Femte juli

Nätet till folket!

EUCD

EU:s upphovsrättsdirektiv gav oss politisk censur

av

EU:s hårt kritiserade upphovsrättsdirektiv från 2019 har lett till blockering av politiskt innehåll – trots att EU-domstolen slagit fast att så inte får ske.

2019 antogs med minimal marginal EU:s upphovsrättsdirektiv av Europaparlamentet. Det blev en del gnissel när det skulle införas i medlemsstaterna, men sedan blev det tyst. Så vad hände?

Den huvudsakliga kritiken riktades mot artikel 17 (tidigare 13) som gör nätplattformar ansvariga för vad deras användare laddar upp. Vilket i praktiken kraftigt urholkar deras tidigare budbärarimmunitet.

Här infördes ett ex ante-ansvar, det vill säga att man måste förhindra ett visst lagbrott (kränkning av upphovsrätten) i förväg. Vilket praktiskt sett bara kan ske med hjälp av uppladdningsfilter. Vilket i sin tur lett till överblockering.

I efterhand har EU-domstolen (mål C-401/19) gått in för att försöka skapa klarhet. Den kom fram till att artikel 17 endast är förenlig med yttrandefriheten om lagligt innehåll inte blockeras.

Domen säger att politisk satir, kritik och citat är särskilt skyddsvärda. Ändå sker blockering. Inte ett ord har ändrats i direktivet. Domen gör inte mycket mer än säger hur direktivet borde fungera. Vilket medlemsstaterna tycks strunta i.

Så hur ser det då ut på marken? Vilka konsekvenser har upphovsrättsdirektivet fått? Här är några högprofilerade fall…

I Tyskland har innehåll som citerar politiska partiers material i kritiskt syfte censurerats – trots att detta uppenbart faller inom undantagen för citat, kritik, parodi och pastisch enligt EU-rätten.

I Frankrike har samma öde drabbat klipp som kritiskt analyserat president Macrons tal.

I Spanien har innehåll om katalanska protester som använde korta nyhetsklipp (inom citaträtten) censurerats.

I Nederländerna har på samma sätt politiska videor om klimat- och migrationspolitik tagits ner eller begränsats automatiskt på grund av upphovsrätt till arkivklipp.

Detta trots att citat som används för kritik, recensioner, parodier, pastischer med mera alltså skall vara undantagna inom ramen för citaträtten. Och trots att EU-domstolen som sagt slagit fast att politisk satir, kritik och citat i sammanhanget är särskilt skyddsvärda uttryck.

EU:s upphovsrättsdirektiv har blivit ett verktyg för politisk censur. Vilket är extra oroande i dessa tider när det fria ordet online blir allt mer ifrågasatt.

Vad var det vi sa?

Bild: Demonstration mot upphovsrättsdirektivet, Berlin 2019.

CC0

EU-domstolen ger grönt ljus till uppladdningsfilter

av

Som väntat meddelade EU-domstolen idag att uppladdningsfilter i EU:s upphovsrättsdirektiv är tillåtna – om man respekterar de åtgärder mot överfiltrering som finns i direktivet.

Uppladdningsfilter var en av de stora stridsfrågorna i EU:s upphovsrättsdirektiv. Det blev verklighet efter att ett antal ledamöter (varav flera svenska) enligt egen uppgift röstade fel i Europaparlamentet.

Polen utmanade dock denna del av direktivet (artikel 17, tidigare 13) och tog frågan till EU-domstolen. Idag kom domen, som i stort sett följer generaladvokatens rekommendation.

Ur domstolens pressmeddelande (PDF):

The obligation, on online content-sharing service providers, to review, prior to its dissemination to the public, the content that users wish to upload to their platforms, is accompanied by the necessary safeguards to ensure that that obligation is compatible with freedom of expression and information.

The Court of Justice dismisses the action brought by Poland against Article 17 of the directive on copyright and related rights in the Digital Single Market.

Uppdatering: Ledamoten av Europaparlamentet Patrick Breyer (PP, DE) har funnit i vart fall några positiva saker i domen. Till exempel kan den leda till starkare skydd för laglig användning av upphovsrättsskyddat innehåll (”fair use”). Han menar också att dagens uppladdningsfilter inte klarar av att möta de krav som ställs upp i domen. Läs mer: Partial success against Internet censorship: Top EU Court severely restricts upload filters »

Början till slutet för alternativmedia på Facebook?

av

Facebook meddelar att de tecknat ett avtal med nationell och regional fransk media, för att mot betalning ha rätt att länka till material på dess siter. En uppenbar risk med detta är att det bara blir de stora mediehusen som kommer att synas, då små tidskrifter och alternativmedia inte omfattas av avtalet.

Bakgrunden är EU:s nya upphovsrättsdirektiv och dess länkavgifter, den så kallade länkskatten. Precis som dess kritiker fruktade omfattar det nya franska licensavtalet bara mediejättarna, som i detta fall organiseras inom l’Alliance de la presse d’information générale.

Det kommer (förmodligen) även i fortsättningen att vara möjligt för användare att länka till alternativmedia. Men det som lyfts fram på Facebook och dess nya franska Facebook News kommer endast att komma från Big Media.

En annan aspekt är att detta kommer att göra det ännu svårare för nya utmanare till existerande sociala media. Även om Facebook & Co har råd att betala miljarder för licensavtal – så är detta i princip omöjligt för mindre plattformar och startups.

En liknande lösning är att vänta i Sverige. Här är regeringens förslag till implementering av upphovsrättsdirektivet nu ute på remiss.

• TechCrunch: Facebook agrees to pay French publishers for news reuse »
• Facebook: Facebook France and L’Alliance de la presse de l’information partner to strengthen the news experience for people and publishers in France»

Ständigt, dessa uppladdningsfilter

av

Uppladdningsfilter tycks vara på väg att bli något slags standard i EU:s internetrelaterade lagstiftning. Men vill vi verkligen att allt vi laddar upp till publika plattformar skall förhandscensureras – av maskiner?

Det började med artikel 17 i EU:s nya upphovsrättsdirektiv (EUCD) – som i praktiken kommer att leda till uppladdningsfilter. Sedan kom förordningen om terror-relaterat innehåll online (TERREG) – som också kommer att leda till uppladdningsfilter. Och vad gäller den föreslagna Digital Services Act (DSA) finns det starka krafter som vill lägga till uppladdningsfilter som något slags allmänt verktyg för att motverka att oönskat innehåll sprids.

Till att börja med måste vi fråga oss om det alls är lämpligt eller önskvärt att all text, alla bilder, all video, alla ljudfiler med mera som vi lägger upp på olika plattformar skall förhandscensureras.

Det rimliga borde var att om någon på nätet – precis som i övriga livet – gör något olagligt, då blir detta en fråga för rättsväsendet när handlingen väl har skett. Om detta sedan kan slås fast i en oberoende rättslig process, då kan innehållet tas ner.

Därför är förhandscensur av pressen förbjuden i Sverige. Detsamma borde gälla online.

Nästa fråga är om vi verkligen vill att sådan censur skall skötas av maskiner. Algoritmer klarar inte att ta hänsyn till sammanhang, förstå humor eller satir, göra undantag för memer eller kritik. Man kan med säkerhet säga att uppladdningsfilter kommer att stoppa mer information än vad som från början var tänkt. Det vill säga även information som bör få publiceras.

En tredje invändning är att om uppladdningsfilter väl finns på plats, då är det en enkel sak att utöka deras användningsområde. Sådan ändamålsglidning förekommer nästan alltid.

Jag förundras över hur vissa politiska partier kan hävda att om andra partier kommer till makten, då hotas den svenska demokratin – samtidigt som de förstnämnda inte tvekar att rulla ut verktyg för censur, kontroll och övervakning som ju faktiskt kan användas av framtida regeringar just för att inskränka den svenska demokratin.

Europa hopplöst efter i plattformsekonomin

av

Gång på gång har EU fattat beslut om att bli ledande inom IT och digital ekonomi.

Det går som synes inte så bra. (Infographic från Dr. Holger Schmidt.)

Detta är kanske inte att förvånas över – då EU ständigt överreglerar och reglerar sönder marknaden.

Ta dataskyddsförordningen, GDPR, som exempel. Intentionen att användare skall ha makt över sin egen data är vällovlig. Men blev det så? För den vanlige användaren har denna lagstiftning inte märkts på annat sätt än att vi slentrianmässigt måste godkänna cookies oftare. Och för företagen har det inneburit påtagligt ökad administration och ökade kostnader. Då är det enklare för entreprenörer och riskkapitalister att söka sig utanför EU.

Eller EU:s nya upphovsrättslagstiftning. Regler som kräver uppladdningsfilter och idiotiska idéer som den så kallade länkskatten skrämmer företagen bort från Europa. Till exempel överväger Youtube om det överhuvudtaget går att verka inom EU när direktivet blir lag i medlemsstaterna. Vem vill starta något nytt i detta politiska klimat? Och även om nätjättarna – med alla sina resurser – klarar av att hantera kostsamma och komplicerade krav på till exempel uppladdningsfilter – så stängs dörren i ansiktet på alla små och nya aktörer. Därför kommer vi inte att få se nya nätplattformar, morgondagens nätjättar växa fram i Europa.

Exemplen är fler och nya krav på uppladdningsfilter och kontroll av innehåll är på väg i bland annat den nya förordningen om terror-relaterat innehåll online och med EU:s nya Digital Services Act.

EU håller helt enkelt på att hamna i digitalt bakvatten – som en direkt konsekvens av medvetet fattade politiska beslut.

Om ett år skall EU:s nya upphovsrättsdirektiv vara lag – vad händer?

av

Hur går det egentligen med implementeringen av EU:s nya upphovsrättsdirektiv i medlemsstaterna? Vi har samlat några aktuella länkar.

Emanuel Karlsten skriver om saken. Inga konkreta politiska förslag finns ännu  i Sverige och frågan har förberetts med ett samråd ordnat av Justitiedepartementet. Vad gäller Tyskland skriver han »i korthet kan sägas att allt upphovsrättskyddat material kommer filtreras, om inte upphovsrättshavaren på förhand märkt upp materialet som fritt för användning.« Här finns även en positiv nyhet. »De upphovsrättsinnehavare som missbrukar filtret och ”överblockerar” ord eller bilder som de inte äger, kommer förlora sin möjlighet att blockera under en tid.«. Ungern brottas med frågan om undantag för satir m.m. Nederländerna vrider och vänder på frågan om skyddsmekanismer mot överblockering.

Communia skriver mer om Ungern och Nederländerna. I en annan artikel granskar de Tyskland. Via tidigare Europaparlamentarikern Julia Reda har det tyska justitiedepartementets diskussionspapper (översatt till engelska) läckt ut. Och i Frankrike pågår som bekant en strid om huruvida Google skall tvingas betala »länkskatt«, där den franska staten och mediehusen för tillfället tycks gå segrande ur striden.

Slutligen har Piratpartiet en sammanfattning av läget i Tyskland, på svenska.

Rent allmänt kan man säga att många länder tenderar att införa något slags »fair use«-undantag i upphovsrätten för satir, kritik m.m. (Men vad hjälper det om de automatiska filtren inte kan förstå kontext och därmed inte kan undanta satir?) Frågan om risken för överblockering diskuteras också. Och allt tyder på att de olika nätplattformarna kommer att tvingas införa automatiserade uppladdningsfilter, trots alla politiska löften om motsatsen. Och »länkskatten« har blivit den surdeg man kunde frukta.

Även om det finns en del ljuspunkter, så tenderar allt som upphovsrättsdirektivets kritiker varade för vara på väg att bli verklighet.

Vem skall bestämma vad du får tycka på internet?

av

Att man inte får publicera vad som helst på internet är kanske inte så konstigt. Samma lagar bör gälla online som i den fysiska världen. Även om man sedan kan diskutera dessa lagar som sådana.

Men det finns en gråzon. Det handlar om publicering av sådant som inte nödvändigtvis är olagligt i sig – men som av olika skäl är oönskat.

I vissa fall är det rätt okomplicerat, som att annonsörer i de sociala plattformarna inte vill synas i kontroversiella sammanhang. Detta är förvisso olyckligt – men ändå något slags giltigt skäl för att plattformarna förbjuder till exempel våld och sex i sina användarvillkor.

Lite mer komplicerat blir det när annonsörer inte vill synas i närheten av vissa åsikter. Men ingen kan tvinga annonsörer att synas i sammanhang som de inte vill bli sammankopplade med – även om det ofta är onödigt fåniga och överdrivet ängsliga överväganden. Och de sociala plattformarna är beroende av annonsinkomsterna för sin existens.

Problemet här blir att åsikter som inte är mainstream kan komma att deplattformeras, även om det som skrivs och sägs är fullt lagligt.

Ett relaterat problem är när de sociala nätverken bannlyser vissa typer av innehåll (direkt eller i sina användarvillkor) på grund av politiska påtryckningar. Detta är uppenbart problematiskt.

Om politiken vill förbjuda vissa typer av yttranden – då skall detta ske genom lagar som stiftats i god demokratisk ordning, inom konstitutionella begränsningar och vars tillämpning skall vara föremål för en oberoende rättslig prövning.

Att privata företag får sätta sina egna regler för sin egen verksamhet är en sak. Men politiker som vill inskränka det fria ordet måste gå den demokratiska vägen – och inte direkt eller indirekt utöva påtryckningar mot plattformarna. Ett problem i sammanhanget är att det är svårt att veta vilka sådana kontakter som förekommer. Men exempel på när sociala media kallas upp till samtal med de politiska makthavarna saknas inte.

Nästa steg är lagstiftning mot visst innehåll (till exempel EU:s nya förordning om terror-relaterat innehåll online) eller mot sådant som döljs bakom det luddiga begreppet »hat och hot på nätet«.

Till att börja med är det problematiskt om sådan lagstiftning skapar olika regler för internet mot till exempel vad som får skrivas i en tidning eller sägas på ett offentligt möte.

Dessutom kräver bedömningen med nödvändighet ett mått av subjektivitet. Detta kan till och med sluta i att objektivt sett korrekta uttalanden kan komma att censureras – om någon känner sig kränkt, hotad eller förolämpad av dem.

I vissa EU-länder finns redan sådan lagstiftning. Tyskland har den hårt kritiserade NetzDG-lagen, som enligt kritikerna används för att skydda politiken från kritik. I Frankrike har vi den så kallade Avia-lagen som bland annat stadgar att hat och hot på nätet skall tas ner inom 24 timmar, eller i vissa fall inom en timma(!). Vilket för övrigt är regler som kan komma att speglas i EU:s nya förordning om terror-relaterat innehåll online (TERREG) – om ministerrådet får som det vill.

I nästa steg vill EU harmonisera all sådan lagstiftning till ett gemensamt EU-regelverk, inom ramen för den Digital Services Act (DSA) som just nu håller på att utarbetas.

Vi vet av erfarenhet att gemensam EU-lagstiftning ofta anpassas till de länder som vill ha de strängaste reglerna, helt enkelt eftersom de är mest högljudda och påstridiga.

Vi är alltså på väg in i en situation där den politiska makten kan komma att skydda sig mot kritik online – och det fria ordet på nätet kan komma att begränsas – i ett regelverk som beslutas högt över huvudet på folket. Det är oroväckande och problematiskt.

Lägg till detta att EU:s upphovsrättsdirektiv etablerade principen om uppladdningsfilter. Och med förordningen om terror-relaterat innehåll online utökas denna princip från att gälla upphovsrättsskyddat material till vissa åsikter.

Allt utan någon nämnvärd föregående offentlig debatt.

EU:s upphovsrättsdirektiv ett år senare: It’s a mess

av

Som så mycket annat har processen kring implementeringen av EU:s nya upphovsrättsdirektiv gått i stå under corna-krisen. Vissa mönster kan dock börja urskiljas.

Tydligast är att detta kommer att bli ett lapptäcke av skiftande lagstiftning i EU:s olika medlemsstater. Vilket är problematiskt, eftersom internet inte känner några gränser – och då nätplattformarna är internationellt verksamma. Man kan undra hur de senare alls skall kunna verka i Europa med så skiftande lagar. Därmed faller mycket av tanken med ett EU-direktiv – som ju rimligen måste ha syftat till att harmonisera reglerna istället för att balkanisera internet.

EU-kommissionen har visserligen försökt skapa en dialog, i syfte att ta fram gemensamma riktlinjer. Men just nu ligger detta arbete i stort sett nere, på grund av den pågående hälsokrisen. Direktivet skall dock vara nationell lag i alla medlemsstater senast den 7 juni 2021 – så klockan tickar.

I Frankrike finns både planerade och klubbade lagar som kan sägas överimplementera direktivet – och som lett till en bitter strid om den så kallade länkskatten, som tvingar Google att både länka till franska media och att betala för det. I Tyskland diskuteras någon form av »fair use«-regler, men bara på kommersiella plattformar (vilket kan göra ett visst innehåll lagligt på Facebook men olagligt på en privat blogg eller på Wikipedia). Och i Sverige gömmer sig justitiedepartementet bakom en öppen konsultation – som man är noga med att påpeka inte speglar regeringens åsikt.

It’s a mess.

Detta är på väg att bli precis så illa som man kunde frukta, kanske värre. Enklast vore att skrota hela direktivet, göra ett omtag och sedan lägga fram en enhetlig förordning (som gäller direkt, utan att behöva implementeras i nationell lag) – helst utan länkskatt och uppladdningsfilter. Men som framförallt är enhetligt för alla medlemsstater, så att vi får samma regler i hela EU. Annars faller liksom hela tanken med EU-samarbetet och en gemensam marknad.

Några matnyttiga länkar från Communia:
• Copyright in the DSM Directive – one year after »
• A better way to implement Article 17? New German proposal to avoid overblocking »
• Copyright Directive – Implementation – March news »

Google tvingas betala fransk länkskatt

av

Även om mycket av den aktuella politiken gått i stå under corona-krisen, så finns det sådant som inte låter sig stoppas.

»France’s competition authority ruled on Thursday that Google must pay French publishing companies and news agencies for re-using their content.

The U.S. tech firm said it would comply with the French competition authority verdict, which followed a complaint by unions representing French press publishers.«

Trots det är hela idén att man skall tvingas betala för att länka och därmed leda trafik till andra siter helt absurd.

En risk är att Google nu kommer att teckna avtal med de stora franska mediehusen – och blockera alla andra, eftersom man inte kan teckna avtal med alla. Vilket de stora mediehusen säkert inte har något emot.

Reuters: France rules Google must pay news firms for content »