Nätet till folket!
Nätkultur är vår kategori för kulturella fenomen på nätet och om internetkultur i allmänhet.
Lästips från TorrentFreak:
»The Pirate Bay remains one of the most popular pirate sites on the web. The notorious torrent site has survived plenty of legal and technical challenges during its long history, but a recent issue seems hard to tackle. After more than three months, TPB still hasn’t opened user registrations, a measure it took to prevent spammers from exploiting the platform.«
SVT Kultur har idag ett par artiklar om sociala media. Gemensamt är att de trycker på för någon form av reglering av sociala media.
Digitaliseringsminister Anders Ygeman (S) säger bland annat att det behövs reglering på EU-nivå. Dels handlar det om mer överskådliga användarvillkor. Dels om innehåll.
SVT formulerar ingången till sin artikel så här. »Sociala mediers inverkan på oss människor skapar frågor om rätt och fel i det moderna informationssamhället. Är det individens ansvar att lära sig vara källkritisk eller borde nätjättar som Facebook och Google styras av ett etiskt regelverk?«
Så även om artikeln är en smula oklart skriven får man anta att det är detta han syftar på när han talar om att han och andra ministrar haft möte med de stora nätplattformarna. »Där har vi understrukit både en dialog mellan myndigheter och företag men också att företagen tar ett betydligt större ansvar.«
Vilket riktar ljuset mot de ständiga frågorna: Vem skall bestämma vad som är rätt och fel? På vilken grund skall ett sådant etiskt regelverk i så fall vila? Och är det överhuvudtaget lämpligt med reglering?
SVT har även en artikel med filosofiprofessorn tillika nya akademiledamoten Åsa Wikforss. Hon säger »Problemet har varit att de här teknikjättarna har sagt att de inte är publicister utan en ”plattform” där folk får skriva vad de vill. Därför har man inte velat gå in och ta det där ansvaret över innehållet. Men nu inser man ju att den där linjen inte riktigt håller.«
Vilket rimligen också landar i att det måste ske någon form av styrning, övervakning, kontroll, urval och begränsning av innehåll.
Båda texterna är luddigt hållna och man kanske inte skall dra allt för stora växlar på dem. Det intressanta i sammanhanget är att de presenteras av SVT som är en av landets största och mest etablerade mediekanaler. (Som dessutom ägs av staten.)
Man skulle lätt kunna misstänka att SVT försöker sätta ramarna för en debatt som syftar till att styra och begränsa innehållet i sociala media. Det är i vart fall intrycket man får när de nu kör flera sådana här inslag / texter samtidigt.
Att ropa efter reglering är alltid lätt. Men det leder till följdfrågor. Reglering av exakt vad? Hur är det tänkt att ske? Vem är det i så fall som förväntas bestämma vad andra människor skall tillåtas publicera i sociala media? Och på vilken grund?
Att formuleringarna är vaga gör bara behovet av uppmärksamhet och lite sund misstänksamhet desto större. Det är nämligen så här vägen till reglering och lagstiftning brukar börja.
Länkar:
• Digitaliseringsminstern: De globala nätjättarna borde ta betydligt större ansvar »
• Åsa Wikforss: ”Vi befinner oss i en experimentell verkstad” »
Yttrandefriheten är hotad, både på och utanför nätet.
Yttrandefriheten är en medborgerlig frihet som på många sätt är en förutsättning för våra övriga fri- och rättigheter. Utan möjlighet för människor att påpeka och kritisera vad som är fel i samhället kommer dessa fel att bestå. Och utan verklig yttrandefrihet kan överheten göra lite som den vill – speciellt när det gäller sådant som gynnar makthavarna men inte allmänintresset.
”The right to freedom of speech is central because it’s the right by which you defend all the other rights.”
– Jordan B. Peterson
Yttrandefriheten fyller sin främsta funktion när den tillåter människor att säga sådant som andra inte vill höra. Utan kritiska röster kommer samhällsdebatten att stagnera. Utan människor som utmanar rådande förhållanden och föreställningar blir det omöjligt att förändra samhället till det bättre.
“The moment you say that any idea system is sacred, whether it’s a religious belief system or a secular ideology, the moment you declare a set of ideas to be immune from criticism, satire, derision, or contempt, freedom of thought becomes impossible.”
― Salman Rushdie
Yttrandefriheten har förvisso sina gränser. De går där ett yttrande utgör ett direkt hot mot någon annans säkerhet eller egendom. Men ingen har rätt att tysta någon annan bara för att man ogillar vad personen säger eller finner det stötande. Även idioter har rätt att uttrycka sina åsikter – och de får då även finna sig i att få dem skärskådade av andra.
“I may not agree with you, but I will defend to the death your right to make an ass of yourself.”
― Oscar Wilde
När politiker, EU, nätjättarna eller någon annan vill inskränka vår yttrandefrihet måste vi påpeka att varje sådant beslut är ett ingrepp mot våra grundläggande fri- och rättigheter. De senare skyddar den enskilde medborgaren mot övergrepp från överheten. Det gäller idag och det skall gälla i morgon, oavsett vem som då har makten i vårt land. Därför bör våra grundläggande fri- och rättigheter helt enkelt inte gå att inskränka.
Som vi tidigare rapporterat har Polen tagit artikel 13/17 (uppladdningsfiltret) i EU:s nya direktiv om upphovsrätt till EU-domstolen. Nu är ärendet formellt registrerat – och en del frågetecken kan rätas ut.
»Republiken Polen har gjort en invändning mot de omtvistade bestämmelserna i direktiv 2019/790 och anser att de utgör ett åsidosättande av rätten till yttrandefrihet och informationsfrihet som garanteras genom artikel 11 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.«
I första hand vill den polska regeringen att artiklarna 17b och 17c skall strykas – alternativt att hela artikel 17 ogiltigförklaras. Vilket alltså är den artikel som gör nätplattformar ansvariga för vad deras användare laddar upp – vilket i sin tur kommer att leda till att allt som laddas upp måste förhandsgranskas, filtreras och i förekommande fall censureras. (Det så kallade uppladdningsfiltret.)
»Republiken Polen har särskilt hävdat att det strider mot principen om yttrandefrihet och informationsfrihet som garanteras genom artikel 11 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna att införa en skyldighet för onlineleverantörer av delningstjänster att göra allt för att säkerställa att specifika verk och andra alster för vilka rättsinnehavarna har försett tjänsteleverantörerna med relevant och nödvändig information inte är tillgängliga (artikel 17.4 b i direktiv 2019/790) och att införa en skyldighet för onlineleverantörer av delningstjänster att göra allt för att förhindra framtida uppladdningar av verk eller och andra alster för vilka rättsinnehavarna har lämnat en välgrundad underrättelse (artikel 17.4 c in fine i direktiv 2019/790) som innebär att det för att undvika ansvar är nödvändigt för onlineleverantörer av delningstjänster utföra föregående automatisk kontroll (filtrering) av innehåll som användare har gjort tillgängligt online och att det därigenom är nödvändigt att införa förebyggande kontrollmekanismer. En sådan mekanism undergräver kärnan i rätten till yttrandefrihet och informationsfrihet och uppfyller inte kravet på proportionalitet och att det ska vara nödvändigt att begränsa denna rättighet.«
Nu väntar en (förmodligen utdragen) rättslig prövning av saken.
Fortfarande gäller att Sverige kan hjälpa Polen i dess kamp mot artikel 13/17. Detta genom att ansluta sig till det polska överklagandet. Vilket borde gå att ordna – eftersom alla svenska riksdagspartier utom S sagt nej till det nya upphovsrättsdirektivet i EU-nämnden. Riksdagen bör på eget initiativ kunna uppdra åt regeringen att ansluta sig till Polens rättsliga klagan.
Ju fler länder som ansluter sig till detta motstånd – ju tydligare signal sänder det till EU-domstolen om att artikel 13/17 är problematisk och impopulär bland medlemsstaterna.
Med tanke på att denna del av upphovsrättsdirektivet gick igenom i Europaparlamentet på grund av att ett antal ledamöter röstade fel – så vore det närmast något slags högre rättvisa om EU-domstolen upphäver kravet på uppladdningsfilter.
Länkar: EU-domstolen » | Techdirt »
Youtube fortsätter att ta små teg för att utjämna balansen mellan alla som producerar innehåll (som i sin tur är en förutsättning för att plattformen skall kunna locka annonsörer) och upphovsrättsindustrin.
Det började (länk) med att Youtube införde det till synes självklara kravet på att klagomål på upphovsrättsintrång måste ange var i en Youtube-film det påstådda intrånget sker.
Nu går man vidare. Vad gäller manuella (men ej automatiska) anmälningar om brott mot upphovsrätten har Youtube tagit det högst rimliga beslutet att mycket kort eller oavsiktlig användning av musik inte längre skall kunna utgöra grund för upphovsrättsanspråk.
»One concerning trend we’ve seen is aggressive manual claiming of very short music clips used in monetized videos. These claims can feel particularly unfair, as they transfer all revenue from the creator to the claimant, regardless of the amount of music claimed.«
»In an effort to create a fairer creator ecosystem, YouTube will soon forbid copyright holders from using the manual claiming process to monetize videos that feature short or unintentional music fragments.
This means, for example, that a three-second music clip in a longer video can no longer be claimed this way. The same would likely be true for a song that unintentionally plays in the background on a TV or radio.« (…)
»In addition, the policy update also copes with a stick for rightsholders, which is relatively rare for YouTube. Those rightsholders who repeatedly violate the new policy can lose their manual Content-ID claiming rights.«
Youtube tar alltså myrsteg åt rätt håll, för att rätta till några av de värsta orimligheterna på upphovsrättens område. Men ännu återstår det mesta som behöver göras att göra – speciellt när det kommer till upphovsrättsanspråk genom plattformens automatiserade Content-ID-system.
Frågan är hur detta kommer att stå sig i förhållande till EU:s nya upphovsrättsdirektiv. Risken är att de uppladdningsfilter som blir konsekvensen av artikel 13/17 innebär ett steg tillbaka.
Länkar: Youtube » | TorrentFreak »
Våra demokratiska, mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter är individens skydd mot övergrepp från överheten. Och kanske mest central av dem alla är yttrandefriheten – som är en förutsättning för att kunna försvara dessa fri- och rättigheter.
Yttrandefriheten har sina gränser, som går där andras säkerhet och egendom hotas. Men idag står kampen om det fria ordet inte där. Istället riskerar samhällskritik, åsikter och nyheter i medieskugga att tystas. Inte för att de går över gränsen, utan på grund av att de är obekväma, att vissa människor ogillar dem och för att de utmanar makten. Detta gäller speciellt på internet – där i princip vem som helst kan publicera sig.
Det kan vara detta – att alla människor och då även de som ifrågasätter och utmanar tingens ordning kan göra sin röst hörd – som provocerar de gamla makthavarna och samhällsdebattörerna.
Allt som skrivs på internet är inte vackert, välformulerat eller genomtänkt. Men det representerar ändå författarens tankar, åsikter, oro, förhoppningar och idéer. Och i en demokrati är detta en jämn spelplan. Oavsett om man gillar det eller ej så har en bloggare eller Youtuber lika mycket rätt att uttrycka sin åsikt som landets statsminister. En privatperson har lika stor rätt att publicera sig på Facebook som Jan Guillou i Aftonbladet. Yttrandefriheten gäller – och måste gälla – lika för alla.
Därför är det olyckligt att våra politiker, EU, de sociala plattformarna, de överdrivet lättkränkta och politiska aktivister ständigt försöker inskränka yttrandefriheten på nätet. Detta håller på att bli ett träsk där ingen kan vara riktigt säker på vad som får uttryckas och vad som är förbjudet. Vilket i sin tur skapar en osäkerhet – som i sig begränsar det fria ordet.
Det är förmodligen sant att till exempel sociala media skapar oreda i politiken och i samhällsdebatten. Vilket många uppfattar som besvärande. Men i grund och botten handlar det om att fler röster blir hörda och att fler åsikter läggs fram. Vilket trots allt är en bra sak – och något vi får och måste lära oss leva med.
Samma regler måste gälla såväl online som i den fysiska världen. Och då finns det bara en rimlig begränsning av vad som får publiceras. Nämligen vad som är lagligt respektive olagligt. Lagar kan i och för sig också vara olämpliga, ogenomtänkta eller farliga. Men de är ett enhetligt regelsystem som går att kritisera och i förekommande fall att ändra – istället för en djungel av olika regler som inte går att påverka. Och de gäller lika för alla.
I USA är Facebook på väg att teckna licens-avtal med ett antal stora mediehus.
Facebook has approached several prominent news organizations to license its content for a new news-oriented section of the Facebook site, The Wall Street Journal reported on Thursday. Some outlets could get as much as $3 million per year. It’s a significant change in strategy for the social media giant, which previously explored an ad-sharing model under Facebook’s Instant Articles program.
The Journal reports that Facebook has approached a number of news outlets, including ABC News, Dow Jones (parent of the WSJ), The Washington Post, and Bloomberg.
Räkna med att detta kommer att skapa debatt om vilka media som släpps in i Facebooks nya nyhets-sektion.
Detta får nog också ses som ett steg mot Facebooks uttalade ambition att lyfta etablerade media för att »balansera« nyhetsflödet på siten.
Nu får vi se om något likande kommer att ske på den svenska marknaden. Och i så fall vilka media man tänker lyfta fram framför andra.
Man kan även ana att detta är en modell som kommer att användas när EU:s nya upphovsrättsdirektiv blir lag i medlemsstaterna. Det vill säga att Facebook kommer att samarbeta med ett fåtal, utvalda mediepartners. Frågan blir då hur man tänker hantera andra media – som man inte har avtal med – när de läggs upp i användarnas flöde.
Länk: In strategy shift, Facebook seeks to pay millions to license news »
Som vi tidigare rapporterat, så ligger den svenska tillämpningen av EU:s nya upphovsrättsdirektiv nu i regeringens och riksdagens händer.
Som något slags mänsklig sköld har regeringen satt upp en referensgrupp, som tyvärr har en kraftig övervikt av upphovsrättsmaximalister. Och som Emanuel Karlsten noterar, så kommer den svenska lagstiftningen inte att gå den vanliga vägen (utredning m.m.). Istället upprättar regeringen själv en »promemoria«. Vilket kan vara en signal om att den uppfattar den ordinarie demokratiska processen som allt för svårframkomlig i detta fall.
Detta lägger ett stort ansvar på regeringen. Och eftersom Socialdemokraterna hitintills varit det enda parti i riksdagen som är för EU:s upphovsrättsdirektiv – så blir det nu upp till dem att bevisa sitt påstående om att nätplattformarnas nya ansvar för att stoppa upphovsrättsskyddat innehåll inte leder till uppladdningsfilter. Vilket skall bli intressant att följa. Ett tips är att inte hålla andan medan du väntar.
Frågan är hur riksdagens övriga partier (som i EU-valrörelsen tog ställning mot upphovsrättsdirektivet) kommer att hantera frågan. Det är allt för lätt för dem att gömma sig bakom EU och säga att nu är beslutet klubbat och att det inte längre finns något att göra åt saken. Det finns alltid något att göra, om bara viljan finns.
Därför måste motståndet mot artikel 13/17 upprätthållas. Regeringen måste vara medveten om att det finns ett utbrett motstånd. Och de övriga partierna måste påminnas om att frågan kan vara en vote-changer.
Detta är en process som kan uppgå till två år. Vilket ställer krav på uthållighet för uppladdningsfiltrets motståndare.
Uppladdningsfiltret är inte bara en enskild teknikalitet. Det strider mot grundlagens förbud mot förhandscensur och det är ett hot mot yttrandefriheten. Det kommer att hämma den öppna debatten, kreativiteten och företagandet. Det kommer att döda nya IT-startups innan de ens kommer ur startblocken. Det kommer att cementera de amerikanska nätjättarnas dominerande ställning bland de sociala plattformarna. Och det är ett hot mot hela principen om ett fritt och öppet internet.
Här har riksdagen en utmärkt möjlighet att visa att den är mer än ett knapptryckarkompani. Här har sju av riksdagens partier ett utomordentligt tillfälle att stå vid sitt ord och sina löften från EU-valrörelsen. Och här har alla miljontals svenska nätanvändare en perfekt chans att försvara sina möjligheter att fortsatt kunna uttrycka sig fritt.
It ain’t over til the fat lady sings.
Länkar:
• Emanuel Karlsten: Detta har hänt efter att EU klubbat artikel 13 »
• Kan riksdagen stoppa EU:s uppladdningsfilter? (Video) »
• EU:s upphovsrättsdirektiv: Dags för riksdagens partier att visa sina kort »
• I väntan på EU:s uppladdningsfilter »
I fredags stängde Youtube ner den samhällskritiska kanalen SwebTV.
Youtube är ett privat företag och får naturligtvis själva bestämma vilka man gör affärer med. Men det innebär inte att företagets beslut undgår debatt och i förekommande fall kritik.
Jag har inte följt SwebTV och kan därför inte uttala mig i sak. Det lilla jag sett har dock inte varit något olämpligt – om man inte betraktar kritisk analys av den förda politiken som olämplig. Och jag har inte en aning om varför kanalen har släckts ner. Det kan finnas fullt giltiga skäl. Men det kan också vara konsekvensen av till exempel organiserade massanmälningar från grupper som helt enkelt ogillar vad kanalen har att säga.
Just därför bör Youtube vara fullständigt transparenta med sitt beslut. Om det finns sakliga skäl för att stänga ner SwebTV – då bör dessa redovisas, för att undvika spekulationer, ryktesspridning och konspirationsteorier. Och om det inte finns något konkret skäl – då förtjänar Youtube den kritik som kan komma deras väg.
Yttrandefriheten – som förvisso inte är något tvingande krav på privata företag, men som i anständighetens namn bör respekteras – tjänar sitt syfte främst när den låter människor säga sådant som andra inte vill skall sägas. Och det gäller oberoende av politisk riktning.
Facebook har fått böta fem miljarder dollar i USA, för sin roll i Cambridge Analytica-affären. Men vad innebär det i praktiken? För den vanlige nätanvändaren är det knappast någon garanti mot framtida missbruk av persondata.
Cambridge Analytica-affären har blivit ett politiskt slagträ, som används för att ifrågasätta valet av Donald Trump till president i USA och resultatet av Brexit-omröstningen i Storbritannien. Detta har kommit att överskugga historiens kärna: Att Facebook gav CA tillgång till persondata för 50 miljoner användare – och att CA fortsatte använda denna även efter att Facebook insett sitt misstag och återkallat företagets rätt att använda nämnda data.
Att Facebook kapitaliserar på sina användares persondata är inget unikt. Det är deras affärsidé.
Skillnaden är att denna gång användes det i politiska syften istället för att marknadsföra konsumentprodukter. Men i grunden är kärnfrågan densamma oavsett om persondatan används för att sälja Trump eller schampo: Manipulation av enskilda individer med hjälp av stora mängder personlig data.
Det är alltså inte reklam eller marknadsföring som sådan som väckt uppmärksamhet. Det råder en rätt allmänt utbredd insikt om att persondata är priset man får betala för tillgång till tjänster som Facebook, Google, Twitter & Co. Och då kommer det alltid att finnas en moralisk gråzon för i vilka syften denna data används.
De flesta lär vara överens om att det är i sin ordning för politiska partier att använda sociala media och annonsering i dessa för att nå potentiella väljare. (En av CA:s medarbetare kom från Obamas allmänt hyllade sociala medie-satsning.) Och redan med ett fåtal datapunkter är det möjligt att göra sådan marknadsföring synnerligen effektiv. Vilket även riktar moralens strålkastare mot de politiska partierna. Hur djupt borrar till exempel de svenska partierna i persondata under sina kampanjer?
Genom åren har Socialdemokraterna varit mästare på något liknande – fast analogt. Med hjälp av röstlängder, opinionssiffror, valdeltagande, tidigare valresultat samt så mycket demografisk data de kan få fram lyckas de välja ut områden där partiets valmaskineri kan nå bäst resultat. Detta är knappast något man kan eller vill förbjuda. Men det ligger i stor sett inom samma verksamhetsfält som vad CA sysslar med.
Oaktat Facebook och CA eller vad vi tycker om saken – så är detta den verklighet som gäller.
I fallet med CA var datakällan från Facebook gigantisk. Och även om den dörren nu kanske är stängd för politiska spindoctors under överskådlig framtid – så är Facebook långt ifrån den enda källan till användbar persondata. Och CA är (var) inte det enda bolag som sysslar med att samla in och djupanalysera persondata. Enda skillnaden är att dessa aktörer är mer eller mindre okända för allmänheten och media.
Dessutom finns ett sidospår i debatten som få tycks ägna någon uppmärksamhet: Vilken data och vilken dataanalys har staten tillgång till – och i vilket syfte? Detta är en gigantisk godispåse för myndigheter och politiker – som kan användas för allt från att effektivisera kollektivtrafiken till att kartlägga personer med avvikande åsikter eller beteende.
Frågan om Facebook & Cambridge Analyticas roll i den amerikanska presidentvalskampanjen och Brexit-kampanjen är i sig intressant. Men bakom den debatten döljer sig ett stort, känsligt och i stora delar outforskat frågekomplex – som reser frågor om de politiska partiernas förhållande till folket och statens förhållande till medborgaren.
Länkar:
• Nu är det klart: Facebook får böta 47 miljarder för dataskandalen »
• Facebook to pay $5bn fine as regulator settles Cambridge Analytica complaint »
• Wikipedia: Facebook–Cambridge Analytica data scandal »
• Trots dataskandaler och rekordböter – Facebook går bättre än väntat »
• 9 reasons the Facebook FTC settlement is a joke »
• Netflix släpper dokumentär om Cambridge Analytica »
• Netflix documentary explores Facebook-Cambridge Analytica data scandal »
• EU privacy ruling against Facebook to come by end 2019 »