Från alla håll – inklusive inifrån företaget – kommer krav på att Facebook skall faktakolla politiska annonser. Vilket Mark Zuckerberg är tveksam till.
Diskussionen väcker frågor. Vad är egentligen sanning? Vem skall bedöma det?
Till synes motstridiga påståenden kan ibland båda vara korrekta. Och inte sällan är det långt från glasklart vad som är korrekt och vad som är fel – om inte annat för att data är ofullständiga eller för att man kan använda olika modeller för att bedöma samma sak. Att sätta sig till doms över vad som är sant och falskt i politisk marknadsföring är helt enkelt en övermänsklig, förmodligen omöjlig uppgift.
Twitter har å sin sida just meddelat att man från och med 22 november säger nej till politisk annonsering.
Det kan naturligtvis vara ett sätt att komma runt tolkningsproblemen ovan. Men det reser genast helt nya frågor.
Vad är en politisk annons? Om den kommer från ett politiskt parti eller en politisk kandidat är svaret rätt uppenbart. Men hur bedömer man frågan om till exempel Greenpeace eller ett företag annonserar om något som i grunden är en politisk fråga – och som kan komma att påverka hur människor röstar?
Och vad är politik? Hur skall man till exempel bedöma en annons från Amnesty som kritiserar bristen på mänskliga rättigheter i Kina?
Slutligen kan man förutse en del oklarheter som kommer att uppstå om politiska annonser blir förbjudna, men inte politiska postningar. Det lär resultera i högkonjunktur i trollfabriken.
Man kan förstå att både Facebook och Twitter sitter i en rävsax. Så det skall bli intressant att se hur detta utvecklar sig. Men vad gäller att kontrollera fakta, så verkar man ha glömt bort att det finns en aktör till – nämligen användarna. Om en politiker ljuger på nätet (oavsett om det är i en annons eller en vanlig postning) så kommer det omedelbart att uppmärksammas och påpekas av användare som är av en annan uppfattning. Därför kommer lögner alltid att slå tillbaka.
Och i ett vidare perspektiv är naturligtvis alla inskränkningar av det fria ordet beklagliga – även om både Facebook och Twitter är privata företag som får göra som de vill inom ramen för sina avtal med användarna.