Femte juli

Nätet till folket!

Demokrati

Under kategorin demokrati hittar du poster som rör vårt öppna, demokratiska samhälle och dess djupare värden. Demokrati är mer än fria val. Häri ryms allt från minoritetsskydd till yttrandefrihet och rättsstat.

Fullmaktslagen, regeringen och maktdelningen

av

Borgerliga partier brukade stå upp för maktdelning. Nu föreslår de att regeringen – i fredstid – skall kunna ge sig själv rätten att stifta lagar. Om den anser att det behövs.

Detta är ett svek mot de principer som länge definierade borgerlig politik.

»The greater the power, the more dangerous the abuse.«
– Edmund Burke

Och det är inte bara högern. Alla partier utom Miljöpartiet stöder förslaget – Proposition 2024/25:155. (MP:s motstånd ska dock ses i ljuset av att de just nu är i opposition…)

Ändå är det särskilt anmärkningsvärt att just de borgerliga sviker det som en gång var en av deras ideologiska grundpelare.

Under lång tid gick skiljelinjen mellan Socialdemokraterna, som ville stärka regeringsmakten – och de borgerliga partierna, som betonade vikten av maktdelning. Det vill säga att inte samla all makt på ett och samma ställe.

Maktdelning är vad det låter som: Att makten i ett samhälle delas upp – till exempel mellan regering, riksdag och oberoende domstolar. (I vissa länder även statschefen och en andra parlamentarisk kammare.)

Det är ett skydd mot maktmissbruk. Om en maktpol spårar ur – kan de andra hålla emot.

»Freedom is guaranteed only where the power of government stops.«
– Hannah Arendt

Demokratin säkras inte bara genom fria val – utan också genom att makten är fördelad och öppen för granskning.

»The chief safeguard of freedom is the separation of powers.«
– Friedrich Hayek

Det är den principen man nu är beredd att överge.

Gösta Bohman lär rotera i sin grav.

Läs mer:
• Stoppa fullmaktslagen! »
• Regeringen får rätt att utlysa undantagstillstånd utan att fråga riksdagen »
• Timbro: Ge inte Trumps farliga makt till Kristersson »
• Oisín Cantwell: Den svenska demokratin är på väg att försvagas »

• Regeringen: Stärkt konstitutionell beredskap, Prop. 2024/25:155 »
• Powerpoint från dagens presskonferens »
• Se även presskonferensen på Youtube »

• SVT: Regeringen ska få mer makt vid allvarlig kris »
• SvD ledare: Mattias Svensson – I kristid behövs maktdelning »

Tidigare:
• Riksdagen vill ge regeringen rätt att införa undantagstillstånd på lösa grunder »
• Vårt remissvar »
• Timbro-rapporten ”Har nöden ingen lag?” »

Stoppa fullmaktslagen!

av

Alla politiska partier utom Miljöpartiet vill att regeringen skall kunna ge sig själv rätt att utfärda förordningar (lagar) vid allvarliga kriser i fredstid. Alltså kunna utlysa någon form av undantagstillstånd.

Att riksdagen om det krävs kan bemyndiga regeringen att ta över lagstiftningen i ett visst syfte och under en viss tid må kanske vara en sak.

Att regeringen skall kunna bemyndiga sig själv att utfärda förordningar är dock att gå över gränsen.

Men det är vad som nu föreslås. Regeringen skall kunna ge sig själv rätt att stifta lagar.

Där upphör den maktdelning som är till för att skydda oss mot förtryck, övergrepp och maktmissbruk.

Hela idén med att ha flera olika maktpoler i en stat är att de andra kan säga stopp om någon av dem blir tokig. I Sverige är de riksdagen, regeringen och de oberoende domstolarna. (Förr krävdes även statschefens underskrift och beslut i två olika riksdagskammare.)

Förslag till grundlagsändring, Regeringsformen 16 kapitlet 1§:

»Om det råder en allvarlig fredstida krissituation och förhållandena kräver det kan riksdagen besluta att regeringen ska ha de särskilda befogenheter att meddela föreskrifter som anges i 2 och 3 §§. Ett sådant beslut kräver att minst tre fjärdedelar av de röstande enas om det.

Om det är uppenbart att riksdagens beslut inte kan avvaktas får regeringen fatta beslutet. Ett sådant beslut ska så snart som möjligt underställas riksdagen för prövning. För att riksdagen ska godkänna beslutet krävs att minst tre fjärdedelar av de röstande enas om detta.«

Det enda regeringen inte skall få göra på egen hand är att »stifta, ändra eller upphäva grund- lag, riksdagsordningen eller lag om val till riksdagen«. Men allt annat.

Med lite kreativitet kan man alltid hävda att det råder något slags allvarlig krissituation.

Att riksdagen kan upphäva regeringens beslut i efterhand är en klen tröst om skadan redan är skedd. I vart fall en vecka i taget går det att hålla riksdagen ur loopen.

Vill sossarna verkligen ge denna makt till Åkesson? Vill borgerligheten verkligen ge den till en rödgrön regering som är beroende av Vänsterpartiet?

Vill folket ge regeringen den makten? Det är ju liksom inte alltid våra politiker hållit sig inom givna råmärken. Svensk politisk historia är kantad av saftiga skandaler och rättsövergrepp.

I tider när det talas om såväl tvångs-återvandring som folkomflyttning och klimatnödläge i den politiska debatten saknas inte krav på nya brådskande regler.

Vill vi ge framtidens regeringar rätt att göra som de vill om de tycker att det behövs?

Notera att detta handlar om fredstid. (I krig får regeringen göra nästan som den vill.)

Vad är ens en »allvarlig fredstida krissituation«? Ur vår förra postning:

»Kommittébetänkandet ger några exempel: It-attackerna mot Coop i Norrbotten, finanskriser, flygkapningar, skogsbränder, värmeböljor och snöoväder.

Vilket, om man tänker efter, är saker som kunnat hanteras rimligt inom ramen för gällande lag, arbetsformer och maktdelning.

Betänkandet tar även upp kriser som kan anses vara av politisk natur: Finanskrisen, tunnelbygget genom Hallandsåsen och flyktingsituationen 2015. Vilket öppnar frågan vilka andra politiska kriser som kan bli aktuella.«

Flera remissinstanser efterlyser klarare besked om när fullmaktslagen är tänkt att användas. Och hur.

Till exempel menar Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) att regleringens mål och syfte uttryckligen måste anges i författningstexten för att motverka risken för missbruk av reglerna.

Civil Rights Defenders, Försäkringskassan, Länsstyrelsen i Stockholms län, Migrationsverket och MSB menar att det behövs en tydligare definition av uttrycket »allvarlig fredstida krissituation« och en närmare exemplifiering av situationer som är tänkta att omfattas.

Centrum för rättvisa, Civil Rights Defenders, Journalistförbundet, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Region Skåne och Svenska avdelningen av Internationella juristkommissionen anser att de aktuella delarna av kommitténs förslag är för långtgående.

Svenska kraftnät, Företagarna, Livsmedelsverket, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Sveriges Civilförsvarsförbund och Tidningsutgivarna avstyrker förslaget i dess helhet. De anser att riskerna större än nyttan.

Kritikerna är måga fler. Med rätta. Det handlar trots allt om att ge alla framtida regeringar aldrig tidigare skådade maktbefogenheter. Och det sker just nu.

Läs mer i vår förra postning som innehåller mer information och länkar om fullmaktslagen:

• Regeringen får rätt att utlysa undantagstillstånd utan att fråga riksdagen »

CC0

Regeringen får rätt att utlysa undantagstillstånd utan att fråga riksdagen

av

Riksdagen vill inte bara kunna delegera makt till regeringen vid en kris, utan även ge regeringen rätt att ta sig denna makt på eget initiativ.

Nu kommer regeringens proposition (2024/25:155) om att ge sig själv makt att utlysa »undantagstillstånd«. Den är resultatet av en i stort sett enig parlamentarisk kommitté som tillsattes mot bakgrund av pandemin år 2020.

Det handlar om att ge regeringen särskilda befogenheter att meddela föreskrifter vid kriser i fredstid, inklusive vissa inskränkningar av våra fri- rättigheter. Ur regeringens presentation på tisdagens presskonferens:

  • De nya befogenheterna får bara aktiveras i allvarliga fredstida krissituationer.
  • Riksdagen aktiverar befogenheterna med tre fjärdedels majoritet.
  • Regeringen får aktivera befogenheterna om det är uppenbart att riksdagens beslut inte kan avvaktas. Riksdagen ska då godkänna beslutet med samma majoritet.
  • Föreskrifter som regeringen meddelar på egen hand ska vara tillfälliga och skyndsamt prövas av riksdagen.
  • Riksdagen kan när som helst stoppa befogenheterna eller upphäva föreskrifter.

Regeringen kommer alltså att kunna ge sig själv mycket långtgående befogenheter med så kallade aktiveringsbeslut.

När skall detta då kunna ske? Kommittébetänkandet ger några exempel: It-attackerna mot Coop i Norrbotten, finanskriser, flygkapningar, skogsbränder, värmeböljor och snöoväder.

Vilket, om man tänker efter, är saker som kunnat hanteras rimligt inom ramen för gällande lag, arbetsformer och maktdelning.

Betänkandet tar även upp kriser som kan anses vara av politisk natur: Finanskrisen, tunnelbygget genom Hallandsåsen och flyktingsituationen 2015. Vilket öppnar frågan vilka andra politiska kriser som kan bli aktuella.

Det saknas till exempel inte röster som menar att klimatfrågan är av sådan dignitet att den har företräde framför den rådande demokratiska processen.

Vi skrev om detta redan för ett år sedan och vi lämnade även in ett remissvar. Några nedslag:

»[Förslaget] är ett tydligt brott mot principen om maktdelning – vars syfte är att förhindra maktkoncentration, maktmissbruk och övergrepp.«

»Syftet med konstitutionella begränsningar av det slag som finns i regeringsformen är att hindra att beslut fattas i panik eller av kortsiktiga partipolitiska skäl. Framför allt i krislägen (eller påstådda krislägen) kan det finnas ett starkt tryck – från politiska motståndare, från media eller från allmänheten – att ”göra något”.«

»I länder som tillåter undantagslagar används dessa tämligen frekvent, och undantagstillstånd tenderar att bestå långt efter att faran är över. Detta gäller även i demokratier: I Frankrike bestod det undantagstillstånd som infördes 2015 i samband med terrordådet mot Charlie Hebdo i hela två år. Man införde även undantagstillstånd i samband med upploppen i förorter 2005. Amerikanska delstater har använt dem i samband med strömavbrott, orkaner och brottslighet. I Slovakien har undantagslagar använts i samband med att vårdpersonal sade upp sig från sina arbeten. Erfarenheten från andra länder är att om verktygen finns kommer regeringar att lockas att använda dem.«

Man bör i sammanhanget ställa sig frågan om man vill ge sin värsta politiska motståndare eller framtida regeringar med auktoritära tendenser rätten att proklamera undantagstillstånd och makt att införa nya förordningar som passar den egna agendan.

I Timbro-rapporten »Har nöden ingen lag« (PDF) skriver Adam Danieli bland annat:

»En mer realistisk bild av politiker i pressade situationer innefattar begränsad kunskap, risken för överreaktioner och en möjlighet att varje oklarhet i befogenhet tolkas extensivt, särskilt på lång sikt. Utegångsförbud, begränsningar i yttrandefrihet och kriminaliseringar, som skulle kunna vara områden där en förstärkt delegation är aktuell, utgör kraftiga ingrepp och kan, mot bakgrund av flera internationella exempel, också komma att bli mer långsiktiga förändringar av den offentliga makten.« (…)

»Läsaren lämnas också utan svar vad gäller andra viktiga historiska referenser i Sverige. Var Göteborgskravallerna eller finanskrisen 2008 allvarliga fredstida kriser? Utgör politiska kriser, såsom flyktingkrisen 2015 eller koranbränningarna 2023, allvarliga fredstida kriser? Kan allvarliga fredstida kriser uppstå genom helt lagligt handlande från personer i Sverige eller krävs lagbrott eller extern påverkan?«

Timbros rapport påpekar även att det i Sverige saknas skarpa möjligheter till rättslig prövning av beslut som fattas av en regering som agerar med fullmakt.

Sammanfattningsvis är demokratins paradox att den kan avskaffa sig själv. Ett skydd mot detta är den maktdelning som man nu tar ett steg bort från.

Att riksdagen i ett allvarligt läge kan delegera rätten att fatta beslut till regeringen kan möjligen vara en sak, även om det medför betydande risker.

Att ta ett steg till och låta regeringen ge sig själv tillstånd att införa undantagstillstånd är att gå över gränsen.

• Regeringen: Stärkt konstitutionell beredskap, Prop. 2024/25:155 »
• Powerpoint från dagens presskonferens »
• Se även presskonferensen på Youtube »

• SVT: Regeringen ska få mer makt vid allvarlig kris »
• SvD ledare: Mattias Svensson – I kristid behövs maktdelning »

• Uppdatering, läs även: Stoppa fullmaktslagen!

Tidigare:
• Riksdagen vill ge regeringen rätt att införa undantagstillstånd på lösa grunder »
• Vårt remissvar »
• Timbro-rapporten ”Har nöden ingen lag?” »

CC0

EU: Försvara demokratin med byråkrati

av

Med en arsenal av byråkrati vill EU skydda oss mot desinformation. Frågan är dock om någon tänker ta själva sakdebatten mot dem som hotar vår frihet och demokrati.

Vi har tidigare rapporterat om EU:s ambitioner om att sätta upp en »demokratisköld«. Syftet är att skydda oss mot desinformation, påverkansoperationer och hybridangrepp. Än så länge verkar det mest vara en ordsallad.

Felaktig information, otillbörliga påverkansförsök och subversiv propaganda är ett problem. Sådant kan få folk att fatta dåliga beslut utifrån vinklad, ofullständig eller lögnaktig information. Frågan är hur man hanterar detta.

Dålig och falsk information måste identifieras och bemötas med bättre information. Vad som är missledande ligger ofta i betraktarens öga. Hur bemötandet skall ske kräver att man står stabil i sitt försvar av till exempel demokratin, rättsstaten och de mänskliga rättigheterna.

Ibland kan man undra i vilken grad våra politiker har förmåga att göra detta. Kanske kan Europaparlamentets senaste papper om saken ge ledtrådar. Ansvarig är den svenske moderaten Tomas Tobé.

I grunden finns EU:s »special committees on foreign interference in all democratic processes in the European Union«. Detta initiativ har lett till bildandet av Europaparlamentets »Special Committee on the European Democracy Shield (EUDS)«.

För koordination vill man förstärka EU:s »Rapid Alert System (RAS)«. Man efterlyser även en ny oberoende EU-struktur för detta syfte. Denna skall bygga på det arbete som utförs av EU:s utrikestjänst, European External Action Service (EEAS) och Europaparlamentet.

En minimistandard för att bekämpa otillbörlig påverkan skall fastslås. Detta i samarbete med EU:s Intelligence and Situation Centre (EU INTCEN).

Ett verktyg i sammanhanget är EU:s Digital Services Act (DSA) och unionens Regulation on the Transparency and Targeting of Political Advertising. Man aviserar även en kommande Digital Fairness Act och ett nytt större digitalt lagstifttningspaket.

Rapporten pekar även på EU:s European Media Freedom Act (EMFA) och dess Audiovisual Media Services Directive (AVMSD).

Man vill lyfta fram civilsamhällets olika organisationer för faktagranskning som European Fact-Checking Standards Network (EFCSN) och EU:s eget European Digital Media Observatory (EDMO). Rapporten vill ge dessa större resurser.

Man aviserar även ett nytt European Network of Fact-Checkers samt en European Civil Society Strategy. Rapporten lyfter fram unionens European Internal Security Strategy och European Union Agency for Cybersecurity (ENISA).

Man välkomnar EU:s »ambitious binding ICT supply chain security legislation« och »stronger regulatory framework to the FDI Screening Regulation« kopplad till dess Cyber Resilience Act och Foreign Direct Investment (FDI) screening regulation.

Det reviderade NIS2-direktivet ställer bindande krav på cybersäkerhet för samhällsviktig och digital infrastruktur. Man uppmanar medlemsstaterna att följa det bättre, liksom EU:s Cyber Resilience Act och Cyber Solidarity Act inom ramen för dess ProtectEU Strategi.

Europol ges en viktig roll och man vill utöka dess mandat (igen). Även European Union Agency for Criminal Justice Cooperation (Eurojust) ses som en viktig aktör. European Border and Coast Guard Agency (Frontex) och European Union Agency for Asylum (EUAA) likaså.

Även G7, NATO, FN, Europarådet och OECD nämns som viktiga aktörer. Man anser att EU:s ständigt utvidgade regler mot penningtvätt kan komma till nytta i sammanhanget.

Rapporten överväger dessutom att klassificera vissa former av otillbörlig påverkan som »EU-brott« – med gemensamma definitioner och straffskalor.

Och så vidare. Man kan konstatera att Europaparlamentet verkligen går all in för att försvara demokratin – med byråkrati.

Däremot får vi aldrig något tydligt svar på vem som skall avgöra vad som anses vara sant respektive falskt – eller hur.

På något sätt får jag en känsla av att EU och Europaparlamentet verkar sätta sin tilltro till mer byråkrati snarare än till sak- och idédebatt mot de krafter som hotar vår frihet och demokrati.

Vill man vara raljant skulle man kunna tro att EU:s ledare och politiker saknar viljan eller förmågan att ta debatten. I så fall är det inte bara beklämmande – utan direkt farligt.

Att tysta istället för att bemöta riskerar att bli kontraproduktivt.

• Europaparlamentet: Findings and recommendations of the Special Committee on the European Democracy Shield (PDF) »

Tidigare bloggpost i ämnet:
• EU:s nya demokratisköld tycks mest bestå av byråkrati »

CC0

Rörigt när EU inför åldersgräns för sociala media

av

I juni skall EU:s ministerråd enligt uppgift diskutera åldersgränser för sociala media. Just nu är frågan en enda röra.

I väntan på EU:s »digitala plånbok« har EU-kommissionen upphandlat en speciell »mini-plånbok« för åldersverifiering, som kan användas av de mest pådrivande länderna. Dessa är: Frankrike, Italien, Spanien, Grekland, Belgien och Tyskland.

Det är dock oklart vilka av dessa länder som kommer att använda den nya »mini-plånboken«. De som redan försökt på egen hand har mött juridiska, tekniska och praktiska problem. Man kan även notera att de aktuella länderna går fram med olika åldersgränser.

Det pågår även en diskussion om åldersverifiering skall ske på operativ/enhets- eller applikations-nivå. En alternativ möjlighet är en åldersgräns för vissa appar i Apples och Googles app-shops.

EU:s ministerråd tycks luta åt verifiering på enhetsnivå, vilket i så fall sammanfaller med den teknik för granskning av innehåll i användarnas elektroniska meddelanden (client-side-scanning) som tidigare föreslagits vad gäller Chat Control 2.

En annan fråga gäller om man skall använda ID-uppgifter som verifierats med något slags ID-handling – eller om man skall använda sig av AI och biometri för att bedöma en användares ålder.

Här finns problem såväl vad gäller tillförlitlighet, säkerhet, användarvänlighet som kostnader.

Att lagra ID-uppgifter skapar – oavsett om det sker på app-nivå, system-nivå eller via någon tredjepartstjänst – risk för läckor, profilering, övervakning och andra former av missbruk. Att lagra biometrisk data likaså.

Dagens AI-drivna algoritmer för att uppskatta ålder har en felmarginal på ±2,5 år vid optimala förhållanden, en siffra som ökar till ±4,8 år i varierande etniska grupper. Vilket är på tok för bred felmarginal om man talar om barn. Detta blir varken praktiskt fungerande, rättvist eller rättssäkert.

Ena stunden rekommenderar EU åldersgränser i sin Digital Services Act, för att skydda barnen. I nästa ögonblick förbjuder EU:s nya AI Act biometrisk identifiering i realtid och etiketterar biometrisk kategorisering som ett användningsområde med hög risk.

En faktor i sammanhanget är att internet är gränslöst. Även om EU kräver att olika plattformar världen över skall rätta sig efter unionens regler, så är sanktionsmöjligheterna i många fall begränsade.

I ett principiellt perspektiv kan åldersverifikation påverka yttrandefriheten och rätten till anonymitet. Även om reglerna är inriktade mot unga kommer de att drabba alla. I Sverige skyddas dessa rättigheter av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.

EU:s dataskyddsmyndighet framhäver att åldersverifieringssystem måste tillåta anonym åtkomst för myndiga användare. Traditionella metoder som kräver inloggning eller cookies kan skapa detaljerade användarprofiler, vilket strider mot artikel 25 i GDPR om dataskydd genom design.

Enligt den omhuldade barnkonventionen (som gjorts till svensk lag) har även barn rätt till privatliv och skydd mot intrång, vilket måste beaktas vid implementering av verifieringssystem.

Detta är en röra som drivits fram av ett antal EU-länders politiker som inte begriper vad de sysslar med och som inte vill vänta tills införandet av EU:s nya digitala plånbok nästa är.

Vi ger sista ordet till EFF:

»Age verification laws do far more than ‘protect children online’—they require the creation of a system that collects vast amounts of personal information from everyone. Instead of making the internet safer for children, these laws force all users—regardless of age—to verify their identity just to access basic content or products. This isn’t a mistake; it’s a deliberate strategy.«

• EU inför ID-krav på nätplattformar »
• EU rullar ut app för åldersverifikation »
• EDRi: Showing your ID to get online might become a reality – a closer look at the EU’s new age verification app »
• EFF: First Porn, Now Skin Cream? ‘Age Verification’ Bills Are Out of Control »
• Digital Identities and the Future of Age Verification in Europe »

Se även: ChatGPT » | Perplexity »

CC0

EU: 649 miljoner euro mot hat och desinformation

av

De senaste tio åren har EU satsat 649 miljoner euro på projekt mot hat och desinformation. Beloppet är fördelat på 349 projekt hos olika NGO:er och universitet.

Siffrorna i rapporten »Manufacturing misinformation« visar på en omfattande satsning från EU mot sådan information som man anser är hatisk, fel eller strider mot EU:s värderingar.

Sannolikt är beloppet högre, då rapporten inte täcker besläktade ämnen som till exempel »inkludering« vilka ibland också hanterar desinformation.

Rapporten är framtagen av den konservativa tankesmedjan MCC i Bryssel och får ses som en debattinlaga. Samtidigt verkar dess siffror trovärdiga, då de bygger på EU:s egna databaser.

Detta blir relevant om man sätter satsningen i relation till EU:s Digital Services Act (DSA). Även om den formellt sett bara kräver att olagligt innehåll (vilket kan skilja sig från land till land) skall tas bort från internet, så öppnar den även för mer subjektiv censur.

Enligt DSA skall stora nätplattformar och sökmotorer motverka »skadligt« innehåll även om detta inte är olagligt. Samt hantera »systemrisker«, inklusive desinformation, hatpropaganda och psykisk ohälsa. DSA lämnar dock frågor som »vad« och »hur« öppna.

Det är här som EU:s finansiering av projekt hos NGO:er och universitet kommer in. Det kan vara svårt och kontroversiellt för EU att slå ner på vissa yttranden och visst innehåll.

Då är det enklare att outsourca åsiktskontrollen till NGO:er och akademiker – som får rollen att identifiera, kategorisera och motverka oönskade uttryck (ibland baserat på partsintresse eller ideologisk övertygelse snarare än juridik).

Detta blir ett självspelande piano. EU finansierar aktörer som i sin tur påverkar EU:s egen politik genom lobbyism, rapporter och agendasättande. En hel industri av åsiktsövervakning har vuxit fram, finansierad av skattebetalarna.

Vilket i sin tur väcker en intressant fråga om demokrati och fri åsiktsbildning i EU: Ska medborgare tvingas finansiera initiativ som syftar till att forma deras egen världsbild och tysta vissa uttryck i det offentliga rummet?

• Manufacturing misinformation – The EU-funded propaganda war against free speech »

CC0

Mänskliga rättigheter online

av

Demokratins paradox är att den kan avskaffa sig själv. I god demokratisk ordning. Genom majoritetsbeslut.

Det behöver inte ske i form av något stort teatraliskt maktskifte. Istället begränsas våra fri- och rättigheter steg för steg. Inte minst online.

Det behöver inte vara av ondska. Missriktad välvilja är orsaken till mycket mänskligt lidande.

Hannah Arendt påpekade att övergrepp mot människans rättigheter alltid sker i namn av vad som anses vara kollektivets bästa.

Rätten till privatliv och yttrandefriheten är grundläggande mänskliga rättigheter. De är till för att en majoritet / staten inte skall kunna förtrycka en minoritet / individen.

Med massövervakning av våra elektroniska kommunikationer och ett allt mindre fönster för vad folk får säga är saker på väg åt fel håll.

Med risk för att tjata, här är vad Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna har att säga om rätten till privatliv – och privat korrespondens.

»Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.«

På detta område har vi EU:s Chat Control 2 som vill granska innehållet i folks elektroniska meddelanden. Och den svenska regeringens idé om bakdörrar till totalsträckskrypterad kommunikation.

Och så yttrandefriheten…

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Vilket gör sådant som EU:s Digital Services Act problematiskt. Man vill lägga sig i vad folk får säga. Men man får egentligen inte.

De grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna är under ständigt angrepp och måste därför ständigt försvaras. Såväl offline som online. Alternativet är dystopiskt.

CC0

Svenska folket säger ja till »censur« av media och enskilda

av

82% av svenska folket anser att myndigheterna i fredstid skall kunna »korrigera« uppgifter i svensk media. 58% anser att myndigheterna även skall kunna göra det mot enskilda svenska användare på en blogg eller i sociala medier.

Detta enligt en undersökning från Försvarets Forskningsinstitut (FOI).

Siffrorna är inte helt färska, men har inte funnits sammanställda förrän nu. Mätningarna genomfördes 2020 respektive 2022. Det finns en tydlig ökning av stödet för statlig korrigering av information under perioden.

Huruvida detta handlar om censur eller ej är en definitionsfråga. Censur handlar traditionellt om förhandsgranskning och förbud mot att publicera något. I detta fall handlar det snarare om att korrigera felaktiga uppgifter i efterhand, det vill säga tillföra information. FOI använder dock själva ordet censur.

Men resultatet är problematiskt nog, beroende på var man drar gränsen. Att svenska myndigheter bemöter direkta påverkansförsök från främmande makt må vara en sak. Men allt är inte så uppenbart, vilket vi bland annat fick se prov på under pandemin.

I slutändan blir det ett politiskt beslut. Skall till exempel ett »klimatnödläge« öppna för att myndigheterna tillrättavisar enskilda som ifrågasätter politiska beslut och insatser?

Som vanligt kokar frågan ner till att det måste finnas någon som bestämmer vad som är rätt och fel, sant och falskt. Vilket öppnar dörren för politisk styrning, myndighetsaktivism och åsiktsdrev. I grunden finns den större frågan om fri åsiktsbildning.

Dessutom bör siffrorna betraktas mot bakgrund av EU:s ambitioner att censurera information online. Se länkar längst ner i denna bloggpost.

Undersökningens fråga:

»Tycker du att myndigheter i fredstid bör arbeta med att korrigera [”bemöta” i 2022 års undersökning] ”falska” nyheter och desinformation publicerade av …
…svenska medieföretag?
…utländska medieföretag?
…enskilda svenska användare på blogg eller sociala medier?
…enskilda utländska användare på blogg eller sociala medier?«

Resultatet är intressant oavsett om det handlar om att »korrigera« eller »bemöta«:

Länkar:
• FOI: Accepterar befolkningen censur? »
• FOI: Teknisk beskrivning av enkätundersökning om krisberedskap och totalförsvar genomförd år 2022 »

Relaterat:
• EU:s nya censur-byråkrati »
• EU:s nya demokratisköld tycks mest bestå av byråkrati »
• EU vill jämställa ”näthat” med terrorism »
• Trusted Flaggers – EU:s nya nätcensur dekonstruerad »

CC0

Regeringen bygger ut kontrollstaten

av

Regeringen river nu sekretessen mellan olika myndigheter – och ingen tycks bry sig om riskerna.

Jag är tillräckligt gammal för att komma ihåg debatten om samkörning av dataregister. Man oroades över att staten skulle få veta allt för mycket om den enskilde medborgaren och dennes privata förhållanden.

1975 sa dåvarande moderatledaren Gösta Bohman följande i ett av sina långa, ideologiskt präglade tal:

»|L]äggs kontroll till kontroll, registrering till registrering, blir vi själva så småningom slavar under kontrollsystem, fångar i ett genomreglerat samhälle, där den enskildes möjligheter att hävda sig gentemot den allt starkare överheten blir allt mindre.«

Det var då. I sak är argumentet fortfarande lika giltigt.

Men förra veckan såg vi landets nuvarande moderat-ledda regering riva sekretesshindren mellan olika myndigheter. Ur regeringens pressmeddelande:

»För att motverka olika former av fusk, överträdelser och brottslig verksamhet är det avgörande att myndigheter kan dela information med varandra på ett effektivt och enkelt sätt. Regeringen har därför beslutat om en lagrådsremiss med förslag som innebär förenklade möjligheter för alla myndigheter att samverka och dela information med varandra.«

Det skäl man anger är alltså den förändrade brottsligheten i landet, som förvisso är ett högst påtagligt problem. Och väljarna är förmodligen med på detta.

Det kusliga är att det sker utan debatt, utan kritisk granskning – och till synes utan en konsekvensanalys av hur detta kan komma att missbrukas på sikt.

Notera att när detta verktyg finns på plats är det inte bara gängkriminella som kan komma att granskas i sömmarna. Det kommer även att användas för att hålla koll på vanligt folk.

Det är som när datalagringen (lagring av metadata om folks telefonsamtal, SMS, e-post, uppkopplingar m.m.) infördes. Politikerna lovade att den bara skulle användas för att bekämpa verkligt allvarlig brottslighet. Men det visade sig snabbt att det huvudsakliga användningsområdet blev att jaga fildelare och för Skatteverket för att snoka i folks privatliv.

(EU:s datalagringsdirektiv upphävdes senare av EU-domstolen, då det strider mot vad de grundläggande mänskliga rättigheterna har att säga om rätten till privatliv och privat korrespondens.)

Länkar:
• Rivna sekretesshinder för effektivare informationsutbyte mellan myndigheter »
• Presentationsbilder från presskonferensen »
• Lagrådsremiss »

CC0

Youtube i det fria ordets tjänst

av

20-årsjubilerande Youtube har demokratiserat ett medielandskap som tidigare var hårt kontrollerat.

Youtube har just fyllt 20 år. Själv publicerade jag min första video där för 18 år sedan.

Youtube är ett ovärderligt arkiv över samtidshistorien. Här finns viktiga seminarier, dramatiska politiska skeenden och årtionden av internationella nyhetssändningar dokumenterade.

Förmodligen är min kanal den enda platsen där man idag kan finna Europaparlamentets utfrågningar om massövervakningen efter Edward Snowdens avslöjanden 2013. Vissa av dem med tiotusentals visningar genom åren. Det som slår en är att många av de frågor som då väcktes fortfarande är högst aktuella. [ Exempel 1 | Exempel 2 | Exempel 3 ]

Youtube är ett exempel på demokratiseringen av media. Förr krävdes stora tekniska resurser och samarbete med en tv-kanal (det fanns bara två, båda statliga) för att nå ut med till exempel ett diskussionsprogram. Det var i princip omöjligt. Nu är kostnaden nästan noll, tekniken finns i var mans hand och man behöver inte fråga någon om lov. Idag kan (även svenska) Youtubers nå hundratusentals tittare – med samhällsprogram!

Men även för etablerad media är Youtube ett enkelt sätt att nå en global publik on demand. Jag ser dagligen nyheter, samtalsprogram och podcasts från mediehus i Europa och resten av världen. Vilket ständigt ger nya insikter och perspektiv.

Kontrasten mot Sverige förr i tiden är enorm. Då diskuterades att förbjuda parabolantenner för att hindra svenska folket från att se på utländsk tv. Videobandspelaren beskrevs som ett hot mot hela vårt samhälle. Biofilmer censurerades. Staten gjorde allt för att stoppa piratradiostationer som spelade populärmusik.

Många politiker ogillar fortfarande att internet och Youtube är informationsflöden som de inte kan kontrollera. Speciellt i EU ser vi hur politiken ständigt försöker ta makten över nätet.

För oss som arbetar med opinionsbildning är Youtube ett fantastiskt verktyg. Ibland räcker det med att visa upp vad makthavarna verkligen säger, som i nedanstående klassiska klipp.

Vi säger grattis till Youtube och ser fram emot nästa 20 år i yttrandefrihetens och underhållningens tjänst.

CC0