Femte juli

Nätet till folket!

Demokrati

Under kategorin demokrati hittar du poster som rör vårt öppna, demokratiska samhälle och dess djupare värden. Demokrati är mer än fria val. Häri ryms allt från minoritetsskydd till yttrandefrihet och rättsstat.

Brysseleffekten

av

EU:s regleringar av internet och IT drabbar inte bara oss européer. Till exempel får människor i andra delar av världen sin yttrandefrihet inskränkt till följd av de lagar som stiftas här.

EU har ambitionen att bli världsledande på IT-reglering. Som om det vore ett självändamål.

Eftersom internet är globalt kommer EU:s klåfingriga regler att få konsekvenser överallt. EU anser att dess förordningar har extraterritoriell räckvidd och att man har rätt att bötfälla utländska företag med astronomiska belopp om de bryter mot unionens regler.

Så det är enklast att göra som EU säger. När globala tjänster väljer att införa samma system överallt kan även användare utanför EU drabbas av övermoderering och förändrade krav på innehåll och algoritmer. Det vill säga få sin yttrandefrihet begränsad.

EU har tvingat fram maskinläsbar märkning av AI-genererad text. Anthropic låter meddela att det är ogörligt att anpassa modellen efter olika länders olika regler. Så man vattenmärker i princip allt som kommer ut ur maskinen som AI-genererat – oavsett var i världen användaren befinner sig. Det gäller även om du bara använt tjänsten för att redigera en text som du själv skrivit.

Eller ta frågan om Chat Control. Idén om client-side scanning är fortfarande inte avskriven bland vissa medlemsstater i EU:s ministerråd. Det vill säga spionprogram på system- eller applikationsnivå som granskar innehållet på din telefon, platta eller dator innan det krypteras och sänds.

Detta är något som i så fall riskerar att bli en allmänt accepterad standard – vilket kan göra det svårare, farligare eller omöjligt för oppositionella i auktoritära stater att kommunicera genom krypterade meddelandeappar. Det handlar om människors liv och frihet.

Att EU ofta går för långt framgår tydligt genom att man gång på gång tvingas backa från tidigare beslut på olika områden. Men då är skadan ofta redan skedd.

CC0

EU väljer kontroll före information

av

EU bemöter inte farliga rykten med bättre information, utan med krav på mer övervakning och faktagranskning. Det riskerar att göra plattformarna till verktyg för indirekt statlig informationskontroll.

Stormningen av den spanska exklaven Ceuta var problematisk med risk för omedelbara och dödliga konsekvenser. Men det är inte den första eller sista masshysterin med eller utan internet. Visst, internet kan öka spridningen – vilket bäst bemöts med konkret motinformation.

Är det någon som sett någon sådan motinformation – alls?

Det enda jag hittar är ett uttalande av EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen när stormingen i princip var över. På engelska.

»Dangerous crossings must stop immediately. Smuggling networks must be dismantled. And returns must be swift, as our rules allow.«

Då så. I vilken mån detta nådde eller påverkade unga marockaner är högst oklart.

I all ödmjukhet: Man hade kunnat meddela att »Gränsen till Ceuta är inte öppen. Den spanska domstolen har förbjudit omedelbara avvisningar till havs, men den har inte givit någon rätt att resa in eller stanna i Spanien. Den som tar sig över kan frihetsberövas, få sitt ärende prövat och därefter återsändas. Försök att simma över är olagliga och förenade med livsfara.«

Detta hade kunnat ske på arabiska, marockansk darija, franska och spanska genom betald geografisk annonsering i norra Marocko, via spanska och marockanska myndigheter och genom tydliga myndighetskonton på samma plattformar där ryktet cirkulerade.

Men så gjorde man inte. Istället skyller man på det internet vars genomslagskraft man själv inte förmår utnyttja. EU-kommissionär Henna Virkkunen skyller allt på främst Meta och TikTok.

»Platforms must act decisively in keeping the integrity of the digital space, in particular during crisis situations… (…) Monitoring must increase, cooperation with fact-checkers to be strengthened.«

Detta skall »följas upp på måndag«.

Dock framgår det inte vad som konkret skall övervakas, vilket innehåll som skall begränsas, hur desinformation skall definieras, hur detta är tänkt att gå till eller vilken rättslig grund som åberopas.

Det problematiska är inte att EU vill stoppa ett falskt rykte om att gränsen till Ceuta är öppen. Problemet är metoden: Kommissionen pressar privata plattformar att intensifiera övervakning och faktagranskning – samtidigt som den själv har makt att utreda och bötfälla dem enligt Digital Services Act, DSA.

Detta skapar en risk för indirekt statlig censur utan något demokratiskt eller rättsligt beslut om exakt vilket innehåll som skall begränsas.

Så här: DSA kräver att mycket stora plattformar skall bedöma och motverka så kallade systemrisker. Det innebär att lagligt innehåll kan få minskad spridning, varningsetiketter eller andra begränsningar om det bedöms bidra till exempelvis samhällsskada eller »eventuella faktiska eller förutsebara negativa effekter på samhällsdebatten«. Vilket är imponerande vagt.

I denna process utformar EU-kommissionen diffusa riktlinjer om »systemiska risker« vars betydelse plattformarna själva får gissa sig fram till. Blir det inte som kommissionen tänkt sig kan den besluta om miljardböter.

Plattformarna riskerar därför mindre genom att ingripa för mycket än för lite. Då får de ett starkt incitament att sänka räckvidden för osäkra uppgifter hur relevanta och i slutändan korrekta dessa än må vara. De kan även blockera sökord, vilket känns direkt orwellianskt, automatisera fler beslut och ge utomstående faktagranskare fria händer.

I ett snabbt händelseförlopp är uppgifter ofta osäkra, ofullständiga eller motstridiga. Det som på fredagen klassas som desinformation kan på måndagen visa sig vara korrekt, delvis korrekt eller åtminstone rimligt att diskutera.

Faktagranskning kan vara värdefull. Men faktagranskare är inte domstolar eller demokratiskt ansvariga myndigheter. De väljer vad som skall granskas, hur frågan skall formuleras, vilka källor som skall tillmätas auktoritet och hur osäkerhet skall värderas. De kan göra fel och deras urval, finansiering, metod och politiska utgångspunkter kan påverka vilka påståenden som granskas och hur de formuleras.

När utomstående faktagranskare används för att inskränka inläggs spridning, strypa annonsintäkter, påverka rekommendationsalgoritmer eller bestraffa konton vid upprepade överträdelser – då handlar det om något helt annat än att bemöta dålig information med bättre information.

Vilken soppa detta är. Ytterst handlar det om intern europeisk politik och kamp om narrativet, agendan och makten.

Never waste a good crisis.

• EU tells Meta, TikTok to boost monitoring, fact-checking »

Fråga politikerna om övervakningsstaten

av

Passa på att fråga politikerna om massövervakningen nu när de för en gångs skull är ute och möter väljarna.

Då är valrörelsen igång och ingen politiker talar frivilligt om problemen med övervakningsstaten och massövervakningen. Så vi får väl fråga dem.

Ta chansen varje gång du ser en politiker på ett torgmöte, i en valstuga eller på en skolpresentation. När valet är över lär vi knappast se dem igen på fyra år.

Med risk för att tjata, här är en fråga som är knepigare att svara på än den först ger intryck av:

Övervakningsstaten växer ständigt. Vid vilken punkt anser du att det blir ett problem för vår demokrati och vårt samhälle? Varför och hur?

Frågan lär knappast omvända någon politiker som håller sin partibok högst. Men det tvingar dem i vart fall att stanna upp och tänka efter ett ögonblick.

Och varför inte spela in deras svar och lägga ut i sociala medier?

CC0

Fler EU-regler som kan begränsa yttrandefriheten

av

I höst kommer flera skarpa EU-förslag som kan begränsa yttrandefriheten online och i sociala medier ytterligare. Låt det inte ske i tysthet.

På höstens att-göra-lista finns att hålla koll på EU:s arbete med dess »demokratisköld« och uppdateringen av direktivet om audiovisuella medietjänster (AVMSD).

• Demokratiskölden bygger på premissen att Europas demokratier utsätts för desinformation, utländsk påverkan, cyberattacker, hybridkrigföring samt manipulation av val och samhällsdebatt. Vilket säkert kan stämma. Det knepiga är att skilja sådant från helt legitim opinionsbildning, speciellt sådan som EU ogillar.

Som vi tidigare påpekat är ett problem med begrepp som desinformation, missinformation, informationsmanipulation, utländsk påverkan, skadliga narrativ och demokratiska risker att de saknar skarpa juridiska gränser.

Sådan otydlighet är ett mönster som känns igen från EU:s Digital Services Act, som instruerar de största plattformarna att identifiera och motverka brett formulerade »systemiska risker«. Lagstiftningen anger ett antal riskkategorier, men lämnar stort utrymme för tolkning. Plattformarna måste själva bedöma vad som omfattas och hur riskerna skall motverkas. Om EU-kommissionen anser att de misslyckats kan de drabbas av gigantiska bötesbelopp.

Därför är det viktigt att demokratisköldens olika åtgärder omgärdas av starka garantier för rättssäkerhet och yttrandefrihet när de nu utvecklas och genomförs. Europaparlamentet röstar om sin rapport i plenum efter sommaruppehållet.

• Uppdateringen av direktivet om audiovisuella medietjänster (AVMSD) är kopplad till demokratiskölden och förbereds just nu. Ett skarpt förslag väntas i slutet av året.

Det är inom ramen för denna uppdatering som man bland annat diskuterar att tvinga plattformar som visar användargenererad video (till exempel YouTube, TikTok, Instagram, Twitch, Kick, Rumble, Dailymotion och X) att lyfta fram betrodda aktörer (»media services of general interest«) – som public service – i användarnas flöden. Vilket innebär att alla andra innehållsskapare får minskad synlighet.

Detta väcker både principiella och praktiska frågor. Idén har stöd från delar av vänstern, där man efterfrågar mer kontroll över informationsmiljön – och från delar av högern, där frågan ofta ses ur ett nationellt säkerhetsperspektiv.

Det är också möjligt att AVMSD-översynen kommer att leda till utökad reglering av stora kanaler på YouTube & Co. Professionellt drivna kanaler kan redan i vissa fall betraktas som audiovisuella medietjänster, och det har höjts röster för att fler innehållsskapare skall omfattas av krav liknande dem som gäller för traditionella tv-kanaler.

Men översynen av AVMSD befinner sig fortfarande på ett tidigt stadium. Det är därför viktigt att granska processen innan institutionerna låser sig vid dåliga förslag. Ett första steg är att uppmärksamma och diskutera det som sker.

Utvecklingen i EU går generellt sett mot mer övervakning, mindre frihet online och en stegvis allt mer begränsad yttrandefrihet – i något slags enkelriktat flöde. Och i höst kommer viktiga policybeslut att fattas som kan få stor betydelse för vem som får synas, vad som får spridas och hur den offentliga debatten på nätet skall gå till. Låt det inte ske i tysthet och bakom stängda dörrar.

Relaterat:
• EU:s Demokratisköld – skydd eller åsiktskontroll? »
• EU vill ha mer SVT på Youtube »

CC0

Vem skall man rösta på?

av

Spelar det någon roll vilken regering vi får, vad gäller nätfrågor och grundläggande fri- och rättigheter?

Nu är det dags för riksdagsval igen. Vilket inte är någon särskilt munter historia, om man ser till internetfrågorna och våra fri- och rättigheter.

Oavsett om det blir Moderaterna eller Socialdemokraterna som leder landet efter valet får vi mer massövervakning, mindre frihet online och ett lite snävare utrymme för vad som får sägas. Ofta drivet av EU-lagstiftning som Chat Control, förslag om ID-krav online och implementeringen av Digital Services Act.

Även EU-frågorna hänger ihop med det svenska riksdagsvalet, eftersom det är regeringen som för Sveriges talan i EU:s ministerråd.

Moderaterna och MEP Tobé har fått mycket välförtjänt skit för Chat Control. Men jag tycker att sossarna kommer för lätt undan. De har varit entusiastiskt pådrivande för förslaget, även i dess ursprungliga och mest drakoniska form, med den dåvarande EU-kommissionären Ylva Johansson som arkitekt.

Om Moderaterna förstör internet för att de vill visa sig duktiga i EU-bubblan – så gör Socialdemokraterna det med större glöd, för att de ogillar ett fritt och öppet internet som inte går att kontrollera. De har alltid ogillat fri information. Magdalena Andersson säger sig vilja ta kontroll över utvecklingen.

Man får ändå säga att Moderaterna är modiga som bygger upp en aldrig tidigare skådad övervakningsstat och sedan lämnar över nycklarna till jakobinerna.

Liberalerna hatar skärmar. Kristdemokraterna vill ha ID-krav på Facebook. Centern är oftast emot Chat Control, men ibland för. Miljöpartiet är bara för rätten till privatliv när de är i opposition. Vänsterpartiet vet av erfarenhet att det är de som kommer att övervakas. Sverigedemokraterna har insett att det är dem man försöker tysta.

Jag har kommit fram till att det är dött lopp mellan de två lagen vad gäller nät- och rättighetsfrågorna, men av olika skäl och på olika sätt.

Att kontrollera och styra internet är som att valla katter. Det kommer inte att fungera. Men politiken kan ställa till med mycket skada genom att försöka.

CC0

Är det dags att skrota hetslagstiftningen?

av

Lagen om hets mot folkgrupp är ett subjektivt gungfly som utmanar den demokratiska rättsstatens grundläggande principer.

Lagen om hets mot folkgrupp är problematisk.

Den som i ett spritt uttalande eller annat meddelande uppmanar till våld mot, hotar eller uttrycker missaktning för en grupp eller en person med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck kan dömas till böter för ringa brott, fängelse i högst två år för brott av normalgraden och fängelse i mellan sex månader och fyra år för grovt brott.

Låt oss för tillfället bortse från uppmaningar till våld och hot, då sådant rör sig om handlingar som direkt kränker någon annans säkerhet. Sådana yttranden omfattas i huvudsak av annan strafflagstiftning, som bestämmelserna om uppvigling och olaga hot.

Det luriga är begreppet »uttrycker missaktning«. Det kan betyda lite vad som helst och lämnar utrymme för subjektiv tolkning. Det blir också komplicerat om det gör intolerans mot intolerans till ett brott.

Att uttrycka missaktning mot en religion, en religiös lära eller en organisation som vill omforma vårt samhälle och begränsa våra medborgerliga fri- och rättigheter torde vara jämförbart med kritik av en politisk idé eller organisation, vilket är tillåtet. Men gränsen blir otydlig om kritiken formuleras som ett angrepp på religionens anhängare som grupp.

Här finns också en principiell fråga om likhet inför lagen. Lagstiftaren tillerkänner vissa grupper ett särskilt skydd mot missaktande yttranden som andra grupper saknar. Detta är viktigt då principen om allas lika rättigheter inför staten och likhet inför lagen är central för en demokratisk rättsstat.

Historien visar vilka mörka och oerhörda konsekvenser det kan få när staten överger principen om lika rättigheter och börjar rangordna människor efter grupptillhörighet.

För att röra till det ytterligare gäller sedan 2024 ett tillägg till lagen om hets mot folkgrupp. Den nya regeln innebär att man kan dömas om man i ett spritt uttalande förnekar, ursäktar eller uppenbart förringar folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser eller aggressionsbrott som fastställts genom ett lagakraftvunnet avgörande från en svensk domstol eller en erkänd internationell domstol för folkrättsbrott. Dessutom måste uttalandet vara ägnat att uppmana till våld mot, hota eller uttrycka missaktning för en skyddad grupp eller någon som tillhör gruppen.

Här uppstår tolkningsfrågor. Vilket senast aktualiserats med Palestina-demonstranternas variant av skylten över ingången till koncentrationslägret Auschwitz, där texten »Arbeit macht frei« ersatts med »Gaza«. Är det att förringa folkmord? Är det att uttrycka missaktning för judar och israeler? Enligt åklagare (efter den första av flera anmälningar) är så inte fallet.

Hetslagstiftningen är ett rättsligt gungfly, där vissa former av grupptillhörighet ges ett särskilt straffrättsligt skydd medan andra lämnas utanför. Vilka kategorier som omfattas förändras dessutom genom politiska beslut över tid.

Vaga rekvisit, selektivt gruppskydd och kriminalisering av vissa yttranden skapar rättssäkerhetsproblem.

Generellt är det en god princip att stifta allmänna lagar som gäller lika för alla. Bestämmelser som är specialskrivna för det ena eller andra skapar gränsdragningsproblem och kan missbrukas eller få oförutsedda konsekvenser.

Lagen om hets mot folkgrupp är dessutom en inskränkning av yttrandefriheten – som är en grundläggande mänsklig rättighet.

Resultatet blir ett ängsligt samhälle där folk inte kan vara säkra på vad de får lov att säga. Vilket begränsar det demokratiska samtalet – och därmed minskar den mängd tillgänglig information som vi behöver för att kunna fatta bra beslut i ett allt mer komplext samhälle.

Enklast och förmodligen bäst vore att avskaffa dagens hetslagstiftning och låta hot och uppvigling hanteras av allmänna, gruppneutrala bestämmelser. EU:s rasismrambeslut hindrar dock Sverige från att helt avkriminalisera vissa former av rasistiska uppmaningar till våld eller hat och förnekande av internationella brott.

Dock bör vi kunna göra lagstiftningen snävare, tydligare och mer förutsägbar.

CC0

Rödflaggning hör inte hemma i en demokratisk rättsstat

av

Jag har svårt att släppa det där med att regeringen just tillsatt en utredning om »rödflaggning« av människor som kan antas ha »samröre« med kriminella organisationer.

Att man håller ett öga på folk som faktiskt misstänks för att ägna sig åt något brottsligt är en sak. Men att inskränka grundläggande rättigheter för anhöriga och andra personer som inte dömts för brott och som kanske inte ens varit medvetna om någon annans brottslighet är något helt annat.

Att begränsa vilka personer den flaggade får ha kontakt med, vilka områden personen får röra sig inom, dennes möjlighet att bedriva näringsverksamhet, inneha vissa typer av anställningar och förtroendeuppdrag samt att genomföra finansiella transaktioner är straff till sin verkan, vad staten än väljer att kalla dem.

I en demokratisk rättsstat skall ingripande sanktioner beslutas under rättssäkra former och kunna prövas av en oberoende domstol. Ingen skall straffas för något han eller hon inte gjort. Ingen skall heller hållas ansvarig för någon annans handlingar enbart på grund av släktskap eller bekantskap. Det är grundläggande.

Ändå tillsätts en utredning vars direktiv är att se om man kan låta myndigheterna göra just detta. Av en borgerlig regering, som i en rimlig värld borde stå upp för rättssäkerhet och individens fri- och rättigheter.

Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna säger…

»Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag.« (…)

Den slår även fast att var och en som blivit anklagad för brott skall betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts.

Gör man avsteg från detta öppnar man för godtycke, rättsövergrepp och rättslöshet. Vilket helt enkelt inte är acceptabelt.

Mediernas intresse är minimalt. Och med en begynnande valrörelse förväntas partifolket sitta ner i båten. Således kommer man undan med detta utan att någon bryr sig.

Skall det verkligen gå att göra karottunderlägg av våra grundläggande fri- och rättigheter i tysthet? Tänker de borgerliga partiernas väljare och medlemmar acceptera att deras ledare vaskar grunderna för hela den västerländska rättstraditionen?

Detta är förvisso »bara« ett utredningsdirektiv. Låt oss hoppas att utredningen kommer fram till att »rödflaggning« är olämpligt och oförenligt med grundläggande lagstiftning och konventioner. Å andra sidan brukar utredningar lydigt följa sina direktiv och leverera vad politiken beställt.

Rödflaggning är ett uselt och rättsvidrigt förslag som måste uppmärksammas i tid. Innan vi ställs inför fullbordat faktum.

• Regeringen tillsätter en utredning om en särlagstiftning för gängkriminella och ett mer effektivt kronvittnessystem »

• Regeringen: Riktade insatser mot kriminella organisationer – en särlagstiftning för gängkriminella Dir. 2026:67 »

• Rödflaggning – ett straff utan rättslig prövning »

• Dagens Juridik: Rödflaggning riskerar leda till godtycke och rättsosäkerhet »

CC0

Att tysta missnöje förvärrar polariseringen

av

När politiker försöker tysta missnöje i stället för att hantera dess orsaker förvärras polariseringen. Att lägga locket på löser inget. Det ökar bara trycket.

Politiker ser ofta internet som ett problem. Nätet ger människor en plattform där de kan ifrågasätta, kritisera, faktagranska, lägga sig i och käfta emot. Vilket är jobbigt för våra makthavare.

Man hör också politiker klaga över att nätet bidrar till polarisering och hat. Det känns som en halvfärdig tanke som inte ställer den i sammanhanget relevanta frågan: Varför?

Är det att människor reagerar på de problem de anser sig uppleva som är problemet? Eller är det de bakomliggande problemen som är problemet?

När partiboken, ideologin och den utopiska visionen får gå först kan det vara omöjligt för en politiker att erkänna – eller ens se – själva problemet. Då återstår bara att slå ner på reaktionen.

Det känns som en klen plan – som inte löser något, men möjligen gör saker värre.

Att avfärda människors oro eller irritation ökar polariseringen. Att lägga locket på ökar trycket. Tills man får något slags omstörtande motreaktion, som kunde ha undvikits om man hanterat sakfrågan i tid.

På så sätt kan politiker ironiskt nog komma att stärka politiska krafter som de själva avskyr.

Även när den som uttrycker sitt missnöje har uppenbart fel måste man ta debatten. Kanske speciellt just då. Att tysta folk stärker dem bara i sin uppfattning, även om den är felaktig.

EU är fullt sysselsatt med att bygga upp ett system för politisk och administrativ styrning av innehåll på nätet. I Tyskland och Storbritannien kan yttranden i sociala medier leda till polisbesök, husrannsakan, åtal och i vissa fall fängelse. Det gäller speciellt yttranden av politisk karaktär, samtidigt som gränsen mellan vad som anses vara brottsliga angrepp och legitim kritik inte alltid är självklar.

Men politiker och myndigheter tycks inte vara intresserade av att ta debatten i sak.

Att försöka kontrollera reaktionen i stället för att diskutera orsaken är ett närmast auktoritärt förhållningssätt. Och så vill vi väl ändå inte ha det?

CC0

Övervakningens kontrollmekanismer måste granskas

av

Domstolarna har sedan 2022 beviljat över 500 tillstånd till hemlig rumsavlyssning utan att avslå ett enda. Det väcker frågor om rättssäkerhetsgarantierna verkligen fungerar.

Varje gång nya hemliga tvångsmedel införs understryks att de skall användas rättssäkert och restriktivt. Tillstånd skall som huvudregel ges av domstol och offentliga ombud lyfts fram som en garanti för att den enskildes integritetsintressen tas till vara.

Nu rapporterar Dagens Juridik att inte en enda begäran om tillstånd för hemlig rumsavlyssning (över 500) har avslagits av domstol sedan 2022.

Tidskriftens chefredaktör William Eriksson skriver i en krönika…

»Antingen är åklagarnas bedömningar alltid perfekt avvägda. Eller så fungerar inte kontrollmekanismen och de rättssäkerhetsgarantier som vår justitieminister alltid framhåller när han pratar om utökade möjligheter till tvångsmedelsanvändning.«

Det finns skäl att frukta att det senare är fallet. Det vill säga att kontrollmekanismen inte fungerar. Och det gäller inte bara beslut om hemlig rumsavlyssning. Risken är att det går slentrian i all slags beslut om hemliga tvångsmedel, speciellt när dessa fattas utan insyn.

Detta väcker frågor om domstolarna ägnar sig åt självständig prövning eller bara rutinmässigt bifaller åklagarens begäran.

De offentliga ombud som skall bevaka den enskildes integritetsintressen och argumentera mot åklagaren bör också granskas. Gör de sitt jobb? Har de tillräckliga förutsättningar att göra det? Eller har de blivit systemets fångar?

Naturligtvis skall man kunna övervaka människor som misstänks för brott. Men det måste ske under rättssäkra former och med respekt för den kränkning av individens privatliv detta utgör. Siffrorna ger skäl att ifrågasätta om så alltid är fallet.

Enligt regeringens skrivelse till riksdagen om användningen av hemliga tvångsmedel under 2024 bidrog uppgifter från hemlig rumsavlyssning till att den misstänkte kunde åtalas vid 44 av de 102 brott som omfattades av nyttoanalysen. Det motsvarar 43 procent.

Det innebär inte att avlyssningen varit onödig i övriga fall eller att de misstänkta inte åtalats med stöd av annan bevisning. Rumsavlyssningen kan också ha fört utredningen framåt på andra sätt.

Men siffran bör ändå ställas mot att domstolarna sedan 2022 har beviljat över 500 tillstånd utan att avslå en enda ansökan.

Det bevisar inte att prövningen är slentrianmässig. Men det är ett anmärkningsvärt utfall som ger goda skäl att granska hur självständig och kritisk domstolarnas prövning faktiskt är, och vilken funktion de offentliga ombuden fyller i praktiken.

CC0

De många små stegens samlade förtryck

av

När EU reglerar uppstår oväntade och oönskade konsekvenser när olika regler förstärker varandra.

Det finns gott om politiska förslag i EU och Sverige om yttrandefrihet, övervakning, internets frihet med mera, som är oroväckande i sig. Men en än större fara ligger i hur dessa förslag kan komma att förstärka varandra. Några exempel…

Förra veckan skrev vi om en ny utredning som skall titta på att begränsa människors fri- och rättigheter utan att de dömts för brott – och i vissa fall även vad gäller brott de inte ens känner till. I namn av att bekämpa brottslighet.

Om du är släkt med eller direkt eller indirekt bekant med någon som misstänks för att ingå i en kriminell sammanslutning kan du rödflaggas och få kontakt- och rörelsebegränsningar, begränsningar av dina möjligheter att bedriva företag, förbud mot att inneha vissa typer av anställningar och förtroendeuppdrag samt att genomföra finansiella transaktioner.

Vilket är anmärkningsvärt nog i sig. Kombinera sedan detta med EU:s nya digitala plånbok / e-legitimation som börjar rullas ut i slutet av året. Om den digitala plånboken med tiden blir den normala nyckeln till offentliga och privata tjänster skapas också en teknisk infrastruktur genom vilken olika begränsningar kan verkställas omedelbart i stora delar av samhället.

Detta sker samtidigt som antalet övervakningskameror ökar, tillståndskravet för myndigheters kamerabevakning har avskaffats och polisen får använda automatisk ansiktsigenkänning i realtid i vissa situationer. Lägg därtill växande register och en allt mer omfattande samkörning av data mellan myndigheter.

Ta ett steg tillbaka och betrakta helheten. Det är inte ett kinesiskt socialt kreditsystem. Ännu. Men några centrala beståndsdelar börjar kunna urskiljas: omfattande datainsamling, myndighetsgemensam riskklassificering, skuld genom association och automatiserad verkställighet.

Eller ta EU:s förslag om Chat Control. Har man väl börjat granska innehållet i människors elektroniska meddelanden i jakt på vissa saker kan syftet lätt utökas.

Erfarenheten visar att övervakningssystem som införts för ett snävt och behjärtansvärt ändamål ofta drabbas av politiska krav på utvidgning. När tekniken väl finns blir tröskeln lägre för att använda den även mot andra brott.

Kombinera det med att EU är på väg att göra »hat« till ett EU-brott med gemensam definition och gemensamma minimiregler om påföljder. Hur lång tid kommer det att ta innan sådant kommer att omfattas av vad Chat Control förväntas söka efter i våra personliga meddelanden?

När infrastrukturen för automatisk granskning av privata meddelanden väl finns på plats blir det tekniskt enklare – och sannolikt politiskt mer lockande – att genom senare lagstiftning utvidga vilka brott och vilket innehåll den skall söka efter.

Resultatet kan bli att yttranden som i dag endast kan bestraffas när de sprids offentligt även upptäcks, registreras och blir föremål för myndighetsåtgärder när de förekommer i privata konversationer.

Ett annat exempel är åldersgränser för sociala medier. Alla kommer då – i något led – att bli tvingade att identifiera sig.

Några långsiktiga garantier för att detta inte kommer att kopplas till vem som uttrycker vissa åsikter eller gör vissa yttranden finns inte. När systemet väl finns på plats kan reglerna ändras i en handvändning.

Tillsammans med konton, IP-adresser, enhetsidentifierare och loggar kan ålderskontroller ytterligare försvaga möjligheten att uppträda anonymt eller under pseudonym.

Hur långt detta kan gå ser vi i Tyskland och Storbritannien – där människor har fått polisen bultande på dörren i gryningen, gripits eller åtalats för yttranden på nätet. Ibland för uttalanden som möjligen varit grova eller osmakliga, men utan att något konkret hot eller någon uppmaning till våld uttalats.

EU:s Trusted Flaggers (organisationer som certifierats av nationella myndigheter och vars anmälningar om påstått olagligt innehåll skall behandlas med förtur av plattformarna) och EU:s finansiering och institutionalisering av olika nätverk för faktagranskning hamnar i ett delvis nytt ljus – om man betänker EU:s planer på att innehåll från public service skall lyftas fram på bekostnad av annat innehåll på plattformar som Youtube.

Sammantaget blir det ett avsteg från yttrandefrihetens pricnip om att alla skall ha rätt att dela och ta emot tankar, åsikter och information utan offentlig myndighets inblandning.

Varje system har sitt eget behjärtansvärda syfte och sina formella skyddsräcken. Men när systemen kopplas samman kan resultatet bli ett samhälle där staten vet vem du är, vad du säger, var du befinner dig, vilka du träffar – och med ett knapptryck kan begränsa vad du får göra. Helheten blir då mer problematisk och hotfull än summan av delarna.

CC0