Ett problem med sociala media är att du oftast inte själv kan bestämma vad du får se – och vad av ditt innehåll andra kan se.
Det hänger delvis samman med den oerhörda mängd material som publiceras. Det finns helt enkelt ingen möjlighet att visa allt från alla vänner och konton du följer. Detta försöker man hantera med algoritmer som gissar sig till vad du vill se och som oftast prioriterar användare och grupper som du ofta interagerar med. Vilket kan vara problematiskt om du vill nå ut brett eller om det finns speciella konton som du vill följa i detalj.
Ett annat och lömskare problem är politisk bias. På senare tid har bland andra amerikanska Project Veritas visat att Facebooks moderatorer tar politisk ställning i sitt arbete. (Länk 1 » | Länk 2 ») PV är förvisso en kontroversiell kanal som ibland drar saker till sin spets. Men det går inte att komma runt att det finns moderatorer som – på video med dold kamera – rakt upp och ner erkänner och till och med skryter om att de låter sina personliga politiska preferenser styra vad som godkänns och vad som stoppas.
Med tanke på Facebooks dominerande ställning på marknaden är detta ett problem – även om Facebook, som ett privat företag – naturligtvis har rätt att själva styra användarvillkor och vad de kan tänka sig att publicera. Saken är bara att om de styr innehåll, då blir de snarare ett slags publicist än en plattform. Vilket lett till att deras budbärarimmunitet kommit att ifrågasättas, inte minst i USA. (Budbärarimmuniteten innebär att en plattform inte kan hållas ansvarig för vad deras användare publicerar, så länge de inte själva agerar grindvakt eller kommenterar flödet.)
Hur det ser ut bland svenska moderatorer vet vi inte. Och om det finns en problematisk granskningskultur hos Facebook måste man fråga sig om samma sak även gäller hos till exempel Twitter och Youtube.
Vad vi däremot vet är att regeringen har haft möten med de sociala nätverken, eftersom den ogillar mycket av det som publiceras. Vilket kan ses som ett sätt att begränsa yttrandefriheten utan att behöva krångla med demokratiskt lagstiftningsarbete och rättsliga processer. Det är mycket enklare för politikerna att få plattformarna att vrida åt sina användarvillkor och att plocka bort sådant som den politiska makten stör sig på. Vilket är ett uppenbart demokratiskt problem.
Vi vet också att EU är inne i en process för att censurera, kräva uppladdningsfilter och skapa nya, enhetliga regler för vad som får lov att sägas på nätet. Vilket naturligtvis sätter extra press på plattformarna.
Lägg till detta att det tycks vara populärt i vissa kretsar att massanmäla inslag som man ogillar – även om de inte bryter mot några regler. Ibland tycks denna taktik fungera och leder då till att helt korrekta och sakliga inlägg specialgranskas och ibland stoppas.
Dessutom finns en kommersiell komponent. Många annonsörer vill helt enkelt inte synas i kontroversiella sammanhang, vilket leder till att sådant material blockeras, får minskad spridning eller inte kan dra in annonsintäkter (Youtube). Detta även om materialet är korrekt, av allmänintresse och följer alla användarvillkor.
Allt detta är problematiskt – om man ser till det fria ordet, den fria debatten och det fria flödet av information.
Som de flesta plattformar fungerar idag är internet helt enkelt inte den globala anslagstavla som vi kanske tror.
Frågan är hur vi hittar tillbaka till ett fritt och öppet internet.