»But the reason these companies—Facebook in particular—talk about free speech is not simply to conceal their economic stake in the reproduction of misinformation; it’s also a polite way for them to suggest that the real culpability for what pullulates on their platforms lies with their users. Facebook has always presented itself, in contrast to legacy gatekeepers, as a neutral bit of infrastructure; people may post what they like and access what they fancy. When Zuckerberg talks about “free expression,” he is describing the sanctity of a marketplace where supply is liberated to seek the level of demand. What he is saying, by implication, is that the affliction of partisan propaganda reflects not a problem of supply but of demand—a deep and transparent expression of popular desire.«
Sociala media
Detta är kategorin för nyheter och bloggposter som rör sociala media - samt deras relation till sina användare.
Storbritannien implementerar inte EU:s upphovsrättsdirektiv – i vart fall inte ännu
EU:s upphovsrättsdirektiv hinner inte införas i Storbritannien innan Brexit och läggs – i vart fall tills vidare – i malpåse.
Den ansvarige ministern, Chris Skidmore, meddelande följande som svar på en fråga i underhuset:
»[T]he United Kingdom will not be required to implement the Directive, and the Government has no plans to do so.« (…) »Any future changes to the UK copyright framework will be considered as part of the usual domestic policy process.«
Samtidigt kommer signaler om att frågan kan bli aktuell igen, senare. Men man skall också komma ihåg att premiärminister Boris Johnson, innan han blev premiärminister, menade EU:s nya upphovsrättsdirektiv är »hemskt för internet«.
Detta innebär att britterna än så länge slipper dumheter som »länkskatt« och »uppladdningsfilter«. Vilket möjligen kan göra Storbritannien intressant som bas för europeiska nätplattformar – samtidigt som EU gör vad det kan för att skrämma bort dem.
Länkar:
• The Verge » The UK won’t implement EU’s controversial copyright directive after Brexit »
• BoingBoing » Brexit means the UK will shelve the EU Copyright Directive (for now) »
• Computer Sweden » Efter Brexit: Britterna inför inte nya upphovsrättsdirektivet »
Datalagring även för meddelandeappar och sociala media?
Säkerhetspolisen och regeringskansliet har idag haft en smått förvirrad kommunikation om datalagring, genom media.
Först ut var Säpo-chefen Klas Friberg, i DN:
»Ett nytt EU-direktiv ger medlemsstaterna möjlighet att låta brottsbekämpande myndigheter få tillgång till information från meddelandetjänster i appar och sociala medier. Men ett förslag som bereds i Regeringskansliet innebär att Sverige nu avstår från den möjligheten. Konsekvensen blir att svenska brottsbekämpande myndigheter kommer att sakna viktiga och moderna verktyg för att hantera terroristbrott, spioneri och annan allvarlig brottslighet. Regeringen måste nu skyndsamt utreda frågan.«
Sedan var det dags för digitaliseringsminister Anders Ygeman i SR:
»– Jag delar i grunden säkerhetspolisens bedömning att kommunikationstjänster som liknar sms och andra, ska omfattas av dagens reglering, säger han.« (…)
»– Jag tror att det finns ett missförstånd, mellan regeringskansliet och säkerhetspolisen i vilken lagstiftning du kan reglera den här möjligheten, där Säkerhetspolisen menar att det här bör gå att reglera inom ramen för EU-kodexen, och där regeringskansliets uppfattning är att det här inte räcker, utan att du också måste ändra inhämtningslagen, och då får vi sätta oss ner mellan regeringskansliets och säkerhetspolisens jurister, för att se hur vi bäst kan lösa det.«
Enkelt uttryckt: Både Säpo och regeringen är överens om att datalagringen även bör omfatta meddelandeappar och sociala media.
Hur det skall gå till är dock oklart. Plattformar som Facebook lagrar förvisso radan allt användarna gör. Men hur det skall gå till att få alla olika meddelandeappar med i datalagringen framgår inte.
Sedan är frågan om det alls behövs. Vi har redan den vanliga datalagringen – som lagrar data om alla svenskars alla telekommunikationer, e-postmeddelanden, nätuppkopplingar, mobilpositioner med mera. Snart får vi även hemlig dataavläsning. Vilket innebär att myndigheterna kan bereda sig tillgång till misstänkta personers (m.fl.) smartphones, plattor, datorer m.m. – där de dels kan undersöka allt innehåll (filer, bilder, videos, ljud, kontakter, meddelanden etc.); dels använda kamera och mikrofon för övervakning; dels se allt som görs på enheten i realtid; dels dels läsa meddelanden som sänds via appar innan de krypterats eller efter att de avkrypterats.
Myndigheterna har alltså redan mycket omfattande tillgång till både icke-misstänktas och misstänktas kommunikationer. Nu vill man utvidga detta till att gälla alla svenskars alla meddelanden via appar. Man tänker uppenbarligen inte ge sig förrän man har kontroll över alla folkets kommunikationer.
Vilket är ett uttryck för att våra politiker betraktar hela svenska folket som potentiella skurkar och terrorister – som ständigt måste övervakas och kontrolleras. Vilket står i kontrast till Europakonventionen om skydd för de de mänskliga rättigheterna – som slår fast att den som inte är misstänkt för brott har rätt till privatliv och privat korrespondens. Och i kontrast mot EU-domstolens principbeslut om att staten inte får bedriva urskiljningslös övervakning av hela folkets telekommunikationer utan misstanke om brott.
Länkar:
• DN Debatt: ”Regeringsnej till EU-direktiv gör Säpos arbete svårare” »
• SR: Säpochefen kritiserar regeringsförslag »
• SR: Ygeman – det råder ett missförstånd »
Uppdatering: Efter att ha ägnat en stor del av dagen till att rota i EU-dokument och att försöka förstå Säpo-chefens utspel – så får jag nog hålla med digitaliseringsminister Ygeman om att Säpo tycks ha missuppfattat saken. Eller så är det ett märkligt PR-utspel med oklart syfte. Men någon egentlig substans bakom Klas Fribergs uttalanden är svåra att finna.
EU:s uppladdningsfilter: Låsta positioner i kommissionens samtal
Idag, den 16 januari, håller EU-kommissionen ännu ett »stakeholder meeting« om upphovsrättsdirektivets artikel 17 (f.d. 13) – som ställer krav på licensiering och filtrering av upphovsrättsskyddat material på nätplattformarna.
Fortfarande är motsättningarna mellan plattformar (och därmed även användare) och upphovsrättsindustrin betydande. EDRi skriver om resultatet av förra mötet:
After Youtube’s Content ID presentation during the third meeting, Facebook’s Rights Management tool presentation reiterated what civil society has been repeating during the entire duration of the copyright debates: filtering tools cannot understand context. Content recognition technologies are only capable of matching files and cannot recognise copyright exceptions such as caricature or parody.
This argument has now been clearly and repeatedly laid out to the European Commission by both civil society organisations and providers of content recognition technology. We would therefore expect that the Commission’s guidelines will take this into account and recommend that filters should not be used to automatically block or remove uploaded content.
Denna fråga har blivit högaktuell efter att Frankrike och Nederländerna lagstiftat innan alla andra – och valt att helt strunta i undantag för memes, satir, kritik och andra former av »fair use«.
Plattformarna oroas också över felaktiga upphovsrättsanspråk, som kan komma att leda till att material och poster felaktigt censureras.
Vi återkommer när mer information läckt ut om dagens möte.
EDRi » Copyright stakeholder dialogues: Filters can’t understand context »
Illa när Frankrike och Nederländerna lagstiftar om uppladdningsfilter
Frankrike och Nederländerna är först ut när det gäller att lagstifta om artikel 17 (f.d. 13) i EU:s upphovsrättsdirektiv. I båda fallen ser det ut att bli uppladdningsfilter. Och i båda fallen är lagstiftningen problematisk.
Communia rapporterar:
These first implementation proposals are coming from a main proponent of Article 17 (France) and one of the most vocal opponents (Netherlands), and allow us to get a first impression of how Member States across the EU are likely going to deal with this controversial article. Irrespective of the different positions by France and the Netherlands during the directive negotiations, the implementation proposed by both Member States do not diverge much from each other.
Till att börja med verkar allt tal om »fair use« lyser med sin frånvaro. Det vill säga undantag som tillåter memes, kritik, parodi med mera.
Inget av lagförslagen har de »user rights safeguards« som såväl direktivet som EU-kommissionen kräver.
Inget av lagförslagen förefaller ens ha någon tydlig definition av vilka plattformar (OCSSP, online content-sharing service providers) som omfattas.
Inget av lagförslagen har någon garanti mot att icke upphovsrättsskyddat material kan komma att filtreras bort.
Communia:
The Dutch and French implementation law proposals show that national legislators cannot be trusted to implement Article 17 in a balanced way that includes the hard-fought user rights safeguards that are part of the final compromise that was found between the EU legislators after more than two years of bitter discussions.
Under pressure from rightholders, national legislators are focusing their attention on those parts of the Article that require rightholders and platforms to cooperate with each other to either license or filter. Without the user rights safeguards in the latter part of Article 17, such cooperation will undermine users freedom of creative expression. Not implementing the user rights safeguards is a glaring act of disregard of the outcome of the EU legislative process, and will need to be challenged once these legislative proposal reach the national parliaments.
Det verkar alltså som om både Frankrike och Nederländerna är selektiva när det gäller vilka delar av upphovsrättsdirektivet de tänker implementera. Vilket med största säkerhet kommer att leda till att dessa länders lagstiftning kommer att dras inför EU-domstolen.
Det är också värt att notera att varken Frankrike eller Nederländerna väntar på de riktlinjer för implementeringen av direktivet som EU-kommissionen just nu arbetar med.
Communia » Article 17: Both French and Dutch implementation proposals lack key user rights safeguards »
Vem skall bestämma vad som är sanning?
Debatten om politisk annonsering i sociala media fortsätter. Facebook har bestämt att inte faktakolla politiska annonser. Google begränsar så kallad micro-targeting. Och Twitter har helt stoppat politiska annonser. Och just nu utsätts framförallt Facebook för hård kritik för sitt beslut.
Debatten rymmer flera principiellt intressanta frågor. Som vem som skall bestämma vad som är sanning. Och vad sanning egentligen är. Samt hur detta i så fall skall prövas. Ingen av dessa frågor har fått något rimligt svar.
Anta att två politiska partier har olika uppfattning om hur något förhåller sig – och att båda påståendena inte kan vara rätt samtidigt. Vem skall då bestämma vad som är »rätt«? Hur vet man vad som är korrekt? Och vad händer om politiska partier och kandidater inte tillåts ifrågasätta vedertagna uppfattningar?
Debatten visar också att man underskattar internets deltagandekultur. Är det någonstans som olika påståenden granskas och ifrågasätts – då är det på nätet. Finns det någonstans där politiker kritiseras och hånas för felaktiga påståenden – då är det på nätet.
Dessutom blir det väldigt konstigt om olika regler skall gälla på respektive utanför internet.
Politico: Facebook sticking with policies on politicians’ lies and voter targeting »
Facebook om EU:s »uppladdningsfilter«
Det får nu anses klarlagt att EU:s nya upphovsrättsdirektiv kommer att leda till att allt som folk laddar upp – i vart fall på Facebook – kommer att förhandsgranskas, analyseras och i förekommande fall censureras.
Torrentfreak rapporterar:
»In a recent meeting organized by the European Commission, Facebook explained in detail how this automated system works. The meeting was organized to create a dialogue between various parties about possible solutions for the implementation of Article 17.
In Facebook’s presentation Dave Axelgard, product Manager for Rights Manager, explained how automated matching of copyrighted content takes place on the social media network. He also detailed what actions rightsholders can take in response, and how users can protest misuse and abuse of the system.«
Den goda nyheten är att Facebook anstränger sig för att komma tillrätta med felaktiga och falska upphovsrättsliga anspråk:
»Facebook works hard to catch and prevent these types of misuse and abuse, to ensure that its automated detection system doesn’t remove legitimate content. This is also something to keep in mind for the implementation of possible ‘upload filters’ with the introduction of Article 17. (…)
Facebook tries to limit abuse through a variety of measures. The company limits access to its Rights Manager tool to a select group of verified copyright holders. In addition, it always requires playable reference files, so all claims can be properly vetted.«
Men det finns fortfarande problem:
“Our matching system is not able to take context into account. It’s just seeking to identify whether or not two pieces of content matched to one another,” Axelgard said, responding to a question from Communia’s Paul Keller.
Vilket är precis vad upphovsrättsdirektivets kritiker varnat för från första början.
Torrentfreak: Facebook Sees Copyright Abuse as One of the Platform’s Main Challenges »
Uppdatering – Mer relevant information här: Article 17 stakeholder dialogue (day 4): it’s all about transparency »
Vem försvarar det fria ordet på internet?
I internets barndom var nätet fritt och öppet. Plötsligt fick vi alla en teknisk plattform som gav oss möjlighet att publicera våra tankar, våra åsikter, våra kreativa verk, våra analyser och våra funderingar. Teoretiskt sett fick vi en möjlighet att nå i princip hela svenska folket, eller för all del, hela världen.
Sedan dess har mycket skett. Upphovsrättsindustrin har stegvis fått igenom inskränkningar av nätets frihet, nu senast i form av EU:s nya upphovsrättsdirektiv – som kommer att kräva förhandsgranskning av allt som laddas upp på nätets plattformar och i förekommande fall censur. Samma EU-direktiv gav medieföretagen rätt att kräva betalt från de plattformar som länkar till dem. Yttrandefriheten har inskränkts – både på och utanför nätet – och kommer snart att regleras ytterligare i EU:s Digital Services Act.
Frågan är vem som företräder nätanvändarnas intressen? Vem försvarar det fria ordet?
Det har i tio års tid funnits en handfull piratpartister i Europaparlamentet, som gjort nytta – inte minst genom att ifrågasätta och käfta emot. Men någon medborgarrättsrörelse att tala om finns i vart fall inte i Sverige och knappt ens i Europa heller. Konsumentorganisationerna har visserligen gjort en del nytta vad gäller att hålla ett öga på hur nätjättarna hanterar våra persondata – men de har hållit en låg profil vad gäller yttrandefriheten. Därtill en handfull nätfrihetsorganisationer som mest har fullt upp med att bevaka vad som sker, svara på remisser och medverka på seminarier.
Men i det stora hela är det tunt med folk som slåss för ett fritt och öppet internet. Speciellt om man jämför med vilket inflytande Big Entertainment, Big Media, Big Government och en allt ängsligare Big data har.
Skall yttrandefriheten online försvaras, då är det helt enkelt upp till alla oss som använder internet för att sprida nyheter, bilda opinion och skapa. Vi måste göra våra röster hörda. Vi måste ställa politikerna mot väggen och få dem att inse att nätfrågorna är tillräckligt viktiga för att påverka hur vi röstar. Vi måste driva på den debatt som de flesta andra inblandade helst inte vill ha. Vi måste försvara våra fri- och rättigheter på nätet. Vi måste skruva upp vår aktivism.
Annars kommer det fria ordet på internet att strypas. Vilket är en process som redan pågår i såväl europeisk som svensk politik.
/ HAX
EU 2020: Nu står kampen om det fria ordet på internet
Med sin Digital Services Act tänker EU bland annat reglera yttrandefriheten på internet. Det kan bli lite hur som helst. Men det är nu – när diskussionen är ung och positionerna ännu inte är låsta – som vi kan påverka hur resultatet blir.
Det fria ordet på internet har många fiender. Politikerna ogillar att vanligt folk stör och lägger sig i. Media kämpar för att behålla makten över agendan. Och allehanda samhällsdebattörer ogillar när andra ifrågasätter och granskar deras teser.
I Tyskland finns redan en speciell intrnetlag (NetzDG) som kritiseras för att hota såväl tryckfriheten som yttrandefriheten. I Frankrike har man givit staten rätt att i vissa situationer bestämma vad som skall anses vara sant respektive falskt – och därmed tillåtet eller förbjudet – att uttrycka på internet. Och i så gott som alla EU:s medlemsstater hörs krav på inskränkningar i vad som får skrivas och sägas i sociala media.
Det är allt detta som EU nu vill samla i ett regelverk som kommer att gälla i alla EU:s medlemsstater: The Digital Services Act.
Hat och hot på nätet kan visserligen vara problem. Men i den fysiska världen, utanför nätet finns redan regler som rör olaga hot, förtal, hets mot folkgrupp med mera. Oavsett vad man tycker om just dessa regler är det viktigt att lagar och regler – som sådana – är desamma utanför som på internet. Vad som är tillåtet respektive förbjudet att uttrycka kan och får inte vara beroende av i vilket medium informationen framförs.
Problemet är att när EU sätter upp regler, då blir resultatet ofta »worst practice«. Det vill säga att de som vill förbjuda, de som vill försvara sina privilegier, de som vill kontrollera och styra är mer högljudda än de som försvarar människors – och informationens – frihet.
Så var det till exempel när det gäller EU:s nya upphovsrättsdirektiv – där Big Media och Big Entertainment lyckades driva igenom såväl den absurda »länkskatten« som regler som kommer att kräva att allt som laddas upp på nätplattformar måste förhandsgranskas, analyseras och i förekommande fall censureras av automatiska filter.
Den gången kom den breda debatten igång alldeles för sent. Det är ett misstag som inte får upprepas.
Det är nu – medan alla kort fortfarande ligger på bordet och innan de politiska grupperna låst sig fast vid olika förslag och uppgörelser – som nätsamfundet måste visa att det vill, kan och kommer att försvara det fria ordet på internet.
/ HAX
Är det medias intåg på nätet – inte sociala media – som polariserar samhället?
Det diskuteras om internet och sociala media har orsakat ett mer polariserat samhällsklimat.
Naturligtvis är det fler som fått tillgång till en plattform för att yttra sig. De allra flesta tillför något till det allmänna samtalet. Andra är mer destruktiva. Vilket är ungefär som i världen utanför internet.
Dels innebär internet att vi erbjuds fler nyheter, fler åsikter, fler analyser, fler vinklar och mer kritik av rådande förhållanden. Dels medför det att dramatiskt många fler människor än tidigare har möjlighet att delta i samtalet.
Detta får naturligtvis konsekvenser, till exempel i form av att olika idéer ställs mot varandra. Vilket jag tycker man bör se som en bra sak. Det är så det skall vara i en demokrati – speciellt en parlamentarisk demokrati – för att samhällsdebatten alls skall kunna röra sig framåt.
Men om man ändå skall diskutera polarisering och internet – då finns det en vit fläck i debatten. Det är traditionella media, dess roll och verksamhet.
I dagspressens barndom var den mist lika hatad av makthavarna som internet är idag. I sin blandning av högt och lågt var den en disruptiv kraft. Den gav inte bara människor nyheter från hela världen. Den gjorde det även möjligt för vanligt folk att följa med i hur makten utövades.
Pressen har alltid levt på att sälja tidningar – eller som idag dra klick på nätet. För att denna affärsidé skall fungera måste människor vilja köpa tidningarna. Och krig, våld, skandaler, tragedier och olyckor säljer bättre än artiklar som berättar att allt är i sin ordning.
Sedan klev pressen – motvilligt – ut på internet. Här kan en nyhetscykel som förr tog minst ett dygn vara passerad på ett par timmar. Tempot är högre. Så man behöver fler krig, skandaler, tragedier och olyckor. Och i den mån utbudet av sådant inte möter efterfrågan måste något göras. Det kan till exempel ske genom att man blåser upp mindre händelser till något större än vad de i själva verket är. Eller genom att man skapar nyheter. (Kolla aldrig en bra story, som man säger i kvällspressen.)
Konfrontation är säljande nyheter. Dessutom är det lätt att skapa konfrontation. Det räcker med att intervjua ett par olika personer med olika åsikt – och sedan blåsa upp detta till något slags stor konflikt. Ännu »bättre« är om man lyckas skapa splittring inom en viss grupp. Eller om man kan skapa en konfrontation som leder till att politiker stressas till att måla in sig i ett hörn. Då kan pressen ha saker att skriva om i månader, rent av år.
Så även om pressen har en stor och viktig uppgift i att granska och hålla efter makten – så har den också en mindre ädel sida.
Därför vill jag lägga fram följande tanke: Tänk om det är pressens intåg på internet som skapat ett mer polariserat samhällsklimat?
/ HAX