Femte juli

Nätet till folket!

Sökresultat för: s nya hot mot yttrandefriheten »

Lägg förhandlingarna om EU:s nya nätcensur på is till efter corona-krisen

av

EU-kommissionen fortsätter att försöka stressa fram en uppgörelse om förordningen om terror-relaterat innehåll online (TERREG/TCO).

Detta sker vid sämsta möjliga tidpunkt.

Alla är fokuserade på corona-krisen, vilket lär leda till att TERREG:s viktiga principfrågor inte får den genomlysning och debatt som är nödvändig.

Medlemsstaterna befinner sig i olika grad av undantagstillstånd, grundläggande fri- och rättigheter är satta på undantag och i vissa länder styr regeringarna med fullmaktslagar.

Att i detta läge forcera fram lagstiftning om nätcensur är direkt olämpligt.

Demokratin är för tillfället stresstestad nog som det är.

Och det är inte alls så bråttom som EU-kommissionär Ylva Johansson vill göra gällande. Enda skälet till att hon vill få till en  snabb uppgörelse är att Kroatien – som är EU:s ordförandeland detta halvår – går helt i kommissionens ledband.

Om yttrandefriheten på nätet över huvud taget skall inskränkas – då måste det ske med eftertanke och försiktighet. Vilket i princip inte är möjligt nu när Europaparlamentet går på sparlåga och många ledamöter inte kan delta i fysiska möten.

Förhandlingarna om TERREG måste läggas på is till dess normala arbetsförhållanden har återupprättats och en rimlig demokratisk process kan garanteras.

Läs mer om problemen med TERREG i länkarna nedan:

• Piratpartiet: Terrorförordningen – ett angrepp på nätfriheten »
• Läs MEP Patrick Breyers (Pp) sammanställning av förhandlingsläget »
• TERREG – Ännu ett akut hot mot ett fritt och öppet internet »
• EU-kommissionen vill att det corona-stängda Europaparlamentet godtar nya uppladdningsfilter »

Nu utarbetas gemensamma EU-regler för yttrandefriheten på nätet

av

Det börjar dyka upp dokument som rör EU:s nya Digital Services Act (DSA). Än så länge handlar det mest om vaga formuleringar dolda i byråkratiskt fikonspråk. Men ändå är ambitionen rätt tydlig: Politisk micro management på EU-nivå av det mesta som har med internet att göra.

I denna bloggpost skall jag försöka fokusera på sådant som rör yttrandefrihet online.

I ett tidigt internt arbetspapper från EU-kommissionens tjänstemän skriver man bland annat följande:

»Social networks face multiple divergent rules for removing illegal hate speech on their services in different Member States (eg. Germany, France), and different rules for text or video material. As a result, the fight against online hate ls expensive and inefficient across the Single Market, without binding safeguards for freedom of expression.«

Man vill alltså se gemensamma EU-regler för att (bland annat) bekämpa hat och hot online. Vilket kan bli intressant, med tanke på de olika medlemsstaternas skiftande traditioner och policies när det gäller yttrande- och tryckfrihet. Här skall till exempel Sverige, Frankrike och Ungern in under ett gemensamt regelverk.

Den 19 februari presenterade den nytillträdda kommissionen sitt första vitpapper i ämnet. Där kan vi bland annat läsa följande:

»A trustworthy environment in which citizens are empowered in how they act and interact, and of the data they provide both online and offline. A European way to digital transformation which enhances our democratic values, respects our fundamental rights, and contributes to a sustainable, climate-neutral and resource-efficient economy.« (…)

»In order to protect European democracies and the values underpinning them, the Commission will continue to develop and implement innovative and proportionate rules for a trustworthy digital society. Such a digital society should be fully inclusive, fair and accessible for all.

In this context, it is essential that the rules applicable to digital services across the EU are strengthened and modernised, clarifying the roles and responsibilities of online platforms. The sale of illicit, dangerous or counterfeit goods, and dissemination of illegal content must be tackled as effectively online as it is offline.«

Här är man som synes mindre konkret – och lindar in allt i politiskt snömos som kan betyda lite vad som helst och som är till intet förpliktigande.

Så över till Europaparlamentet som håller på att utarbeta en egen initiativ-rapport (vilket är parlamentets rekommendation, inte lagstiftning). Här blir det en smula mer konkret:

»20. Calls on the Commission to address the increasing differences and fragmentations of national rules in the Member States and to propose concrete legislative measures including a notice-and-action mechanism, that can empower users to notify online intermediaries of the existence of potentially illegal online content or behaviour; is of the opinion that such measures would guarantee a high level of users’ and consumers’ protection while promoting consumer trust in the online economy;

21. Notes that there is no ‘one size fits all’ solution to all types of illegal and harmful content and cases of misinformation online; believes, however, that a more aligned approach at Union level, taking into account the different types of content, will make the fight against illegal content more effective;

22. Considers that voluntary actions and self-regulation by online platforms across Europe have brought some benefits, but additional measures are needed in order to ensure the swift detection and removal of illegal content online;«

Rapportören efterlyser »clear and detailed procedures and measures related to the removal of illegal content online, including a harmonised legally-binding European notice-and action mechanism«.

Man kan lätt få intryck av att »illegal content« inte har så mycket med åsikter och yttrandefrihet att göra. Till exempel nämns »hate speech« bara en gång i förslaget till rapport. Men då skall man vara medveten om att kommissionens ordförande själv förklarat att olika regler för vad som får sägas på nätet i olika länder (som Tyskland och Frankrike) är ett problem som man vill lösa med ett enhetligt regelverk under DSA. Vilket också återspeglas i det första citatet ovan.

Om jag får spekulera, så tror jag att otydligheten är avsiktlig. Man vet att detta är en het potatis. Så om man kan bunta ihop allt från försäljning av olagliga produkter till icke önskvärda yttranden – då blir det mindre uppenbart vad man sysslar med. I vart fall på detta tidiga stadie i processen. På så sätt försöker man frontförkorta, genom att skjuta upp den jobbiga debatten till ett senare tillfälle.

Den tyske piratpartistiske ledamoten av Europaparlamentet beskriver sin och andra ledamöters position i en bloggpost (mina markeringar):

»The European Parliaments Legal Affairs Committee’s opinion rapporteur MEP Patrick Breyer (Pirate Party) has now published a list of 15 key points and opened it for discussion on the net. Breyer calls for an explicit ban on upload filters, a right to anonymous use of internet services, ensuring that terms and conditions comply with human rights, penalties for abusive take-down notices, an obligation of providers to report known crime online, giving users control over their timelines to curb the spread of false reports and racism, a right to maintain contacts when users leave Facebook, Whatsapp etc. for competing networks (interconnectivity).

Alex Agius Saliba, the rapporteur of the lead Internal Market Committee, on the other hand, considers providers have a “social responsibility” to prevent abuse of their services. The “quick detection and deletion of illegal content online” was necessary. Internet providers should be obliged to verify the identity and registration data of business customers. For the Committee on Civil Liberties, Justice and Home Affairs, MEP Paul Tang calls for creating a single Union sign-in system and opposes compulsory biometric identification, while his colleague Adam Bielan calls for publishers to be better able to defend themselves against unjustified removal requests. On behalf of the Transport Committee, Josianne Cutaja demands that providers of transport and tourism portals such as Uber and Airbnb shall verify the legality of posted offers and the identity of the providers. Petra Kammerevert, rapporteur of the Committee on Culture and Education, believes that proactive measures should be reserved for public authorities and that journalistic publications should not be subject to pre-control and filtering.«

Du kan lämna dina åsikter och kommentarer om Breyers olika ändringsförslag här. »

Som vanligt är det krångligt och komplicerat att ge sig in i EU:s lagstiftningsarbete. Men nödvändigt. Det är nämligen nu slaget står om yttrandefriheten på nätet.

/ HAX

Kontrollstaten är ett självspelande piano

av

Man kan bli en smula konspiratorisk när snarlika förslag om övervakning, åldersgränser och begränsningar av innehåll i sociala media rullas ut samtidigt på olika platser i västvärlden.

Den enkla förklaringen kan vara att politiker och tjänstemän åker på möten och konferenser där man inspirerar varandra och odlar bubblor av fruktan inför allehanda förmenta hot och problem.

Man sneglar på andra länder för att snappa upp nya idéer och projekt som man kan använda för att motivera sin existens. För att visa att man »gör något«. Att man har kontroll.

Resultatet blir att statens olika funktionärer ständigt hittar nya områden att kontrollera, reglera och som stärker deras makt.

Detta går som regel hand i hand med vad som just blivit tekniskt möjligt inom områden som övervakningsteknik, biometrisk identifiering och AI.

Ibland går det lite för fort, som med EU-kommissionens ursprungliga förslag till Chat Control 2 – i vilket man ville ha AI-analys av innehållet i medborgarnas elektroniska meddelanden med teknik som inte existerar i fungerande form. Ännu.

Sedan blir det dålig stämning när någon påpekar att våra politiker är på väg att kränka grundläggande mänskliga rättigheter, som yttrandefriheten och rätten till privatliv och privat korrespondens.

Man behöver varken vara raketforskare eller konspirationsteoretiker för att se hur detta fungerar. Det är en tämligen odramatisk, närmast banal, självförstärkande process i många små steg.

Den drivs av ambition, missriktad välvilja, kontrollbehov, institutionell dynamik och möjligen en viss oro för vad befolkningen kan ta sig för. Av människor som ogillar att nätet givit vanligt folk en möjlighet att ifrågasätta, käfta emot och störa maktutövningen.

Sammantaget blir det något slags perfekt storm, med dystopisk potential. Fortsätter utvecklingen så här – då har vi snart skapat ett samhälle som är obehagligt att leva i.

Därför måste friheten och de grundläggande mänskliga rättigheterna alltid försvaras. Online och AFK.

S: Strikta ID-krav för sociala media och Nätpolis

av

Idag har Socialdemokraterna haft en presskonferens för att ännu en gång kräva åldersgränser för sociala media. Man vill även införa en Nätpolis.

Redan under EU-valrörelsen och senare när man presenterade sitt nya partiprogram har Socialdemokraterna krävt åldersgräns och ID-krav för sociala media. Idag kallade man till presskonferens för att upprepa kravet. Ur pressmeddelandet kan vi läsa:

• Skydd av barn och unga: 15-årsgräns för sociala medier i Sverige, med skarpt ID-krav som också omöjliggör anonyma trollkonton som inte kan kopplas till en person.

• Stärk människors kontroll på sociala medier: ge människor kontroll över sin egen röst och sitt utseende online för att stoppa deepfakes och falska bilder.

• Säkra ett bra samtalsklimat utan hat och hot: inrätta en nätpolis med särskilda enheter som kan patrullera på nätet och arbeta mot kriminalitet, hatbrott, grooming och våldsbejakande extremism.

När S gjorde i stort sett samma utspel i maj 2024 kommenterade vi kravet på ålderskontroll med tillhörande ID-krav för alla:

»Visselblåsare, dissidenter, utsatta minoriteter och personer som befinner sig i konflikt med myndigheter är bara några exempel på personer vars praktiska möjlighet att göra sin röst hörd kan komma att inskränkas med dagens (s)-förslag.«

Nu skall det sägas att S inte är ensamma om att kräva en åldersgräns för sociala media. Regeringen låter utreda frågan. Och EU håller på att testa en app för åldersverifikation.

Men Socialdemokraterna uppvisar alltid en särskild glöd vad gäller att reglera internet och begränsa dess frihet. Och av punkt ett ovan kan man fråga sig om syftet främst är att skydda barn eller att hålla koll på vem som säger vad online.

Vilket är en relevant fråga med tanke på att yttrandefriheten håller på att inskränkas så väl i enskilda länder i vår närhet som i aktuell EU-lagstiftning.

Under presskonferensen lyfte Magdalena Andersson fram att det är viktigt att politiken »tar kontroll över utvecklingen«.

I sammanhanget bör påminnas om att yttrandefriheten är en grundläggande mänsklig rättighet. Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna säger följande…

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Vad gäller punkt två, om att »ge människor kontroll över sin egen röst och sitt utseende online« skulle det vara intressant att veta om man har något konkret förslag eller om detta bara är en allmän åsikt. Anders Ygeman menade att det krävs en stärkt upphovsrätt, utan att närmare gå in på hur.

I fråga om punkt tre, »inrätta en nätpolis« tycks vi alla vara överens om att samma lagar och regler skall gälla så väl online som i resten av tillvaron. Behövs det då en särskild nätpolis? Eller ingår det i den vanliga polisens uppdrag? Skall en nätpolis ha speciella befogenheter? I så fall vilka?

Magdalena Andersson noterade i sammanhanget att ID-krav för sociala media även kommer att göra Nätpolisens arbete enklare.

Någonstans har jag en misstanke om att alltihop bottnar i att politiken ogillar att folk numera så lätt kan ifrågasätta, lägga sig i och bilda opinion.

CC0

EU:s digitala järnridå

av

EU:s digitala isolationism hotar vår utveckling, vårt välstånd och vår yttrandefrihet.

Ett slags digital järnridå – byggd av byråkrati – håller på att sänka sig runt EU.

Till exempel finns AI-tjänster som är blockerade i EU, på grund av EU:s nya AI Act. Om Chat Control 2 blir verklighet kommer meddelandetjänster som Signal att lämna EU. Och EU:s Digital Services Act (DSA) skapar en massiv byråkrati som driver IT-entreprenörer till andra delar av världen. För att inte nämna konsekvenserna av dataskyddsförordningen GDPR.

EU har en AI Act, men inga egna AI-företag i frontlinjen.

EU reglerar sociala media, men har inga egna stora sociala medieplattformar.

EU har ett mycket långtgående persondataskydd – samtidigt som politiken rullar ut en allt mer allomfattande massövervakning av folket.

Det är ingen naturlag att det skall vara så här. Allt är konsekvenser av medvetet fattade politiska beslut.

Samtidigt byggs en konflikt upp om censur och innehållsgranskning mellan de stora sociala medieplattformarna och EU. Resultatet kan bli att dessa måste skapa någon form av »walled gardens« för användare i EU, där informationen begränsas. Eller ytterst att vissa av företagen lämnar EU och blockerar oss användare här. (Youtube har flera gånger flaggat för att det kan ske.)

Om nu inte EU försöker stoppa dem först… Vilket landar i den debatt om yttrandefrihet och DSA vi nu ser.

På samma sätt har EU:s dataskyddsförordning (GDPR) fått många utländska medier och siter att hellre blockera användare i EU än underkasta sig förordningens massiva, byråkratiska krav. (Det är tur att det finns VPN.)

En beräkning uppskattar den totala kostnaden för GDPR i EU till drygt 200 miljarder euro. Och ytterligare 100 miljarder euro för företag utanför EU.

Kostnaderna för DSA är ännu i stort sett okända.

Center for Data Innovation uppskattar att EU:s AI Act kommer att kosta den europeiska ekonomin 31 miljarder euro under de närmaste fem åren och förväntas minska AI-investeringarna med nästan 20 procent.

EU har blivit en del av världen där det är onödigt krångligt och dyrt att driva IT-företag.

Dessutom håller vi på att skärma av oss från ett fritt och öppet flöde av in formation från övriga världen. (Det är lite som när man diskuterade att förbjuda parabolantenner i Sverige.)

På så sätt hamnar EU på efterkälken – på många områden.

Om vi till exempel inte får tillgång till samma AI-verktyg som i andra länder, då kommer det att bromsa utvecklingen på många andra områden.

Om vi inte får fri tillgång till information, då försämras vår förmåga att fatta genomtänkta beslut.

Vilket i slutändan drabbar vår tillväxt, vår utveckling och vårt välstånd. Det behöver man inte vara raketforskare för att inse.

Alla regelverk ovan är skrivna med goda intentioner och går som sådana att argumentera för. Men det betyder inte att de är bra, nödvändiga eller lämpliga. I stort sett vad som helst kan motiveras på ett eller annat sätt.

Men man kan inte bara se till ett förslags intentioner utan bör även göra en realistisk bedömning av dess konsekvenser. Vilket politiker i allmänhet och EU-politiker i synnerhet är dåliga på.

För att citera Metas Mark Zuckerberg:

»Europe has an ever-increasing number of laws, institutionalizing censorship, and making it difficult to build anything innovative there.«

EU ägnar sig enkelt uttryckt åt digital isolationism. Den tveksamma ambitionen var att bli världsledande på IT-reglering. Resultatet blev att EU nu hamnat på efterkälken både vad gäller digitala plattformar och AI. Samt att yttrandefriheten hotas.

Kusligt nog sker detta i relativt stor politisk enighet. Kampen för ett fritt och öppet internet är därför viktigare nu än någonsin tidigare.

Kan EU bestämma över X och Meta?

av

EU-politiker vill använda EU:s nya Digital Services Act för att hejda X:s och Metas mer liberala tolkning av yttrandefriheten. Men det är oklart om någon sådan formell möjlighet finns. Däremot öppnas för informella påtryckningar och sanktioner.

Den senaste tiden har politiker hotat med EU:s nya Digital Services Act (DSA) till exempel när Elon Musk samtalat med Donald Trump och tyska AfD:s Alice Weidel på X.

Man har också mullrat mot Meta, efter att Mark Zuckerberg meddelat att man lättar på censuren och ersätter sina externa faktagranskare med community notes.

Trots allt buller kan DSA – formellt sett – endast användas för att avlägsna olagligt innehåll.

Men det finns problem om man ser till vad som de facto är olagligt. Till exempel kan nämnas att hädelse och information om eller främjande av abort är olaglig i vissa EU-länder. Det är inte som att det saknas orimliga lagar i EU:s medlemsstater.

EU är dessutom på väg att göra »hat« till ett EU-brott (som till exempel terrorism och vapensmuggling). Det vi ser nu är en del i en större helhet.

DSA är långt ifrån en kristallklar lagstiftning. Mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer förväntas identifiera, analysera och bedöma alla eventuella systemrisker i unionen som härrör från tjänsten. Vilket kan betyda lite vad som helst.

Utifrån detta skall man sedan införa rimliga, proportionella och effektiva riskbegränsningsåtgärder.

Ett sätt för EU att mygla med detta – som tillämpats under lång tid, redan innan DSA – är att politiken utsätter sociala media för påtryckningar, som syftar till att använda plattformarnas användarvillkor för att begränsa yttranden som vore allt för känsliga att förbjuda genom lag.

Strikt formellt sett kan det dock vara svårt för EU att använda DSA för att hindra Meta från att göra sig av med sina externa faktagranskare. Å andra sidan kan det bli en rättslig fråga huruvida community notes kan anses utgöra rimliga, proportionella och effektiva riskbegränsningsåtgärder.

Ser man till EU:s reaktioner på Musks samtal med Trump och Weidel (AfD) på X är det ett gungfly. Formellt sett har inget olagligt skett. Men det saknas inte röster som ser dem som systemhotande. Samtalet med Weidel granskades enligt uppgift av 150 EU-tjänstemän i jakt på något som stider mot DSA. Och i Tyskland finns vill tunga aktörer helt förbjuda AfD.

Här skall även nämnas att EU givit sig självt rätt att utfärda gigantiska böter för den som anses bryta mot DSA. (6% av den globala årsomsättningen.)

Vad finns det då för spärrar mot att använda DSA som verktyg för censur?

Artikel 10 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och artikel 11 i EU:s människorättsstadga (som är en del av EU:s fördrag) säger:

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. Denna artikel hindrar inte en stat att kräva tillstånd för radio-, televisions- eller biografföretag.«

Notera särskilt avsnittet »utan offentlig myndighets inblandning«. Men denna rätt är inte absolut. I Europakonventionen 10:2 kommer undantagen:

»Eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den nationella säkerheten, den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral, till skydd för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolarnas auktoritet och opartiskhet.«

Vilket är en rätt omfattande brasklapp. Det är lätt att se hur EU kan komma att försöka klämma in rätt mycket under dessa undantag.

Därmed kan både fallen med X och Meta bli rena tolkningsfrågor. Dock har EU-domstolen (om frågan går dit) en tendens att sätta huvudregeln före undantagen. (Se domen som upphävde EU:s datralagringsdirektiv.) Men man kan aldrig säkert veta.

Möjligen kan även den amerikanska uppfattningen att DSA (m.m.) utgör handelshinder ha en avhållande effekt vad gäller att driva frågan till sin spets.

Sammanfattningsvis: DSA ger EU rätt att censurera olagligt innehåll. Det är inte alls uppenbart att varesig de frågor som nu rör X eller Meta bryter mot förordningen. Däremot ger DSA utrymme för både EU och medlemsstater att indirekt lägga sig i vad som publiceras – speciellt inom ramen för specialreglerna för stora aktörer. Och att utfärda gigantiska böter.

Chat Control 2 – skarpt läge i EU:s ministerråd

av

Trots att det finns en blockerande minoritet i ministerrådet gör det ungerska EU-ordförandeskapet nu ett försök att baxa igenom Chat Control 2.

Inte heller på förra veckans förberedande möte i ministerrådet (COREPER 2) lyckades det ungerska EU-ordförandeskapet få tillräcklig majoritet för sin variant av Chat Control 2.

Tyskland och Polen säger bestämt nej. Österrike, Estland, Nederländerna, Tjeckien och Slovenien är inte beredda att rösta ja. Ändå väljer Ungern att gå fram med sitt förslag inför rådets möte den 10-11 oktober.

Senast den 23 september vill man ha en indikation om hur medlemsstaterna ställer sig.

Vilket kan ge den svenska riksdagen en ny chans att ta ställning tll förslaget.

Förra gången var det bara C och SD som röstade nej – trots att alla partier utom S och KD drev ett nej till CC2 i EU-valrörelsen.

Justitieutskottet sammanträder torsdag den 19 september kl 10 och EU-nämnden fredag 20 september kl 09.

Även i det senaste förslaget är grundproblemet det samma som tidigare: Man vill granska innehållet i medborgarnas elektroniska meddelanden.

Här är en sammanfattning av det senaste förslaget:

  • Meddelandetjänsterna och -apparna skall tvingas använda mjukvara som godkänts av EU för att granska innehållet sina användares elektroniska kommunikationer. (10:1)
  • Kravet på skanning gäller meddelandetjänster som gör det möjligt att kontakta andra användare direkt (= alla) och/ eller möjliggör delning av bilder eller video (= s.g.s. alla). (3:2da & e:iii)
  • Detta gäller oavsett var i världen meddelandetjänsten i fråga är baserad. (33:1)
  • Skanningen skall ske innan meddelandet sänds (client-side-scanning). (10:1)
  • Man säger sig respektera rätten till totalsträckskryppterad (E2EE) kommunikation, då skanningen ovan sker innan meddelandet krypterats och sänts. (10:3ab)
  • Användare som inte accepterar skanning av sina meddelanden skall hindras från att sända bilder och länkar. (10:4aa & 5aa)
  • App-stores skall tillämpa åldersverifikation (= ID-krav) och åldersgränser för meddelandetjänster enligt punkten ovan. (6:1b&c).
  • Den goda nyheten är att man inte längre kräver det omöjliga utan begränsar sig till känt olagligt material och länkar till sådant.
  • Meddelandetjänster skall dock frivilligt få skanna efter okänt olagligt material och meddelanden som kan innehålla otillbörliga kontakter med barn. (88 & 89)

Sedan bör tilläggas att förslaget inte bara handlar om meddelanden utan även om blockering, borttagning och av-listning av olagligt innehåll.

De »relevant information society services« som berörs är bland andra hosting services (som web-hotell och molntjänster), meddelande-tjänster, app-stores, Internet Service Providers samt sökmotorer.

Redan i september 2023 informerades riksdagen om den svenska regeringens position (client-side-scanning) även om ingen riktigt verkar ha förstått eller tagit notis om saken:

»En spårningsorder måste i sista hand kunna verkställas utan hinder av att en tjänst är krypterad, till exempel genom en maskinscanning innan meddelandet krypteras och skickas.»

Förhoppningsvis är de folkvalda lite mer alerta denna gång.

Avslutningsvis kan det vara på sin plats att notera vad våra grundläggande mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter har att säga i sammanhanget:

Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och i snarlika ordalag EU:s egen rättighetsstadga säger:

»Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.«

Sedan har vi yttrandefriheten:

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

I sammanhanget kan det även vara på sin plats att påminna om den svenska grundlagen, Regeringsformen 2:1:

»Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad
1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,
2. informationsfrihet: frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden, (…)«

De grundläggande mänskliga rättigheternas uppgift är att skydda den enskilde mot övergrepp från staten. Därför är det oroande när staten nu vill inskränka dem.

Aktuella länkar:
• Patrick Breyer, PP: New EU push for chat control: Will messenger services be blocked in Europe? »
• Emanuel Karlsten: Nya förslaget om ”Chat control” läckt – Sverige måste ge besked inom 12 dagar »
• Chat Control 2 – fortfarande i långbänk »
• Netzpolitik: Ungarn nimmt neuen Anlauf zur Chatkontrolle, »
• Emanuel Karlsten: Ungern arbetar på nytt förslag om Chat control – ger ny möjlighet för riksdagen att rösta nej »
• Så kan Europaparlamentet sänka Chat Control 2 »
• Sex svenska ledamöter med makt över Chat Control 2 i det nyvalda Europaparlmentet »

Relaterade texter med djuplänkar:
• Chat Control 2 i riksdagen: V+C+SD mot M+KD+L+S+MP »
• Chat Control – från start till politiskt kaos »
• Chat Control 2 vs. yttrandefriheten »
• Riksdagen röstade ja till Chat Control 2 »

Läs mer:
• Chatcontrol.se »
• Chatcontrol.eu »
• StopScanningMe.eu »

Följ oss även på X: @femtejuli

EU:s framväxande Sanningsministerium

av

Redan innan EU hunnit göra hat och hot till ”federala” EU-brott har en omfattande byråkrati byggts upp för att begränsa det fria ordet online.

Håller EU på att bygga upp en ny byråkrati för nätcensur? Här är ett EU-projekt som vi kan använda för att börja nysta i frågan:

»The European Digital Media Observatory (EDMO) brings together fact-checkers, media literacy experts, and academic researchers to understand and analyse disinformation, in collaboration with media organisations, online platforms and media literacy practitioners.

EDMO will deploy a platform to support the work of a multidisciplinary community with expertise in the field of online disinformation. EDMO will contribute to a deeper understanding of disinformation relevant actors, vectors, tools, methods, dissemination dynamics, targets, and impact on society.«

Inom observatoriets ram ryms ett tiotal olika samarbetsorgan. Man tycks även ha nära band till EU-finansierade European Fact-Checking Standards Network (EFCSN). Detta är ett slags plattform för godkända organisationer som ägnar sig åt faktagranskning i medlemsstaterna. (I Sverige Källkritikbyrån, tidigare känd som Metros viralgranskare.)

Detta skall ses i ljuset av att EU:s nya Digital Services ACT (DSA) etablerar de verktyg som behövs för att kunna censurera innehåll på nätet.

DSA föreskriver även statligt godkända nätcensorer, så kallade Trusted Flaggers (”betrodda anmälare”) som skall få en direktlina till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som bör plockas bort.

Man skall också komma ihåg att EU-kommissionen under nästa mandatperiod (efter EU-valet) kommer att lägga fram nya förslag syftande till att utöka listan över ”federala” EU-brott med hat och hot. Det finns mycket i kommissionens och Europaparlamentets dokument om detta som är oroande vad gäller yttrandefriheten.

Så, ja. Det håller på att växa fram en EU-byråkrati kring det fria ordet online.

Vilket är oroväckande med tanke på EU:s track record av att förvandla även de bästa intentioner till en byråkratisk mardröm – som med GDPR.

Desinformation är naturligtvis ett problem då sådan innebär att någon medvetet eller omedvetet sprider objektivt felaktig information. Detta påverkar människors verklighetsbild och därmed även deras förmåga att fatta informerade beslut.

Desinformation online kan bemötas på flera sätt. Ofta sker det spontant genom att andra användare regerar på felaktigheter. På X använder man denna typ av crowdsourcing för att låta användarna påpeka felaktigheter och tillföra relevant information i community notes.

Andra plattformar har en modell där anställda moderatorer tillämpar företagsledningens policybeslut. Vilket är en mer centralstyrd modell där input om sanning och kontext fattas av en mindre grupp människor. Vilket i värsta fall kan skapa single points of failure.

Det saknas inte exempel på information som varit förbjuden att framföra på sociala media men som sedan visat sig vara i stort sett korrekt och blivit allmänt vedertagen. För att undvika sådant kan det möjligen vara bättre med community notes som tillför relevant information än moderatorer som censurerar information.

Allt kompliceras av att vissa politiker och samhällsdebattörer har en tendens att avfärda kritik och åsikter de inte delar som desinformation, hat och hot. Sådant riskerar att bli kontraproduktivt och att i slutändan bara stärka de populistiska krafter man oroar sig över.

Detta är en fråga som måste hårdbevakas. Risken är att yttrandefriheten online kan komma att inskränkas på ett sätt som hotar våra grundläggande fri- och rättigheter.

EU upphäver rätten till privat korrespondens

av

Datalagring och Chat Control (meddelandekontroll) är exempel på hur EU inskränker vår rätt till privatliv och privat korrespondens.

Rätten till privatliv och privat korrespondens är en konventionsskyddad mänsklig rättighet.

Mänskliga rättigheter är individens yttersta försvar mot övergrepp från staten. Och rätten till privatliv är till för att staten inte skall veta allt om alla. Den vars privatliv blottas för överheten blir sårbar och utlämnad till politikers och byråkraters godtycke. Människor skall helt enkelt ha rätt till en privat sfär.

Rätten till privatliv skall gälla även online. FN:s så kallade 5 juli-deklaration (A/HRC/RES/20/8) slår fast att mänskliga rättigheter skall gälla även online. Men hur står det till i verkligheten?

Precis som när det gäller yttrandefriheten online kommer mycket av lagstiftningen från EU.

Datalagringen har varit en följetong i EU-politiken. Den går ut på att lagra data om alla medborgares alla telefonsamtal, SMS, e-postmeddelanden, uppkopplingar, mobilpositioner med mera.

2014 upphävde EU-domstolen EU:s datalagringsdirektiv. För att det strider mot de mänskliga rättigheterna och vad dessa har att säga om rätten till privatliv.

Generell, svepande övervakning får inte ske utan misstanke om brott.

Sedan dess har domstolen gång på gång givit medlemsstaterna bakläxa för att de ändå fortsätter med datalagringen. Kreativiteten för att kringgå domstolens beslut har varit stor. EU-kommissionen och EU:s ministerråd funderar just nu på ett nytt datalagringsdirektiv.

Även Sverige har tvingats ändra sin lag om datalagring. Dock är det troligt att även den nya svenska, reviderade lagen om datalagring strider mot EU-domstolens principiella beslut.

Ett annat, högaktuellt hot mot rätten till privat kommunikation är det som populärt kallas Chat Control. EU-kommissionen föreslår att alla medborgares all e-post, alla elektroniska meddelanden och andra elektroniska kommunikationer skall avkrypteras, öppnas – och att dess innehåll skall granskas.

Detta är med andra ord tillfället då man inte bara bereder sig tillgång till metadata om våra kommunikationer – utan även själva innehållet.

Syftet sågs vara att kontrollera att du inte sprider barnporr. Vilket är ett syfte man tar till då EU egentligen inte har rätt att fatta beslut som rör nationell säkerhet. Och vem vill eller vågar väl argumentera mot ett förslag som går ut på att bekämpa sexuella övergrepp mot barn?

När detta system sedan finns på plats, då kan syftet lätt utökas. Det vore inte första gången. Övervakningslagar brukar drabbas av ändamålsglidning. Frågan diskuteras redan i ministerrådet.

Chat Control är med alla rimliga måttstockar en kränkning av rätten till privatliv och privat korrespondens. En kränkning av en av våra grundläggande mänskliga rättigheter.

I EU:s ministerråd gör Tyskland halvhjärtat motstånd mot Chat Control. Och i Europaparlamentet finns ett visst motstånd.

Men för att Chat Control skall kunna stoppas – då krävs att frågan kommer upp på dagordningen i samhällsdebatten, att media intresserar sig och att folk börjar protestera.

Förlorar vi rätten till privat korrespondens online nu, då lär den vara borta för alltid.

Vi måste protestera när de mänskliga rättigheterna inskränks. Innan det är för sent.

Länkar Chat Control:
• Chat Control – The End of the Privacy of Digital Correspondence »
• EU avskaffar rätten till privat korrespondens »
• EU-förslag: 18-årsgräns för alla meddelandeappar »
• The EU’s Proposal on CSAM Is a Dangerous Misfire »

Sociala media efter Trump

av

Till listan över sådant som anges som skäl för att begränsa internets frihet – som fildelning, barnporr, piratprodukter, terrorism, penningtvätt, hat, droghandel med mera – läggs nu alltså även Trumpism.

De sociala plattformarna i allmänhet och Twitter i synnerhet sitter i en jobbig sits. Å ena sidan en statschef som anklagas för att hetsa sina anhängare till att kullkasta de demokratiska institutionerna och deras processer – och en nyvald amerikansk administration  som redan flaggat för att man tänker slå ner på vad man kallar inhemsk terrorism. Å andra sidan det fria ordet och tanken att yttrandefrihetens största värde är när den tillåter människor att säga sådant som andra inte vill höra, eller rent av tysta.

Twitter, Facebook och Google/Youtube befinner sig – som amerikanska företag – ständigt under hot om ny lagstiftning från den för tillfället sittande administrationen.

Gentemot oss användare har de samtidigt ett behov av att framstå som förutsägbara, konsekventa och rättvisa. Vilket är en närmast övermäktig uppgift  – så länge man låter till exempel de politiska ledarna i Ryssland, Iran och Venezuela sprida propaganda för sin icke-/antidemokratiska politik samtidigt som man stänger av Trump.

Lägg till detta problemet med att de tre stora är totalt dominerande vad gäller sociala media. Finns du inte på Twitter, Facebook och Youtube – då finns du inte. Blir du av med ditt konto på Facebook begränsas även dina möjligheter att kommunicera och umgås med släkt och vänner. Samtidigt måste dessa företag naturligtvis ha rätt att sätta upp regler för sin egen verksamhet och att välja bort användare som anses skada densamma.

»Så starta då något nytt istället för att gnälla!« Men så enkelt är det naturligtvis inte. Facebook är plattformen där nästan alla våra vänner befinner sig. Något motsvarande alternativ finns inte. Och människor är bekväma, de vill hellre ha alla sina kontakter på en plattform istället för utspridda på olika håll.

Även om vi ofta brukar skälla på EU för dess nätpolitik, så kan det finnas delar i den föreslagna Digital Services Act som stärker användarnas ställning. Till exempel att den som blir censurerad eller avstängd måste få veta varför – och ges en möjlighet att överklaga. Men det kräver en omfattande manuell hantering av ärenden – vilket plattformarna menar är en praktisk omöjlighet, på grund av de stora volymerna ärenden.

Samtidigt föreslår samma Digital Services Act att det skall införas statligt godkända nätgranskare – så kallade Trusted Flaggers – som företräder vad texten kallar »kollektiva intressen«. Vilket bör få varningsklockorna att börja ringa.

Dessutom har Europol (till synes på eget initiativ) utökat sitt mandat från att inte bara bekämpa brott utan även desinformation. Vilket implicerar att någon, någonstans måste bestämma vad som är att betrakta som sanning – vilket i sin tur inte alltid är uppenbart. Plus att själva idén om att polisen skall lägga sig i vilka åsikter människor framför känns främmande för ett demokratiskt samhälle.

Enklast är kanske om man kunde enas om att bara ta bort sådant som är olagligt. Men det medför en ny uppsättning problem, speciellt med tanke på att internet inte känner några nationsgränser.

Den samlade bilden ger vid handen att vi har en närmast omöjlig situation av motstridiga intressen och principer – och att det tills vidare är det nya normala.