Terror-relaterat innehåll online minskar – krav på censur och uppladdningsfilter kvarstår

Ledamoten av Europaparlamentet Patrick Breyer (PP, DE) kommer med intressant information om den kritiserade EU-förordningen mot terror-relaterat innehåll online – TERREG – i en färsk bloggpost:

»The amount of terrorist content online is decreasing but EU governments are still calling for upload filters, reveal internal documents released by the EU Commission this week.«

Detta är viktigt. Trots att mängden terror-relaterad information online minskar – så vill EU:s medlemsstater i ministerrådet fortfarande ha såväl nedplockning av flaggat material inom en timma som uppladdningsfilter.

I sammanhanget bör påpekat att medlemsstaterna i början av den här processen (2018) själva var skeptiska till hela idén om en förordning mot terrorr-relaterat innehåll online, TERREG.

Det är också värt att notera att ministerrådet inte vill se några undantag för till exempel journalistik, forskning och organisationer som utreder krigs- och folkrättsbrott.

Förhandlingar pågår mellan Europaparlamentet, ministerrådet och EU-kommssionen.

Läs mer:
• Patrick Breyer »
• TERREG: Ännu ett akut hot mot ett fritt och öppet internet »
• Video: Säg nej till EU:s nya uppladdningsfilter »

Kultur- och demokratiministern vill inskränka yttrandefriheten – men vill inte berätta hur

MP-ministrarna Åsa Lindhagen (jämställdhet) och Amanda Lind (kultur och demokrati) skriver i Expressen:

»Detta är inte tider att vara naiv. Vi har sett förut vad som kan hända när gränser förskjuts för vad som går att säga. Sett hur samhällen förändrats i grunden. För att människor inte sa stopp, för att stegen längs det sluttande planet föreföll så små och obetydliga.

Det är hög tid att säga stopp.«

Det man syftar på är rasism – och att rasism normaliseras är inget som någon önskar. I vart fall väldigt få.

Debattartikeln väcker samtidigt massor av frågor, som den lämnar obesvarade.

Hur vill ministrarna sätta upp gränser för vad som »går« att säga? Var går i så fall gränsen, utöver vad som redan idag regleras i lag? Vem skall bestämma var denna gräns går? Utifrån vilka principer?

Det är samtidigt oroväckande att ministrarna inte med en stavelse tycks reflektera över det faktum att just inskränkningar i yttrandefriheten traditionellt sett har varit auktoritära, totalitära och odemokratiska regimers verktyg.

Ser man till historiens största tragedier – då är det snarare regimer än folket som piskat upp hat mot olika grupper i samhället. Vilket lett till förtryck, förföljelse och miljontals döda.

Det sluttande plan som nämns i citatet ovan kan lika gärna beskriva hur politiken – inte minst på EU-nivå – ständigt urholkar de medborgerliga fri- och rättigheterna i namn av än det ena, än det andra.

Man kan lätt få intrycket att det är kritik mot regeringens och Miljöpartiets politik som stör artikelförfattarna.

Därmed inte annat sagt än att rasism kan vara problematisk och att den är intellektuellt grund.

Ingen människa kan rå för vad hon föds till – och den enda måttstock individer kan mätas efter är deras handlingar. Vilket är en position som bäst försvaras i en fri och öppen debatt. Men om man bannlyser oönskade yttranden – då omöjliggör man även debatten och dess motargument.

Ministrarnas utspel är oroväckande och problematiskt. Miljöpartisterna måste svara på frågorna ovan. Exakt vilken slags yttranden är det de vill stoppa? Vem skall bestämma detta? Och hur är det tänkt att gå till?

Vem skall bestämma vad du får tycka på internet?

Att man inte får publicera vad som helst på internet är kanske inte så konstigt. Samma lagar bör gälla online som i den fysiska världen. Även om man sedan kan diskutera dessa lagar som sådana.

Men det finns en gråzon. Det handlar om publicering av sådant som inte nödvändigtvis är olagligt i sig – men som av olika skäl är oönskat.

I vissa fall är det rätt okomplicerat, som att annonsörer i de sociala plattformarna inte vill synas i kontroversiella sammanhang. Detta är förvisso olyckligt – men ändå något slags giltigt skäl för att plattformarna förbjuder till exempel våld och sex i sina användarvillkor.

Lite mer komplicerat blir det när annonsörer inte vill synas i närheten av vissa åsikter. Men ingen kan tvinga annonsörer att synas i sammanhang som de inte vill bli sammankopplade med – även om det ofta är onödigt fåniga och överdrivet ängsliga överväganden. Och de sociala plattformarna är beroende av annonsinkomsterna för sin existens.

Problemet här blir att åsikter som inte är mainstream kan komma att deplattformeras, även om det som skrivs och sägs är fullt lagligt.

Ett relaterat problem är när de sociala nätverken bannlyser vissa typer av innehåll (direkt eller i sina användarvillkor) på grund av politiska påtryckningar. Detta är uppenbart problematiskt.

Om politiken vill förbjuda vissa typer av yttranden – då skall detta ske genom lagar som stiftats i god demokratisk ordning, inom konstitutionella begränsningar och vars tillämpning skall vara föremål för en oberoende rättslig prövning.

Att privata företag får sätta sina egna regler för sin egen verksamhet är en sak. Men politiker som vill inskränka det fria ordet måste gå den demokratiska vägen – och inte direkt eller indirekt utöva påtryckningar mot plattformarna. Ett problem i sammanhanget är att det är svårt att veta vilka sådana kontakter som förekommer. Men exempel på när sociala media kallas upp till samtal med de politiska makthavarna saknas inte.

Nästa steg är lagstiftning mot visst innehåll (till exempel EU:s nya förordning om terror-relaterat innehåll online) eller mot sådant som döljs bakom det luddiga begreppet »hat och hot på nätet«.

Till att börja med är det problematiskt om sådan lagstiftning skapar olika regler för internet mot till exempel vad som får skrivas i en tidning eller sägas på ett offentligt möte.

Dessutom kräver bedömningen med nödvändighet ett mått av subjektivitet. Detta kan till och med sluta i att objektivt sett korrekta uttalanden kan komma att censureras – om någon känner sig kränkt, hotad eller förolämpad av dem.

I vissa EU-länder finns redan sådan lagstiftning. Tyskland har den hårt kritiserade NetzDG-lagen, som enligt kritikerna används för att skydda politiken från kritik. I Frankrike har vi den så kallade Avia-lagen som bland annat stadgar att hat och hot på nätet skall tas ner inom 24 timmar, eller i vissa fall inom en timma(!). Vilket för övrigt är regler som kan komma att speglas i EU:s nya förordning om terror-relaterat innehåll online (TERREG) – om ministerrådet får som det vill.

I nästa steg vill EU harmonisera all sådan lagstiftning till ett gemensamt EU-regelverk, inom ramen för den Digital Services Act (DSA) som just nu håller på att utarbetas.

Vi vet av erfarenhet att gemensam EU-lagstiftning ofta anpassas till de länder som vill ha de strängaste reglerna, helt enkelt eftersom de är mest högljudda och påstridiga.

Vi är alltså på väg in i en situation där den politiska makten kan komma att skydda sig mot kritik online – och det fria ordet på nätet kan komma att begränsas – i ett regelverk som beslutas högt över huvudet på folket. Det är oroväckande och problematiskt.

Lägg till detta att EU:s upphovsrättsdirektiv etablerade principen om uppladdningsfilter. Och med förordningen om terror-relaterat innehåll online utökas denna princip från att gälla upphovsrättsskyddat material till vissa åsikter.

Allt utan någon nämnvärd föregående offentlig debatt.

Kärnan i Trumps bråk med Twitter

Samtidigt som regeringar runt om i världen försöker inskränka vad som får sägas på internets sociala plattformar – så går USA:s president Donald Trump åt andra hållet. Efter att fått varningsetiketter påklistrade på några av sina tweets har han nu utfärdat en executive order.

Kärnan i denna tycks vara att om sociala nätplattformar censurerar eller flaggar inlägg som tveksamma – men som är lagliga och som inte bryter mot de allmänna användarvillkoren – då kan de komma att betraktas som publicister och därmed mista sin budbärarimmunitet.

Den underliggande tanken är att budbärarimmuniteten bara gäller så länge de sociala plattformarna släpper fram användares inlägg okommenterade, det vill säga att man är en neutral budbärare. Då kan man inte hållas ansvarig för vad som skrivs.

Om de sociala nätverken däremot lägger in egna värderingar, till exempel genom att flagga eller kommentera användares inlägg – då utför man en redaktionell handling, som man själva är ansvariga för. Då kan plattformarna mista sin budbärarimmunitet och komma att hållas ansvariga för allt som skrivs och sägs där.

Oaktat sakfrågan – så kan Twitter nu ha öppnat en dörr som borde ha hållits stängd, för deras egen skull. Det saknas nämligen inte krafter och politiker som mer än gärna vill döda just principen om budbärarimmunitet.

Sanningsministeriet

Jag fylls av olust över veckans utredning om att inrätta en speciell myndighet för psykologiskt försvar – med rätt att bedriva signalspaning. Att den betraktar internet som ett problem sägs rakt ut.

Visst. Organiserad utländsk påverkan kan vara ett problem. Men den kan påfallande ofta vara förvillande lik oorganiserade röster ur folkdjupet. Det är att göra det lätt för sig att avfärda känslig kritik som desinformation från ryska trollfabriker.

Här uppstår med nödvändighet något slags gråzon. För att ge sig in i det stora informationskriget måste den nya myndigheten först bli klar över vad som skrivs och vem som skriver vad. Om man letar efter något, då måste man betrakta helheten. Då är alla vanliga gaphalsar, aktivister, debattörer, medborgarjournalister, nätfyllon, åsikts- och alternativa nyhetssiter den höstack i vilken staten kommer att leta efter en nål. Med hjälp av signalspaning.

Innan vi vet ordet av kommer mandatet att utökas med hat och hot på nätet. Vilket är ett gummibegrepp som kan betyda och omfatta nästan vad som helst. I Tyskland och Frankrike har man infört mycket problematiska lagar på området.

En annan aspekt är att det redan idag är en massa tjafs om huruvida staten påverkar åsiktsbildningen. Och mer tjafs lär det bli om vi får en myndighet med uppdrag att säkra den sanna och rätta sverigebilden.

Lägg till detta att vi just nu håller på att få uppladdningsfilter på internet. Inte bara vad gäller upphovsrättsskyddat material, utan även åsikter, information och yttranden som ytterst definieras av politiken. Vilket leder till att allt som alla laddar upp kommer att granskas av algoritmer som i sin tur avgör vad som får publiceras. Vilket är förhandscensur.

Det är inte helt uppenbart att hotet mot demokratin och den fria åsiktsbildningen idag bara skulle komma från Putins trollfabriker. Vårt eget politiska system och vår egen lagstiftning är också på väg att bli ett allt mer påtagligt och lömskt problem.

Rätt konstruerad och inriktad skulle en myndighet för psykologiskt försvar möjligen vara en rimlig idé. Men sjösatt av samma människor som gav oss FRA-lagen, datalagringen, statstrojaner och som ständigt vill inskränka våra fri- och rättigheter av det ena eller andra skälet – så förbehåller jag mig rätten att vara skeptiskt avvaktande.

/ HAX

Uppdatering – fler skriver idag om utredningen:
• Håkan Boström: Gå inte i den ryska fällan »
• En ny myndighet för dig utgiven »

Utredning: Ny myndighet för psykologiskt försvar bör få tillgång till signalspaning

Idag har regeringen hållit en pressträff med anledning av att en utredning om Sveriges psykologiska försvar har överlämnats till inrikesminister Damberg.

Man menar att Sverige har ett behov av en ny myndighet, då det arbete som sker på området idag saknar styrning, samordning och ansvarsfördelning. Och påverkanskampanjer för att destabilisera vårt samhälle kan naturligtvis vara ett påtagligt problem.

Samtidigt som utredaren talar om vårt behov av att försvara demokratin och den fria åsiktsbildningen – så måste man vara medveten om att här finns en tydlig gråzon. Vad som är otillbörlig påverkan och vad som är en avvikande åsikt, opposition eller berättigade protester kan vara svårt att avgöra.

Detta ser vi till exempel i de länder som nu har protester mot lockdown i corona-krisens spår. Det finns starka misstankar om att delar av informationen kring detta kommer från trollfabriker i andra länder. Men samtidigt finns en fullt legitim kritik – då det ju faktiskt handlar om att inskränka medborgarnas fri- och rättigheter. Sådan kritik måste naturligtvis få förekomma. Samtidigt uppfattas den av många i ansvarig ställning som ett hot mot ett för tillfället samhällscentralt beslut, som inte bör undermineras.

Dessutom finns alltid en risk för att verktyg och rutiner för psykologiskt försvar kan missbrukas av en regering – av oförstånd, inkompetens eller i direkta propagandasyften.

En intressant detalj är att den nya myndigheten föreslås få tillgång till signalspaning, på samma sätt som till exempel Säpo.

Det är inte kristallklart varför. Men så här skriver man:

»Utredningen kan konstatera att informationspåverkan i många fall bedrivs så att den är svår att upptäcka, t.ex. med dold eller falsk avsändare eller inbäddad i andra aktiviteter. För att effektivt kunna hantera och möta påverkansaktiviteter behöver myndigheten ha en god förmåga att identifiera, analysera och bedöma information uti-från syftet att klarlägga eller avfärda samband mellan olika påverkans-aktiviteter.«

Ett par av utredningens ledamöter motsätter sig att ge den nya myndigheten tillgång till signalspaning.

Vad man än tycker om detta kan man konstatera att ändamålsglidningen vad gäller FRA-lagen fortsätter och att statens rätt till övervakning utökas med ännu ett steg.

Detta är några snabba puckar som reaktion på vad som presenterats. Nu är det dags för en mer noggrann genomläsning av den 244-sidiga utredningen.

Länkar:
• Regeringens presskonferens »
• Utredningen (PDF) »

”Övervakningssamhälle i coronans spår”

»Att så få hittills reagerat mot all denna övervakning är nedslående. För det stora problemet är kanske inte nu i det akuta läget, utan efteråt. Kommer verkligen staten att vilja släppa på alla dessa extra verktyg den tillskansat sig. Det kan ju komma en ny kris eller andra våg eller vad man nu vill motivera det med. Om vi inte passar oss kommer något av det värsta med coronapandemin kanske ha varit att vi normaliserat övervakningssamhället«

Henrik L. Barvå, Nya Wermlands-tidningen