Femte juli

Nätet till folket!

Media

Media är vår kategori för poster som berör traditionell media samt nya och alternativa media.

Rädslan är frihetens värsta fiende

av

Vi befinner oss inte bara i en medicinsk och en ekonomisk kris – utan även i en politisk. Svåra beslut med långtgående konsekvenser måste fattas – utifrån otillräcklig och ofta motstridig information. Så man skjuter från höften.

Nya verktyg för massövervakning rullas ut. System utvecklas för att identifiera och följa såväl kollektiv som enskilda individer i samhället. Staten, Google, Apple och Facebook ser synergieffekter i att samordna data och analys sinsemellan. Fullmaktslagar klubbas igenom i riksdagen. Människors frihet inskränks.

Få protesterar – eller ser ens helhetsbilden. Vi är rädda och vill att någon skall komma till vår hjälp. Då kan statens makt utökas nästan hur mycket som helst – på bekostnad av individens frihet. Då är det skit samma vad överheten gör, så länge någon gör något. Vilket är en fullt begriplig men mycket farlig, känslomässig reaktion – i en tid då vi borde hålla huvudet kallt och vara vaksamma.

Och i detta delikata ögonblick sänder EU:s kommissionär för bland annat säkerhetsfrågor, Ylva Johansson, brev till ordföranden för utskottet för mänskliga fri- och rättigheter i Europaparlamentet. Hon vill att det i stort sett corona-stängda parlamentet tillsammans med med ministerrådet och kommissionen snarast skall förhandla klart en förordning som medför nätcensur.

Detta steg i EU:s beslutsprocess kallas trilogue och är en förhandling mellan EU:s tre institutioner, bakom stängda dörrar. Det är där man gör upp när något har kört fast. I detta fall är det ministerrådet och parlamentet som är oense om en förordning om terror-relaterat innehåll online. Ministerrådet vill ställa orimliga krav på sociala media och andra plattformar. Ministerrådet vill även tvinga fram något slags uppladdningsfilter – vilket per definition är förhandscensur.  Detta för att belysa bara några av problemen. (Läs mer här »)

Ett problem i sammanhanget är att det är staten som bestämmer vad och vilka den vill betrakta som terrorism och terrorister. Och staten styrs av politiska krafter som ibland är påfallande tondöva när det kommer till medborgarrätt och rättsstat.

Ett annat problem är att EU nu även påbörjat arbetet med sin Digital Services Act – som bland annat är tänkt att skapa enhetliga EU-regler för att bekämpa hat och hot på nätet. Vilket är en känslig och kontroversiell fråga som lämnar utrymme för subjektiva värderingar och ändamålsglidning. Då är det vanskligt att redan ha etablerat ett verktyg för förhandscensur – som då kan användas i nya syften.

Vännerna i Bryssel kan dessutom berätta att landet som innehar EU:s ordförandeskap i denna ödets stund – Kroatien – går helt i EU-kommissionens ledband. Det gör däremot inte ordförandelandet nästa halvår – Tyskland – som sägs vilja göra om delar av förordningen.

Förmodligen är det för att förekomma Tyskland som Ylva Johansson försöker driva Europaparlamentet framför sig. Men att introducera något slags nätcensur under pågående samhällskris är uppseendeväckande dåligt omdöme. Vår demokrati är stresstestad nog som det är. Och det går inte riktigt att frigöra sig från misstanken om att det kan vara något mer i görningen.

Just nu är det viktigt att allt som sker, sker öppet och transparent. Om överheten försöker dölja något eller spela under täcket riskerar den hela sin trovärdighet. Vilket gäller så väl EU som regeringen och myndigheterna.

Till exempel tror jag att det vore av stort värde om Folkhälsomyndigheten förklarar exakt vilken strategin för den svenska modellen är, vad den grundar sig på och varför man anser att den är det bästa alternativet –  på ett sätt så att alla kan förstå. Så att vi slipper spekulationer och tveksamhet. Detta även om det skulle leda till en tuff debatt i sak – vilket naturligtvis är jobbigt för beslutsfattarna, men till gagn för demokratin.

Samtidigt som behovet av information är stort, tycker jag att traditionell media vrider ur varenda klick och lösnummer ur krisen. Inte sällan går det över i sensationalism, att skapa konflikter och att skrämmas. Som jag nämnt tidigare är nyhetscykeln idag kort, tempot högt och konkurrensen mördande. Detta kan skapa mer oro än det finns grund för. Vilket i sin tur ökar trycket på politikerna att lägga fram fler förslag som begränsar våra fri- och rättigheter.

/ HAX

Google tvingas betala fransk länkskatt

av

Även om mycket av den aktuella politiken gått i stå under corona-krisen, så finns det sådant som inte låter sig stoppas.

»France’s competition authority ruled on Thursday that Google must pay French publishing companies and news agencies for re-using their content.

The U.S. tech firm said it would comply with the French competition authority verdict, which followed a complaint by unions representing French press publishers.«

Trots det är hela idén att man skall tvingas betala för att länka och därmed leda trafik till andra siter helt absurd.

En risk är att Google nu kommer att teckna avtal med de stora franska mediehusen – och blockera alla andra, eftersom man inte kan teckna avtal med alla. Vilket de stora mediehusen säkert inte har något emot.

Reuters: France rules Google must pay news firms for content »

Mer skattepengar till etablerad media i coronakrisens spår

av

Stödet till traditionella media utökas till 200 miljoner kronor på grund av coronakrisen, meddelar regeringen. Med redan existerande press- och distributionsstöd handlar det nu om miljardbelopp av skattepengar som pumpas in i en bransch med grundläggande strukturproblem.

Jag skall inte uttala mig om huruvida detta är nödvändigt. Men här finns ett grundläggande problem att fundera över.

Media har som en av sina främsta uppgifter att granska makten. Inte minst i tider som dessa. Det gäller så väl hur man hanterar den pågående krisen som underliggande brister i den civila beredskapen.

Frågan är hur kritiska media kan, vill och vågar vara när de är beroende av ekonomiskt stöd från den maktapparat de förväntas granska.

Detta är en känslig fråga, vilket märks när man i andra sammanhang ifrågasätter det vanliga presstödet. Inte desto mindre är den högst relevant. Om det finns en oro för att annonsörer indirekt kan komma att styra medias rapportering – bör inte samma oro då finnas när det är staten som betalar ut pengarna?

Samtidigt känns det en smula ironiskt att media nu får statsstöd för att hantera det hysteriska tonläge som de själva underblåser. Naturligtvis skall media rapportera utförligt och korrekt om krisen. Men det går inte att frigöra sig från känslan av att rapporteringen innehåller tydliga inslag av sensationalism – i syfte att övertrumfa både konkurrenterna och sig själva i en extremt uppskruvad nyhetscykel.

I dagens situation kan jag inte nämna en enda svensk tidning eller etablerad mediekanal som har en rapportering som är tillräckligt saklig, korrekt och sansad för att jag skall kunna tänka mig att stödja verksamheten med en prenumeration – eller skattepengar. Här finns helt uppenbart en ledig nisch på marknaden.

/ HAX

Nu stresstestas det öppna samhället

av

Låt mig börja med att säga att jag inte tror annat än att de åtgärder som nu sätts in mot coronaviruset införs med de bästa intentioner och utan baktankar. De är förmodligen rimligt rätt och nödvändiga.

Men vi skall hålla i minne att det är en sak att införa frihetsinskränkningar – och en helt annan att avskaffa dem. Det är lätt hänt att makthavare ser sin sin chans att istället göra dem permanenta. »Slösa aldrig bort bort en bra kris« – som det politiska ordspråket säger.

Kommer till exempel insamlingen av den (förvisso anonymiserade) mobildata som EU nu vill ha att upphöra när krisen är över? Eller kommer den politiska makten och dess funktionärer att inse vilken oerhört rik källa till information om folket sådan data är? Så att de kan betrakta oss från ovan, som en myrstack – även efter krisen.

Snart kommer attackerna på det fria ordet och mot ett fritt och öppet internet. Det är bara en tidsfråga.

Detta är förvisso första gången mänskligheten möter en livestreamad existentiell kris i en uppkopplad värld. Så vi rör oss på delvis outforskad mark.

Och när nu även vanliga människor kan göra sin röst hörd online, ifrågasätta och lägga sig i – då blir det fria ordet på nätet lätt ett störningsmoment för överheten.

Detta medan internet i själva verket är det nya, fantastiska verktyg som vi kan använda för att så snabbt som möjligt bygga upp vår värld igen efter krisen. Och som låter oss arbeta, kommunicera och beställa hem mat (och prylar från Amazon) på ett smittsäkert sätt.

Möjligen kan man befara att traditionell media och internet ibland är en olycklig kombination. Jag har påpekat det tidigare:

Den nyhetscykel som förr var något dygn är i vår uppkopplade tid på sin höjd ett par timmar. Allt måste ständigt drivas framåt. Läsarna måste ges omedelbar tillfredsställelse och man måste få större genomslag än konkurrenterna. Varje klick är viktigt.

Så media måste alltid ha något nytt att komma med – för att hålla sig flytande. Vilket kan bidra till att skruva upp tonläget och skapa något slags masspsykos.

Jag tror helt enkelt att medias sensationalism i sammanhanget är ett större problem än att vissa vanliga människor gapar och bär sig åt i sociala media.

Detta sagt utan att undervärdera krisens djup och allvar. Men få saker blir bättre av att vi stressar upp oss över sådant som ännu inte har inträffat – och i många fall aldrig kommer att inträffa. Om inte annat för att människor i panik tenderar att fatta sämre och mindre rationella beslut än de som håller huvudet kallt.

 

Upphäv geo-blocking av nyhetsprogram under pandemin

av

Under den pågående corona-pandemin är internet viktigt för att människor skall kunna hålla sig informerade – och för att de skall hålla kontakt med varandra.

För många är det viktigt att följa nyheterna i andra länder. Det kan handla om att hålla sig informerad om läget i länder där nära och kära bor eller sitter fast. Det kan handla om länder som människor gör affärer med. Det kan handla om att man vill kunna jämföra olika länders insatser och hålla sig informerad. Det kan handla om dem som bor eller sitter fast i andra länder, som vill hålla sig informerade om hur det är i hemlandet. Och så vidare.

Därför är geo-blocking ett elände. Det handlar om att de flesta länders tv-kanaler är spärrade för människor som är uppkopplade från utlandet (och som inte använder VPN). Främst är detta en fråga om upphovsrätt.

Här skulle EU-kunna göra nytta: Se till att undanta nyhets- och samhällsprogram från geo-blocking så länge vi har ett kritiskt pandemi-läge.

Fallet Assange: Att avslöja makten inför folket är inte spioneri

av

Idag har man inlett den brittiska prövningen av USA:s begäran om att få Wikileaks grundare och chefredaktör Julian Assange utlämnad – misstänkt för allt från dataintrång till spioneri. Han riskerar ett fängelsestraff på upp till 175 år.

Värt att notera är att Wikileaks tagit del av och publicerat samma material som till exempel New York Times, The Guardian och Der Spiegel.

Här är man på väg att göra media ansvariga för eventuella dataintrång som en uppgiftslämnare kan ha gjort sig skyldig till.

Om detta etableras som en ny norm blir det omöjligt för media att publicera information som kommer från visselblåsare – eftersom de då kan komma att ställas till svars för hur visselblåsaren ifråga har kommit över sitt material. Vilket i sin tur innebär att avslöjanden om maktmissbruk, korruption, brott, politiska lögner och övergrepp kommer att förbli okända för allmänheten, skattebetalarna och väljarna.

Och vad gäller anklagelserna om spioneri: Är det verkligen en lämplig eller relevant åtalspunkt – när det handlar om att avslöja missförhållanden i den offentliga makten för folket?

Julian Assange borde snarare få en medalj.

 

130 framstående tyskar i upprop för Julian Assange

av

I Tyskland, där nät- och övervakningsfrågorna lever får Wikileaks fängslade grundare Julian Assange stöd från drygt 130 kulturella och politiska tungviktare.

DW:

More than 130 prominent figures in Germany from the world of art, politics, and the media signed an appeal on Thursday calling for Wikileaks founder Julian Assange to be released from prison in the UK. He is currently serving a 50-week sentence for skipping bail.

The letter’s signatories include famous German investigative journalist Günther Wallraff, former Vice Chancellor Sigmar Gabriel, and Austrian winner of the Nobel Prize in literature, Elfriede Jelinek.

DW: Prominent Germans appeal for Julian Assange’s release »

Assange & Greenwald: När staten försöker hugga huvudet av budbäraren

av

Kan journalister hållas ansvariga för hur deras källor kommit över sitt material?

Frågan är aktuell i flera fall. Dels har vi Wikileaks grundare Julian Assange som riskerar 175 år i fängelse i USA för spioneri – efter att ha publicerat material från visselblåsare och hackare. Dels Glenn Greenwald, en amerikansk journalist bosatt i Brasilien – som anklagas för dataintrång efter att ha publicerat material från en källa som avslöjat korruption på regeringsnivå.

En journalist får naturligtivs inte uppmana eller pressa en källa till olagliga handlingar. Men om avslöjande material ändå hamnar på deras bord – då har journalisten / redaktionen framförallt två överväganden att göra:

  1. Kontrollera om materialet är autentiskt och relevant.
  2. Överväga om det är av allmänintresse att publicera.

I både Assanges och Greenwalds fall är det ställt bortom allt tvivel att materialet är äkta och att det är av stort allmänintresse. Man kan rent av tala om att det i båda fallen handlar om publiceringar av stort demokratiskt värde – av information som makthavarna försöker dölja för folket.

Speciellt olustigt blir det när man åtalar eller utreder journalister för hur materialet från början läckt ut – vilket pressar dem att ange sina källor. Detta är naturligtvis oacceptabelt i en demokratisk rättsstat med tryckfrihet och en fri press.

För att citera EFF:

It’s a mark of tyranny to prosecute reporters who truthfully report on government corruption.

För den som inte är lika påläst om Greenwald som om Assange följer här ett par länkar:

• When Computer Crimes Are Used To Silence Journalists: Why EFF Stands Against the Prosecution of Glenn Greenwald »

• Over 40 press freedom and civil liberties groups denounce Brazil’s charges against Glenn Greenwald »

Är det medias intåg på nätet – inte sociala media – som polariserar samhället?

av

Det diskuteras om internet och sociala media har orsakat ett mer polariserat samhällsklimat.

Naturligtvis är det fler som fått tillgång till en plattform för att yttra sig. De allra flesta tillför något till det allmänna samtalet. Andra är mer destruktiva. Vilket är ungefär som i världen utanför internet.

Dels innebär internet att vi erbjuds fler nyheter, fler åsikter, fler analyser, fler vinklar och mer kritik av rådande förhållanden. Dels medför det att dramatiskt många fler människor än tidigare har möjlighet att delta i samtalet.

Detta får naturligtvis konsekvenser, till exempel i form av att olika idéer ställs mot varandra. Vilket jag tycker man bör se som en bra sak. Det är så det skall vara i en demokrati – speciellt en parlamentarisk demokrati – för att samhällsdebatten alls skall kunna röra sig framåt.

Men om man ändå skall diskutera polarisering och internet – då finns det en vit fläck i debatten. Det är traditionella media, dess roll och verksamhet.

I dagspressens barndom var den mist lika hatad av makthavarna som internet är idag. I sin blandning av högt och lågt var den en disruptiv kraft. Den gav inte bara människor nyheter från hela världen. Den gjorde det även möjligt för vanligt folk att följa med i hur makten utövades.

Pressen har alltid levt på att sälja tidningar – eller som idag dra klick på nätet. För att denna affärsidé skall fungera måste människor vilja köpa tidningarna. Och krig, våld, skandaler, tragedier och olyckor säljer bättre än artiklar som berättar att allt är i sin ordning.

Sedan klev pressen – motvilligt – ut på internet. Här kan en nyhetscykel som förr tog minst ett dygn vara passerad på ett par timmar. Tempot är högre. Så man behöver fler krig, skandaler, tragedier och olyckor. Och i den mån utbudet av sådant inte möter efterfrågan måste något göras. Det kan till exempel ske genom att man blåser upp mindre händelser till något större än vad de i själva verket är. Eller genom att man skapar nyheter. (Kolla aldrig en bra story, som man säger i kvällspressen.)

Konfrontation är säljande nyheter. Dessutom är det lätt att skapa konfrontation. Det räcker med att intervjua ett par olika personer med olika åsikt – och sedan blåsa upp detta till något slags stor konflikt. Ännu »bättre« är om man lyckas skapa splittring inom en viss grupp. Eller om man kan skapa en konfrontation som leder till att politiker stressas till att måla in sig i ett hörn. Då kan pressen ha saker att skriva om i månader, rent av år.

Så även om pressen har en stor och viktig uppgift i att granska och hålla efter makten – så har den också en mindre ädel sida.

Därför vill jag lägga fram följande tanke: Tänk om det är pressens intåg på internet som skapat ett mer polariserat samhällsklimat?

/ HAX

Nätdebatten är en kamp om makten över ordet, agendan och verklighetsbilden

av

Den som vill diskutera nätfrågor nuförtiden måste ha flera tankar i huvudet samtidigt. Många aktörer driver dubbla agendor. Sådant som ur ett perspektiv kan ses som en rimlig åtgärd eller reglering kan ur ett annat få oväntade och oönskade konsekvenser. De krafter som påstås vara goda visar sig inte vara alltigenom goda – och de onda inte alltigenom onda.

Naturligtvis är det problematiskt när Facebook, Google eller staten samlar på sig allt för mycket information om människor. Naturligtvis är det problematiskt om det sprids falska nyheter som syftar till att påverka allmänna val eller destabilisera vår demokrati. Naturligtvis kan hat och hot på nätet vara ett problem.

Men man skall akta sig för att reagera reflexmässigt. Risken är att man bara ersätter ett problem med ett annat (eller flera), som möjligen är värre. Eller att man offrar ett större värde för att lösa ett mindre problem.

Ändå är det precis vad som sker. Debattörer och politiker kräver ständigt mer reglering. Traditionella media kräver att bli räddade från en ny marknad på vilken deras gamla affärsmodeller inte fungerar. Människor som får mothugg i nätdebatten upplever sig som kränkta och kräver censur.

Ta till exempel frågan om det nya stoppet för politisk annonsering på Twitter. Företaget hävdar att budskap förtjänar att spridas genom sin egen kraft istället för mot betalning. Vilket låter ädelt men är fullständigt naivt. Resultatet blir bara att etablerade partier och kandidater med en upparbetad skara följare kan fortsätta nå en bred publik genom sina vanliga postningar – medan nya och små utmanare hindras från att ge sina budskap större spridning. Inte undra på att Twitters tilltag applåderas av stora delar av etablissemanget.

Här skall man hålla i minnet att varje inskränkning av möjligheten att uttrycka sig innebär att mängden tillgänglig information som krävs för att till exempel göra ett informerat och väl genomtänkt val minskar.

Eller ta kravet på att Facebook skall faktakolla politiska annonser. Hur är det över huvud taget tänkt att gå till? Vem skall avgöra vad som är sant eller falskt? Hur skall man göra när det råder oenighet om verklighetsbilden? Och vad innebär detta för den som vill ifrågasätta »etablerade« uppfattningar, påståenden och förhållanden?

I sammanhanget bör man även ägna debattörerna en del uppmärksamhet. Många krav på reglering kommer från politiken – där man som regel ogillar att internet ger vanligt folk möjlighet att ifrågasätta, lägga sig i och framföra besvärliga åsikter. Andra krav kommer från de media som ogillar den nya konkurrensen på nätet – och som vill försvara sin makt över agendan. (Samma media som f.ö. drivit fram den absurda idén om »länkskatt« i EU.)

Så även om det som sagt finns sådant som är problematiskt med nätkulturen och dess aktörer – så bör man komma ihåg att det mycket handlar om makten över ordet, agendan och verklighetsbilden. Lite som när tryckpressen skakade om sin tids maktstrukturer. Det vill säga att många av det fria ordets gamla grindvakter blir irrelevanta.

/ HAX

Tips: På måndag den 11 november kl 18:30 drabbar Publicistklubben samman i en debatt med de svenska Facebook-cheferna. Den livesänds på PK:s hemsida och på dess Facebook-sida.