie endet dort, wo Hass, Hetze und Desinformation unsere offene Gesellschaft zerstören.«

»Freedom of expression is a valuable asset – but it ends where hate, incitement and disinformation begin to destroy our open society.«

Se där en formulering som är värt ett helt seminarium. Hur man än vänder och vrider på saken öppnas för ett betydande mått av subjektiv bedömning. Hur skall detta gå till? På vilka grunder? Och vem skall bestämma vad som får sägas?

»Die bewusste Verbreitung falscher Tatsachenbehauptungen ist durch die Meinungsfreiheit nicht gedeckt.«

»The deliberate spread of false factual claims is not protected by freedom of expression.«

Även i detta fall är utrymmet för subjektiva bedömningar och maktmissbruk stort.

I Svensk Tidskrift skriver den tyske historikern och författaren Rainer Zitelmann:

»Tesen att falska faktapåståenden inte skyddas av yttrandefriheten är problematisk eftersom det under senare år har funnits en ökande tendens att förringa avvikande åsikter som ”hatpropaganda” och att presentera vissa åsikter som obestridliga sanningar, även när de inte är det.

Tricket: Avvikande åsikter stämplas som ”hatpropaganda” för att sedan kunna hävda att ”hat inte är en åsikt”. Dessutom framställs falska påståenden som sanningar och fakta likställs med spridandet av hatpropaganda, precis som i Orwells 1984 eller under auktoritära regimer som DDR.«

Detta väcker naturligtvis starka reaktioner med tanke på Tysklands efterkrigshistoria, där statsfientlig och annan agitation som stred mot det offentliga narrativet var förbjuden i förtryckets Östtyskland (DDR).

Under rubriken associationer till DDR är det även värt att notera hur inrikesminister Nancy Faeser (SPD) i den utgående regeringen har uttryckt sig:

»Diejenigen, die den Staat verhöhnen, müssen es mit einem starken Staat zu tun bekommen.«

»De som hånar staten kommer att få med en stark stat att göra.«

Formuleringen har väckt oro bland kritiker, som ser paralleller till §106 i den östtyska strafflagen, som förbjöd »Staatsfiendliche hetze«, det vill säga statsfientlig agitation.

Låt oss nu gå tillbaka till redan gällande tysk lag. I ett intressant fall blev en nätprofil anmäld efter att ha kritiserat den tyska regeringens bistånd till Afghanistan i en tweet. Han menade att vi lever i »ett dårhus«. Vilket regeringen inte uppskattade – och därför anmälde honom.

Kammergericht Berlin fastställde ett föreläggande som förbjöd honom att göra sådana uttalanden. Vilket senare upphävdes av den tyska författningsdomstolen, som menade att staten inte har något grundlagsskyddat anspråk på skydd av sin ära och att den måste tåla även skarp och polemisk kritik.

Här kan man ana olika förhållningssätt mellan den verkställande och den högsta dömande makten. Vilket möjligen kan båda gott när den tillträdande tyska regeringen nu vill begränsa yttrandefriheten ytterligare.

Detta skall bli intressant att följa.

• Koalitionsfördrag CDU/CSU & SPD (PDF) «

Relaterade länkar:
• Yttrandefriheten i EU: Tyskland – NetzDG »
• Rainer Zitelmann: I Tyskland vill regeringen kunna avgöra vad som är sant »

CC0

Handelskriget och yttandefriheten i EU

av

Det finns en uppenbar risk för att sociala media blir en bricka i handelskriget mellan USA och EU – och att detta kommer att gå ut över yttrandefriheten på nätet.

Det finns tecken på att EU sneglar på ICT-tjänster (informations- och kommunikationsteknik) från USA som ett tänkbart mål i det handelskrig som är på väg att trappas upp. I detta ryms bland annat IT-och molntjänster samt sociala media.

Dessa sektorer lär komma att drabbas ändå, när företag och myndigheter i EU nu plockar hem många tjänster till Europa av beredskapsskäl.

I sammanhanget är det särskilt viktigt att hålla ögonen på vad EU tar sig för vad gäller sociala media, inom ramen för unionens Digital Services Act (DSA) – då de flesta sådana av betydelse är amerikanska.

Bland annat förbereder EU-kommissionen redan tidigare miljardböter för X, som anses göra för lite för att bekämpa olagligt innehåll och desinformation samt för att man ”säljer” verifikationsdekaler (blå plupp) genom att ge sådana till sina betalande kunder.

EU-kommissionen väntas ställa krav på att X gör ändringar på plattformen, enligt New York Times. Exakt hur dessa kommer att utformas får vi veta framåt sommaren.

Om man bortser från de politiska och handelspolitiska aspekterna är det oroväckande om sociala media dras in i den uppblossade handelskonflikten. Detta kan komma att få direkta konsekvenser för yttrandefriheten i Europa.

Det är som upplagt för de politiker som vill begränsa det fria ordet på internet att använda handelskonflikten med USA för att nå sina politiska mål.

Med DSA, GDPR med mera har EU redan skapat en situation där EU hamnat på efterkälken vad gäller sociala media. Big Data som Meta och Google har finansiella muskler och arméer av jurister och compliance officers för att hantera den byråkrati EU lagt på dem. Samtidigt är det i princip omöjligt för nya aktörer (som saknar dessa resurser) att slå sig in på marknaden i EU.

CC0

Yttrandefriheten i EU: Tyskland – NetzDG

av

Vi tar en titt på yttrandefriheten runt om i EU. Här är en granskning av den kritiserade tyska nätcensuren.

Tyskland har en av EU:s hårdaste lagar mot hat och hot på nätet – Netzwerkdurchsetzungsgesetz, allmänt kallad NetzDG.

En del av lagen handlar om att sociala media måste ta bort olagligt innehåll på nätet inom ett dygn. Även »potentiellt olagligt innehåll« måste granskas och, om det bedöms vara olagligt, tas bort inom sju dagar. Om så inte sker kan böter utdömas på upp till 50 miljoner euro.

Kritiker menar att lagen leder till överblockering, där plattformar hellre tar bort inlägg än riskerar böter. Detta kan begränsa yttrandefriheten och skapa ett slags privat censur där företag som saknar relevant juridisk expertis snarare än domstolar avgör vad som är tillåtet.

Det finns således ingen rättslig granskning innan innehållet tas bort, vilket gör att vissa inlägg raderas felaktigt. En studie har visat att en stor andel av det borttagna innehållet på plattformar som Facebook och YouTube i Tyskland var lagligt.

Men lagen riktar sig även mot användare som lägger upp sådant som anses hotfullt – eller »bara« förolämpande enligt en rätt vid tolkning. Detta gäller även den som åter-postar ett sådant inlägg. Det kan ge böter eller fängelse.

Att även förolämpningar betraktas som så allvarliga hänger ihop med landets historia. Man vill inte se något som kan hetsa till att grupper eller individer förföljs.

Samtidigt påminner lagstiftningen i delar om de inskränkningar av det fria ordet som gjordes i Tyskland under just de mörka åren. (Se bilden ovan.) Vilket är något av en paradox.

Det finns exempel på när satir censurerats. Även postningar från politiker i så vitt skilda partier som AfD och Die Grüne har drabbats. Det har till och med hänt att tweets plockats bort som citerat en dom från en tysk domstol.

Den utgående tyska regeringen har drivit och driver ett antal uppmärksammade rättsfall mot yttranden i sociala media som kritiserar dess politik. Inrikesminister Nancy Faeser (SPD) har offentligt sagt att den som hånar staten kommer att få med den starka staten att göra.

Det finns ingen samlad statistik för hur många fall det handlar om. Men av ett inslag i CBS 60 Minutes framgår att i Niedersachsen hanterar åklagare ungefär 3.500 fall om året. Och Niedersachsen är en av 16 delstater, med knappt en tiondel av landets befolkning. Det handlar alltså om flera tiotal tusen inlägg som blir föremål för myndigheternas utredning varje år.

Stegvis ersätts NetzDG nu med EU:s Digital Services Act (DSA), som säger att olagligt innehåll skall plockas bort. Vad som anses vara olagligt avgörs dock fortfarande av nationell lagstiftning. Så tyska åklagare kan fortsätta inom i princip samma ramar som idag.

DSA föreskriver även att ett slags statligt godkända nätcensorer – Trusted Flaggers (betrodda anmälare). Dessa skall få en direktlina till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som skall plockas bort.

I Tyskland är än så länge bara en Trusted Flagger utsedd. Det är en organisation som arbetar mot hat på nätet – och som startsats, finansierats och drivs av delstaten Baden-Württemberg. Även delstaten Bayern och tyska förbundsstaten bidrar med finansiering. Vilket föranlett att dess oberoende ifrågasatts.

Nedan kan du se två inslag om den tyska nätcensuren. Dels det ovan nämnda inslaget på CBS, dels en uppföljning från DW.

Policing the internet in Germany, where hate speech, insults are a crime | 60 Minutes.

After Trump administration attacks: Are German hate speech laws too restrictive? | DW News

CC=0

Regeringen vill förbjuda Onlyfans

av

I sommar skall det bli olagligt att betala för eller tillhandahålla camshows online där sexuella handlingar utförs på kundens initiativ. Om regeringen får som den vill.

Regeringen har presenterat en lagrådsremiss med rubriken »Skärpt syn på sexuella kränkningar, bedrägerier mot äldre och brott med kön som hatbrottsmotiv« som kommer att få en del konsekvenser i den digitala världen.

Att betala för att se när någon utför sexuella handlingar på nätet kommer att bli olagligt i de fall köparen påverkar innehållet – och betraktsas som sexköp. Detta gäller även försök eller medhjälp till sådana handlingar.

»Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, förmår en person att mot ersättning företa eller tåla en sexuell handling i huvudsakligt syfte att delta i eller förevisas handlingen, döms för köp av sexuell handling till fängelse i högst ett år. (…) Vad som sägs i första stycket gäller även om ersättningen har utlovats eller getts av någon annan.« (Brottsbalken 6 kap. 11 §.)

Detta utvecklas i Lagrådsremissens 6 kapitel:

»Regeringens förslag: Brottet köp av sexuell tjänst ska i stället benämnas köp av sexuell handling och liksom brottet koppleri utvidgas till att även omfatta sexuella handlingar som utförs på distans, dvs. utan fysisk kontakt.«

Detta skall gälla oavsett om handlingen sker live eller spelas upp i efterhand.

Förbudet skall tydligen även gälla inom förhållanden, i syfte att motverka så kallad sugardating.

Dessutom kommer man att förbjuda siter som tillhandahåller sexuella handlingar enligt ovan i realtid (som Onlyfans) eller på beställning, då man anser att det handlar om koppleri.

»Den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att en person förmås att mot ersättning företa eller tåla sexuella handlingar, på det sätt som avses i 9 eller 11 §, döms för koppleri till fängelse i högst fyra år. (…) Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, döms för grovt koppleri till fängelse i lägst två och högst tio år.« (Brottsbalken 6 kap. 12 §)

»Förslaget att utvidga det straffbara området för köp av sexuell handling och koppleri innebär att den som t.ex. tillhandahåller eller administrerar en webbplats där personer kan komma i kontakt med någon som på beställning utför en sexuell handling mot ersättning kan göra sig skyldig till koppleri, även i de fall där den sexuella handlingen utförs på distans.«

Däremot kommer (kan) man inte förbjuda pornografi, även om man medger att det kommer att uppstå gränsdragningsproblem. Onlyfans-sidor (m.fl.) med innehåll som inte styrs av konsumenten lär därför inte bli olagliga.

Remissens 6 kapitel:

»Straffansvaret för koppleri på distans kan t.ex. träffa den som tillhandahåller eller administrerar en webbplats som underlättar för personer att komma i kontakt med någon som på beställning utför sexuella handlingar mot ersättning i form av direktströmmade s.k. camshows. Det kan också handla om att någon mera direkt anlitar en annan person för att digitalt utföra föreställningar – som inkluderar sexuella handlingar – på beställning av en tredje part.«

Samtidigt medger regeringen att det kan bli problematiskt att fälla camshow-siter i utlandet för koppleri. (Kunden anses fortfarande begå ett sexköps-brott. Dock kan det bli problem med att säkra bevis om siten ligger i ett land där sexköp är lagligt. Att annonsera om sådana tjänster i sådana länder skall dock bli straffbart.)

Detta lagförslag är en snårskog av tolkningssvårigheter, micro management och kontroll. Det öppnar även för oönskade konsekvenser (som utpressning).

Även om det inte har med denna lagrådsremiss att göra kan i sammanhanget nämnas att Jämställdhets- och arbetslivsminister Paulina Brandberg (L) kräver BankID för att få titta på porr online och porrfilter i alla mobiltelefoner.