Femte juli

Nätet till folket!

Demokrati

Under kategorin demokrati hittar du poster som rör vårt öppna, demokratiska samhälle och dess djupare värden. Demokrati är mer än fria val. Häri ryms allt från minoritetsskydd till yttrandefrihet och rättsstat.

Politiken har alltid ogillat fri information

av

Dagens debatt om åldersgränser för sociala media och begränsningar av det fria ordet online är egentligen inget nytt. Den politiska makten har alltid ogillat fri information.

För inte så länge sedan hade Sverige ett etermediemonopol. Bara statens bolag fick sända radio och tv. Utbudet var sorgligt. Syftet var att skydda medborgarna från oönskade och olämpliga influenser.

På kvällarna försökte unga svenskar ratta in Radio Luxemburg för att höra den senaste musiken. I tv-serien »Fönster mot TV-världen« gavs storögda svenska tittare snuttifierade inblickar i hur tv såg ut i andra länder.

På internationellt vatten låg fartyg och sände piratradiostationerna Radio Nord och Radio Syd. Svenska företag och privatpersoner förbjöds att samarbeta tekniskt eller redaktionellt med dem, med fängelse i straffskalan. De utsattes för de-banking. Artister, tekniker, medverkande och leverantörer tvingades dra sig ur.

Kampen mot utländsk information gick så långt att socialdemokratiska företrädare krävde ett förbud mot parabolantenner – för att hindra svenska folket från att ta in satellitsändningar från andra länder.

När videobandspelare blev tillgängliga för vanligt folk kom nästa moralpanik, med krav på förbud och profetior om samhällets undergång. Samma moralpanik som kom att drabba hårdrock och dataspel.

Fram till 2011 hade Sverige förhandsgranskning och censur av film för vuxna. Innehåll i filmer klipptes bort. Vissa filmer förbjöds helt.

Så inget är nytt under solen. Våra politiska makthavare har en lång tradition av att försöka »skydda« folket från olämpliga influenser, inte minst från utlandet. Eftersom de anser att de vet bäst.

Sett mot denna bakgrund är det inte märkligt att vissa politiska partier idag driver en närmast internetfientlig politik. Det är en naturlig fortsättning på den linje de alltid drivit.

Eller att EU vill censurera även icke-olagligt innehåll på nätet. Under unionens paraply samlas politiker från 27 länder som i många fall har haft ett historiskt problematiskt förhållande till fri information.

Detta är en till synes evig strid. Politiker har alltid velat förbjuda information de ogillar – samtidigt som de varit ovilliga att ta debatten mot nämnda information i sak. Förbud har varit den enkla vägen ut.

Ljuspunkten är, som Jan Stenbeck uttryckte saken, att »Teknik slår politik.«

CC0

Australiens 16-årsgräns för sociala media överklagas

av

Tonåringar i Australien överklagar den nya 16-årsgränsen för sociala media, som de menar strider mot den konstitutionellt skyddade rätten till politisk kommunikation.

Idag träder Australiens 16-årsgräns för sociala media ikraft. Vilket innebär att 440.000 unga människor stängs ute från till exempel Snapchat, Instagram, Tiktok, Facebook, X, Threads, Reddit, Twitch, Kick och Youtube. Plattformarna hotas med miljonböter om de inte följer lagen.

Man tycks begå samma misstag som britterna, där mtoden för åldersverifieringen lämnats till plattformarna, som använder tredjepartsleverantörer – vilka i sin tur använder den persondata som samlas in på sätt den inte är avsedd för.

Viket inte bara drabbar minderåriga. Skall man kontrollera användarnas ålder, då måste man kontrollera alla.

Men åldersgränsen införs inte utan protester. I minst två fall har ungdomar övrklagat lagen till Högsta Domstolen, stödda av Digital Freedom Project. Deras argument är att förbudet strider mot den konstitutionellt skyddade rätten till politisk kommunikation.

I sammanhanget är det värt att påminna om artikel 19 i FN:s människorättsstadga:

»Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripanden hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.«

Vilket även gäller ungdomar.

Det finns även organiserade kampanjer mot lagen och protestskrivelser bland skolelever. Många menar att förbudet skadar undervisning, socialt liv och möjligheten att delta i den offentliga debatten. Och en del skolor uttrycker oro över att lagen är opraktisk och otydlig.

• NYT: What to Know About Australia’s Social Media Ban »
• ABCnews: Australia’s social media ban leaves a 15-year-old worried about losing touch with friends »

CC0

EU vs. X – när politiken vill ha makten över det fria ordet online

av

EU hotar X med miljardböter för att plattformen vägrar underkasta sig Bryssels kontroll. Vilket kan sluta med handelskrig.

EU hotar att bötfälla X (tidigare Twitter) med 120 miljoner euro, på följande grunder:

  • Bedräglig utformning av X:s »blå bockmarkering«
  • Bristande transparens i X:s annonsarkiv
  • Underlåtenhet att ge forskare tillgång till offentliga uppgifter

USA har hotat med att fördröja det handelsavtal som är tänkt att halvera tullarna på stål och bilar om EU gör verklighet av sitt hot.

Och redan i somras flaggade den amerikanska administrationen enligt Reuters för sanktioner mot ledande EU-företrädare – om de gör allvar av de möjligheter som unionens Digital Services Act (DSA) öppnar, vad gäller att begränsa det fria ordet online och reglera sociala media som är baserade i andra länder.

Samtidigt hävdar X ägare, Elon Musk att den förra EU-kommissionen gav sociala media ett val: Censurera oönskat innehåll eller bli bötfällda. Detta finns det visserligen inga konkreta bevis för (vad vi vet). Men det är uppenbart att DSA ökar risken för övermoderering.

DSA är tydligt med att stora plattformar och sökmotorer skall motverka oönskat innehåll även om det inte är olagligt. Vilket X inte vill göra. (Till exempel krävde EU:s tidigare kommissionär för den inre marknaden Thierry Breton att X skulle censurera Trump.)

Dessutom finns en upprördhet i USA över att EU:s DSA kommer att begränsa amerikaners rätt att dela och ta emot information i sitt eget land, i enlighet med den närmast absoluta yttrandefrihet de garanteras av konstitutionen.

Man kan i sammanhanget notera att till exempel Facebook (som enligt Musk valt att censurera) också säljer verifierings-dekaler (blå bock) för 150 kr per månad, utan att drabbas av EU-kommissionens vrede.

Tidigare delade Twitter ut verifieringsdekaler till VIP-användare (som sedan även fick möjlighet att köpa marknadsföringspaket för att visa att man var Twitter-VIP även utanför plattformen, för 15.000 USD av tredjepartsaktörer).

Idag anger den blå bocken att man är betalande användare (32 kr/månad, vilket även ger vissa andra förmåner). Detta kräver telefonnummer, ibland ID-verifiering, giltig betalningsinformation och att kontot varit registrerat en viss tid. X förbjuder att man låtsas vara någon annan om det riskerar att vilseleda. Det gäller både personer, organisationer och offentliga aktörer.

Utöver den blå bocken kan företag och organisationer köpa sig en verifieringsdekal i guld. Det finns även en grå dekal för myndigheter, som inte kan köpas utan delas ut av X.

EU-kommissionen menar att detta system kan vara vilseledande.

(En detalj i sammanhanget är att om X inte hade haft någon verfiering av användare alls, då hade EU enligt DSA inte kunnat bötfälla företaget på denna punkt.)

Det ligger nära till hands att misstänka att tidigare innehavare av »VIP-dekaler« som kändisar, politiker (som EU-kommissionärer) och högprofilerade journalister surnade till när de blev av med sin gratis VIP-märkning samtidigt som vanligt folk kunde verifiera sig…

Även om det säkert går att bluffa sig till en verifierings-dekal så bör dagens system i vart fall ge viss bortsållning av oseriösa aktörer. Och vill man leta botar är kanske de gratis, overifierade kontona ett större problem.

Dessutom måste det gå att uppträda under pseudonym eller att vara anonym i sociala media. Det finns gott om giltiga skäl – från visselblåsare till vanliga människor som vill kunna uttrycka sina åsikter utan risk för att bli trakasserade. (Speciellt i skurkstater som förtrycker sitt folk och förföljer oliktänkande.)

Vad gäller aktörer i sociala media som agerar bedrägligt bör samma regler gälla online som i samhället i övrigt. Olagligt innehålla skall avlägsnas. Men staten skall inte kunna kräva att icke olagligt innehåll censureras. (Sådant kan dock regleras i användarvillkoren, mellan plattformen och användaren.)

Sedan finns det naturligtvis aktörer som försöker destabilisera vårt samhälle, i alla sociala media. Men sådant måste bemötas i en fri och öppen debatt. Tyvärr väljer våra politiska företrädare hellre censur – vilket kan bero på bristande vilja, förmåga eller förnuft.

Att ta debatten kräver att man har en viss klangbotten vad gäller den västerländska liberala demokratins grundläggande värden och våra medborgerliga fri- och rättigheter. Vilket man kan ifrågasätta om de politiker som ständigt vill utöka övervakningsstaten och censurera internet besitter.

Vad gäller de böter som utfärdats för »bristande transparens i X:s annonsarkiv« och »underlåtenhet att ge forskare tillgång till offentliga uppgifter« kan man möjligen förstå om X inte vill lämna ut sådant till aktörer som de upplever som fientligt sinnade. Plus att det är omstritt huruvida EU:s jurisdiktion verkligen omfattar amerikanska företag.

Ironiskt nog lyckades EU-kommissionen själv bryta mot EU:s regelverk om micro targeting med proxydata för riktade politiska annonser på X, i syfte att påverka opinionen för ett ja till Chat Control 2.

Det finns skäl att ana politiska motiv bakom denna konflikt. EU:s politiker, byråkrater och journalister ogillar Elon Musk och det faktum att det finns en social medieplattform som tycks vara bortom deras kontroll.

Visst, man kan ogilla Musk för mycket. Själv skulle jag önska att han ägnade sig lite mer åt källkritik. Musk och jag har motsatta åsikter om Ukraina. Och jag känner en viss frustration över att DOGE inte kom att ledas av någon som visste hur systemet fungerar, var liken är nergrävda och var man måste tänka ett varv till för att nå önskat resultat. Musk stöder dessutom en del politiska krafter i Europa som jag tycker är obehagliga.

Men han har rätt att tycka vad han vill. Och han erbjuder en social medieplattform med mer taköjd än andra. X ger vanligt folk möjlighet att ventilera sin oro och frustration – som ju inte försvinner om man lägger locket på. X ger människor möjlighet att ifrågasätta, lägga sig i och utkräva ansvar. Vilket naturligtvis inte uppskattas av makthavarna.

Vad gäller EU:s Digital Services Act – så har vi redan kritiserat att implementeringen fokuserar på censur, men att kommissionen än så länge ignorerat vad DSA har att säga om användarnas rättigheter. Samt att hela lagstiftningpaketet egentligen är onödigt.

• EU: Kommissionen bötfäller X 120 miljoner euro enligt förordningen om digitala tjänster »
• US Secretary of State Marco Rubio på X: The days of censoring Americans online are over. »
• BBC: US hits out at EU’s ’suffocating regulations’ after it fines Elon Musk’s X »
• Reuters: X gets $140 million EU fine for breaching content rules but TikTok settles »
• DW: EU hits X with €120 million fine over breaking digital rules »

Tidigare:
• HO: EU customs deal with the USA: finalization delayed due to dispute over DSA »
• DigiWatch: Trump threatens sanctions on EU over Digital Services Act »
• Reuters: Exclusive: Trump administration weighs sanctions on officials implementing EU tech law, sources say »

Relaterat:
• EU/DSA: Vad hände med användarnas rättigheter? »
• Behöver vi speciella lagar för internet? »

CC0

Riksdagsbeslut: Regeringen kan ge sig själv makt

av

Nu får regeringen rätt att även i fredstid stifta lagar och utlysa undantagstillstånd utan att först fråga riksdagen.

Igår fattade riksdagen det första av de två beslut som krävs för att ändra grundlagen, så att regeringen kan ge sig själv makt att utfärda förordningar utan att behöva fråga riksdagen. Denna fullmaktslag kan användas när regeringen anser att det behövs.

Detta är ett steg bort från den princip om maktdelning som är viktig i en demokrati. Om någon av demokratins institutioner börjar göra helt galna saker skall de andra kunna säga stopp. Det är denna säkerhetsventil som nu pluggas igen.

Vilket är ett anmärkningsvärt steg i fredstid. (I krig har regeringen friare händer.)

»The chief safeguard of freedom is the separation of powers.«
– Friedrich Hayek

Förslaget kommer ursprungligen från en parlamentarisk kommitté och stöds av alla utom MP. Detta är vad som gäller:

Det handlar om att ge regeringen särskilda befogenheter att meddela föreskrifter vid kriser i fredstid, inklusive inskränkningar av våra fri- rättigheter.

  • De nya befogenheterna får bara aktiveras i allvarliga fredstida krissituationer.
  • Riksdagen kan aktivera befogenheterna med tre fjärdedels majoritet.
  • Regeringen kan aktivera befogenheterna på egen hand om riksdagens beslut inte kan avvaktas. Riksdagen ska då godkänna beslutet i efterhand med samma majoritet.
  • Föreskrifter som regeringen meddelar på egen hand ska framläggas för riksdagen inom en vecka och prövas inom 30 dagar.
  • Riksdagen kan stoppa befogenheterna eller upphäva föreskrifter.

Regeringen kommer alltså att kunna ge sig själv mycket långtgående befogenheter med så kallade aktiveringsbeslut.

Det enda regeringen inte skall få göra på egen hand är att »stifta, ändra eller upphäva grundlag, riksdagsordningen eller lag om val till riksdagen«. Men allt annat.

Som förslaget är skrivet kan en regering förhala riksdagens möjlighet att upphäva ett beslut som den fattat på egen hand.

»Freedom is guaranteed only where the power of government stops.«
– Hannah Arendt

Vad är då en »allvarlig kris i fredstid«? Det får regringen bestämma själv.

Men i förarbetena ges några exempel: It-attackerna mot Coop i Norrbotten, finanskriser, flygkapningar, skogsbränder, värmeböljor, snöoväder, finankriser, flyktingkriser, tunnelbygget genom Hallandsåsen med mera.

Vilket sett i backspegeln är kriser som vi ändå kunnat hantera utan att kringgå den parlamentariska demokratin.

Det är rätt uppseendeväckande att riksdagens partier är beredda att ge sina värsta fiender oinskränkt makt, om så bara under en kortare tid.

Och det fattas inte kontroversiella ämnen som skulle kunna stämplas som en allvarlig kris av olika regeringar, från klimatet till invandringen. Och galna beslut kan ställa till med stor skada även om de bara gäller en kort tid.

Detta har förbigåtts med tystnad i svensk samhällsdebatt och media.

Det andra och slutliga beslutet för att ändra grundlagen kommer att fattas efter nästa riksdagsval, oavsett vem som då får makten.

Demokratins paradox är att den kan avskaffa sig själv.

»It may be too great a temptation to human frailty, apt to grasp at power, for the same persons who have the power of making laws to have also in their hands the power to execute them.«
– John Locke

• Riksdagen: Stärkt konstitutionell beredskap »
• Vårt remissvar (PDF) »
• Timbro: Har nöden ingen lag? »
• Riksdagen vill ge regeringen rätt att införa undantagstillstånd på lösa grunder »
• Regeringen får rätt att utlysa undantagstillstånd utan att fråga riksdagen »
• Stoppa fullmaktslagen! »
• Fullmaktslagen, regeringen och maktdelningen »
• En bugg i fullmaktslagen? »
• Grundlagsändring ger regeringen makt att stifta lagar utan riksdagsbeslut »

CC0

EU, nätcensur och hatlagstiftning

av

Vi håller på att få statligt godkända nätcensorer vars opartiskhet kan ifrågasättas. Samtidigt blir »hat« ett EU-brott med gemensam definition och lägsta straff.

Enligt EU:s Digital Services Act (DSA) skall medlemsstaterna utse Trusted Flaggers / »betrodda anmälare«. Dessa skall ha en direkt kanal till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som snabbt bör plockas bort.

En Trusted Flagger kan vara en myndighet, en branschorganisation, expertorganisationer, akademiska organisationer, NGO:er eller liknande. I Sverige kommer de att utses och hanteras av Post & Telestyrelsen (PTS).

Formellt sett skall de bara flagga olagligt innehåll. Men DSA öppnar även för att de skall kunna hjälpa plattformarna att hålla efter vad som föreskrivs i användarvillkoren, vilket i så fall även kan vara icke olagligt innehåll.

Det första problemet är att vi kommer att få ett slags statligt godkända nätcensorer som får rätt att rekommendera att innehåll plockas bort utan föregående rättslig prövning.

Det må vara en sak om en privatperson eller godtycklig organisation påpekar att visst innehåll på sociala media förmodligen är olagligt.

Men det är något helt annat när anmälaren är utsedd och godkänd av staten. Denne kan då i någon mening sägas handla på statens mandat eller med statens goda minne. Och staten, dess funktionärer och ombud bör inte få censurera något utan föregående rättslig prövning.

Speciellt inte icke olagligt innehåll (även om det bryter mot sociala medias användarvillkor).

Ett annat problem är att vissa Trusted Flaggers kan ha och driva en egen agenda.

Än så länge är detta inte något större problem i Sverige, då de enda två Trusted Flaggers som ännu är utsedda är barnrättsorganisationen ECPAT och Svenska Stöldskyddsföreningen. Båda bör vara kvalificerade för att avgöra om innehåll inom deras sakexpertis är lagligt eller ej.

Det blir knepigare om organisationer som utses till Trusted Flaggers har en mer politisk agenda, som kan misstänkas färga deras omdöme. I Tyskland har man utsett ett par kontroversiella organisationer som arbetar mot hat på nätet till Trusted Flaggers. Och vad som är att betrakta som hat öppnar för ett stort mått av subjektivitet.

De svenska socialdemokraterna krävde nyligen att Sverige utser fler Trusted Flaggers. Till Epoch Times har Anders Ygeman (S) sagt att exempel på sådana kan vara Expo och Doku. Vilket är intressant då båda dessa är något av ett rött skynke för var sin sida av det politiska fältet.

Om de strikt ägnar sig åt att rapportera in sådant som är uppenbart olagligt är det kanske en sak. Men om de även skall börja tolka sådant som regleras i respektive plattforms användarvillkor finns en uppenbar risk för politiskt färgade beslut och kontroverser.

I DSA kan vi läsa att Trusted Flaggers även skall medverka vid analys av systemrisker; att de skall ha ett utökat samarbete med sociala media; att de skall medverka vid utbildning för sociala plattformar samt att de skall bidra till utformning av uppförandekoder. Vilket är att gå långt bortom att bara påpeka vad som är direkt olagligt.

Den risk vi måste vara observanta på är om vi får Trusted Flaggers som låter en egen agenda styra sina handlingar. Och den risken är tyvärr uppenbar.

Det tredje problemet är vad som för tillfället är olagligt.

I till exempel Tyskland är förolämpningar olagliga, speciellt online – på ett sätt som begränsar yttrandefriheten, fri debatt och fri åsiktsbildning. I kombination med att man utsett Trusted Flaggers vars opartiskhet ifrågasatts kan det bli problematiskt.

I sammanhanget vill vi påminna om att EU är på väg att göra »hat och hot« till ett »EU-brott« med gemensam definition och ett gemensamt minsta straff.

Hot må vara en sak, det är en handling som kränker någon annans säkerhet. Men hat är en känsla. Vad som upplevs som hat är subjektivt. Och här svävar man på målet.

En resolution från Europaparlamentet säger att vad som i sammanhanget skall anses utgöra hat »must not be limited only to certain grounds or motivations«. Vilket låter oroväckande. Man efterlyser även en »holistisk respons« och en »multidimensionell approach«.

Detta är gummiparagrafer som kan öppna för i stort sett vad som helst.

Om vi nu tar ett steg tillbaka och ser till helheten, då får vi följande:

  • Statligt godkända nätcensorer som kan rekommendera att (bland annat) olagligt innehåll plockas bort från sociala media utan föregående rättslig prövning.
  • Man kan ifrågasätta vissa presumtiva Trusted Flaggers opartiskhet och agenda.
  • Vi är på väg att få en EU-lagstiftning som gör »hat« till ett brott, utan att närmare slå fast exakt vad som menas med termen eller vad det är som skall bli olagligt att uttrycka.

Vad kan möjligen gå fel?

CC0

Staten oroas när britterna tycker fel

av

Brittiska myndigheter bygger nu upp en struktur för att identifiera och motverka oönskade eller riskfyllda narrativ online. Eftersom folk tycker fel.

Storbritannien blir allt mer dystopiskt. Deras Online Safety Act har medfört ID-krav på allehanda sidor online, vilket hanteras av utomstående företag med varierande pålitlighet och säkerhet.

Samtidigt tas människor som varit allt för upprörda på sociala media till polisstationen och får sina hem genomsökta, trots att inget olagligt förekommit. Termen är »non-crime hate incidents«.

Nu toppas detta med projektet »Resist« som går ut på att identifiera och motverka oönskade eller riskfyllda narrativ online. Eftersom folk tycker fel.

Det handlar just nu huvudsakligen om asylinvandringen och de problem den fört med sig. Men det är av mindre betydelse vad det för tillfället gäller. Det som är problematiskt är om staten försöker styra vad som i grunden är en politisk debatt.

Syftet är säkert ädelt – att minska polarisering och främlingsfientlighet. Men det är inte helt uppenbart att det målet nås genom att staten säger åt folk vad de skall tycka.

Än så länge gäller Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna i Storbritannien. Artikel 10 säger »Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Men britterna menar att man håller sig inom konventionens undantag för allmän säkerhet och vad som sägs om att förhindra oordning. Vilket är en ren tolkningsfråga.

Problemet med detta förhållningssätt är att man riskerar att göra allt mycket värre. Oförlöst frustration och vrede blir inte mindre för att man försöker förminska den. Det lägger snarare ytterligare sten på börda. Varpå trycket ökar tills riktigt dåliga saker händer.

Man måste kunna diskutera verkliga förhållanden. Problemet uppstår när en sådan diskussion inte är förenlig med de för tillfället rådande politiska prioriteringarna. Vilka de än må vara.

Detta är inte raketforskning. Enda sättet att hantera människors oro är att ta debatten. Men det gör man helst inte. Istället presenterar man kontra-narrativ som man förväntar sig att folk skall rätta sig efter.

• Government guidance advises monitoring for ‘high-risk narratives’ that could ‘create new tensions’ »

CC0

Nu rullas EU:s nya nätcensur ut

av

Statligt godkända nätcensorer skall få rekommendera att innehåll plockas bort på nätet – utan föregående rättslig prövning.

Enligt EU:s Digital Services Act (DSA) skall alla medlemsstater ha utsett så kallade Trusted Flaggers till årsskiftet. Vilket dock bara skett i dygt hälften av länderna.

En Trusted Flagger (sv: betrodd anmälare) är till exempel en organiation, myndighet eller branschorganisation som får en direktlina till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som skall plockas bort.

Egentligen skall de fokusera på olagligt innehåll. Men DSA anger också att de bland annat skall hjälpa till att identifiera innehåll som bryter mot plattformarnas användarvillkor, även om det inte är olagligt.

Vilket innebär att en statligt godkänd aktör inte bara får rätt att rekommendera censur utan föregående rättslig prövning – utan i praktiken censur även i fall där inget olagligt föreligger. Det känns som en tveksam konstruktion i en demokratisk rättsstat.

Speciellt ifall en Trusted Flagger som företräder ett visst (sär)intresse kommer att rekommendera censur av innehåll där organisationen i någon mening är part i målet.

Om man ser till EU-kommissionens lista över godkända Trusted Flaggers märker man snabbt att många av dem sysslar med att bekämpa »hat och hot« online. Just »hat« är ett område som öppnar för ett stort mått av subjektivitet.

När EU nu stressar på för att det skall utses fler Trusted Flaggers är risken uppenbar att man fyller på med organisationer som företräder särintressen som främst vill främja sin egen agenda – genom den makt som nu tilldelas dem över det fria ordet online.

Detta riskerar att bli ytterligare ett område där missriktad välvilja kommer att ställa oss inför nya, oförutsedda och oönskade problem.

Om bara någon hade varnat för detta i tid…

• DiscloseTV: The EU censorship network expands »
• TKP: EU-Zensoren-Netz weitet sich aus »
• EU-kommissionens lista över godkända Trusted Flaggers »

Äldre bloggposter i ämnet:
• Trusted Flaggers – EU:s nya nätcensur dekonstruerad (april 2022) »
• Möt de nya statligt godkända nätcensorerna (november 2024) »

CC0

EU:s demokratisköld – demokratins bröstvärn eller sanningsministerium?

av

EU-kommissionens presentation av en europeisk demokratisköld stärker våra misstankar. Man tänker försöka försvara demokratin med byråkrati.

Idag presenterade EU-kommissionen sin Democracy Shield. Utifrån tidigare information har vi beskrivit den som att EU tänker försvara demokratin med byråkrati. Nu skulle vi äntligen få veta vad det är man tänker göra.

Ett enkelt omdöme är att det är mycket floskler och väldigt få svar på frågan: Hur?

Syftet med skölden sägs vara att stärka demokratins motståndskraft i EU-länderna: skydda fria val, oberoende medier, ett starkt civilsamhälle och motverka informationsmanipulation och desinformation.

Vilket vid ett första påseende kan låta bra. Tills man börjar fundera närmare på vad det egentligen innebär och hur det skall gå till.

Uppenbarligen handlar det om att kontrollera flödet av information i vårt samhälle, vilket i sig kan vara problematiskt ur ett demokratiskt perspektiv.

Åtgärderna delas in i tre huvudområden:

  1. Säkerställa integriteten i informationsmiljön – att motverka desinformation och utveckla digital läskunnighet. Man vill även skapa ett EU-nätverk av faktagranskare.
  2. Stärka institutioner, fria och rättvisa val, samt oberoende medier – även om val är nationellt ansvar, tas stödåtgärder fram på EU-nivå.
  3. Öka samhällelig resiliens och medborgarengagemang – bland annat genom bättre digital och mediekompetens bland medborgarna. Kommissionen har i sammanhanget tagit fram en EU Strategy for Civil Society.

Vi får också veta att man skall inrätta ett European Centre for Democratic Resilience. Där skall man sätta upp en plattform för att synka sitt arbete med civilsamhällets organisationer, researchers, akademien, fact checkers och media.

I Kommissionens pressmeddelande säger President von der Leyen:

»Democracy is the foundation of our freedom, prosperity, and security. The European Democracy Shield will reinforce the core elements that allow citizens to live our shared democratic values every day – free speech, independent media, resilient institutions, and a vibrant civil society. This is Europe’s strength and we must increase our collective capacity to protect it at all times.«

Fortfarande hänger frågan i luften: Hur?

Någonstans i allt detta måste någon bestämma vad som är rätt och fel, sant eller falskt. Vilket kan vara en frestelse för den som för tillfället har den politiska makten.

Det här kan landa hur som helst. Från att framgångsrikt skydda oss mot krafter som på riktigt vill skada oss – till ett Sanningsministerium som håller efter folk som tycker fel.

Kommissionen säger att initiativet inte skall inskränka yttrandefriheten – men gränsen mellan skydd och kontroll är tunn.

Med tanke på den omfattande byråkrati som omgärdar EU:s demokratisköld (se tidigare bloggposter, länkar nedan) kan man anta att det i vart fall inte blir en särskilt agil verksamhet.

Nu kommer Europaparlamentet (där den svenske moderaten Tomas Tobé är ansvarig rapportör) och ministerrådet att ge kommissionens ramverk och ambitioner sin välsignelse. Vilket sedan kommer att uppfattas som grönt ljus för kommissionen att lägga konkreta förslag. Om vilka vi alltså vet väldigt lite.

Jag kan inte säga att jag blivit så mycket klokare efter dagens presentation. Vaksamhet rekommenderas.

• EU-Kommissionen: European Democracy Shield and EU Strategy for Civil Society pave the way for stronger and more resilient democracies »

Läs gärna våra tidigare bloggposter i ämnet:

• EU: Försvara demokratin med byråkrati »
• EU:s nya demokratisköld tycks mest bestå av byråkrati »

BBC-gate: Gör public service sökbart

av

Skattefinansierade public service bör göra alla sina nyhets- och samhällsprogram åtkomliga och sökbara online.

Medvetet partisk klippning och vinklad rapportering om en rad ämnen hos BBC skakar Storbritannien. Kan man lita på den public service som vi alla är med och betalar?

Det tycks som att även svensk public service oroas. Enligt uppgift har det avpublicerats en del hos SVT de senaste dagarna. På sociala media cirkulerar exempel på döda länkar.

Hur det än är med den saken väcker frågan liv i en av mina gamla käpphästar: Varför är inte i alla nyhets- och samhällsprogram i SVT och SR tillgängliga och historiskt sökbara online?

Då tänker jag inte bara på att kunna kontrollera i vilken mån sändningarna har varit (o)partiska. Det handlar framförallt om att komma åt dokumentation om historiska händelser och om vad olika aktörer i samhällsdebatten sagt under årens lopp.

Förr i världen hade i vart fall SR P1:s lördagsintervju ett bibliotek med tidigare sändningar. Vilket var en guldgruva för den som ville kontrollera vad politiker verkligen sagt. Men detta bibliotek är sedan länge borta från SR:s hemsida.

Man borde i vart fall enkelt kunna lägga upp alla nyhets- och samhällssändningar som sparats i digitalt format. Och med hjälp av AI skulle man kunna göra detta innehåll sökbart på djupet.

Istället är SVT och SR snabba på att av-publicera sändningar från sin webplats.

Inte minst med tanke på att SVT och SR är tvångsfinansierade med skattemedel bör den samlade produktionen av nyheter och samhällsprogram finnas tillgänglig i sökbar form online för allmänheten, media och forskare. Med fri citaträtt.

Det känns som ett öppet mål. Det skulle tillföra något värdefullt till det demokratiska samtalet. Och det skulle göra det lättare att utkräva ansvar.

Staten skall lämna vanligt hederligt folk ifred

av

Chat Control 2, Going Dark-projektet, Bakdörrs-lagen, Protect EU… Från alla håll bedrivs krypskytte mot rätten till privat, totalsträckskrypterad kommunikation.

Detta trots att rätten till privatliv och privat kommunikation är en grundläggande mänsklig rättighet.

Om staten bereder sig tillgång till innehållet i folks meddelanden och elektroniska kommunikationer (utan brottsmisstanke) uppstår en oemotståndlig frestelse.

Information är makt. Den som vet vad som händer kan få kontroll över andra.

Även om våra makthavare (för tillfället) inte uppvisar tecken på att vilja förvandla vårt samhälle till någon variant av 1900-talets utopiska dödskulter, så kan kontroll av människors korrespondens ändå komma att missbrukas. Av inkompetens. Av missriktad välvilja. Av överdrivet nit. Av egenintresse. Av aktörer som vill oss illa. Eller i namn av något överordnat mål.

Det är ju inte som att våra politiker och systemets funktionärer alltid uppvisat gott omdöme. Eller att våra system är vattentäta mot kriminella och främmande makt.

Man kan inte utgå från att staten alltid kommer att vara en aktör som respekterar individens frihet och rätt. Det saknas inte varnande exempel.

Ett land blir inte nödvändigtvis mer demokratiskt med tiden. Historen har lärt oss att vad som helst kan hända. Och att det kan gå fort.

Därför får vi inte ge upp kampen för rätten till privat, totalsträckskypterad kommunikation.

Staten skall lämna vanligt hederligt folk ifred.

(Vad gäller att övervaka buset finns redan hemlig dataavläsning – om misstanke om något brottsligt föreligger.)

CC0