Femte juli

Nätet till folket!

Sökresultat för: chat control

EU vs. X – när politiken vill ha makten över det fria ordet online

av

EU hotar X med miljardböter för att plattformen vägrar underkasta sig Bryssels kontroll. Vilket kan sluta med handelskrig.

EU hotar att bötfälla X (tidigare Twitter) med 120 miljoner euro, på följande grunder:

  • Bedräglig utformning av X:s »blå bockmarkering«
  • Bristande transparens i X:s annonsarkiv
  • Underlåtenhet att ge forskare tillgång till offentliga uppgifter

USA har hotat med att fördröja det handelsavtal som är tänkt att halvera tullarna på stål och bilar om EU gör verklighet av sitt hot.

Och redan i somras flaggade den amerikanska administrationen enligt Reuters för sanktioner mot ledande EU-företrädare – om de gör allvar av de möjligheter som unionens Digital Services Act (DSA) öppnar, vad gäller att begränsa det fria ordet online och reglera sociala media som är baserade i andra länder.

Samtidigt hävdar X ägare, Elon Musk att den förra EU-kommissionen gav sociala media ett val: Censurera oönskat innehåll eller bli bötfällda. Detta finns det visserligen inga konkreta bevis för (vad vi vet). Men det är uppenbart att DSA ökar risken för övermoderering.

DSA är tydligt med att stora plattformar och sökmotorer skall motverka oönskat innehåll även om det inte är olagligt. Vilket X inte vill göra. (Till exempel krävde EU:s tidigare kommissionär för den inre marknaden Thierry Breton att X skulle censurera Trump.)

Dessutom finns en upprördhet i USA över att EU:s DSA kommer att begränsa amerikaners rätt att dela och ta emot information i sitt eget land, i enlighet med den närmast absoluta yttrandefrihet de garanteras av konstitutionen.

Man kan i sammanhanget notera att till exempel Facebook (som enligt Musk valt att censurera) också säljer verifierings-dekaler (blå bock) för 150 kr per månad, utan att drabbas av EU-kommissionens vrede.

Tidigare delade Twitter ut verifieringsdekaler till VIP-användare (som sedan även fick möjlighet att köpa marknadsföringspaket för att visa att man var Twitter-VIP även utanför plattformen, för 15.000 USD av tredjepartsaktörer).

Idag anger den blå bocken att man är betalande användare (32 kr/månad, vilket även ger vissa andra förmåner). Detta kräver telefonnummer, ibland ID-verifiering, giltig betalningsinformation och att kontot varit registrerat en viss tid. X förbjuder att man låtsas vara någon annan om det riskerar att vilseleda. Det gäller både personer, organisationer och offentliga aktörer.

Utöver den blå bocken kan företag och organisationer köpa sig en verifieringsdekal i guld. Det finns även en grå dekal för myndigheter, som inte kan köpas utan delas ut av X.

EU-kommissionen menar att detta system kan vara vilseledande.

(En detalj i sammanhanget är att om X inte hade haft någon verfiering av användare alls, då hade EU enligt DSA inte kunnat bötfälla företaget på denna punkt.)

Det ligger nära till hands att misstänka att tidigare innehavare av »VIP-dekaler« som kändisar, politiker (som EU-kommissionärer) och högprofilerade journalister surnade till när de blev av med sin gratis VIP-märkning samtidigt som vanligt folk kunde verifiera sig…

Även om det säkert går att bluffa sig till en verifierings-dekal så bör dagens system i vart fall ge viss bortsållning av oseriösa aktörer. Och vill man leta botar är kanske de gratis, overifierade kontona ett större problem.

Dessutom måste det gå att uppträda under pseudonym eller att vara anonym i sociala media. Det finns gott om giltiga skäl – från visselblåsare till vanliga människor som vill kunna uttrycka sina åsikter utan risk för att bli trakasserade. (Speciellt i skurkstater som förtrycker sitt folk och förföljer oliktänkande.)

Vad gäller aktörer i sociala media som agerar bedrägligt bör samma regler gälla online som i samhället i övrigt. Olagligt innehålla skall avlägsnas. Men staten skall inte kunna kräva att icke olagligt innehåll censureras. (Sådant kan dock regleras i användarvillkoren, mellan plattformen och användaren.)

Sedan finns det naturligtvis aktörer som försöker destabilisera vårt samhälle, i alla sociala media. Men sådant måste bemötas i en fri och öppen debatt. Tyvärr väljer våra politiska företrädare hellre censur – vilket kan bero på bristande vilja, förmåga eller förnuft.

Att ta debatten kräver att man har en viss klangbotten vad gäller den västerländska liberala demokratins grundläggande värden och våra medborgerliga fri- och rättigheter. Vilket man kan ifrågasätta om de politiker som ständigt vill utöka övervakningsstaten och censurera internet besitter.

Vad gäller de böter som utfärdats för »bristande transparens i X:s annonsarkiv« och »underlåtenhet att ge forskare tillgång till offentliga uppgifter« kan man möjligen förstå om X inte vill lämna ut sådant till aktörer som de upplever som fientligt sinnade. Plus att det är omstritt huruvida EU:s jurisdiktion verkligen omfattar amerikanska företag.

Ironiskt nog lyckades EU-kommissionen själv bryta mot EU:s regelverk om micro targeting med proxydata för riktade politiska annonser på X, i syfte att påverka opinionen för ett ja till Chat Control 2.

Det finns skäl att ana politiska motiv bakom denna konflikt. EU:s politiker, byråkrater och journalister ogillar Elon Musk och det faktum att det finns en social medieplattform som tycks vara bortom deras kontroll.

Visst, man kan ogilla Musk för mycket. Själv skulle jag önska att han ägnade sig lite mer åt källkritik. Musk och jag har motsatta åsikter om Ukraina. Och jag känner en viss frustration över att DOGE inte kom att ledas av någon som visste hur systemet fungerar, var liken är nergrävda och var man måste tänka ett varv till för att nå önskat resultat. Musk stöder dessutom en del politiska krafter i Europa som jag tycker är obehagliga.

Men han har rätt att tycka vad han vill. Och han erbjuder en social medieplattform med mer taköjd än andra. X ger vanligt folk möjlighet att ventilera sin oro och frustration – som ju inte försvinner om man lägger locket på. X ger människor möjlighet att ifrågasätta, lägga sig i och utkräva ansvar. Vilket naturligtvis inte uppskattas av makthavarna.

Vad gäller EU:s Digital Services Act – så har vi redan kritiserat att implementeringen fokuserar på censur, men att kommissionen än så länge ignorerat vad DSA har att säga om användarnas rättigheter. Samt att hela lagstiftningpaketet egentligen är onödigt.

• EU: Kommissionen bötfäller X 120 miljoner euro enligt förordningen om digitala tjänster »
• US Secretary of State Marco Rubio på X: The days of censoring Americans online are over. »
• BBC: US hits out at EU’s ’suffocating regulations’ after it fines Elon Musk’s X »
• Reuters: X gets $140 million EU fine for breaching content rules but TikTok settles »
• DW: EU hits X with €120 million fine over breaking digital rules »

Tidigare:
• HO: EU customs deal with the USA: finalization delayed due to dispute over DSA »
• DigiWatch: Trump threatens sanctions on EU over Digital Services Act »
• Reuters: Exclusive: Trump administration weighs sanctions on officials implementing EU tech law, sources say »

Relaterat:
• EU/DSA: Vad hände med användarnas rättigheter? »
• Behöver vi speciella lagar för internet? »

CC0

Europaparlamentets åldersgränser för sociala media är ogenomtänkt symbolpolitik

av

Europaparlamentet har fattat ett ogenomtänkt beslut om åldersgränser för sociala media, som kommer att få oönskade konsekvenser.

Igår röstade Europaparlamentet för att införa åldersgränser på 13-16 år för sociala media. Detta är inte lagstiftning, bara en resolution – en åsikt.

Dessutom en tämligen meningslös resolution eftersom GDPR redan låter medlemsländer själva bestämma åldersgräns mellan 13 och 16 år för barns databehandling. Gårdagens beslut är alltså symbolpolitik utan praktiska effekter.

EU är för övrigt redan på väg att prova ut en app för åldersverifiering där man bara identifierar sig en gång – och sedan endast bekräftar sin ålder med appen på de sidor man vill använda. Tyvärr verkar den inte fungera på alla plattformar. Tanken är att detta längre fram skall bli en del av EU:s nya »digitala plånbok« / eID.

Ledamöterna vill väl framstå som att de »gör något« åt ett förmodat problem som det gått politiskt mode i. Och Europaparlamentets beslut gav ju dem sin hett eftertraktade publicitet.

(Innan vi kikar på argumenten skall det påpekas att detta inte är samma beslut som de åldersgränser för meddelandetjänster som EU:s ministerråd vill se inom ramen för Chat Control.)

Ur Europaparlamentets pressmeddelande:

»För att hjälpa föräldrar hantera sina barns digitala liv och se till att deras surfande är lämpligt för deras ålder föreslår parlamentet en EU-omfattande minimiålder på 16 år för att få tillgång till sociala medier, videodelningsplattformar och AI-partners i EU. Barn från 13 år skulle ändå kunna ges tillgång med vårdnadshavarens tillstånd.«

Till SVT säger ledamoten Adnan Dibrani (S):

»Våra barn ska alltid gå före techjättarna och deras vinster och algoritmer. Därför är jag väldigt glad över att parlamentet tar det här viktiga beslutet.«

Men alla håller inte med.

»Ledamoten Charlie Weimers (SD) röstade emot resolutionen. Han ser en risk att ålderslegitimeringen kan leda till ett system för politisk övervakning i Europa.

– Det innebär ju att man får visa Bankid för att kommentera på något som SVT lägger ut på nätet – så ska det inte behöva vara.«

I voteringen röstade de svenska ledamöterna från SD nej. Moderaterna lade ner sina röster. Alla andra svenskar röstade för förlaget.

Man kan i sitt stilla sinne undra hur man tänkt sig hålla tonåringar borta från sociala media – som idag ofta är en förutsättning för deras sociala liv, skolprojekt och fritidsaktiviteter.

Det kommer alltid att finnas sätt att gå runt åldersgränser. Ett striktare system riskerar att driva minderåriga till mindre reglerade och potentiellt farligare plattformar, utanför offentlig insyn.

Man kan också ifrågasätta en åldersgräns som är högre än vad som krävs för att gå med i politiska ungdomsförbund. Sociala medier har blivit centrala plattformar för samhällsdebatt, kunskapsinhämtning och opinionsbildning – även för unga.

Åldersgränser riskerar att inskränka barns och ungdomars grundläggande rätt till yttrandefrihet (artikel 13 i FN:s barnkonvention och artikel 10 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna) och tillgång till information.

Att växa upp utan att lära sig hantera sociala medier riskerar att göra unga mer sårbara när de väl får tillgång. Det är bättre att lära barn att navigera dessa miljöer än att förbjuda dem att vistas där.

Krav på identifiering riskerar att göra anonyma uttryck svårare, vilket är problematiskt för visselblåsare, aktivister och utsatta grupper.

Dessutom är det viktigt att komma ihåg att ålders/ID-kontroll drabbar alla, inte bara barn. Om man skall fastställa användarnas ålder måste alla användare kunna identifiera sig. Det gäller även dig.

Som vanligt känns det som att EU fattar beslut som vid första påseende kanske kan låta bra – men som är dåligt genomtänkta och som kommer att få oönskade konsekvenser.

CC0

Kontrollstaten är ett självspelande piano

av

Man kan bli en smula konspiratorisk när snarlika förslag om övervakning, åldersgränser och begränsningar av innehåll i sociala media rullas ut samtidigt på olika platser i västvärlden.

Den enkla förklaringen kan vara att politiker och tjänstemän åker på möten och konferenser där man inspirerar varandra och odlar bubblor av fruktan inför allehanda förmenta hot och problem.

Man sneglar på andra länder för att snappa upp nya idéer och projekt som man kan använda för att motivera sin existens. För att visa att man »gör något«. Att man har kontroll.

Resultatet blir att statens olika funktionärer ständigt hittar nya områden att kontrollera, reglera och som stärker deras makt.

Detta går som regel hand i hand med vad som just blivit tekniskt möjligt inom områden som övervakningsteknik, biometrisk identifiering och AI.

Ibland går det lite för fort, som med EU-kommissionens ursprungliga förslag till Chat Control 2 – i vilket man ville ha AI-analys av innehållet i medborgarnas elektroniska meddelanden med teknik som inte existerar i fungerande form. Ännu.

Sedan blir det dålig stämning när någon påpekar att våra politiker är på väg att kränka grundläggande mänskliga rättigheter, som yttrandefriheten och rätten till privatliv och privat korrespondens.

Man behöver varken vara raketforskare eller konspirationsteoretiker för att se hur detta fungerar. Det är en tämligen odramatisk, närmast banal, självförstärkande process i många små steg.

Den drivs av ambition, missriktad välvilja, kontrollbehov, institutionell dynamik och möjligen en viss oro för vad befolkningen kan ta sig för. Av människor som ogillar att nätet givit vanligt folk en möjlighet att ifrågasätta, käfta emot och störa maktutövningen.

Sammantaget blir det något slags perfekt storm, med dystopisk potential. Fortsätter utvecklingen så här – då har vi snart skapat ett samhälle som är obehagligt att leva i.

Därför måste friheten och de grundläggande mänskliga rättigheterna alltid försvaras. Online och AFK.

Ett av EU:s många problem

av

När jag jobbade i Europaparlamentet brukade vi skämtsamt säga att först beslutar EU, därefter diskuterar man saken och till slut tar man reda på fakta. It’s funny because it’s true.

EU stressar ofta igenom beslut. Saker som låter bra. Därefter utbryter en yrvaken debatt – när de praktiska konsekvenserna börjar klarna och människor drabbas.

Den debatten lyfter sedan fram fakta och förhållanden som beslutsfattarna antingen inte känt till eller inte brytt sig om. Oönskade och oförutsedda konsekvenser. Unknown unknowns.

Chat Control 2 visar att det faktiskt går att påverka processen, med fakta – om det sker i tid. Men nästan inga direktiv eller förordningar får samma granskning som Chat Control 2 fått. Istället går processen vidare till den punkt där medborgarna ställs inför fullbordat faktum.

Då är det redan för sent. Då drabbas 450 miljoner européer. Då har systemet redan sjösatt saker som drabbar allt från vår tillväxt till vår rätt till privatliv.

Just nu pågår en diskret tillbakarullning av lagstiftning som gått för långt. Senast i raden har vi EU:s Digital Services Act, som nu skall utvärderas. En liknande process pågår på många andra områden.

Utvärderingar i all ära. Men det vore kanske bättre att lägga mer kraft på att göra rätt från början. Att tillämpa kritiskt tänkande och att ta in fakta även i de fall de inte stöder ens tes. Att lyssna på fler röster.

Det handlar alltså inte bara om nätfrågorna, rätten till privatliv och yttrandefriheten. På område efter område klubbar människor som inte alltid förstår vad de sysslar med igenom EU-lagstiftning som inte fungerar i verkligheten.

Det är ett problem.

CC0

Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden

av

Det är massövervakningen av oss alla, utan misstanke om brott som är det stora problemet

Övervakning av människor som misstänks för brott är OK, då de kan antas ha skadat någon annan. Även om formerna för denna övervakning inte sällan är problematiska. Plus att det alltid finns en risk för att övervakningsverktyg missbrukas, överutnyttjas eller får utökat syfte.

Men att övervaka alla? Alltid? Att betrakta hela befolkningen som potentiella brottslingar? Att tränga sig in i alla människors privata konversationer, där AI skall håll koll på om visst olagligt informationsutbyte sker? Vilken dystopi. Vilken bristande respekt för medborgarna.

Ett samhälle där någon alltid kikar över ens axel blir snart outhärdligt.

Chat Control 2 är – i sin senaste tappning – client-side-scanning med spionprogram som skall finnas på operativ- eller applikationsnivå i din telefon och dator. Så att man kan kolla vad du skickar innan informationen krypteras och sänds.

Chat Control 2 skulle förmodligen inte hålla juridiskt. När EU-domstolen 2014 upphävde datalagringsdirektivet slogs principen fast: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

Inte för att medlemsstaterna brydde sig. Sverige har fortfarande datalagring elva år senare – där metadata lagras om alla människors telefonsamtal, SMS, e-postmeddelanden, uppkopplingar, mobilpositioner och så vidare. För att det kan vara bra att ha. Ett tag var det väldigt populärt för att jaga fildelare.

En statlig utredning föreslår att datalagringen skall utökas till alla meddelandetjänster. Men eftersom en AI-lösning än så länge saknas skall meddelandeoperatörerna vara tvingade att lämna ut innehåll från användarnas meddelanden i läsbar form. Det vill säga okrypterat. Och då måste operatören använda »kryptering« med något slags bakdörr, vilket varken är förenligt med säker kommunikation eller själva idén med kryptering.

Med detta tar man även klivet från att »bara« lagra metadata om våra kommunikationer till att även lagra dess innehåll. Så att man i efterhand kan tillhandahålla detta innehåll i »läsbar form« till myndigheterna.

Utredaren gör bedömningen att i vart fall 70% av befolkningen bör kunna underställas permanent datalagring innan man frestar EU-domstolens tålamod allt för mycket.

Vilket känns som att man tänjer på de grundläggande mänskliga rättigheterna – som tillerkänner alla rätten till privatliv och privat korrespondens. Rätten att äga sitt liv.

Vi måste bygga en mur mot massövervakningen. Lämpligen utifrån EU-domstolens ovan nämnda princip: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

Ta strid för den principen. Låt den styra lagstiftningen. Den är vår sista försvarslinje.

Lägg ner Chat Control 2, datalagring och andra former av urskiljningslös massövervakning av alla, alltid.

Lämna vanliga, hederliga människor som inte skadat eller stör någon annan ifred!

CC0

Har regeringen lagt bakdörrslagen på is?

av

Förslaget om att meddelandetjänster skall tvingas lämna ut innehållet i totalsträckskrypterade meddelanden finns inte med på regeringens lista över propositioner – och kan ha lagts på is.

Tidigare har regeringen sänt ett utkast till lagrådsremiss om »Datalagring och tillgång till elektronisk information« på remiss. Vi har rapporterat:

»Förslaget bygger på en utredning som bland annat föreslår att i princip alla elektroniska meddelandetjänster (utom telefon och SMS) skall tvingas lämna ut information om innehåll i användarnas meddelanden. Det skall ske i läsbar (okrypterad) form. Även om meddelandet är totalsträckskrypterat (E2EE). Vilket i så fall kräver något slags bakdörr. Detta kallas på kanslihus-svenska för »anpassningsskyldighet«.«

Förslaget har mött massiv kritik från bland annat jurister, Journalistförbundet, IT-säkerhetsföretagen, de svenska användargrupperna, Internetstiftelsen, Netrod och Försvarsmakten. (Vårt remissvar kan du läsa här.)

Nu noterar vi att detta förslag inte finns på regeringens lista över propositioner under riksdagsåret. Och eftersom detta är det sista riksdagsåret innan valet verkar det som om kritiken tagit skruv och regeringen lagt förslaget på is.

Det finns förvisso inget som hindrar att frågan förs upp på listan över propositioner igen. Men i skrivande stund finns den inte där. Att man inte ens lyckats ta fram en lagrådsremiss tyder på att ärendet kört fast.

Det är också möjligt att regeringen vill vänta tills EU rett ut frågan om Chat Control 2 (client-side-scanning) och gjort ett omtag vad gäller datalagring.

Hur som helst finns ärendet inte på propositionslistan, vilket är ett gott tecken. I vart fall för tillfället.

• Regeringen: Utkast till lagrådsremiss Datalagring och tillgång till elektronisk information »
• Försvarsmakten värnar rätten till totalsträckskrypterad kommunikation »
• Regeringens förteckning över propositioner (PDF) »

CC0

Censur gör bara problemen värre

av

Problem försvinner inte bara för att man förbjuder folk att framföra kritik.

EU och våra politiker försöker på olika sätt inskränka det fria ordet, speciellt online. De tycks tro att åsikter de upplever som problematiska försvinner om man hindrar folk från att uttrycka dem.

Det är en klen plan. Möjligen är det tvärt om – att folk upplever åsikter som inte får yttras som så kraftfulla att politiken inte kan bemöta dem på annat sätt än att förbjuda dem. Att lägga locket på ökar bara trycket.

Vilket sätter ljuset på det faktum att våra politiker ofta undviker att ta debatten om jobbiga saker. Vilket i sin tur förstärker intrycket av att de inte klarar att bemöta vissa åsikter.

En förklaring till detta kan vara att dagens politiker är maktmänniskor som tappat kontakten med den liberala demokratiska rättsstatens grundprinciper. Eller att de är lata och fega.

Eller att problemet och/eller en eventuell lösning inte stämmer med partilinjen. Att verkligheten inte stämmer med kartan. Partipolitik tycks blockera människors varseblivningsförmåga.

Våra politiska ledare hyllar gärna vår demokrati som sådan i sina tal. Men när hörde du senast en politiker hålla ett brandtal om det fria västerländska samhällets grundprinciper?

Det räcker inte med att säga hur något bör vara – man måste också förklara varför. Och varför det är viktigt.

Allt som krävs för att ondskan skall segra är de goda människornas tystnad. Problematiska och felaktiga yttranden måste därför bemötas med bättre argument – inte tystnad och censur.

Det intellektuella förfallet har nu nått en punkt där våra politiker inte tycks inse när deras egna förslag hotar det fria västerländska samhällets grundpelare som yttrandefriheten (Digital Services Act), rätten till privatliv (Chat Control 2) och maktdelning (fullmaktslagen).

Låt dem inte komma undan med det.

CC0

Sociala media censurerar huvudsakligen lagligt innehåll

av

Nio av tio inlägg som censureras i sociala media är lagliga. Drygt hälften av de censurerade posterna kan betraktas som ett allmänt uttryck för en åsikt utan att bryta mot andra regler (hat, spam m.m.).

Jag sitter och förbereder mig för en intervju om Chat Control 2, Digital Services Act med mera – och snubblar över följande uppgift:

En rapport med titeln »Preventing ‘Torrents of Hate’ or Stifling Free Expression Online?« (Vanderbilt University 2024) analyserade borttagna kommentarer på Facebook och YouTube i Frankrike, Tyskland och Sverige under juni och juli 2023.

Juridiska experter bedömde att mellan 87,5 % och 99,7 % av de borttagna kommentarerna var lagliga i respektive land, det vill säga att de inte stred mot landets lagar. I Sverige var siffran 94,6%.

Dessutom framgår det att över 56 % av de borttagna kommentarerna klassades som allmänna uttryck av åsikt – det vill säga kommentarer utan hat, illegalt innehåll eller spam.

Från projektets hemsida:

»Additionally, the researchers found that over 56 percent of the removed comments were general expressions of opinion or statements without linguistic attacks, hate speech, illegal content, or spam. “Not only does legal speech make up most of the deleted comments, but a majority of those comments contain opinions on important issues,” Alkiviadou said. “The Internet cannot remain a bastion of open discourse when only the most innocuous speech passes through moderators.”«

Censuren är främst ett resultat av plattformarnas (och deras fact checkers) bedöming och användarvillkor – samt tolkning av nationell lagstiftning.

Detta var alltså redan innan EU:s Digital Services Act (DSA) trädde i kraft – som föreskriver att mycket stora sociala media (m.fl.) skall motverka »skadligt« innehåll även om det inte är olagligt. Med hot om astronomiska bötesbelopp om så inte sker.

Man kan alltså notera att censur av icke olagligt innehåll var ett problem redan innan DSA, och att det finns skäl att anta att den nya EU-lagstiftningen gör problemet värre.

• Report: “Staggering Percentage” of Legal Content Removed from Social Platforms in France, Germany and Sweden »

CC0

Naomi Brockwell: This is the moment the internet changed forever (video)

av

»New surveillance laws such as the UK’s Online Safety Act, the EU’s Chat Control proposal, and a wave of US state-level KYC mandates have transformed the internet from an open network into a system of checkpoints and control.

In this video, we expose the coordinated attack on privacy happening around the world. We trace how we got here, how platforms were pressured into compliance, and why this wave of regulation is unlike anything we have seen before.«

Youtube »

I EU:s beslutsprocess kan ingen höra dig skrika

av

En titt in i EU:s demokratiska process.

Eftermiddagen har ägnats åt att gräva djupare om ännu en märklig sak om EU som snurrar runt i sociala media. Men förgäves. Jag hittar inte det som påstås i dokumenten. Och jag vill vara rimligt säker på att ha rätt innan jag skriver om en fråga. Om inte annat, så av självbevarelsedrift.

Det är en balansakt, för ibland måste man ta i för att någon alls skall bry sig.

Så var det med EU:s Digital Services Act. Vi var en handfull aktivister som lyfte fram problem, ställde besvärliga frågor och försökte tända brasan. Det lömska med DSA är att de problematiska delarna, till exempel om »skadligt men lagligt« innehåll online är luddigt skrivna. Möjligen medvetet luddigt.

Därför kan kritik – i vart fall till en början – vara lätt att vifta bort som alarmism. Tills mer kritik börjar komma in från olika håll. Då kan man andas ut. Jag var inte tokig. Det finns seriösa människor som ser samma sak. Det underlättar om man har rätt.

Chat Control är ett annat exempel. Vi skrev om CC1&2 i ett och ett halvt år innan någon i svenska media och debatt brydde sig. Sedan behövde frågan masseras ytterligare ett drygt år innan den för en tid blev stor i media.

CC2 är ett snårigt förslag inlindat i hundratals sidor papper som få läser. Så alla de detaljfrågor vi lyfte blev i stort sett obesvarade. Det gällde även i Europaparlamentets utfrågningar där EU-kommissionär Ylva Johansson visade sig vara minst lika dåligt påläst om sitt förslag som alla andra – och viftade bort all kritik som alarmism och försvar av övergrepp mot barn.

Något frustrerade skrev vi om att CC2 strider mot de grundläggande mänskliga rättigheterna, då speciellt rätten till privatliv och privat kommunikation. Vilket faktiskt tydligt går att påvisa, eftersom EU-kommissionen skriver just detta på sidan 13 i sitt förslag. Man skriver också att förslaget strider mot bland annat yttrandefriheten och persondataskyddet. Men att man inte bryr sig.

Vilket ändå avfärdades som alarmism. Därför var det rätt skönt när Europaparlamentets utredningstjänst, EU-kommissionens egen rättstjänst, EU:s ministerråds rättstjänst, EU:s dataskyddsombudsman, hundratals forskare och FN:s människorättskommissionär också påpekade problemet och dess allvar. Inte för att kommissionen brydde sig. Men det tog i vart fall udden av kritiken om alarmism.

Det är det inledande steget, när kritik först helt ignoreras och förlöjligas som är motigt. Att i åratal upprepa samma sak på olika sätt om en politisk process som rör sig med hastigheten av kontinentalplattor – i förhoppning om att någon skall bry sig. För ju tidigare man kommer in i processen, ju större chans har man att påverka den.

Och så plötsligt kommer all debatt och medietäckning på en och samma gång. If at all.

Har man tur kan frågan sedan vara kvar i Overton-fönstret en månad eller två. Men eftersom beslutsprocessen är så långdragen och komplicerad svalnar snart allmänhetens och medias intresse. Trots att frågan inte är i närheten av att vara avgjord.

Då måste man försöka tända brasan igen och igen, varje gång det sker något av substans. Vilket lite känns som att börja om från början. Så där har processen om Chat Control 2 pågått i tre och ett halvt år. Och vi har inte sett slutet ännu. Nästa milstolpe är en viktig votering den 13-14 oktober, i EU:s ministerråd.

I ett vidare perspektiv är problemet att EU-maskineriet är så ogenomskinligt och snårigt att varken media eller allmänheten ser vad som sker eller bryr sig innan besluten är klubbade och vi ställs inför fullbordat faktum. Det gäller alla politikområden.

CC0