Nätet till folket!
Kategorin Storebror är hämtad från George Orwells bok 1984. Det handlar dels om övervakning - och dels om menings- och yttrandefrihet. Och om hur staten försöker styra hur människor tänker.
Den 1 oktober 2019 återupptar Sverige datalagringen – trots att EU-domstolen sagt att man inte får lagra data om alla medborgares telekommunikationer utan misstanke om brott.
Eftersom denna site är rensad från kakor och andra integritetskränkande tillägg bäddar vi inte in filmen för automatisk uppspelning här – utan ber dig att istället följa länken till Youtube ovan.
EU:s »terrorfilter« är en fråga som nu åter börjat röra sig efter EU-valet. Den tyske piratpartistiske ledamoten Patrick Breyer är en av Europaparlamentets förhandlare. Han förklarar:
Today, the European Parliament’s civil liberties committee has recommended “Trilogue” negotiations on the EU scheme to “prevent the dissemination of terrorist content online” which may make, inter alia, upload filters mandatory.
In a series of closed-door meetings, the European Parliament and the Council (representing the member state governments) will hammer out a final text acceptable to both institutions. It’s the last chance to make changes before the Regulation gets adopted. Meetings are to start in October.
Vad är det då man skall diskutera?
Mer information och länkar till relevanta dokument hittar du på Patrick Breyers officiella blogg »
Idag träffas den »referensgrupp« som regeringen satt samman för att diskutera hur artikel 17 (f.d. 13) i EU:s nya upphovsrättsdirektiv – uppladdningsfiltret – skall bli till svensk lag. Tyvärr är den överväldigande majoriteten i denna grupp upphovsrättsmaximalister och för ett uppladdningsfilter.
Länk » | Arbetsdokument (PDF) »
Vad har då arbetsdokumentet (som satts samman av tjänstemän på Justitiedepartementet och inte nödvändigtvis återspeglar regeringens åsikt) att säga? Så här formulerar man uppdraget:
»I direktivets artikel 17 finns bestämmelser om ansvar för vissa plattformar som är tillgängliga online och som möjliggör för sina användare att dela med sig av innehåll och ta del av sådant innehåll som andra användare laddat upp på plattformen. Bakgrunden till bestämmelserna återges i direktivets skäl. Där anges att onlinemarknaden för innehåll har blivit alltmer komplex de senaste åren. Onlinetjänster för delning av innehåll som ger tillgång till en stor mängd upphovsrättsskyddat innehåll som laddas upp av användarna har blivit viktiga källor för tillgång till innehåll online. Tjänsterna är ett sätt att skapa bredare tillgång till kulturella och kreativa verk och erbjuder goda möjligheter för de kulturella och kreativa branscherna att utveckla nya affärsmodeller. Tjänsterna möjliggör mångfald och gör innehåll lättillgängligt, men de skapar även utmaningar när upphovsrättsskyddat innehåll laddas upp utan föregående tillstånd av rättsinnehavarna. Det anges vidare i skälen att det föreligger en rättslig oklarhet när det gäller frågan om sådana tjänsteleverantörer ägnar sig åt upphovsrättsligt relevanta handlingar och behöver inhämta tillstånd från rättsinnehavarna för det innehåll som laddats upp av användare som inte har de relevanta rättigheterna för det uppladdade innehållet. Oklarheten påverkar rättsinnehavarnas förmåga att avgöra om och på vilka villkor deras verk och prestationer används och deras möjligheter att få en lämplig ersättning för denna användning. Det är därför, anges det i direktivet, viktigt att främja utvecklingen av licensmarknaden mellan rättsinnehavare och tjänsteleverantörerna och sådana avtal bör säkerställa rättvisa villkor och rimlig jämvikt mellan parterna.
Rättsinnehavarna bör få lämplig ersättning för användningen av deras verk och prestationer. Samtidigt bör det inte finnas någon skyldighet för rättsinnehavarna att ingå avtal, eftersom direktivets bestämmelser i denna del inte avser att påverka avtalsfriheten.«
Fler frågetecken än svar, uppenbarligen.
Man går vidare med att till exempel fråga sig vad som egentligen är en delningstjänst; vad direktivet egentligen menar med skrivningar som »en stor mängd verk«; hur man skall bedöma en onlinetjänsts »huvudsyfte«; hur man skall förstå begreppen »upphovsrättsskyddade verk« och »andra skyddade alster«; vad menas med att en tjänsteleverantör »ordnar« respektive »marknadsför« uppladdat material?
En intressant fråga som tas upp är hur ansvaret för uppladdat material är fördelat mellan användare och delningstjänsten. Tidigare har ansvaret legat hos användaren (den som utför handlingen). Nu vill direktivet lägga ansvar hos delningstjänsten. Men innebär det att användaren fritas från ansvar – eller blir både användaren och delningstjänsten nu ansvariga? Vilket i sin tur väcker en mängd följdfrågor.
Man funderar även högt över hur artikel 17 förhåller sig till EU:s eHandels-direktiv – som ju säger att en operatör eller plattform inte kan hållas ansvarig för sådant som dess användare gör/laddar upp, under förutsättning att man inte känner till det och att man vidtar åtgärder om man får reda på det. Det enkla svaret är att man inte vet, eftersom direktiven delvis verkar motstridiga.
Hur blir det då med det så kallade uppladdningsfiltret? Ur promemorian:
»Det ligger i Delningstjänstens natur att det inte är möjligt att på förhand veta vilket innehåll som kommer att laddas upp på plattformen. Även om utgångspunkten är att Delningstjänsten är upphovsrättsligt ansvarig (enligt artikel 17.1) och därmed ska inhämta tillstånd för de upphovsrättsliga förfoganden som förekommer är avsikten inte att detta ansvar ska vara absolut. Det kommer alltså även fortsättningsvis vara så att olovligt material kommer att laddas upp och göras tillgängligt via delningstjänster. Den ansvarsfrihetsregel vars innehåll beskrivs i artikel 17.4–17.8 syftar till att Delningstjänster i dessa fall inte ska behöva ta ansvaret för det intrång i upphovsrätten som detta innebär, men ställer samtidigt krav på visst agerande från Delningstjänstens sida. Artikel 17 innebär alltså inte någon allmän skyldighet att hålla Delningstjänsten fri från olovligt material.
För att komma i åtnjutande av ansvarsfrihet måste Delningstjänsten agera i tre avseenden. Till att börja med ska redan uppladdat olovligt material som anmäls av rättsinnehavaren avlägsnas. Skyldigheten i denna del tycks i huvudsak vara i linje med gällande rätt. Delningstjänsten ska vidare agera också i två andra avseenden. För det första ska Delningstjänsten göra vad den kan för att få till avtal med rättsinnehavare. För det andra ska den göra vad den kan för att säkerställa att specifika verk och andra alster för vilka rättsinnehavarna har försett tjänsten med relevant och nödvändig information inte är tillgängliga och motverka att de blir tillgängliga.« (…)
»Att direktivet å ena sidan ställer krav på best efforts och å andra sidan tydligt reglerar att åtgärderna ska vara proportionerliga och att hänsyn ska tas till en mängd olika faktorer är inte en alldeles lättillgänglig konstruktion. Ur ett övergripande perspektiv torde dock den sammanlagda effekten av 17.4 och 17.5 vara att Delningstjänsten i de nu aktuella avseendena ska vidta vad som närmast kan betecknas som skäliga åtgärder för att ingå licensavtal och hindra tillgång till sådant material som rättighetshavarna särskilt har anmält och lämnat information om till tjänsten. Direktivet ställer alltså inte krav på att Delningstjänsten ska försöka licensiera allt potentiellt innehåll. Inte heller är det ett krav att hålla plattformen fri från allt innehåll som rättsinnehavare har anmält.«
Ömsom vin, ömsom vatten. Det enkla svaret är återigen att man inte vet – men att man hoppas att EU-kommissionen kommer att reda ut frågan.
Vad gäller kravet på att delningstjänster skall ingå licensavtal med upphovsrättsinnehavare, så noterar man att ett heltäckande krav är praktiskt omöjligt:
»Det är inte rimligt – eller ens möjligt – att licensiera allt potentiellt innehåll och direktivet ställer inte heller några sådana krav. Det ligger nära till hands att utgå ifrån att Delningstjänstens skyldigheter i detta avseende får bedömas med utgångspunkt inte minst från omfattningen av förekomsten av en viss verkstyp och möjligheterna att ingå avtal som omfattar relativt många rättigheter som är relevanta för tjänsten i fråga. Om en Delningstjänst ger tillgång till stora mängder av en viss verkstyp torde det kunna begäras av tjänsten att ingå avtal om detta med kollektiva förvaltningsorganisationer och andra aktörer som representerar större repertoarer och licensierar sådan användning. Däremot torde direktivet även för en sådan plattform inte ställa något krav på att aktivt försöka ingå avtal med mycket små aktörer. Det innebär dock inte att en Delningstjänst inte skulle ha en skyldighet att se till att också sådana små aktörer har möjlighet att ingå licensavtal för den användning som faktiskt sker. Om å andra sidan, en Delningstjänst endast undantagsvis eller i mycket liten utsträckning tillgängliggör en viss verkstyp och det inte heller är avsikten med tjänsten, ligger det närmare till hands att utgå från att direktivet inte ställer krav på att Delningstjänsten ingår licensavtal.«
Här finns alltså ett direktiv som ställer omöjliga krav – som kan komma att ge oss en lagstiftning som leder till att… stora respektive små upphovsrättsinnehavare behandlas olika och får olika starkt lagskydd?
»En särskild fråga är i vad mån skyldigheten att ingå licensavtal är absolut i den bemärkelsen att Delningstjänsten inte kan välja att avstå från att ingå möjliga licensavtal. Av skäl 61 framgår att rättsinnehavarna inte är skyldiga att ge tillstånd eller ingå licensavtal, eftersom avtalsfriheten inte bör påverkas. Detta, och det förhållande att det är fråga om en möjlighet till ansvarsfrihet från vad som annars utgör intrång, kan tala för att en Delningstjänst som vill komma i åtnjutande av ansvarsfrihetsreglerna har en absolut skyldighet att ingå de avtal som erbjuds och som rimligen kan förväntas av dem med hänsyn till det innehåll som tillgängliggörs. Däremot bör det vara möjligt för en Delningstjänst att vidta andra åtgärder för att se till att förekomsten av en viss verkstyp, som tjänsten inte vill tillhandahålla och betala licens för, minskar i sådan utsträckning att det inte skäligen kan krävas att tillstånd ska inhämtas.«
Vilket i så fall rimligen förutsätter ett uppladdningsfilter. Då kommer delningstjänsten att anses ha gjort vad den kan, även om den inte lyckats blockera allt upphovsrättsskyddat material.
»En särskild fråga är i vilken mån direktivet kan anses ställa krav på Delningstjänster att tillämpa automatiserade lösningar, dvs. s.k. igenkännings- eller identifieringsteknik. Direktivet berör inte uttryckligen den frågan och föreskriver inte någon viss metod. Delningstjänsten ska vidta de åtgärder som en samvetsgill operatör skulle ha vidtagit, med beaktande av ”bästa praxis” i branschen och ändamålsenligheten i de åtgärder som vidtas i ljuset av alla relevanta faktorer och av den senaste utvecklingen. Det anges samtidigt att olika medel för att undvika tillgång till otillåtet upphovsrättsskyddat innehåll kan vara lämpliga och proportionerliga beroende på typen av innehåll, och det kan därför inte uteslutas att tillgång till otillåtet innehåll i vissa fall bara kan undvikas genom en underrättelse från rättsinnehavarna.« (…)
»För det fall identifieringsteknik tillämpas följer det av direktivet att den måste tillämpas med urskiljning. Möjligheterna att med hjälp av identifieringsteknik komma tillrätta med intrång med ett rimligt mått av precision ser olika ut på olika områden. Om risken för att lovligt material plockas bort i betydande utsträckning är påtaglig, torde en annan lösning behöva sökas. I den mån tekniken på ett visst område gör det möjligt att avgöra om en uppladdning överensstämmer med ett skyddat verk fullt ut eller endast till viss del, kan de senare fallen behöva behandlas annorlunda – t.ex. granskas manuellt före det att tillgång eller uppladdning stoppas – för att undvika att användning som sker med stöd av t.ex. en inskränkning hindras.«
Här landar man i att situationen är så oklar att manuell granskning kan komma att bli aktuell. Med tanke på att ungefär 300 timmar video laddas upp på Youtube varje minut är frågan om företagets verksamhet över huvud taget är möjlig att tillhandahålla för användare i EU under det nya upphovsrättsdirektivet.
Finns det då inga goda nyheter? Möjligen kan det som på engelska kallas »fair use« komma att utökas:
»Inskränkningar i upphovsrätten för citat, kritik, recensioner samt användning i karikatyr-, parodi- eller pastischsyfte har tidigare ansetts frivilliga för medlemsstaterna att tillämpa. De görs nu obligatoriska inom de ramar detta direktiv ställer upp. I Sverige finns sedan tidigare ingen uttrycklig inskränkning för karikatyr, parodi eller pastisch. Sådan bearbetning av ett verk har dock ansetts utgöra ett nytt och självständigt verk och därmed har man redan av det skälet kunnat använda verk och andra alster i dessa syften.
Direktivets bestämmelser i denna del kan genomföras på olika sätt. En möjlighet är att föreskriva att de nu aktuella inskränkningarna ska gälla endast i förhållande till sådana utnyttjanden som sker på Delningstjänster. En annan möjlighet är att i 2 kap. upphovsrättslagen nu införa nya och anpassa befintliga generella inskränkningar i upphovsrätten.«
Hur nu automatiska filter – i de fall sådana blir aktuella – skall kunna skilja mellan vad som är parodi och inte.
Det finns mycket mer intressant – och fortfarande oklart i justitiedepartementets promemoria. Till exempel hur man skall förhålla sig till eHandelsdirektivets (2000/31/EG) förbud för medlemsstater att ålägga en tjänsteleverantör en allmän skyldighet att övervaka den information de lagrar. Och hur artikel 17 påverkar avtalsfriheten.
Jag är inte jurist. Så jag är inte ens säker på att jag förstått alla detaljer rätt. Däremot vet jag hur politik och byråkrati fungerar. Jag får en känsla av att regeringens referensgrupp riskerar att bli något slags gisslan – som dränks i detaljer och juridiska enskildheter – för att sedan användas för att påstå att vad regeringen än kommer att lägga fram är förankrat.
Risken för att vi kommer att få automatiserad nätcensur med uppladdningsfilter på de flesta stora nätplattformar är fortfarande överhängande.
Läs hela justitiedepartementets promemoria här (PDF) »
/ HAX
Aftonbladets krönikör Oisin Cantwell:
»När paragrafer av detta slag presenteras heter det alltid att den bara tar sikte på terrorism och annan mycket grov brottslighet. Men långsamt, nästan osynligt, flyttas gränserna. Ribban sänks, fler och fler brott omfattas.
Ett hårresande exempel på hur det kan gå till är datalagringen, det vill säga kravet på att internet- och teleoperatörer ska spara och på begäran från myndigheter lämna ut de digitala fotavtryck som kunderna lämnar efter sig då de surfar, mejlar och skickar sms.
Lagen skulle bara omfatta mördare och knarkbaroner, lovade politiker en gång i världen. Men det skenade. Till slut kom det in tiotusentals förfrågningar i månaden om dittan och dattan, ofta rörande brott som bara ger dagsböter.
Massövervakningen stoppades förvisso av EU-domstolen, men regeringen har letat kryphål i det avgörandet och en ny lag träder i kraft i nästa vecka.«
Det talas ständigt om att skapa en »balans« mellan övervakning och grundläggande mänskliga och medborgerliga rättigheter. Nu senast dyker tanken upp i EU:s arbetsdokument för den nya mandatperioden.
Ministerrådet:
”The introduction and increased use of new technologies unquestionably poses a threat to the legitimate needs of the law enforcement sector. (…)
Therefore, it is important to identify the relevant threats, challenges and opportunities that come with the new technological measures, as well as to find a balance between efficient criminal investigations on the one hand and the protection of fundamental rights and data protection on the other.”
Detta är bara ett av en lång rad exempel.
Men hur gör man det? Hur »balanserar« eller avväger man övervakning mot grundläggande rättigheter?
Varje sådan »balansering« innebär med nödvändighet att de grundläggande rättigheterna inskränks. Till slut blir påsen tom.
Tanken med »grundläggande« fri- och rättigheter är att de inte skall gå att kringgå. Det är hela idén med att kalla dem grundläggande och att skriva in dem i bindande internationella konventioner.
Dessa grundläggande rättigheter är individens yttersta garanti mot att bli utsatt för övergrepp från överheten. Inskränker man dem – till exempel genom resonemang om att »balansera« dem mot ditt och datt – då inskränker man också medborgarnas skydd mot staten. (Och vi kan ju aldrig veta vem som styr staten i morgon. Eller om dagens makthavare är så goda demokrater som de vill göra gällande.)
Speciellt anmärkningsvärt är detta när de skäl som anges är så gemena som att öka statens övervakning och kontroll av medborgarna. Detta borde snarare vara ett skäl som aldrig får användas för att begränsa folkets rättigheter. Det skäl som anges är ju i själva verket själva anledningen till att dessa rättigheter finns och måste vara orubbliga.
Urgröpningen och devalveringen av de medborgerliga och mänskliga fri- och rättigheterna för att »balansera« dem mot det ena eller andra har pågått i årtionden. Och då blir det till slut inget kvar. Då har medborgarna inte längre något skydd mot staten.
Det vore mycket märkligt om det inte skulle gå att bedriva till exempel effektivt polisarbete utan att avveckla de mänskliga rättigheterna.
Statewatch: Here we go again! EU seeks to ”balance” privacy and rights against the demands of law enforcement agencies »
Europaparlamentets nyvalda tyska piratpartist – Patrick Breyer – har just ställt en officiell fråga om datalagringen till ministerrådets president.
Främst handlar det om huruvida datalagring av uppgifter om elektronisk kommunikation är i enlighet med EU-domstolens beslut – i de fall den data som lagras omfattar personer som inte är misstänkta för något brott.
Breyer vill också veta om det finns några tydliga belägg för att fler brott klaras upp i länder som använder datalagring, jämfört med länder som inte datalagrar.
Denna fråga är dels relevant eftersom vissa medlemsstater (som Sverige) struntar i att EU-domstolen har upphävt datalagringsdirektivet och i flera fall (bl.a. Sverige) fått bakläxa vad gäller nationell lagstiftning om datalagring.
Dels är den viktig eftersom ministerrådet flaggat för att man vill se ett nytt datalagringsdirektiv i EU. Denna fråga har den avgående EU-kommissionen duckat. Men den tillträdande kommissionen kommer förmodligen att tvingas ta ställning till saken. (Det är bara EU-kommissionen som får lägga fram lagförslag i EU.)
De flesta människor tycks ha problem med att hålla mer än en tanke åt gången i huvudet.
Gängbrottslighet, skjutningar, explosioner och terrorhot har lett till att en majoritet av svenska folket tycks vara för mer övervakning.
Nyansen att för mycket och automatiserad övervakning kan göra det svårare att identifiera verkliga hot (genom det överväldigande antalet falska positiva) tycks ha gått de flesta förbi. Man kan även notera att av alla terrorister som varit verksamma i Europa på senare år, så har de flesta redan varit flaggade av myndigheterna. Men man har inte haft resurser för att övervaka dessa redan kända potentiella säkerhetshot. Däremot har man satsat stort på att övervaka alla andra – som inte är misstänkta för något brottsligt eller farligt.
Om ovan nämnda praktiska aspekter av övervakningen hamnat i diskussionens skugga – så råder fullständigt mörker när det gäller de principiella frågorna.
I grunden handlar det om våra grundläggande mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter. Dessa är ytterst en garanti för att överheten inte skall kunna förtrycka enskilda eller grupper av individer. I dessa ingår även rätten till privatliv. Utan rätt till en privat sfär finns ingen verklig frihet.
Tanken som de flesta inte tycks tänka är om det verkligen är värt att offra de principer som garanterar individens rätt i en demokratisk rättsstat. Är det lämpligt att försöka lösa ett problem genom att offra grundläggande rättigheter – vilket kan ge oss andra, betydligt värre problem på lite sikt? Vill vi verkligen montera ner principer till skydd för individen som det tagit århundraden att bygga upp?
Problemet är att frågan knappt ens diskuteras. Istället rusar vi vidare in i en Storebrors- och övervakningsstat av aldrig tidigare skådad omfattning. Och vi drivs av rädsla – vilket är en ovanligt snäv och olämplig drivkraft om man vill fatta rationella beslut.
Rimligen måste det finnas sätt att skydda oss mot brott, våld och terrorism utan att offra våra grundläggande fri- och rättigheter. Om inte, då är vi riktigt illa ute. Då var vårt öppna, fria, demokratiska samhälle bara en parentes.
I dagarna släpper Apple den senaste versionen av sitt operativsystem för mobiler. Och det innehåller – faktiskt – en del små, men ändå rätt tydliga förändringar för att bättre skydda användarnas rätt till privatliv.
Apple is adding more ways to control your personal information. If an app needs your location for something, you can now grant access to your location just once. The app will have to ask for your permission the next time.
Similarly, iOS 13 can tell you when an app has been silently tracking your location in the background with a map of those data points.
Apple is shaming app developers directly by saying “This app has used 40 locations in the background in the past 2 days” and showing you a map. You can turn off location tracking directly in the popup. Facebook is already freaking out and wrote a blog post last week to tell you that it cares about your privacy.
Sedan är det naturligtvis en annan fråga hur mycket information Apple själva samlar (och delar) om sina användare.
TechCrunch: iOS 13 pushes the envelope across the board »
»I applied for asylum in 27 different countries around the world. Places like France and Germany, places like Norway, that I felt the U.S. government and the American public could be comfortable, that was fine for a whistleblower to be in, and yet every time one of these governments got close to opening their doors, the phone would ring in their foreign ministries and on the other end of the line would be a very senior American official.
It was one of two people. Then-Secretary of State John Kerry or then vice president Joe Biden. And they would say, look, we don’t know what the law is, we don’t care if you can do this or not, we understand that protecting whistleblowers is a matter of human rights and you could do this if you want to. But if you protect this man, if you let this guy out of Russia, there will be consequences. We’re not going to say what they’re going to be, but there will be a response.«
Länk: Edward Snowden: Joe Biden Threatened Countries Not To Give Me Asylum »
Att åklagare vill ha mer avlyssning är knappast märkligt. Det är deras jobb och det ligger i deras intresse.
Samtidigt finns en viktig princip som säger att det integritetsintrång som följer med tvångsmedel (avlyssning, telefonavlyssning och snart även hemlig dataavläsning) skall stå i proportion till brottets allvar. Därför skall sådana tvångsmedel inte förekomma när det gäller mindre allvarlig brottslighet och bagatellartade brott. Gränsen går idag vid brott som kan ge minst två års fängelse.
Detta försöker man nu resonera sig runt. SR Ekot rapporterar:
»Trots att polisen kunnat se att ett stort antal äldre ringts upp från samma telefonnummer så kan åklagaren inte begära hemlig telefonavlyssning eftersom varje enskilt brott inte skulle ge två års fängelse.
– Eftersom varje bedrägeri inte har ett straffvärde av två år så går det inte att avlyssna. Men däremot är det ganska uppenbart att hela brottsligheten kanske har ett straffvärde som överstiger två år med råge, säger Christer Sammens.«
Till att börja med är resonemanget en smula märkligt. Om ett flertal bedrägerier sker över telefon, från ett och samma telefonnummer – då borde det vara uppenbart att det handlar om en gärningsman eller en grupp av gärningsmän. Och då borde det redan från början vara att betrakta som ett övergripande brott med ett straffvärde på minst två års fängelse. Vilket i ett rimligt system borde innebära att man kan använda tvångsmedel – utan att tumma på proportionalitetsprincipen.
Ofta finner man att det finns två skäl till att folk säger eller gör saker och ting. Ett skäl som låter bra – och ett verkligt skäl. Ett sådant verkligt skäl skulle kunna vara att landets åklagare regelmässigt vill kunna använda avlyssning och andra tvångsmedel, även vid utredning av mindre allvarliga brott. Vilket i så fall landar i att tvångsmedel kommer att kunna användas närhelst åklagare så önskar – även när det integritetsintrång som följer inte står i proportion till det eventuella brottets straffvärde.
Det är i så fall något som inte är i linje med den demokratiska rättsstatens principer.