Spaning
Vi skådar in i framtiden.
Låt inte Assanges personlighet överskugga sakfrågan
Man kan ha mycket åsikter om Julian Assange. Men i princip allt som Wikileaks publicerat har visat sig vara korrekt.
Wikileaks grundare och chefredaktör Julian Assange väcker starka känslor. Och visst, han är en knepig personlighet med en del narcissistiska drag. Men om man vill bedöma Wikileaks gärning måste man skilja på sak och person.
Jag kan inte komma på något som publicerats av Wikileaks som varit fel i sak. Man har återgivit verkligheten som den är – även när det varit besvärande, motbjudande eller jobbigt för makthavarna.
Skall man ta ett svenskt exempel, så publicerade Wikileaks lagtexten för den svenska datalagringen, som låg klar på Justitiedepartementet långt innan den kom till allmänhetens kännedom via reguljära kanaler. Vilket gjorde det svårt för den då sittande regeringen att tiga ihjäl saken.
Vad gäller de afghanska och irakiska krigsdagböckerna gav Wikileaks det amerikanska folket information om vad som skedde i dess namn – och de amerikanska skattebetalarna information om vad administrationen gjorde för deras pengar. Det kan knappast vara fel. För utan information om vad som verkligen sker – hur skall man kunna hålla beslutsfattare ansvariga och hur skall man då kunna göra ett informerat demokratiskt val?
De amerikanska ambassadtelegrammen visade för amerikanska folket – och världen – hur den amerikanska administrationen haft dubbla agendor, dolt dina verkliga avsikter för folket och spelat under täcket med olika skurkstater. Vilket var så jobbigt för dåvarande utrikesminister Hillary Clinton att hon till och med luftade tanken på en drönar-attack mot Assange. Men informationen, den var korrekt.
När det kommer till läckorna från det demokratiska partiets mailservrar inför presidentvalet 2016, så är det fullt möjligt att själva hacket utfördes av ryska aktörer. Men det ändrar inte det faktum att det som Wikileaks publicerade var autentiskt och korrekt. Att sedan såväl ryska troll som allehanda haverister utvecklade märkliga teorier utifrån denna information kan inte Wikileaks lastas för.
Så oavsett vad man tycker om Julian Assange – och även om man ogillar att viss information nått allmänheten – så har Wikileaks inte gjort något annat än att återge verkligheten som den faktiskt är. Och det kan knappast vara ett brott.
Skulle Assange utlämnas till USA, där han riskerar upp till 175 år i fängelse för spioneri på grund av sin publicistiska verksamhet – då är det ett hot mot den fria press som återgivit samma information och som också själv förlitar sig på läckt information som kan vara besvärande för överheten.
Man kan tycka vad man vill om Julian Assange. Men att information som makthavarna försöker dölja för folket kommer fram i dagens ljus är i princip en bra sak.
Den 27 oktober fortsätter de rättsliga förhandlingarna om utlämning av Assange från Storbritannien till USA. Nytt i fallet är att den amerikanska administrationens nyckelvittne visat sig vara en mytoman som handlat på amerikanska myndigheters uppmaning. Denne har nu tagit tillbaka sina uppgifter. Så målet mot Assange verkar falla samman. Om det kommer att påverka processens utfall eller ej är dock oklart…
Nya FRA-lagen: Sveriges dubbla lojaliteter
Den nya FRA-lagen öppnar dörrarna för utökat samarbete vad gäller underrättelseverksamhet och signalspaning med USA och dess närmaste allierade. Samtidigt kan den leda till intressekonflikter gentemot EU:s haltande underrättelsesamarbete.
När regeringen nu vill ge utländska underrättelsetjänster direkt tillgång till Försvarets Radioanstalts (FRA) signalspaning är det uppenbart amerikanska NSA och Five Eyes-länderna (USA, Kanada, UK, Australien och Nya Zeeland) det handlar om.
Detta är i och för sig ingen nyhet. Sverige har till och med status som särskild samarbetspartner (kodnamn SARDINE) i Five Eyes och tillgång till NSA:s ”spion-google” XKeyscore. Och i april 2007 (året innan FRA-lagen antogs) skrev regeringen Reinfeldt ett avtal med USA om fördjupat underrättelsesamarbete.
Som FRA själva uttrycker saken, så lagregleras nu saker som tidigare befunnit sig i en gråzon. Det vill säga att sådant man gjort hela tiden nu blir lagligt.
Att Sverige tillhör den västliga, USA-ledda militära sfären är välkänt och samarbete i underrättelsefrågor har pågått ända sedan 1950-talet. En faktor som komplicerar det hela är att Sverige nu även är med i EU och att de flesta EU-länder inte har samma nära, speciella samarbete med USA / Five Eyes som Sverige.
Däremot har EU ett eget underrättelsesamarbete. Det handlar framförallt som informationsutbyte. Men det fungerar sådär, eftersom medlemsstaterna uppenbarligen är ovilliga att dela information till andra medlemsstater, som alla är potentiella läckor eller kan ha andra intressen. Dessutom är nationell säkerhet utanför EU:s formella kompetens – och är upp till respektive EU-land.
Man kan ana att ett ännu närmare samarbete mellan Sverige och USA / Five Eyes kommer att väcka viss irritation i EU. I sammanhanget kan nämnas att Europaparlamentet uttalat att Sverige bör se över sitt samarbete med NSA. Och Europadomstolen vill att Sverige skriver om FRA-lagen bland annat på grund av bristande dataskydd vid utbyte av information med andra länder.
Sverige har å sin sida vägrat låta FRA medverka vid Europaparlamentets utfrågningar om massövervakningen. Sverige har även varit med och blockerat en bredare utredning av massövervakningen i EU. Och 2015 stoppade riksdagen med överväldigande majoritet en utredning av samarbetet mellan FRA och NSA.
I slutet av förra året kom nyheten att Danmark hjälpt NSA att spionera på svensk försvarsindustri och möjligen också på svenska politiker och andra svenska mål. Detta var något som försvarsministern lovade att gå till botten med. Men det tycks ha runnit ut i sanden… I det perspektivet är det en smula uppseendeväckande att nu ge NSA direkttillgång till svensk signalspaning, dess information och persondata.
Förmodligen är USA/Nato/Five Eyes bättre att hålla i handen än EU om det bränner till i säkerhetspolitiken. Men det ändrar inte det faktum att Sverige sitter på två stolar vad gäller underrättelsesamarbete. Vilket kan bli komplicerat, till exempel nu när relationerna mellan Frankrike och USA/UK plötsligt blivit iskalla. Intressekonflikter kommer att bli möjliga, rent av troliga.
Detta kan bli intressant. Och möjligen lite snärjigt för regeringen, oavsett dess färg.
Håller rörelsen för ett fritt och öppet internet på att tappa fokus?
De olika internationella aktiviströrelserna för ett fritt och öppet internet, mot massövervakning och för medborgerliga rättigheter skulle ha mycket att vinna på att fokusera på sina kärnfrågor – istället för att späda ut motståndet mot Storebrorsstaten med en massa annat.
När jag började arbeta åt Piratpartiet i Europaparlamentet år 2009 kastades vi rakt in i kampen om EU:s telekompaket. Frankrike ville att fildelare skulle kunna stängas av från internet. Det då sittande svenska EU-ordförandeskapet höll i stort sett med Frankrike.
Vi insåg snabbt att vi måste fokusera på kärnprinciper om vi skulle kunna vinna striden. Så vi satsade allt på att ingen skall kunna stängas av från nätet utan föregående rättslig prövning. Sedan drev vi denna viktiga, grundläggande princip för en rättsstat ända in i kaklet.
Det fungerade. Varken fransmännen eller någon annan kunde gå runt en så principiellt central invändning utan att förlora ansiktet. Så vi vann en seger som av många idag betraktas som historiskt viktig.
Idag ser jag allehanda internationella organisationer som arbetar för ett fritt och öppet internet i mitt flöde som späder ut sitt engagemang med en massa annat. Det kan till exempel handla om politiskt trendiga frågor, icke-relaterad inrikespolitik eller ideologiskt laddade ämnen som inte har med deras kärnuppdrag att göra.
Folk får naturligtvis tycka vad de vill. Men jag blir lite orolig när jag ser organisationer som startats för att driva frågan om ett fritt och öppet internet späda ut sitt budskap med en massa annat.
Dels tar det fokus från sakfrågorna. Dels stöter det bort många människor som annars skulle ha tagit till sig deras budskap. Dels gör det en dialog med många av de politiker som faktiskt beslutar i våra frågor svårare.
Om man å andra sidan fokuserar stenhårt på nätets frihet och kampen mot övervakningsstaten – utan en massa andra påhäng – då kan man få med sig fler och därmed också få större genomslag för sitt budskap.
Själv kan jag vara väldigt politisk, i andra forum och sammanhang. Men här försöker jag hålla huvudet kallt och fokusera på sakfrågorna, för att nå och påverka så många som möjligt oavsett deras politiska eller ideologiska hemvist. Var sak på sin plats, typ.
Enkelt uttryckt: Att blanda in en massa andra frågor i kampen för internets frihet och mot massövervakning gynnar inte kärnfrågorna. Tvärtom försvagar det vårt arbete.
Video: Marschen in i övervakningsstaten
Utredningsförslag öppnar för ännu mer övervakning
Gängbrottsutredningen föreslår att även förberedelser till ringa narkotikabrott (innehav för personligt bruk samt bruk) skall kriminaliseras. Detta kommer att leda till en ökad användning av statens verktyg för övervakning av medborgarna.
I en upptrappning av kriget mot drogerna föreslår Gängbrottsutredningen att försök och förberedelse till ringa narkotikabrott skall kriminaliseras. Det vill säga att brott som ännu inte begåtts skall straffas, vilket inte hör till vanligheterna för ringa brott.
Övervakningsverktygen för att upprätthålla en sådan kriminalisering finns redan på plats. Inte minst kan datalagringen (lagring av data om alla medborgares alla tele- och datakommunikationer samt platsdata) komma till bruk. Trots att man lovade att den bara skulle användas för att bekämpa allvarlig brottslighet har vi kunnat se hur den har använts vid andra ringa brott som till exempel fildelning.
Man behöver inte vara raketforskare för att inse att detta kommer att leda till omfattande intrång i människors rätt till privatliv – och då även för helt oskyldiga. Det kommer att räcka med att vara ytligt bekant med någon som sålt eller köpt droger för att fastna i statens nät när den trålar i våra teledata.
Ur utredningen:
Video: Mer nätcensur och övervakning i höstens politik
Allt från nätcensur till e-postövervakning och förbud mot anonyma kryptobetalningar i höstens svenska och europeiska nätpolitik.
Sista försvarslinjen mot massövervakning i Europa
Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna gav ju Sverige och Storbritannien smisk på fingrarna förra veckan:
• Europadomstolen: FRA-lagen måste skrivas om »
• Även den brittiska massövervakningen får bakläxa av Europadomstolen »
The Guardian har fördjupat sig i ämnet och funnit en del intressanta detaljer. De är intressanta även om texten utgår från det brittiska fallet (som behandlades tillsammans med det svenska).
»The chamber, the ultimate court of the ECHR, also concluded that GCHQ’s regime for sharing sensitive digital intelligence with foreign governments was not illegal.« (…)
Vilket man händelsevis kommer fram till veckan innan den dansk-svensk-norsk-tysk-amerikanska övervakningsskandalen bubblar upp i media.
»One of the partially dissenting judges, Paulo Pinto de Albuquerque said the ruling had opened the gates for an electronic “Big Brother” in Europe. Four other judges also partially dissented from the majority opinion, disagreeing with the finding that the regime for sharing sensitive digital intelligence with foreign governments was not illegal. Three of the dissenting judges quoted from George Orwell’s Nineteen Eighty-Four: “There was of course no way of knowing whether you were being watched at any given moment.”«
Europadomstolen var alltså oenig. Vi får försöka reda ut mer om det. Men redan den information vi har är intressant. En splittrad domstol, där domarna i minoritet citerar Orwell. Sådant ser man inte varje dag.
En Europadomstol för de mänskliga rättigheterna som är oenig… i en fråga (internationellt informationsutbyte) som bara dagar senare briserar med stort buller i media och politik. Man kan inte utesluta att det finns ett samband. Men det kan lika gärna vara en slump.
För övrigt är den här dansk-amerikanska övervakningen av svenska politiker (m.fl.) inte ens en nyhet. Att sådant förekommer vet den som besvärat sig med att titta i Snowdens läckta NSA-dokument. Och det är ändå åtta år gammal information. Hur mycket mission creep har man inte hunnit med sedan dess?
När jag jobbade i Europaparlamentet pågick utskottsutfrågningar om massövervakningen. Även där framkom information som gör att den senaste historien inte alls förvånar. (FRA var för övrigt inbjudet att delta under dessa utfrågningar. Men de valde att avstå.)
Frågan är inte bara vem danskarna och NSA avlyssnade – utan även i vilken omfattning svenska FRA ägnar sig åt samma sak.
Det kan möjligen bli svårt att med trovärdighet vara upprörd över att våra allierade tjuvlyssnar på oss – om vi själva gör det samma.
Men åter till Europadomstolen. Den är alltså oenig om urskiljningslös massövervakning och om i vilken mån det skall vara tillåtet för underrättelsetjänster att ägna sig åt byteshandel med information från denna massövervakning. Men domstolen landar ändå i att – i stort sett – ge grönt ljus.
(Dessutom fick Sverige kritik för hur FRA:s övervakning förhåller sig till juridiska personer, för bristande tillsyn och för bristande persondataskydd vid informationsutbyte.)
Europadomstolen verkar under Europarådet. Sedan har vi EU-domstolen – som på sitt håll kommit fram till att det inte är tillåtet med urskiljningslös insamling av alla människors kommunikationsdata, utan specifik misstanke om brott.
Medlemsstaterna i ministerrådet vill ha så mycket övervakning de bara kan få. EU-kommissionen har ur sitt von oben-perspektiv inget emot att kontrollera vad folket har för sig. Och i Europaparlamentet är det bara vänstern, gröningarna (utom Bah Kuhnke) och en och annan principfast liberal som gör motstånd.
Det förefaller som om EU-domstolen är den sista försvarslinjen mot massövervakningen. Därför vill Frankrike nu ändra EU:s fördrag och rättighetsstadga, så att denna envisa domstol till slut tvingas ge upp sitt motstånd. Sedan är dammluckorna att betrakta som vidöppna.
EU:s satsning mot kryptering är ogenomtänkt, farlig och kan ändå kringgås
Som vi rapporterat tänker EU göra en samordnad insats för att komma runt kryptering av privata meddelanden och e-post.
Med sitt förslag öppnar EU:s ministerråd dammluckorna. Nu är det inte bara terrorister eller fula gubbar som avses. Avkryptering med tillhörande analys kommer nu att kunna användas för brottsbekämpning på bred front.
Om man utgår från hur det är tänkt med den relaterade frågan om #ChatControl, då blir det tjänsteleverantörernas uppgift att avkryptera sina användares meddelanden – och i förekommande fall sända dessa till myndigheterna för vidare utredning och åtgärd. Men det kan bli på något annat sätt.
Att polisen skall förhindra och lösa brott är i princip alla överens om. Och med all rädsla som rubriker om terrorism och gängvåld skapar, så är de flesta svenskar förmodligen positivt inställda till ökad övervakning. Men som med allt annat bör man tänka sig för innan man gör något som inte kan göras ogjort.
Vilka blir konsekvenserna när vi vet att alla våra meddelanden som rör familje- eller arbetsfrågor kommer att avkrypteras och granskas i jakt på något misstänkt? Hur skall visselblåsare kunna kontakta journalister utan att staten får tillgång till innehållet i deras kommunikationer? Tänk om algoritmerna misstolkar en vanlig sexchat mellan samtyckande vuxna. Skall man inte kunna kommunicera med sin doktor eller terapeut utan att få allt granskat?
Detta för att nu inte nämna hur detta verktyg skulle kunna användas av en auktoritär regering, av överambitiösa eller inkompetenta befattningshavare – eller av politiska krafter som vill skaffa sig ett försprång i maktkampen. Om verktygen finns är risken stor för att de kommer att missbrukas.
Sedan har vi problemet att avkryptering av meddelanden – som kan ske genom till exempel bakdörrar eller genom att tjänsteoperatören gör avkryptering till en intern feature – minskar vår säkerhet online. Antingen har man stark och säker kryptering, eller så har man det inte. Om det skapas vägar för att komma åt krypterad kommunikation då kommer de förr eller senare att läcka ut – och användas av exempelvis nätbedragare, andra kriminella och främmande makt.
Är vi villiga att ge upp vår rätt till privatliv och vår säkerhet online – för att låta maskiner granskar allt vi skriver till varandra, i jakt på något olämpligt?
En liten tröst i sammanhanget är att EU knappast kommer att komma åt end2end-krypterad e-post där avsändare och mottagare använder sig av PGP-kryptering – eller där innehållet i ett textmeddelande krypterats med en tredjeparts-applikation där bara de inblandade känner till lösenordet.
Det skall även bli intressant att se hur man kommer att hantera till exempel ProtonMail – som ju är baserat i Schweiz (utanför EU) och som har säker kommunikation som sin själva affärsidé.
Min gissning är att alla vanliga e-post-tjänster (GMail m.fl.) och meddelandeappar (Messenger, WhatsApp m.fl.) kommer att omfattas av EU:s satsning mot kryptering – men att man inte kommer att komma åt kommunikation som endast sker i avsändarens och mottagarens datorer. I vart fall inte med mindre än användning av hemlig dataavläsning. Och för sådan krävs något slags verklig brottsmisstanke.
• Länk: EU gör ny satsning för att komma åt krypterad kommunikation »
Big Media vill ha EU-lag som ger dem rätt till del av Big Social Medias vinst
Europeisk gammelmedia, med Springer i spetsen, vill att EU – i sin nya Digital Services Act – skall införa något slags skiljenämnd som skall avgöra hur stor del av Facebooks, Googles, Youtubes, Twitters & Co:s vinst som skall konfiskeras och transfereras till Big Media.
Idén kommer från de många turerna i bråket om »länkskatt« i Australien, som hade ett sådant inslag.
Gammelmedia vill alltså att EU skall stifta lag om att överföra resurser från modern och framgångsrik verksamhet till gammal och utdaterad. Vilket i allt väsentligt är en skatt på utveckling och framåtskridande.
Dock verkar politikerna måttligt intresserade. Många av dem slickar fortfarande såren efter bataljen om upphovsrättsdirektivet – som ju faktiskt gav Big Media rätt att kräva betalt om Big Social Media (med flera) länkar till dem. Vilket fortfarande är en rent absurd tanke. Men gammelmedia vill tydligen ha mer.
Enligt texten som länkas nedan är stämningen i EU att man inte vill komplicera processen kring the Digital Services Act i onödan. Speciellt som processen kring hur man skall implementera delar av upphovsrättsdirektivet verkar ha gått i baklås. Planen var att det skall vara inkorporerat i nationell lagstiftning nu nästa månad. Här i Sverige har vi inte sett antydan till någon proposition. Och det enda EU-land som infört direktivet i sin lagstiftning – Frankrike – har gått all in och över-implementerat enligt traditionen.
Netzpolitik.de:
»Czech MEP Marcel Kolaja from the Pirate Party, who represents the Green group on the file, says that „copying an Australian code-type arbitration system won’t be efficient either and it would rather be an inappropriate legislative intervention on the market.“
The key voice in the parliamentary debate is Andreas Schwab, a legislator for Germany’s centre-right and the Digital Markets Act’s rapporteur in the internal market committee. Asked about the proposal by the publishing industry, he says it was „too vague“ to discuss, but MEPs would consider proposals made by stakeholders in upcoming parliamentary hearings.«
Länk: MEPs pooh-pooh publisher’s call for Australia-style arbitration rights »