Politiker som ogillar att folk ifrågasätter och lägger sig i vill göra det omöjligt att vara anonym på nätet.
Den tyske förbundskanslern Friedrich Merz säger »Jag vill se riktiga namn på Internet. Jag vill veta vem som talar.« Jo, han stämmer ju undersåtar som kallar honom för saker som »Lügenfritz« (lögnar-Fritz) och »Lackaffe« (sprätt). Då måste han ju veta vilka de är.
I Sverige har Socialdemokraterna krävt skarp identifiering med ID för att skapa konton i sociala medier. Magdalena Andersson talar om att politiken måste ta kontroll över utvecklingen av internet.
Ute i Europa hörs liknande krav. Och idén om åldersgränser för sociala medier öppnar direkt eller indirekt för ID-krav för alla, även dig.
Jag hade min första strid med EU 2008. Det var en ovanligt arrogant estnisk socialdemokratisk ledamot i Europaparlamentet – utbildad journalist i Sovjetunionen – som ville förbjuda anonyma bloggar. Inget är nytt under solen.
Det finns massor av fullt giltiga skäl att vilja vara anonym. Till exempel för att kunna säga sin mening utan repressalier från sin omgivning eller överheten. Folk som vill avslöja missförhållanden utan att riskera jobbet. Människor som vill uttrycka en åsikt utan att behöva bli offentliga personer. Dissidenter. Listan kan göras lång.
Att verka anonymt är ingen ny företeelse. Voltaire existerade aldrig, utan var en pseudonym för François-Marie Arouet, som inte ville bli inlåst i Bastiljen igen. Spinoza publicerade sitt banbrytande verk »Traktat om teologi och politik« anonymt. Hans mest kända verk – »Etiken« – vågade han aldrig ge ut under sin livstid av rädsla för förföljelse.
John Locke gav ut sina mest inflytelserika verk anonymt för att slippa represalier, däribland »Two Treatises of Government« och »A Letter Concerning Toleration«. Thomas Hobbes publicerade sina senare verk anonymt eller utomlands för att undvika anklagelser om kätteri och politiska repressalier.
David Humes filosofiska debut »A Treatise of Human Nature« gavs ut anonymt 1739. Hans mest religionskritiska verk, »Dialogues Concerning Natural Religion«, var så kontroversiellt att han vägrade låta det tryckas under sin livstid. Det gavs ut anonymt först tre år efter hans död.
Innan Mary Wollstonecraft blev känd som en av feminismens grundare publicerade hon sin radikala politiska skrift »A Vindication of the Rights of Men« anonymt, eftersom det ansågs djupt olämpligt för en kvinna att delta i den tidens hårda politiska debatter.
Søren Kierkegaard använde pseudonymer som ett filosofiskt och pedagogiskt verktyg. Genom att låta olika »karaktärer« föra fram helt olika estetiska, etiska och religiösa livsåskådningar tvingade han läsaren att tänka självständigt och göra egna val.
Immanuel Kant gav ut vissa tidiga essäer anonymt och förbjöds av kung Fredrik Vilhelm II att skriva eller föreläsa om religion.
Där har ni några av den västerländska civilisationens stora tänkare, vars tankar av fullt giltiga skäl publicerades anonymt. Tankar som annars aldrig kommit att forma vårt samhälle.
Det är helt legitimt att vilja vara anonym.
De grundläggande mänskliga rättigheterna säger att var och en har rätt att »ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning«. Statligt ID-krav för att få yttra sig är i sammanhanget uppenbart offentlig myndighets inblandning.
CC0
