Femte juli

Nätet till folket!

Demokrati

Under kategorin demokrati hittar du poster som rör vårt öppna, demokratiska samhälle och dess djupare värden. Demokrati är mer än fria val. Häri ryms allt från minoritetsskydd till yttrandefrihet och rättsstat.

Försvara rätten att vara anonym online!

av

Politiker som ogillar att folk ifrågasätter och lägger sig i vill göra det omöjligt att vara anonym på nätet.

Den tyske förbundskanslern Friedrich Merz säger »Jag vill se riktiga namn på Internet. Jag vill veta vem som talar.« Jo, hur skulle han annars kunna stämma undersåtar som kallar honom för saker som »Lügenfritz« (lögnar-Fritz) och »Lackaffe« (sprätt)?

I Sverige har Socialdemokraterna krävt skarp identifiering med ID för att skapa konton i sociala medier. Magdalena Andersson talar om att politiken måste ta kontroll över utvecklingen av internet.

Ute i Europa hörs liknande krav. Och idén om åldersgränser för sociala medier öppnar direkt eller indirekt för ID-krav för alla, även dig.

Jag hade min första strid med EU 2008. Det var en ovanligt arrogant estnisk socialdemokratisk ledamot i Europaparlamentet – utbildad journalist i Sovjetunionen – som ville förbjuda anonyma bloggar. Inget är nytt under solen.

Det finns massor av fullt giltiga skäl att vilja vara anonym. Till exempel för att kunna säga sin mening utan repressalier från sin omgivning eller från överheten. Folk som vill avslöja missförhållanden utan att riskera jobbet. Människor som vill uttrycka en åsikt utan att behöva bli offentliga personer. Dissidenter. Listan kan göras lång.

Att verka anonymt är ingen ny företeelse. Voltaire existerade aldrig utan var en pseudonym för François-Marie Arouet, som inte ville bli inlåst i Bastiljen igen.

Spinoza publicerade sitt banbrytande verk »Traktat om teologi och politik« anonymt. Hans mest kända verk – »Etiken« – vågade han aldrig ge ut under sin livstid av rädsla för förföljelse.

John Locke gav ut sina mest inflytelserika verk anonymt för att slippa represalier, däribland »Two Treatises of Government« och »A Letter Concerning Toleration«.

Thomas Hobbes publicerade sina senare verk anonymt eller utomlands för att undvika anklagelser om kätteri och politiska repressalier.

David Humes filosofiska debut »A Treatise of Human Nature« gavs ut anonymt 1739. Hans mest religionskritiska verk, »Dialogues Concerning Natural Religion«, var så kontroversiellt att han vägrade låta det tryckas under sin livstid. Det gavs ut anonymt först tre år efter hans död.

Innan Mary Wollstonecraft blev känd som en av feminismens grundare publicerade hon sin radikala politiska skrift »A Vindication of the Rights of Men« anonymt, eftersom det ansågs djupt olämpligt för en kvinna att delta i den tidens hårda politiska debatter.

Søren Kierkegaard använde pseudonymer som ett filosofiskt och pedagogiskt verktyg. Genom att låta olika »karaktärer« föra fram helt olika estetiska, etiska och religiösa livsåskådningar tvingade han läsaren att tänka självständigt och göra egna val.

Immanuel Kant gav ut vissa tidiga essäer anonymt och förbjöds av kung Fredrik Vilhelm II att skriva eller föreläsa om religion.

Där har ni några av den västerländska civilisationens stora tänkare, vars tankar av fullt giltiga skäl publicerades anonymt. Tankar som ogillades av överheten och som annars aldrig kommit att forma vårt samhälle.

Det är helt legitimt att vilja vara anonym.

De grundläggande mänskliga rättigheterna säger att var och en har rätt att »ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning«. Statligt ID-krav för att få yttra sig är i sammanhanget offentlig myndighets inblandning.

CC0

Valår: Pressa politikerna om övervakningsstaten

av

Här är några frågor om vår ständigt växande övervakningsstat som alla politiska kandidater borde svara på – innan valet.

I höst är det riksdagsval. En viktig fråga som sannolikt inte kommer att diskuteras är den ständigt växande övervakningsstaten. Det är problematiskt.

En första fråga som borde ställas till alla politiker är:

Övervakningsstaten växer ständigt. Vid vilken punkt anser du att det blir ett problem för vår demokrati och vårt samhälle? Varför och hur?

Det brukar öppna för intressanta diskussioner. Ingen politiker lär mena att en total kontrollstat där alla övervakas överallt, hela tiden är problemfri.

Så hur långt tänker man gå? Hur mycket övervakning skall vi ha? När blir det problematiskt och farligt? Har vi kanske redan gått för långt? Har man tänkt igenom det här?

Ett annat bra test är att fråga hur enskilda politiker ställer sig till EU-domstolens ställningstagande om EU:s upphävda datalagringsdirektiv. Enkelt sammanfattat:

Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

Det vill säga att generell och odifferentierad övervakning av hela befolkningen inte är förenlig med de grundläggande rättigheterna.

Detta är också en knepig fråga. Den pekar på skillnaden mellan övervakning av farliga människor och massövervakning av vanligt, hederligt folk utan misstanke om brott. Med förslag som Chat Control passeras den linjen. Hur motiverar man det?

Detta faller i sin tur tillbaka på de grundläggande mänskliga rättigheterna. Till exempel anger Europakonventionen (och EU:s rättighetsstadga) att…

»Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.«

Hur ställer sig de politiska kandidaterna till detta? Respekterar de de grundläggande mänskliga rättigheterna? Om inte – varför? Och vilka blir konsekvenserna om så inte är fallet?

Detta är bara några av de frågor som våra traditionella medier knappast kommer att ställa. Så då måste någon annan göra det. Det vill säga du och jag.

Innan kandidaterna börjar synas i valstugorna kan Almedalen vara en lämplig plats för att kräva svar.

CC0

DSA och kampen om verklighetsbilden

av

Det finns en ständig ängslighet för att någon skall säga något olämpligt. Om det sagda är rätt eller fel tycks vara av underordnad betydelse.

Det är ifrågasättandet av rådande förhållanden och berättelser – som utmanar dem som försöker forma samhället utifrån politiska visioner – som skapar dålig stämning.

Det är helt enkelt jobbigt när folk ifrågasätter och käftar emot.

Istället för att låta sina teser prövas i en fri och öppen debatt väljer agendans väktare att försöka tysta kritiken. Vilket EU:s Digital Services Act ger sociala medier i uppdrag att hantera.

Regelverket föreskriver inte exakt vad som skall tas bort eller döljas. Det får respektive plattform räkna ut själv. Men om de inte tolkar de underförstådda signalerna rätt kan de drabbas av astronomiska böter.

Resultatet blir överblockering. Irländska Appeals Centre Europe, som hanterar Facebook & Co, ändrar fattade modereringsbeslut i sex fall av tio.

Således inskränks det fria ordet mer än nödvändigt för att våra politiker vill kunna hålla händerna rena. »Vi har inte sagt att något speciellt skall vara förbjudet att uttrycka.«

Detta är inte rättssäkert. Om något skall vara förbjudet att säga skall det framgå vad och meddelas genom lag, efter en öppen demokratisk process. Vilket tycks vara precis vad EU försöker undvika.

EU:s Digital Services Act är på sätt och vis värre än traditionell censur, där man i vart fall vet vad som inte får uttryckas och vem som bestämt det.

CC0

Staten, AI och maktens frestelser

av

»Frestelsen att använda en kontroll- och övervakningsstat med AI:s kapacitet för politiska syften och egen vinning måste vara enorm.«

Jag är utvecklingsoptimist och gillar »artificiell intelligens«. Egentligen tror jag att maskininlärning är ett ord som leder mer rätt. System som kan ta in våldsamt stora mängder information och gå igenom den på ett ögonblick för att sedan redovisa resultatet i ett användargränssnitt som är anpassat för människor.

Men det finns naturligtvis risker med AI. EU har därför infört ett nytt regelverk för dess användning. Detta har dock ett undantag för polis och underrättelseväsen. Vilket råkar vara två områden där utrymmet för missbruk av tekniken är uppenbart.

Vilket även gäller statsapparaten i ett bredare perspektiv. Det är först nu som tekniken existerar för verkligt bred massövervakning, sociala kreditsystem, klimatkrediter och analys av vad som rör sig i folkdjupet. Detta är verktyg som kan användas av makthavare för att uppnå politiska mål och föra samhället i en mer auktoritär riktning.

I veckan klubbade riksdagen igenom en lag som – inom vissa gränser – tillåter polisen att använda kamerabevakning med automatiserad ansiktsigenkänning i realtid. Vilket sedan kan kopplas till olika databaser, datalagring och uppgifter som kan hämtas in online. Europol har redan fått rätt att bereda sig tillgång till information ur privata aktörers databaser.

Övervakningsstaten väver en allt tätare väv – under förevändningen att det är för att skydda oss från gängvåld, terrorister, farsoter och annat som vi är rädda för. Men som Hannah Arendt påpekar i sitt standardverk om den totalitära statens rötter…

»Brott mot de mänskliga rättigheterna kan alltid rättfärdigas med förevändningen att det rätta är lika med det som är bra eller nyttigt för helheten i kontrast till delarna.«

De flesta diktatorer och auktoritära system (förutom rena kleptokrater) menar sig verka för en god, större sak. För vilken man inte accepterar att enskilda individer står i vägen eller uppvisar bristande entusiasm.

Det finns mycket goda skäl för att rätten till privatliv är en grundläggande mänsklig rättighet. Information är makt. Och den stat som vet för mycket om sina medborgare kan även kontrollera dem, förtrycka oppositionella och befästa sin makt.

De grundläggande mänskliga rättigheternas funktion är att skydda individen mot övergrepp från staten. Därför är det oroväckande när staten (genom politiken) steg för steg inskränker och gör avsteg från dessa rättigheter.

Frestelsen att använda en kontroll- och övervakningsstat med AI:s kapacitet för politiska syften och egen vinning måste vara enorm.

CC0

Tyska politiker vill kontrollera vad folk ser i sociala medier

av

I Tyskland vill delstaterna lyfta betrodda mediers synlighet framför annan information i sociala medier och sökmotorer.

De tyska delstatliga mediemyndigheterna (Landesmedienanstalten) kan komma att få inflytande över nyhetsartiklars synlighet i sociala medier och sökmotorer.

Den här gången handlar det inte om censur utan om innehåll som plattformarna förväntas lyfta fram framför annat.

Det finns redan en tysk reglering som säger att betrodda mediers appar skall vara mer synliga i Apples och Googles app-stores än andra. Det man nu diskuterar är att lyfta fram visst innehåll från vissa mediehus i sociala medier genom att skruva på algoritmerna.

Landesmedien-anstalterna som bestämmer över detta är i teorin fristående. Men deras ledamöter utses av delstatsparlamenten, de finansieras av delstaterna och de utövar offentlig tillsyn. Så i praktiken är de politiska organ.

Att den politiska makten skall styra informationsflödet är en dålig nygammal tysk idé. Nu vill man alltså göra samma sak igen – men med förment goda intentioner (som avgörs av det för tillfället rådande politiska modet).

Hur detta är tänkt att gå ihop med Europakonventionens artikel 10 om yttrandefrihet är en gåta…

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Att delstatliga organ går in och prioriterar viss information högre än annan i folks flöden känns väldigt mycket som »offentlig myndighets inblandning«.

Man bör i sammanhanget hålla i minnet att begränsningar av de grundläggande mänskliga rättigheterna som regel motiveras med kollektivets bästa.

Det gäller även om det handlar om missriktad välvilja i namn av kampen för demokrati och mot desinformation.

Att mediefrågorna ligger på delstatsnivå i Tyskland beror på att man inte vill riskera att en central regering tar kontroll över alla medier (igen). Men då delstaternas mediemyndigheter samverkar och samordnar sig blir resultatet att alla ägg ändå läggs i samma korg.

• So bauen die Medienanstalten an einer Pflicht zur Bevorzugung „verlässlicher“ Medien in den sozialen Netzwerken »

CC0

Om EU lägger locket på kommer kritiken att koka över

av

Framtiden är dyster för ett samhälle där övervakningen ständigt expanderar och yttrandefriheten naggas i kanterna.

Driver man denna utveckling till sin spets blir vår framtid ett auktoritärt kontrollsamhälle där man inte får säga vad man vill.

Vad gäller yttrandefriheten är spelplanen komplicerad. På ena fronten har vi politiker som är fokuserade på att behålla makten, kontrollen och sin image. Och deras funktionärer.

De har skapat välmenade projekt och narrativ som ofta får oväntade och oönskade konsekvenser. Därför ifrågasätts de också av populistiska krafter när de kolliderar med verkligheten.

Dagens politiska ledare misstänker att vi kommer att få något slags odemokratiskt samhälle om någon annan än de själva har makten. Och de är övertygade om att de har rätt och att de kämpar för det goda.

På andra sidan finns oppositionella, samhällskritiker, besvärligt folk, oliktänkande, människor som oroas över utvecklingen i den praktiska verkligheten och som tycker att nu får det vara färdigtramsat. Att vi måste skärpa oss.

Dessa människor drivs främst av en önskan om att ordning skall råda och att vårt samhälle skall fungera på ett rimligt sätt. De betraktar politiker, myndigheter, medier och vad som kan kallas eliten som ansvariga för de problem som har uppstått.

Här uppstår en friktionsyta.

I vår uppkopplade värld kan vem som helst faktagranska, skapa opinion och lägga sig i med ett knapptryck. Inte alla är insatta i alla detaljer. Inte alla uttrycker sig elegant.

Vilket politikerna upplever som problematiskt och hotfullt.

Det är här EU:s Digital Services Act kommer in. Enligt DSA måste sociala medier ta bort skadligt innehåll och sådant som kan anses skapa »systemiska risker«.

Förenklat handlar det senare till exempel om sådant som kan påverka samhället, demokratin, val, folkhälsa, barns säkerhet, grundläggande rättigheter och det offentliga samtalet.

Eftersom nästan all information påverkar det offentliga samtalet kan begreppet tolkas brett. Till exempel påverkar den här texten det offentliga samtalet just nu.

Det finns ingen lista över vad som skall censureras. Det förväntas de sociala medierna räkna ut själva. Om inte kan de få miljardböter.

Resultatet blir övermoderering, skuggbanningar, demonetisering, avstängningar och att man tar in faktagranskare som ofta misstänks ha en egen agenda.

Om politiken inte vill eller klarar av att hantera verkliga problem ligger det nära till hands för den att i stället försöka tysta kritiken.

Frågan är dock om det är en hållbar plan att lägga locket på samhällskritiken. Det löser inga verkliga problem. Och det riskerar att fungera som en tryckkokare. Vilket bara eskalerar saker och ting ytterligare.

CC0

Merkel, sociala medier och demokratin

av

Tysklands tidigare förbundskansler Angela Merkel prisades idag av EU för sitt ledarskap. I sitt tacktal kritiserade hon sociala medier, som hon menar är ett hot mot demokratin.

Idag tilldelades ett 20-tal personer den nyinrättade Europeiska förtjänstorden. Bland dem Tysklands tidigare förbundskansler Angela Merkel. I sitt tacktal i Europaparlamentet sa hon bland annat:

»Och demokratin är också under press. Och här vill jag bara nämna ett område där Europeiska unionen enligt min mening idag är en föregångare. Det gäller utvecklingen av så kallade sociala medier, där fakta plötsligt inte längre är fakta, där sanningar kan kallas lögner och lögner kan kallas sanningar, där känslor och fakta blandas samman. Och därmed är själva grundvalarna för den europeiska upplysningen i fara.«

Naturligtvis missförstås och vantolkas en hel del i sociala medier. Som i all mänsklig kommunikation. Och som i traditionella medier.

Det hanterar man rimligen bäst genom att ta debatten, inte genom att försöka begränsa den.

Att Merkel av många hålls ansvarig för delar av dagens tyska och europeiska problem spelar sannolikt också in. Många är upprörda. Och en del av dem ger uttryck för sina åsikter och känslor på sociala medier — inte alltid på ett elegant sätt.

Det går därför att förstå att Merkel ogillar sociala medier. Men det är svårt att frigöra sig från misstanken om att det kanske snarare är kritiken i sig än informationsbäraren som stör henne.

Och detta är knappast unikt för Merkel. Makthavare har i alla tider haft ett komplicerat förhållande till offentlig kritik. Därför ser vi också återkommande krav på ökad kontroll över informationsflöden, hårdare reglering av nätplattformar och olika former av styrning av vad som anses acceptabelt innehåll online.

Merkels anförande kan ses som ännu en signal om att Europas politiska ledning vill koppla ett fastare grepp om internet och sociala medier. (Även AI fick för övrigt en kritisk passning i talet.)

Det känns som om detta är en kamp där insatserna hela tiden höjs.

• Se även MEP Charlie Weimers (SD) relaterade kommentar på X »

CC0

Det EU ser och inte ser

av

EU:s digitala politik motverkar sina egna mål och skrämmer bort nyföretagande.

EU:s nya app för åldersverifiering riskerar att öka beroendet av Apple och Google. Samtidigt säger man sig vilja minska vårt beroende av amerikansk Big Tech.

Man utesluter andra OS trots att EU-kommissionen har upphöjt ökad interoperabilitet till ett honnörsord i sina nya regleringar.

Det är svårt att få EU-ledarnas ord och handling att gå ihop.

Det är inte heller som att man gör det lättare för europeiska företag att slå sig in på marknaden. Eller att ens starta.

Det är bara Big Tech som har resurser nog att hantera all den compliance som följer med EU:s Digital Services Act och Digital Markets Act.

Det är en helt ny byråkrati som byggs upp i Bryssel och som förgrenar sig ut i medlemsstaterna när teknik, pappersexercis och innehåll skall regleras och kontrolleras.

Regelverken är ofta vaga kring vilket innehåll plattformarna förväntas agera mot. Men mycket tydliga med att företagen kan drabbas av astronomiska böter om de inte följer de politiska signalerna.

Jag håller fast vid min tes att politikerna inte begriper vad de sysslar med. De gör saker för att de låter bra – även om de i praktiken är verklighetsfrånvända.

De förstår inte att de skapar oväntade (well…) och oönskade konsekvenser. Deras utopiska idéer blockerar deras varseblivning.

Priset vi får betala är att Europa hamnar på efterkälken när företag etablerar sig i länder med rimligare lagstiftning och mindre byråkrati.

CC0

Var ett fritt och öppet internet bara en parentes?

av

Vi tar stora kliv mot ett mer reglerat och kontrollerat internet. Men varför just nu?

Låt mig börja med att säga att samma lagar och regler skall gälla på internet som i samhället i övrigt. Naturligtvis.

Men utifrån det borde vi väl inte behöva några särskilda lagar för internet över huvud taget?

Vad vi ser är specialregler. EU:s Digital Services Act, Digital Markets Act, Audiovisual Media Directive, Chat Control, åldersgränser med ID-krav och så vidare.

Vi skrev redan när DSA antogs att det var tillfället då politiken tog makten över internet. Samt att nästa mandatperiod i EU – det vill säga nu – är tidpunkten då politiken börjar utöva denna makt.

Eftersom allt för få brydde sig, har politikens planer rullat på. Och nu är vi där vi är.

Det är kanske orättvist att jämföra EU med länder som Kina och Ryssland, men delar av den tekniska infrastrukturen är i praktiken densamma: system för att kontrollera informationsflöden, identifiera användare och kartlägga kommunikation.

EU:s ambition att i ökande grad styra och kontrollera det offentliga samtalet online kan knappast ha undgått någon. Med datalagring öppnas möjligheten att skapa sociogram som kartlägger våra nätverk. Chat Control är i grunden en idé om att införa AI-stödd analys av innehållet i alla våra elektroniska meddelanden. Med EU:s digitala plånbok får vi ett samhälle där vi får blippa oss fram.

Verktygen är i stort sett desamma som de som används i skurkstater. Även om syftet hos oss för tillfället är ett annat. Vem som styr och vad som gäller i morgon kan vi inte veta.

Politiken lider av en oemotståndlig frestelse att reglera allt man kommer över. Det är det som är politikens grej. Man behöver motivera sin existens. Man får en möjlighet att ändra på samhället i linje med sina politiska visioner. Man får bestämma över andra.

Att detta tycks ske överallt samtidigt är oroväckande men inte speciellt konstigt. Politiken är ett internationellt nätverk där man åker på samma konferenser, lyssnar på samma talare, exponeras för samma idéer och utbyter erfarenheter. Samma ämnen trendar. Just nu är det politiska modet att försöka tämja internet.

Att internet har hamnat i politikens kikarsikte beror också på att nätet utmanar makten. Folk har fått en låda att tala ifrån. Besvärliga medborgare faktakollar, ifrågasätter och lägger sig i. Det narrativ man odlar utmanas. Motstånd mot dåliga förslag kan idag organiseras mer effektivt än tidigare.

Det är en ständig dragkamp. Vi måste fortsätta försvara yttrandefriheten, rätten till privatliv och ett fritt och öppet internet. Men vi behöver också en plan B: att granska, begränsa och kontrollera de kontrollsystem som nu byggs upp. För när sådana verktyg väl existerar tenderar de förr eller senare att missbrukas.

CC0

Europol bryter mot lagen – igen

av

Europol fortsätter att lagra stora mängder persondata i strid mot lagen. Och det är inte första gången.

Redan tidigare har Europol avslöjats med att lagra mer persondata än vad som är tillåtet. Då har man löst det genom att ändra lagen i efterhand. Europol har de senaste åren också fått utökat mandat. Trots detta klarar man inte att hålla sig inom lagens ramar.

Den här gången anklagas Europol för att använda ett informellt/skugg-IT-system utanför officiella regelverk. Systemet skall ha använts för att lagra och analysera stora mängder persondata, inklusive sådan som inte får sparas enligt EU-lag. Problemet rör särskilt bristande kontroll, transparens och rättslig grund för databehandlingen.

Vissa anställda menar att myndigheten »skyddar lagen samtidigt som den bryter mot den«. EU:s datatillsynsmyndighet (EDPS) har tidigare kritiserat Europol för olaglig lagring av stora datamängder. Trots detta tycks liknande verksamhet ha fortsatt via andra system.

Detta väcker frågor om rättssäkerhet, proportionalitet och tillsyn. Och det kommer lagom till att politiken vill utöka Europols mandat – igen. Samt dubbla dess budget.

Computer Weekly rapporterar:

»Previously unseen evidence indicates that vast volumes of sensitive data were made available to Europol’s analysts via the CFN [Computer Forensic Network], a system with significant security and privacy flaws that did not fully log who accessed data, or whether it had been modified or deleted. For years, it operated without effective official scrutiny, even as it became central to the agency’s analytical work.«

»Within a few years, though, the CFN evolved far beyond its original purpose, becoming what one former senior official described as a “black hole” for unregulated data analysis by Europol’s cyber crime unit. Large volumes of data could be stored and analysed with fewer constraints than in the agency’s formal systems.«

Det förefaller som att den europeiska polismyndigheten verkar utom demokratisk kontroll, trots att den redan har fått nästan allt den har pekat på.

Läs mer i Computer Weeklys granskning:
• ‘They protect the law while breaking it’: Inside Europol’s shadow IT system »

Relaterade tidigare bloggposter:
• Europol får fortsätta registrering av icke misstänkta (februari 2022) »
• EU gör Europol till ett europeiskt NSA (maj 2022) »
• Europol får utökat mandat för övervakning (maj 2022) »
• EU vill göra Europols olagliga registrering av icke misstänkta laglig (januari 2022) »
• Europol ges tillgång till persondata hos internetoperatörerna (oktober 2021) »

CC0