Femte juli

Nätet till folket!

Sökresultat för: datalagring

Fråga makthavarna i Almedalen om övervakning

av

Nu drar Almedalen igång. Är du där? Då finns det en fråga som jag skulle vilja att du ställer alla politiker du träffar:

»Övervakningsstaten växer ständigt. Vid vilken punkt anser du att det blir ett problem för vår demokrati och vårt samhälle? Varför och hur?«

Inte för att man nödvändigtvis kan hoppas på något tydligt svar. Mer för att få dem att börja tänka. Eller, som fransmännen säger »Att ställa en fråga är som att knacka på en dörr för att se om det är någon hemma.«

För inte skall väl politikerna komma undan med att rulla ut en aldrig tidigare skådad övervakningsstat och samtidigt gå igenom en valrörelse utan att behöva förklara sig?

En annan obekväm fråga för politiker som vill rulla ut massövervakningen är om de ställer sig bakom EU-domstolens princip som slagits fast vid flera tillfällen: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

Chat Control, datalagring, kameraövervakning med automatiserad ansiktsigenkänning i realtid… Listan över nya former av massövervakning som utmanar EU-domstolens ställningstagande kan göras lång.

Så passa på nu när politikerna visar sig offentligt och i vart fall tvingas lyssna på frågorna.

CC0

Valår: Pressa politikerna om övervakningsstaten

av

Här är några frågor om vår ständigt växande övervakningsstat som alla politiska kandidater borde svara på – innan valet.

I höst är det riksdagsval. En viktig fråga som sannolikt inte kommer att diskuteras är den ständigt växande övervakningsstaten. Det är problematiskt.

En första fråga som borde ställas till alla politiker är:

Övervakningsstaten växer ständigt. Vid vilken punkt anser du att det blir ett problem för vår demokrati och vårt samhälle? Varför och hur?

Det brukar öppna för intressanta diskussioner. Ingen politiker lär mena att en total kontrollstat där alla övervakas överallt, hela tiden är problemfri.

Så hur långt tänker man gå? Hur mycket övervakning skall vi ha? När blir det problematiskt och farligt? Har vi kanske redan gått för långt? Har man tänkt igenom det här?

Ett annat bra test är att fråga hur enskilda politiker ställer sig till EU-domstolens ställningstagande om EU:s upphävda datalagringsdirektiv. Enkelt sammanfattat:

Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

Det vill säga att generell och odifferentierad övervakning av hela befolkningen inte är förenlig med de grundläggande rättigheterna.

Detta är också en knepig fråga. Den pekar på skillnaden mellan övervakning av farliga människor och massövervakning av vanligt, hederligt folk utan misstanke om brott. Med förslag som Chat Control passeras den linjen. Hur motiverar man det?

Detta faller i sin tur tillbaka på de grundläggande mänskliga rättigheterna. Till exempel anger Europakonventionen (och EU:s rättighetsstadga) att…

»Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.«

Hur ställer sig de politiska kandidaterna till detta? Respekterar de de grundläggande mänskliga rättigheterna? Om inte – varför? Och vilka blir konsekvenserna om så inte är fallet?

Detta är bara några av de frågor som våra traditionella medier knappast kommer att ställa. Så då måste någon annan göra det. Det vill säga du och jag.

Innan kandidaterna börjar synas i valstugorna kan Almedalen vara en lämplig plats för att kräva svar.

CC0

Staten, AI och maktens frestelser

av

»Frestelsen att använda en kontroll- och övervakningsstat med AI:s kapacitet för politiska syften och egen vinning måste vara enorm.«

Jag är utvecklingsoptimist och gillar »artificiell intelligens«. Egentligen tror jag att maskininlärning är ett ord som leder mer rätt. System som kan ta in våldsamt stora mängder information och gå igenom den på ett ögonblick för att sedan redovisa resultatet i ett användargränssnitt som är anpassat för människor.

Men det finns naturligtvis risker med AI. EU har därför infört ett nytt regelverk för dess användning. Detta har dock ett undantag för polis och underrättelseväsen. Vilket råkar vara två områden där utrymmet för missbruk av tekniken är uppenbart.

Vilket även gäller statsapparaten i ett bredare perspektiv. Det är först nu som tekniken existerar för verkligt bred massövervakning, sociala kreditsystem, klimatkrediter och analys av vad som rör sig i folkdjupet. Detta är verktyg som kan användas av makthavare för att uppnå politiska mål och föra samhället i en mer auktoritär riktning.

I veckan klubbade riksdagen igenom en lag som – inom vissa gränser – tillåter polisen att använda kamerabevakning med automatiserad ansiktsigenkänning i realtid. Vilket sedan kan kopplas till olika databaser, datalagring och uppgifter som kan hämtas in online. Europol har redan fått rätt att bereda sig tillgång till information ur privata aktörers databaser.

Övervakningsstaten väver en allt tätare väv – under förevändningen att det är för att skydda oss från gängvåld, terrorister, farsoter och annat som vi är rädda för. Men som Hannah Arendt påpekar i sitt standardverk om den totalitära statens rötter…

»Brott mot de mänskliga rättigheterna kan alltid rättfärdigas med förevändningen att det rätta är lika med det som är bra eller nyttigt för helheten i kontrast till delarna.«

De flesta diktatorer och auktoritära system (förutom rena kleptokrater) menar sig verka för en god, större sak. För vilken man inte accepterar att enskilda individer står i vägen eller uppvisar bristande entusiasm.

Det finns mycket goda skäl för att rätten till privatliv är en grundläggande mänsklig rättighet. Information är makt. Och den stat som vet för mycket om sina medborgare kan även kontrollera dem, förtrycka oppositionella och befästa sin makt.

De grundläggande mänskliga rättigheternas funktion är att skydda individen mot övergrepp från staten. Därför är det oroväckande när staten (genom politiken) steg för steg inskränker och gör avsteg från dessa rättigheter.

Frestelsen att använda en kontroll- och övervakningsstat med AI:s kapacitet för politiska syften och egen vinning måste vara enorm.

CC0

Var ett fritt och öppet internet bara en parentes?

av

Vi tar stora kliv mot ett mer reglerat och kontrollerat internet. Men varför just nu?

Låt mig börja med att säga att samma lagar och regler skall gälla på internet som i samhället i övrigt. Naturligtvis.

Men utifrån det borde vi väl inte behöva några särskilda lagar för internet över huvud taget?

Vad vi ser är specialregler. EU:s Digital Services Act, Digital Markets Act, Audiovisual Media Directive, Chat Control, åldersgränser med ID-krav och så vidare.

Vi skrev redan när DSA antogs att det var tillfället då politiken tog makten över internet. Samt att nästa mandatperiod i EU – det vill säga nu – är tidpunkten då politiken börjar utöva denna makt.

Eftersom allt för få brydde sig, har politikens planer rullat på. Och nu är vi där vi är.

Det är kanske orättvist att jämföra EU med länder som Kina och Ryssland, men delar av den tekniska infrastrukturen är i praktiken densamma: system för att kontrollera informationsflöden, identifiera användare och kartlägga kommunikation.

EU:s ambition att i ökande grad styra och kontrollera det offentliga samtalet online kan knappast ha undgått någon. Med datalagring öppnas möjligheten att skapa sociogram som kartlägger våra nätverk. Chat Control är i grunden en idé om att införa AI-stödd analys av innehållet i alla våra elektroniska meddelanden. Med EU:s digitala plånbok får vi ett samhälle där vi får blippa oss fram.

Verktygen är i stort sett desamma som de som används i skurkstater. Även om syftet hos oss för tillfället är ett annat. Vem som styr och vad som gäller i morgon kan vi inte veta.

Politiken lider av en oemotståndlig frestelse att reglera allt man kommer över. Det är det som är politikens grej. Man behöver motivera sin existens. Man får en möjlighet att ändra på samhället i linje med sina politiska visioner. Man får bestämma över andra.

Att detta tycks ske överallt samtidigt är oroväckande men inte speciellt konstigt. Politiken är ett internationellt nätverk där man åker på samma konferenser, lyssnar på samma talare, exponeras för samma idéer och utbyter erfarenheter. Samma ämnen trendar. Just nu är det politiska modet att försöka tämja internet.

Att internet har hamnat i politikens kikarsikte beror också på att nätet utmanar makten. Folk har fått en låda att tala ifrån. Besvärliga medborgare faktakollar, ifrågasätter och lägger sig i. Det narrativ man odlar utmanas. Motstånd mot dåliga förslag kan idag organiseras mer effektivt än tidigare.

Det är en ständig dragkamp. Vi måste fortsätta försvara yttrandefriheten, rätten till privatliv och ett fritt och öppet internet. Men vi behöver också en plan B: att granska, begränsa och kontrollera de kontrollsystem som nu byggs upp. För när sådana verktyg väl existerar tenderar de förr eller senare att missbrukas.

CC0

Kommer EU att förbjuda VPN-tjänster?

av

EU svävar på målet om VPN i relation till ålderskontroller online. Därför kan det vara en god idé att skaffa en stabil och pålitlig VPN-tjänst redan nu.

I samband med att EU-kommissionen bad medlemsstaterna att snabba på med att rulla ut den nya appen för åldersverifiering online kom frågan upp om VPN som ett sätt att kringgå sådan.

EU-kommissionär Henna Virkkunen (med ansvar för tekniksuveränitet, säkerhet och demokrati) gav ett svävande svar på sin presskonferens. Enkelt uttryckt noterade hon att VPN-tjänster kan användas för att kringgå ålderskontroller och att man kommer att titta på vad som kan göras åt saken.

»VPN… must not allow the system to be circumvented.«

Vilket är oroväckande. Det handlar inte bara om att upprätthålla åldersgränser för vissa nätplattformar. VPN-tjänster är även ett hinder för EU:s planer på utökad datalagring.

Några konkreta planer verkar dock inte finnas – ännu. Men ett förslag är åldersgränser (ID-koll) även för VPN. I vissa amerikanska delstater måste man nu mata in användarens födelsedatum i telefonens setup-process. I Frankrike vill man hindra VPN-tjänster från att marknadsföra sig med argumentet att de kan användas för att gå runt åldersgränser.

Samtidigt är EU:s institutioner någorlunda på det klara med att VPN-tjänster är viktiga. För näringslivet och myndigheter är de nödvändiga för säker intern och extern kommunikation. För privatpersoner skyddar en VPN mot tracking från operatörer, Big Data, annonsörer och kriminella. Tjänsterna skyddar känslig kommunikation för bland andra media, advokater och läkare. För oppositionella i skurkstater kan en VPN vara skillnaden mellan liv och död. Och ingen bör koppla upp sig på ett publikt Wi‑Fi-nät utan att skydda sin kommunikation med VPN. Det gäller även för minderåriga.

Vidare är det inte raketforskning att sätta upp en egen VPN om det skulle knipa. Även om en färdig tjänst är betydligt smidigare för de flesta.

Frågan om ett förbud eller en åldersgräns för VPN diskuteras uppenbarligen på EU-nivå. Men några konkreta förslag verkar som sagt inte finnas. Det hindrar dock inte att något mer eller mindre genomtänkt förslag kan dyka upp med kort varsel. (Som vanligt.)

Det enkla rådet är: Skaffa en VPN-tjänst i tid. Så att du har ett abonnemang ifall den digitala järnridån plötsligt sänks ner.

CC0

EU vill tvinga Google att lämna ut sökhistorik

av

EU-kommissionen vill att Google automatiskt skall tillhandahålla data om alla européers sökningar och sökresultat.

EU-kommissionen har öppnat ett samråd om hur man skall göra för att få Google att lämna ut data om medborgarnas googlingar och sökresultat. Detta är tänkt att ske dagligen (eller i realtid) och i aggregerad automatiskt läsbar form.

Bakgrunden är EU:s Digital Markets Act (DMA) som i artikel 6(1) ålägger grindvakter (gatekeepers) att ge tredjeparts-sökmotorer tillgång till data om rankning, sökfrågor, klick och visningar på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor. Förordningen kräver att personuppgifter anonymiseras. Bestämmelsen syftar till att göra det möjligt för andra företag att förbättra sina algoritmer och konkurrera med dominerande sökmotorer.

Man ramar alltså in detta som en konkurrensfråga. (På samma sätt som man en gång gjorde med datalagringen, för att slippa besvärliga rättighetsfrågor.)

Enkelt uttryckt handlar samrådet om att Google måste lämna ut data om alla våra sökningar – i automatiserad och anonymiserad form – till sina konkurrenter och eventuellt även till företag som är beroende av att synas i sökmotorn.

Till att börja med kan man fråga sig varför Google skall behöva dela med sig av information som kan exponera deras affärshemligheter till konkurrenter. Men det kanske är ett ämne för en annan blogg.

Att samla in data om alla våra sökningar kan avslöja mycket, även om den formellt sett är anonymiserad. Speciellt gäller det med nya AI-verktyg som kan hantera stora dataset.

Det kan i vissa fall gå att knäcka användares identitet. Det kan gå att kartlägga grupper av människor, till exempel aktivister och oppositionella. Och sammantaget är detta en guldgruva för makthavare som vill analysera samhällstrender och åsiktsmönster.

Det är visserligen inte så detta är tänkt att användas – för tillfället. Men när verktyget väl finns på plats räcker det med ett beslut i EU-kommissionen för att utöka syfte och metod. Det är bara en fråga om vad som är politiskt gångbart vid varje givet tillfälle.

Ännu värre blir det om man ser till att EU:s Digital Services Act (DSA) i artikel 40 föreskriver ett motsvarande system för sociala medier och stora plattformar. Då är det fråga om att data om postningar och interaktioner skall lämnas ut till utvalda forskare med flera. Detta i syfte att identifiera »systemiska risker« som desinformation, valpåverkan, barns säkerhet, psykisk hälsa och vad man kallar negativa effekter på samhällsdebatten. Eller vad som råkar stå på dagordningen.

Lägger man ihop DMA:s krav på att dela data om sökningar med DSA:s krav på data för att kunna analysera beteenden och interaktioner – då blir helheten större än delarna.

Då skapas verktyg som kan användas för att övervaka, analysera, skapa, stärka eller försvaga opinioner. Vilket kan vara en oemotståndlig frestelse för framtida politiska ledare.

EU-kommissionens öppna samråd pågår fram till fredag den 1 maj. Alla kan svara.

Speciellt söker kommissionen svar på frågor som rör vilka Google skall dela data med; vilken data som måste delas; hur anonymiseringen skall gå till; hur datan skall delas rent tekniskt; om förslaget går tillräckligt långt och så vidare.

Vill man stoppa detta är det enklare att göra det nu än när Eurokratin väl har bestämt sig. Speciellt som detta är ett beslut som Kommissionen kan fatta själv, utan att behöva fråga medlemsstaterna eller parlamentet.

• EU-kommissionen: DMA.100209 – Consultation on the proposed measures for Google Search data sharing (Article 6(11) of the DMA) »

• Cyber Insider: EU’s proposed Google data access rule could enable large-scale surveillance »

CC0

Politiken tar kontroll över internet

av

Det är en väldig fart på regleringen av internet just nu. Politiken »tar kontroll över utvecklingen«, som Magdalena Andersson (S) uttrycker saken.

Vilket är en diskutabel position. Politisk styrning och utveckling visar sig ofta vara oförenliga storheter.

Åldersgränser, anonymitet, övervakning och censur är några aktuella ämnen. Dessutom har vi EU-kommissionens förslag till nytt datalagringsdirektiv, som förväntas komma under mandatperioden.

Om ministerrådet får bestämma skall data om i princip allt du gör online lagras – ner till minsta matbeställning.

I Sverige finns ett tillfälligt stoppat förslag om att operatörerna skall tvingas lämna ut innehållet i elektroniska meddelanden till myndigheterna – i läsbar form.

Vilket betyder av-krypterad information. Vilket i sin tur kräver bakdörrar till krypterad kommunikation. Det är en röd linje, av många goda skäl.

Och när man talar om lämna ut innehållet – då får man förutsätta att även det lagras. Vilket i så fall är ett rätt stort kliv från att »bara« lagra metadata om dina kommunikationer.

Sammantaget framstår det som ett irreversibelt flöde av nya övervaknings- och regleringsförslag.

Ett skäl kan vara att den tekniska utvecklingen nu möjliggör den kontroll av medborgarna som är en oemotståndlig frestelse för makthavare. Och med AI blir massövervakning skalbar.

Ett annat skäl är att internet är ett relativt nytt fenomen – och därmed obruten mark för reglering och byråkrati. Varesig det behövs eller ej. Genom att lägga sig i saker de ofta inte begriper försöker politikerna motivera sin existens.

Ett tredje skäl kan vara att politikerna på riktigt är rädda för folket. Speciellt när tecken tyder på en spricka mellan det officiella politiska projektet och delar av befolkningens åsikter.

Själv är jag övertygad om att politikerna hatar internet. Det ger folk möjlighet att ifrågasätta och lägga sig i, istället för att tiga och lyda. Det möjliggör spridning av andra åsikter än de officiellt påbjudna. Det gör det möjligt för folk att organisera motstånd mot idiotiska förslag.

Fria informationsflöden decentraliserar makt. Därför har makthavare alltid varit emot en sådan utveckling – från boktryckarkonsten och framåt.

Håll gränsen mot övervakningsstaten!

av

Det råder förhoppningsvis något slags enighet om att ett samhälle där alla övervakas överallt och hela tiden inte är önskvärt. Men…

Idag införs ständigt nya former av övervakning och kontroll. Vilken i varje enskilt fall kan motiveras med det ena eller andra. I vart fall om man bortser från dess oönskade konsekvenser. Vilket våra politiker tenderar att göra.

Man vill kontrollera innehållet i våra elektroniska meddelanden. Man vill lagra data om våra kommunikationer. Man vill ha ID-krav för sociala medier. Man skannar oss med automatiserad ansiktsigenkänning. Man registrerar oss.

Sådär har det hållit på länge. Med risk för att upprepa mig drar jag mig till minnes en utfrågning i Europaprlamentet år 2009. Sverige var ordförandeland i EU och justitieminister Beatrice Ask (m) fick bland annat frågor om övervakningsstaten.

Hur långt har man tänkt sig att gå? Är det i vart fall inte dags att stanna upp och utvärdera all den övervakning som redan införts? Så att vi vet om den fyller sitt syfte. Innan vi rusar vidare…

Justisiteminister Ask svarade att sådant finns det inte tid för. Nästa fråga.

När övervakning ständigt läggs till övervakning rör vi oss helt klart mot ett allt mer allomfattande övervakningssamhälle. Av nödvändighet kommer vi förr eller senare till en punkt där inte bara individens frihet och rätt hotas, utan hela vår demokratiska rättsstat.

En del menar att vi redan är där.

Om vi är överens om att den totala övervakningsstaten är en dålig sak – hur långt kan eller bör vi då gå? Borde vi i vart fall inte diskutera saken? Skaffa oss en helhetsbild?

Tydligen inte. Istället rusar vi vidare, med förklaringen att vi måste.

Politiken offrar grundläggande mänskliga rättigheter, behandlar medborgarna som potentiellt kriminella och skapar ett nyckelfärdigt system för förtryck, skulle den dagen komma.

Får detta fortsätta kommer det att sluta illa. Det behöver inte handla om att vi får någon maktgalen diktator. Det räcker med inkompetens, bristande förstånd, missriktad välvilja, utopiska visioner, oärliga avsikter, infiltration eller att någon har en dålig dag på jobbet för att systemet skall missbrukas.

Någonstans behöver vi dra en gräns. Vilket EU-domstolen lyckligtvis redan gjort, när den upphävde EU:s datalagringsdirektiv 2014. Enkelt uttryckt:

Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

Detta är en högst rimlig princip. Vanligt hederligt folk skall lämnas ifred. Det är vad som skiljer oss från förtryckarstater. Och vad som i sammanhanget är brottsligt avgörs förhoppningsvis i en öppen demokratisk process som respekterar människans grundläggande fri- och rättigheter.

Detta är också en princip som ständigt utmanas av politiker som kommer på nya skäl och metoder för att hålla ett öga på folket. Och nya sätt att göra det.

Här gäller det att hålla gränsen. Det är en evig kamp.

CC0

Kan internet rädda demokratin från politiken?

av

Redan de gamla grekerna varnade för att de folkvalda är farligt okunniga. Men med internet har det blivit svårare för dem att komma undan med det.

Det är förfärande hur okunniga våra politiker är om allt som har med internet att göra. Det gäller de tekniska delarna såväl som säkerhet och juridik.

Och det är skrämmande hur de ständigt är beredda att kringgå grundläggande mänskliga rättigheter som rätten till privatliv och yttrandefriheten.

Dåvarande EU-kommissionär Ylva Johanssons hantering av Chat Control 2 är bara ett exempel.

Under samma process släppte riksdagen till en början igenom den svenska regeringens position utan att någon reagerade eller invände. Vilken fyra av åtta partier först senare kom att säga nej till, när de blivit upplysta om vad som faktiskt står i pappren och vad det betyder.

För inte så länge sedan sände regeringen ut en remiss om datalagring som toksågades av alla som begriper något om tekniken och om säkerhet, inklusive Försvarsmakten.

Detta är inte unikt för nätfrågorna. Och det är ingen nyhet. Platon varnade redan för 2.400 år sedan för att människor som är bra på att vinna folkets förtroende ofta är farligt okunniga, inkompetenta och olämpliga som ledare i allmänhet. Han fruktade att demokrati kan utvecklas till förtryck.

För inte så länge sedan fanns det väldigt lite att göra åt saken, i den mån man alls fick veta vad som skedde. Informationsutbudet var begränsat och fick hanteras manuellt.

Ville man invända fick man skriva en debattartikel eller insändare som kanske eller kanske inte publicerades. Eller försöka organisera någon form av motstånd med hjälp av brev och telefon. Som sedan ignorerades av både media och politiker.

Sedan kom internet. Plötligt gick det att göra sin röst hörd om man hade något att komma med.

Det gick att ifrågasätta och käfta emot. Det blev mycket enklare att organisera motstånd och aktivism. Fakta gick att gå fram med en knapptryckning.

Dokumenten i den demokratiska beslutsprocessen blev mer tillgängliga. Insynen blev större. Och politikerna tvingades försvara sina ställningstaganden.

Ta kampanjen mot FRA-lagen som exempel. Aktivister och experter kunde synkronisera sitt motstånd online och bygga på varandras kompetens.

Lagens motståndare var många och kunde som regel slå politiker och byråkrater på fingrarna i sakfrågorna. I den så kallade bloggbävningen korslänkade alla till varandra.

I samband med den historiskt dramatiska omröstningen belägrades riksdagen av demonstranter som lockats dit av en bloggpost. Och även om lagen klubbades igenom fick efterdyningarna regeringen i obalans.

Fast forward till idag – med nya förslag till övervakningslagar och inskränkningar av yttrandefriheten, såväl i Sverige som i EU.

Nu har det blivit ännu svårare för politikerna att komma undan med dåliga förslag och att ducka debatten (även om de försöker).

Plötsligt kan tusentals människor de politiska förslagen bättre än politikerna själva. Och med sociala media kan dåliga förslag exponeras och motkrafter mobiliseras på ett ögonblick.

Vilket naturligtvis stör våra politiker, som varit vana vid att leva i en bubbla utan externa störningsmoment.

Som mest upprörda blir de när deras premisser krossas i en fri och öppen debatt. När deras ideologiska fundament och vackraste utopier – kärnan för deras verksamhet – visar sig vara ogenomtänkta, felaktiga och orealistiska.

Sådant är ett existentiellt hot mot politiker och deras partier. Inte sällan är deras sista försvarslinje att avskriva kritik som »hat«.

Därför vill politiken inskränka yttrandefriheten online, bojkotta sociala media, läsa våra meddelanden, datalagra, införa åldersgränser och ID-krav, använda nätcensorer i form av Trusted Flaggers, övervaka, sätta in nätpoliser och ta kontrollen över internet.

CC0

2026: EU stärker greppet om internet

av

Chat Control 2, datalagring, bakdörrar till kryptering, åldersgränser för sociala medier, ny lagstiftning om hat och hot och en byråkratisk »demokratisköld« är några av frågorna EU driver 2026.

Här följer några frågor som rör internet som är på gång i EU under 2026. Första halvåret är Cypern ordförandeland i ministerrådet och andra halvåret Irland.

• Chat Control 2

EU:s ministerråd tvingades dra tillbaka idén om obligatorisk client-side-scanning med spionprogram i alla telefoner och datorer. Istället vill man i huvudsak fortsätta den frivilliga skanning efter olagligt innehåll som många meddelandetjänster ägnar sig åt redan idag (Chat Conrol 1).

Detta är inte heller oproblematiskt – då det rör sig om urskiljningslös övervakning av alla användares meddelanden (om än med samtycke i användarvillkoren) utan misstanke om brott.

Ministerrådet vill även ha en åldersgräns för meddelande-appar.

Nu vidtar trilogförhandlingar mellan EU:s ministerråd, Europaparlamentet (som säger nej till Chat Control 2 i dess centrala delar) och EU-kommissionen. De är planerade till 26 februari, 4 maj och 29 juni. Här är en länk till själva förhandlingsdokumentet (PDF 491 sidor).

• Datalagring

Datalagring kan bli en av årets stora frågor. 2014 upphävdes EU:s dåvarande datalagringsdirektiv av EU-domstolen som – enkelt uttryckt – slog fast principen: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

Nu gör man ett försök att lansera ett nytt direktiv. Kommissionen har redan flaggat för att ett förslag är på gång. Och medlemsstaterna i ministerrådet är pådrivande.

Enligt rådets arbetsdokument vill man utöka datalagringen från att »bara« gälla telefonsamtal, SMS, e-postmeddelanden, uppkopplingar och mobilpositioner till bland annat följande:

Alla meddelanden på alla meddelandetjänster och i alla meddelande-appar. IP-telefoni, molntjänster och VPN-uppkopplingar. Dina aktiviteter på sociala media, Spotify, Youtube och Netflix. Dina beställningar i tjänsteappar som Fodora och Uber. Med mera.

Man vill helt enkelt hålla koll på dig.

• Krypterade meddelanden

Närbesläktat med datalagringen är EU:s ständiga kamp mot totalsträckskrypterad (E2EE) kommunikation, inom ramen för projekten Going Dark och Protect EU. Ur EU-kommissionens färdplan:

»Under 2026 kommer kommissionen att lägga fram en teknisk färdplan för kryptering för att identifiera och utvärdera lösningar som möjliggör laglig åtkomst till krypterade data för brottsbekämpande myndigheter, samtidigt som cybersäkerheten och de grundläggande rättigheterna skyddas. Kommissionen kommer också att stödja utvecklingen av ny dekrypteringsteknik för att förse Europol med nästa generations dekrypteringskapacitet (från och med 2030).«

Detta innebär i praktiken ett politiskt krav på bakdörrar – även om ordet aldrig används.

(Den svenska regeringen har valt att avvakta med egen lagstiftning i ämnet – som föreslagits av en utredning – i väntan på EU-kommissionens förslag.)

• Åldersgränser för sociala medier

Irland har låtit meddela att man ser åldersgränser för sociala medier som en prioriterad fråga för sitt ordförandeskap i EU:s ministerråd under andra halvåret 2026. Även Europaparlamentet har uttalat sig för åldersgränser. Detta kan bli en stor och omstridd fråga, då det tycks ha gått politiskt mode i den.

Och åldersgränser kräver åldersverifiering, av alla.

Därför rullas en »mini-plånbok« (app) för åldersverifiering ut i EU i väntan på unionens riktiga digitala ID/wallet. Vilken alla kan komma att behöva ladda ner och använda för att bekräfta sin ålder på sociala medier. (Den tycks dock inte vara kompatibel med alla operativsystem.)

• Hat & hot blir EU-brott

Långsamt mals frågan om att göra hat och hot till ett »EU-brott« med gemensam definition och gemensamt lägsta straff genom EU:s beslutsapparat. Vilket är knepigt, då hat är en subjektiv känsla medan hot är en reell handling.

Vi har tidigare rapporterat:

»Europaparlamentet menar att vad som i sammanhanget skall anses utgöra hat ”must not be limited only to certain grounds or motivations”. Vilket låter som ett väldigt brett mandat.

Parlamentet efterlyser även en ”holistisk respons” och en ”multidimensionell approach”. Samt att kommissionen rekommenderas ha en ”open ended approach” till vad som skall listas som hat och hot.«

Vilket känns som att man öppnar dörren för nya inskränkningar av yttrandefriheten.

EU-brott kräver normalt hög grad av precision enligt legalitetsprincipen. Vilket än så länge saknas.

Förslaget lär stå i strid med vad Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och EU:s människorättsstadga har att säga om yttrandefriheten:

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Med tanke på hur många politiker, samhällsdebattörer och surkart som vill hindra olika former av yttranden är EU:s planer oroväckande.

• EU:s Demokratisköld

Om EU:s Digital Services Act öppnade för utomrättslig censur online genom diffusa formuleringar slår EU:s nya »demokratisköld« upp porten på vid gavel.

Vi har tidigare beskrivit denna som ett försök att försvara demokratin med byråkrati.

Man kommer att skapa en helt ny administrativ apparat för att kontrollera det fria ordet i EU – European Centre for Democratic Resilience.

Den skall samarbeta med civilsamhällets organisationer, researchers, akademien, fact checkers och media – för att »säkerställa integriteten i informationsmiljön«.

Men det är långt ifrån allt. Utifrån förarbetena har vi tidigare noterat…

»För koordination vill man förstärka EU:s »Rapid Alert System (RAS)«. Man efterlyser även en ny oberoende EU-struktur för detta syfte. Denna skall bygga på det arbete som utförs av EU:s utrikestjänst, European External Action Service (EEAS) och Europaparlamentet.

En minimistandard för att bekämpa otillbörlig påverkan skall fastslås. Detta i samarbete med EU:s Intelligence and Situation Centre (EU INTCEN).

Ett verktyg i sammanhanget är EU:s Digital Services Act (DSA) och unionens Regulation on the Transparency and Targeting of Political Advertising. Man aviserar även en kommande Digital Fairness Act och ett nytt större digitalt lagstiftningspaket.

Rapporten pekar även på EU:s European Media Freedom Act (EMFA) och dess Audiovisual Media Services Directive (AVMSD).

Man vill lyfta fram civilsamhällets olika organisationer för faktagranskning som European Fact-Checking Standards Network (EFCSN) och EU:s eget European Digital Media Observatory (EDMO). Rapporten vill ge dessa större resurser.

Man aviserar även ett nytt European Network of Fact-Checkers samt en European Civil Society Strategy. Rapporten lyfter fram unionens European Internal Security Strategy och European Union Agency for Cybersecurity (ENISA).«

Men det räcker inte…

»Man välkomnar EU:s »ambitious binding ICT supply chain security legislation« och »stronger regulatory framework to the FDI Screening Regulation« kopplad till dess Cyber Resilience Act och Foreign Direct Investment (FDI) screening regulation.

Det reviderade NIS2-direktivet ställer bindande krav på cybersäkerhet för samhällsviktig och digital infrastruktur. Man uppmanar medlemsstaterna att följa det bättre, liksom EU:s Cyber Resilience Act och Cyber Solidarity Act inom ramen för dess ProtectEU Strategy.

Europol ges en viktig roll och man vill utöka dess mandat (igen). Även European Union Agency for Criminal Justice Cooperation (Eurojust) ses som en viktig aktör. European Border and Coast Guard Agency (Frontex) och European Union Agency for Asylum (EUAA) likaså.

Även G7, NATO, FN, Europarådet och OECD nämns som viktiga aktörer. Man anser att EU:s ständigt utvidgade regler mot penningtvätt kan komma till nytta i sammanhanget.«

Detta känns mer som en arbetsmarknadspolitisk stimulansåtgärd för byråkrater.

Allt detta kommer garanterat att göra debatten om yttrandefrihet i EU – både i och utanför EU – än mer intensiv, då syftet med allt det ovanstående är att begränsa det fria ordet.

Detta är några exempel på frågor som rör internets frihet, yttrandefriheten och rätten till privatliv som är på gång under 2026. Du följer utvecklingen här.

CC0