Femte juli Nätet till folket!

Nätet till folket!

Sökresultat för: s nya hot mot yttrandefriheten »

EU:s framväxande Sanningsministerium

av 4 kommentarer

Redan innan EU hunnit göra hat och hot till ”federala” EU-brott har en omfattande byråkrati byggts upp för att begränsa det fria ordet online.

Håller EU på att bygga upp en ny byråkrati för nätcensur? Här är ett EU-projekt som vi kan använda för att börja nysta i frågan:

»The European Digital Media Observatory (EDMO) brings together fact-checkers, media literacy experts, and academic researchers to understand and analyse disinformation, in collaboration with media organisations, online platforms and media literacy practitioners.

EDMO will deploy a platform to support the work of a multidisciplinary community with expertise in the field of online disinformation. EDMO will contribute to a deeper understanding of disinformation relevant actors, vectors, tools, methods, dissemination dynamics, targets, and impact on society.«

Inom observatoriets ram ryms ett tiotal olika samarbetsorgan. Man tycks även ha nära band till EU-finansierade European Fact-Checking Standards Network (EFCSN). Detta är ett slags plattform för godkända organisationer som ägnar sig åt faktagranskning i medlemsstaterna. (I Sverige Källkritikbyrån, tidigare känd som Metros viralgranskare.)

Detta skall ses i ljuset av att EU:s nya Digital Services ACT (DSA) etablerar de verktyg som behövs för att kunna censurera innehåll på nätet.

DSA föreskriver även statligt godkända nätcensorer, så kallade Trusted Flaggers (”betrodda anmälare”) som skall få en direktlina till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som bör plockas bort.

Man skall också komma ihåg att EU-kommissionen under nästa mandatperiod (efter EU-valet) kommer att lägga fram nya förslag syftande till att utöka listan över ”federala” EU-brott med hat och hot. Det finns mycket i kommissionens och Europaparlamentets dokument om detta som är oroande vad gäller yttrandefriheten.

Så, ja. Det håller på att växa fram en EU-byråkrati kring det fria ordet online.

Vilket är oroväckande med tanke på EU:s track record av att förvandla även de bästa intentioner till en byråkratisk mardröm – som med GDPR.

Desinformation är naturligtvis ett problem då sådan innebär att någon medvetet eller omedvetet sprider objektivt felaktig information. Detta påverkar människors verklighetsbild och därmed även deras förmåga att fatta informerade beslut.

Desinformation online kan bemötas på flera sätt. Ofta sker det spontant genom att andra användare regerar på felaktigheter. På X använder man denna typ av crowdsourcing för att låta användarna påpeka felaktigheter och tillföra relevant information i community notes.

Andra plattformar har en modell där anställda moderatorer tillämpar företagsledningens policybeslut. Vilket är en mer centralstyrd modell där input om sanning och kontext fattas av en mindre grupp människor. Vilket i värsta fall kan skapa single points of failure.

Det saknas inte exempel på information som varit förbjuden att framföra på sociala media men som sedan visat sig vara i stort sett korrekt och blivit allmänt vedertagen. För att undvika sådant kan det möjligen vara bättre med community notes som tillför relevant information än moderatorer som censurerar information.

Allt kompliceras av att vissa politiker och samhällsdebattörer har en tendens att avfärda kritik och åsikter de inte delar som desinformation, hat och hot. Sådant riskerar att bli kontraproduktivt och att i slutändan bara stärka de populistiska krafter man oroar sig över.

Detta är en fråga som måste hårdbevakas. Risken är att yttrandefriheten online kan komma att inskränkas på ett sätt som hotar våra grundläggande fri- och rättigheter.

EU upphäver rätten till privat korrespondens

av 6 kommentarer

Datalagring och Chat Control (meddelandekontroll) är exempel på hur EU inskränker vår rätt till privatliv och privat korrespondens.

Rätten till privatliv och privat korrespondens är en konventionsskyddad mänsklig rättighet.

Mänskliga rättigheter är individens yttersta försvar mot övergrepp från staten. Och rätten till privatliv är till för att staten inte skall veta allt om alla. Den vars privatliv blottas för överheten blir sårbar och utlämnad till politikers och byråkraters godtycke. Människor skall helt enkelt ha rätt till en privat sfär.

Rätten till privatliv skall gälla även online. FN:s så kallade 5 juli-deklaration (A/HRC/RES/20/8) slår fast att mänskliga rättigheter skall gälla även online. Men hur står det till i verkligheten?

Precis som när det gäller yttrandefriheten online kommer mycket av lagstiftningen från EU.

Datalagringen har varit en följetong i EU-politiken. Den går ut på att lagra data om alla medborgares alla telefonsamtal, SMS, e-postmeddelanden, uppkopplingar, mobilpositioner med mera.

2014 upphävde EU-domstolen EU:s datalagringsdirektiv. För att det strider mot de mänskliga rättigheterna och vad dessa har att säga om rätten till privatliv.

Generell, svepande övervakning får inte ske utan misstanke om brott.

Sedan dess har domstolen gång på gång givit medlemsstaterna bakläxa för att de ändå fortsätter med datalagringen. Kreativiteten för att kringgå domstolens beslut har varit stor. EU-kommissionen och EU:s ministerråd funderar just nu på ett nytt datalagringsdirektiv.

Även Sverige har tvingats ändra sin lag om datalagring. Dock är det troligt att även den nya svenska, reviderade lagen om datalagring strider mot EU-domstolens principiella beslut.

Ett annat, högaktuellt hot mot rätten till privat kommunikation är det som populärt kallas Chat Control. EU-kommissionen föreslår att alla medborgares all e-post, alla elektroniska meddelanden och andra elektroniska kommunikationer skall avkrypteras, öppnas – och att dess innehåll skall granskas.

Detta är med andra ord tillfället då man inte bara bereder sig tillgång till metadata om våra kommunikationer – utan även själva innehållet.

Syftet sågs vara att kontrollera att du inte sprider barnporr. Vilket är ett syfte man tar till då EU egentligen inte har rätt att fatta beslut som rör nationell säkerhet. Och vem vill eller vågar väl argumentera mot ett förslag som går ut på att bekämpa sexuella övergrepp mot barn?

När detta system sedan finns på plats, då kan syftet lätt utökas. Det vore inte första gången. Övervakningslagar brukar drabbas av ändamålsglidning. Frågan diskuteras redan i ministerrådet.

Chat Control är med alla rimliga måttstockar en kränkning av rätten till privatliv och privat korrespondens. En kränkning av en av våra grundläggande mänskliga rättigheter.

I EU:s ministerråd gör Tyskland halvhjärtat motstånd mot Chat Control. Och i Europaparlamentet finns ett visst motstånd.

Men för att Chat Control skall kunna stoppas – då krävs att frågan kommer upp på dagordningen i samhällsdebatten, att media intresserar sig och att folk börjar protestera.

Förlorar vi rätten till privat korrespondens online nu, då lär den vara borta för alltid.

Vi måste protestera när de mänskliga rättigheterna inskränks. Innan det är för sent.

Länkar Chat Control:
• Chat Control – The End of the Privacy of Digital Correspondence »
• EU avskaffar rätten till privat korrespondens »
• EU-förslag: 18-årsgräns för alla meddelandeappar »
• The EU’s Proposal on CSAM Is a Dangerous Misfire »

Sociala media efter Trump

av Lämna en kommentar

Till listan över sådant som anges som skäl för att begränsa internets frihet – som fildelning, barnporr, piratprodukter, terrorism, penningtvätt, hat, droghandel med mera – läggs nu alltså även Trumpism.

De sociala plattformarna i allmänhet och Twitter i synnerhet sitter i en jobbig sits. Å ena sidan en statschef som anklagas för att hetsa sina anhängare till att kullkasta de demokratiska institutionerna och deras processer – och en nyvald amerikansk administration  som redan flaggat för att man tänker slå ner på vad man kallar inhemsk terrorism. Å andra sidan det fria ordet och tanken att yttrandefrihetens största värde är när den tillåter människor att säga sådant som andra inte vill höra, eller rent av tysta.

Twitter, Facebook och Google/Youtube befinner sig – som amerikanska företag – ständigt under hot om ny lagstiftning från den för tillfället sittande administrationen.

Gentemot oss användare har de samtidigt ett behov av att framstå som förutsägbara, konsekventa och rättvisa. Vilket är en närmast övermäktig uppgift  – så länge man låter till exempel de politiska ledarna i Ryssland, Iran och Venezuela sprida propaganda för sin icke-/antidemokratiska politik samtidigt som man stänger av Trump.

Lägg till detta problemet med att de tre stora är totalt dominerande vad gäller sociala media. Finns du inte på Twitter, Facebook och Youtube – då finns du inte. Blir du av med ditt konto på Facebook begränsas även dina möjligheter att kommunicera och umgås med släkt och vänner. Samtidigt måste dessa företag naturligtvis ha rätt att sätta upp regler för sin egen verksamhet och att välja bort användare som anses skada densamma.

»Så starta då något nytt istället för att gnälla!« Men så enkelt är det naturligtvis inte. Facebook är plattformen där nästan alla våra vänner befinner sig. Något motsvarande alternativ finns inte. Och människor är bekväma, de vill hellre ha alla sina kontakter på en plattform istället för utspridda på olika håll.

Även om vi ofta brukar skälla på EU för dess nätpolitik, så kan det finnas delar i den föreslagna Digital Services Act som stärker användarnas ställning. Till exempel att den som blir censurerad eller avstängd måste få veta varför – och ges en möjlighet att överklaga. Men det kräver en omfattande manuell hantering av ärenden – vilket plattformarna menar är en praktisk omöjlighet, på grund av de stora volymerna ärenden.

Samtidigt föreslår samma Digital Services Act att det skall införas statligt godkända nätgranskare – så kallade Trusted Flaggers – som företräder vad texten kallar »kollektiva intressen«. Vilket bör få varningsklockorna att börja ringa.

Dessutom har Europol (till synes på eget initiativ) utökat sitt mandat från att inte bara bekämpa brott utan även desinformation. Vilket implicerar att någon, någonstans måste bestämma vad som är att betrakta som sanning – vilket i sin tur inte alltid är uppenbart. Plus att själva idén om att polisen skall lägga sig i vilka åsikter människor framför känns främmande för ett demokratiskt samhälle.

Enklast är kanske om man kunde enas om att bara ta bort sådant som är olagligt. Men det medför en ny uppsättning problem, speciellt med tanke på att internet inte känner några nationsgränser.

Den samlade bilden ger vid handen att vi har en närmast omöjlig situation av motstridiga intressen och principer – och att det tills vidare är det nya normala.

Vill vi ha statliga ordningsmän på internet?

av 3 kommentarer

Ett av de förslag som förs fram i EU:s nya Digital Services Act (DSA / förordningen om digitala tjänster) är så kallade »trusted flaggers«. Enkelt uttryckt handlar det om statligt godkända ordningsmän på nätet.

Detta har väckt förvånansvärt lite uppmärksamhet, i princip ingen alls. Låt oss kika närmare på förslaget.

  • Trusted flaggers skall vara underordnade nationella Digital Services Coordinators.
  • De skall besitta särskild kompetens för att identifiera och flagga olagligt innehåll på nätet.
  • Ett kriterium är, enligt DSA att »it represents collective interests and is independent from any online platform«.
  • Deras flaggningar skall prioriteras för behandling av nätplattformarna.
  • Det skall vara offentligt vilka dessa trusted flaggers är.
  • De skall kunna bli av med sitt uppdrag om de missköter sig.

På sidan 28, motivering 46 (förklarande memorandum, ej lagtext) finner vi en mer utförlig beskrivning:

»Action against illegal content can be taken more quickly and reliably where online platforms take the necessary measures to ensure that notices submitted by trusted flaggers through the notice and action mechanisms required by this Regulation are treated with priority, without prejudice to the requirement to process and decide upon all notices submitted under those mechanisms in a timely, diligent and objective manner. Such trusted flagger status should only be awarded to entities, and not individuals, that have demonstrated, among other things, that they have particular expertise and competence in tackling illegal content, that they represent collective interests and that they work in a diligent and objective manner. Such entities can be public in nature, such as, for terrorist content, internet referral units of national law enforcement authorities or of the European Union Agency for Law Enforcement Cooperation (‘Europol’) or they can be non-governmental organisations and semi- public bodies, such as the organisations part of the INHOPE network of hotlines for reporting child sexual abuse material and organisations committed to notifying illegal racist and xenophobic expressions online. For intellectual property rights, organisations of industry and of right-holders could be awarded trusted flagger status, where they have demonstrated that they meet the applicable conditions. The rules of this Regulation on trusted flaggers should not be understood to prevent online platforms from giving similar treatment to notices submitted by entities or individuals that have not been awarded trusted flagger status under this Regulation, from otherwise cooperating with other entities, in accordance with the applicable law, including this Regulation and Regulation (EU) 2016/794 of the European Parliament and of the Council.«

Dessa nätgranskare kan alltså vara statliga organ, representanter för vissa särintressen och organisationer.

Detta väcker massor av frågor. Hur tänker man  till exempel förhålla sig till nätgranskare utsedda att flagga olagligt material i länder som inte respekterar de medborgerliga fri- och rättigheterna och som har lagar som går på tvärs med övriga EU (t.ex. hädelselagar och abortförbud)? Hur genomtänkt är det egentligen att ge olika särintressen rollen som censorer – då de ju till sin natur är partiska? Hur har man tänkt förhålla sig till nätgranskare som kan misstänkas ha en politisk agenda?

Detta kan bli en soppa.

Rent spontant känns det som att prioriterad begäran om censur bara borde få begäras av en myndighet, till exempel den nya Digital Service Coordinator som medlemsstaterna förväntas inrätta. Och egentligen borde det inte få ske med mindre än föregående rättslig prövning.

Men att ha allehanda särintressen som nätcensorer utan någon föregående prövning av deras framställningar till nätplattformarna – det känns som upplagt för missbruk och konflikter. Om man alls skall ha trusted flaggers, då borde de snarare rikta sina anmälningar till sin nationella Digital Services Coordinator för prövning.

Det verkar som att EU – åter igen – dumpar frågan om vad som får publiceras på nätet på andra aktörer istället för att reglera det fria ordet genom lag och rättsväsende.

Den fria informationens fiender kommer i många skepnader

av Lämna en kommentar

En av orsakerna till att jag bor i Berlin är stadens historia. Man går runt ett hörn, och plötsligt får man en nyttig örfil som påminner om nazismens eller kommunismens förbrytelser mot mänskligheten.

När jag går ner till affären passerar jag en plakett bland gatstenarna som påminner om att i detta hus bodde en namngiven människa som fördes bort och dödades i något av förintelselägren. Tar jag en promenad längs kanalen bakom riksdagsbyggnaden ser jag minnesmärken för de människor som dog eller mördades när de på denna plats försökte simma från förtrycket i öst till friheten.

Detta är viktiga påminnelser om att saker och ting kan gå över styr, att allt – bortom vad vi kan föreställa oss – faktiskt kan ske och om vad som i sammanhanget är viktigt. Vilket stärker mig i min uppfattning om människans naturliga rättigheter (liv, säkerhet och egendom). Det ger mig energi för att fortsätta slåss för våra grundläggande fri- och rättigheter. Och det gör mig uppmärksam på att hotet mot vår frihet och fred kan komma i vilken skepnad som helst.

Därför blir jag bekymrad över den cancel culture som nu vill utrota allt som människor kan associera med något upprörande, ondskefullt eller stötande. Den gör oss historielösa, den gör oss naiva och den minskar förståelsen för att vår frihet och demokrati (trots dess brister) alltid måste försvaras.

Vill vi förstå vår värld och vårt samhälle – då behöver vi mer information, inte mindre – och fler referenspunkter, inte färre. Då behöver vi påminnas även om sådant som kan vara problematiskt, fel eller ondskefullt. Hur skall vi – och kommande generationer – annars kunna lära oss något?

När bannlysningen sedan drabbar verk som »Borta med vinden«, »Fawlty towers« och »Little Britain« blir det rent löjligt. Att minska mängden tillgänglig information, tolkningar, vinklingar, speglingar, berättelser och humoristiska betraktelser av sakernas tillstånd gör oss dummare och mer enkelspåriga – vilket i sin tur gör oss sämre skickade att möta dagens och morgondagens hot mot fred och frihet.

Det är dessutom att idiotförklara folket, vilket i sig är problematiskt ur ett demokratiskt perspektiv.

En fråga man måste ställa sig är om censur, inskränkningar i yttrandefriheten och begränsningar av tillgången till information inte på sätt och vis är lika allvarlig om det är resultatet av en hastigt uppblossad moralpanik – som när sådant organiseras av stat och politik. Konsekvenserna blir i vart fall, till viss del desamma. Människors referenspunkter och därmed förståelse för den verklighet vi har att leva i begränsas. Vilket i slutändan gör folket lättare att dupera eller lura in på nya vägar till förtryck och elände.

I sammanhanget kan det vara värt att påminna om George Orwells ord »Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nutiden, kontrollerar det förflutna.«

I detta perspektiv måste det vara direkt kontraproduktivt att revidera historien och kulturen så att allt som kan påminna om och varna oss för begångna misstag städas bort. Vår historia är inte alltid vacker – vilket vi har att leva med. Det förändras inte av att man städar bort sådant som kan påminna oss om detta faktum. Tvärt om gör det oss sämre rustade att försvara det öppna och fria samhället.

Den fria informationen är redan under angrepp från staten, EU och nätjättarna. Är det något vi inte behöver på topp av detta, då är det historierevisionism.

/ HAX

EU:s plan för internet – reglera allt!

av Lämna en kommentar

EU gav oss dataskyddsförordningen – GDPR – med det förvisso vällovliga syftet att skydda medborgarnas persondata. Men i praktiken blev det massor av krångel och kostnader för EU:s företag – och ledde till att många utländska siter blockerades för europeiska användare. Sedan kom det nya upphovsrättsdirektivet – som kommer att leda till galenskaper som länkskatt och uppladdningsfilter. Galenskaper som får företag som Youtube att överväga att helt lämna den europeiska marknaden. Snart klubbas dessutom förordningen om terror-relaterat innehåll online – som kommer att resultera i nätcensur och ännu en grund för uppladdningsfilter.

Men detta är bara början. Just nu pågår arbetet med EU:s nya Digital Services Act. Där kommer man att ägna sig åt micro management och reglera allt man kan komma på. En snabb genomläsning av EU-kommissionens vitpapper och Europaparlamentets utkast till rapport ger vid handen att EU nu tänker styra och ställa över bland annat följande.

EU-kommissionens vitpapper (mina boldningar av saker att vara extra uppmärksam på):

  • Gemensamma EU-regler mot hat och hot på nätet
  • Digitala kommunikationssystem
  • Ett ekosystem av excellens och tillit för artificiell intelligens baserad på europeiska värderingar
  • Kvant-teknologi
  • Användning av persondata
  • Åtgärder mot cyber-brottslighet
  • Hållbara, cirkulära och klimatneutrala IT-lösningar
  • Värdegundsbaserade digitala lösningar
  • Europeisk digital suveränitet och självständighet mot omvärlden anpassad till den europeiska sociala modellen
  • Hållbar datainfrastruktur, nätverk och kommunikationer
  • Egna, europeiska regler och värderingar för en digital tid
  • Öppenhet, men bara för icke-EU-aktörer som följer EU:s regler och förordningar
  • Bättre beslutsfattande baserat på publik icke-personlig data
  • Utrullning av digital teknik som gör skillnad i människors liv och som respekterar europeiska värderingar
  • En gemensam marknad för digital teknologi, produkter, tjänster – och data
  • Samordnad forskning och utveckling
  • Digitaliserad offentlig administration
  • Investeringar i strategisk kapacitet
  • Interoperabilitet vad gäller kapacitet och utveckling av digital kapacitet
  • 5G och 6G
  • Gigabit-anslutningar
  • Stimulera digital utveckling genom EU:s strukturfonder och en »kapitalmarknads-union« syftande till 14% extra tillväxt till år 2030
  • Regler och strategier för digital säkerhet, bland annat genom nya verktyg för polis och rättsväsende
  • Ett digitalt utbildningslyft, speciellt för kvinnor
  • Lagskydd och reglering för arbetare i den digitala ekonomin
  • En mer digital, miljövänlig, cirkulär industri
  • Uppmärksamhet mot vissa digitala plattformars dominerande ställning
  • Översyn av nätets »gratis« tjänster
  • Ett grönt perspektiv i den digitala konkurrenslagstiftningen
  • Balans mellan handel online och offline
  • Samordning av medlemsstaternas satsningar på en digital och grön europeisk framtid
  • Granskning av nya marknader
  • Reglering för att garantera konkurrens, rättvisa, innovation och allmänintresse bortom ekonomiska överväganden
  • En rättvis digital ekonomi
  • Hårdare regler för beskattning av gränslöst nätbaserat företagande
  • Regler baserade på europeiska värderingar och miljömässiga normer för den digitala världen
  • Klargörande av plattformars roll och ansvar
  • Införande av en internationellt accepterad allmän elektronisk identitet (eID)
  • En European Democracy Action Plan mot fake news och desinformation
  • Smarta el-system för ett fossilfritt Europa
  • Klimatneutrala datacenter och telekommunikationer till år 2030
  • Fullt återvinningsbar digital utrustning
  • Digitaliserade sjukjournaler med enhetlig standard samlade i ett centralt European health data space
  • Stimulera tillgång till innehåll (content) av hög kvalitet och mediepluralism
  • Utveckla en digital kopia av Jorden för miljöprognoser och krishantering
  • En stark digital närvaro i EU:s utvidgning
  • Digital utveckling av Afrika genom en  EU-African Union Digital Economy Task Force
  • Göra GDPR till global standard
  • Europeiskt ledarskap vad gäller ny teknik, blockchain, super computing, kvant-teknologi, algoritmer och verktyg för att dela och använda data
  • Upprätta en Global Digital Cooperation Strategy, för digital innovation baserad på hållbara utvecklingsmål, Digital4Development och kapacitetsbyggande
  • En Digital for Development Hub byggd på europeiska värderingar bestående av EU:s medlemsstater, industri, civila organisationer, finansiella institutioner och digitaliseringsexperter med syfte att konsolidera en sammanhållen EU-approach
  • »A digital society based on European values and European rules – that can truly inspire the rest of the world«

Europaparlamentets utkast till rapport:

  • Upprätthållande av eHandels-direktivets principer om bl.a. budbärarimmunitet och förbud mot generell övervakning
  • »Socialt skydd« och skydd för arbetare inom plattforms- och samarbetsekonomin
  • Sätta standarden för den digitala miljön, inte bara i Europa utan även globalt
  • Klargöra information society services providers och online-plattformars sociala ansvar för att skydda användare och samhället
  • Balansera den inre marknadens frihet mot grundläggande rättigheter och principer
  • Skydd mot orättfärdig prissättning och orättvisa villkor
  • Stärkta krav vad gäller »minimum information requirements on commercial communications«
  • Krav på att den som tillhandahåller tjänster online skall leva upp till en miniminivå vad gäller information om deras affärskunder och samarbetspartners samt »minimum information requirements on commercial communications«
  • Krav på ökad transparens och information vad gäller internet service providers, under hot om vite
  • Övervakning av algoritmer och deras risker
  • Hjälpa individen att få tillgång till diversifierat innehåll, åsikter samt produkter och tjänster av hög kvalitet
  • Rätt för individen att överklaga samt i förekommande fall få skadestånd på grund av felaktiga automatiserade beslut
  • En »justerad approach« för att mer effektivt hålla efter olagligt innehåll online
  • Ytterligare åtgärder – bortom frivilligt samarbete – för att bekämpa olagligt innehåll
  • EU-gemensamma regler för att avlägsna olagligt innehåll
  • Åtgärder mot online-försäljning av produkter som inte lever upp till EU:s produktbestämmelser och konsumentskydd
  • Sänkta barriärer för små företag för att etablera sig på en uppkopplad marknad
  • Ökad övervakning och samarbete mellan medlemsstaterna för att upprätthålla den nya Digital Services Act
  • En EU-central regleringsmyndighet bör uppräöttas, med befogenhet att utreda och upprätthålla the Digital Services Act
  • I rapportens del om definitioner vill man ha ett klargörande av om/hur the Digital Services Act även omfattar sociala medienätverk, crowd funding, sökmotorer, wifi hotspots, annonsering online, content delivery networks och domain name servers (DNS)

Ömsom vin, ömsom vatten. En del giftpiller. Mycket varm luft och en del saker som är direkt obegripliga. Och då har jag ändå bara skummat de viktigaste delarna av de två dokumenten.

Det första som slår mig är hur man vill lagstifta utifrån hur internet ser ut just idag – istället för att etablera allmängiltiga principer. Vilket kan komma att leda till att the Digital Services Act kommer att vara inaktuell redan när den klubbas.

Det är också intressant att se hur man tycks mena att det är politik, centralstyrning och enhetlighet som bygger en levande och framgångsrik digital industri. Samtidigt satsar resten av världen på spontan utveckling, entreprenörskap, frivilligt samarbete och en utveckling som drivs av människors behov. Risken är att EU – istället för att ligga i framkant – kommer att hamna på efterkälken om den politiska och administrativa styrningen blir allt för påträngande.

Dessutom tycks man helt bortse från att internet till sin natur är globalt – och inte känner några gränser. För att upprätthålla ett regelverk som detta kräves i princip en europeisk digital järnridå.

Framgångsrikt företagande uppstår sällan ur politisk micro management. Och vi har – som sagt – redan drivit entreprenörer och riskkapital bort från EU med lagstiftning som GDPR och upphovsrättsdirektivet.

Visst behövs viss lagstiftning, som gemensamma spelregler. Men the Digital Services Act tycks gå mycket längre än så.

/ HAX

EU 2020: Nu står kampen om det fria ordet på internet

av 1 kommentar

Med sin Digital Services Act tänker EU bland annat reglera yttrandefriheten på internet. Det kan bli lite hur som helst. Men det är nu – när diskussionen är ung och positionerna ännu inte är låsta – som vi kan påverka hur resultatet blir.

Det fria ordet på internet har många fiender. Politikerna ogillar att vanligt folk stör och lägger sig i. Media kämpar för att behålla makten över agendan. Och allehanda samhällsdebattörer ogillar när andra ifrågasätter och granskar deras teser.

I Tyskland finns redan en speciell intrnetlag (NetzDG) som kritiseras för att hota såväl tryckfriheten som yttrandefriheten. I Frankrike har man givit staten rätt att i vissa situationer bestämma vad som skall anses vara sant respektive falskt – och därmed tillåtet eller förbjudet – att uttrycka på internet. Och i så gott som alla EU:s medlemsstater hörs krav på inskränkningar i vad som får skrivas och sägas i sociala media.

Det är allt detta som EU nu vill samla i ett regelverk som kommer att gälla i alla EU:s medlemsstater: The Digital Services Act.

Hat och hot på nätet kan visserligen vara problem. Men i den fysiska världen, utanför nätet finns redan regler som rör olaga hot, förtal, hets mot folkgrupp med mera. Oavsett vad man tycker om just dessa regler är det viktigt att lagar och regler – som sådana – är desamma utanför som på internet. Vad som är tillåtet respektive förbjudet att uttrycka kan och får inte vara beroende av i vilket medium informationen framförs.

Problemet är att när EU sätter upp regler, då blir resultatet ofta »worst practice«. Det vill säga att de som vill förbjuda, de som vill försvara sina privilegier, de som vill kontrollera och styra är mer högljudda än de som försvarar människors – och informationens – frihet.

Så var det till exempel när det gäller EU:s nya upphovsrättsdirektiv – där Big Media och Big Entertainment lyckades driva igenom såväl den absurda »länkskatten« som regler som kommer att kräva att allt som laddas upp på nätplattformar måste förhandsgranskas, analyseras och i förekommande fall censureras av automatiska filter.

Den gången kom den breda debatten igång alldeles för sent. Det är ett misstag som inte får upprepas.

Det är nu – medan alla kort fortfarande ligger på bordet och innan de politiska grupperna låst sig fast vid olika förslag och uppgörelser – som nätsamfundet måste visa att det vill, kan och kommer att försvara det fria ordet på internet.

/ HAX

Nu väntar två års ständig kamp för att hindra EU:s uppladdningsfilter från att bli svensk lag

av 1 kommentar

Som vi tidigare rapporterat, så ligger den svenska tillämpningen av EU:s nya upphovsrättsdirektiv nu i regeringens och riksdagens händer.

Som något slags mänsklig sköld har regeringen satt upp en referensgrupp, som tyvärr har en kraftig övervikt av upphovsrättsmaximalister. Och som Emanuel Karlsten noterar, så kommer den svenska lagstiftningen inte att gå den vanliga vägen (utredning m.m.). Istället upprättar regeringen själv en »promemoria«. Vilket kan vara en signal om att den uppfattar den ordinarie demokratiska processen som allt för svårframkomlig i detta fall.

Detta lägger ett stort ansvar på regeringen. Och eftersom Socialdemokraterna hitintills varit det enda parti i riksdagen som är för EU:s upphovsrättsdirektiv – så blir det nu upp till dem att bevisa sitt påstående om att nätplattformarnas nya ansvar för att stoppa upphovsrättsskyddat innehåll inte leder till uppladdningsfilter. Vilket skall bli intressant att följa. Ett tips är att inte hålla andan medan du väntar.

Frågan är hur riksdagens övriga partier (som i EU-valrörelsen tog ställning mot upphovsrättsdirektivet) kommer att hantera frågan. Det är allt för lätt för dem att gömma sig bakom EU och säga att nu är beslutet klubbat och att det inte längre finns något att göra åt saken. Det finns alltid något att göra, om bara viljan finns.

Därför måste motståndet mot artikel 13/17 upprätthållas. Regeringen måste vara medveten om att det finns ett utbrett motstånd. Och de övriga partierna måste påminnas om att frågan kan vara en vote-changer.

Detta är en process som kan uppgå till två år. Vilket ställer krav på uthållighet för uppladdningsfiltrets motståndare.

Uppladdningsfiltret är inte bara en enskild teknikalitet. Det strider mot grundlagens förbud mot förhandscensur och det är ett hot mot yttrandefriheten. Det kommer att hämma den öppna debatten, kreativiteten och företagandet. Det kommer att döda nya IT-startups innan de ens kommer ur startblocken. Det kommer att cementera de amerikanska nätjättarnas dominerande ställning bland de sociala plattformarna. Och det är ett hot mot hela principen om ett fritt och öppet internet.

Här har riksdagen en utmärkt möjlighet att visa att den är mer än ett knapptryckarkompani. Här har sju av riksdagens partier ett utomordentligt tillfälle att stå vid sitt ord och sina löften från EU-valrörelsen. Och här har alla miljontals svenska nätanvändare en perfekt chans att försvara sina möjligheter att fortsatt kunna uttrycka sig fritt.

It ain’t over til the fat lady sings.

Länkar:
• Emanuel Karlsten: Detta har hänt efter att EU klubbat artikel 13 »
• Kan riksdagen stoppa EU:s uppladdningsfilter? (Video) »
• EU:s upphovsrättsdirektiv: Dags för riksdagens partier att visa sina kort »
• I väntan på EU:s uppladdningsfilter »

Problemen med att Facebook stänger av Alex Jones och andra besvärliga människor

av Lämna en kommentar

Facebook har bannlyst ett antal högljudda röster på sin plattform. Det gäller till exempel den populäre konspirationsteoretikern Alex Jones, ledaren för Nation of Islam Louis Farrakhan och alt-right-provokatören Milo Yiannopoulos.

Facebook är ett privat företag och får naturligtvis själva bestämma vilka som skall finnas på deras plattform. Men det innebär inte att företaget har rätt att slippa kritik eller att man inte kan problematisera kring beslutet.

Det finns förvisso en gräns för yttrandefriheten. Den går där ett hot uttalas i en sådan kontext att det föreligger en uppenbar fara för andras säkerhet och/eller egendom. Men i övrigt kan man endast säga att yttrandefrihet råder om folk tillåts säga vad de vill. Hindrar man dem, då har man per definition inte yttrandefrihet.

Det är möjligt att de nu avstängda har gått över gränsen. Men följande klipp från The Guardian väcker frågor:

The individuals have been banned from Facebook and Instagram under its policies against “dangerous individuals and organizations”. The company said it would continue its policy of banning accounts that praise or support these figures on the platform.

Frågan är vad som kan betraktas som »farligt« i sammanhanget. Och för vem. För Mark Zuckerbergs anseende? För Facebooks annonsinkomster? Eller för samhället som sådant? Hur avgör man i så fall objektivt den senare frågan?

Den andra meningen är också intressant. Innebär det att Facebook kommer att stänga av användare som protesterar mot de aktuella avstängningarna?

The bans highlight the arbitrary nature of Facebook’s decisions to bar prominent individuals from posting on its services. The company acts as both judge and jury on who is allowed to host material on its network, with accounts often removed only following sustained criticism in the media.

However, in recent months, the company has become increasingly willing to issue outright bans against individuals deemed to spread hate speech – in effect cutting many “alt-right” figures off from the social networks that allowed them to gain an audience in the first place.

Det finns skäl att tro att det är medial uppmärksamhet och organiserade anmälningskampanjer från de aktuella kontonas politiska motståndare som fått Facebook att agera – snarare än objektiva bedömningsgrunder som tillämpas lika för alla.

Facebook har som sagt rätt att göra som de vill på sin egen plattform. Men det förändrar inte det faktum att det som sker kan vara problematiskt och att det väcker frågor. Speciellt med tanke på Facebook/instagrams dominerande ställning bland sociala media.

Det behövs helt klart nya, konkurrerande sociala plattformar. Synd bara att EU stiftar lagar som gör det omöjligt att ta upp konkurrensen med nätjättarna.

/ HAX

Länk: Facebook bans Alex Jones, Milo Yiannopoulos and other far-right figures »

Vilka media skall få synas på internet?

av Lämna en kommentar

EU:s nya direktiv om upphovsrätt riktar ljuset mot ett demokratiskt problem. Politiska beslut är statiska och makthavarna förväntar sig att om de gör X, då händer Y. I samhället och på marknaden är det dock inte så enkelt – då detta är dynamiska system, som kan förändras och anpassa sig på sätt som gör att politiska beslut ofta får oväntade och oönskade effekter.

I upphovsrättsdirektivets artikel 11 (den så kallade »länkskatten«) föreslås att de nätplattformar som länkar till medie-siter med mer än »enstaka ord« skall tvingas ha licens och betala en avgift för detta. Utöver det bakvända i att kräva betalt för att andra skall länka till medias siter – så riskerar förslaget att minska utbudet och mångfalden av nyheter i sociala media. Vilket är en dålig sak, eftersom folk snarare borde söka information från fler av varandra oberoende nyhetskällor.

Från början var förslaget att detta skulle gälla utan att medie-siter tillåts ställa sig utanför systemet. Det hade varit en fullständig katastrof. Men det som är kvar av artikel 11 är också problematiskt. Låt mig fundera högt om den nuvarande skrivningen:

Om man sätter sig in i t.ex. Facebooks situation, då kan de naturligtvis inte teckna avtal med alla tidningar, mediehus, nätpublikationer och nyhetssiter i hela Europa. Än mindre i hela världen. Vad de däremot kan göra är att välja ut ett visst antal större medieföretag att teckna avtal med. I Sverige skulle det t.ex. kunna handla om Bonniers och Schibsteds tidningar, SVT, TV4 och SR. Sedan gör man klart i sina användarvillkor (där man kan stadga i stort sett vad som helst) att det bara kommer att gå att länka till nyhetsmedia som finns på denna »gröna lista«. Helt enkelt för att det är det enda som är hanterbart under artikel 11.

Vilket innebär att alla andra media, nätpublikationer, nyhetssiter, alternativmedia och journalistiska start-ups kommer att bli omöjliga att länka till på Facebook.

Detta är i så fall mycket problematiskt. Nyhetsflödet i sociala media kommer då helt att fokuseras kring etablerade media och dess agenda, urval och vinklar. Vilket innebär att färre röster kommer att höras; att alternativa rapporter och analyser blir otillgängliga; att små nischmedia som specialiserar sig på sådant som MSM inte bryr sig om kommer att göras osynliga.

Detta är inte bara spekulationer och antaganden. Erfarenheter från Spanien och Tyskland – där »länkskatten« har prövats – visar att den lett till ett minskat antal besök på medie-siter i allmänhet och på små, nya och alternativa medias siter i synnerhet. Vilket i sin tur leder till att det blir ännu svårare att få dessa att gå ihop ekonomiskt.

Länkskatten är helt enkelt ett hot mot det fria ordet, mångfalden och yttrandefriheten i vidare mening.

/ HAX

Relaterat:
• Så havererade »länkskatten« i Tyskland och Spanien »
• Artikel 11: EU:s märkliga »länkskatt« »